WoBWorld

Till Bror Harald Carlzon från Bror Jonas Harald Carlzon. När jag inte kan berätta, när mina ord är slut, sviker oss. Som när jag rakade din kind på din dödsbädd. Som tårarna som aldrig fallit från mina ögon över dig. Som något jag borde berättat men inte visste hur jag skulle göra. Till minnet av hur vi satt i köket och tigde. Tysta män som älskade varandra. Till min far.

Nä. Nu. Får. Det. Sluta. vArA, i mig. Penicillin för själen. Sådant som gör magen arg och tanken glad. Jag vet inte längre vad jag ska gå med allt det som jag har i mig. En otur till psyket?

Nä. Nu. Ska jag nog röka lite till, glömma vad jag tänker, gå ut med hunden och vara en helt vanlig människa. Kanske. Återigen kanske. Det där ordet, den där betydelsen återkommer. Kommer åter. *ter mig.

I ett vit rum, med svarta tapeter. Strängar som skorrar och läten som låter. Troligen, kanske kommer jag hitta tillbaka till något som liknar verkligheten. Kunna skriva om egentliga saker. Som att jag ätit. Eller att en kvinna bad mig vara något jag inte vill vara. Eller om att smöret är härsket eller vad fan som helst som betyder något. Kokain ska man visst sniffa men jag vet inte så noga. Droger verkar korkat. Att göra.

Jag lovar, du har inte orkat läsa så här långt för jag har slutat skriva. Jag bara pladdrar. Likt någon som slagit sig själv så hårt i huvudet som det bara kan göras.

Vad säger du? Ska vi skiljas åt från mig en stund? Vila och komma ihåg att solen skiner där ute där väggen slutar, tar slut.

Jag är förtjust i min lever. Älskar mitt hjärta och andas blott genom lungorna. Sen finns det annat där inne, innanför den blekveka kroppen som är min att äga. Njurar och kraffs. De tänker jag inte så ofta på. Men min lever lever jag för.

Ändå tar jag långsamt, eller är det fort, död på den. De där hektona kött finns snart inte. De sväller och skrumpnar sedan. Leverförfettning. Ett tvärsnitt visar nog någon jag inte känns vid. Alla vill kanske finnas, jag vill bara finna.

Jo, jag lovar. Jag kan vara tyst.

Hör du hur tyst jag är nu?

Mina blommor, de dör.

Mitt öde är att vara smutsig.

Vankar fram.

Ärligt talat så gör jag mig mest bra om jag brinner. Men jag kan inte brinna utan bränsle. Fan, jag är trött på allt som heter verklighet. Min son tycker jag ska se något som inte finns men jag gör ju det hela tiden. Grannarna flyttar, själv stannar jag kvar. Ser inte längre mina fingrar, stavar helt åt helvete. Men gör så gott jag kan.

Snart ska jag ut med hunden. Hoppas för mig själv att vi finner något att äta. Kött smakar gott om det är stekt. VAD är skillnaden på ditt kött och en gris. S. Allt smakar så gott. Vi förförs, förfärs over att de steker ekorre på tv men gottar oss i en get, en ko, ett djur.


Jag önskar att basen i min musik kunde sjunga, sjunga lite hårdare. Låt mig ligga med Angelina Jolie och låt mig somna sedan. Inte dö´, för det orkar jag inte. Men somna. Efter ett råknull.

Eller så ska jag väl hålla käft igen och drömma om andra brunetter. Men basen som jag saknat är hör. (SIC) OM jag kan slippa svälja så vill jag slippa svälja. För jag bara tror att jag sväljer tungan. Det gör inte ont, det bara tar slut på en. Tänk på det nästa gång du äter kött.

Försöker verkligen. Vill så gärna sova mer än 2 timmar i rad. Vill så verkligen vila. Men utan alla tabletter så finns det inte och utan tabletter så kan, ske, jag kan sova. Inte dö. Inte redo för det än. Inte alls.

Har så många, vita, gula, blå och svarta. Alla skulle vara för mig men jag vågar inte. Så det får väl bli utan då. Hunden söker mig, alla andra, alla som inte är jag, söker mig. Jag söker ingen. Meningslösa inlägg på fejan. Fan, fan, fan, det skulle vart jag.

Har jag älskat dig var olycklig. KOmmer jag tycka om dig var glad. För allt annat är väl meningslöst?

Mina vänner dör. Kanske inte än, men snart. Jag hoppas blir en sådan som vill väl. en som sitter och är förvånad över att livet liksom aldrig tar slut, även fast jag är så nära graven. Tänk att vi alla ska försvinna. Jag har varit död innan. I miljoner år. Eoner av tid. Men jag vill inte känna på det där igen. Jag vill älska, finnas, vara förbannat olycklig, gråta och känna mitt hjärta slå så hårt i mitt. Någonstans.

Men livet tar slut. Ja jag vet, jag har snöat in på den där tanken. Låt oss dansa är på tv men jag lyssnar. Som så många andra. Alla är vi lika förbannat olyckliga. I Uppsala finns en kvinna som är både klok och vacker och jag är i fel tid och i fel stad. Men förutom det så skulle jag kunnat. TA. nÅGON. mED. sTOrM.

På mitt golv somnar jag. Gång på gång, inget gör mig så lycklig som att drunkna i mig själv. Något ryskt. Kanske inte du?

gE MIG HÖGRE LJUd.  Låt mig dö, låt mig... vara. Inget som jag vet är sant, inget jag tror är fel. Det där som du kallar sanning kallar jag hambugare. Billigt och snabbt. Din verklighet är din men jag själv återkommer till rätten att säga hur det är.

Jag är kär i allt. Hatar inga. Inga är ett namn. Jag har sovit i en cell, men det gav mig inget. Fröken Doris är fel och var fel redan då, på 70-talet. Jag glömmer aldrig min första kyss. Jag lutade mig framåt, för hon sade åt mig att göra det. Så vacker men så ful.

Hon lider av anorexia nu för tiden har jag sett. Samma ord, jag vet inte. Själv lider jag av livet. Det är en dödlig sjukdom. FANTOMEN. sOVER.  Men jag vet vart du sover. Jag vet hur du sover, hur ditt underliv luktar och hur mitt spelar roll.

Kanske. Mitt älskaDE ORD. KanSkE.

Sov, skit i mig, knulla dina tankar. Ta den djupt i röven. Djupt.

Det är inte helt ovanligt att jag gråter. Det är inte ovanligt alls. Det händer titt som tätt. Djupt nere i mig själv finns sidor som jag inte känner.

Varje sida läggs till den förra, mellan det som var och det som blir. Boken om mig är inte skriven, bara författad. Kanske borde mitt liv vara annorlunda men jag vet inget annat sätt. Idag blev jag kär. I hon som satt i sätet framför mig. Du vet redan om det där. Hon satt där, helt svart i håret, luktade hela vägen tillbaka till mig. Inte fan vet jag om hon vill ha något annat än det som hon har. Men jag älskar henne. I flera sekunder. Sen är hon borta. För kvar är bara jag.

Tom Jones sjunger, innan han opererade näsan, när han hade två kulor, medan jag har alla mina tolv hemma.

SÅ troligen, för det är väl det som allt handlar om? Troligen, kanske, för en stund sedan. Troligen kommer jag att avlida. Men du är inte säker.

Det är inte helt ovanligt att jag gråter. Det är inte ovanligt alls. Det händer titt som tätt. Djupt nere i mig själv finns sidor som jag inte känner.

Varje sida läggs till den förra, mellan det som var och det som blir. Boken om mig är inte skriven, bara författad. Kanske borde mitt liv vara annorlunda men jag vet inget annat sätt. Idag blev jag kär. I hon som satt i sätet framför mig. Du vet redan om det där. Hon satt där, helt svart i håret, luktade hela vägen tillbaka till mig. Inte fan vet jag om hon vill ha något annat än det som hon har. Men jag älskar henne. I flera sekunder. Sen är hon borta. För kvar är bara jag.

Tom Jones sjunger, innan han opererade näsan, när han hade två kulor, medan jag har alla mina tolv hemma.

SÅ troligen, för det är väl det som allt handlar om? Troligen, kanske, för en stund sedan. Troligen kommer jag att avlida. Men du är inte säker.

G (sic) vet inte längre. Kanske borde jag bara ta slut. Jg har nyss pratat med min son och förklarat att jag gör mig bäst som olycklig. Orden slår mig hårt i intellektet. För det är ju så. Den lidande poeten är nog det bästa jag kan åstadkomma. En poet som glad känner jag inte.

Herregud. Är mitt öde att ta slut på mig själv innan det är dags?

Kanske.

Troligen.

Kanske.

Igen.

Har du tänkt på att du ska dö? Alltså, inte som ett val utan som något du bara ska göra även om du inte känner för det. Kanske nu? Kanske om 60 år men i vilket fall som helst helt klart. Allt annat kan du undvika, allt annat kan du välja bort.

Döden är allt du kan hoppas på.

Jag är dränerad. Alla mina ord undlipper mig. De kastades på hög igår och rammar mig rakt i veka livet idag. Kallt är bara förnamnet. Varmt ett mellanamn och stekande helvete efternamnet. Gud har tagit oändlig semester, vänner viker av och kvinnor är bara färger och dofter och kön.

Så jag leter efter dem. Orden, de som jag vet ska komma, överväldiga mig, som choklad för tungan, som vin för fingrarna. Kanske kommer jag leta rätt, men oftast så har jag letat fel. Så jag tankar ord. Låter dem våldta mig, rakt upp i sheriffen. Hårt och blodslamsigt. Ta över allt det som är Karl Anderssons sonsonson och kanske kommer jag finna doften av graven trevlig.

Det är alldeles tyst inuti mig. Som ljudet efter att en atombomb briserat. Allt jag tänker håller jag hemligt. Bara för mig att veta. Alla bilder som retar min aptit är mina och ingen annans.

PÅ bussen hem blev jag kär. Igen. En oerhört vacker kvinna som satt precis framför mig och jag tänkte att det här ska jag vårda. Utan att hon eller hennes man vet om det. Tyst var mina rynkor. Precist min anklang.

Nu ska jag nog vila lite. Glömma att jag finns och förglömma mina tankar.

För en sekund.

Det är vått i min själ. Blött, skvalpar. Allt är liksom fel men sjösjuka ligger inte för mig. Men ett plåster vore gott. Kanske ska jag men jag gör väl inget ändå. Mina tavlor hänger snett. Damen utan kläder som finns på mig vägg bakom mig har tröttnat och glidit ner. Finns hon längre, den där oerhört vackra kvinnan som skapat mitt begär efter de mörka och perfekta? Hon borde vara i 70-års åldern och hon lever. Så sorgligt. Min före detta fru finns där med. Eller hennes ben. Det som var det enda rätta med den damen.

Att söka en dam som inte finns men kanske. Veronica Magio sitter på en annan vägg. Tillsammans med Morrisey, rakt framför mig har jag en Picassoreproduktion. Gitarrerna är smycken på golvet. Hunden sover, katten vilar, jag är upprörd. En smula bredvid mig själv. Samovar. Något att göra thé i. Kol och röd färg kanske gör sitt trick. Keith sjunger och borde sluta med det. Spela gitarr din narr.

Jag har öppnat alla spjäll, skriver bara det som finns i min skalle just nu. Om du hänger med är du fan sjuk i huvet.

Jag pratade nyss med min chef. Ett väldigt surrealistiskt samtal. Två personer som cirklar runt varandra. Jag har ingen aning om vem hon är och hon känner banne mig inte mig. Hon frågade om jag visste hur det ser ut där hon finns och jag kan berätta om allt, även sådant som hon inte vet om. Låter det snurrigt? Jovars.

Hon har makten att göra mig sönder och samman och det verkar som om hon vet om det. Men hon verkar inte veta ett skvatt om mig. Alls. Att jag gått i de där korridorerna sedan 1992, att jag lekte chef i 4 år, att jag kan allt och inget om allt hon lärt sig.

Kanske skulle jag belöna mig med att sova?

Jo. Tack.

Jag har känt på mig det en längre stund

Men nu känns det. På mig.

Tics i mina fingrar. Alkoholen gör det, inte jag. Men jag dricker ju inte. Idag. Men.

SÅ jag fortsätter väl att rada upp mina tankar. Utan att någon läser. Tusen och en igen. Kanske skulle jag sova men jag måste blunda då och det vågar jag inte. Alla bilder skrämmer mig.

En flaska med raklödder står på min chiffonje. Den är ensam och tom. Jag undrar varför den står där och komme rpå att den är kasserad. På vägen till soporna. Den har gjort det som den skulle och blev kvar. Själv är jag nog detsamma.

Men jag  tänker inte slängas. Spara mig, älska mig, dyrka mig, tänk. På. Mig.

På tv visar de något. Som jag inte ser. För jag är här. Hela tiden här. Jag, jag, jag. Alltid jag. Mig, mig, mig, alltid mig. Hela mitt liv handlar om mig. Någon annat ser jag inte. Fast mitt hjärta är hos andra är mitt medvetande hos mig.

Så jag skriver. För det är allt jag kan. Ord. De förhäxar mig. Gör mig till en slav under dem. Idag har jag mått ofantligt dåligt och botat känslan med ord. Genom att skriva. Som tecken på recept. Bett hela världen flyga och fara och om ursäkt. Är jag inget annat än ord? En kvinna sade åt mig att jag är det. Inget annat än mina ord. Så liten jag känner mig.

Så liten jag är.

Bara ett alfabet.

Inget gör mig så lycklig som att skriva. Inget annat kan ta mina tankar från mig. Ifrån mig. Ur mig.

Mig, mig, jag, jag. Allt jag kan ge är mig själv. Alla andra är bara hårfärger och toner. Själv är jag en färggrann gud. I mina egna ögon. Men vilka ögon ska jag se ut genom?

KaNSKE SKULLE...

Sova.