WoBWorld

I morgon är snart julafton redan gången. Det är mörkt ute och svart i människors själ. Så känns det lite i alla fall från min horrisont där jag sitter i Viskafors och funderar på hur i hela fridens namn jag hamnade här. Mitt kök är mitt, bara mitt. Men för två år sedan visste jag inte ens om att det fanns. Märkligt. Livet har en tendens att bolla runt en medan man själv inbillar sig att man har någon som helst kontroll på sakers tillstånd.

Jag borde gjort så mycket idag. Så otroligt mycket. Har inte gjort något alls. Julafton känns som om den vore tusen mil härifrån men är tydligen i morgon? Jaha.

Då ska vi alla titta på Kalle Anka. En tradition som givetvis är på utdöende. För vem tittar egentligen? Det är ju itne som när jag var liten och den enda tecknade underhållningen man fick under året var på jualfton. Nu sänds det tecknat varje dag på tv och ungarna bryr sig inte ett skit om en Anka som pladdrar i en djungel. Vi som är vuxna "måste titta" men ser inget. Så någon gång kommer någon att vilja starta en ny tradition och kommer så att göra. Men i morgon sänds det. Ännu en förbannad gång.

Själv ska jag tända en cigarr, slå mig ner, inte framför tvn utan men en bra bok. Läsa och kanske sippa på en saftglögg. Låta tiden gå och veta att det snart är ett nytt år. Som om skiftet mellan två av människan påkomna datum skulle spela någon roll.

Jag är lite säkrare i dag än jag var förra året på vad som är viktigt. Musik. Litteratur. Konst. Känslan av ett kvinnobröst i handen. Doften av nybryggt kaffe. En katt som spinner. Ljus som faller in genom ett fönster när man vaknar. För varje dag vet jag lite mer. Glömmer desto mer. Början är varje sekund som strax faller.

Så jag ska väl ta en kopp kaffe. Röka en cigarett. Fundera på att sluta röka. Tänka på att tänka. Ta på mig kläder och kanske ta bussen in till stan för att leva en smula.

Så får det bli.

Mörkret, det fula, faller. Det faller som en bila över min nacke och letar in sig innanför min hud. Men jag tänder ljus och håller eggen från mig genom att sjunga. Mumlande ord, skalor som är dumma och lena. Jag plockar upp en av gitarrerna och spelar E, G#m,Gm,F#m, B7. Bara för att ha något att göra.

Men nog borde man kunna göra något annat, tänker jag.

Nog borde man kunna göra något kul, fortsätter jag tankebanan.

Men vad, frågar jag mig vidare?

Vad?

Så jag ställer ifrån mig gitarren i sitt ställ och lurar på att byta till en akustisk. Eller att äntligen ta tag i den där mandolinen jag har stående. Eller balalajkan.

Vart är mitt munspel?

Äh. Jag tar en kopp kaffe till.

Nämen? Vips så blev det en sån dag. Lite trist och hjärtbankande. Det börjar mörkna ute och jag kommer på mig själv med att önska att jag sov igen. Det verkar som om de dagarna ligger och lurar i den mentala vassen och helt plötsligt skuttar fram för att sluka all livsglädje jag har.

Nä, nu menar jag inte att jag är sådär vansinnigt deprimerad eller något liknande. Men allt ter sig en smula tråkigt liksom. Vad ska man göra en dag när man är löjligt ensam och fånigt trött? Jag sätter mig och väntar på att det flyger in en stekt sparv i munnen men hur jag än gapar så flyger det inte ens in en liten fluga. Flugor sover den här tiden på året. Eller vad de nu gör?

Slutsatsen inför fortsättningen är att jag själv är tvungen att göra något för att det ska bli lite roligare att vara mig en sån här stund på jorden. Jag som inte orkar något.

Nä. Vad jag än tycker om sakernas tillstånd så får jag väl ta mig i den obefintliga kragen och skoja till det lite. Kanske dansa naken till en yster polka? Låter lite roligt i alla fall.

Hm. Bäst att dra ner persiennerna tror jag.

Då har ännu en dag gått förbi och vidare. Jag har varit ute i vintersverige och njöt av kylan, den klara himlen, den gnistrande snön och knarret under skorna när jag gick på nysandad trottoar. Efter att ha varit i affären och tillbaka så gjorde jag lite mat. Enkelt och lätt men ack så gott. Potatis, gräddsås och fläskkottletter som fått eftersteka med wokgrönsaker. Att äta är en njutning när man levt på allmosor och pasta i några veckor.

Så nu är jag trött, mätt, nöjd och ska lägga mig för att sova gott så gott. I morgon ska jag in till stan för att hälsa på kära mor, kika på julklappar och handla lite mer mat. Troligen slinker jag in på myrorna med för att se om de har någon "nästangratis-soffa". Hur jag ska få hem en sådan har jag inte ens börjat fundera på att kanske lösa. Men det ger sig kan jag tro.

Så jag bjuder adjö för den här dagen och återkommer i morgon med mer strunt.

Nå.

Nä.

.....

Jag önskar att man bara kunde stegra den där känslan man har, jag har. Att inte fyllan ska sluta i elände och en bitter vandrig till Netto.

Rakt in i blodet?

Rakt in?

En slang. rakt in. Nån gud av alla de som finns. Någon. Rakt in?

Låtsas att jag är tam?

Nu är det jävligt nära. Strax ska jag göra dig lycklig. Låt mig och min vän bara vila lite. Låt oss sova. Låt oss  vakna och ta en kopp kaffe. Kanske sitta i soffan en stund och titta på tv. Måhända att vi slirar lite på orden. Vi är nyktra. Lyckliga. Glada.

Så. Du låter oss vila lite innan vi somnar? Innan vi lägger oss?

Slurp allt som är du tycker jag.

Men jag tänker det bara.

Fattade du inte förra inlägget?

Tråkigt.

In i duschen med dig.

Sinneslö hette det 1942.

Jag läste, jo jag gör det med, gör du?. Nyss om att man föds med sina värdegrunder. Plus, plus, plus att man kan gå i döden för dem. Jo det är nog sant.

Jag växte upp bland två främlingsfientliga människor. Jag väljer att kalla dem föräldrar. Andra kan kalla dem vad de vill.

Men jag har alltid, säger alltid. Jag mår illa, i kroppen, i magen, rent fysiskt, illa när någon pratar illa, skit, fel, fult om någon som inte är född här, just här, just för att de är födda någonstans. Folk är skit. Folk är arslen. Folk är allt som är fel men det betyder fan inte att någon som inte är född i din mammas slida är fel!!!!!!!!

Jag är febrig och arg när jag skriver detta. Jag blir sur och tvär. Men jag är dessutom jävligt nöjd med att ha slutat tiga. Jag talar. Jag lyssnar och lyssniar igen och talar du dumt pratar jag.

Tack den där guden jag inte tror på.

Förresten. OM man nu vill att allt ska vara som det alltid varit. Hur m´ånga gudar tro du på?

JAG TROR PÅ NOLL.

Jag önskar, vid gud, att jag inte vore en förgiftad man som somnade på golvet hos en vacker kvinna och lämnar henne hungrig. Inga svar har jag att ge, inga frågor kan jag ställa.

Så, jag har vandrat i, på, min gamla hemdel. Svarta fönster som jag aldig sett. Transparenta fönster som jag aldrig sett. Luft som jag aldrig sett. Med en kaffefläck stor som Afrika på mitt ben. En doft av fult och fel. En affär, den där jag handlat allt. Den är en affär där jag inte kan handlat nått. Bilar säljs det där nu. Jag stirrar fult in genom fönstren och finner saker jag inte såg då. Då när jag  var ute efter öl, kaffe och godis till barnen.

Jässes vad jag tycker jag är värd mer. Mer än detta? Jo. Mer. Jag är järn och eld och sten. Allt som fanns men inget du finner idag.

Äsch. Kanske?

Intet följer allt och bliver till intet igen.

Kom jag på när jag satt och lurade på något lagom farligt och spännande att skria på fejan. Men ju mer jag tänker på det ju bättre blir det. En äkta dubbelnegation. Sånt som inte får förekomma i ett vårdat språk. Men sen när blev jag vårdad? Det mötet missade jag.

Det är väl så det fungerar i livet kan jag tro. Att man skriver nått i ren desperation och upptäcker att det blev rätt bra. Lite som att fria till sin kvinna när tystnaden blir för kvävande och alla önskar att någon säger nått. Det finns värre sätt att starta ett äktenskap. Tror jag. Men vad vet jag om det. Mitt äventyr i äktenskapliga marker slutade med fatalt nederlag. Gudskelov. Nu har jag köpt en egen potatisskalare och damen som en kort sekund delade mitt efternamn kan behålla den jag ägde tidigare.

Så. Med dunkade skalle skall jag sova lite tror jag. Alla Nobelpris är utdelade och jag kan äntligen vila lite efter en jobbig dag. I morgon förväntar jag mig att vakna vederkvickad och pigg och längta efter en kopp kaffe.

Just nu vill jag inte ens se ett paket med kaffe.

Tittar på Iceroadtruckers på tv och förstår så sakeliga att man kan göra tv-program av vad som helst nu för tiden.

Varför har de fått för sig att alla ska rimma i reklamen på tv? Bara för att det stundar juletider? Vem faen rimmar på julafton? Ärligt talat? Vem i hela fridens namn rimmar när de skriver namnet på julklappen? Räcker det inte med från och till?

Nu tänker jag inte rimma, för då ska jag nog simma.

Dom frågar mig på tv om jag lider av övervikt. Nä, säger jag. Jag lider inte det allra minsta.

Tänker inte säga så myket om följande. Varje barn har idol som inte är far eller mor. Inte någon som man ser i en tidning eller hör på skiva. Utan en levande människa som är precis så som man vill vara.

För mig var det min morbror som för mig, som såg med barnets ögon på världen, var precis sådan som jag ville vara. Så jag ansträngde mig och blev väl som en dålig kopia eller ett lysande original. Jag blev inte som honom, för han var han och jag är jag. Men en stor grund i mig vilar på honom, salig hans minne.

Den här är ett hommage till min morbror, tre barns fader och min moders bror.

Det är snart den 15/12. Dagen, eller snarare natten, när min fader dog 1997. Ett datum som tog ifrån en bit av det som jag lutar mig mot, mina rötter. Men jag inser nu att min reaktion då var lite fel. Jag låtsades som ingenting oh exploderade sedan gång på gång mot mina nära och kära för att de inte förstod att jag mådde kass oh hade djup sorg.

En kursare frågade mig efter någon månad "hur mår du egentligen? Du mår inte alls bra va?" Mitt svar var en ren lögn när jag sade att jag mådde finfint och att livet var perfekt.

Någonstans där började jag ljuga för mig själv och blåneka till allt. Började släcka elden i mig med väldiga mängder av öl och höll huvudet högt. Iställer för att säga till kvinnan jag älskade "snälla, jag mår inte bra, låt mig vila, låt mig vara, låt mig sörja en stund och finns här för mig" så var jag vresig och elak och bad henne dra åt helvete, sade åt henne att hon inte var värt luften hon andades och att allt som var fel i mitt liv berodde på henne fast det egentlinge var så att det enda jag ville vore att hon kramade mig och hjälpte mig att betvinga ångesten.

Så jag kastade och svor och slog i väggar och kött och gjorde mig själv olycklig för att jag var så olycklig. Dessutom led min kärlek och mina barn och allt för att jag inte kunde släppa ut all sorg över att stått mitt i natten i december och raka min döda faders kind, kamma hans hår och försöka säga allt det där som jag aldrig vågat säga innan.

Bara någn månad tidigare hade vi ett nattligt samtal där vi slöt fred efter det där kriget vi hade varit i sedan jag föddes.

Kvällen innan han dog bad jag honom åka till sjukhuset eftersom han hade en lunginflammation och jag visste att slutet var nära. Han vägrade men gick med på att åka dagen efter. Så jag hjälpte honom att klippa naglar och tvätta sig. Sedan sade vi adjö och jag sade "då kommer jag tidigt i morgon", "Gör så" sade han.

Nästa gång vi sågs var han död, borta. Kvar var bara det tunna, tunna skalet av den ena av de mäniskor som blandade vätskor i kärlekens tecken och skapade mig.

Så jag blir en smula nere i dessa tider. Begravningen hade vi dagen för julafton. Inte många kom. Knappt någon utom de som levde med honom eller besökte honom då och då. Men blomstergården var underbar.

Jag vet inte. Far var alltid som argast och som mest nere vid juletid. Kansket betyde det något? Jag är densamma. Kanske kommer jag förstöraq julen för mina barn någon dag, blanda grönt och gult och rött med gravdoft. Jag vet inte.

Men nu ska jag ta en cigarett och komma ihåg den där natten för 12 år sedan när jag och mannen jag kallade far eller farsan eller ditt jävla svin satt och språkade en hel natt, rökade ikapp och jag åt smörgås medan han fick sin näring genom en slang in i magen.