WoBWorld

Mjölk. Ost. En sexpack öl. Kalvkorv. Makaroner. Socker. Margarin. En korg full med allt det vi inte behöver men lever för. Chips, dipp och gräddfil. En risifrutti i farten. Godis till barnen. Ketchup. En kö som
aldrig vill ta slut. Köra kortet genom maskinen. En gång, två gånger.
En kod som bara jag vet om. Kassar, påsar. packa, packa, packa.

Bära hem. Plocka upp. Dricka en öl, ta ett chips. Blanda dipp, koka pasta. Kolhydrater och fett. Ost på det hela. Rött blod ur en Felixflaska blandat med allt det andra. En grogg åt pappa, cola åt barnen. Tv. En film. Vi är vakna. Väntar. På att sömnen ska överfalla oss. Somnar på golvet till Sinatra. Men.

Jag kan ha fel.

Bara en sak jag funderat på. Folk i gemen verkar vara väldigt emot att andra människor får gå hemma utan att jobba, oavsett vad anledningen till detta kan vara. Man talar ofta om att man inte gillar bidragspolitik. Nå, sjukersättning och arbetslösersätning är väl färsäkringar så vitt jag vet. Men de riktiga bidragen ser man sällan någon gorma åt.

Tänker på på bostads och framför allt barnbidrag. Äkta bidrag. Varför i hela fridens namn gör man inte barnbidraget inkomstbeprövat? DET vore en besparning som inte skulle slå mot någon som har en svår period i livet.

Det är ju totalt absurt att man ska få en summa pengar varje månad bara för att man har barn oavsett vad man tjänar. Helt märkligt i dessa tider. Ytterst märkligt och ärligt talat en smula stötande.

På tal om Burka och allt det där. Jag kan verkligen hålla med om att klädesplagget inte har någon som helt plats i skolor, på dagis, inom vården eller offentliga arbeten. Men i det offentliga rummet? VAD är problemet? Vad är det som är så skrämmande att man vill förbjuda folk att gå omkring och se ut som lilla spöket Laban?

När det gäller det där med att kvinnorna är ofria som bär plagget kan jag även där hålla med om att det kanske stämmer för en del. Men en del vill verkligne ha det. Det är deras egna val. Så när Reinfeldt pratar om att han värnar om kvinnornas egna rätt att välja så förstår jag inte hur man ska kunna ens tänka på att förbjuda skynket.

Jag själv tycker mest det ser lustigt ut. Men så har jag heller aldrig sett en burka "live" så att säga. Det är faktiskt väldigt få som har gjort det överhuvudtaget, vilket gör problemet ännu märkligare. Ett ickeproblem som man vill lösa genom att förbjuda?

Samma sak gäller givetvis slöja, ett plagg som jag dock ser nästan varje dag. Märkligt plagg som jag ser det, men jag tycker även det är jättekonstigt att kvinnor bär kjol över ett par byxor. Ser minst lika bisarrt ut.

Nå, ska vi förbjuda plagg som täcker kvinnan så ligger nunnorna på Birgitta kloster väldigt risigt till.

Jag är så vansinnigt pretantiös. Man ska ju inte vara det. Man ska vara folklig och festlig och hålla käft som alla andra när man tycker något. Man ska definitivt inte säga något som kan leda orden tillbaka till en själv. Möjligen kan man tänkas skriva korkade svar på diverse forum under anonym flagg. Då kan man ju faktiskt säga precis vad som helst och visa på att man inte förstått något av livet. Då är det helt ok att kalla varandra feta paddor och jävla typer som invandrat. Så praktiskt.

Men jag vill nog lite mer med livet. Diskutera sådant som är vacket och sådant som är fult. Säga vad jag tycker. Så jag har valt att bli pretantiös. Sprider mina dåliga små poem och min prosa på nätet så att ingen kommer undan. Pratar helt obegripligt för att det roar mig högeligen. Säger saker som blott och intet. Tillfreds. Tycker att Ledin är förfärligt platt och dålig och att föredrar Elisabeth George framför det hemskt tråkiga som Kepler plitat ihop.

Visst är det underbart att faktiskt erkänna att man kan något? Inte låtsas att man är precis som alla andra eller att man minsan inte kan något alls speciellt. Visserligen är det där folkligt men rackarns så trivialt och tråkigt.

Sålunda haver jag talat.

I mitt inre ljuder ekot av din vackra röst, långt inuti mitt hjärta
känner jag doften av ditt hår. Dina tårar samlar jag i mina händer för
att tvätta mig med dom i hopp att finna något av din alldeles egna magi.

Ett
skimrande av i mina händer, varje droppe en berättelse. Åh att få
svalka min feber under dina svala mjuka händer, fånga en kyss på min
panna. Se hur dina ögon glittrar som smaragder i soljus, se hur de
grumlas under mig när vi älskar.

DIna ljud, dina andetag är en
salig blandning av klöver och rosor, som en äng i björkars brus och
under en klarblå himmel. Din själ är som ett upplyst slott och mina
tankar vandrar i dess gångar, leter efter dig, dig, dig.

Inget
får störa min färd, jag är blind och döv för omvärlden. Jag har endast
minnet av din omfamning att leda mig, att ta mig genom de långa
korridorerna och finna rätt dörr.

I mitt hjärta finner jag doften av ditt hår, i min hand ditt hav av salt och jag slutar aldrig leta.

Som jag har skrattat. Upptäckte till min stora förklaring att jag ju hade en massa skojsiga saker inspelade på datorn. Andy Richter. Hur bra som helst. Family guy. Simpson. Så jag tittade och mår precis hur bra som helst. Att skratta är gott. Smakar sommar.

Så nu vill jag återigen bli Brian Griffin. Eller Homer. Kan inte bestämma mig. Men nog vet jag att jag ska bli 90 år. Minst. Sen får det väl rulla på kan jag tänka.

Nu ska jag skratta lite till.

Brian blir det nog.

Nämen. Så att. Galenskap går att bota. Nu är jag frisk. Are. Igen. Inget som går att lämna bakom sig men nog kan man fundera på att komma ihåg.

Att deppa är dumt, det hjälper inte. Men nog kan jag må bättre av att bli totalt tokig ibland. Bara en sekund eller två dagar. Veckor blir något annat. Den där e-strängen igen. Som vibrerar och ljuder och gör att pulsen rusar.

Men nog ska jag kanske sova. Någon gång. Inte än. För mycket att känna och tycka än så länge. Men sen. När jag slutat känna. Lagt av med den dåliga vanan att tycka. Redrum.

Att bli frisk kräver att man först är sjuk. Annars är inget något.

Så. Nämen.

Det pratas om att ett vänsterexperiment kommer ta över landet efter de som vet vad de gjort. Som om inte Alliansen var/är ett stort experiment. En regering som suttit en mandatperiod men som så gärna vill vara de som satt tidigare. För de vet ju vad de gjort. De har ingen aning om vad de gör eller varför det blev som det blev. Men de har gjort de som de har gjort.

Reinfeldt pratar om erfarenhet. Som om han har lärt sig av vad han gör. Tyvärr är det nog inte så. Men han är populär kan man läsa. För han inte syns. Förr var det EU som tog hans tid. Nu är det....?

Svarta tankar. En osynlig mur kring mina känslor. Svart hjärta, glödgande själ. Droppar av eld i mitt blod smälter den isande kylan i min ande.

Svaga toner i mitt öra. En utmattad kropp, helt utan styrka. Fladdrande kärlek utan hemvist. Letar efter henne, hennes varma kropp hennes ljuva skratt. En yster glädje som rymt. Kvar finns bara jag.

Ljug lilla blå ängel. Ljug att jag är vacker. Ljug om din kärlek till mig. Säg att du tycker om mig. Säg att jag inte gjorde fel. Tala om för mig och världen att jag är vad du vill ha. Jag vet vad du tycker. Rätta mig. Berätta för dem att du älskar mig.

Tala om för dem, in i mitt öra, att du fortfarande är min. Orda om den föreställning du har om mig. Säg att den är blå. Säg att den väcker dig på morgonen. Säg att din kärlek till mig är den starkaste kraft du mött. Ljug lilla ängel. Tala så ljuvt om allt du ser i mig. Böj sanningen till något jag vill se.

Smält dina tankar tills de passar i mallen jag ger dig. Likt glödgande metall bränner din sanning hål i min själ. Bränn lilla ängel. Bränn o smält. Gjut ljuva tankar. Forma elden till ett väsen jag kan se.

Ljug lilla ängel. Innan morgonen format vår dag. Berätta för mig om alla vackra ting du ser i mig. Förtig mitt sanna väsen. Blunda för min fulhet. Se inte mitt ansikte. Förneka min doft. Titta inte på mig, utan var i min dröm. Ljug lilla ängel. Ljug.

En sån väg som du ser finner även jag. Men min väg ser annorlunda ut. Min väg är kantad av blommor i alla färger, på sidorna löper ett dike och bakom det finns en oändlig äng.

Min väg är min, bara min. Du får gå en annan väg. Du får finna dina egna blomster, dina egna färger. Men ibland, vid sällsynta tillfällen kanske våra vägar korsas. Kanske löper min smala grusväg med mittsträng av gräs din väldiga autobahn. Eller så finner våra vägar varandra i en ekskog där solen strilar mellan bladen och ekorrar skuttar från träd till träd. Kanske möts vi där för en stund.

Pratar med varandra om inget som finns att komma ihåg,ihåligheter fyllda av ren klar luft. Eller så älskar vi varandra för en stund. Låter våra hjärtan och själar slå, pulsera i takt. Men ofrånkomligt så måste du gå din väg och jag min. Ibland, vid sällsynta fall finner man en väg som går parallellt med den egna. Då kan man gå då, två ensamma människor i ljuv förening. Ibland händer det faktiskt.

Jag slutar aldrig tro på det. Inte ens när min väg är täckt av snö och snöflingor piskar ansiktet, inte när regnet väter mitt hår och vinden faller tung och hård mot bröstet. Aldrig slutar jag tro. Ibland sätter jag mig ner, ensam på vägkanten och bara tittar på de andra vägar som jag kan se. Finner nöje i att betrakta dina och våra medmänniskors slit och strävan. Man får egentligen inte sätta sig ner. Att vila är fult, att sträcka på benen, stirra på molnen eller bländas av blänkande rapsfält är att betrakta såsom lathet och bör undvikas.

Men jag sitter där ibland, väntar på dig, på att din väg ska finna min och kanske får du låna min vägkant en stund. Bara för att sätta dig ner med mig och fundera på varifrån vi kommer och vart vi skall. Jag går på min väg och väntar på dig. För jag vet att du finns och du kan, om du känner efter riktigt ordentligt, veta att jag redan bor i ditt hjärta. Det enda som fattas är att våra vägar korsas.

En tår gör inget hav, ändå har jag gråtit floder och mjuk sand för dig.
En damm där minnet av din beröring bor djupt nere på botten.

En
svart tjärn med en spegelblank yta, inga krusningar när vinden ger sig
på mina minnen av dig, min sorg uppblandad med dy, gräs och svart
blänkande jord.

En tår gör inget hav, ändå har jag skapat ett
hav för dig, till dig, av dig. Allt finns där, en flod leder mig framåt
mot det som komma skall. För varje årtag virvlar vattnet runt båten där
sorgen styr.

En tår gör inget hav. Ändå har jag skapat ett,
salt, dött. Inget liv lever under ytan, där finns bara sten och vassa
klippor, smältande magma som spruckit upp ur botten. Jag ger dig ditt
hav, sitter varje solnedgång och ser solen sakta krypa ner bakom ytan
på ditt hav, jag sitter där varje morgon och ser solen åter stiga upp
över det glänsade, glittraden havet.

En tår gör inget hav.

Livet ger vika, glider undan, flyr mina utsträckta händer. Ett andetag,
kall luft, ett moln av vatten och luft från mina läppar. En aning om
snart förfall, förgörelse, förtvivlan. Inget att hoppas på, ingen att
klamra mig fast vid när verkligheten drabbar mig.

Kall snö i
mina händer, varm tår på min kind, en smak av sälta i min mun. Rinnande
blod längs med mitt bröst, ner mot marken. En spark i veka livet.
Smärta som blixtrar för mina ögon, inne, innanför mina ögon. Som genom
en dimma ser jag dig, dina vackra ögon ser

mig, tittar bort,
du går. Bort från mig, bort från det som var oss, vi. En kort knyck med
nacken, en rygg framför mig. Tystnad. Inga ljud inga färger. Svartvita
bilder. Minnen, minnen, minnen av dig, av oss, av vi.

Blått tält, gröna ögon. En vaktparad bakom ett stängsel, gräs under
foten och staden strax inom räckhåll. En grusplan med vattenpölar som
vi hoppade mellan för att nå vattnet. Varsitt fack att sova i, varsin
kudde varsin dröm. En öl, en cola på ett torg. Vatten överallt man
tittade, ett slott att besöka. En puls som inte var vår, ett hjärtslag,
tusen år.

I väntan på en båt satt vi där, på varsin stol på
varsitt sätt. Mitt hjärta slog för dig, för vår dag, för vår natt. I
väntan på en båt, i väntan på ett vatten större än oss. Makaroner i en
kastrull, torrmjölk ur en burk. Ett blått tält, dina gröna ögon. För
det lever jag. I väntan på nästa båt slår mitt hjärta, i väntan på det
stora vattnet finns jag. För det blå tältet och gröna ögon.

Om jag bara hade något att ge skulle du vara min

Lukterna har kommit tillbaka. Doften av mat. Av blommor. Av mint. Som att leva i en halstablett. Kärlek räcker inte. Det är för litet. För skevt och för dumt. Att älska är att klippa isär sig själv och hoppas att någon ska tycka att blodet är vackert.

Men nu ska jag nog vila. Någonstans. Kanske i min bädd, kanske på ett golv. Bara jag får vila. Bli stark så att jag inte ger upp allt det vackra som är så stinkande fult.

Dert luktar mat.

Jag vet inte längre. Jag som alltid vetat allt. Men nu kan jag inte ens få ihop tidningen när jag öppnat den. Det är mig totalt obegripligt. En massa papper som kletar sig fast i själen. Saker om folk som lider. På riktigt. Som dör. De dör allihopa. Jag vägrar. Tänker sitta där med min morgontidning och bläddra utan att förstå.

När jag var 16 var jag lika trasig men lycklig. Min dam var 17 och vi skulle inte vara ihop. Bara kyssas. Jämt. Hon kom upp till mig varje dag efter att jag kom hem. Jag låg i min säng och trodde att mitt hjärta skulle explodera. Det bankade mig sönder och samman.

Sen kom hon. Varje gång kom hon. Så underbar, så en lögn. Vi trodde på varandra. Vi ville ha det så. Kyssas, smeka. Hon var den första jag fick smaka på. Hon var mitt allt. Sen kom en annan allt. En bättre människa. En bättre kvinna.

Så jag låg i min säng med henne med. Lekte med hennes sinne för dumheter. Fixade inte det. Jag skrek, jag slog, jag levde. Jag stod i mitt garage och ville vara med henne. Men så blev det inte. Nu lever hon ett annat liv och jag är snart död. Inombords dog jag för så många år sedan.

Kanske ska det vara så här? Så. Här? Tankar som trängs och slåss om att få plats. Ett liv utan att leva. Mörker som faller, kylan som sprider sig. Som att drunkna mitt på ett torg. Att inte veta. Att inte vara. Att inte. Bara inte.

Sov gott.

Som rök är en lördag. Strax borta. Ett minne, kanske. En smak på tungan. En doft som vi vill veta av. Men det är snart slut. Allt det kalla kommer tina, försvinna. Förtvina. Bli något som man kanske tänker på ibland när man sitter i solen. Kanske inte.

Så en e-sträng ljuder. Som en båge. En pil rakt in där det gör som ondast. Tobak och glädje. Vatten för törsten och sova för vilan. Intet annat.  De sorliga går bort i våra dagar. De räknas inte. Vi förväntas skratta och må bra och fan ta sig om du inte mår bra. Fast jag mår utmärkt. Jag vågar inte annat.

Trä skyddar våra tårar. Ögon skall man se med och inget annat. Kreativitet skall dö och försvinna. Valsa samma dans som de andra. Var som alla vill du ska vara så att de slipper din sorg. De bär sin egna och tiger de med.

Som rök är en lördag. Den svinner upp i liften, blandas ut och blir allt gråare. På söndagen luktar den inte längre. Skratta, le och må bra. Hur kunde du göra annat?

En e-sträng ljuder. Hör du luften? Ser du doften? Kan du smaka orden? Vill du leva en stund till?