WoBWorld

Kan någon vara sä vänlig och förklara för mig vad våra grannar över oss gör? Möbler flyttas, det bankas, det låter. Dag ut och dag in. Inte hela dagarna, men då o då. Man kan ju förstå att det låter nån gå¨ng om man möblerar om. Men kan de inte bestämma sig för hur de ska ha det? Borde man inte någon gång ha möblerat färdigt? Fast det är ändå bättre än de grannar som bodde ovan min i min förra lilla ungkarlslya. De renoverade lägenheten. Fram till ett två tiden på natten. Borrade, slipade. Lite så där. Mitt i jäkla natten. Jag var uppe en gång o sade till dem. Då var de högaktligen förvånade att det hördes ända ner till mig. Hur nu det kunde förvåna? Jag menar, en borrmaskin är ju inte så tyst, det vet man väl om? Hör man inte det själv när man borrar?

En gång i tiden hade jag grannar som gökade högt och ofta. Det var inget sånt där ofrivilligt stön som hördes, utan damen som bodde vägg i vägg med oss tjöt som ett brandlarm. Hon skrek och hojtade så man var sugen på att ringa på och erbjuda henne en Alvedon eftersom hon verkade ha ont. Tillråga på alt hade hon en säng som knakade, så man kunde inte misstolka ljuden. Det var ett klart och mycket rytminskt knarrande som ljöd, förutom damens tjut och hoolabalooa då.

Fan vet om jag inte ska skaffa öronproppar.

Tog en tupplur. Jösses så gott det kan vara. Liksom bara gled in i sömnen. Så nu sitter jag och dricker kaffe och försöker komma i synk med världen. Fråga doktorn eller vad det heter, på tv. Har aldrig fattat varför folk skriver in till de där programmen. Att de inte söker läkare istället. Man tycker det vore lättare. Knepigt, men vad gör inte folk för att nämnas i tv.  För när man skriver dit kan man ju inte vara garanterad ett svar, som man kan vara om man sitter öga mot öga med doktorn. Och vart vänder sig dessa brevskrivare om de inte får svar i tv? Hemmets Journal?

Jaja, inte är det mina problem. Egentligen. Men jag kan inte hjälpa att jag är nyfiken. Man undrar ju.

Dags att dra ner persiennerna, puffa till kuddarna och gå o lägga sig i den nybäddade sängen. Ska jag vakna lika tidigt i morgon som jag gjorde idag måste jag gå och lägga mig tidigt. Det är konstigt att jag fått en vettig dygnsrytm först nu när jag inte jobbar och alltså inte behöver gå upp i arla morgonstund. Knepigt. Jag hade behövt de där tidiga kvällarna och morgnar som man går upp med lätta ben och hoppsanstudsar ut i köket för att dricka kaffe. Men på den tiden var varje morogn en mardröm och jag kom nog inte i tid till jobbet mer ärn en, två gånger per vecka. Resten av veckan fick man skämmas.

Jaja, hade det vart nu skulle jag väl vart där först. Eller, det vet i fan.

Vi fick hem ett sånt där reklamblad, eller reklamtidning snarare, "Borås Posten". Det är en sånd där gratistidning fylld med reklam för lokala krämare och slika figurer.  Jag bläddrade förstrött igenom, mest för att ha något att göra. Då får jag till min stora förvåning se en av mina kusiner, som tydligen jobbar på alternativ äger en affär som heter kinesisk läkekonst. Visserligen har hon, liksom jag, litre ryskt blod i ådrorna, men riktigt så längt bort i Asien kommer vi inte från. Där ser man. Tur att den fria pressen har koll på släkten så slipper jag göra det.

Vädret har fått spatt där ute. Ena stunden regnar det, sen skiner solen. Nästa regnar det samtidigt som solen lyser. Så kommer det en gnutta snö mitt i alltihopa. Man börjar ju lura på om det är så att vädergudarna vart på fest och sitter och sköter sitt jobb i bakfyllan.

Eller?

Thomas Ledin på tv. Pekoralens mästare. Jag får såna där obehagliga rysningar längs med ryggen.Sommaren är kort, fan heller den är tre månader.  Att karln ens fortafarande får gå lös.

Hua, han är så överskattad så jag blir så arg att jag måste gå o lägga mig.

Min yngste son, i år 10 år har skaffat tjej. Jag måste säga att jag blir lite avis. Nä, alltså, jag blir ju inte avundsjuk på just den tjejen. Men att min son i så tidig ålder vågar göra nått så vidrigt jobbigt som att be om chans. Ja menar, när ja var 10 var jag livrädd för tjejer och skulle för mitt liv inte våga be om ens en blick, än mindre be om chans. Så, det jag är avundsjuk på är att han är såpas modig redan i tidig ålder.

Bra jobbat grabben. Bra jobbat.

Den högt ärade Frun I Huset skulle ut på ärenden. Hon skulle passa på att smita iväg medan degen som hon gjort i ordning jäste. Väl så. Men sen kom frågan från henne som gör att jag djupt betvivlar hennes omdöme. För hon bad mig titta till degen och om den hade jäst skulle jag ställa in brödet i ugnen.

Om den hade jäst. Jag skulle inte känna igen en jöst deg ens om jag vaknade upp bredvid den. Det är mig icke förunnat att känna igen en deg såsom jäst. Jag har försökt baka bröd. Men det finns en anledning till varför jag fortsättningsvis knatat iväg till den lokala nasaren och köpt brödet färdigbakat där. Jag kan inte baka. Så enkelt är det. Jag ahr visat mig vara fullstädningt oduglig till ens ett enda moment vid bakning.

Så, det skall bli spännande att se hur mitt uppdrag går. Kanske blir skinkstek av degen. Lika troligt som att det blir bröd med mig inblandat i processen.

Man häpnar. Ännu en dag går mot sitt slut och jag har inte gjort mer än ringt om kattens p-piller, tömt kattklådan, delat min egen dosett, chattat med C och bloggat. Fast nu när jag ser det så här på pränt så är det ju riktigt mycket för att vara jag. Inte så illa pinkat. Om man jämför liksom...

Min äldsta son vet precis hur han skall göra för att reta mig så mycket som möjligt. Sen har han alltid någon helt otrolig förklaring. Som detta med att han bor växelvis hos och sin ömma moder. Han byter på söndagen, som alla våra barn gör. Men sista tiden har han allt får många gånger inte dykt upp på söndagen. Inget telefonsamtal för att förklara eller så. Så, givetvis blir man orolig när ens 15 åriga son itne kommer hem på söndagkvällen. Man ringer hans mobil, men den är ju avstängd. Och hos modern tutar det upptaget. Sen dyket karlsloken upp på måndag eftermiddag. "Jag hade inga pengar på telefonkortet och mamma pratade i telefon". Tydligen bor hans ömma moder i telefonen eftersom han inte ens klarar att kämpa till sig en halv minut för eget bruk.

Jag önskar det vore lika enkelt när man är vuxen. MAn struntar i att gå till jobbet på Måndagen och dyker upp på tisdagen i stället. "Hep, inga pengar på kortet vettu" skulle man mumla lite ur ena mungipan innan man gick in till sitt kontor och stängde dörrren. (Nu kan den som känner mig påpeka att jag faktiskt gjort det en gång. Efter semestern så läste jag fel på schemat så istället för att komma på måndag morgon gick jag till arbetet på tisdag eftermiddag, då jag trodde jag jobbade kväll. Men jag hade i alla fall vett att skämmas. Djupt och mycket).

Fan vet vad man skall göra åt en son unge? Prygla vett i karln? Muta honom. Eller är det som vanligt när det gäller föräldraskap den där tråkiga, jobbiga metoden? Ni vet, prata och kommunicera? Fast hur fan kommunicerar man med en 15-16 åring. Fan det är ju lättare att diskutera filosofi med en guldfisk än att nå en sån där unge.

Jag avgår snart!

Konstigt. Jag måste tillbringa mer tid här framför datorn än jag tänker på. Men nu ser jag sopbilen komma och ta våra sopor. Igen. Jag tycker de kommer titt som tätt med sin stora blåa lastbil, men de kommer nog bara en gång i veckan. Eller, vad vet jag. De kanske kommer så ofta som jag tycker de gör. Men jag tänker som så att om jag råkar sitta här och se dem varje gång måste de antingen komma ofta, eller så sitter jag här ofta. Välj den som orkar.

Det är sånt min stackars hjärna funderar på. Inte undra på att man är sinnessjuk.

Äntligen har jag fattat det där med RSS-feed. Bättre sent än aldrig. Eller? Snälla!

Snobben och Ferdnand måste väl vara det sämsta som någonsin tecknats? Eller?

När jag tittar i dagens lokalblad, vem bligar då tillbaka på en bild? Det är en artiket om döden (lite skön söndagsläsning) och bilden föreställer en gammal kompis som jobbar som dödgrävare (han sa just i artikeln att det är ok att kalla honom det). Konstigt, jag och en av mina allra närmsta och bästa vänner talade just häromdagen för första gången på en smärre evighet, vi fann varandra på MSN, och vi snackade just om vår gemensamma kamrat och undrarde vad han sysslar med nu för tiden. Nu vet vi. Han gräver gravar och planterar blommor på kyrkogården, precis som han gjorde på den gamla goda tiden.

Knepigt vad en del saker sammanfaller.