WoBWorld

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

I höstkylan, allt det våta, är alla ansikten neutrala på bussen. Alla sitter och tittar ut genom mörkret och det skulle inte spela någon roll om man satte eld på hela skiten. Ingen skulle flytta sig, lyfta sig, ens se det. Det svarta har tagit över.

Så faller nya människor in, andra som vi inte sett. Vi dansar den där dansen som bara finns på bussen. Av rädsla för influensa, bakterier eller varandra. Ett steg bak så tar du tre steg fram. Min väska i mitt knä så får du plats på sätet mitt emot mig. Varsegoda. Älskar du mig? Jodå.

Så vi åker där. Stål, plåt, diesel och vatten. Kött som i en liten konserv redo att öppnas av någon vi inte tidigare sett. Inlagda i livets svett.

Men. Slutet är alltid nära i en buss. En hållplats och sedan är man hemma. Stolpa ut. Öppna en burk. Andas, andas, andas. Röka fast alla fnyer åt att man gör det. Ta ett extra bloss just därför.

Älskar jag dig?

Tänk. Hur man än vänder på den del som är bak så sitter den bak. Jag var ju som sagt hos la docore idag. Gott så. Det är jag en smula bortskämd med. För när såg du senast en doktor liksom? Ibland tror man att de är som dinosaurerierna. Man vet att de funnit men faen vet hur man vet det.

Liktväl. En sådan såg jag idag. För det var lite åt det hållet. Att jag såg honom. Ännu en ny. Ännu märkligare än den förra. Han pratade, sen plötsligt slutade han säga nått, stirrade i bordet i en minut, jag vet för jag tog tiden där jag satt, och forsatte. Flera gånger. Till slut ville jag nästan fråga honom om han behöver någon form av läkarhjälp. Men jag är ju ouppfostrade så jag satt lika tyst jag med. Mest för att retas. Jag tror att han ville jag skulle avbryta det hela. Nå, säg att jag ska gå till vänster så går jag rakt ner.

Nä. Vi satt där. Han och jag. Moll tigande. Stirrade i bordet från var sitt håll. Det var inte läge att dra ner byxorna och sjunga en glad sång om delfiner kan jag säga. Nå. Till slut kom han fram till problemet. Lite oväntat måste jag säga. Alltså problemet.

För mycket vätska. Alltså, mina levervärden var måttligt förhöjda. Precis som hos 73% av svenska folket som han sade. Men det värsta, problemet, det som var farligt, var mina saltvärden. Att jag var urlakad. Vi diskuterade det vettiga i att dricka en massa vätska och kom överrens om att det är korkat. En vuxen människa behöver sisådär 2,5 liter vätska, mat inräknat. Ändå går alla med en vattenflaska. Snacka om att vara i farozonen för att få en brakinfarkt. Kaliumbrist någon?

Nåja. Mina prover var likvädeles en smula höga där med som sagt. Så nu ska jag bara dricka starka drycker. För det är mindre vätska i dem. Så tolkar jag saken.

Nja, eller, vi kom överrens om att så KAN man tolka saken men att det kanske inte är det smartaste sättet att tolka det hela på. Men ändå. Livet är som teologin. Fritt att tolka.

Så. Nu sitter jag med en mugg kaffe och låter den skölja ren min kropp på alla de där salterna och vitaminerna man behöver. I morgon, fel, i natt kommer mina pengar och då. Fast det mesta går åt till inget. Idag var jag tvungen att låna pengar av kära mor eftersom mina recept gick på 1475 skr. Sådär bara. Men så blir det nästan gratis eller gratis resten av året. Gud vad jag är tacksam för att leva i Sverige. Än så länge. Ett land som tar hand om dem som är dokumenterat sjuka. Eller? Hmmm?

Det sista var mer menat som en föraning om vad som kommer. För jag är vansinnigt tacksam för allt jag fått tillfälle att bli de senaste åren.

På tal om inget.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den här dagen eller inte. Ena stunden så knatar jag omkring i min morgonrock och bara myser sådär jultomteaktigt för att det är söndag och jag har böcker att läsa och katten inte har pinkat i min säng på en hel dag.

Men så känner jag efter och upptäcker att jag har ont i magen och att skallen och att jag är uttråkad. Jag har ett paket på posten som jag inte kan hämta ut förrän på torsdag när jag får pengar. Jag vågar inte spela musik högre än att jag knappt hör den för att jag inte vill att grannen blir upprörd igen. Det börjar redan mörkna ute.

Så jag velar fram och tillbaka och kan då rakt inte bestämma mig. Men jag tror att jag gör ett mentalt krafftag och gör upp med mig själv om att negligera de tråkiga dystra sakerna och koncentrerar mig på det goda i en söndag i november.

Förövrigt, jag har sagt det förut men säger det ännu en gång, Spotify är helt jäkla underbart. Just nu sitter jag och botaniserar i de gamla hjältarna Depeche modes skivkatalog och drömmer mig tillbaka till när jag satt med vinylerna i handen och lyssnade andäktigt till tonerna och texterna.

Så. Det får bli en kopp the för att lindra min stackars mage och en Alvedon för att lindra min stackars skalle och något att läsa för att lindra det tråkiga. Resten ger sig. Det gör det alltid.

Jaha. Det var inte svårare än så. Sova lite så försvann det lördagsblåa och jag mår som folk igen. Men är gravt uttråkad. Vansinnigt uttråkad. Jag tycker inte om det. Det behagar mig icke. Nog för att man kan ha tråkigt då och då. Men inte på en lördag. Det vore trivsamt att ha någon att prata med precis just nu. Inte om elände och bedrövelse men om skojsiga saker. Tramsa lite helt enkelt. Jag är på tramshumör.

Bäst som jag satt där, nyvaken och en smula yr av den djupa sömnen så ringde det på dörren. Där utanför stod en barsk granne och bad mig sänka musiken för det lät lite väl mycket ner till dem. Jag blir så trött. Lördagkväll. Och folk orkar bry sig liksom. Fast å andra sidan skulle jag nog själv bli sur om det dunkade i väggarna när jag skulle umgås med familjen och titta på körslaget på tv. Inte för att jag skulle få för mig att titta på det där programmet. Kalla mig elitistisk men det är sån skit att jag baxnar. Jag tittade några gånger för att jag trodde det tillhörde allmänbildningen men ärligt talat. Körsång är så tråkigt att tapeterna krullar ihop sig. Nästan värre än skidskytte. Men bara nästa.

Något som däremot retar mig rätt mycket är att jag missade att katten återigen pinkat i min säng och att jag låg där och blev inpissad jag med. Så nu luktar jag kattpiss. Pust och stånk. Blir till att duscha och byta kläder och annat jobbigt. Om hon fortsätter med det där så vet jag banne inte vad jag ska göra. Stänga dörren till sovrummet kanske? Kan det vara så enkelt?

Nä. En kopp kaffe och en cigg. Musiken på låg volym och sockeplast på fötterna så kanske man får vara ifred en dag när man absolut inte vill vara det.

Det händer sig så att man beger sig till fridens värld. Där samlas vi, de smutsiga och trasiga och vi som är fel med mödrar som gråter bittra tårar. Vi sitter där och pratar strunt och löser världens problem. Svaret är alltid det samma. Älska varandra och skäms inte för att du vill knulla. Nej, vi vill inte älska, vi vill knulla. Vi vill att alla kramas och tycker om varandra.

Så vi bjuder varandra på en tia när vi möts där vi skakar utanför stadens kyrka. 13,50 kronor till en starköl. En smula frid från livet som jagas av oss. De andra, de som håller skiten från sig, de jobbar och sliter och försöker få sin vardag att gå ihop. De går upp när vi somnar, de gör allt de kan för att hålla skiten ifrån sig. Vi som inte orkade sover då. En orolig ful sömn som slutar med ett uppvaknande när lemmarna skakar och man vill dö om man bara vågade. Man tänker på tåg i full fart och hur lätt det är att ta ett steg framåt. Men man vänder sig och och kräks ner sitt golv.

Men just nu är friden min vän, jag snattrar med en vän och livet är väl lite sådär dom jag vill att det ska vara.

Det är fredag.

Yes i mina blodådror. Grönt, tjockt och renande. När jag tittar ut genom mina fönster ser jag ingenting. Allt är svart och novembertrist. Din hud dyker upp i mina tankar, som en ovälkommen gäst man inte kan förskjuta.

 

Doften sitter på mina kinder. Dyr och vanlig. Smaken av dig finns på mina läppar. Det som är det allra hemligaste du har att berätta i min mun. Tungor som möts och spott som vrider sig i vinden mellan en mun och ett ansikte. Allt det där elaka som finns är fel.

Så jag väntar på att hjärtat ska sluta slå som en hammare i huvudet. Att låta bröstet vila och tänka tankar som är ljusa och vackra. Om dina ben och dina ord. Hur du ler när du strax ska skratta. Allt det där som borde vara mitt men som är något jag bara kan tänka om hur det vore.

Plaster gör oss lyckliga. Allt det där som tre dagar senare är trist och i backspegeln. Som ett batteri man aldrig låter vila. Toner som klingar ut från en vacker dyr flygel är förlorade i samma sekund de är borta. Man minns men kan inte längre känna.

Yes löddrar i mina hjärtan. Gult är det ljus som faller på mitt liv. Vitt är bruset i mina tankar och svart är det jag ser när jag blundar. Explosioner av tankar som aldrig når sitt mål. Så ska det vara och så skall det bli.

En dag som den här, när allt är grått och lila och man får tända lampor redan på eftermiddagen så funderar jag ibland på vart livet tar vägen. Hur går det till det hela? Enda dagen är man 16 år och olyckligt, lyckligt kär i någon som doftar gott och kysser bra. Man sluter sina ögon för en sekund och när man öppnar dem igen är man mitt i livet och balanserar på randen till att vara obevekligt vuxen. Om 5 månader blir jag 40 år. Jag är medveten om att jag nog har någon liten kris när det gäller det där. Det är inte de att jag är rädd för att bli gammal. Men jag är livrädd för att inte längre vara ung. Om det ha gått så här fort fram till nu, hur fort kommer det då inte att gå resten av tiden?

Det finns millioner saker jag vill göra men jag inser att jag inte kommer att hinna, inte ens om jag blir tusen år. Tiden räcker helt enkelt inte till. Alla böcker jag inte hinner läsa, all musik jag inte kommer att höra. Alla vackra kvinnor jag inte kommer att få se. Alla dessa varma morgnar i juni som inte kommer bli mina att omfamna. Det retar mig. Oerhört.

Det fanns en tid när jag trodde att livet alltid skulle finnas. Då när jag slösade min tid med att göra saker jag absolut inte ville, men som jag trodde var nödvändiga. När ordet nej inte fanns i min vokabulär. Så dumt. Så dumt att arbeta mest hela tiden, så dumt att arbeta så att man tillslut slockande och blev rädd för ljudet av mobilen som ringde. Att komma på att man gömde sig från människorna på arbetet för att man helt enkelt inte klarade att ta tag i det som de förväntade sig att man skulle lösa. Jag är fortfarande tacksam mot den kvinna som uppmanade mig att sjukskriva mig, sluta jaga och börja läka. Vi gifte oss, jag och den där kvinnan men det var ett dåligt beslut. Man kan inte gifta sig när man är trasig och sönder och faller isär dag för dag.

Men de där dagarna är över och borta. För även om jag vissa dagar mår kass så mår jag så inihelvete mycket bättre idag än jag gjorde då, 2003-2004. Då när ångesten rev i mig och jag lindrade den med oceaner av folköl och tankar på att överge livet. Men det tar tid att läka och jag är ibland förtvivlad över att mitt liv är så begränsat. Men så kommer jag på vilken underbar chans jag fått av tillvaron. Att få plocka isär mig och sedan montera upp allt igen, fast rätt denna gången. Det är få förunnat. Men jag hade aldrig vågat hoppa av tåget om inte den där kvinnan uppmanat mig.


Så jag är väl mitt i livet då. Jag är ensam men för tusan. Det är ju så jag vill ha det. Mitt behov av ensamhet är obegränsat. Visst älskar jag att vara mitt i människors uppmärksamhet, men om jag inte får låsa min dörr, stänga av mobilen och dra ner persiennerna då och då blir jag tokig av stress. Men det är väl med det där som med det mesta som är jag. De ständiga motsättningarna. Löjligt social men med ett behov att slippa interagera med någon eller något. Ständigt positiv men alltid negativ. Klok och sansad med hetsig som en retad tiger.

Det är sådana tankar som når mig en dag som den här. Och varför inte? De skadar inte, de läker.

Det är sådär mörkt. Sådär ensamt. Ett rum med gula väggar. Musik som spelar för högt för timmen. Glasbord, två gitarrer, fel, tre gitarrer. Ingen sjunger. Ensamhet. Som inplockad i bomull. Det ingen viss säga. Det inget vill veta av. Vem är du?

Så jag är jag  och jag kan inte annat. För hur skulle det då se ut? Om det inte vore jag som vorde den främmande fågeln?

Jag älskar dig. Bara så du vet.

Gud, som jag inte tror på. Jag blir galen. Jag blir galen av alla dessa som pratar om att man ska tänka sig ur ångesten. Min elaka sida tänker att det ska bli gott att de kommer att sitta på något åldersdomshem om 60 år och någon käck personal drar in dem i ett rum för att lyssna till metallica och äta surströming fast de inte vill.

Varför kämpar man? Vad är det som får en ensam människa att säga att den ska leva trots att hela världen är emot den? Nu sker det väldigt sällan att de faktiskt är så. Men nog kan man uppleva det så?

Jag vet inte. Kvällen, dagen, har varit så full av upplevelser så att jag inte kan sortera dem. Lite för mycket. Lite för. Skuggorna jagar mig men jag gömmer mig i dem. Jag är rädd. En stark och klok röst i telefonen sade åt mig att jag var fel när vi sågs. Jag som så desperat ville vara rätt. Det gjorde ont i en sekund innan jag fann att det är så det är. Varför vara så rädd för att vara sig själv? För det fann rösten i luren att jag är, när jag skriver, när jag pratade.

Men. Jag är, så desperat jag försöker berätta det, så mycket mer än den jag skriver. Men jag var nervös när vi sågs. Som sagt. Så orolig för att vara rätt så att jag blev fel och ju mer fel jag blev ju värre blev det. För att vara rätt måste man sluta vara fel.

Mitt liv är en härva av ett nystan av fel och rätt och saker jag vill säga. Jag står maktlös inför kärleken igen, som Kent sjunger. Nu menar jag inte den innerliga kärleken utan den som man vill ha, jo, ha, från någon man tycker om.


Men, mitt liv är som det är. Ditt liv är något annat. Något helt annat. Din vägg där drömmarna visas är inte min vägg. jag har min vägg. Att slippa ta beslutet.

Eller hur?

Jo, Jag har nog snöat in på det där med en vän som dömt mig utan att ha koll på läget. Jag vet. jag vet även att jag har prövat hans tålamod. Men det vore gott att bli dömd för det jag de facto gjort och inte det jag sägs ha gjort. Förutom att det hade varit trevligt att någon som kallar sig vän går förbi en avsimmad vän och kollar läget och om vännen behöver hjälp. Men sånt är inte livet, inte på riktigt. Faen. jag kunde legat där och mannen jag kallat min bästa vän knatade förbi och skämdes för mig.

Men. Men men men. Egentligen så spelar det ingen roll. Alls.

Jag har efter att ha vandrat i öknen som de säger hittat mig själv. Det betyder inte alls att mina problem är över eller att jag är felfri. Men jag vet vad som måste korrigeras. Däremot så har jag vara en vag aning om hur jag ska göra det. Min lust för livets fula sidor är allt för stor. Alkohol, kvinnor, svek och lögner och våld. Men jag ska komma ifrån det där. För jag vill det. Inte för att jag måste men för att jag vill.

Så all min ångest, alla mina kval, alla mina synder och all min lätja har lett mig till svaret.

Nu fattas bara resten.

Det är märkligt det där med musik. En dam jag känner, en vän, sade att man blir sjuk av Kent. Jag fattar ingenting. Man blir ju frisk av de dystra texterna. Men då kommer jag på varför folk tycker min blogg är kass. Nä, jag jämför mig inte med J.Berg, men ändå. Jag blir frisk av att skriva och en del vet jag känner igen sig och tycker det är bra. Men andra tycker det är kass och blir sjuka av det jag skriver.

Jag njuter av Lennon, Morrissey, Sinatra, Elvis, Kent när de botaniserar i livets elände. Då kan jag dyka ner i det utan att skada mig själv, smaka på skiten och stänga av när jag vill.

Jag har jagats av en tanke de sista veckorna. Jag och min son satt och pratade om det där med ångest. Om att ingen kan förstå. För det går inte att förstå om man inte varit där. Inte en gång, inte två, utan vecka efter vecka efter vecka efter månad. I mitt fall i 18 år, varje jävla dag. Vi lekte med tanken om att ha en kvinnlig terapeut och säga till dem: Jo, jag förstår att det gör ont att föda barn. För det gör man ju. Men att uppleva det, dag ut och dag in och inte veta när det tar slut. Kan någon förstå det?

Jag är förbannad. Ledsen, så att jag vill gråta. För ångesten har kidnappat en bra del av mitt liv. Lämnat mig på badrumsgolvet, naken för att alla kläder kväver mig, i mörkret. De säger att en panikattack tar slut inom tio minuter. SKITSNACK. Den kan hålla på i timmar, i timme efter timme. Fan ta tio minuter. Tio minuter kan dra åt helvete.

Mitt liv är begränsat. Eller fel. Har varit begränsat. Och säger någon att det bara är att ta sig i kragen så stryper jag fanskapet. Men den kommer ändå inte att förstå så det är ingen mening. Folk tror de har ångest om de har missat att spela in Idol. Lev med den bergfasta tron att du ska dö precis strax och lev med vetskapen om att den tron är fel men att tron ändå tar över hela din kropp. Lev med det i en vecka och kom sedan och snacka.

Jaja. Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Jag släpper inte gärna någon nära in på mig. Det kan tyckas som en paradox med tanke på min utlämnande blogg, men då glömmer du som läser att jag väljer det jag skriver om här. För detta är bara en fernissa. Utanpåverk. En bild av en människa som jag väljer att släppa ut. Det komplexa som är jag behåller jag helst för mig själv.

Men så finns det några människor som vet mina innersta farhågor, glädjeämnen och har en nyckel till det som är jag. Det är en lite skara. 3 stycken ungefär. Inte ens kvinnorna jag levt med eller älskat vet allt. Men så får man en dolk i ryggen. en vän som inte var en vän. Jag kan bara säga:

Nä fy vad livet är tråkigt i november när det är söndag och natt. Men så är det ärligt talat natt mest hela tiden i november så varför bry sig? Nä. I år ska jag låta eländet passera. Titta på det, fundera på hur det vore om man vore mitt i det och låtsas att jag är någon annanstans. Som att titta på ett ykort från en god vän som är på semester i ett varmt land. Fast tvärtom. Liksom. Bara låta tiden rulla på och vips är det dags för julafton.

Så får det bli. Nu ska jag nog lägga mig i min säng och låta täcke och kuddar och böcker och musik och katten värma mig. Fundera på alla de farhågor jag jag hade för ett år sedan, innan de tog en del av mig, och komma på att jag har det förbannat bra. Låta alla tankar på en kvinna, vilken som helst men helst en speciell, vila lite. Bara njuta av att leva och glömma bort den där djupa fruktan för döden vila lite.

För det är nog så man ska leva sitt liv. Tror jag. Fast vad vet jag? Även om jag har en swagger så går jag med huvudet böjt. På en och samma gång. Fast inte samtidigt. Men jag har hittat tillbaka till mina ord igen och någonstans väntar livet på att jag ska ta steget ut från grottan jag befunnit mig i 20 år.

Så jag tar väl klivet då.