WoBWorld

Dricker kaffe och gråter. Saknar alla kvinnor jag älskat och gråter lite till. Jag mår bra. Tro inget annat. Men jag älskar. Någon. Om jag bara visste vem det var. Allt från den där söta tjejen som jag träffade när jag var 5 år till den jag inte såg när jag var igår. Blonda, röda, svarta och brunetter. Med målade läppar och med slanka ben. Korta kjolar och långa själar. Alla älskade jag och några tyckte om mig.

I en soffa ligger katten och darrar på benet. Drömmer om harar eller fåglar eller något. Hunden, den älskade hunden, ligger i köket, med sina vackra bruna ögon slutna och tänker på sommarfält. Min egna kropp sitter här. Precis här. Framför dig, just nu i dig. Innuti din skalle. Innanför dina drömmar om ett liv på ett sommarfält.

Varje dag jag slår upp morgontidningen förväntar jag mig att se en annons om att de jag älskat har förlovat sig, gift sig, dött. Det är sådant jag inte får reda på annat än genom tidningen längre. Även fast jag gav dem allt jag var. Tog desto mer. Tog allt de var. Rövade dem på deras själ och önskan.

Men nog är det en smula märkligt? Att man kan leva så tätt med någon, så i någon, och sedan vara helt bortkopplad? En del av de människor jag varit med är kvar. De som är goda. Mina äldsta barns mor som likom aldrig slänger ut mig fast jag brötar och lever om. Sen finns det andra. Som. Ja, ni vet vem nu är.

Jag har en tatuering på armen som sägs betyda "make". Fuck. I helvete heller. Min maka bedrog mig, snodde allt jag hade och nu sitter jag här och är bitter. Så tråkigt.

Svamlar jag? Troligen. Den där bitterheten brukar inte bryta fram. Jag håller mig för fin för sådant. Men ibland måste man skrika när en kniv skär in i ryggen. Jag har varit tyst väldigt länge nu.

"Men gör dig inte själv till ett offer då", säger de som vet. De starka. De som vunnit över livet. De som gifte sig när de var 20 och hankar på livet som om det vore en gåva. Återigen. Fuck. Mitt val är att inte göra mig själv utan att vara ett offer. För mig själv. Kommer leva så. State of mind. Bli ihågkommen som någon som gick den vägen som var hans egna. Andras vägar väger för tunt.


Stampar på äggskal och hoppas de håller. Sinnesvagt. Men mitt. Sänder mina bästa hälsningar till den som vill ha dem och kanske, kanske kommer jag.

Alliansen förstår jag inte längre. Är det ETT parti? Varför har de isåfall 4 partiledare? Känns mest schizzo. Hur kan ett namn bli flera? Varför är loggan så jävla 70-tals ful? Vill de inget längre eller vill de allt? Vem fan är statsminister?

Rödgröna förstår jag mer. En enda röda av folk som vill allt men inte kan något. 3 partier som vill annorlunda men samma men ändå olika. Lättare att förstå, på något sätt. En statsministerkandidat som ingen vill ha och en kvinna som alla vill ha. Plus en man som ingen förstår.

Att välja blir visst att välja mellan två block. Jag vet att jag kommer välja röran, men ärligt talat så vet jag inte varför. Någon kom på att "ja, vi ska leka i samma sandlåda" och sedan dess har det väl gått utför. Eller? Min lust att släppa in före detta kommunister i samhället är lika stor som att släppa in SD. Före detta nazister. Men ska jag bli av med Ask och annat patrask så måste jag visst svälja den beska medicinen.

Jösses. ge mig ett eget parti. För det är väl slagordet för dagen? Ge mig?

nEDSOLKAD. Smutsig

Ingen som någon vill älska.

Älska mig.

Blek dina tänder för hårt. Låtstas att du är vacker, ung. Skärp dig. Vet hut. Sttöveltramp. SD är i allas sinne. För det som du tror är intre det du tror. 1934 och Tyskland är något du inte gillar men nog älskar du tanken på att araber är fel? Arab, jude, sammasak?

Att slippa ta beslutet?

Gör livet ont? Räkna inte med mig. jAG, JAG, JAG, har fullt upp med mig själv.

En del, rätt många tror jag, har en känsla av att de duger. Det har jag med. Men min känsla av att duga passar inte in i mallen. Inte längre. Jag sökte den där mallen i så många år. Folk, människor, sade åt mig vad jag borde vara. Det gjorde mig sönder och samman. Nu är jag mig och hel. Men det kostar på. För alla säger åt mig att det jag är är fel.

Hålet i min själ, är fyllt. Men det jag fyller det med är sett som fel. Smutsigt. Att gå hemma, att inte fylla sin tid med andras saker. Så fel. Så fel. Så fel. Så fel.

Stausraden på fejan fylls av klappar på den egna ryggen. Själv klappar jag min framtid. För alal stunder tills jag dör är mina. Deras synes mig vara någon annans. Men så balanserar jag på gränsen mellan utslagen och nedslagen. Det har tagit mig 5 år. Men jag har funnit mig själv. Det är mer än de som kvittrar över att de får gå till jobbet. De tänker inte alls.

Dammet. Vill du verkligen dö och komma ihåg alla andra men inte dig själv? Gå ur tiden. Utan att tiden kommer ihåg dig?

Tanken på att vara älskad är mig lika lockande för mig som för alla andra. Vore det inte skönt så säg? Att gå omkring och känna sig älskad. Men det är en gåva jag inte får. Fått. Blivit. men så älskar jag ingen annan alls. Förutom min själ(v). Står alltid inom buren, garderar mig mot allt som kan vara bra. Förgör mig själv, sakta men ack så fort. Lever som jag lär.

Min värld består av att inte tro. Att inte hoppas. Att inte förlåta. Att inte vilja något mer än att vakna när jag somnat. Att alltid söva mig själv. Med allt jag hittar. Hög energinivå. För hög. Rastlös och okunnig. Att vara vaken i 9 dygn är en verklighet. Att höra rösten som säger åt en att man borde sova är min. Sen sover man hela tiden. Alltid. Folk undrar över varför jag sover? Vem fan frågar man det samma? FÖR ATT JAG MÅSTE!

Det vita är vackert, men färger är finare. När jag var liten, strax innanför nu, så var jag blå. Nu är jag grön. Som våren. Som juni. Luktar vatten och kön och parfym och hårfärg och smink och vin och cigarr. Musik är det som pumpar, annat är fel.

Stålgrå.

Måste tänka rätt. Måste vara rätt. Måste. INGENTING!

Jag undrar hur mitt blod ser ut. Troligen smakar det gift. Andra, de som springer och hoppar och hoppas skulle dö av det. Själv är det min livsnerv. Mina nerver har slutat fungera. De löper amok och ställer till det. Som en stökig full tonårspojke på en fest i en byggdegård på landsbygden. Ingen gillar honom, han slängs ut och fryser hela vägen hem genom snödrivorna. Har inte råd med taxi, har aldrig åkt taxi. Vet inte ens nummret till taxi.

Tanken är, att aldrig låta giftet gå ur mig. Gift är inte farligt, det är en fråga om kvantitet. Allt som inte dödar härdar.

Kanske skulle jag göra mig bättre för tusen år sedan. Kanske om tusen år. Troligen inte alls. Min tid är här, nu lever jag. Just nu. Drömmer om saker som jag aldrig kan bli. Få. Vara. Sannerligen säger jag eder. Sannerligen.

Jag borde så mycket. Så mycket. Allt från att göra stol till att sluta vara mig. Bli någon som kammar sig och tvättar armhålorna och jagar pengar. Men jag kan inte. Många säger att de är de de är. Men så få är det. Det synes mig som att flertalet av människorna jag stöter på låtsas vara sig själva medan de egentligen är en dröm om någon annan. Själv är jag mig men så har jag inget val längre. Jag försökte så länge att vara någon annan. Men det sprack. Som en böld, var som rann, stank, spred smitta.

Så för att hålla mig frisk måste jag vara sjuk. För att inte smittas måste jag gömma mig bakom mig själv. Tätt inpå ryggen, ibland inom mig. Begåvad men lat. Klok men oupphörligt dum. Snygg med fet. Acnehud och saker som gör andra osäkra. "För tokig".

Ansvar. Det som gör andra stora gör mig liten. Jag pallar inte det. Inget alls. Ansvar krullar ihop min själ och gör mig till ett kvidande offer. Ingen är hel men jag är väldigt trasig. Zeb macahan är bara på tv. Det vet du väl?

Jesus förlåter mig nog. Fan, karln är ju en mes så klart att han gör. Själv kan jag inte förlåta ens det allra minsta jag gjort. Jag är ingen mes. Jag är stark och fel och ful och återigen stark. När ljuset släcks så gör jag allt du inte vågar. Rider på hatets häst, spöar skiten ur mitt liv och ler.

Men, återigen, detta men. Samma ord som men. Alltså i betydelsen att ha ett men. Något som är fel. Ett ben för lite eller en näsa som växer när man ljuger. Min näsa borde vara tvåtusen meter. Minst. Jag ljuger jämt. För mig själv men även för dig.

Längtar till New York. Att vara anonym. Att gå, bara gå. Gå, gå, gå. Räddningen ligger i storheten. Inte i det lilla. Glöm det lilla. Skit i det lilla. Glöm radhus eller villa, fru och barn och saker som du tror ska göra dig bäst.

Räddningen ligger i det lilla.

Måhända har jag sökt ensamheten allt för hårt. Slutit mina ögon och vänt ryggen till allt för många gånger. Nu får jag vara mitt eget täcke, ensam med mina kloka tankar och sköra hjärta. Kanske var det dumt av mig att avvisa sällskap, samvaro. Törhända skulle det inte ske förutan min envishet att gå en väg som är min, bara min, även fast den bar över stock och sten.

 

Som en prick på världshaven guppar jag omkring och ropar på hjälp. Alldeles tyst och bara inom mig. Min skugga är min enda vän, mina tankar agerar händer och min mun pratar snett och fult. Skeva skratt som stiger upp ur min strupe dränker ljudet av ensamhetens sång.

 

Kanske var det fånigt av mig att skratta bort mina vänner, slå sönder alla bojor, slänga bort mina talanger och plocka bland allsköns skräp jag fann längs vägen. Men vad har man för val än att följa sin övertygelse? Bör man göra våld på sin själv bara för att behålla de som kallar sig vänner och säger sig vilja väl? Är då inte ensamheten att föredra?

 

Allt jag ville ha fick jag. Allt jag hade slängde jag iväg, med iver och agressivitet. Varje kyss jag stulit har jag plockat sönder i jakt på dess mening och mål. Bitar av kärlek ligger överallt men ingenstans finner jag kärnan i det som gjorde att människorna bakom den gav just mig den. Hur många gånger kan man gråta över sig själv utan att börja hyckla?

En fråga är hur många gånger jag varit kär. Jag försöker räkna men kommer bara till tusen, sen kommer jag inte ihåg mer. Alla dessa som jag dyrkat på avstånd eller i. Som svindlande sekunder av galenskap, när man glömmer sig själv och allt man skulle göra eller borde vara.

Jag faller lätt. För en gest, ett ord, en lock som faller fram i ett ansikte. En doft eller ett ljud. En speciell gång eller hur någon står alldeles stilla. En blick, när man möter någon och ser rakt in i sig själv. Det är inte lätt att vara kär men det gör ondare att leva utan kärlek.

Så jag fortsätter väl att falla för alla dessa kvinnor. På bussen eller i affären eller på gator och torg. Någon man möter på en promenad och aldrig mer kommer se. Man vet om det men kan inte hålla sig från att fundera på hur hon luktar på en söndagsmorgon efter duschen. Eller hur hon borstar sitt hår strax innan hon ska ut på lördagen.

Det är så vissa av oss måste leva våra liv. Ensamma men i full blom. Med oändliga alternativ att plocka fram när kaffet är urdrucket och minnena pockar på. Det är ett vackert liv. De där kvinnorna kan aldrig överge mig. För jag bär dem inom mig, minnet av alla kvällar och dagar. Alla ord, mjuka men inte de hårda.

Var och en finns i sitt lilla fack. Åtskild från de andra, för att jag ska hålla sams med dem alla. Det är bäst så. Med minnena av kvinnorna vill jag inte bråka. Det som gick snett väljer jag bort att tänka på. Låter det inte gro eller slå rot. För att hålla mig själv från bitterhet.

Jag samlar på tankar. Lägger dem på hög och staplar dem i förvaringshallar. Du kanske tycker det verkar märkligt? Det är det nog. Men det rör mig inte i magen. Gränserna för vad jag borde göra har jag redan passerat, hoppat över taggtråden och rusat över muren.

Vissa dagar finner jag mig vara ovanligt vanlig. Det är inte ofta men det händer och det fyller mig med fasa. Nä, kanske inte fasa, snarare en malande oro. Som om tankarna har sluppit ut och rymt från mig. Mitt arbete har jag övergivit. Lämnat det bakom mig och ser på det på vykort, som en hälsning från ett kallare land. Isvidderna som jag redan smält och nu är de bara ett enda stort minne. Det finns inte längre någon tanke på det.

Det är bara när det är riktigt kallt som rök stiger rakt upp. Annars böljar den, böjer sig, går i loopar och åter igen ner mot ansiktet och händerna.

En gul tröja ger mig identitet, svarta byxor glädje. Tyg som slits och bleknar, förtvinar och slits upp, rivs itu. Slängs som en själ man inte längre vill ha. Som en nyreligös människa som kastar hela sitt liv överbord i sin iver att bli ny och hel. Alla har sin egna drog. Något man finner att man måste göra. Även om det kostar något annat.

Själv är jag full med gifter av alla de slag. Blodet är uppblandat med drömmar och tankar och ord och förhoppningar och dövande ting. När min hud spricker faller de ut, ur mig. Nedför bröstet och in i jorden under mig. Slår rot och blommar när värmen kommer.

Fri att leva. Fången att dö. Repet som håller oss uppe är tunt så tunt. Den minsta vindpust kan skära itu det och kasta oss till marken. Så vi går med huvudet högt och låtsas inte se de som redan fallit. För vi är lite bättre än dem. Det skulle aldrig kunna hända oss. Tänkte jag tills mitt rep brast och jag fann mig själv krypa på alla fyra mot höjder och berg som kan höja mig över det allra lägsta läget.

Så skall jag ock leva mitt liv. Letandes efter ett nytt rep, att knyta fast i molnen, ett som kan lyfta mitt huvud högt igen. Men aldrig mer ska jag se på de som fallit och tro att det inte kan hända vem som helst. Snarare ska jag hjälpa dem att hitta sitt rep, knyta ihop det igen så att även de kan resa sig.

Snåriga tillvaron snårar upp sig. Lägger sig på knä och ber mig om ursäkt. Saker som föll förut faller nu på plats. Tornen som var så höga och gjorde mig så liten bugar sig, går ur vägen för solen och får mig att jubla över livets godhet. Fri att vara fången har varit en liten ton i min skalle. Så jag har satt mig i frivillig husarrest. Lurat mig själv att dörren som är stängd är stäng av mig och innen annan.

När allt töar och en ljummen vind blåser åker den där dörren upp och jag finner att den hela tiden varit imaginär. En hägring. Så jag stiger ut på trappen utanför och kisar mot en blå himmel och finner att jag underskattat den färgen, dess magi, dess kraft. Att jag i min inbillskhet har kallat grått för svart och vitt för blått.

Nu väntar jag ivrigt på att det gröna ska återkomma. Ge min existens berättigande, betala mina skulder till mig själv och sjunga sådär vackret som bara grönt kan. Rött hår och gröna ögon och blå själ. Något att längta efter eller minnas.

Om ett instrument är ostämt korrigerar man noga varje ton tills de klingar tillsammans precis så att örat kan njuta. Så jag stämmer min själ, den som skorrat och gnisslat. Skruvar försiktigt men bestämt på alla känslor tills de kommer överrens. Tills klangen i mig stämmer.

Vi lever i en tid, en tid på ett år när allt är hoppfullt, när allt ligger framför en. När historien var kall och blåsig och mörk men där framtiden är ljus och varm och strålande vacker. Att vakna på en söndag utan att känna att man vill svimma, försvinna, förvaras och försvaras. Att vakna på en måndag och vara lycklig över att man slutligen vaknat så att man kan kan ta tag i dagen. Inte fånga den, man kan inte fånga luften. Men man kan leva i den, andas av den och känna dess smekning i håret. En dag är det samma. En dag är luft.

Jag klottrar i vattnet, skriver historier i luften och konserverar mina tankar bland molnen och stjärnorna och månen och solen och planeter och okända ting och saker.

Jag är själv min bästa kamrat. Vi umgås varje dag. I alla fall en liten stund, jag i min morgonrock och mig i färd med att dricka kaffe och röka. När jag ser mig i spegeln så ler vi mot varandra, i perfekt synkronisation. Som tvillingssjälar.

Här slår tre hjärtan. Mitt, kattens och hundens. Vi ser gärna andra hjärtan hos oss. Ett fjärde som kan puslera i samma takt som våra. En mun för mig att kyssa och två händer till att klappa djuren. Avancerad petting. Men egentligen räcker det med våra tre hjärtan. De fyller lägenheten och livet med all den kärlek som hjärtan kan skänka.

Det räcker för mig och för jag.

Inte undra på att jag är uttråkad. Inte undra på att jag blir deppig. Inte undra på att jag halkar varje gång jag försöker ställa mig upp. Ibland kommer jag långt, ibland några meter och ibland så ramlar jag redan på vägen upp.

Jag har inga mål med min tillvaro. Ingen anledning till att gå upp ur sängen på morgonen förutom att jag är kaffesugen eller värre, bakfull och måste upp och kräkas.

Länge, ack så länge har jag trott att mitt mål är att bli frisk och stark igen. Men det är ju bara ett delmål. För vad ska jag göra när jag är det igen? Fortsätta göra saker som jag egentligen inte vill göra? Hur jävla motiverande är det? Problemet är ju att jag är rätt säker på vad jag inte vill göra. Men har bara vaga fragment av klara tankar över vad jag vill göra.

Hela mitt liv har saker bara hänt. Helt utan planering, de ha bara skett utan att jag egentligen har reflekterat över varför jag gör som jag gör. Vården blev det för att jag skulle ha något att göra medan jag kom på vad jag vill göra. Visserligen, jag trivs med arbetet. Sjuksköterska blev jag för att jag kunde och för att visa att jag kunde och för att ta ytterligare ett steg. Men ville jag bli det egentligen? Svaret blir allt mer att, nä, det ville jag inte. Men det var den lätta vägen, något att göra medan jag kom på, just det, vad jag vill göra.

Vissa talanger inom yrket har jag. Lätt för att komma överrens med patienterna, flexibel, det spelar ingen större roll vart jag uttövar mitt yrke. Hög etisk svansföring. Men egentligen. Arbetet som så är ju mest att fylla i papper på saker som man borde göra och sedan bocka av dem en efter en. Pappren känns som det primära, inte människorna. Det gjorde att jag gick sönder av missnöje med min egna prestation och över känslan av att inte räcka till, inte göra det som jag kan utan det jag måste.

Målet att bli frisk från min panikångest är jag nästan klar med. Den liksom tynar bort, jag vet egentligen inte varför men det var väldigt länge sedan jag fick en attack nu. Det har skett glidande och nästan utan att jag märkt av det.

Speciellt deprimerad är jag inte heller. Håglös och handligsförlamad, jodå. Det är som restsymptom. Har man vant sig vid att kroppen löper amok titt som tätt så känns det som att gå på väldigt, väldigt tunn is hela tiden. Man drar sig för att utmana sig själv, av rädsla för att helt plötsligt ligga där på toaletgolvet i mörkret och försöka bara överleva medan kroppen kör sitt egna race.

En massa ångest har jag. Men det är lite mer av den där sorten som var och en har, var och en som finner sig göra saker utan att veta varför. Samma ångest som ett djur i bur får. Inget sjukligt, inget att vara rädd för. Det finns en vettig förklaring liksom, till skillnad mot panikångesten som är som ett eget väsen.

Men frågan återstår. Vad vill jag göra? Hur ska jag leva mitt liv för att inte hamna i samma sits igen efter ett tag av att anpassa sig till förbannelse till tider och göromål och uppgifter som andra bestämmer och som jag inte vill göra?

Egentligen är det lätt att säga vad jag vill. Men jag vågar inte riktigt spänna bågen så hårt. För även om jag skrävlar och skryter ibland så är det mest för att skydda mig själv mot att andra berättar för mig precis det jag är rädd för att de ska säga.

Så nästa delmål måste allså vara att våga sätta upp slutmålet. Våga stå för hur jag vill leva mitt liv. För jag pallar fan inte tanken på att återgå till min lilla bur igen. Sitta på oerhört trista möten med människor som tycker om att sitta på möten. Känna hur hela kroppen skriker åt mig att ställa mig upp och bara gå, bar gå och inte titta bakåt.

För den där dagen i november 2004, när jag äntligen gick, bara gick och tänkte att "jag tänker inte gå tillbaka" var en sådan enorm lättnad. Det var som om tusen gånger tusen ton lyftes från mig.

Den där vikten vill jag inte ha tillbaka. För det har tagit så mycke kraft, kostat så mycket för mig personligen, min familj och de få vänner jag haft att lära mig gå igen. Allt från perioden av total letargi, när jag låg i sängen och bara tittade på tv, drack öl och gick i morgonrock, perioden som inneboende på kära mors bäddsoffa. Perioden när jag flyttade hit och satt och tittade på väggarna i ett helt år. Det är bara ett år sedan jag helt plötsligt fann att jag hade vilat nog, att jag faktiskt orkade duscha varje dag, att jag faktiskt ville något med livet igen förutom att bara finnas till.

Varför det blev så vet jag inte. Det var efter en period av kroppsliga besvär som jag kände att knoppen och själen fått kraft igen. Sen gick det väl lite för fort kanske, jag sprang innnan jag kunde gå. Men jag är på gång.

Men. Vad ska jag då göra med den nya kraften?

Jag vet vad jag vill. Men inte om jag vågar. Fast å andra sidan. Vad har jag att förlora?

Jag tänker mig att jag ska göra något viktigt. Men kan fasen inte komma på vad det skulle vara. Så jag skrotar väl runt lite till då.

Man funderar en hel del när man dammsuger. Fel, jag tänker en hel del när jag dammsuger. Man har liksom inget val för lyssna till musik gör sig ju inte och att lyssna på dammsugaren blir man väl knäppa av tror jag. Destutom får man alltid vara för sig själv när man går där och drar munstycket över golv och mattor. Djuren är inte så kärvänliga då. Mest vill de bara bort och ifrån och längre ifrån.

EN sak jag kom på där jag gick och stretade var en anledning till att jag har så förbannat svårt att be om hjälp, vad det än gäller. Det beror helt enkelt på att jag knappt alls kan säga nej när någon annan ber mig om hjälp. Så jag misstänker alltid att den jag ber om hjälp liksom jag tänker "faaaaaaan". Men så är det nog inte. Kanske.

En annan sak jag kom på var att det är märkligt hur väl man känner på sig att dammsugarpåsen är full. Det är nog inte ljudet man går på. Inte heller att det sugs sämre. Man bara vet. Det finns en massa saker man bara vet. Utan att veta varför. Tyst kunskap tror jag beskrivningen är. Som att man liksom bara känner på sig när det är dags att bromsa när det slår om till rött och man sitter där i bilen. Man vet hur hårt och när man ska börja för att inte studsa rakt in i röven på bilen framför.

Eller som att man känner på sig att barnen inte mår bra, fast de betygar tvärtom. Eller när man nästan på sekunden kan avgöra när damen man lever med tänker säga upp bekantskapen. Små små tecken som man tolkar inuitivt. Rät dumma exempel jag drar upp nu märker jag, men det var en rätt trivial tanke med. En dammsugartanke.

Just nu känner jag på mig att hunden vill ut igen. Inte för att hon gör annat än ligger på golvet utslagen som en liten minihäst. Men jag misstänker att hon vill det. Katten däremot vill få tillbaka sin lägenhet en stund. Få spankulera utan att en glad leklysten hund dyker på.

Själv så är jag sugen på något att äta. Känner jag på mig. Men det får nog vänta.

Fan min balkong är helt felplacerad. Vem vill ha en balkong i norrläge? Snön smälter aldrig, det är solsken typ tre sekunder per dygn och dessutom så känns mig balkong på något sätt vinglig, uppflugen på fasaden som en enorm bur.

Nä. Det får bli att mumma sig lite, för nu luktar jag nog skumt. Duscha gör jag efter jag varit ute. Jag ska ändå inte luktas på.

Du ser. Tankar som finns i skallen är nästan totalt utan logik. De bara poppar upp, som små vänner som bara dyker upp och sedan går igen.

Konstigt.

Förresten så måste jag ställa tillbaka dammsugaren igen.

Saker och ting är inte statika. De är plastiska och det är väl tur det. Men det är lätt att glömma bort det. Att tro att ingen förändring finns, att allt kommer vara precis om det är just nu. Man kommer tjäna lika mycket. Eller lite. Sen vem man tjänar är ju upp till en själv. Säger de. Fast det är väl kanske inte heller helt sant. Att ta egna totalt oberoende beslut är fan det svåraste man kan ägna sig åt. Att koppla bort sina förförståelser, lärda värderingar och samhällets oskrivna lagar.

Säger mamma och pappa att invandrare är någon som är dåligt så färgas man av det. Antingen håller man med för så har man fått lära sig. Eller så revolterar man och tycker tvärt om. Men då kommer ju frågan, vad tycke man egentligen om frågan. Själv? Tänka fritt är oerhört svårt. Alla som nu tänker nazism tänker på något ytterst obehagligt. För vi har lärt oss att det ska vara så. Men att vara tysk 1935 innebar ju till största del att man tyckte att nazismen var det bästa som kommit sedan syret. Ändå har ju egentligen inte nazismen som sådan ändrat sig ett skvatt under den tiden. Segraren skriver alltid historian.

Nu är det ju, tycker jag, oerhört skönt att det anses som något dåligt att vara nazist. Men tanken på vad som hänt om de hade vunnit kriget finns där. Hade jag tyckt det då med eller hade jag anset att det är oerhört skönt att en ras leder och missleder de andra? För jag är ju av "rätt" ras, "rätt" religion och i "rätt" land. Tänk, du fasansfulla tanke, om jag hade sett på gamla gubben Hitler som en stor ledare? Som en del ryssar ser på Stalin, trots att den gubben var minst lika ond. Men så vann han också kriget.

Jag försöker verkligen tänka fritt. Att bilda min egna åsikt kring allt. Precis allt. Det har jag gjort sedan jag var liten och kom på att Elvis var det bästa jag visste när alla andra lyssnade till fasansfulla Noice eller Gyllene tider. Men är det så att jag kom fram till det på egen hand eller var det min moders spelande av skivorna som påverkade mig? Eller var det bara så att jag upptäckte honom på det sättet? Fan vet.

Sen gäller det dessutom att leva efter sin övertygelse. Inte fastna i att det man tycker är det enda rätta utan hela tiden hålla saker öppna. Men ändå inte vända kappan efter vinden.

Fasen vad knepigt det är att tänka.

Hon undrade om jag hade känslor kvar. Om jag ville ha henne. Sedan blev hon sur när jag inte svarade. Som kvinnor plägar göra. Vi pratade om inget alls men helt plötsligt pratade vi om oss. Som en sak som om det vore bland andra.

Jag kom efter honom. Stod ut med de dolda smsn. Låtsades att han var död och begraven. Sedan bad hon mig gå hem. Så jag satt i en busskur en hel natt och huttrade.

Sedan fann de sig igen. De där två, hon och han som inte fanns. Efter det fann de sig själva vara förlorade.

Så nu undrar hon om jag har känslor kvar. Vad ska jag svara på det?

Hur ska man bli överrans med sig själv? Att inse att allt man kritiserar utgår från det man själv avskyr hos sig själv? Att alla goda råd man ger, i all välmening, är som att tömma en kall spann vatten i huvudet för den man ger dem till?

Jag som bara vill vara glad och egensinig och  vacker och klok är mest sur och allmänsinnig och jävligt elak. Min dröm om svärtade ögon blir en sanning om en svärtad själ(v).

Det är nog dags att sluta hyckla. För någon. Jag vill nog hålla på ett tag till.

Jag är så satans ostabil just nu. Ena stunden är jag jublande glad över solen, andra stunden gråter jag över att jag har så mycket att ta tag i. Jag måste fortsätta rekontruera mig. Hitta mig själv i alla revolt och kärlek till livet. Jag måste lära mig att tvivla på mina åsikter. För jag vill bli som någon som jag själv kan tänka mig att umgås med. Just nu så undviker jag det i största mån. Det är ibland jag möter mig själv i köket och vi morsar på varandra och känner nog båda två att vi redan i det lilla går varandra på nerverna.

Jag är en trevlig samling killar. Snäll och oändligt elak. Tålmodig och med världens absolut kortaste stubin. Säker på allt men osäker på ännu mer. Kommer ihåg varje sekund av mitt liv men glömmer alla minnen så fort de uppstår. Du vet, man står i köket och undrar vad fan man skulle dit in att göra. Eller man lägger sig och upptäcker att man glömt att sängen står i andra rummet.

Just nu så är det mycket blues för mig. Alltså, äkta blues. Deltarytmer. Det är så att jag kan känna doften av Mississippifloden om jag tänker på det. I samma sekund som jag tänker att jag ska gå ut så tänker jag att jag ska stanna inne. Moderat socialist.

Vad har jag egentligen för mål i livet? Jag vet att jag inte vill jobba 40 timmar i veckan igen. Eller, jag arbetar gärna 1000 timmar i veckan. Men inte sitta instängd i ett veckoschema. En fri själ dör i en fängslad kropp. Men hur i hela fridens namn ska jag då försörja mig? För jag vill inte vara i det här läget heller. Inte för att det egentligen stör mig, men för att det stör andra så förbannat.

Jag kan skrika och be alla dra åt helvete, jag kan obstruera in i helvetet och tillbaka. Men det bästa vore väl att tala med stilla röst och vara säker på att andra lyssnar? Allså, känna sig säker på det. Pondus.

Nä. Detta leder ingenstans. Dags att röka en cigarett, kanske titta ut genom fönstret. Troligen ge mig ut. Allra troligast släppa känslan av att vara totalt jävla värdelös och mest ivägen. Självkänsla är inte mitt starka kort precis. Prålig som en tupp men tänker som en mask.


Vad som fick mig att börja gråta?

Hur lever människor egentligen? Jag vet inte. Jag har försökt kopiera men det gjorde bara att det brann i mig. Jag vill inte brinna. Jag vill glöda. En jämn värme som ger andra tröst och mig själv nog bränsle att ta hand om det som jag bryr mig om. För när jag säger att orden är allt ljuger jag så klart. Herregud. Jag är mytoman, de måste du förstå.

Tiden på jorden är så begränsad. Förstår du det? Ena stunden sitter man med en öl i handen, andra är man försvunnen och det enda spåret om tusen år är den där jävla ölen vars burk knappt är skavd i kanten.

Så jag skränar. Förr var det genom att bedyra genom att jag inte brydde mig om något. Nu genom att bedyra att jag  bryr mig om allt. De stackaras kvinnorna i asien. Eller i staden Sjöbo. Eller om vattnet där du pinkar. Eller om att dina skor är en förbannelse. För de är det ärligt talat.

Vem fan bestämde att just skor ska vara utlämnade från resten av klädseln? BaRa UnDrAra+

Fast vem bryr sig om mig?

Jag?

Det räcker.

För mig.