WoBWorld

Men herregud. Hur länge har Adam Alsing varit programledare för Jeopordy? Vart tog Magnus Härenstam vägen? Finns det då inget heligt i vår värld längre?

Nån yrhjärna ringde tidigare idag och ville köpa min bil. Sådär bara. Tydligen hade personen lagt märke till att bilen stått där den står i snart ett år, dessutom att den har punktering på ena framhjulet.

Men givetvis så säljer jag inte min kära Saab 900se inte. Men personen påpekade att den står och möglar i klädseln och det kan han ju ha rätt i. Jag kommer ihåg hur före detta fruns bil stod avställd en vinter och hela klädseln möglade i fukten så hon hade fullt upp en hel dag med att tvätta rent det hela. Så jag kanske borde starta upp bilen nån dag och värma upp inuti kupén så att det torkade upp lite.

Men tänk ändå att min bil är så jäkla snygg att folk tar reda på vem som äger den och ringer och ber om att få köpa den.

Inte illa.

Det går tydligen ett rykte här på stadsdelen att jag skulle ha hängt mig. Så befängt. Som om jag skulle hänga mig! Fy så folkligt och vulgärt. Man blir ju verkligen inte ett vackert lik efter en sån handlig.

Nu har jag inga som helst planer att låta min bana sluta på ett så snöpligt sätt. Planerar att dö i armarna på en vacker brunett när jag är i 90-års åldern eller gärna äldre än så.

Jo, jag vet, det var bara nyssens jag umgicks med tankar på att hugga ner livets träd men det var nog mest ett rop på hjälp det hela. Jag hade nog mest blivit förbannad om jag vaknat upp och funnit mig själv avliden. Då hade verkligen den dagen varit förstörd.

Nu blev det ju inte så, gudskelov, För jag älskar verkligen livet, trots att det är en lite knaggligt väg jag vandrar. Men det finns så mycket gott att uppleva, så många intressanta människor att möta. Så många solstrålar att fånga.

Så. Inte fan har jag hängt mig inte.

Polisen ringde i går på förmiddagen. Jubel och klang i vårt hem. För de hade funnit vår moped och ville nu att vi skulle åka ner och identifiera moppen. Efter att ha dansat glädjedanser i hemmet så att dammtussarna yrde åkte vi ner till polishuset. Väl där kunde vi snabbt konstatera att det visst var vår moped som stod i polisens garage. Av någon märklig anledning hade tjyvarna sågat av backspeglarna och givetvis hade de brytit upp tändningslåset men nog var det vår moped allt. De där skurkarna verkar inte vara de allra smartaste i klassen för en av dem hade det avklippta låset i fickan. Givetvis påstod de att de hittat mopeeden, men det där med att låset hamnat i fiickan bli nog svårt att förklara.

De blev tagna på bar gärning när de höll på med att lasta in mopeden i en skåpbil bara några gator bort. Det var boende på den gatan som tyckte att de såg skumma ut, skurkarna, så det hade ringt till polisen som som sagt dök upp mitt i lastningsproceduren.

Vi har haft sån tur att man knappt kan tro det. Att de boende ringde till polisen precis när mopeden skulle lämna stadsdelen och att polisen hann fram i tid. Den som blev gladast var nog min äldsta son som var den som använde mopeden mest. Nu kan han köra till skolan igen. Tja, som sagt, man kan behöva lite tur då och då.

Jag tänkte jag skulle bli lite modern. Hulda Hustrun har köpt grönt thé, som skall vara så nyttigt. Jag som dricker oceaner av thé tänkte att man får ju inte fega ur så jag bryggde en kanna med det där thét. Jag lade redan från börja märke till att påsens innehåll sluktade lite skumt. Det var uppblandat med citrus och det tog sannerligen överhand. Sen fanns det nån biton som jag inte kunder placera. Smart som jag är så drog jag slutsatsen att den där bitonen var själva thét. När kannan puttrat fördigt hällde jag upp en kopp.

Hua vad läskigt det smakade. Som... ja ja vet inte. Som grönt thé misstänker jag. Vet inte riktigt om jag orkar lägga ner tid på att föröka lära mig att tycka om det hela. Jag har druckit svart thé i alla år så jag är liksom inkörd på det. Det här blir ingen lätt match. Men nu har jag en nästan full kanna med thé att göra vad jag vill med. Dricka upp det är väl förstahndsvalet kan jag tro.

Det finns så mycket märkliga saker nu. Man ska inte äta pasta om den inte är av fullkornstyp. Allra helst skall man visst äta nått som heter dinkelpasta. Vad är det för fel på våra hederliga makaroner? Om man av någon anledning skulle känna för en smörgås ska man äta knäckebröd. Men den dagen knäckebröd kan ersätta en skiva god limpa eller en spröd fralla lovar jag att äta upp min hatt. Kort sagt så har mat blivit livsfarlig. I alla fall god mat.

På tv ser man hur en galen tant slänger Skara Berts telefon i toaletten samtidigt som vi får veta att Berts bajs sjunker som en sten i toaletten. Bajs skall tydligen flyta. Tänk, jag som skött mina toalettbesök helt utan att lägga märke till hur min avföring sköter sig i vatten.

Kaffe får man absolut inte dricka. Samma gäller alkohol. Snart blir det bara vatten kvar att dricka. Den skall visst vara varmt när man dricker det. För att rensa ut massa slaggprodukter och öka förbränningen, vilket jag är kraftigt skeptisk till. Nån ordning får det väl ändå vara på tokigheterna. Vore det så bra med varmt vatten så borde ju varje kaffedrickare vara smala och vackra. Visserligen fulla med farligt koffein, men smala i alla fall.

Nä, jag får väl ge det där gröna thét en chans. Annars har jag ju det gamla hederliga svarta att ta till.

Jag har fått träningsvärk i vänster sida. Men bara i vänster sida. Och jag har inget som helst minne av att jag utfört något som helst kroppsarbete med vare sig vänster eller höger sida. Eftersom jag är kraftigt allergisk mot att ta i så skulle jag definitivt komma ihåg om jag gjort det. Vänster lår värker och ömmar å det grövsta. Var kommer det ifrån? Har jag varit uppe på natten och tränat? Bara vänster sida? Låter inte troligt. Alls. Men faktum kvarstår. Jag har ont.

Min Hulda Hustru påstår att det är träningsvärk efter att jag släppt ut flatulens. Fisigt på svenska. Hon påstår att jag ligger och släpper väder på nätterna. Smattrande, knallande brakare som får putsen att ramla från taket och Min Vackra Kvinna att vakna. Jag kan inte tänka mig att jag kan ägna mig åt sådana vulgära sysslor ens i sömnen. Men Hulda Hustrun är påstridig.

Mycket som är märkligt idag. Nattlig meteorism, träningsvärk utan att träna. Vad kommer härnäst? Märklig dag. Mycket märklig.

Gårdagen var underlig. Märklig på ett fantastiskt sätt. Jag kände inte den allra minsta ångest. Ingen överhuvudtaget. Det var som om någon plockat bort den där lilla surrande motorn från mitt inre. Inte ens när jag riktigt kände efter fanns det någon ångest där. Inte på hela dagen. Är det medicinerna som funkar? Det var nog den första dagen på åratal som jag var lugn, samlad och mådde bra en hel dag. Ja, jag kommer inte ens ihåg hur det kan vara, när man inte är ständigt upptagen med att brottas med ångesten.

Idag har det börjat bra i alla fall. Lite mer spänd än i går, men inte på något sätt farligt eller störande. Har en dundrande huvudvärk men vem bryr sig om petitesser. Är jag äntligen på rätt väg? Efter alla dessa år med ångest, oro och elände. Visserligen tog läkaren i så han nästan spräckte sig själv när han komponerade min senaste medicinering, men kanske var det det som behövdes. Just nu känner jag mig redo för allt. Men jag vågar inte tro att det håller. Ja menar efter 16 år med en sjukdom så tar man inte ut några vinster i förhand. Men som sagt. Det är som om en bit har försvunnit från min själ, en rutten och eländig bit. Hoppas, hoppas, hoppas.