WoBWorld

Som om jag bryr mig. En tonåring i min själ. En liten röst som talar om för hela världen att jag inte bryr mig och att allt jag vill är att kopulera. För det vill jag. Men lite vem som helst. Kanske en brunett. En blondin. NÅgon som nyss fyllt 23 eller 34 eller 48. Skit samma.

Polisen letar efter någon. Inte mig. Inte alls mig. Men någon. Stackare. Att ligga med en polis verkar hopplöst. De är ju så sura de där damerna. Kanske för att de är just damer och måste kompensera? Vi skrattar åt de där poliserna. De är så fula, så fel, så dumma. Längtar efter makt och vi andra gör inte det. Fuck the police.

Ghetto.

Jag drömde bara. Inget annat. Drömde om ett liv som kan kallas fullt. Inga skratt fanns, inga tårar. Bara ett liv. Utan alla dessa känslor som översvämmar oss hela tiden. Utan alla ismer. Utan politik och utan religion. Ett liv jag kan tänka mig att leva.

Så jag vaknade. Upp till min vanliga tillvaro. Där jag hela tiden lever med rösten som pratar med mig. En diskussion som pågår i min hjärna. Celler som tar över mig. Nerver och kemi som överröstar min svala tanke.

Så jag ger väl allt jag kan. Till världen. För annat har jag inte lärt mig. Jag är uppfödd som en kyckling. Men när jag var barn var jag så förbannat glad. En glad skit som min mor kallar mig. Jag pratade visst hela tiden. Var aldrig tyst. Snacksalig. Nu skriver jag istället. Till ingen nytta. Det ger mig ingenting. Förutom njutning. Men ärligt talat så njuter jag mest hela tiden. För att jag inte vågar lida.

Kanske skulle jag bege mig ut i skogen och skrika. Högt och länge. För att få bort den här känslan av att vara arg. Få bort känslan av att vilja slå någon på käften. Kanske mörda. Nä, det kan jag inte. Jag är för löjlig för det. Men återigen slå någon på käften.

Jag drömde bara. Inget annat. Om något som jag vill ha, något jag vill vara. Det är bara en dröm.

Alltså. Jag mår verkligen bra. Egentligen. Ärligt talat. På riktigt. Faktiskt. Jag intalar mig själv det hela tiden. Att jag har det förbannat bra. För det är ju så det är. I sanning.

Men så kommer de där gamla, gamla tankarna tillbaka. Om att mitt liv är ett enda stort misslyckande. Jag gör ju för helvete inget. Alls. Jag bara finns. Existerar. En böld på samhällets rygg. En sådan man inte når men som gör ont och ömmar.

Mitt liv, min tillvaro gör ut på att vakna, göra precis ingenting och sedan somna. Inget som finns på riktigt. Om jag dog i natt skulle ingen märka någon skillnad förutom att ett bussäte vore ledigt. Skriva. Som om ja gkunde skriva. Jag vill så gärna men kan inte. Mina ord, de som faller ur mig som vatten från en grotta är oviktiga. Inget att lägga märke till.

Det är allt jag har. Mina ord. Men de är tomma. Ord är tomma. Jag försöker verkligen. Klädd i svart söker jag sanningen. Men den undslipper mig. Den slinter av och an och försvinner från mig. Min jakt är förtvivlad men osökt. Ingen vill ha den. Allt det som är jag, som jag beskriver är en lögn. WoB är någon jag inte längre känner. Det är någon jag ikläder mig, som för att spela Hamlet på en scen. Själv är jag långt förbi det.

Så jag själv mår bra. Tro det och alla blir lyckliga. Alla kommer skratta åt eländet. Kött och blod. Nerver och substans. Så bygger man ett liv.

Skam. Den där känslan som de flesta av oss känner ibland. Själv så lever jag med tanken på att skammen är min drog. Det jag söker, febrilt, ofta. Helst hela tiden. Skam. Bli full på dagen och sjuk på natten. Utan att sova, bara slockna. Skam är ordet. Skam. Skam. Att uppleva, drunkna i och låta falla isär.

Inte för att livet är något att slänga bort. Alls. Det är visst vackert säger de som kan. Själv kan jag inget. Alls. Bara andas, svälja skammen och lyckas med att somna igen.

Min doft är rök, whiskey och gammalt. Inget för barnen att andas in. Alls. Färgen jag bär är grå eller svart. Namnet jag bär är mitt och bara mitt. Men det smakar som skam.

Visa dagar, när allt blivit fel och vindt, önskar jag att jag kunde tro på något alls. Bara på något. Men förbannade sinne som jag har tror inte på något. Jag ser igenom bluffen om en gud. Det finns inget sådant. Bara en rökridå för oss människor att skylla eller hylla. Så klart det inte finns något sådant. Man måste nog fan vara sinnessvag för att tro. Jag är tyvärr en smula klok. Fel, smart, men inte klok. Absolut inte klok.

Så jag dricker väl lite mer kaffe. Röker en cigarett till. Bara för att utmana döden. Håna dess existens. Skratta fanskapet rakt i ansiktet. Dra ner röken djupt ner i mina lungor. Så djupt ner att den stannar där. För evigt

Saker är som de är. Inget annat. Snön är vit och himlen underbart magnetblå på kvällen. Själv så sitter jag under molnen och funderar på livet. Hur det blev som det blev och varför. Alla jag känner befinner sig mitt i livet, men barn och jobb och karriär. Själv är jag under allt det där. Försvinnande liten. Utanför. Precis som det var i skolan. När jag och El Bimbogang knatade omkring och gjorde meningslösa inbrott i byssjor. Stal borrmaskiner och inget annat. Powerbar heter det nu, då hette det Snickers.

Men även om vi föll ifrån så var vi hela. Tre unga män som var ivriga att omfamna livet. Kvar blev bara jag som aldrig kom ur det där. Inte för att jag stjäl saker längre. Alls. Men ändå. Fastnat i de där åren.

Att vara utan ansvar. Utan kedja. Så är jag. Sån är jag.

Man kan bara falla så många gånger. Jag har ramlat omkull så många gånger att jag inte längre får ont när jag tappar taget om världen. Det är bara att konstatera, jag föll. Inga brutna ben, inga blåmärken som syns. Det gör helt enkelt inte ont längre.

Så jag inser att jag är född med en välsignelse. Ett arv från tidigare generationer. Förmågan att falla utan att det syns för mig själv. Andra ser men jag är blind för mina egna misslyckanden. De tittar på mig och skakar på huvudet. Han är full igen. Han är galen igen. Han har inte sovit igen. Han är olycklig igen. Han är trasig igen. Själv ser jag intet.

Mitt liv har blivt en repris, samma samma samma. SaMMA. Men jag är lycklig för att jag lever. Jag trodde nog inte att jag skulle klara mig så här långt. Faktiskt. Så kanske skulle jag reda ut saker och ting? Äsch. Skit samma. Tiden rullar på och jag följer liksom med bara. Bra så.

Använd är jag. Förbrukad men ska strax köpa en ny påse kol. Mitt öde är att brinna och jag ska brinna snyggt. Bli matt och grå i färgen. Varm och het som solen. Det är så jag måste finna mig själv. Sluta fly från värmen. Jag är eld och inget annat. Mina sinnen översvämmas varje dag och så måste det vara. Jag lever inombords den här kroppen, den som är så blekfet och finnig. Med mina tankar ska jag falla till ro. Att sova är inget man gör, det är något man är.

Så även fast jag kanske kommer falla ur ramen lite ibland så är det min ram. Inte någon annans. Jag kommer inte tillbaka på år. Inte på månader inte på veckor. Jag är här, hela tiden. Även när ingen annan finns.

Naken är min själ, hotat mitt hjärta. En gång utbildad nu bara inbilldad. Ingen att räkna med. Inget. Alls. Jag är en förlorare men jag har vunnit mig själv. För jag fann mig själv under alla droger och kemikalier och alkohol och koffein och nikotin. Att driva mig själv till döden är mitt uppdrag. Så jag gör mitt uppdrag så gott jag kan. Uppdraget får aldrig underordnas livet.

Att leva med ett hat och en ilska till sig själv är inte helt bekvämt. Det ställer till det. Man gör bort sig, från sig, till sig.

Den där känslan i mig, den som säger att jag är totalt jävla misslyckad och ful pratar till mig hela tiden. Röster som säger att jag inte borde finnas berättar sagor för mig. De lockar mig att tysta dem. Men allt jag hittar. Medicin för själen kallas det. Kemisk lycka. Att drunkna är en dröm. Bara en dröm. Att slockna varje kväll är en verklighet. Full av elakhet och skumma idéer. Vakna och inte veta vad som hände, vem man varit med eller varför.

Så jag lever så. Lite vid sidan. Lite bredvid. Inte mitt i utan en sådan som kommer bajsa på sig om 10 år. Mitt blod är inte längre mänskligt. Det är en hel röra av molekyler som är framställda i en fabrik. Ett piller för att vakna, ett annat för att somna och mellann dem så finns en massa piller för att vara inte här. Borta. Jag vet inte längre om jag blöder. För det är omöjligt att säga. Kanske läcker jag bara.

Jag litar, behöver dig. Du är mitt enda sätt att vara på. Jag ser dig överallt. På torget, i bussen eller som avsvimmad. Kanske skulle jag göra mig själv hel och ren igen?

Jag vet bara inte hur.

Är jag obekväm? Ett jävla fyllo som fylled dig med cancer? Som ger din en smula åthäva? Som gör att du tycker att samhället faller andra i smaken medan du behöver gå till jobbet? Dra åt helvete kära du. Dra så långt åt helveter du kan för din tillvaro är ändå väääääldigt långt från obehag. Fast du tycker skatten är för hög och att det är ett fanskap att du ska behöva skotta snön innanför din tomtgräns. Dra åt helvete och du vet någonstans att du inte har rätt att be någon annan att drá någonstans alls. Folk dör. Människor. De dör.

Så sitt innanför din gräns. Men snälla. Dra åt helvete. Fö rdu gör ju ingenting för någon annan än dig själv.

Bara sur. Som satan. Dundersur  Sån är jag mellan varven. För att folk slösar bort sina liv på dumheter när det finns verkliga saker att ta tag i. Att det lever allt för många hemlösa som dör i kylan i ett land som är rikare än de flesta. Över att vi inte tillåter homosexuella att bli vigda utan att sura. Över att vi ser på invandrare som en börda och inte som en tillgång. För att våra företag exporteras utomlands och vi alla hyllar det. För att modebloggare vinner priser när bloggarna som faktiskt betyder något går lottlösa. För att landet läser strunt och skit och elände istället för litteratur som faktiskt betyder något. För att det står en jävla Disneystaty i min stad och dessutom att alla tänker på den som "något bra".

På att folket i Haiti behöver stå ut med Carola som åker dit och skänker parfym medan läkare och sjuksköterskor får amputera ben av barn utan bedövning. Över att alla som tänker har slutat tänka och bara ägnar sig åt onani för den egna plånboken. Åt att gamla människor i år, 2010 ska behöva stå ut med att outbildad personal som bara ägnar sig åt att "sommarjobba" ska ta hand om deras bensår.

Åt allt det där. Mer därtill. Fan ta er. Fan ta er och era äckliga jävla självuppfyllande liv som inte handlar om något annat är dig, dig, dig.

Allt blir nog bra ska du se. Även fast saker och ting ter sig mörka. För nog har du mörker inom dig. Inte så att du vill erkänna det. Inte ens tänka tanken lågt. Men visst finns det där inom dig. I det tryggaste, bästa landet i världen mår vi alla lite dåligt. En del mer, en del sämre. Men vi klumpas ihop i köerna till sjukvärden. Kalla det dålig rygg eller slitna knän eller överintag av koffein. Alla mår kass. Varför?

Hur är det ens möjligt att det tryggaste folket i världen kan vara så otryggt? Hur kan det falla sig att vi alla har något att klaga över? Hög hyra, kassa bussar som kommer in i en kass tid. Ett jobb som du egentligen inte vill ha men känner dig tvingad att ha. Som om ett arbete vore en tvångströja. Byt. Byt, byt. Liv, jobb, partner, livsåskådning. Religion eller tanke. Bara byt. Det är inte svårare än så. Fan, byt kön om du nu tror dig vara fast i ditt.

Alla bär på en egen unik historia. Men ingen bär den särskilt vackert nu för tiden. Superlativ på Fejan byts mot gråt hos vänninnan. Skryt byts mot slag mot vännen. Droger, vart vi än kan vinna dem, än kan finna dem, byts mot liv.

Så byt. Det har jag gjort. Det kostar lite men betalar sig än mer. Så byt.

Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child's balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying.

Pointed threats, they bluff with scorn
Suicide remarks are torn
From the fool's gold mouthpiece
The hollow horn plays wasted words
Proves to warn
That he not busy being born
Is busy dying.

Temptation's page flies out the door
You follow, find yourself at war
Watch waterfalls of pity roar
You feel to moan but unlike before
You discover
That you'd just be
One more person crying.

So don't fear if you hear
A foreign sound to your ear
It's alright, Ma, I'm only sighing.

As some warn victory, some downfall
Private reasons great or small
Can be seen in the eyes of those that call
To make all that should be killed to crawl
While others say don't hate nothing at all
Except hatred.

Disillusioned words like bullets bark
As human gods aim for their mark
Made everything from toy guns that spark
To flesh-colored Christs that glow in the dark
It's easy to see without looking too far
That not much
Is really sacred.

While preachers preach of evil fates
Teachers teach that knowledge waits
Can lead to hundred-dollar plates
Goodness hides behind its gates
But even the president of the United States
Sometimes must have
To stand naked.

An' though the rules of the road have been lodged
It's only people's games that you got to dodge
And it's alright, Ma, I can make it.

Advertising signs that con you
Into thinking you're the one
That can do what's never been done
That can win what's never been won
Meantime life outside goes on
All around you.

You lose yourself, you reappear
You suddenly find you got nothing to fear
Alone you stand with nobody near
When a trembling distant voice, unclear
Startles your sleeping ears to hear
That somebody thinks
They really found you.

A question in your nerves is lit
Yet you know there is no answer fit to satisfy
Insure you not to quit
To keep it in your mind and not fergit
That it is not he or she or them or it
That you belong to.

Although the masters make the rules
For the wise men and the fools
I got nothing, Ma, to live up to.

For them that must obey authority
That they do not respect in any degree
Who despise their jobs, their destinies
Speak jealously of them that are free
Cultivate their flowers to be
Nothing more than something
They invest in.

While some on principles baptized
To strict party platform ties
Social clubs in drag disguise
Outsiders they can freely criticize
Tell nothing except who to idolize
And then say God bless him.

While one who sings with his tongue on fire
Gargles in the rat race choir
Bent out of shape from society's pliers
Cares not to come up any higher
But rather get you down in the hole
That he's in.

But I mean no harm nor put fault
On anyone that lives in a vault
But it's alright, Ma, if I can't please him.

Old lady judges watch people in pairs
Limited in sex, they dare
To push fake morals, insult and stare
While money doesn't talk, it swears
Obscenity, who really cares
Propaganda, all is phony.

While them that defend what they cannot see
With a killer's pride, security
It blows the minds most bitterly
For them that think death's honesty
Won't fall upon them naturally
Life sometimes
Must get lonely.

My eyes collide head-on with stuffed graveyards
False gods, I scuff
At pettiness which plays so rough
Walk upside-down inside handcuffs
Kick my legs to crash it off
Say okay, I have had enough
What else can you show me?

And if my thought-dreams could be seen
They'd probably put my head in a guillotine
But it's alright, Ma, it's life, and life only.

Det finns något farligt med att nå sina mål. Kanske är det bättre att hela tiden ha något att sikta på? Fast å andra sidan så känns det lite hopplöst att aldrig nå sina mål. Kan jag tro. Själv har jag varit förskonad från det där. Faktiskt. Varje gång jag har satt upp ett mål så har jag nått det och det tämligen lätt. Visst har jag misslyckats ibland, men det hör ju till sakens natur. Oftast har jag dock nått mina mål utan större ansträngning. En del kanske säger att jag då satt upp för små mål men jag vet inte det jag. För det mesta har jag siktat på saker jag vill göra, inte saker jag borde göra.

Däremot så har jag nesligen fallit och fallit långt när jag försökt mig på att leva ett liv efter andras regler. Något jag upptäckt de senaste åren. Förut var det där något som bara hände och som jag trodde att jag inte hade någon kontroll på. Men det hade jag så klart.

Resten av mitt liv ska jag låta lusten styra mig i större del. Göra det jag verkligen vill och inte det jag kanske kan höra att andra tycker att jag borde göra. För när jag lever efter andra så mår jag bara dåligt och blir självdestruktiv. Som för att straffa mig själv.

Då kommer ju bara frågan vad jag ska ha för mål med min tillvaro de närmsta åren? Först och främst bli hel igen. För ett tag sedan, oviktigt när, så såg jag ingen som helst mening med att sätta upp några mål alls. Men eftersom saker och ting faller på plats så inser jag att jag kanske ska planera lite för framtiden. Så vad göra när jag känner mig starkare och helare?

Jag vet inte. Jag har helt enkelt inte någon som helst aning. Fortsätta inom vården? Hoppa av det tåget och göra något helt annat? Kasta mig ut totalt och försöka skriva så mycket som möjligt? Sälja allt och åka till Medelhavet och luffa runt? Ingen aning. Det är lite spännande måste jag säga. Att inse att man kan göra precis vad man vill. Bra man förstår att man inte är så fast i tillvarons bojor som man kanske tror.

Medan snön faller så funderar jag på sommaren. Vad ska jag göra till sommaren? Inte ens det vet jag. Månaderna ligger blanka och väntar på att jag ska fylla dem med bläck och fotografier. I maj har jag ett år kvar på min sjukskrivning, sen hoppas jag verkligen att jag ska vara redo att börja jobba igen. Med vad vet jag som sagt inte, men något blir det väl. Det kan bli vad som helst. Sopa gator, klippa gräs, skruva ihop datorer eller arbeta som allt i allo på något äldreboende. Att gå tillbaka som sjuksköterksa med en gång verkar korkat. Pressen är ju som bekant tämligen stor i det yrket så det får jag nog vänta lite med. Men ändå finns ju möjligheten kvar. Min tjänst har jag ju kvar.

Äh. Som sagt. Det är farligt att nå sina mål allt för fort och allt för lätt. Att ha något att drömma om är nog livsnödvändigt tror jag. För den där tomma känslan som kommer så fort man har rott något stort projekt är förödande. Då gäller det att med en gång ställa om siktet och inrikta sig på något nytt.

Livet är förunderligt. Svårt men underbart.

Det här blir det 5000:e inlägget på den här bloggen. 2005-09-10 skrev jag det allra första inlägget. Sedan dess har det alltså blivit 5000. Plus ett antal på Expressenbloggen. Så märkligt. Jag kan läsa om min resa från den där mannen som var gift och olycklig men glättig till den här mannen som är singel och lycklig men nattsvart mellan varven.

Jag undrar ibland vem har var, han som satt på en stol och knattrade. Hur han blev till mig. Fast egentligen spelar det föga roll. Allt det jobbiga och svåra och alla nätter när jag tänkte att det får vara nog bar mig fram till detta och jag är tacksam för varje tår och varje panikattack. Visst skulle det vara underbart att vara stadigare i nerverna, men nu är jag som jag är.

Nu för tiden är jag betydligt ärligare mot mig själv och andra. Försöker känna efter så att mina handligar och ord representerar det som kommer från hjärtat. Det är befriande och underbart att erkänna att man inte mår bra när flk frågar. För då vet de ju att jag verkligen är ärligt när jag säger att jag mår bra.

Den här bloggen har varit min ventil i 4 år och lite mer. Utan den hade jag nog gått under. Visst kan man tycka att jag lika väl kunde ha skrivit för mig själv, som jag alltid gjort. Men att vara ärlig har gett min kontakt med människor jag aldrig annars skulle mött och bara det är något att vara tacksam för.

Så. 5000 avklarade och nu är det bara resten kvar.

Så såg jag ut då, när jag skrev inlägg nr 1

Det toksnöar ute. Igen. På balkongen kan jag knappt skönja plaststolarna som står staplade någotnstans där under all snö. Men det är vinter och egentligen helt naturligt. Det är de senaste vintrarna som varit dåliga. När jag läser att det är den kallaste vintern sedan 1987 så slår det mig att det är den kallaste vintern i mina barns liv. Även fast min äldsta son är 20 år i år. Märkligt

För det var väl så här vintrarna var förr, eller ska jag säga innan. Med snö och kyla. Det syns mig märkligt med folk som blir förvånade och som pratar om vår. I januari. Eller februari som det alldeles snart blir. Så konstigt. Det är vinter. Inget annat. Som det ska vara.

Människan är nog aldrig så ensam som när man tillbringat en stund med sitt barn och tagit farväl. Att inte leva med sina barn är en plåga. Ett passande straff för att man gjorde deras andra förälder illa. Tårarna som man gjuter är varma och salta och rinner nedför kinderna och in i mungiporna.

Så jag röker en cigarett till, fyller lungorna med bråd snar död och tänker på när tre små liv ramlade in i min lägenhet. Var och en med sin ryggsäck med kläder och valfri serietidning. När barnen hade pyjamas och jag hatade att de vaknade så förbannat tidigt. Men när söndagen kom och de skulle hem så grät jag precis samma tårar som jag gråter nu. Fast jag har slutat gråta.

Tårarna har frusit och allt som finns kvar är spända käkar och en brinnande känsla bakom ögonlocken. För jag har missat allt. De är stora nu. Allt det som var, alla de dagar när de tyckte om mig är något annat nu. Så jag får kämpa för deras respekt och så ska det vara. Att ära sin fader och moder ska inte vara något man gör utan att vilja det. Välsignelsen ligger i mig. Att vara deras fader. Så alla de dagar jag inte får vara där, blir till tomma dagar. Fyllda av tobak och kemikalier. För att döva allt som gör ont och som skaver och som påminner om att livet obönhörligen går frammåt.

Vinter betyder mökrer och kyla. Så vad fan gör vi här? Alla längtar bort utom Gunde Svan och Stenmark, men ärligt talat, vem kommer ihåg dem nu? Resten av oss längtar till sommaren. När solen aldrig riktigt går ner och värmen är ett ständigt samtalsämne. "Gud vad varmt det är". Ja tack. Något att komma ihåg när man ligger och vrider sig i svettiga lakan och går ut till köket då och då för att öppna frysen och bara stå där tills bröstvårtorna står som råttapickar och man kan sova en stund till.

Mig spelar det ingen roll. Jag har sömntabletter så jag kan somna i en bastu om jag vill. Så jag struntar i att längta efter kyla på sommaren. Men jag förbehåller mig rätten att längta efter sommaren på vintern.

Rätt förresten. Människan är väl det enda djuret som anser sig ha rätt till något alls. Rätten till jobb, rätten till ett hem, rätten till fritid, rätten till barn, rätten till att viga sig, rätten till att klä ut sig i lack och läder, rätten till att klä ut sig till ett två manna tält, rätten till att rösta, rätten till att få en utbildning, rätten till att äta sig mätt, rätten till att sjunga, till att prata fritt, till att tänka fritt. Vilket annat djur resonerar så? Inget. De TAR sig rätten. Vi andra bara vill ha och anser oss HA den.

Själv anser jag mig inte ha rätt till något alls. Däremot är jag tacksam för allt jag har. Återigen. Född i rätt land, i rätt tid, av rätt kön och av rätt färg. Med en medelmåttas tanke. Jag har inte rätt till något av det där. Inte rätt till att gå hemma och vara sjuk men få minan dagliga behov tillgodosedda. Jag är tacksam för att det är så men jag har ingen rätt till det.

Vi har inte rätt till något, men vi borde kanske vara tacksamma för att vi har det vi har. Även de allra fattigaste av oss i det här landet har mer än många rika i andra länder. Det är så lätt att glömma i all jakt på allt vi anser oss ha rätt till.

Men nu är jag mätt och trött. Mörkret har redan sänkt sig över land och jord och min kropp. Mina tankar är ljusa men skymningen är nära även där. Så jag ska nog ägna mig åt något roligt. Tokrunka eller titta på något som roar mig.

Alla mina drömmar slingrar sig kring mig. Kväver mig med sina löften. Allt ska bli bättre bara jag gör si eller så. Men jag tänker fortsätta göra sö. För det är så jag lever mitt liv. Lite annorlunda än det som förväntas. Är jag lycklig? Nä, men vem fan är det som har en tänkande ande?

Men däremot är jag tillfreds. Äntligen. Med att min kropp ingjuter min själ och att min själ är min och bara min. Allt annat går att återskapa i ett labb men inte min själ. Den unika del av mig som slåss och bråkar och längtar efter seger över universum.

I många år gick jag och väntade på att slagsmålet inom mig skulle tystna. Att alla tankar skulle lägga sig till ro och förvinna. Att slippa fly från min egna skalle. Men jag har kommit på att jag trivs här inne. Innanför kött, blod, nerver och ben. Där bor jag, vart min kropp än befinner sig.

Det är samma slagsmål, samma ogenomförda planer, samma längtan efter värdlsherravälde. Men frid i det. Alla fruktan för döden är tystare för jag har kommit på att världen fanns innan jag kom hit och då var jag död. Jag fanns inte i alla den oändliga tid som var innan jag föddes. Den tiden kommer jag inte ihåg så allt som kommer efter att min kropp slutat pulsera kommer bli det samma. En enda stor fråga.

Livet är inte slut än. Det är förhoppningsvis många år kvar. Kanske kommer jag leva dem i en smula mer frid än de jag redan genomlidit?

Skit samma. Så jag är motstridig. Tjattrar om att folket ska vara fritt från penningar men vill samla dem själv på hög. Köper saker fast jag vet att ett barn i sekunden (smaka på den du) dör av svält eller sjukdom.

Så därför köper jag en ny lampa till mitt tak. Som jag kan tända och sedan gå in i ett annat rum. Född i rätt tid, i rätt land i rätt kropp med rätt intellekt. Bara själen blev sned men fan, allt kan inte bli rätt. Plus att min penis är pinsamt liten men jag är för gammal för att bry mig. Jag sitter ju liksom i rätt ände.

Det är 20 minusgrader ute men här är det varmt och gott. Simon och Garfunkel viskar i högtalarna. Lite som mentala öronsmekningar. Inga vassa kanter, inget som stör. Sådant brukar störa mig. Men inte nu. Det får gärna vara mjukt som sköljmedel från ICA. Jag vill ha det så nu. Mina lampor lyser milt, katten sover i sängen. Tror jag. Men vad vet jag?

Därute är allt svart och vitt och månen alldeles rund och ny. Himlen lovar att den skall vara snäll men jag tror den inte. Som jag så sällan gör. Det svarta skrämmer mig eftersom samma tankarn som jag närde som tonåring förföljer mig. Vad finns egentligen bakom allt det svarta? När tar det slut? Hur förbannat liten är jag egentligen?

Man kan gå ett helt liv och inbilla sig att man är någon som betyder något. Men när man stirrar upp bland stjärnor och svart så finner man sig själv vara mindre än smuts i vakum. Men jag tror att de flesta slutar tänka på det där när de växer upp. Annars skulle de inte stå ut. De skulle finna sina vedermödor för att finna sin plats på jorden genom en BMW och en villa meningslösa. Så vi slutar stirra upp i himlen någonstans när vi fyllt 20. För att finna vår plats.

Men jag kom förbi det där. Gick igenom spegeln en morgon när jag rakade mig. Fann allt annorlunda. Skymtade mig själv och kanske ett annat liv. Började stirra upp i himlen och blev galen av skräck. Rädd för allt. Att äta kött, kyckling, mat överhuvudtaget. För jag kunde ju sätta i halsen. Rädd för att svälja saliv, för jag kunde ju svälja tungan. Rädd för att åka buss, hiss, bil, tåg, gå på bio, på stan, till toaletten. Allt utom att stirra mot himlen och dricka öl efter öl medan Sinatra sjöng om livet för mig.

Jag låste in mig i rum. Tills jag låstes in i andra rum. De som jag inte sökt men kanske behövde. På ett ställe där speglarna var av plåt och man inte fick gå ut som man ville. Kanske skulle det vara så, troligen.

Men det är bortom mig igen. Jag, ständigt denna person. Jag. Men för tusan, det är min blogg eller? Inte din. Jag har vandrat vidare. Smakat på evigheten och fann den nöjsam. Slutat stirra upp bland molnen utan börjat titta på dem ordentligt. Skuggorna de fäller på marken. Hur en sten ser ut. Ett träd. Känt på texturen av luft. Månen är ny och jag med den.

Det är märkligt. Nyss var det lördag nu är det söndag. Precis nu, alltså i mitt liv. Allt ligger fortfarande framför mig, nästan lika mycket som bakom. Någonstans här i mitten av dygnet befinner jag mig. Flytande på kväve. Skriver mitt namn i ljudet av snö som faller.

Allt jag ser är gult men livet smakar blått. Grönt blir väl resultatet. Som gröna ögon att falla rakt in i. Eller ur. Men alla ögon är inte gröna.

Häromdagen stod jag vid en bushållplats och frös. Som man plägar göra på vintern när allt är fruset och fast. Jag stampade mina fötter i marken, rökte cigarett efter cigarett och lyssnade på musiken i mina öron. Försökte låtsas att jag stod på en ångande äng i juni men misslyckades med det som det mesta jag försöker mig på.

Jag försökte verkligen. Jag gjorde allt jag kunde för att inte titta på henne som satt där på en kall bänk i busskuren. Det är inte fint att stirra på kvinnor. Men de där ögonen. Så ledsna. De allra sotsvartaste ögonfransar jag någonsin sett. Med irisiar som hade en grå färg som inte alls var ful utan oerhört vacker. Det såg ut som hon hela tiden hade ögonen fulla med tårar. Svart hår. Vackra händer med naglar som hade fransk manikyr. Allt det där såg jag fast jag tittade överallt utom på henne.

Ångan från mina andetag blandades med röken från mina John Silver. En äldre dam kom och sällade sig till oss. Vi stod där, jag och damen medan kvinnan med de grå ögonen satt på bänken. Vi väntade alla på bussen. Av helt skilda anledningar. Bara tillsammans för en kort stund i livet.

När bussen kom blev jag lättad. Allt jag kunde tänka på var att ta mig ifrån de där grå vackra ögonen och sluta drömma om hennes läppar. Komma bort. Bli fri igen. Att sitta i den där bussen var en del av livet jag troligen kommer ihåg när jag blir gammal. Allra mest säkert är att jag då kommer ångra att jag inte gjorde något förutom gömma mig.

När vi gick av bussen kunde jag känna hennes doft. Vanilj och kokos. Hur handskas man med det när man är yr av ett par ögon och ett par händer? Man går av, tänder en cigarett, tittar åt vilket håll hon går och vänder om.

Rakt åt andra hållet.