WoBWorld

Varje dag man lever är ett steg framåt. Visserligen mot döden men från början. Idag är jag mätt. På att slåss mot väderkvarnar. Framför allt mot att finna att den största väderkvarnen, Sir Wantsallot är mig. Själv. Lika fel som när andra försöker kämpa mot döden kämpar jag mot livet.

Min son, alltid den där största kopian av mig som är allt jag är men så mycket mer än jag någonsin trodde jag skulle drömma om att läsa om i en tidning påminnde mig om en sak. Kära Alex. Du är bättre än oss. Du är stark och kräver inget men får allt. Och får du inte det så ska du fan kunna lita på att jag och Big D tar hand om det :-)

Men även när allt är svårt så är allt lätt. Om man bara slutar be om ursäkt för den man är. Det var precis det jag glömt. The importance of being Idle.

Vad är det som drar mig mot det smutsiga, oregelbundna, fula och skeva? Varför hatar jag en vit tandrad lika mycket som alla ismer? Lägg märke till att jag inte tycker illa om regelbundna tänder. Men de där vita, pärlemo... fel, kritvita tänderna som faktiskt alltid ser ut som en lösgom. Personen bakom dem kanske lider av sitt liv och tror att den blir gladare över blekvita tänder. Själv önskar jag mig jämna tankar.

Men jag drivs mot en undergång som jag inte kan föreställa mig eftersom jag inte kan vara komformativ. Finns det ett gift, låt mig bara överleva det, för att kunna visa de som slutat röka, slutat äta, slutat vila, slutat tänka att allt det där går att göra.

Så klart har jag fel. JAG VET. Man ändå. Varje gång jag tänker en nykter tanke slår jag den ifrån mig. Den är för enkel. För lätt. För lätt och nu pratar vi vikt.

När andra går genom eld och vatten för att lida tar jag båten över i brandsäkra kläder och landar ändå i skiten. Det redan från början omättliga behovet av att förstöra mig själv tycks växa lite för varje år. Så pubertalt, så omoget. Fast det är väl samma sak när jag tänker på saken.

Folk, människor, som vittrat och gått sönder fascinerar mig. Elvis, Morrisson, Lemmy, ja ni vet alla de där snygga vraken. Eller överlevarna som Keith, Sinatra, Dylan. Jag kväljs över min önskan över att vara något liknande. Charles Bucowski. Förresten, när Keef dör kommer jag fan gråta i 10 gånger 10 dagar.

Kanske skulle jag må bättre om jag slapp allt det där. Eller sämre. För jag vill inte vara komfortabel i mig själv. Det gör mig illa till mods. Att trivas är som en allergi för mig. För varje år kommer jag närmare min egna kärna och finner att den är rutten och den söta doften lockar mig. Att be alla dra åt helvete. Tyck som jag eller tig.

Men det där är bara tankar och önskningar. Jag vill inte vara osäker på om jag dör i morgon. Jag vill vara säker på att jag överlever alla dagar utom min dödsdag.

Så jag gör vad jag kan för att finna en mening med allt. Min mening är ord. Det må låta banalt. Kanske till och med trivialt. Men det är något jag vill vara.

Jag vill nog inte egentligen återgå till att vara sjuksköterka. Men det måste jag. För att få någon jävla ordning på min ekonomi. Som det är nu så slänger jag varje räkning förutom hyran och mobilen/internet. Allt annat kan fara och flyga.

Men det är väl så man lever i min tillvaro. Jag har slutat bry mig om futtiga saker som att saker kostar. jag vill bara skriva, älska, och finnas. Gå ut med min hund, sova med min katt, få små tillfällen med mina barn och min mor. Knulla är kul men inget krav.

På många, många sätt har jag det tusan så mycket bättre än de flesta. Så länge jag håller demonerna i mig i schack. Det kostar på att hålla fred gudvet. Men jag kostar på mig att göra det. Det är det enda jag kostar på mig.

Obegränsat med musik, cigg, kaffe, tilgång till alkohol, tillgång till min själv.

Resten av allt det som alla andra säger sig vill ha? Det faller inte för mig. Jag faller inte för det. Ingen faller förutom bilan mot min nacke.

Det känns så underbart när jag helt plötsligt finner att jag inte har något att berätta. Inget att säga, inget att skriva, inget som måste ut. Jag är nästan där nu. Men först måste jag ju berätta att jag är där. Eller död? Nä, då blir jag nog satans notarie. Eller om jag kanske bara skriver saker som brinner upp hela tiden. Inte vet jag. Än.

En person sade en gång till mig att jag "mässar" när jag pratar. Det gör jag nog. En del, en hel del förresten, av de kvinnor som haft mig har sagt åt mig att jag tar över, trycker ner. Men det vill jag ju inte. Men så länge ingen säger emot mig har jag ju alltid rätt. I min lilla värld så har jag alltid och oundvikligt rätt sålänge ingen kan bemöta mig och trycka tillbaka. En vän, som inte längre än en vän sade åt mig att mina ord är mitt vapen. Så sant så sant.

Jag, jag, jag, jag. Det här är min blogg men ändå, till och med jag själv blir trött på mig ibland. Så vilar jag. Från mig själv. Fyller mig med berusningens lättnad och somnar någonstans. Lite vart som helst. Bara för att visa mig själv att jag kan tiga ihjäl mig själv.

Att skriva är ett sätt för mig att tysta rösten i skallen. För jag har en sådan. En som aldrig är tyst. Nej, jag är absolut inte psykotiskt. Den bestämmer inte åt mig, den bara rådgiver. Men den är aldrig tyst. Jag kan inte somna genom att blunda och se diffusa bilder bakom ögonlocken. Jag måste tala mig själv till sömn. Låta hjärnan löpa amok och berätta en historia. Det är en av anledningarna till att jag kan vara vaken i fyra-fem-sju dygn utan att sova. För det är svårt att hitta sagan.

Men det är bättre nu. Jag håller det i schack genom att skriva. Hälla ut det som plågar mig. Öppna en mental ven, låta språket flöda ut tills det är tomt i tanken.

Har du avgiftats någon gång? Nä, inte detox med örter och théer eller stoppa upp en slang i röven för att bli av med inbillade metaller. Utan riktigt avgiftats från ett äkta gift. Som nikotin, heroin, alkohol, ja fan även kaffe.

De säger, de som säger sig veta, att nikotin är det vidrigaste. Men jag tror det mest beror på att det inte riktigt har samma motivationsgrad som att avgiftas från heroin eller alkohol eller amfetamin eller benzo. Det känns jävligare eftersom man helt enkelt inte är säker på att det är rätt val.

Själv har jag "blivit" avgiftad en gång. På psyk. Inlåst. Utan chans att gå ut. Nedsövd. Det var det jävligaste jag varit med om. Kramper, blodtryck som gick genom taket, en puls på 200, ränneskita, spyor, dödskänsla och en överväldigande känsla av att hela tiden falla genom en rymd som fick mig att be om en skärm för fönstret. Så att jag inte skulle ramla ut.

Sen har jag avgiftat mig själv ett antal gånger. Legat ihopkrupen i sängen, hållt hårt i madrassen, svettats, försökt att inte tänka på anfallen av kramp. Försökt att glömma att hela kroppen skrek efter bara en enda öl. En enda lättöl i alla fall. Vad som helst. Törstig till döden, poppat vitamintabletter som om det vore godis. Men det har varit bättre än de där dygnen på psyk. Jag har inte behövt överlämna mig till någons händer.

Så varför trycker man i sig alkohol efter en sådan händelse? Gång på gång dessutom.

För man mår ju så bra efter en vecka. Så bra så bra. Feeling great. Men efter två veckor så pockar det på. "bara en", vad det nu är en är.

För trots att jag var mer eller mindre nedsövd på psyk så hatar jag att vara beroende. Smaka på den. För nu pratar jag om någon annan. Människa alltså. Alkoholen är ju inte någon annan. Fan, jag älskar att vara full. Älskar det. Frid i sinne, prata med alla, dansa fult. Första dagen. Andra börjar hjärtat slå hårt även om man är full och tredje dagen slår det för fullt fast man är full som gatan. Så full men det syns inte och det enda man tänker på är att bli fullare. Så gränsen mellan att man är vaken och däckad suddas ut. Vakna panikslagen, leva panikslagen, sova panikslagen. Allt handlar om lite mer. Bara lite mer. Lite mer eller ska det vara lite mer ändå? Kanske mest? Jo tack. Mer än mest. Precis lagom till att jag svimmar och vaknar i hallen och inte vet i vilken värld man befinner sig i.

Kolla världen, pejla in dag, kolla efter blodspår på kroppen, i lägenheten. Fundera på vilken lägenhet man är i. Känna igen sitt kök och krypa in på toaletten. Med en öl i handen dricker man och kräks och dricker och kräks. Kräks och dricker och dricker och kräks.

Funderar på när allt ska ta slut. Om man ska dö nu? Var detta priset för att döva ångesten? Att få ångesten och hans kusiner och bröder och morsa och farsa och hela grannskap istället? Hade det inte räckt med ångesten?

Så jag håller mig nykter. Ibland. Men jag tänker inte avgifta mig så många gånger till.

Tror jag.

Det ligger en enorm lättnad i att veta varifrån man kommer från. Känna sina föräldrar med både brister och rätt. Pussat på sin mormor och veta vart ens farfar ligger begravd. Har jag förstått genom att prata med människor som lider livet igenom att vara rotlösa. Jag har mina rötter även om just den gren som är jag växer långt upp i luften och är tunn och ensam.

Jag behöver inte undra vart mina talanger och mina fel kommer från. Jag behöver inte fundera på vems näsa eller mun eller röst eller hals eller kropp jag har ärvt. Jag har träffat dem alla. Växt upp med dem, sett dem på kort eller pratat med dem. Jag vet från vilket håll min humor (i verkliga livet, inte här) kommer från. Vart min rädsla för olika ting stammar.

Det är en trygghet att aldrig vara ensam när man riktigt tänker på saken. När jag lekt släktforskare på fars sida fann jag soldater från Molla och fabriksarbetare från Kinnarumma. Längre har jag inte kommit än men jag söker. Längre fram i den grenen fanns egna företagare, säljare, revisorer och alkisar. På min andra gren känner jag inget större behov av att söka så mycket. De finns där, de jag behöver. Alla som jag delar minnen och blod med.

Den stam som är jag har utskott i form av tre barn. Även de har andra stammar att luta sig mot. Det är underbart. Låt mig säga som så att risken för inavel är totalt på noll. Vi är som huskatter. Utan bestämd ras men underbara ändå. Inget att ställa ut kanske men vi ställer oss själva på scen.

En del är döda, rätt många faktiskt. Men vi som lever är allt jag har i livet. När jag drömmer så drömmer jag alltid om någon av alla de där som är utspridda i världen från Borås till Trollhättan till Australien till Danmark till Ryssland till Finland till Estland till Stockholm till England till mig.

Livet är lätt när man vet varifrån rötterna kommer. När de är stadigt förankrade och till er som inte har allt det som är mig givet skänker jag en tanke. Mer kan jag inte göra.

Jag har två val. Eller, såklart har jag miljarder varje sekund. Men just nu så gäller två saker. Antingen falla och landa och bara låta känslorna ta över. Eller att ta mig i kragen. Men att ta sig i kragen betyder allt som oftast att man stuvar undan känslorna och kör på och sen ligger man där ändå men har dessutom fallit hårt.

Jag är helt klart skadad av alla de där åren när jag bara låtsades leva förutom när jag låg i min säng och kved och vred på mig, svettades och varje sekund var en livstid. Jag förnekande mig själv så länge att jag inte längre vet vad som är bra för mig.

Åren har varit fula och skeva på var sitt sätt. Först när jag inte tillät mig och sedan när jag lät hela världen ta över mig. Våldtagen rakt upp i mumundalen av världen gång på gång. Låg som ett kolli på en säng och tittade på tv, sov, söp och svettades och grät och skrek och vrålade och dövade allt som inte fanns. Älskade så hårt en chimär i form av en kvinna som bara låtsades gilla mina alla sidor.

Nu har jag upplevt balans men jag vet inte riktigt ännu hur jag gör när jag är i balans. Det är fortfarande en pendelrörelse. Bara i mitten vilar jag, resten av tiden är jag på väg upp eller ner. Det finns en anledning till att klockor inte går av sig självt utan behöver extra energi i form av ett batteri eller en åtdragen fjäder.

I mitt hem råder perfekt harmoni om man räknar allt utom mig. Katten och hunden har funnit varandras roller och sover strax bredvid varandra. Mina gitarrer är stämda. Mina barn och mina föräldrar tittar ner på mig från hyllor och väggar. Dammet ligger jämt utspritt. Kaffet blandar sig med vattnet till en dryck väl värd att älska. Men något fattas. Den där balansen inom mig.

På en vägg i köket finns en spricka, från tak till golv. Tapeten har krackelerat, spruckit. Vad det beror på vet jag inte men något är väl snett kan jag tro. Kanske kommer jag en dag falla hela vägen ner till grannen. När man får oväntat besök in real life. Fast då får jag nog inget kaffe. Bara blåmärken och en till skuld att betala.

Idag blir det nog en dag när jag skriver mycket. Men jag ska nog skriva lite här och lite någonannastans. Jag är inte transparent, även om man kan tro det. Inom mig finns den riktiga jag. Den som ingen får se. Ingen. Alls. Möjligen känner katten till den sidan men hon har lovat att inget säga. Inte ens till sprickan i köket.

När började vi sluta oss bry om gårdagen, kassera den som om den vore skit och inget värt och koncentrera oss så vansinnigt på det vi inte ha och glömmer på det vi har. När i tidens gång blev det ok att byta mobil varje år för att det har kommit en ny? Varför blev den förra så dåligt för att det har kommit en som har en megapixel bättre kamera? Eller för att man kan surfa en microsekund fortare? Eller bara för att den nya finns?

Vilket märkligt liv vi har skapat oss. I en värld där folk dör för att de inte har rent vatten lägger vi ner tusentals kronor på en apparat som ska ringa. Gång på gång dessutom.

När blev det fult att vila? När blev det så förbannat fel att vila? Alla ska jobba mer, göra mer och när de inte orkar köper de en kurs i mindfullness eller sticker nålar i kinderna eller tar ett piller och sen låtsas de att kroppen inte vet vad den gör. Det fanns en tid när människan lade sig när solen gick ner och vaknade när den gick upp och däremellan jobbade de precis lagon för att kunna äta och få tak över huvudet.

Nu är finns det inget fulare ord än vila. Ingen vilar. Fast alla är dödströtta? Hur fan funkar det. "jag är duktig på att hålla många bollar i luften" är en bra sak att säga. Fast barnen skriker, kroppen värker och livet tar slut vid 55 eftersom man stressat sönder hjärtat trots alla mil på löpbandet.

Nått är så fel så fel. Men inte undra på att det är som det är. "Varför är vi det sjukaste folket i världen trots att vi inte borde"? Så klart fan att vi är. "SJälv är bäste dräng". Vi ska göra allt. ALLT själva. Allt från att jobba, skjutsa ungarna till hockeyträning, motionera, städa, måla om huset och dessutom har hela landet blivit fullt av rörmokare, takläggare, golvläggare och fan och hans moster. För vi har lärt oss att även en idiot kan lägga ett klick-golv vilket fått till följd att just alla idioter lägger de där golven. Hela landet går omkring på sjösjuka golv och blir förbannade när marken utanför inte sviktar och lutar som mark ska göra.

Själv är bäste dräng. Det är det som gör att RUT och ROT avdragen skär så i ögonen på vissa. Inte fan ska man betala för att få det städat. Eller målat, eller bygga en altan?

Förresten, varför bygger alla altaner även fast den ursprungliga arkiteturen hatar och kvider inför den där anskrämliga, alltid, alltid för stora träkonsruktionen? Man borde inte få bygga något alls utan att veta vad man gör. Men själv är bäste dräng.

Låt oss köpa städhjälp, bygghjälp och en privat kock. Ingen tycker det är konstigt att "köpa" barnomsorg. Men barnen är väl kanske inte lika viktiga som den nya bastun som efter två år nästan har ruttnat sönder även fast den bara blev använd 3 dagar.

Fan. Vila, sov så mycket som möjligt och skit i att måla om, städa, köra bortskämda ungar hit och dit. Skit i att bygga en bastu som du inte vill ha, skit i att bygga ett enormt badrum. Du ska bada, skita och pissa där i det där rummet. Hur mycket rum behöver du?

Jag kan bara hejda min tankecentral så länge. Idag så började det gnissla igen. Redo att lösa alla problem med att uppfinna ett nytt. Jag har varit i staden och hjälpt min kära mor med att gå lite ärenden. På bussen upp så hatade jag våren. Fullständigt och totalt. Den lurar mig att ta på mig för mycket kläder och den där svetten som jag för ett tag sedan skrev om rann men jag fann ingen tröst i det.

Men så började jag fundera, har ingen som helst aning om varför, vad det är som driver män över världen att efterhämma något som hos den långt gångna alkoholisten tyder på neurologiska hjärnskador: bredspårig gång?

Ni vet, alla dessa män av varierande kulör, tro, ras, tillhörighet, längd eller tjocklek som går som om något skaver i röven. Pundargång. Som att de alla har ENORMA kön med ännu större kulor. Testiklar som bowlingklot. De går så brett de kan med fötterna, gärna lite knäande med som om blotta tyngden av kuken tynger mellan benen.

Hur kommer det sig att mannens identitet ligger så mycket i könet? Ni vet, ballar av stål? Det är väl ytterst sällan som man finner att de allra rikaste och gladaste och framgångsrika, bästa fädrerna och godaste sönerna är de som har störst kuk? Hur stor hade Einstein? Gustaf II Adolf? Var det könet som gjorde att Fredrik den store kallades så?

Nä jag kan inte förstå det där. Men så är jag även synnerligen säker på min identitet. Det är snarare de som går över gränsen, ni vet, Bowie, Jagger, Jack Sparrow, Keith som ger mig tillförtro på mitt egna kön. De androgyna männen synes mig som hjältar. Androgyna kvinnor däremot ser jag ingte lockande i men det beror ju på att de gör sig till något som inte lockar mig. Alltså män. Så fördumsfull är jag.

Förresten, är inte höjden av manlighet att gå rak som en man? Tall as a man? Svårt att gå både rakt och se lång ut när man ser ut som om man har fullt upp med att inte halka på kall, hal is.

Eller?

Det slog mig just nu. Som en blixt från en molning himmel. Jag HAR kommit förbannat långt. För några dagar sedan pratade jag med min "chef", alltstå människan som ska lösa problemet när jag återkommer till arbete. Hon ville vi skulle träffas samma eftermiddag.

Jag sade nej. För att jag inte ville lämna hunden ensam ännu så länge, för att jag inte ville och för att jag fan har ett liv även om jag inte går till ett jobb just nu.

För 5 år sedan hade jag kommit springande, hatat mig själv ofantligt för att jag inte kan säga nej.

Men nu har jag lärt mig att det gör fan så mycket ondare att INTE säga nej än att säga vad man tycker.

Så hon fick vänta.

Lika svart som jag kan vara, lika vit kan jag finna mig själv ibland. Det där med att vara någonstans mitt emellan tror jag mig inte finna. Förrän jag pratar med en god, god, god vän och säger just det där jag började den här texten med. För det är ju så. Jag har, nog, äntligen kommit på att man kan kosta på sig att lida eftersom man vet att man snart vaknar upp ur helvetet och finner himlen. Eller bara en helt godkänd dag.

När jag förut blev utslagen i månader, år av ångestattacker som var maskerad depression finner jag nu dagar och kanske veckor av svarta och svårförklariga tankar. Men även de tar slut. Masken har fallit från depressionerna. Ett stort steg mot att bli en fungerande människa. En som kan ta en fika med folk och inte sitta och tänka hela tiden på att utvägen måste finnas.

En som gråter när det är läge för det, skrattar när det bubblar i halsen. En som lever utan alla de där skygglapparna och ursäkterna. Jag vet inte. Men jag känner att något har hänt. När jag brakar ihop skriver jag inte om ångest utan om den svarta hunden som Winston C kallade depressionen. Den har kommit upp på ytan och det är enda sättet att ta död på den för evigt. Eller i alla fall för ett tag.

Sen har vi alla de hyggliga dagarna att leva med. De som utgör själa livet, de som vi glömmer bort. Vad gjorde jag den 5/9 1985? Ingen jävla aning. Men vissa andra dagar finns i mitt hjärta och det är väl de man ska ta fasta på, hoppas på eller leva med.

Ångesten finns kvar när jag triggar den. Men jag finner den som sagt bara var en mask. Lid och njut sedan av lättnaden när det släpper.

Det är farligt lätt att hamna i det vanliga träsket av negativa tankar om man har varit deprimerad några gånger. Solen skiner, musiken spelar, snön smälter och jag blir sur som satan för att jag har huvudvärk? Hur jäkla dumt är inte det då? Bara för att det dyker upp ett enda litet minus på kontot så faller alla plus bort. Helt plötsligt så är jag tillbaka på taskig känslomäsig kredit igen. Övertrasserat kontont. För lite huvudvärk.

Men nu går jag inte på den lätta igen. Jag hejdar mig, tänker om och tänker inte längre tänka fel. Solen skiner inte mindre för att jag har lite ont i skallen. Jag tar helt enkelt lite Alvedon och vips är allt som det ska igen. Svårar än så behöver man inte göra det. Även om nu Alvedon är dolcontin och det svåra är en smula svårare än vanligt. Här ska inte vara sura miner inte.

Basta!!!!

Vad jag gjort? Intet. Alla mina avtryck är vaga och svaga. Pudelns kärna bor i en hund. Att vara ett tisdagsbarn. 19.23 är jag född. Allt annat därefter är historia. Min. Inte din. 19700428. Hmhm. Det är mitt liv. Så många jag älskat, Så få som tyckt om mig.

Tisdag. Dagen efter, onsdagen snöade det. Men det var då. När snö var något som föll från himlen och inte något vi kunde skälla på Reinfeldt över. Då när all natur var vacker och jag var bajsigt grön.

Situationen är så sjuk.

Jag tog mina piller. Små runda vackra saker. De som gör mig lite mindre ful. Sen tog jag några till. åck (sic) några till. Tabletter för att det inte ska värka. Eller kanske sak det verka? Smutsgult. Saker som njuter av att vara i mig. Saker som vill göra mig trött och slö och elak. Ordet för dagen är elak. Jag ville vara som du. Men du dog. PÅ toaletten. Slockande i ögonen fast jag bett dig att vara kvar. En vanlig dag med heroin det räcker för mig. Vissa saker kostar mer än man tror. Mycket mer. Jag spelar vanlig. Nu stjäl jag. Det ska jag sluta med. Du ser att radbrytningne är ny?

Mor och far står på min tröja. De är vackra och lyckliga. Själv är jag fet och fel. Men vacker.

Vad gör du åt ditt liv?

Det har blivit ett heltidsjobb att skriva. Jag kan inget annat. Orden glödgas, brinner, finns där för mig. Musiken lever inuti mina nerv. Er. Kanske, återigen kanske. sKa. Vi? en klok människa förstår inte vad jag skriver. Men inte fan tar det slut med det. Hon läser igen. För klok för sitt egna bästa. Men hon bad mig att gå ut i solen och jag ska nog göra så. Ta på mig mina bästa kläder, slå mig i varje öga och låta blodet svartna. Morrissey tittar på mig, Oscar Wilde drömde om mig att prata med. Jag är ett geni. Inget annat. Eftersom ingen förstår mig måste det vara så. Hey, ser du, jag har inte radbrytit än, fast jag alltid gör det efter tre rader. Kanske ska jag bara försöka finnas en stund till`Kanske ska jag låta texten svartna. Få dig att glömma min egna utmärkelse. Be dig att böja dig fram över mig. Sova på mig. Som att leva i ett samhälle som älskar den egna kroppen. Bär mig tillbaka. Nu har du tappat allt va? Du har ingen aning om hur orden hänger. Ihop. Det gör de inte, jag bara rapar upp, fel, kräks upp allt jag tänker på. Blått och skinande. Robbie vill mig väl, jag har glömt att ta min medicin och kanske ska jag äta upp din hund i natt. Troligen finns inget jag gör för. Så det är grått din damvete.

Här finner du mig igen. Tack för att vi möts.

Nu ska jag smeka mig själv till sömn. Sedan ska....

Sover i mitt sovrum. Lagar mat i mitt kök. Går in i hallen, eller är det hellen? Gör mina fula saker på toaletten, duschar innanför draperiet. Samlar saker i källaren, röker oftast för att ta död på saker som finns i mig.

Lever i vardagsrummet. Men helg blir till vardag och jag ser inte skillnaden. Lördag är samma dag som alla andra nätter.

Luften jag andas är för ren. För tillrättalagd. Jag kräver smuts i min gom. Vad som händer är ett äventyr och kanske ska jag tystna eller finnas lite mindre. Knulla vill jag men orkar inte ta steget till att känna det som krävs för det.

När jag var liten så sparade mina föräldrar mina tänder. Så vidrigt. Små gula fläckar i världen. Mina betyg gör ingen glad.

Sova?

Nä tack.