WoBWorld

Döm om min förvåning när jag tittade ut och fann ett rykande och pysande gammalt ånglok med dussintals vagnar stående vid tågstationen. Men sen kom jag på att det var idag det var nått jippo kring det där och att man skulle få chans att åka ånglok en viss sträcka. Vagnarna såg fulla ut så det verkar ha varit många som nappat på jippot. Trevligt är väl ordet för det hela kan jag tro.

Ok. Melodifestival och vi väntar alla med spänning på resultatet. Själv håller jag på Ukraina och Grekland. Bra låtar och vackra damer. Men visst så hejar man mest på Charlott the harlot. Nej, det var visst en Iron maiden-låt.

Jag tittar under protest men jag vet ju att jag inte kommer att ha nått att prata om med en enda människa hela nästa vecka om jag inte tittar så. Men visst ser Perelli lite otäck ut. Nu har hon ju bantat bort sina snygga ben med så att det bara var två små pinnar som hon balanserade på.

Suck. Vilket sorgligt liv jag lever som tittar på detta.

Jag hade två timers till elkontakter över så jag satte dem på två lampor i vardagsrummet. Mycket praktist och bra, jag behöver inte ens tänka tanken på att tända eller släcka. Men det är just det. Bäst som jag sitter där jag sitter framför så tänd först ena lampan och sedan den andra och jag hoppar höjdhopp vid varje knäpp från timern och ljussken från lampan.

Det känns lite som om det spökar i huset och jag skulle i det läget inte bli det allra minsa förvånad om katten började prata baklänges. Men sen sansar jag mig och kommer på att det var ju inte så komplicerat alls. Bara de där mojängerna som gjort sitt jobb.

Tänk ändå var tekniken går frammåt.

Historien upprepar sig med skrämmande tydlighet. Före detta frun brukade alltid säga att jag aldrig lär mig och jag börjar misstänka att hon hade nått där. För när posten ramlade ner i dörren så fann jag till min glädje att mitt exemplar av tidningen "Allt om pc" fanns med i skörden. Så, jag stövlade in i sovrummet, lade mig bekvämt tillrätta och började läsa.

Vips så vaknade jag och det hade gått flera timmar. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är som gör att jag somnar, oavsett hur mycket jag sovit på natten, varje gång jag lägger mig på sängen på dagen. Det slår aldrig fel, hur pigg jag än är.

Men nu är jag oförskämt pigg och vaken så jag ska ta Gula faran till apoteket och hämta ut, håll i dig, mina sömntabletter. Jomen. En paradox kan man tycka. Jag vet. Men så är det.

När jag kommer tillbaka ska jag sätta på lite ärtsoppa på värming och äta den samma med glädje för jag är rätt så hungrig efter all sömn. I kväll väntar ju en högtidsstund framför webbradion när Elfsborg tar emot IFK på arenan. Egentligen ville jag ju vara där själv men ekonomin tillåter ju inte det hela. Jag får nöja mig med radion. Men det är ändå fantastikst att man kan få alla matcher i Allsvenska refererade i radio nu för tiden. Internet är en bra uppfinning.

Nä. Apoteket var det ju.

Oj vad sent det blivit. Jag har suttit och tjattrat med folk på nätet och alldeles glömt bort tiden. Jag som ska upp tidigt i morgon. Jaja, det ska väl gå det med. 8 är ju faktiskt inte så svettigt att knata upp ur sängen. Sen väntar en mopedtur till La Stada för lite sjukgymnastik och sen tänkte jag ta vägen förbi stugan för att se om jag hittar någon kastrull och nån stekpanna eftersom mina mystiskt har försvunnit. Före detta frun påstår sig packat ner det men jag kan då inte finna det. Bland annat finner jag inte en stor wok i samma storlek som en mindre parabol så jag vet inte hur hon har kunnat packa ner den utan att jag finner den. Samma med en massa saker, två pajformar, två ungsformar, teskedar plastbunkar, speciellt en som var så jäkla bra och allt vad det är som jag inte fått med mig.

Jag borde väl skicka iväg ett mess kan jag tro men eftersom hon vägrar svara så är det ju helt meningslöst. Hon har ju slängt alla mina vimylskivor och en dataskärm som stod på hennes vind för att jag inte svarare på ett mess från henne när jag sov. Så hur pratar man med någon med den inställningen liksom? Hårtork, strykjärn, strykbräda. Videkameran jag fick i 35-års present. En massa småsaker som är mina som bara försvunnit på något märkligt sätt. En hel tv. Vi köpte två tv-apparater och jag hade med en 32 "" som hon själv bestämde att den var hennes. Sådär bara. Så vad fick jag med mig av det vi köpte ihop? Fan, när jag tittar mig omkring så är det nästan ingenting. Det mesta är saker som jag hade redan innan och inte ens allt det har jag fått med mig.

Men som sagt. Hon svarar inte på några mess, inte på mail och ringa är väl hopplöst kan jag tro.

Jag kan väl bara hoppas att hon känner sig lycklig med sitt samvete.

Skräp har en vidunderlig förmåga att transportera sig över stora områden utan att man kan förklara hur det går till. Just som jag satt här i vardagsrummet framför datorn så tittade jag ner på golvet och fann en ensam övergiven torr liten makaron. Alldeles alléna i världen låg den där helt försvarslös.

Men hur i hela fridens namn har den hamnat där. Jag kan för mitt liv inte påminna mig att jag skulle ha inmundigat några makaroner i vardagsrummet. Nä, jag kan inte ens komma på att jag överhuvudtaget ätit nått alls i sagda rum.

Så, varifrån kom då den lilla makaronen? Hade den hoppat ur lådan i skafferiet och börjat vandra på egen hand? Vill jag verkligen ha makaroner som rymmer sin kos?

Det hela är ännu ett av livets små mysterier som man kan grunna livet ur sig för att finna lösningen på. På något sätt har denna makaron studsat ur sin förpackning, ut ur skafferiet, ner på golvet i köket och ut till vardagsrummet. Helt utan min hjälp. Jag har dessutom väldigt svårt att tro att Chips skulle ha något med saken att göra. Hon är ju annars förklaringen till mycket i världen. Till exempel att det ligger kattsand i hela hallen eller att man snavar på leksaksmöss när man stapplar ut till toaletten mitt i natten. Men detta kan jag knappast skylla på henne.

Nä, jag får helt enkelt acceptera att vissa saker bara sker, helt utom vår kontroll och att denna vilsna makaron är en sådan sak.

Men knepigt är det.

Jag läste någonstans, jag vet inte vart, att Nigella Lawson gör mat-tv i USA och att jänkarna har så svårt med hennes bak. Den är enligt amerikans standard för stor helt enkelt. Så de har fullt upp med att filma så att den runda vackra saken inte ska synas i bild.

Hjälp! Nigella är ju för tusan en av de allra vackraste kvinnor jag sett på bild. Just det lite runda och volypuolösa gör ju henne ännu mer tilldragande. Äntligen någon som inte är alldels utsvulten. För finns det egentligen någon som tycker att hon ser eländig ut? På riktigt?

Jag kommer aldrig förstå mig på mänskligheten.

Åhhhhhhhh vad trött jag blir på mig själv. Igår när jag var hos läkaren så pratade vi om mitt omvittnade missbruk av alkoholhaltiga drycker och jag medgav att visst är jag inte vit som jag borde vara. Nå allt väl än så länge. Men sen pratade vi om de där proverna som han vill se för att skicka in intyg till socialstyrelsen om hur det ser ut på den där fronten.

Eftersom han var en trevlig prick så frågade han om jag ville vara så vänlig och släpa mitt tunga arsle till mottagningen för att ta de där proverna. Visst sa jag. Sen frågade han hur jag trodde proverna skulle se ut och jag svarade sanningenligt att de säkert ser ut åt helvet för tillfället. Fortfarande allt väl. Men som sagt, det är en trevlig prick så han frågade om jag kunde tänka mig att hålla mig ifrån alkoholen i två veckor och sedan gå och ta proverna.

Jajamen, svarade jag, i fast förvissning om att det kan jag ju. Fortfarande allt väl. Inga moln på skyn och alla är glada och lyckliga.

Så vad är det första jag gör idag när jag känner mig lite vissen och uttråkad? Jo, jag plockar fram de där ölen jag haft stående i en evighet i skafferiet och börjar hinka pilsner för glatta livet.

Smart!.

Varför kan det inte vara lika lätt att hålla sig nykter i praktiken som det är i teorin? För när jag tänker på det så är det ju jättelätt. Ja, det är så lätt att jag måste grattulera mig själv med en öl för att jag är så duktig. Fan ta mig själv. Eller när jag tänker på det så har han väl redan tagit mig.

Dum, dum, dum. Jag är så dum så nu får jag nog trösta mig själv med en öl.

Jag överfölls av en bekant sensation i kroppen. Först kunde jag inte identifiera det hela tills det slog mig. Jag håller på att bli förkyld. Attans också.

Men det som förundrar mig är hur det gått till. Jag menar, jag har ju för sjutton inte träffat en enda levande själ på evigheter. Visst, mobila teamet var här och hälsade på men då satt vi ju i trädgården med gott om luft mellan oss så det hela är ett mysterium. Har jag råkat ut för en supervirus som smittar över nätet eller genom väggarna från grannen?

Jag har inte heller utsatt mig kropp för någon överdriven kyla, inga kallbad för mig inte. Nä, jag har knatat omkring här hemma i min ensamhet och haft det hyggligt bra. Likt förbannat så rinner näsan och i huvudet dunkar en klar förkylningshuvudvärk.

Jaja, det hela kanske bara är en tillfällig hicka i livets vandring. Troligen vaknar jag frisk och redo för torsdagen i morgon och allt är som det ska vara.

Men märkligt är det.

Äntligen. Nu har några forskare kommit fram till ett samband med fetma och ett vanligt förkylningsvirus. Jag visste det. Så klart att det är så. Min övervikt har inget som helt med att jag äter stora måltider fulla med fett på nätterna eller att jag dricker en faslig massa öl. Jag är bara lite förkyld.

Så nu är det bara att sätta sig ner på arslet och vänta på att det kommer ut en tablett man kan plocka i sig så blir jag lika smärt som alla vackra människor.

Tänk att det kunde vara så lätt.

Gud vad jag är kåt på dig. Jajamen. Så började ett mail jag fick av en viss Samantha som bor i Amerikat. Visserligen var det hela skrivet på engelska men ändå. Hur tusan kunde hon veta att jag hade sex senast runt 1835? Det enda jag behövde göra för att åtnjuta hennes kropp och tjänster var att adda henne på msn, sen skulle det bli köra av minsan.

19 år, blond med smärt kropp, stora bröst och ständigt kåt. Så beskrev hon sig i korta drag. Hon lovade göra saker med mig som ingen tidigare gjort. Bara en sån sak. Visserligen föredrar jag brunetter men vad tusan. Man kan ju inte få allt man önskar. Sen ville hon att jag skulle ringa ett telefonnummer med. Det var visst en kostnad inberäknad i det hela, men för sjutton gubbar. För 19,90/minut så kan man ju tänka sig att ringa bara för att slösa bort en stund i telefonen innan hon kommer hem till mig och gör allt det där som hon hade tänkt sig.

Tänk, hon visste till och med att jag har stor manslem. Eller, det har jag ju egentligen inte, i riktiga livet är den högst ordinär för att inte säga åt det lilla hållet. Men hon visste minsann att hon ville att jag skulle köra in min grova i henne gång på gång tills hon skrek högt. Så skrev hon. Klok kvinna den där Samantha.

Fram för allt är jag imponerad över att hon hittade just lilla mig i den stora djungel som nätet är nu för tiden. Tänk vilken tur jag har. Så, jag får väl foga mig i mitt öde och förstå att jag är oemotståndlig för det täckta könet. Visst hade jag en aning om att det var så redan innan, men nu vet jag ju.

Ojojoj vilken åktur hon ska få. Men först ska jag bara adda henne på msn.

Tänk om jag kunde förstå mig på livet det allra minsta. Det är så lite som skiljer bottenlös förtvivlan och ren och skär glädje. Små saker som spelar så stor roll att man inte har den allra minsta kontroll över dem.

Just nu känner jag mig relativt avspänd (för att vara mig då alltså) medan jag bara för några dagar sedan var en enda härva av tilltrasslade nerver och oändliga spänningar. Egentligen har ju inget hänt alls sedan dess förutom att jag hyser ett hopp om att inte behöva sätta mig på bussen tre gånger i veckan. Märkligt.

Sover gott om natten gör jag, hungrig är jag och axlarna har ramlat ner till sin rätta plats igen. Visst, alla problem i världen är inte borta. Det finns saker att ta tag i, men nu känner jag att jag klarar av vardagen i alla fall.

Märkligt.

Jag försökar samla ihop något snällt att berätta i min andra blogg, nått som inte kan såra nån, harmlösa små betraktelser. Men jag får inte ihop det. Jag kan bara berätta om det svarta, fula, livets grå vagga. Inget vackert kan jag se hur jag än anstränger mig.

Missförstå mig inte nu. Allt är inte eländes bedrövelse. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Jag har mycket att vara glad och nöjd över i livet. Men det som kommer är ut sprutar eter och eld. "Hälsan tiger still" som det sägs.

Så märkligt.

Uscha. Jag har svårt att få bort bilderna de visat på tv hur de behandlar slina lamm i Australien där de klipper bort vävnad utan bedövning.

Hur fan tänker de?

Det är något konstigt med ord. Ibland ramlar de ur mig, lägger sig prydligt i rad och bildar vackra meningar som blir till dikter, ibland får jag dra mig ur dem bara för att säga "hej". I går natt hade jag en sån där stund när 3-4 dikter bara skramlade loss från skallen på mig och ut genom händerna, ner på tangentbordet och in i datorn. Idag när jag tänkte upprepa bragden blev det bara skit av allt.

Märkligt.

Hahahaha, när ska jag bli nöjd tro? Den här dagen har som sagt bjudit på så många känslostormar att jag har en hejdundrande huvudvärk. Jag sitter och drar av någon för mig helt oförsåelig anledning upp min högra axel och resultatet är den där skallebonken. Så istället för att sitta och vara nöjd med dagens resultat så sitter jag och är missnöjd med en smula huvudvärk. Tänk att man ska vara skapt sån :-)

Fan, jag har av någon för mig helt underlig anledning ont i mina hälar. Om jag bara kunde fatta vad jag gjort? Det känns som om jag stått  på hälarna en hel natt eller två dagar eller nått. Hur går sånt till? Varför i hela fridens namn får man ont i hälarna liksom?

Mycket har jag haft ont i, eller snarare har jag haft ont överallt. Men i hälarna?

Sånt väcker ju frågor inom en. Har jag stått hela natten medan jag sov tro? Jag vet inte, fan jag sov ju. Men jag vaknade i ju i soffan så jag utgår från att jag sov där ialla fall den största delen av natten. Men problemet pockar på uppmärksamhet för jag har faktiskt vansinnigt ont i hälarna.

Bara att sitta här framför datorn med fötterna i golvet gör ont. Jag är tvungen att lyfta hälarna från golvet men då blir jag bara trött i fötterna av att hålla uppe hälarna. Helt klart ett problem.

Ont i hälarna? När hörde man talas om det senast?

Jag är minst sagt lite förbluffad och lite smickrad över att så många har visat intresse för att läsa den här bloggen. Jag vet inte vad jag ska säga förutom tack så väldigt mycket för att ni intresserar er för en självupptagen liten besserwisser som tänker skevt och vint.

Tack!!!