WoBWorld

Det vore förmätet att kalla mig begåvad. Men nog är jag intelligent. Dunderdum men intelligent. Siffror säger min intet. Alls. Ty de förfaller mig att vara meningslösa. De begränsar utan att begära. De är mig opålitliga. Nog kan jag förstå den enkla summan av en ekvation men summan berättar inget för mig. Den bara är. Matematik är nog en för precis vetenskap för mig.

Men ord. De som undflyr och betyder allt mellan himmel och jord och innanför vårt tänkande. Dem begär jag. Älskar dem. Vilkorslöst. De ger mig varje dag någonting. Från de enkla notiserna i morgontidningen till den vackra prosan hos bibeln. Vacker men blodtörstig.

Så finner vi de olika böckerna vara samma. Bibel, Koran. Lärda skrifter som nuddar vid varandra ständigt men vars troende skyggar från varandra. Keats. Poe. King. Luther. Dylan. Fast Dylan inga böcker skriver. Allt är relativt och allt är konstant.

Orden gör mig lycklig, olycklig, hel och sönder. De gör att jag vill vakna på morgonen och att jag somnar trygg på kvällen. Orden får mig att flyga och att landa på rätt ställe. De får mig att vara den jag är. De är jag. Jag är ord.

Så jag är någon som borde vara någon annanstans. Inte här. Men jag är intelligent men lat. Allt för lat för att göra något åt alla mina tankar. Lat nog att sova dag ut och natt in.

Min ömma moder tog mig till läkare när jag var blott liten nog att bli tagen någonstans. Hon frågade läkaren, "han sover hela tiden, vad är fel". "Var glad för det", sade läkaren.

Sedan dess har jag växlat mellan att aldrig sova till att alltid sova. Som en feber som kommer och går. Jag har slagits, älskat, avlat, varit, men aldrig jämn. Aldrig rätt. Alltid en smula ur balans. Så nu faller jag på att jag är i just det. I balans. Inget sker, inget händer. Samma ord. Synonym.

Men jag älskar det som du säger.

Jag bor inte i en lägenhet. Jag bor hemma. Allt som jag ser är mitt. Ingen annans. Kanske mina barns den dag jag faller. Men just nu mitt. Den svarta prästen säger inget. Alls. Han vill mig illa men jag vill alla väl. Just nu. Kanske vill jag inte det strax, men för tillfälet så är allt bra. Allt är bra. Armar är tunga, ben likaså. Vi leker med tanken på att vara annorlunda men finner att allvaret finner oss.

Så katten äter. Jag röker. Fingrarna springer och tanken rymmer. Men i allt det där så sitter jag trygg.

För jag bor i ett hem.

Mitt hem.

Jag vet inte längre. Jag tvivlar på allt. Jag har ingen lust längre. Inget driver mig. Jag som alltid har levt genom att vara driven till någon jag inte är. En ensam luffare i livet. Jag nöjer mig med mina väggar, mina golv och mitt tak. Långt hemifrån. Ensam. Så ensam att jag kan tänka mig att fälla en tår. Om jag bara kunde. Men de är låsta bakom mina ögon. De står på kö, gapar, ropar åt mig. Vill mig något jag inte kan ge dem.

Så jag strängar min gitarr. Hoppar på tågen som går mot bleka döden. För så är livet i mitt hem. Varmt, tryggt och kärlekslöst. Jag tror att jag gett upp. Fan, jag vet, jag har gett upp. Men i morgon ger jag ner igen. För då ska storverk infinna sig i min tillvaro. Så ska jag leva ännu en dag. Med mitt svenska blod och mitt Ingermanländska hjärta. Mitt i mellan två världar som egentligen är precis den samma. Min moders land var en svensk fångkoloni, då för länge sedan. Därifrån kommer min morfaders klarblå ögon, hans blonda hår. Min mormor var liten och brunögd, med en glöd du aldrig finner i blå ögon. Min fader var svarthårig och lockig. Vacker och tårmild. Med en historia av svenska bönder, fabriksarbetare och soldater men med en barndom i borgerlig miljö. Fina hus vid fina gator.

Själv är jag trasig men ack så hel. Ty allt jag kommer från gör mig till det som är jag. Allt jag är har jag gjort mig till. En gathund med brokig historia. Söndrigt är mitt sinne, söndrig min tanke. Ändå tänker jag brinnande och klart. Som en gaslåga. Jag kan spränga mig själv men väljer att låta bli.

Så kanske ska jag sluta känna. Sluta tänka. Sluta börja eller börja sluta. Kanske ska jag återvända till min bädd och vila?

Kanske.

Ingen redaktör skådar mina alster. Fast jag så gärna vill. Men livet är ingen slalombana. Inget störtlopp. Fan. Som om jag visste något om skidsport. Jag slår över till en annan kanal om jag ser skiten. Fula grötstinna människor som åker frammåt eller nedåt eller uppåt.

Så jag (en inte helt ovanlig början på en mening i min lilla blogg) skiter i allt. Men inget. Vill så mycket men kan inget. Finner geni i alla men stupiditet i mig själv. Hela tiden. Fasen. Jag är nog en sån där missförstådd konstnär som kommer bli rik 100 efter jag är död. För mina ord spela roll.

Eller?

Det är lätt att förkasta Jahve. Säga att han är blixten i ögonen under en storm. Tryggheten i moderns liv när man är utanför. Men vad ska man tro på? Kanske är jag ingen sann tvivlare eftersom jag hela tiden tror på något att tro på. Någon att mentalt, själsligt, hålla handen i. Den rena sanningen är så många olika läror och alla säger sig vara rätt. Så jag vacklar, finner inget och tror bara på mig själv. Den enda jag vet i mitt liv som alltid varit där.

Alla andra har fallit isär. Itu. Jag står kvar. Ligger kvar. Det är med mig jag somnar och det är med mig jag vaknar. Jag som drömmer, jag som tänker och jag som känner. Alla andra är som bakom ett glasfönster. Jag vill ha dig men vet inte vägen fram till din karta. Din födsloplats, dina ord. Allt väger intet.

Vägen, den vägen jag vet om. Den är omväxlande mörk och ond och ljus och trogen. Men den är min. Så jag faller, faller, faller, men bara ner i diket. Upp igen. I vilket land spelar faktiskt ingen roll. Det kanske är skillnaden på dig och mig? Att jag ser världen men du ser det som är framför näsan? Kanske ser du mer än jag, men min grund är djupare än din. Betong där du är sten på sten. Allt krackelerar till vintern när frosten slår till. Den slår inte mig. Jag svalkas av den. Min feberheta kropp, själ vill den. Vill den, vill den, vill den.

Så mamma är min mor. Pappa är död och jag är här.

Allt du ser är jag. Allt jag ser är mig. Vem vann?

Jag orkar inte längre slåss. Inte nu. När jag var liten, när jag var ung, var jag så arg. Arg på allt. Mina axlar satt precis under öronen. Jag teg i evigheter och sedan flög jag på alla dårar som ville styra mitt liv. De flesta av de där dårarna är vuxna nu. Jag har upptäckt att de hade egna sår som de borde tagit hand om. Men istället petade de i mina gång på gång.

Så jag drack, jag rökte, jag sniffade, jag svalde. Jag slogs, gång på gång. Kastade skiftnycklar på mina vänner och hatade luften som jag drog ner i mina lungor. ALLT var en fiende. Alla var något att bekämpa.

Nu finns inget sådant. Livet är för komplext för det. Mina vänner visar sig vara rasister och främlingsfientliga, fast de själva skulle hata att bli kallade det. De har "bara vettiga åsikter". De är "verklighetens folk". De är edsvurna in i eliten och förlorade för tankar och allt som kan kallas liv. Livlösa zombier följer de andras idéer och lovprisar den fria tanken.

Så jag ger upp. För några sekunder. Men så kommer jag på vad jag lovat mig själv. Att aldrig ge upp. Att aldrig sluta tro på det goda men bekämpa det onda. Fantomen vilar aldrig. Så jag drar på mig mina kalsonger och fäktar mot alla låtsasmänniskor. De som dyrkar påven eller jesus eller en sten i skogen. De som glömt vem de är och tror att de ska finna den förlorade själen hos någon annan.

Är det rätt?

Det ligger inte för mig. Att be om hjälp. Varje gång jag gör det så dör jag en stund. Jag vill vara den som gör allt för att mitt liv ska vara värdigt. Trots det så förfäkter jag hela tiden om att den som behöver hjälp ska ha det. I en tid när vi alla går förbi mannen i den öppna isvaken för att det kommer kosta oss för mycket att dra upp männskan.

Så vi höjer jobbskatteavdraget. Inte för att någopn annan får mindre men för att vi själva får mer. Skatter går ju ändå till någon annan. Mina barn, min sjukdom, min medicin betalar jag ju själv för. Låt karln drunkna. Han får skylla sig självt som gått ut på den tunna isen, även om han är född på den.

Så jag är nog fången i det där. I tidens stinkande anda. I allt det som jag inte tål, inte vill kännas vid. Inte orkar med. För jag har upptäckt att jag inte längre orkar slå nedifrån. Bara för att de som är ovan mig är så långt ovan att mina armar inte når. Svaret finns i vinden sade våra föräldrars gud. Men det är ju en lögn. Svaret finns i oss. Men vi lyssnar inte. Ser inget, hör inget, säger inget. Låt mig och mitt garage vara ifred. Låt de svarta, de bruna, de som inte klara en bomb eller två i skallen klara sig själva.

Så vi bildar korridorer i vårt gemensamma hus. Du är på botten och jag på toppen. Ingen penetrering sker för att vi inte vill veta av varandra.  Låt oss prata vargar, invandring, priser på gris eller vad som helst. Vi kan inte mötas. Det är inte sådana tider. Vi är nöjda med att veta och att inte veta något. jag vet inget men jag vet vad jag vill. En värdegrund är något att luta sig mot när allt blir grått. Så jag har min. Att blod är rött och att kött gör ont när det slits itu.

Vad är din?

Allt det där som vi kallar liv är väl ändå förunderligt. Att tänka sig att vi lever i futtiga år när världsaltet är så fantastikst ålderdomligt. För sjutton, vi lever i en härdsmälta. en sekund från döden hela tiden och så är vi nog förmätna att tro att vi spelar roll?

Det är det som driver mig. Att tro att jag spelar roll. Inte i en evighet, men medan jag är här där jag är. Sen dör jag vare sig jag vill eller inte. Som att byta buss. Kanske samma trånga känsla, kanske samma kassa luft. Men nytt.

Jag vägrar tro att allt är över när döden kommer ifatt. En del pratar om att det ska bli gott att vila. Sova. Men döden är inte att vila. Inte att sova. Att vila eller sova kräver att du vaknar till. Att du kan njuta av känslan av att HA sovit. Så jag stångar skallen blodig mot den oundvikliga döden. Den ska komma. Den vinner alltid. Men jag ska inte göra det lätt för den. Fast jag hela tiden retar den med mitt drickande och mina önskningar om att fånga den.

Så nu ska jag röka en cigarett. Ropa på en plågsam död som jag nyss kommit undan. Ropa och reta och undfly. För tillfället.

Jesus stack nyss. Han tog vägen ut genom balkongen. Ut och iväg. Jag kom på honom med att leta efter sin bok i min bokhylla. Nope, sade jag. Inge bok där. Fast jag fick en gratis när jag komfirmerade mig. Ingen tro, ingen lycka. Inge bok. Så han drog. Som han brukar göra. För när kommer du ihåg senast när Jesus var där för dig? Jag har inget som helst minne fast jag tror mer än de flesta.

På bussen till staden stack mina tankar. De försvann och lämnade ett omättligt djup av kunskap. Träd, snö, svart himmel virvlade förbi utanför bussfönstret. Jag såg mig själv i de där fönstren. Hörde alla andetag som drogs bland passagerarna. Den oerhörda tillilt vi alla har till en ensam förare av det där kolossfordonet. En man, eller kvinna, men en ratt och inget mer mellan döden och oss.

Staden var tom och kall. Så som en mellanstor stad i vårt lilla land brukar vara på kvällen. På vintern. Hade det varit sommar hade inte kvällen varit i närheten att få härska men nu äger den oss mest hela tiden. Innan natten löser av den.

Jag gick den vanliga vägen. Mellan buss, affär och hopp. Inget fann jag annorlunda. Blues, gammal som rytmen som spökar i varje människa följde mig. Jag tänkte på kvinnor som jag älskat och funderat på varför de aldrig älskat mig. Kanske kräver jag en smula åt helvet för mycket? Trohet, kärlek, klokskap. Vänskap och eldig erotik. Troligen.

På vägen hem så fann jag mig sitta med samma melodi i hörlurarna. Gång på gång och jag fann sanningen när det gäller mig och kärleken. Jag har nog aldrig varit trogen någon. Bara mig själv. Så sorgligt. Så ensamt. Så mycket det som bildar allt det som jag vaknar upp på morgonen och kallar mig. Aldrig trogen, alltid på väg. Men ständigt i gårdagen. Men jag går min väg nu. jag lämnar allt det som var. Kastar av mig E, Am och B7. Bluesen får gå hem nu. Jag är kvar. Dom gick.

Så sant, så klokt. Så gammalt. Varför har jag fastnat i en tid som var före mig? Är det på grund av det som jag misstror livet? Kanske. Jag drömmer om Walesiska kullar, om hög hatt, stärkkrage och kvinnor som doftar viol. Gå på promenad med käpp. Tvätta sig i en bäck och veta att livet är oändligt och att Gud finns. Nu vet jag att han/hon är trött och skiter i allt. Men då kunde jag fått tro.

Så alla kvinnor som jag lutat mig emot är svaga. Kvinnan är de facto det svaga könet. De har bara en bra lobby som utmålar dem som jungrur och änglar och helgon men de är mest bara horor och vi män är bara och återigen bara horkarlar. Vi vill bara njuta men någon tvingar oss att göra det vi inte vill. När jag säger vi så menar jag både kvinnor och män. Vi lever i en illusion. Blott skuggan på klippväggen av riktiga livet.

E, Am, B7. Hela dagen, hela natten och vi vaknar i ett skriande cressendo. Av inget.

Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)

You say you love me
And you're thinkin' of me,
But you know you could be wrong.
You say you told me
That you wanna hold me,
But you know you're not that strong.
I just can't do what I done before,
I just can't beg you any more.
I'm gonna let you pass
And I'll go last.
Then time will tell just who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

You say you disturb me
And you don't deserve me,
But you know sometimes you lie.
You say you're shakin'
And you're always achin',
But you know how hard you try.
Sometimes it gets so hard to care,
It can't be this way ev'rywhere.
And I'm gonna let you pass,
Yes, and I'll go last.
Then time will tell just who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

The judge, he holds a grudge,
He's gonna call on you.
But he's badly built
And he walks on stilts,
Watch out he don't fall on you.

You say you're sorry
For tellin' stories
That you know I believe are true.
You say ya got some
Other kinda lover
And yes, I believe you do.
You say my kisses are not like his,
But this time I'm not gonna tell you why that is.
I'm just gonna let you pass,
Yes, and I'll go last.
Then time will tell who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

Copyright ©1966; renewed 1994 Dwarf Music

Tusen år. Det är en lång tid. Allt har varit tusenårigt. Riken och minnen. Men nu för tiden är tusen inte så mycket som det var för tusen år sedan. Märkligt. Jag kommer ihåg när jag såg min första tusenlapp. Det var en oändlig förmögenhet. Nu är det inga sedlar i omlopp. Bara siffror på ett kvitto.

Jag har precis sett Ranelid på tv. En underlig man. Så tvetydig. Full av komplex och lika full av egocentriskhet. Uppe bland molnen och nere med djävulen. Jag vet inte vad jag tycker om hans prosa. Visst är det fullt med ord och vishet. Men kanske en smula för krångligt? I vilket fall så var det vackert hur han blottlade sin sårbarhet i tv. Sin ilska. Sin begåvning och sin ack så vackra självtillit. Konst. Ren konst. Någonstans där skulle jag villja nämnas. Inte i samma andetag, för det är omöjligt. Men kanske i samma bok.

Så jag sitter och har ringt till en gammal god vän. En av de där som jag förlitar mig på. Problemet är att jag inte hört av mig på ett år. Men ändå dök jag upp. För att fråga om en tjänst. Att hjälpa mig att få hem soffan. Det sved. Så in i helvete sved det. Men nu är det gjort. Jag hoppas att han kan hjälpa mig, men vågar inte tro på det. Man gör liksom inte så. Hör av sig efter 18 månader för att be om en tjänst.

Så jag ska nog gömma huvudet i armen och försöka glömma av den där soffan. Den finns men inte just nu.

Faen vad gott det ska vara att lägga sig tillrätta i den.

Det är något speciellt med nyårsdagen. På den gamla goda tiden, när jag jobbade, så åkte jag ofta på nyårsdagen av någon anledning. Men det brukade vara helt ok. För det första fick man hålla sig lite lugn på nyårsafton och sedan fick man den där belöningen av att arbeta med gott OB fast absolut inget alls hände. Det är ok att ta det lugnt på en nyårsdag.

Det där gäller ju givetvis i ännu högre grad när man är ledig. Oavsett anledning till att man inte för tillfället följer den heliga jobblinjen. Så jag sitter i köket, röker lite på min pipa, äter ett salt kex och funderar på att kanske helt enkelt ta mig en tupplur.

Man får sova mitt på blanka eftermiddagen på nyårsdagen. Det är ok. Helt ok.

Men världen står ju inte totalt still. I tidningarna kan man läsa de sedvanliga otrevligheterna. Mord och barns försvinnande och våldtäkter och folk som missade himlen när de sköt nyårsraketer och istället träffade sina egna ögon. Allt är oerhört sorgligt.

När det gäller nyårsraketer så blir jag för varje år allt mer bakåtsträvande. Jag tycker gott att det kan komma två krav på handahavandet när det gäller de där potentiella dödsverktygen. Först och främst en licens, eller körkort för att få använda dem. Dessutom ett krav på nykterhet.

Igår vid tolvslaget stod det ett glatt gäng och sköt raketer precis utanför mitt fönster. Det är oerhört vackert. Det är det. Men de stod precis bredvid järnvägen och de stod allt närmare raketerna allt som tiden gick. Ärligt talat. Att stå precis under högspäningsledningarna över en järnväg och skjuta upp raketer lite hit och dit. Hur smart är det? Dessutom var det barn med.

Det kunde slutat hur som helst det hela. Nu gick det ju bra men jag var hela tiden beredd på att agera i min roll som sjukvårdsutbildad.

Men det där löser sig nog med tiden tror jag. Någon inser nog att det är rätt dumt att låta en massa fyllehundar sluta med ammunition helt utan att veta vad de gär.

Nog om det. Nu ska jag fortsätta försöka lösa problemet med soffhämtningen i morgon. Eller så får jag åka in och tigga mer tid. Borde ju inte vara några problem. Soffan är betald och det har varit helger. Vi får se. Men nog ska det bli gott att kunna ligga i soffan och titta på film när jag väl fått hem kolossen.

Jag är trött på alla låtsasrevolutionärer. De som bara låtsas för att de röstar på Såssarna men begraver sig bakom hypotekslån och ett växande berg av saker som de inte skulle sakna om de vore på en öde ö.

Jag påstår mig inte vara bättre än dem. Inte finare. Inte en elegantare människa. Men ärligt talat. Att skrika om sänkt skatt och gratis sjukvård, att tycka att föräldraledigheten skall delas lika eftersom barnen är 15 och 23 år är inte värt ett enda skvatt. Inte ens svetten som bryter fram när deklarationen skall fyllas i.

Då är det bättre med de nya blåa. De som är ärliga med att de skiter i alla andra utom sig själva. Så frun har varit hemma från jobbet mer än dig för att "ta hand om barnen"?. Kul för henne. Du har ju behövt infinna dig på kontoret varje dag. För att jaga det där som du inte kan känna smaken på men nog känner igen när det sätter sig i halsen på dig.

Troligen skulle jag med jaga. Om jag inte börjat tänka. Börjat känna efter. För vad är ett betalkort i handen när du kan få en munfull av bröst?

Så.

Sov.

Ett år har snart gått. Jag har ingen som helst aning om varför vi envisas med att dela upp våra liv i sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år. Så förbannat dumt.

Ingen lovar att sluta röka på en onsdag i mars liksom. Nä, vi delar upp vår stackars tid på jorden i delar. Allt som vi lovar sluta med är en bit framför. Inte nu, men då. Så nu byter vi år och då jäklar i min plåtautomobil ska vi lova så vi spricker. Fulla och fula, men slipsen på sned lover vi det där guldet och de gröna skogarna.

Usch så dumt. Själv lovar jag, från och med i den här sekunden att sluta äta morrötter.

Jodu. Sån är jag.

Nej. Jag är nog ingen riktig man. Jag är något mitt i mellan. Otvivelaktigt heterosexuell, men förbannat trött på att inte få gråta när jag vill eller måste. Mina axlar sitter stax under öronen för att jag är så spänd. Män ska vara spända. De ska ha enorma penisar (men vid gud, inte fööööör stora) breda axlar och ett enormt självförtroende. Aldrig rädda. Alltid beskyddande. Liten spänd röv, så spänd att du inte kan slå in ett vasstrå med en slägga ens.

Jag är inget av det där. Jag har ingen V kropp. Snarare en buteljkropp. Inget som helst självförtroende. Alltid rädd. Vill helst bli beskyddad. Mitt arsle är visserligen spänt men fullt av celluliter och slår du med en slägga kommer allt in, även underarmen. Jag önskar att jag vore ung eller rik så att jag fick ha kajal. Ingen man vill ha det. Min penis är en bit under medel. Vad nu medel är. Enorm är den då rakt inte. Inte på långa vägar.

Nä. Jag är nog ingen riktigt man. Jag är orolig, panikslagen redan innan jag vaknat. Mina lakan är svettiga och min nacke värker när jag går upp. Rädd, så rädd för att inte duga. Vän med tanken på att jag inte duger. Min sexualitet, den som brann i mig, den som förgörde mig och allt kring mig, den som gjorde att jag ramlade i alla gropar jag kunde när groparna lovade mjuka läppar och varm hud. Den är död och jag är nog ingen riktigt man.

I natt sov jag bredvid en kvinna. Mest av en tillfällighet, mest för att jag ville. Men det vanliga lockropet infann sig inte. Hon var trött, ville sova, ville läsa, satt långt från mig i soffan och vi såg en hel film som jag inte såg eftersom det enda jag kunde tänka på var att hon hela tiden drog sig undan.

Men så klart hon gjorde. Hennes val är inte mina men hade jag valt hade det inte blivit så. Men mitt kön i nönen sov. För att jag inte vågade, för att jag inte kunde, för att hon inte ville. Mätta på pizza satt vi där och tittade på tv och funderade på hur i hela fridens namn vi skulle lösa problemet att inte vara ensamma.

Morgon följer. Panik som skriker i bröstet. En fobi för att ramla ut ur lägenheten, ut genom fönster eller balkongdörr. Vi pratade. Var. Nära men ändå långt borta. Jag var i mig, hon var i sig och jag ville gärna va i henne. Men en gentleman tiger. Tiger, tiger, tiger. En Nalle Puh-tiger. En morot på tv.

Vad liten den är. På tv.

Fotbad. En oöverskattad lindring för själen.

Så mitt nyår blir ensamt. Det ska vara så. Ensamt. Med katten. Som kommer vara liten och rädd för att det smäller.

Nä. Jag är ingen man.

Kanske är jag en katt?

Så var annandagen över med alldeles snart. Nu ser vi fram mot nyår och det är dags att vända blad i livets kalender. Själv ska jag inte göra något alls. Bara vara hemma, ta en cigarr och dricka något gott.

Idag har jag inte fått speciellt mycket gjort. Mest tittat på tv, vila, pratat lite med äldsta sonen som var här och plockade upp sin gitarr som han lämnade här igår. Jag måste säga att jag mår vansinnigt bra just nu. Julen blev ungefär som jag önskade. Förutom magknipet då. Men det gick ju över så det har jag ju snart glömt. Men att få umgås med mina barn så länge igår var helt fantastiskt.

Förr om åren brukade vi dela upp julafton så att barnen var halva dagen hos sina mödrar och andra halvan med mig. Men det har varit så stressigt, för alla tror jag. Så det kändes extra skönt att kunna vara tillsammans lite längre genom att vi flyttade hela julfirandet till juldagen istället. Lite mer tid att hitta varandra.

För det är så nu för tiden. Jag och min äldsta son pratade om det där lite igår. Om hur alla har glidit ifrån varandra lite. En del beror ju på att ungarna börjar bli stora nu. De sover inte längre i pyjamas liksom. Men en hel del beror ju på mina ångest och depressionsproblem plus drickandet. Det är sorgligt men sant. Så nu för tiden så hittar vi inte fram till varandra direkt som vi gjorde för en 5 år sedan. Men till slut så finner vi den gemensamma nämnaren och då blir allt mycket lättare.

Så jag hoppas att mina barn vill besöka mig lite oftare än vad som har varit fallet. Och att jag orkar hålla uppe kontakten utan att isolera mig igen.

Ja det är mycket att tänka på. Så jag ser fram mot just framtiden. Det kan bli riktigt riktigt bra det här.

Däremot funderar jag på att skrota WoB. Den där delen av mig som när han framträder så ofta är sur och tvär och en obotlig besserwisser. Den delen finns ju i mig. Men det kanske är dags att låta hela det som är jag ta över bloggen? Jag vet inte.

Fast det är ju det som är förunderligt med livet. Man vet så förannat lite att varje steg, varje andetag, varje sekund är ett äventyr som kan innebära stora förändringar i livet.

Så fantastiskt.

Jag är nog inte mycket för det där med jul tror jag. Fast jag alltid inbillat mig att jag älskar högtiden. Men idag har jag inte gjort något juligt alls. Förutom att äta en massa mat, men det kan man ju göra andra dagar med. Men så kommer vi till det där med tv. Göta kanal, med alla gamla fina skådespelare, Grisswalds julfirande. Underbart. Helt klart underbart.

Det är när man tänker på det där som man (jag) kommer på att julfirandet har blivit något helt annat än det var. En gång, för tusen år sedan, firade man midvinterblot. Sen kom jeppen Jesus in i bilden och då firade vi hans födelse. Nu är det "barnens högtid". Ingen vet nog hur det gick till. Men så blev det. De vuxna dricker glögg, snaps, äter kött och fisk. Barnen sitter med sina julklappar och är nöjda med det. I flera minuter. Vi byter saker med varandra. Massa saker. En pepparkvarn mot ett iPod. Ett presentkort mot två.

Så jag är nog rätt nöjd med att inte göra något annat än titta på tv, röka och veta att livet kan ta slut varje sekund. Chevy Chase gör mig glad, men jag saknar "Vilket underbart liv" fast jag har för mig att jag köpt den på dvd så det kanske kan kvitta.

Julafton är över och har gått över till juldagen. Då alla kan andas ut och faktiskt må sådär bra som man förväntas göra redan på julafton. Så jag ska bädda soffan hos kära mor, lägga mig och titta på tv hela natten. Må bra. I morgon kommer mina barn och då ska vi umgås. Ett bortglömt ord. Vi ska umgås och jag ska njuta varje sekund över de där underbara människorna som jag har en liten del i att vara början på. De sover inte längre i pyjamas, de åker inte längre pulka. Men jag älskar dem.

Så återigen. God jul och kanske syns vi någon gång.

Jag vill så gärna tycka om dig. Älska dig. Men det går inte. För du är en idiot. Ett svin. Nått jag spottar på. Kräks för. Dra åt helvete.


Men jag älskar dig.

Jag låter dagen, kanske året avslutas. Men den allra bästa låt jag vet. Den enda som förklarar vad jag är. Hur du borde se mig. Hur jag önskar du skulle se mig.

Jag sitter och läser tidningen. Gårdagens tidning. Varför jag inte läste den i går är ett mysterium för mig men så är fallet. En fullständig kannonand av insändare represtenterar den sittande maktens åsikter och sablar ner den förras dito. Väl så kan man tycka. Det har varit åt helvete för mycket vänsterprat medan Reinfeldt har lekt statschef över Europa. Allt som är för mycket skämmer brygden liksom.

Men nu så sitter då jag, här i Viskafors, en av alla dessa som går under benämningen "förtidspensionerade" fast jag bara är långtidssjukskriven och faktiskt en smula krasslig. Alla använder statistik utifrån sin egna paradigm. Så jag läser att en långvarig sjukskrivning gör "tröskeln" in tillbaka till arbetslivet högre.

Jo. Men det kan inte vara så att en långvarig sjukskrivning betyder att man är långvarigt sjuk och kanske inte kan jobba även på längre tid? Att problemet är sjukdomen och inte sjukskrivningen?

Jag vet inte. Jag vet oftast inget alls. Men jag tycker en massa. Det är min rättighet i en demokrati. Så även om folket har valt, även om folket kanske inte riktigt visste vad de valde, så tycker jag att folk är dumma i huvudet. Jo, jag får tycka så. I en demokrati. En sån massa knytna händer som halkat ur byxfickorna och nog kan man höra dem skära genom luften när dess ägare tyst skäller på alla de som inte orkar.

Min tanke är att visst. Det är helt klart att en del har bluffat. Så klart. Så kommer det alltid att vara, oavsett regler. Men vi har nog glömt varför de där reglerna kom till. Människor har sett serien raskens på tv, de har kanske läst Fogelströms underbara Stockholmssvit, men de har banne mig inte känns efter hur det skulle vara att gå till ett arbete när man lider av sjukdom som är lite värre än en förkylning.

De har stulit skylten som satt på ett arbetsläger. Arbeit mach frei. Nu har de hittat den igen.

Kanske över regeringkansliet?

Grannen griljerar skinka. Det luktar jul. Så märkligt att lukten av död gris som nästan brinner ska framkalla sådana känslor av godhet. Skumt.