WoBWorld

Det pratas om jämställdhet. Oftast handlar det där pratet om att vara förälder eller att sitta i styrelser. Man pratar om kvinnors rätt till saker. Alla saker. Men glömmer man inte något?

För är det inte mänen som är dumma? Alltså, dumma som i betydelsen att vara utan intelligens. För nog är det så att män som "väljer" att inte vara hemma med sina barn är otroligt korkade? Fel. Jag anser att det ÄR så. Ännu dummare är de som sitter i kavaj och höga strumpor i tv och förklara att deras företag går dåligt när deras vettiga företag inte känner sin far. Problemet med jämställdhet är inte kvinnorna eller deras fåniga lust att klä sig illa och lukta herrparfym. Problemet är männen som lärt sig att den som bygger högst torn av klossar vinner.

Så vi tycker att jobbet, ett påfund av människan, inget annat, är det som spelar roll. Arbetslinjen. Du är inget utan ett arbete. Du må ha tusen barn men har du inget jobb ska du brinna och försvinna.

Allt annat du gör utanför din arbetstitel spelar ingen roll. Allt annat du är, gör, finns för är noll värt.

Själv har jag kommt från det där. Jag vill bli författare, vilket man blir om man fått två böcker utgivna. Men jag är Jonas. Inget annat. Jag är den där figuren som sitter här och knattrar och begär dig. Men att vara ett jobb?

Nä tack.

Jag hyser sympati för djävulen. Han har fan inget lätt jobb. För det är rätt säkert att satan är en hane. Det är hanar som ställer till det mesta i världen. Eller honor som leker hanar. Men tänk dig att vara belsebub och ligga där i badet och tänka på all skit som kastas på honom. Nog verkar han ledsen? Skuld drabbar honom från alla håll. Från att amerikas förenta staters president vill att alla ska kunna få sjukvård till att Alexander Bard får uttrycka sig.

Han får skulden för att homosexuella vill kunna gifta sig, för att solen skiner fel till att regnet faller snett. Jordbävningar och statskulder. Allt är hans fel.

Om vissa får bestämma.

Nä, det är nog inget lätt jobb. Vissa dyrkar honom men då anses de som förryckta. Men vad är skillnaden i dumhet mot att dyrka en gud som är allmäktig men tycker att cancer är något för människan att lösa mot en figur som skiter i saken?

Kanske ska vi införa ett avdrag för djävulens tjänster? Kalla det, Drag? Djävul river allt gå?

Nä. Killen är värd en chans. För tänk om det här honom du möter när du dör.

Igår var en sådan där magisk dag. En sådan som itne återkommer men som man minns även när man är död. En dag när allt föll på plats. Jag var hos min mor. Jag och min äldsta son spenderade lite tid tillsammans. Jag fick klippa hundens klor. Lika underbart som det är att höra hur Kita, hunden, inte hörs när hon går är det att min son åkte buss.

Idag ska jag hämta honom och vi ska åka hem till mig. Med buss. Till saken hör att han har ärvt allt som är dåligt hos mig men gjort det till sitt och föräldrat det. Gjort allt som inte är möjligt till en chans. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Städa? Eller låta allt vara som det brukar vara? Köpa pizza eller göra mat ihop?

Hunden lärde jag att ligga still medan jag klipper med köttbullar. Givetvis klippte jag för mycket så att blodvite uppstod, hon har totalt bläcksvarta klor. Men det gick det med. Hon gillar mig ändå och idag så "låtsasklippte" jag en klo och inte för att hon gillade men hon gick med på det.

Så jag ska väl kanske göra mig iordning istället för att umgås med mina älskade ord. Låta Stones göra mig lycklig och kanske vara mig själv. Bara för en stund.

Att gå till affären eller inte, det är frågan. När jag tittar ut genom fönstret ser det kall och vått och halt ut därute. I de elekroniska aviserna finner jag att bilar åker av banan både här och var. Ska jag då verkligen ge mig ut i allt det där bara för att köpa cigg? Verkar inte det ovanligt dumdristigt?

Men.

Nikotin är nog ett av de allra värsta gifterna. Har jag läst i alla fall. Jag gjorde ett sådant där test häromdagen som ska utröna på vilket sätt man är beroende. Jag är visst mest fysiskt beroende. Hey, jag tror på det. Helt klart. Den där otäcka känslan av att man kanske inte har cigg så det räcker till morgondagen utan att man måste hålla igen på blossandet är fruktansvärd. Den kan få mig att ge mig ut mitt i natten för att åka till en nattöppen butik, även om det är snålblåst och regnar glassplitter. Det suget har aldrig alkoholen gett mig. Tur för mig det förresten.

Så jag vet väl hur det slutar. Jag kommer sitta här och gång på gång räkna cigaretter, räkna timmar på klockan och komma fram till att jag nog får ge mig ut i allt det där våta och hala trots alls.

Men hunden då, du måste väl ändå gå ut med hunden, säger den uppmärksamma läsaren? Jo, men då behöver jag inte gå på den lilla sträng som kallas trottoar med bilar som susar förbi bara decimetrar på vänster sida. När jag går ut me hunden så kan jag välja vilken väg jag vill. Men affären lär inte flytta på sig kan jag tro.

Eller så sätter jag mig på bussen. Fast då kan man ju ge sig faen på att eländet krockar. Visserligen har de trepunktsbälten i de helt nya bussar som börjat trafikera våra trakter. Men ändå. Kanske åker bussen ner i Viskan och då är ju ett bälte bara i vägen.

Som var och en förstår är jag en mycket orolig och neurotisk själ som ser problem i varje liten sak som händer under en dag. Eller natt för den delen. Men just nu har jag inte tid att ändra på mig själv i grunden utan måste bestämma mig om jag klarar mig med de cigaretter jag har.

Fan kunde man inte blivit beroende av att pilla sig i naveln istället.?

Jag sitter och funderar på om jag är galen eller bara tokig. Till slut kommer jag fram till att jag nog är mer tokig än galen. Psykoser ligger inte för mig. Mer neurotiker än psykotiker. Eller, nog inte psykotiker alls. Förtom när jag drömmer men då är ju alla psykotiska. Mer eller mindre.

Men tokig låter ju inte så illa. "Du är ju för tokig" kan man ju säga till någon och egentligen mena att personen är lite lagom sprallig och osvensk. Vad nu det betyder. Men oftast brukar det vara något bra. Sådan som damer säger när man skojsat till det. Tokig. Jo, men det är nog det jag är. Tokig.

Tokig som behöver dricka mig trött innnan jag klipper mig. Som kan tycka det är roligt att prata med olika röster och härma märkliga människor. Som gillar att var snabb i käften och mitt i upmärksamheten. Men samtidigt får panik när jag finner mig vara precis där.

Tokig eftersom jag får för mig att jag inte kan äta maten jag just gjort. Tokig för att jag inte kan koncentrera mig på en och samma sak längre än 10 minuter. Att titta på film för mig betyder att längta till reklamen så att jag kan gå ut i köket och tänka på något annat en stund.

Men annars är jag rätt nomal.

Bara lite tokig.

Känner mig helare. Helad är långt ifrån sanningen men helare. Inget jag äger fattas mig. Egentligen. Det är bara jag som inte orkat. Men nu orkar jag. Punkter blir vattendelare i världen. Kommatecken säger åt mig att just komma, utropstecken ropar åt mig att någon är viktigt.

Text. Ord, det enda jag kan. För det kan jag. Men resten är mig ett mysterium. Hur man lever ett liv. Hur man borde leva sitt liv. Jag är en känsla hela tiden. Ett mentalt felsteg. Evolution utan utveckling. Kanske är jag gud? Toligare satan. Allra mest troligt en person som inte tror på dem där. Alls.

Så jäkla trött. Jag vill bara sova och kommer nog göra så. Trött på tankarna som far igenom min skalle, trött på den här dagen och vansinigt trött på mig själv. Men jag vet ju att när jag vaknar i morgon så kommer jag må bättre. För så är livet tillverkat. Den starkes överlevnad och låt mig berätta att jag är stark. Vansinnigt stark. Oerhört stark.

Lägg in mig, för jag är tokig. Eller lägg ut mig. Välj. Jag orkar inte så du får göra det.

Mitt i allt så får jag en känsla av att jag skulle vara glad över att kopulera. Med nästan vem som helst av kvinnokön. Med ett kvinnokön. en sten, ett träd, en bil eller kanske en brunett. Men så kommer jag på att jag inte orkar. Alls.

Men bli kär vill jag nog bli. Att sluta andas vågar jag inte våga. Lobotomi är ett fult ord men en vacker tanke. En spik rakt upp i pannloben. Snart och strax. Snyggt och utan att det blöder. Upp, låt näsan bli din port till livet. Jag har gjort det där, för någon växte där uppe i min pannlob. En cell blev flera och allt luktade mint. Men de drog ur den där mentala snorattacken. Sedan dess är jag tacksam. My arse. Inte alls.

Det spelar ingen roll om man dansat på gravens rand en eller tusen gånger. Livet tar slut när det gör det oavsett om man gillar det eller inte. Under tiden så kan man vara lycklig, olycklig eller mig. Jag har valt att vara mig. Ditt val skiter jag i. Du kan vara vem fan du vill. Helst så vill jag ligga med dig och om du är man din syster. Sov din jävel. Sov.

SÅ fann jag min ådra. Strax under tummen, på väg mot hjärtat. Ensam var den så jag gör den sällskap. Galen och törstig. Tokig och asocial. Vid sidan, kanske något att akta sig för. Kanske. Någon du inte bör förknippas med, i, ur, på , för.

Det gör förbannat ont att leva. Så jävla ont. Det vet de flesta. VI sitter här och gnäller på bristande snöskottning och politiker som knullar oss i arslet. Samtidigt som barn dör, varje sekund. Ett folk som har ont där inget ont finns. Skoskav utan att vi bär skor.

Idag tittade jag in i en oerhört vacker kvinnas ögon och tänkte tyst, så tyst så tyst, att hennes man måste vara världens lyckligaste. Men det är han inte. Han mår så ofta skit.

För vi är uppväxta i ett land där skit spelar roll. Där lyckan över en vacker kvinna blir till självplågeri. Där kostnaden för en engångsgrill är viktigare än 75 spänn till välgörenhet eller skatt.

Så vi spelar väl våra roller. Min är den fördömda. Han som pissar rakt ut. Den du ser på torget som du absolut inte vill vara nära. Fast allt jag vill är att vara nära. Någon.

Sjuk är mitt förnamn, död är mitt mellannamn och grå är min färg. Du får bestämma efternamnnet. Den makten ger jag dig.

Det finns något väldigt meditativt att spela gitarr. Eller spela roll. Eller finnas, men inte sådär myckte att det spelar... roll.

SÅ jag står där. Dumma riff som är uppfunna för tusen miljarder år sedan, långt innan någon kom på att man kan koppla elektricitet till 6 strängar. Keith Richards behöver bara fem strängar, tre toner, två fingrar och ett rövhål. Säger han. Men han har råd att spela på en förkrymt gitarr. Vad fan ska han med sex strängar till när han är multi...vitamin?

Själv så behöver jag alla strängar på plats, en förstående granne och lust till nästa andetag. För att försvinna in i e, am och h7. Gång på gång. Med olika sats, olika stuk. Med tanken på en kvinna i varje drag, varje tag. Gud vad jag behöver bli kär. I någon, fan, vem som helst. Bara någon att ligga bredvid på natten, någon att koka ägg till, någon att sakna. Någon som doftar gott och är vackrast i världen i en tröja som är ful.

Låter det onaturligt? Låter det fel? Dra åt helvete. Det är mänskligt att vara törstig. SÅ det är jag. Hela tiden. Dricker som ett svin och äter som någon som har råd med det. Glöm inte Hiroschima, glöm inte svetten du fann förra sommaren. Den där gubben som somnar på bussen och som du föraktar kan vara jag. Han är mig. Mitt, allt jag finns för.

Snorindränkt socker. Hosta som aldrig tar slut. Finska pengar. Outhärdlig lövverksamhet. Förstår du? I så fall mår du inte bra.

Galen, totalt galen är jag. Låt mig spränga ditt liv itu. Låt mig och du kommer inte ångra dig.

Någonsin.

Hur många gånger orkar man bryta ihop och komma igen?

Fasen vad jag ogillar att vara proppmätt. Att vara mätt är en sak, men att vara sådär löjligt mätt så att man mår en gnutta illa och mest känner för att sova är inte trevligt alls. Men i det tillståndet befinner jag mig nu efter att ha ätit blodpudding och bacon och sylt. En överväldigande del av befolkningen säger sig inte tycka om just blodpudding men dessa människor hyser jag ingen som helst förståelse för. Det är ju snorgott ju. Ok, det är blod i den. Men det är det i allt kött man äter med och det är få som protesterar över det har jag tyckt mig märka.

Nä, så jag åt och åt, för en ytterst ringa peng. Så nu sitter jag här med hjärtklappning och stinn mage. För jag får av någon anledning alltid hjärtklappning när jag är mätt. Inte helt bekvämt måste jag erkänna.

Tidigare i dag så var jag och medhängande hund inne i staden där äldsta sonen passade fröken Kita medan jag yrade omkring i Knalleland. Jag måste påstå att Kita inte är en hund som har koll på det där med att uppföra sig. Inte när jag inte är med och inte när hon får för mycket omkring sig som lockar. Men vi kommer så sakteliga frammåt i det arbetet med. Med betoning på sakteliga.

På bussen hem fick hon ett nytt tuppjuck och vägrade lyssna alls. Så då fick jag allt bli en smula tvär vilket till slut gjorde susen. Hård men rätttvis är nog det man ska vara mot henne. Konsekvent med. Det går banne mig inte att vela med den jycken.

Men nu sitter vi och har det gott i hemmet. Båda djuren är mätte de med och nu blir det nog lite allmänt slöande innan kvällspromenaden och sedan ska jag nog svimma i sängen. I morgon väntar bland annat klippning och lite annat.

Man har att göra.

Jag pratar religion och livet och allt med min son. Han är så mycket bättre än vad jag är. Själv så är jag bara en drinkare och horkarl. Mina  barn är så mycket bättre.

En av de många saker jag vill tro de här sista problemfyllda åren är vikten av tålamod. Att inte reta upp mig på saker jag inte kan förändra och att lösa problemet iställer för att dunka huvudet i väggen eller att göra mig ovän med hela världen. Jag vill som sagt tro det.

Nu är ju att tro och att göra inte samma sak. Men jag har i alla fall lärt mig hur viktigt det där är för sinnesfriden. Som att nu är det snö. Ok. Inte mycket jag kan göra åt att det faller ned snö på mark och berg och dalar och tak och trottoarer och gator. Inte ett skvatt faktiskt. Detsamma gäller det där med att man då rakt inte kan räkna med att bussen eller tåget till stan håller tidtabellen eller ens kommer. Inte heller det kan jag göra något åt så varför bli galen över det?

Däremot kan jag ju faktiskt reta mig på att ansvariga för allmänna kommunikationer inte förstått att vi faktiskt lever i ett land där det är mörkt och kallt och inte alls ovanligt att det kommer snö på vintern. Det retar mig faktiskt oändligt mycket. Men återigen. Antingen får jag väl försöka bli en sådan där höjdare som kan lösa problemet eller så får jag bara gilla läget.

Jag har nyss varit ute med Kita, hunden, på en lugn promenad. Vi gick förbi en brevlåda som stod insnöad i en snövall. Genast reste jag ragg och började förbanna posten, gatukontoret, Fredrik Reinfeldt och av någon märklig anledning hunden som genast slängt sig in i drivan för att pinka.

Men när jag nu såhär i efterhand så blir jag istället irriterad på mig själv som blev irriterad. Hur ofta sänder jag brev med frimärken? Ungefär aldrig. Så varifrån kom då irritationen? Är människan byggd för att irritera sig? Troligen, kom jag fram till. För om vi inte retade oss på saker skulle ju ingenting bli gjort. Vi skulle fortfarande bo i grottor och vara nöjda när snålblåsten frös våra ögonlock. Men eftersom det irriterade någon någon gång så kom man på att vi ska bo i hus som stänger ute kylan. Eller värmen om man bor i ett väldigt varmt land.

Så kanske är det oerhört bra att man blir förbannad över att det snöar? Nä, tror inte det. För det kan man inte göra något åt. Men däremot är det nog väldigt bra att folk blir fly förbannade över att tågen inte går i tid eller överhudtaget bara för att det snöar och är kallt. Man kan ju tycka att det borde bli bränsel till att någon löser problemet.

Vi andra får väl gå och muttra då.

Alltså. Ärligt talat. Är det inte väääääldigt märkligt att man i landet Sverige blir så förvånad, förvirrad och förbannad på att det faller snö på vintern? Det gäller inte bara diverse transportbolag eller kommuner med lokaler som har platt tak utan även "gemene man". Alla dessa som redan vid årsskiftet pratade om att nu skulle det bli vår minsan och som är förvånade över att de ska behöva skotta. I februari? För tusan. Blir de ilskna och besvikna över att gräset växer i juli med?

Man svär över att naturen är så dum så dum att den faktiskt gör som den gjort i tusen år med några undantag. Det är vinter i februari och våren kommer inte förrän i mars, april. OM någon nu undrar. Investera i en snöslunga, tagga ner och fundera på vad det är som gör att man blir så arg på något som faktiskt är för det första helt naturlig och för det andra inte går att påverka hur förbannad man än blir.

Vad är det som gör att tågen oftast går som de ska i Ryssland? Vad är det som gör att alla husägare har en gräsklippare hemma men bara en skyffel till snön på vintern? Vad är det som gör att man bygger byggnader med totalt platt tak? Vad är det som gör att jag själv blir förbaskad över att det inte är plogat på gården hela, hela tiden?

En del säger att det är extremt i år, men det är ju inte det. Faktiskt. Jo, om man jämför med de senaste 15 åren är det ju det. Men tänk tusen år bakåt så är det ju bara som det brukar vara.

Själv försöker jag se lite prosaiskt på det hela. Även om jag misslyckas för det mesta när jag ska gå ut med soporna och behöver ta på mig vinterkängor och inte kan gå i sneekers utan att bli våt om lilla foten. För tusan. Det går ju liksom som sagt inte att göra något åt det så att lägga ner en massa energi på att reta sig är ju tämligen korkat faktiskt.

Så, de som har egna hus för "friheten" kanske borde köpa den där snöslungan istället för ännu ett teak-bord till sommarträdgården, bygga en carport, lugna ned sig och komma ihåg att sådana här tider är utmärkta att komma sent till jobbet på.

Man kan ju alltid skylla på snön.

Mina sena nätter blir allt tidigare. När man måste ut på morgonen, vare sig man mår bra eller inte, vare sig det regnar eller snöar eller solen skiner, så blir man helt klart trött. Man, jag, måste lägga sig tidigare. Inte för att jag vill men för att jag fan i mig måste.

Så nu sover katten, hunden vilar och jag är trött. Mitt i vad jag för ett tag sedan skulle kalla eftermiddag, fast klockan är 01.44. Tvn är sedan länge avstängd, för ärligt talat, det finns ju inte mycket att titta på. Jag förnedrade mig själv genom att titta på melodifestivalen men fattade aldrig vart melodierna kom in. Tvålfagra herrar och porriga damer. Titta gick ju bra men att lyssna var som att försöka fånga en tvål i badkaret. Omöjligt mer eller mindre.

Så. Nu ska jag käka en macka och sedan sova. Skit samma i att det snöar, skit samma i att ekonomin återhämtar sig, skit samma i alla utförsäkrade, skit samma i allt och alla. Jag är för helvete trött.

Eller är jag?

Det är något märkligt det där med föräldraskap. Att vara en totalt kass förälder kan ge ens ungar fördelar i världen. Paradoxalt men sant. De flesta som når någon form av frihet i sina liv är färgade av sin dåliga barndom och lusten att fly den. Att man som förälder däremot förblöder av skuldkänslor för att man inte gjort det man skulle göra är en annan sak.

Bakom varje framgångsrik man/kvinna står ett svin till förälder. De som växer upp lyckliga och glada gör sällan väsen av sig. De är nöjda med sin lott och travar på i lagom lunk.

Givetvis, givetvis eftersom livet aldrig har några enkla svar, så är det inte alltid så. En del lutar sig på sin lyckliga barndom och kommer ack så långt och många som har en svag barndom förgörs. Så klart.

Men ändå. Själv är jag en salig blandning av allt det där. Jag hade en kanonbarndom samtidigt som den var ett glödgande helvete. Jag är så misslyckad som en människa kan vara och ändå oerhört framgångsrik i konsten att överleva och dessutom göra det utan att förta mig.

Förresten så gäller det där inte bara föräldrar utan alla vuxna gestalter man möter som barn och ungdom. De har en otäck makt över barnet utan att vi som är vuxna kanske alltid tänker på det. Nu pratar vi inte övergrepp eller våld utan bara att vara en förebild. För man vill ju så förbannat gärna hitta sig själv när man växer upp och eftersom man inte själv vet vem man är så får man helt enkelt titta på de som redan gjort allt det där.

I ett senare skede så gör man allt tvärtom mot alla man ser som är om så bara en månad äldre. Men det är en annan sak.

Ett minne jag har, eller snarare två minnen som smält samman till ett, är hur jag står utanför porten till huset vi då bodde i och ställde mig på ett visst sätt. Hur fan jag stod spelar kvitta roll, men min son tittade noga på mig och försökte sedan ställa sig precis likadant. De var väl runt 3 år då, alltså inte samma gång med med 6 års mellanrum. Samma port, samma krampaktiga men ändå märkligt nonchalanta sätt att härma pappa. Pappa var jag.

Min dotter har aldrig försökt ställa sig som mig. Gudskelov för jag står ofta krokryggig och hånfullt. Men mina söner gjorde det. Med 6 års mellanrum. Ändå är de så diametralt olika.

Endast ett av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farmors, "svaga nerver". Inget av mina barn verkar ha ärft, i rakt nedstigande led, min och min farfars, faders, morfaders och några tills aptit för allt som är lätt och nära. Som damer, alkohol eller vad man nu vill ska förgifta själen just den sekunden. Förutom att min äldsta son är gift med sina gitarrer, men det är ju bara ett bra gift.

Så jag är rätt nöjd med vad jag är, vad jag gjort och vad jag kan bli, mina barn kommer bli och fan vet om inte all skit som händer händer för en poäng att skriva i himlens protokoll?

Men så lätt är ju inte livet. Såklart. Jag har stått på en svart kyrkogård, på ostadiga fötter och försökt tända ett gravljus vid min faders grav. Skrikit ut att jag ville säga honom medan han fortfarande levde. Men vi hade just slutit fred och jag ville inte rota i det förgågna. Så jävla, satans dumt. Istället stod jag och frös mitt ut i ingenstans 5 år senare och skrek rakt ut i mörkret medan jag varvade de gutturala ljuden med klunkandet från vodka och sugandet på en cigarett. En kvinna satt i en bil bara 40 meter därifrån och väntade på mig och allt jag kunde tänka på när jag gick från graven, där jag satt en brinnande cigarett i den kalla jorden, var att jag ville hon skulle suga av mig där i bilen innan vi åkte någonstans.

Hon gjorde det på gatan bredvid kyrkogården medan mina ångestskri fortfarande hängde i luften och jag föll, fortare och fortare in i den där spiralen av självförakt som är mitt arv. Jag har inte ens sett henne sedan dess.

Men allt det där är länge sedan. Eller i alla fall ett tag sedan. Jag drömmer sällan om min fader längre. Men när jag gjort det så vet jag det när jag vaknar på morgonen eftersom kuddar och täcken och lakan och örngott och madrass ligger lite här och var i sovrummet och jag oftast har en eller flera blåslagna naglar på fötterna eftersom jag sparkat rakt in i väggen eller elementet bredvid sängen.

Troligen är det väl någon form av defekt det handlar om. Något som är snett i hjärnan, någon form av syrebrist som hängt med generation efter generation. Men som det är nu så håller jag på att återhämta mig från den. Inte för att mitt blod är annorlunda, men för att de kemikalier jag plockar i mig oftast kommer från ett recept och på att jag kanske har lärt mig något. Jag har turen att leva i en tid när själslig andanöd kanske inte ses som något som är förevigt utan något att bemästra fast med hjälp. Inte fan vet jag.

Så jag håller mig flytande på allt det där. Men nu söker jag kärlek och inte en avsugning. Fast, de behöver väl förhoppningsvis inte vara totala motsatser. Alkoholen är en vän, men den sviker mig gång på gång. Så den är en dåligt vän. Men även dåliga vänner tar sin tid att slänga ut. Eller fel. SPECIELLT dåliga vänner tar sin tid att slänga ut.

Mina barn? Jag älskar dem över allt annat. ÖVER ALLT ANNAT. Även mig själv och det är banne mig inte dåligt med tanken på hur egenkär jag är.

Kontentan av det hela? Jag månde vara förstörd men jag är ett snyggt vrak. Och när det gäller mina ungar så kan jag bara hoppas på att mitt dåliga inflytande lärt dem att man faller om man står som pappa.

Vi är uttråkade, alla tre. Katten Chips ligger och sover i min säng. Hon har legat där sedan i morse och gör inga större tecken på att piggna till. Hunden, Kita, ligger mest på golvet lite här och där. Nyss roade hon mig högeligen genom att rasa ihop på golvet för att genast studsa upp igen. Hon hade lagt sig rakt på ett av sina märgben. Rätt åt henne eftersom jag själv har trampat på ett sådant flera gånger. Men hon putte bara undan det efter att ha gett det ett ont öga och sedan rasade hon ner igen.

Rasa är helt rätt ord, för det är vad den hunden gör när hon lägger sig. Inte speciellt graciöst men allt som funkar är väl bra kan jag tro.

Själv är jag plågsamt medveten om att jag nog borde ge mig ut i snön med Kita för att rasta henne lite. Kanske kan vi ta oss ända bort till affären med. Jag är vansinnigt sugen på en semla och så var det ju det där med ciggen med. Kanske kunde man ta bussen bort och sedan gå hem? Om nu bussen går förstås. Tågen är ju inställda och likaså en del av stadstrafiken så frågan är om det gör sig.

I vilket fall som helst så måste jag komma fram till någon form av beslut.