WoBWorld

Jo, jag har svårt för när det blir så här mörkt. Jag kommer liksom aldrig igång innan det är dags att möta allt det mörka igen och när så sker så går jag ner i varv vare sig jag vill eller inte. Det borde ju inte vara något svårt för en som hela tiden klagar över att han går på övervarv. Men jag blir ångestpåverkad och deprimerad. OCH trött. På en och samma gång, hur det nu funkar det där. Märkligt.

Men som jag tidigare sagt, i år är det inte alls lika påtagligt. Jag mår rätt bra. Blir lite ensamt att sitta här ute i Viskafros och glo på väggarna. Ibland tycker jag det i alla fall. Men eftersom jag har en parant dam jag besöker lite då och då så funkar livet helt klart bättre än det hade gjort utan det trevliga samtalen, de bra filmerna vi ser och allt det där andra som man ägnar sig åt.

Sen kan jag ju alltid ta bussen in till stan för att traska omkring lite i affärer och drömma om saker jag inte har röd att köpa. Nu i dessa tider får man ju titta lite extra på julklappar med. Det tycker jag är lika svårt varje år. Jag är så kass på det där. Låt mig berätta en liten episod för att måla upp bilden.

Jag och en vacker, ung och fartfylld dam hade precis kommit in i ett förhållande. Det var så nytt att det inte ens fanns, men vi beslöt att byta julklappar.

Av henne fick jag en parfym som jag fortfarande älskar. Använder den lite titt som tätt. Inte samma flaska då, eftersom detta var några år sedan. Men ändå.

Hon fick en brandvarnare. Alltså. Ärligt talat, vilken jävla oerhört feeeeeeel julklapp. En brandvarnare till en dam som man uppvaktade. Inte undra på att man är singel liksom. Hå hå jaja.

Men. För att återgå. Som sagt, jag mår rätt gott och nu ska jag krypa ner i min säng för att läsa lite. Håller på med 4 böcker samtidigt så det blir lite rörigt. Men det är nog oftast så jag läser tror jag. Om jag inte hittar en såndär bok som man bara försvinner in i.

Plus att jag ska ligga där i sängen och fundera på hur jag ska få tag på en riktigt, riktigt billig soffa. Helst en snygg sofffa som inte är skabbig men ändå vääääldigt billig. Får lura lite på det där känner jag.

Så får det bli.

Man kan, i dagens publika blad, läsa, huru ett berusat sällskap har tappat en kista i något så chockande som  i en grav. Jaha. Och? Vart skulle annars kistan hamna? Så vart de fulla och låt det ske. Det var så. Återigen. Samma hål, men någon som trodde att hålet var mindre djupt om någon var nykter om hålet var... eller? Va?

Döden skrämmer. Den skrämmer oss så att vi ens orkar bry oss om vem som bär kroppen, köttet, morset, det som förfaller,  som ligger innanför en smula trä. Sorry. Jag har arbetat med döden i 20 år och jag kan berätta att det de facto inte spelar någon som helst roll om den som bär kroppen är full eller nykter eller vacker eller ful eller vit eller gredelin. Död är död är död.

Samma stank eftet 4 veckor, samma insjunkna ögonhålor, fast du inte ens vågar tänka tanken på att dina ögon kommer att försvinna.

Du vet inte var jag varit. Du vet inte vet inte vem du är.

Så det förfaller mig en smula grovt. Det för mig uppbragt. Sänd in dem. Alla dör som gör mig en bättre människa är jag var nyss och åtrerigen så kommer jag tillbaka till samma melodi, samma lilla tralls. sAmMA lilla låt. En som berättar om man inte är den som allas vill man ska vara.

Ni som följt min blogg vet vad jag menar. Men det här är faen bättre. Men annars är det bara att söka på.... typ-.. Din trappa

Raspet i ordet oroar mig är värt ett helt liv. Lyssna om du vill. Skit i det om du vill. Jag vill.

Du vet. Den där dagen där du ligger i det vita rummet. Svarta gardiner som du inte har råd med. Sol som inte når dig. Du är säker. Du är säker för facket och arbetsgivare och blodet och livet och dina barn. Inte för att du vill men för att du måste.

Vitt rum. Svart. Blundar. Blixtrar, allt är slut. MeN Det BörJaR sNart!

Hör du stöveltrampet? Jag hör det. Men visst gör du. Jo, den är dina klackar som slår i den spruckna asfalten. Varje gång du svär över de där som flyttade in bredvid dig är det din flata fot som smäller i marken. Du vill tro att allt du gör är att tycka något. Men du glömmer att tycka med substans.

Så du sitter där i ditt trygga boende. Hur det nu ser ut. Kanske bor du i buske nummer 7? Likt förbannat är det någon annas skuld, skuld, skuld att du sitter där du gör. Någon vars namn du inte kunde låstas om fanns när du gick i skola, de där få minutrarna du fanns där. Men nu målar du, eller spelar idiot eller är idiot. Kanske säljer du en möbel? Kanske är du någon som säljer pengar?

Alla väljer. Men om du ens funderar på att välja att döda din granne väljer jag att vara rädd för dig.

Gud vad gott det var att skita. Tyckte jag. Men sen kom jag på att jag nog skulle gått upp ur stolen och in på toaletten innan jag gjorde det.

Men det är alltid gott att göra.

Meh, Gydh! Jag veeeeeeeet.

Jo jag vet. Alla ska titta på "Robinson" på tv och ingen erkänner det. Själv vägrar jag. Jag vägrar tills den dagen folket, det där vita, stolta folket som vet sitt eget bästa vet vart titlen kommer ifrån.

En bok. Nån?

Fredag?

Nån?

Äsch.

Varför är det alltid så att när jag är som klokast är jag som mest sårbar? "Det finns inga ord för det på det här jävla språket". Så jag låg där och funderade på varför en de del säljer sin själ till satan och kom på att jag gärna hade gjort det själv men min själ betingar inget pris. Sorry för mig. Mitt liv är värt inget och stoff.

Men det är mitt och vad mer kan jag göra. Så begjut mig med dina okväden.

Det jävligaste i det hela?

Jäg är fasiken nöjd.

Förövrigt är fasiken ett ord jag använder för lite.

Bahdde miiig.

(De som vet kan förstå det sista).

Men ni vet. Allt det där som gör dig lycklig gör din fru lycklig. Just för att det gör dig så ledsen. Så när du svarar mig hårt och fult så är det väl ändå inte mig du pratar med?

Kul, äntligen ett inlägg man bara inte KAN få svar på. För hur ska det gå till? Glömmer, den 3laka har alltid ett svar. Är man dessutom dum och elak så går allt liksom. Så, jag har redan svarat på allt du kommer att säga.

Vissa dagar ser man ju ljuset. Jag måste erkänna att jag känner mig allt med ensam i världen som tycker att SD inte ska ha sin plats i riksdagen. Faen, skulle jag få bestämma skulle inte ens bokstäverna få finnas. Men så kommer jag på att det är ju så de själva vill ha livet. Ta bort allt som inte passar och så blir allt bra. Så inte ens det kan man få ha ifred.

Men jag undrar verkligen. På allvar. Om någon av alla de jag känner och som jag räknar till respektlabla människor men ändå gått med i gruppen "SD till riksdagen" på fejan har läst igenom partiprogrammet? En halvdansk vill att SD kommer till riksdagen. Ok. Så då är det väl det dags att den där halvdansken betalar de där extra procenten i skatt som det är tal om? Till att börja med. Eller att kvinnan som blir misshandlad av sin bror för att hon hade på sig kjol ska utvisas tillsammans med honom och föräldrarna och övriga syskon just för att brodern är dömd för ett brott?

Men man kan börja räkna upp och det spelar ingen roll. För folk vet inte, de bara tror. De tror att deras egna dåliga lön, frugans tjat och den egna impotensen beror på Hassan som säljer Aftonbladet på söndagen när repsektabla svenskar helgar vilodagen och stänger IKEA. En miljadär kan gråta men han har fortfarande varit Nazist. Tänk... Kamp, sång, rad.

Men det spelar som sagt ingen roll. Man kan tjata, argumentera och försöka diskutera. Alla argument faller platt till marken när de yberblau säger att de inte får säga det som de säger eftersom det inte är PK att säga som de säger. Fast det som är PK är just att säga som de säger just nu. När ska vi annars prata? För 20 år sedan?

Jösses.

Äh! Man läser och så. På nätet finns den där tillsynes eviga fighten mellan Windows och Mac eller Microsoft och Apple. Men ärligt talat. Vi pratar väl om två helt olika saker där? Windows är ett operativsystem, Mac är en dator. Försök ens skruva upp en endaste liten jättepytteskruv på en Mac och du har ingenting. Windows ligger kvar på skivan.

Jag låter lusten att sova ta över efter att min läkare skrivit ut mina sömnmediciner. Jag fick till och med prova en ny som är en gammal. Men den tar vi i morgon.

Och kylplattan som jag köpte på Netonnet och kunde hämta ut idag med hjälp av kära mor gör sitt jobb under datorn. Jässes, laptopen är sval under och stabil som den aldrig varit. Jag försöker hitta de där heta punkterna men det faller på sin omöjlighet. Plus att tangentbordet är i en helt annat ställning, en som är bekväm att skriva på. Ett gott köp pch om 20 minuter får kära mor tillbaka sina pengar som jag lånat.

Livet är gott och så är jag.

Just nu.

Men är det inte så att orden är det som gör att vi kan kopplas ihop? Ja, förutom sex då. Utan ord kan vi bara knulla men det blir liksom inte så mycket mer. Kanske rensar vi pälsen på varandra, den lilla ynkliga vi har. Men säg den kvinna som inte har hår där en människa, om nu en människa inte är ett djur ska ha det. Männen behöver jag väl inte ta upp eller? För böhfelen, vi män har hår där inte hår borde vara och dessutom avsaknad av hår där det borde vara hår.

I lika fulla fall. Orden. Jag fick en verbal total utskällning häromveckan. "För dig är allt ord". Sade hon. För det brukar vara honor som skäller. Männen slår möjligen och bara där ser vi vem som är smartast. Det roligaste med den meningen är att männen fortfarande inte fattar något av den.

Men för mig ÄR orden allt. Jag kan se en riktigt ful kvinna och bli kär för hennes ord. Nej, jag är inte något annat än en libertan. Så klart inte. Utseendet går alltid före allt annat. Nu menar jag att det är det som visar sig först. Men försök prata med ett utseende. Funkar liksom inte. Den bästa varianten är väl att leta upp någon som är vacker, klok men inte så klok att den förstår att jag är ett nerköp oavsett vilken våning du startar på.

Så ska jag göra.

Det har hänt något i världen igen. De där, lyckliga, vackra, har blivit gråhåriga, bredskäggiga. Nu talar vi så klar om männen. Men öven hos kvinnorna har något hänt. En stilla revolution som jag tror är faen så mycket mer betydlesefull än den där predikande behåbrännande saken som kvinnorna trodde de var med om då på 70-talet, innan de födde barnen och var hemma och glömde bort att de skulle göra karriär. Vad nu en karriär är? Men ofta undrar jag hur Schymans barn mår??? Ingen mamma, ingen pappa, bara snälla tanten på dagis.

Själv är jag uppväxt med en pappa som var hemma och en mamma som jobbade. Jo, bara där gick det fel. Så klart. Min far gjorde allt det där med att vara med lilla mig, städa, skala potatis, koka gröt, ta med mig på låååånga promenader i Annelundsparken eller Ramnaparken eller helt enkelt rakt ut i skogen. Där kunde vi stå och dofta på skogen. Han rökte visserligen men det gjorde jag inte. Då.

Sen började skolan och helvetet. Men det är en annan historia.

Fast jag lärde mig en hel del de där åren. Att könet bakom omtanken inte spelar någon som helst roll. Men att det är viktigt, faen så viktigt att man har en tråd med den som man är med som barn. Den tråden finns inte när man är på dagis, hur mycket vi än vill det. Nu kan mina egna barn mörda mina ord, det vet jag. Och det borde de. Men jag kan teorin i alla fall. Sen är det väl uppkörningen som jag inte klarade.

Jag önskar mitt liv hade ett soundtrack just nu. Ni vet. Som på film. För så kan det ju vara ibland, om man anstänger sig. Borås kan bli Manhattan eller Croydon eller vad du vill. Man bara stolpar på och glömmer allt det ensamma som bor i bröstet och traskar. Förbi dom som ser fula ut. De som vill dig illa. De når dig inte. För du har sepiafärgat liv. Pianot klinkar och du går lite för fort.

Men mitt liv är tyst. Jag vågar inte annat. Mina försök att nå yttervärlden fungerar inte. Tror jag. Eller så bryr sig inte omvärlden om mig. Som om jag vore på Kröklingshage. Ni som vet vet, ni andra kan bara tänka något som är sommarvackert men vinterhårt.

Nä. Dags att ta en kopp kaffe och lägga sig.

Som vanligt när det gäller mig, en motsägelsefull historia.

Kommer det man skriver någonsin fram? Jag funderar på det där. Jag skriver och skriver ochskriverochskriverochdriver med allt. Smuts och allt det som är fel och skevt och skumt och nog blandar man in allt det där mörka som finns i ditt bröst fast du inte riktigt vill se det. Man är alltid jag. Jag är alltid man. Jag är en man. Det har tagit mig 39 år att fatta att jag inte kan fly mitt kön. Jag är begaistrad i att vara man. Herregud. Vit, man, kristen. Det kan faen mig inte bli bättre. Även fast jag blandar in svordomar allt mer i mitt språk.

Hur toppar man det? Pingvin? Funkar liksom inte. Jag kan lätt vila en natt bredvid en kvinna, oavsett hennes färg eller religion och sedan gå därifrån på morgonen och veta att jag inte behöver se mig om. Jag blir ingen saltstod. Det är kvinnans Lott.

Ja, ni som är lite teologiskt intresserade kan se det intressanta i förra stycket. Ni andra kan titta nu för nu är Kalle Anka över.

Jag och bara jag, får gå ensam genom ljuset. Ingen får följa med mig och är inte det en nåd att stilla bedja om?

Jo, de tre identiska inläggen tidigare ska vara där. Bara för att jag vill.

Det är rätt spännande att ha en blogg har jag kommit på. Från början lockades jag bara av att få skriva och lägga till snygg grafik till det. Men det brann upp snart och nu sitter jag här, 5 år senare. Funderar på vart de där åren tagit mig och kommer på att ni har faen ingen aning. DET är kul. Så många som tror de vet men ingen som vet något. Lite som när hela Tyskland röstade på Hitler som kansler och sedan sade: meh, jag visste ju inte".

Så. Låt oss göra något vettigt av det som hänt.

Någon? En idé?

Varför ska jag bli beroende av allt jag hittar på livets stig? Är det inte alkohol så är det sex och är det inte det så är det inlagd sill eller Keso. Bacon. Stekta, kokta ägg. Katter. Tanken på en hund. Min gitarr. Tröstlös onani.

Jag nämner inte ens koffein eller nikotin eller soterin eller ferein eller något annat "in" som de inte kommit på än. Ge mig tanken på att få det så är jag fast.

Fast jag klarar mig rätt hyggligt måste jag säga. Om jag jämför. Ingen parkbänk för mig inte. Nä, en stol under köksfläkten och en busstur in till staden är min lilla filiodi.

Men jag undrar bara?

Visst vill man säga något. En kvinna hade för bara ett nyssens tag den oerhörda fräckheten att säga att jag ibland är en lysande dålig skriftör. Först drog jag efter andan. Är det möjligt? Ens att tänka sig? Så klart. Men jag vet inte. jag måste likt förbannat skriva. Det är väl ungeför 3 år sedan, snart 4 som gränsen mellan det jag skriver privat och det jag skriver här suddades ut, inte totalt, men den blev vag i konturerna. Svår även för mig att se.

Så jag skriver. En del hamnar här, en del i mina privata arkiv och en del kommer inte längre än till lappar på bordet eller "notes" i mobilen. Men skriva måste jag.

Vad jag vill säga med det hela?

Jo. Jag är så ytterligt tacksam för att vara benådad från skriftstraffet genom att ni är några tappra få som läser, om inte allt, så mycket. Tack och tack igen. För det kanske inte spelar så stor roll för er och jag är oerhört säker på att ni hoppar över rader, men för mig är det en av alla de saker som gör att jag lever.

Tack.