WoBWorld

Husse. Vem faen kom på ordet husse? Matte är lika fel. Ord som alla säger men varför? Husse? Jag är visst husse men jag känner mig mest som Jonas.

Husse kommer nog från husbonde. Matte från maternity, moderskap. Men varför så förvanskade?

Det tar inte slut. Det där äventyret som jag kallar mitt liv. Jag var ute med Kita, hunden, och vi fann världen kall. Skit i RUT och ROT och skitavdrag. Låt de bra dagarna glimma. Låt oss glimma. Låt mig skina.

Kanske är det här inlägget totalt misslyckat. För dig. Men för mig betyder det allt.

Jag. Jo, ordet igen. Pratar med en kvinna som finner mig behagfull. En dam som plockade upp mig från hallgolvet igår. Gick ut med hunden. Fann allt som borde vara mig fel. Som åkte hem.

Men idag går jag ut med hunden själv. Pinkar i mitt egna revir. Tittar på lampor och blinkar åt katten. Säger mig vara lycklig och fri men lever som en fånge.

Kanske skulle jag men vågar jag?

Troligen måste jag men orkar jag?

Min bädd är gjord för mig och ingen annan. Bara min doft får fånga min kudde. Allt annat är hyckleri.

Orkar du?

Min granne sade åt mig att jag ser sliten ut. Eller sleten som vi säger här i trakterna. Jotack. Oerhört sleten är jag. Jag är bara en själ som vill väl, snälla missförstå mig inte.

Ringarna runt mina ögon har blivit permanenta. Gulbrunaktiga. Kinderna hänger. Håret är otvättat. Magen buktar. Kuken hänger med huvudet. Troligen hade jag blivit avlivad om jag varit en hund. Kött på din tallrik om jag vore gris.

Golven sviktar, taket bågnar. Blues på mina öronsnibbar. Blått är mitt blod. Lite som Herr Westlings. Han som aldrig kommer få ett barn med hans efternamn. En rik träl, begagnad redan innan den nya njuren gjort honom trygg.

Nu ska jag sluta. Mina. Ögon.

Blå toner i en röd värld. Gröna tankar.

Ingen vill väl spricka. Gå sönder. Men att skratta är att låta ansiktet just spricka.

Så trasas sönder.

Det är sådär tyst som det bara är när inget hörs. Underläppen darrar lite men jag står stilla. Kanske skulle jag göra något åt min egenhet att vara mig själv men fan orka. Inte. Ett nakenportträtt än sällan klätt. Kanske, underbara ordet kanske, alltså inte någon som betyder något, ska jag sätta mig och vila.

Gult ljus fyller min lägenhet. Den blå färgen är vacker på en vägg eller en himmel men blått ljus låter kallt. SÅ jag nöjer mig med det gula varma.

Hjärtat slår, blodet åker runt. Tankarna vilar aldrig. Själv har jag sovit. Djupt och fann världen just blå och kall när jag vaknade. Elementen är heta men rummen kyler ned mig.

Helt klart dags för att koka lite kaffe, dricka och minnas hur det var att leva.

Vart gömmer hon sig? Den där männskan, kvinnan som ska göra mig en smula gladare?

Ser du henne så skicka ett mail till mig.

Jag, ständigt jag. Röker, dödan mina lungor och leker att livet leker. Skriva måste jag. Men jag vet inte varför. Av samma anledning som jag röker tror jag. För jag måste. Även i ett liv när, där, inga måsten finns. Sova länge, vakna ibland, vara vaken en stund. Somnar på golvet utslagen av vinet och livet. Hela tiden är allt jag gör på grund av måsten.

Jag vet inte varför jag skriver. Men jag måste göra det. Annars finns jag inte. Det låter pompöst att säga att man lever för att skriva. När man bara gör det hela tiden. Men jag kan inte dra ett andetag utan att plita ner det. Varför du läser förstår jag inte. Men kanske finner du mig i allt det där. Alla bokstäver som hamnar huller om buller framför din skärm. Inuti det där finns jag. Annars finns jag inte. Grannarna kvider över att jag spelar musik. Själv kvider jag om jag inte kan spela musik. Mina gitarrer är mina kvinnor. 6 strängar gör mig glad. Lycklig. Bokstäver som bildar meningar som bildar ordning gör mig till det jag vill vara.

Så jag röker, dricker kaffe, röker skriver, dricker kaffe, vatten pärlar min panna. Kvinnors drömmar finns för mig men jag kan inte greppa dem. Dömd till att leva ensam eftersom jag alltid blir elak när jag lever med någon. Alla trotsar mig, jag trotsar allt.

Så dröm, kära du. Sluta din tillvaro som inte betyder något. Ägna ditt liv åt att hela mig. Snälla.

Stones. De gamla, de som gjorde rätt. Då när Keiths gitarr brann. Då när de alla var vackra fast fula. Nu är de bara trötta. Att bära en scarf är vackert om man gör det rätt. Återigen det som är rätt. Djävulens kumpaner. Satans anhang. Vackert. Blodet pulserar i mig när jag hör gitarrer, pianon och bas, trummor som man inte hör. Bara känner.

Det gör mig så lycklig att jag vill gråta. Fälla salt vatten från mina ögon. Hulka, stöna och kanske somna.

Så jag lyssnar, gråter, finner, pulserar. Finns. Till.

Kanske ska jag skriva på en toalettvägg? Med penna som inte förstörs. Om jordens salt. Om kvinnor som trängtar. Som män som går snyggt. Om mig själv som längtar.

En station är kanske något att börja med. Tåget som kommer har inte gått än. Det är en dröm om något som är bättre än här.

Eller ska jag bara skita i allt?

Nä tack.

Jag är tramsigt fåfäng. Trots alla mina överviktskilon så spenderar jag omättligt mycket tid framför spegeln. Färgar håret, ansar polisonger, klär mig med tanke. Vill gärna lukta gott. Nu har jag kommit fram till att jag nog ska börja använda kajal. Kanske är det en slö tanke. Men min. För att jag har vackra ögon säger damerna. Så varför inte peka åt det hållet då?

40 årig man som vill se bra ut? Så... rätt. De mesta män i min ålder vill se rätt ut, jag vill se bra ut. Men det har tagit sin lilla tid att komma på att jag är säker nog i min kropp för att kanske göra det där. Men återigen. Vad fan kostar en kajal? Futl ord är det med. Kajal. Som en kaja fast med ett l.

Nä, det blir nog inget av det där. Tror jag. Men att ligga med damer är trevligt. SÅ jag kanske....

Det är en sådan där dag när jag försöker finna mig själv. Det som gör mig olik dig eller din granne eller någon som bara går förbi. Lägenheten luktar rök och golvputsmedel. Kanske en smula hund med. Katten luktar inte alls. Hon ligger och tittar ut genom fönstret och jag är väldigt säker på att hon vore lyckligare någon annanstans. Själv så kan jag bara leta efter mig själv inom mig.

Så det är väl en sådan där dag. Kanske kommer jag finna min egen doft en dag. Men inte nu, inte i den här timmen. Maten är slut och musiken tystnar. Min själ leter efter sig själv. Kanske ska jag bara blunda, sluta försöka se. Kanske. Kanske?

En del människor läker andra. Även fast de själva faller itu. En del köper pengar, en tjuga för en femtilapp. Hur nu det går till? Jag läker ingen. Söndra och härska utan ett rike att bestämma över. Bara mitt liv. Så ynkligt, så fel men det är mitt och ingen annans. Kanske kan jag bli kär? Troligen inte. Förutom i mig själv. Det klarar jag bra. Att älska mig själv, bättre än alla de som tror sig göra det och finner ett tomt... rike.

Jag kommer på att jag behöver en tavla till. Göra en tavla. Kanske. Ett bra ord. Kanske. Ligger rätt i fingret. Kött och blod och senor och nerver, substans och celler är jag. Det är min cell. Där jag bor. Men innanför sitter jag och gråter över att jag är så ledsen. Skratt är det som andra ser, gråt är det jag är.

Nä. Nu tänker jag för mycket, skriver mer. Kanske skulle jag sova en dov sömn. En sådan där sömn som helar. Det lockar mig, att vara hel. Inte så sönder. Inte vara så många bitar. Vara en bit. Som att vara ett puzzel som är lagt. Inte i en kartong bara, i tusen bitar, varje bit ifrån sin granne.

Kanske.

Mitt hjärta slår hårt, så hårt. Så ofantligt distinkt för varje sekundemeter. Tiotal är inte något som säger mig något. Andra får hålla på med det där. Pengar och grader och reson. Själv vill jag bara sova, äta, dricka och finnas. Att ha en åsikt ligger inte för mig. För jag har alla. På en och samma gång. En glänta blir ett slag. Musik som spelar blir en livsstil. Att vara ensam ett krav.

Min lägenhet är tom hela tiden, förutom den där kubikmetern som jag själv tar upp. Allt annat är bara luft. Utan mening. Kanske ska det vara så i mitt liv? Jag vet inte längre. Jag vet inte någon längre. Röker mig till kistan. Trampar på marken som finns just under mig och ångrar hela tiden att jag gör det. Det är synd om marken. Ingen vill bli trampad på.

Nä. Det räcker nu känner jag. Det är dags att ge sig ut i solen, in i solen. Brinna upp. Thailand ligger egentligen i Tyskland och där springer alla utan skor.

Sova?

Jag håller just på att lära mig något nytt.

Jag heter Bror Jonas Harald. Wob är en annan person. Jag är de där namnen. Carlzon, med dansbansstavning. Är jag.

jag funderar på att begrava WoB. Jag trivs inte men honom. Eller om det är henne.

Och du som läser och retar dig. Snälla, skaffa ett liv. Finns på Hobbex för en ringa peng.

Nu när jag tänker på saken. gKÖM ATT wOb FÖrfvINER.

Jack bestämmer över mitt liv. Trots alla räkningar jag betalar, skulder jag stuuntar i. Trots att jag inte vet namnnet förutom skiten jag ser..

Så jag ber Jack att dra åt helvete.
Tack.

Nej, jag är inte onykter kära Daniel och Susann.

Gud. Den där obegripliga som vill väl men sänder oss till helvetet för att vi missbrukar hans namn. Som bröstinplatat som gör det som var vackert fult.  Mitt huvud går faen sönder. Det pockar på min uppmärksamhet. Tvingar mig att glömma det som är skönt. Hatar allt som är vackert. Gör mig fel och syndfull.

Kom min son idag? Nä. Inte alls. Han har sina principer som betyder allt ingenting eftersom han bara kan ordet men inte meningen. Så jag har putsat och fejat helt i onödan. Om jag orkade så skulle jag gråta men jag orkar. Inte.

Men han är vuxen nu så hans val är hans. Det gjorde han klart för mig. Så ärligt talat så räknar jag bort honom. FÖr han valde idag.

Kanske skulle jag brygga lite kaffe?

Hur jävla galen kan man bli utan att bli inspärrad? Tja, som mig typ. Men det ligger i min natur att avsky allt som andra gör. Knullar du med måtta så knullar jag med någon som vill det. Röker du en cigg på "fest" så röker jag inget alls på den där jävla "fest"en. Men desto mer när du inhalerar. Rösterna i mitt huvud säger åt mig att jag är gammal nog att strunta i tonårsregimens uppror. Så klart att jag skriker högre. För sådan är jag skapt.

Jag känner inget. Alls. Men allt. PÅ samma gång. Som att leva inuti en psykos utan att vara psykotisk. För jag är i verkligheten. Men jag känner intet. Men allt.

Mina barn står knappt ut med mig, inga kvinnor orkar med mina utbrott mer än 8 sekunder. Själv pallar jag bara mig själv inte alls.

Men så kan det vara.

Ulf Lundell ska visst ut på turné till sommaren.

GUD låt inte den där gubbsjuka karln komma nära Viskafors.

Hur vill du dö?

Komma ihåg hur din styrelse så ut eller hur dina barn pratade?

Funderar på om såssarna är helt jävla dumma i huvudet som vill avskaffa RUT och ROT avdragen. Bara tänker. Helt fritt och kommer fram till samma sak.

Helvete, skapa en politik som kommer från folket. Koncentrera sig på att man som sjuk är sedd som skit, att man som enkel arbetare är sedd som skit, att man som människa är sedd som något att lägga in i bankkuvertet.

DET borde de göra.

Sade han som vet allt.