WoBWorld

Det blir inget av att göra inget. Jag masar mig omkring i jakt efter ett vettigt schema för dagen men finner bara yrande snö och tristess. När jag samlat tillräckligt mycket mod funderar jag på att ge mig ut, bara för att kunna säga att jag varit ute, men jag drar på det hela. Till slut har jag väl dragit så mycket på det att det där för sent. Kanske.

Det är sådana här dagar jag önskar, så hårt och ärligt, att jag hade en familj med mig i livets resa. Någon att tjaffsa med, prata med, älska och ära. Bråka med och dricka kaffe med. Någon som säger "om du går ut med hunden så skalar jag potatisen". Men det finns inget sådant mentalt plåster i min tillvaro. Bara jag och mina djur. Musiken och böckerna och filmerna och gitarrerna. Allt annat är utom räckhåll.

Men det betyder ju inte att det jag har inte är viktigt. Snarare blir det ännu mer centralt för mig för att jag ska kunna fungera någonlunda. För det gör jag ju. Nu får tiden. Jag hoppas vid gud att dagarna och nätterna när jag levde i limbo, smutsig och ledsen och uppsvälld och bedövad och tom är över. Kommer de åter så vet jag ialla fall hur jag ska bekämpa dem.

De tankar jag hyser uppe i min skalle, eller om de egentligen bor i bröstet, är ofta svårmodiga. Men nu för tiden händer något med dem. Jag kan skratta åt mig själv för att jag är så förbannat dyster. Skratt avväpnar sorgen. Gör den halt och lytt. Söndrig och redo att plockas sönder.

Ofta har jag hyst en önskan att vara någon annan, men så helt plötsligt, eller om det skedde smygande, jag vet inte, så har jag kommit på att jag är förbannat glad som blev just mig, just nu. Jag kommer aldrig bli någon som har tusen bekanta eller 30 vänner eller ens 2 bästisar. Människor är liksom en krydda i livet men inte det jag söker. Det finns så mycket annat man kan ägna sig åt än att umgås. Konstig tanke kanske men jag trivs allt mer med den.

Tusan, jag mår tjuvtjockt. Något är det med magen. Lurar på om det är en magsjuka i antågande eller bara som jag inbillar mig för att jag läser på nätet att andra har det? I vilket fall som helst så är det så lagom kul. Inbillad smärta gör inte mindre ont för att den är inbillad liksom.

Fast troligen beror det hela på ett överintag av koffeinhaltig dryck. Jag hoppas det i alla fall. Ute har det börjat snöa igen och chansen att ta sig till affären minskar för varje liten flinga. Kanske lika bra det. Jag hade säkert bara köpt en massa onödiga saker och ting.

Så nu ska jag nog lägga mig och läsa lite, istället för den där ständningen som jag utmålade mig ha i tankarna. Dammsuga hinner man alltid. När man vill.

SÅ det så.

Vill så mycket. Blir så lite. Vill allt men är inget. Min kusin fyllde nyss 50 m4n ingen ville ha mig där för jag bara gör bort mig.

Kanske skulle man bara dö.

Jag försöker. Jag lovar. Jag blöder, rakt ut igenom dina jeans. De som kostade mer än du trodde var möjligt. Så visst är det kasst att jag skitar ned dem. SEMLA: Rakt på dina köpta bröst.

Nä. Det är ok. Helt ok. Förutom att jag tycker det är kass att du anser dig ha råd med saker som du egentligen inte är värd.

En tysk indian.

Det är märkligt hur vi låter de små sakerna stå ivägen för de stora. Ni vet, alla som säger, klagar: jag har så mycket att göra att jag inte hinner med det som är viktigt. Nähä? Så du gör det som är oviktigt och struntar i det som är viktigt?

Det är argumentet har jag hört till dödagar av mina kollegor i vården, oavsett vilken nivå jag befunnit mig på. Lägg märke till att de olika nivåerna är oerhört viktiga inom vården, lite som när man gjorde lumpen. Störtlöjligt enligt mig eftersom alla borde kämpa för samma sak, alltså patientens/vårdtagaren/kunden/människans väl och ve.

Men gång på gång har jag hört att man suckar över att man inte hinner med det som är viktigt. Prioritering någon?

Men det där verkar gälla i "verkliga livet" med. Så många föräldrar som inte hinner med sina barn för att de måste göra karriär. Men det är ju för barnens skull de gör den där karriären. För att barnen ska kunna växa upp utan att sakna något. Förutom sina föräldrar då.

Själv var jag välsignad med en far som var hemma med mig från vaggan till skolan. Vi hade förbannat kul jag och min far på den tiden. Visserligne skulle nog socialstyrelsen ha synpunkter på några av miljöerna jag befann mig i men inte har det skadat mig. Snarare tvärtom. Det var hos de halt och lytta och beroende och skapande människorna jag lärde mig att hitta mitt egna hjärta. Utan den erfarenheten hade jag varit en mycket kallare människa tror jag.

Jag minns hur vi brukade gå till en man utan ben. Han hade förlorat dem i "socker" som diabetes kallades. Han hade sådana där handstärkare som jag fick prova. Sådan med ett handtag och en fjäder och så skulle man klämma åt handtaget. Hur kul som helst. Så medan far och mannen tog varsin sup så åt jag apelsin och försökte desperat klämma ihop det där handtaget med mina små 5-års händer. Så klart gick det inget vidare. Men jag kan fortfarande inte gå förbi en sådan där i en affär utan att belåtet klämma ihop den.

Så jag levde i okunnighet om att lämnas på ett dagis där jag fick stå i fönstret och gråta medan mina föräldrar satte sig i sina bilar och åkte iväg. Varje gång jag skulle göra det där mot mina barn så mådde jag så jävla kass. Även jag gjorde allt utom de saker som var viktiga. Men så gick jag sönder med.

Prioritering. Lärde mig innebörden den där dagen jag bara gick från jobbet i november 2004 och sedan dess har jag slutat bry mig om oviktiga saker och koncentrerat mig på det som är viktigt. Just nu är det mig själv, eller har varit kanske jag ska säga. Jag är nog en smula förbi det stadiet, nu ska jag ta tag i andra saker. Viktiga saker.

De oviktiga tar jag när jag hinner.

Eller inte alls.

Hur blir man en bättre människa? Hur i hela fridens namn ska man veta vad som är det optimala för just en själv? Alla har väl säkerligen en egen uppfattning om vad som är en bra person. En del tänker i teologiska termer, en del jämför sig själva med sina föräldrar eller vänner eller grannar eller Moder Theresa. Jag har förlorat kompassen för länge sedan.

Det var så många år som jag gjorde allt för att inte vara det man ville jag skulle vara, så när jag väl landade från det där så upptäckte jag att jag gjort allt av trots även fast det gick mig själv emot. Etik och moral och sunt tänkande fick vika för den benfasta övertygelsen om att ingen skulle få fånga mig igen. Inte en gång skulle jag göra som andra sade åt mig. Så när mina nära och kära bad mig sluta vara så förbannat självdestruktiv såg jag det som ett bevis på att jag var ute på rätt väg.

Ner i diket gång på gång. Även fast det gjorde ont så ställde jag mig på mina själsliga styltor. Uppe långt över alla andra trodde men för tusan. Jag låg ju i en ravin av egendomlig kärlek till mig själv och stolthet som gått långt över gränsen till vad som är normalt och sunt. Dränkt i mitt egna smicker och den där rösten som hela tiden sade åt mig att allt var någon annans fel. Absolut inte mitt. För att vara så benfast övertygad som jag är över människans egna valmöjligheter så är jag väldigt övertygad om att det inte gäller mig själv.

Men med åren, tiden, timmar och sekunder, har jag kommit på att det där kanske inte för mig vidare på det sättet jag trodde. Att det snarast håller mig fast i ett barns sätt att se på världen. Så vad göra nu då? Nu när jag inte längre har kartan.

Nog vet jag vad jag tycker gör en god människa. Men det gäller att acceptera att jag kanske inte har allt som behövs för att bli en sådan drömmänniska. Så nu ska jag bara hitta vem jag är.

Inte helt lätt att titta mot solen när man gått ett helt liv med slutna ögon.

Jag är en särdeles usel far. Totalt värdelös som förebild, oftast ofantligt frånvarande, klagande, ilsk och kvävande. Allt på en och samma gång. Hur det blev såvet jag inte riktigt även om jag funderar på det då och då. För det var ju precis så jag inte skulle bli, lovade jag mig själv.

Min egen far var både fantastisk och bedrövlig. Lite som fäder plägar vara. En far behöver inte komma upp till speciellt hög nivå för att räknas som godkänd. Det verkliga jobbet brukar göras av mödrar. Av någon märklig anledning. Hade jag varit kvinna istället för man och betett som som jag gjort som förälder hade jag blivit dömd som totalt misslyckad som människa. Nu är det ju inte så som tur för mig är.

Nä, jag har kommit undan med mycket, allt för mycket. När jag arbetade så mycket jag bara kunde och fick så var det helt ok. När jag vandrade ifrån hus och hem var det helt ok det med. Återigen denna märkliga anledning.

Det är absolut inte det att jag inte älskar mina barn. Så klart gör jag det. Det går liksom inte annat. Men det hade väl varit bättre att visa det med kanske. Nu sitter jag långt från mina barn och längtar efter dem mest hela tiden. Men det är inte så märkligt att de inte knackar på dörren för vad är det som de ska besöka? En alkisfarsa som har gapat åt dem när de var små och inte ville sova. En sådan farsa längtar man inte efter. Helst skulle man nog se att karln gick och köpte en flybiljett till någonstans långt, långt borta. Men jag har inte råd och förresten är jag flygrädd.

Så jag sitter väl här och gnager på skammen av att inte ha varit det jag själv skulle viljat ha. Jag hoppas bara vid gud att mina egna söner inte gör samma misstag. Men det går lätt i arv det där. Som att vara född med pesten och även ge bölderna i arv till sina söner.

I många år inbillade jag mig att min dotter intebehövde mig speciellt mycket. För hon var ju tjej liksom. Vad kunde jag erbjuda henne, tänkte jag. Givetvis hade jag fel inser jag nu. Men det är mycket jag inser nu som jag borde fattat för allt för många år sedan.

Nu är mina barn snart vuxna. Äldsta sonen fyller 20, dottern 17 och yngsta sonen 14. Tiden när de skrattade åt mina lama skämt är över. Tiden när de bara tänkte men inte sade är över den med. Fast det är så föbannat gott att höra när de säger åt mig att: du kanske skulle sluta dricka? Gott för att jag nu vet att vi äntligen pratar klarspråk, att de kanske har slutat fälla mentala tårar över att vara mitt barn och istället överlåtar tårarna till mig att fälla.

Så nu kan jag bara hoppas att jag kan plocka ihop min skit och åtminstone bli en hygglig farsa för dem när de är vuxna. För nog vore det gott om det bara ringde på dörren en dag och utanför stod en avkomma med mitt blod i ådrorna och DNA från tusen år tillbaka.

 

Det pågår visst någon form av idrottsunderhållning på televisionen. Det hela verkar gå ut på att människor ska åka jättefort nedför ett berg eller genom skogen, ibland så ska det hoppas från ett torn och ibland så blandar man in bössor i det hela och skjuter på prickar.

Vem som vinner vet man aldrig så noga. Den som kom tvåa kan helt plötsligt komma etta och den som kom tolva kom inte alls. Det hela avgörs först efter några veckor när man har analserat diverse urin och blod. Innan dess så svävar man i okunnighet även om man tror sig förstå rangordningen genom hur utövarna ställer sig på pallen som det lite folkligt kallas.

I vilket fall som helst så stannar liksom världen upp. Som om det gällde något som faktist spelar roll. Som fotboll till exempel. DET kallar jag sport. Ja, det och hockey. Fast hockey i OS verkar lite som att man får vara med bara för att man en gång var totalt överlägsen alla andra. Så nu får man snöra på sig grillorna igen i Sveriges namn. Ni vet alla vem jag tänker på och det är ju bara det ett bevis på att något är fel.

Själv så håller jag mig till just hockey. Resten verkar så nervöst tycker jag. Människor som lallar omkring i fantomendräkt och äter havregrynsgröt till bröllopsmiddag och sedan kastar sig nedför ett berg och gör allt för att åka mellan pinnar. Lite som vi barn gjorde på 1970-talet fast de här människorna tjänar miljarder på samma sak.

Nä. Låt våren komma, Elfsborgs fästning öppna och låt mig ställa mig och älska mitt lag.

Röken är blå, toppen på cigaretten omväxlande grå och glödgande röd. Jag har en spricka bland alla minnen jag hyser. Som om tiden inte fanns när den var viktigare än något annat levande. Återigen den där E-strängen som darrar, vibrerar, ljuder. Försvinnande liten är jag när jag tänker närmare på saken. Även fast allt som är jag finns i mig.

Jag famlar i livet, försöker gå med rak rygg bland alla diken och potthål. Söker balans på fötterna. Hitta medelpunkten utan laserkompass. Som att simma utan att titta, rakt ut från stranden, blunda och bara låta livet och vattnet och strömmar skölja över en. Att inte veta hur länge man orkar simma, men veta att man bara måste fortsätta.

Tillvaron är vidrigt grym bland oss alla som råkar känna. De andra passerar utan att inkassera. Själv sitter jag i finkan, den som bildats av allt som jag tänker när jag sover. De vakna tankarna är allt för många för att förstå, de bara finns där och ibland kommer jag på att jag känner igen dem.

Så. Ett djupt bloss, smaken av kaffe och dödens rök i munnen. Det är dags att vila.

Näe. Jag vägrar. Även fast hela kroppen spritter av nyfikenhet. Men jag ska hålla ut. Här blir det ingen Melodifestival. Den kommer inte över min tröskel. För att jag ska kunna leva i värdighet så tänker jag låtsas som om den inte finns. Aj då. Nu har jag ju skrivit om den alltså har jag redan avslöjat för både dig och mig själv att jag vet att den finns.

Men ändå.

Så vad gör man då när tvn får vara alldeles tyst och stilla? Tja, dricker en utmärkt bryggd kopp kaffe. Röker en cigarett. Klappar hund och katt. Skriver tykna inlägg på Fejan. Bara för att någon ska bli lite retad i alla fall. Men inte funkar det inte. Tanken på den där festivalen ligger och gror i bakhuvudet hela tiden. Så irriterande.

Dessutom är jag anfäktad av svårlig hunger. Det hade väl såhär i efterhand varit trevligt att ha köpt något gott att äta, men vi kom ju aldrig till affären. Det är kallt ute. Så jag får väl nöja mig med spagetti och ost. Inte så illa det inte.

Det är oerhört retande att jag alltid ska bli så förbenat spänd efter att ha varit uppe några timmar. Hur jag än försöker så spänner sig hela kroppen, axlarna hamnar någonstans strax över öronen och huvudvärken, det nack och rygg-onda tar allt mer plats i mitt medvetande och jag får svårt att svälja.

Men, för det finns ett stort men, allt det där renderar allt mindre ångest. När jag förut var tvungen att hals över huvud (tihi, det var ju fyndigt kom jag på) var tvungen att största till närmsta tysta, mörka, ställe och lägga mig medan ångesten red min själ i flera timmar kan jag nu konstatera att det där är ju obehagligt men inte farligt.

Inte alla gånger. Inte ens i närheten alla gånger men ofta. Så ofta att mitt hopp om att bemästra ångesten totalt växer. Är det som den där märkliga läkaren förklarade för mig för ett år sedan? Att panikångest liksom bränner ut sig själv efter att man levt med den tillräckligt länge? I juni är det 19 år sedan den dök upp inom mig. Tog över mig totalt i en bil på väg från Läckö slott. Jag kommer ihåg varje sekund av den där dagen. Det är som om minnet liksom har etsat sig fast i mig.

Den kom inte helt oväntat, nu när jag ser på det hela så här i efterhand. Jag hade drabbats av en panikattack tidigare fast då var det en naturlig sak som triggade den, nämligen att jag klättrat högt upp i ett kyrktorn på Visingsö. Upp för en oerhört brant trappa. Väl uppe avnjöt jag utsikten en stund innan jag blev helt snurrig och matt och var tvungen att på rygg "krypa" nedför de där trapporna med hjärtat dunkande i bröstet och flimmer framför ögonen.

Men som sagt, det var inget jag inte kunde förstå. Att jag däremot blev helt yr, snurrig, spänd, övertygad att jag skulle svälja tungan, illamående och panikslagen för att dö i en bil på väg efter en synnerligen trevlig utflykt på ett resemål som gav mig alla de lukter och smaker som ett gammalt slott kan ge för en som är historiefreak. Det kunde jag inte förstå. Alltså var jag döende. Förgiftad, hade stroke eller bara skulle helt enkelt stendö där i bilen. Det kunde jag inte förstå.

Sedan dess har hela mitt liv färgats av min panikångest. Oräkneliga piller, terapi i mass, alkohol som flödat för att kunna lugna hjärtat om så i bara några minuter. Rädsla för allt. Allt, allt. Jag har utvecklat fobier för allt. Precis allt du kan tänka dig. Som att äta kött eller kyckling, man kan ju sätta i halsen, inte äta bland andra, gå på bio, man kan ju inte bara resa sig och gå ut, ta en promenad, man är ju långt hemifrån. Gå till tandläkaren även fast jag har haft sådan tandvärk att jag skrikit rätt ut. Åka hiss, buss, bil, stå i kö, handla, sitta på möten, umgås med vänner, bjuda in människor till mitt hem, ringa telefonsamtal, öppna kuvert som kommit med posten, gå till frisören, ja fan, allt du kan tänka dig som är utanför min säng i mitt sovrum.

Vissa dagar under de här 19 åren så har jag inte ens kunnat gå utanför mitt sovrum. Ibland har jag varit tvungen att slita av mig kläderna och springa in i duschen i ett mörkt badrum och stå under duschen i flera timmar för att sedan ligga på golvet i det svarta badrummet medan jag hållt i min tunga så att den inte ska falla ner i halsen på mig så att jag kvävs. Detta har hänt gång på gång, trots att jag VET att det är irrationellt. Totalt utan möjlighet.

Men nog kanske det är som läkaren sade. Jag har inte haft en riktigt panikattack på månader. Ångest, jag visst. Men ingen panik. Kanske, kanske har monstret dött i mig?

Jösses. Hela min lägenhet luktar våt hund, jag själv är helt slut efter en timmes promenad med den häst som kallas hund i mitt lilla hushåll. Chips, katten ligger i en låda, som hon gjort mest hela dagen. Hunden i fråga ligger på mitt vardagsrumsgolv och lurar på nya saker att göra.

Men det är ju precis som allt borde vara kan jag känna. Eftersom jag är ny husse så får jag muta henne med lite hundgodis för att hon ska göra som jag vill men då gör hon precis som det är tänkt. Det är nog inte helt lätt att ställa om chef liksom.

Nu känner jag mest för att sova lite. Men det blir inte förrän kvällspromenaden, som inte lär ta en timma kan jag säga. Allt är nytt och underbart och jag har äntligen en bra anledning till att stiga upp på morgonen. Nu ska jag bara jämka mellan de två helt olika djuren i mitt hem. Men det fixar sig nog det med.

Livet är lika bra som det borde vara just nu.

Kanske lite för mycket. Kanske lite för ofta. Kanske, kanske kanske. Mer piller än vad som behövs. Mer rött än vad som krävs. Men ändå. För att kväva tankar och känslor och förväntngar.

För mycket är bättre än för lite. Helt klart.

Vart är mina vänner? Alltså inte de som jag funnit på fejan. De riktiga. De som pratar med mig och svarar. De som ljuger för mig och säger obönhörliga sanningar. De som mördar min tillvaro och leder mig till ljuset. Vart är de?

När man är liten så finns man knappt. Bara ibland. När man skriker. Högt. Gapar så mycket man kan. Men vart är de, mina vänner. De jag hade. De som gick bredvid mig även om min väg var hal och vi slant hela tiden.

Ljug för mig. Berätta sanningen.

Någon sade åt mig att jag förlorar alla mina vänner. Så rätt, så klokt. Så jävla fult. För det är väl så det är. Men jag är rätt nöjd med det. Vem fan behöver vänner när man har ett paket cigg hemma? Inte jag i alla fall. Begrav mig, djupt ner. I enskild grav. Men lägg ner ett paket John Silver och en Jack Daniels. En tändare och klä mig i slips. Så är jag nöjd. Inget mer behöver jag. Men nog kan det vara gott att röka när man vilar?

Så allt som är jag kommer ta slut. Skit samma. Inte idag. Inte i morgon. Jag har en inbyggd spärr mot att dö i morgon. Kanske på måndag. Jag vet inte. Folket kommer gråta. Så klart. För så ser det ut i mina bilder. Fast egentligen kommer nog ingen gråta om jag skulle falla av om tre sekunder. För mig själv en gnutta ledsamt men för andra inget att komma ihåg.

Så jag gör väl som jag alltid gjort. Lever mitt liv, dricker mitt vin, röker mina cigg, tar min medicin och ligger helt planlöst med kvinnor jag inte ens tycker om. Men de gillar inte mig heller så det är helt ok.

Diciplinerar mina dagar.