WoBWorld

Gud. Jag har åkt buss. Mitt i bussåkandet började jag grina. För det gör en smula ont. Så jag tänkte, "skärp dig" och så föll tårarna. Åka buss och gråta är fånigt.

Tänkte köpa mat men kom hem med 6 liter mjölk. Vad fan ska jag med all den där mjölken till? Det funkar inte i skallen på mig. Åka in till stan, gråta och glömma att köpa mat men komma hem med en halv jäkla ko.

Nä. Vila är det nog dags för.

Nä just nu har jag inget mer att säga. Förutom...

 

För jag tål ruset. Inte för att det tål mig men vi kommer ofta överrens.

 

Vi är så söndriga. Min släkt. Min far vilar inte under en pil men under en ek. Allt annat är rätt. Stämmer. Är det jag är och blir och varit. Allt mina barn kommer vara och cirklar sluts.

Jag har blött hela mitt liv. Från första dagen var jag en smula fel. Ingen som någon tycker om. Jag har inget att ge. Men inte heller något att leva upp till.

Det är kanske, för mig själv, en tragedi, men inte för någon annan. Jag har gjort det jag kunnat men det har inte räckt. Aldrig. Varje steg frammåt har varit ett fall nedåt. Jag vill inte skylla på något. Det är väl mina gener som är totalt tokigt ihopsatta. Mina föräldrar var vackra, mina barn är fantastiska. Men jag som är i mitten blev fel. Återigen, fel.

Det. Är. För. Mycket. Men. Inget. Jag. Kan. Se. Alls!

Ljud är min vän. Fast jag inte hör längre. Jag bara känner. Blodet är min vän, hjärtat min fiende. Allt annat är oljud.

Ackord. Steg. Liv. Tanke. Ingen vet vad jag menar men det ska vara så. Du ska undra. Jag äter din själ, tuggar i mig ditt liv. Utan att se. Men lite för mycket.

Utom liv, förutan slag. Något att älska, inget att förstå.

Så visst spelar vi?

Så vi lever under chefer. Nån som gjort nått av sitt liv som det händer. Det där låtsaslivet har jag levt. Det är intet. Blott luft. Att leva utan att leva är intet. För det är ju så de lever. Cheferna. Tomt och innehålslöst men de vågar inte tänka tanken. De tänker sällan. De agerar. Inget anna. Att agera utan tanke. Men nog är det vackert att klättra? Att vara nått? Att vara nått men ingen man, ingen kvinna, ingen förälder. Att vara på toppen är en smula ensamt och dina barn mår kass.

Ifall du tänker på att sätta dig på en stege ska du veta att marken är det goda.

Jag kan inte skriva längre. Orden förvillar mig. De undgår mig och mina dagar är väl slut misstänker jag. Inte så att jag inte kommer att vara här, men jag är rädd att jag är borta. Sluta. Borta. Äta. Bli. Nått. Man inte var, inte är. Så jag kan försöka, finna det jag var. Men kräftan äter mig, den gör det som den ska. Tar min tillvaro. Det gör inte ont. Märkligt nog. Men jag förstår inte längre. Något. Jag kan bara läsa, lyssna och gråta. Gud, som jag inte tror på, vad jag gråter.

Jag kan inte tillfre4dställa någon. Inte ens mig själv. Att dra i en skinnbit betyder inget längre fast det var mitt liv.

Men det ska bli intressant att se hur orden förslipper mig. Hur jag hamnar i ett ordlöst land. Som ett spädbarn. Det blir bra. Så att allt som händer i mig slutar hända. Att få ro. Kanske är det som det ska vara?

Men jag njuter av livet. Som det är nu. Precis som det är nu. Sjödjuret ger mig frid förstår jag. Allt är slut nu kära du.

Ok. Så jag är en smula elak. Ibland för att jag vill. Ibland utan att märka det. Så jag var alltid utanför, men när jag pratar med folk från den tiden, de som gjorde mig illa, så säger de att jag var ful, elak. Min mun säger saker som jag inter vill Hora är billigt. Att säga till en kvinna. Men till en man som samlar Judas Priest är det en smula argt. För stackars den man som lämnade hela sin manhood till de där läderlapparna och så visade sig sångaren vara en mankvinna.

Jag är obotligt heterosexuell. Jag har kysst en man, men tunga ocn allt och fann det vara VÄLDIGT obehagligt. Intet för mig. Mitt trackreckord är löjligt när det gäller kvinnor. Jag har legat med så många och älskat så få. Men de jag har älskat har alla, säger alla, svikit mig.

Så man borde tro att jag tappat tron på kärleken. Nope. Kärlek är mitt liv.

Det ska bli kallare. Mer snö. Inte mig emot. Inte alls faktiskt. Det är vinter och ska det vara vinter så ska det vara ordentligt. Det viktiga för mig är att det blir ljusare och ljusare ute. Jag avskyr allt det mörka på vinterhalvåret. Det gör mig blå och en smula ledsen.

Fast i år har jag klarat mig från allt det där sjukt deprimerade. Så underbart. Måhända att man är lite trött och nere men det är ju inget konstigt med det. Vore snarare märkligt annars. Men att känna hopp, hela tiden, är nytt för mig. Att veta att det inte är för evigt allt det där mörka. Fantastiskt. Nog för att det finns saker att reda ut och nog för att jag inte är hel än. Men fasen så mycket bättre än på en 15 år och det är värt allt elände som varit. För nog har jag lärt mig en otroligt massa på kuppen.

Utan min ångest och mina ständigt återkommande depressioner hade jag inte varit den jag är. Lite hårdare, lite kallare. Det är min fasta övertygelse. Värmen i mitt hjärta kommer från erfarenheterna jag haft av att vara på botten. Min efarenhet är att det inte finns kallare och okänsligare människor än de som inbillar sig att de har haft en depression när de egenligen bara var lite ledsna över att de inte kunde köpa rätt bil eller ännu värre de som förvxlat sorg med depresseion. De som trott att sin sorg efter en när eller kär är det samma som att vara deprimerad.

För det är ju en väldigt skilland på depression och sorg. Att ha sorg är något helt naturligt och går dessutom över av sig själv om man vårdar den riktigt. Det gör förbannat ont och man tror att man ska dö, men det går över.

Depression däremot är total tomhet. Att förlora alla känslor. Att inte känna något. Inte sorg, inte glädje, inte smärta, inte kunna skratta, inte kunna gråta, inte vilja leva. Att tappa all lust, till livet, till livets alla glädjeämnen från ens barn till den sexuella lusten. Tomhet. Som dessutom inte går över om man inte gör något aktivt eller får hjälp att göra något aktivt. Däri ligger skillnaden. DET GÅR INTE ATT RYCKA UPP SIG lika lite som att det går att tänka bort en cancersmärta.

I vilket fall. Jag har fått den hjälp jag behövde. Medicin och terapi och tid, framför allt tid. Med den hjälpen kunde jag få tillbaka hoppet och därigenom börja jobba med saker själv. En krycka för att kunna öva den själsliga muskeln. Det är jag evigt tacksam för. För bara 100 år sedan hade jag nog supit ihjäl mig eller tagit livet av mig eller blivit inlåst. Dött på något sätt hade jag definitivt gjort. Det finns förbättringar att göra, nya forskarframsteg att ta, men jag är så glad över att leva i en tid och i ett land där man får chansen att komma tillbaka igen.

Om man bara kunde få människor att sluta be en "ta sig i kragen" för det gjorde ju de själv när de mådde dåligt när de var lite nere förra året.

Satt nyss och beklagade mig över att jag sov, inte 18 utan 19 timmar i sträck, för min son. Att det var 19 kom jag på när jag såg tiden på senaste messet jag skickade till honom och kom på att jag slocknade precis efteråt.

Eftersom han är en klok man till skillnad mot sin ömma fader så påpekade han att man nog ska äta lite då och då för att orka med livet. Jag kom genast på att jag bara käkat ägg och mackor i flera veckor nu. Ibland har jag tagit i, det ska jag erkänna. Jag åt ju tackos för några veckor sedan. Men annars har det inte blivit nått.

Så nu ska det bli räfsts och rättarting. Ska genast steka upp den där lammkotletten jag har i frysen. Äta lite potatis och en massa grönsaker. Måste får ordning på rutiner igen. Sova på natten och vara vaken på dagen.

Ordning.

Men viktnedgången går bra. Följer min lilla kurva jag har på Viktklubben och har tappat 4 kilo på 4 veckor. 17 kilo sedan förra vintern. Så det glädjer mig. Men som sagt. Spelar ju ingen roll om man blir smal när man sover hela tiden. Riktigt käk och röra på sig bruka vara ett bra recept på att gå ner i vikt.

På tal om räfst och rättarting skall jag till min nya, förhoppningsvis glada, sekreterare på sociala nämnden för att presentera mig och även försöka förnya mitt kontrakt på lägenheten. Jag fattar inte riktigt vad det är som att jag inte kan få eget kontrakt. Jag har bott här i två år i mars, betalt räkningar som man skall, fått ett klagomål, den där förbaskade gången jag inte var hemma och datorn började spy ur sig musik under några nätter. Men det känns som om det är överspelat. Stör ingen. Städar och donar. Har möbler som är mina egna. Till och med gardiner nu för tiden.

Men det är väl fogden som spökar. Fasen, jag måste komma till skuldsanering någon gång. Så att man kan känna sig fri igen. Det är ett väldigt ofritt liv att leva med skulder som man inte kan betala. Vem hade räknat med att jag skulle bli sjukskriven när man tog banklån för att kunna köpa bil och lägenhet? Men så blev det och helt plötsligt räckte inte de 10000 spännen jag har till att betala de skulder jag tog när jag hade en lön på 22.500 skr.

Jag skyller inte från mig. Mitt ekonomiska sinne är noll och intet. Men jag försöker bara förklara mitt predikament. Har man väl tappat greppet om det där och fogden är inne och rotar så är det mer eller mindre kört att fixa saken på egen hand. Som det är nu så drar de allt jag har ner till existensminimum vilket betyder att jag inte kan betala mina underhåll vilket i sin tur betyder att jag får mer skulder varje månad. Märkligt men sant.

Fast jag har det förbannat bra. Det måste jag erkänna. Eftersom vi ännu lever i ett samhälle som inte är totalt dunderhårt så kan jag leva och bo i min lägenhet, köpa busskort, mata katten, röka (sååå jävla dumt att röka när man inte har så mycket pengar. Dumt att röka förresten. Punkt) köpa lite kläder då och då. Så nog är det ett gott liv man kan leva även fast man är fattig.

För det är konstigt det där. Jag har märkt att det liksom inte spelar någon roll om man tjänar mycket eller lite. Man lever lite likadant ändå. Vad ska man med ett stort hus till? Man kan ju bara vara i ett rum i taget ändå.

Det enda som sagt retar mig är det där att jag inte kan skaffa ens ett mobilabonnemang själv utan måste förlita mig på tant mamma för det. Men det går väl över kan jag tro. För jag är ju en av dem som troligen kommer att kunna betala tillbaka och bli skuldfri. Med tiden. Man lär sig av allt och den här perioden av mitt liv, hur länge den än kommer pågå kommer jag nog att ha nytta av längre fram. Sånt måste man tro på.

Jag kan ju raljera om att jag är trött och att det skulle vara något sorts elände. Men så läser man om att det har skakat på nytt på Haitit och vips så känner man det där fruktansvärda dåliga samvetet som man ska känna över att sitta och gnälla om att man kan sova i sin säng i värmen i 18 timmar.

Som om de inte hade nog med skit och elände där redan nu. Ju mer man läser om det hela ju sämre mår man. Önskar att man kunde göra något förutom att skicka lite småpengar så att de åtminstone (kanske) kan få rent vatten att dricka. Men det är i alla fall något man kan göra. Hur jäkla fattig man än är i ett väldigt rikt land där de fattiga är lysande rika jämfört mot de som är fattiga på riktigt så kan man i alla fall skicka en timgslön eller två. Sen får man väl klara sig utan pizza några gånger eller ve och fasa, utan fredagsspriten under en månad.

Vår värld är inte rättvis. Alls. Men man har väl någon sorts plikt att göra det man kan? Nästa gång kan det vara ens egna otur.

Snömodd. Halkande fötter och frusna händer. Tomma blickar och knutna nävar i fickor. Att åka buss kan vara en befrielse men även ett helvete. Pisslukt från säten, att sitta bredvid den allra fulaste människan i staden. Vitt, grått och återigen grå himmel. Fel skor och för tunn rock.

Så vi längtar till något som ligger framför oss och tänker på det som var strax nyss. Städar och handlar och lever sekund för sekund. Alla ingår i någon sorts plan som vi inte kan nå. Så vi famlar i vintermörkret och betalar vår biljett för att få sitta och stå tillsammans en stund i livet.

Men nog ska det vara så. För oss. Vi som har valt att bo här, i allt det mörka och kalla. Valet är enkelt. Emigrera till något ljust och varmt och tryggt eller stå kvar på bussen en hållplats till. Mer behöver vi inte fundera på. Den vi älskar väntar där hemma. Någon, om det så är en man, en kvinna, ett barn, ett djur eller bara välsignad ensamhet.

Medan kylan når innanför tröjor och strumpor så tittar vi på varandra i smyg. Alla vi från detta välsignade tillstånd, innanför hemmet och utanför tillvaron. Visst är du lycklig, om du tänker efter? För om du inte vore det så vore ju återigen valet enkelt. Världen är stor nog att rymma oss alla, vart vi än vill leva.

Mitt i natten. Så är det just nu. Fast du läser nog detta någon annan gång. Men just nu, i mitt liv, är det mitt i natten. Eller snarare morgonen. Men jag är mitt i den vare sig det är natt eller morgon. Det brukar falla sig så, att jag är mitt i min verklighet.

Världen snurrar, jag med den. Rätt så snurrig. Rätt så trött. Men orolig. Inte dåligt orolig. Bara orolig. Skriver på min lilla bok. Det blir inte mycket av det. Rätt snurrigt. Nog för att jag har talang, men jag har ingen lust att vara någon som gör något bra. Det ligger inte för mig. Jag är den som gör allt väldigt dåligt. Lever dåligt. Dricker dåligt. Äter dåligt. Röker. En massa. Väldigt en massa. Otroligt mycket massa. Min utbildning talar om för mig att jag gör allt fel så jag gör det ännu mer. Kanske för att jag inte vill leva. Inte för att jag vill dö. Men jag vill bara inte leva.

Jo, det klart jag vill. Så klart. Det är en plikt att vilja det där. Leva. Så jag lever. Däremot protesterar min lever. Högt och ofta. Ibland blir jag snyggt gul. Men det går över. En smula gulsot bara. Inget att oroa sig för. Det är sån jag är. Kvinnojagande, supande, rökande, levande. För jag tänker som så att när jag nu lever, så vill jag leva väl. Därav allt fett, all alkohol och allt sovande när jag kan. Hur ska man annars njuta av livet? På helgen? Är inte livet mer värt än en helg per vecka?

Nja. Jag raljerar. Så klart är det inte så jag lever. Så klart har jag redan fått betala priset för mitt liv. Men jag vill så gärna, men kroppen klarar inte det där något mera. Att kopulera har blivit en plåga, min fetma är ingen som någon finner njutbart och min stackars lever är ärligt talat rätt öm. Så jag sitter mest hemma. Utan damer, utan alkohol men med mina böcker och allt annat som jag finner gott.

Röka måste jag sluta med. Förstår jag. Inte för att jag vill men för att jag inte vill bli så där mager som min fader var innan han dog av cancer. Graven väntar och jag är nöjd med alla dagar den sitter i väntrummet. Själv vill jag helst sova, läsa, skriva och kanske äta gott.

Men än så länge, just i natt, så finner jag det goda i att vara mig. Bara mig. Livskrävande till det sista andetaget. Precis inget som någon annan kan vara, men allt jag själv är. Jag har varit så elak, så förbannat elak och arg att jag vill njuta av lugnet i mig. En dag utan ilska är en bra dag. Jag vill inte göra någon annan illa igen. Jag har gjort det och jag skäms och jag får lida för det resten av livet. Så nu vill jag bara njuta.

Jag läser en kokbok. Måhända tycker de flesta att det är en smula mager läsning men nog är det en njutning för mig. "Vår kokbok" anno 1991. Innan all jäkla olivolja förpestade vårt kök. Om man nu tycker att landet Sverige är bra, och det gör jag, så borde folk äta bruna bönor, ärtsoppa och kokt kalvbräss lite mer. Iställer för alla förbannad pasta som översvämmar oss. Spagetti är kul som form, men inte är det potatis inte.

Men det är nog så nu. Folk vill ha det gamla, lite Astrid Lindgren, men de har glömt vad det handlar om. Birger Jarl någon? Unionsdrottningen Margareta? Nähä. Men invandrare är dumma. Förutom deras mat. Och närbutiker. Och städkunnighet.

Så jag läser den där boken och funderar på att skära itu ett lamm. Eller transchra en kyckling. En som jag köpt fryst och själv gjort iordnig. Men det kanske inte är på modet? Man ska väl köpa pizza eller kebab, kanske Thaimat. Sen svär man över dem som gjort maten. De som tar allt man har kärt här i livet. Från flickvän till jobb som man skulle haft om ingen annan fått det. Men tuggar gör man.

Kalvbräss. Löksås. Stekt fläsk. Kåldolmar. Nä visst ja. De kommer från turkiet. Men ändå.

Ängamat.

Mat utan den där olivoljan som alla ska ha på allt. Precis allt. Inte för att den smakar gott. För det gör den ju inte och den tar över alla andra smaker. Men det är på modet. Rapsolja någon? Hederlig olja som smakar inget men gör en fin stekyta. Smör för helvete. Hederligt smör från svenska kor. Men namn som Rosa och Blanka och annat som kor heter.

Vi lever i roliga tider. Tider när allt pratar emot sig självt. Var svensk men var europe. Var svensk men res i världen och undvik smålandstenar och Uppsala gravhögar. Ingen är halt, ingen är lytt men ändå har vi haft en kung som var det. Vår nuvarande kung är mest bara lytt. Men så är jag republikan med.

Raggmunk. Levergryta. Smörstrekta vad som helst.

Det är väl så att jag lever i fel tid. I fel... Nått. Men jag förstår mig inte på dessa tider. Alla faller undan lögnen och vill vara något de inte är. De får som är det som de är är inget. Resten skyr andra som pesten. Grannen, arbetskamraten, alla andra är tärande. Utom den egna kroppen. Även om kroppen är tärd.

Nä, Fan. Ge mig en ärtsoppa så är jag nöjd. Ni andra får väl jaga då.

Det känns fånigt men jag förstår att mitt liv är ett skämt. Till intet nytta. Landets konung är så mycket viktigare. Inte för vad han gör utan för att han är född. Det spelar ingen roll hur jag skulle tänkas kämpa och slåss, mitt liv är inte mycket värt bredvid en sådan gigant.

Inga slott har jag. Ingen förmögenhet. Vare sig jag vill eller inte så är jag tom och slut. Redan från första dagen. Inga anor, inget hopp. Däremot skall en kvinna gifta sig och hela landet torde festa. För att hon är född. För att hon får gifta sig.

Men det ligger i tiden. Det du gör spelar föga roll. Det du är desto mer. Anor, fögderi och gamla tankar spökar och lever. Män som nyss trampat ur sina stövlar och ner i svarta bekväma skor pratar om att vi skall förena oss. För att vi är mer än andra. Så vi vill det, så vi gör det. Bara för att andra är lite mindre värda.

Men alla är vi mindre värda än den där blandrasen till kvinna som skall gifta sig med en man av folket. Det första svenska som kommer in i det där huset på några hundra år. En man som är sjuk redan från början. Men sned dialekt och trasig njure. Ingen ättling till Magnus Ladulås, men en man.

Men visst ska vi fira. Visst ska vi fira att vi är som dem. Fast annorlunda. Inte lika bra. Men bättre än de som kom igår.

Usch.

Inte ska man sitta här och deppa. Bättre att lägga sig och deppa. Man deppar så trivsamt i sängen har jag märkt. Man kan ligga där och tycka alldeles förfärligt synd om sig själv utan att det skadar någon alls. Som man ligger där så finner man tanken på alla dessa andra, ansiktslösa, människor som sitter med sina vackra familjer framför tvn och jäser efter tacobuffén lite bitterljuv. Själv är man alldeleles ensam och alléna. Som ett frö för vinden.

Nä, så illa är det inte. Men lite tråkigt har jag det allt. Tv är liksom ingen ersättning för andra människor. Internet är inte det heller. Visst kan man kika på fb och se att andra väljer att tillbringa sin tid framför datorn, men man undrar samtidigt varför? Hur kommer det sig att de sitter där när de kan göra något annat? Varför sitter jag här när jag kan ligga i sängen? Sova. Vill jag nog allt. Glömma snön utanför och kylan och vinden och stjärnorna och månen och bilarna som far förbi då och då.

I morgon, alltid detta imorgon, ska jag nog ta och åka någonstans. In till Knalleland och smaka på kylan och känslan av att vara en bland många. Låta lägenheten vila utan mig. Släcka alla lampor och låta katten falla i sömn. Ta bussen in förbi vita skogar och bredvid den istäckta Viskan. Ta en promenad i livet.

Om bara morgon kom snart. Jag orkar inte vänta. Fast mitt tålamod har aldrig varit min starka sida. Omedelbar behovstillfredställelse. Nu, nu, nu!

Så jag får väl kanske sätta mig ned. Röka lite i köket och låta mitt fladdrande hjärta lugna sig. Efter det ska jag allt styra kosan mot sovrummet, min lilla bubbla och vila mitt heta huvud på kuddarna. Locka på Chips, katten, klappa henne och somna. För i morgon ska jag röra på mig.

Eller så sitter jag uppe hela natten och tittar på tv. Det funkar det med.

Nu är jag trött på att ha ont. Det hade sin lilla charm ett tag men man får ju nog. Efter några minuter. Visserligen är det alltid trevligt att veta att man lever men nog finns det bättre sätt att ha ordning på sådana ting än att axlar ska mola och värka och att nacken känns som om den har blivit misshandlad av någon elak liten pyssling.

Men jag läser och trivs i min bädd. Jag slumrade till i några timmar och kunde för mitt liv inte förstå om det var natt eller dag och framför allt inte vilken dag det var. Mycket förvirrande.

I morgon är jag det jag som trampar iväg till närmaste apotek och köper pallvis med Voltaren. Om jag nu orkar ta mig ur sängen. Man blir lat av att ha det bra. Märker jag.

Men framför allt måste jag, säger måste, jag lösa problemet med soffan. Hur det ska gå till har jag bara en dimmig aning om men nu banne mig ska det lösas. Tror jag.

I vilket fall så måste jag ändå ta mig ut, för matförråden här hemma är tomma förutom en påse kattmat och det faller mig märkligt nog inte på läppen. Kalla mig gourmet men just kattmat bär mig emot att äta. Så apotek, matinhandling och soff-förflyttning. Håhåjaja. Vad allt ska inte en liten sotardräng vara med om?

Så det är väl inte mycket att välja på som jag ser det. Marsch pannkaka tillbaka till sängen för att vila upp min bräckliga lekamen inför morgondagens alla vedermödor.

(Vilket märkligt uttryck förresten. "Marsch pannkaka". Vem tusan kom på något så fånigt?)

Jag tror mig ha förstått vad som gör så ont i axlar och nacke och rygg. För jag fryser och har feber. Grattis mig. Inte det allra minsta ont i halsen, ingen snuva men likt förbannat sjuk. Sicket elände.

Det där onda i axeln har spriditi sig till allt som sitter mellan hjässan till bröstryggen ungefär. Låter jag gnällig? Yeps. Känner mig dundergnällig. Oerhört gnällig. Men jag misstänker att det som vanligt inte tjänar något till att gnälla så jag håller mig i sängen och läser. Om jag ligger med morgonrock och täcke på mig och inte rör mig det allra minsta så känns det nästan som vanligt. Bara en sådan sak. Inget att skriva någon bok om men ändå. Nog så intressant i min lilla värld.

Fast återigen. Det är rätt så mysigt att ligga nedbäddad på det där sättet. Men jag har blivit så totalt godissugen. Ett problem jag inte brukar få brottas med men nu är behovet av en stor godispåse enormt. Jag får väl ge mig ut i världen i morgon och råda bot på det där.

En rätt lockande tanke. Ligga i bädden och läsa och vräka i sig snabba kolhydrater i rasande fart. Man kan tänka sig hur jag befinner mig inne i den där kokongen medan snön faller där utanför mitt takfönster. Kanske kommer katten lite närmare och vill bli klappad. En kopp varmt the, en cigarett. Fasen, det låter ju nästan underbart att vara sjuk. Märkligt.

Men än så länge får jag nöja mig med thé och bok.

Men återigen. Ligger man bara stilla så känns det bara helt underbart.