WoBWorld

Så var det det gamla vanliga problemet. Vad tusan skall man göra idag då. Tänk, på den tiden jag jobbade så kunde man ju bara drömma om att ha dagar som var tomma, som oskrivna blad. Man slet och släpade. Nu när jag inte är till nytt för någon eller något så vaknar jag och går upp redan vid 7 tiden. Trots att jagkan sova till 17 om jag skulle vilje det.

Fast nu ljuger jag lite. Det där går i perioder. Just nu är jag inne i en "gåupppåmorgonensom folkgör" period. Men jag har också perioder när jag ligger likt en strandad val i sängen till långt in på förmiddagen, ja rent av eftermiddagen. Så, vi avslutar den diskussionen nu.

Precis nu.

Det där med att vara två är inte helt enkelt och självklart. Jag har haft tur i livet, oändlig tur, som träffade min Hulda Hustru precis när jag höll på att alldeles köra i diket. Jag har definitivt haft mer tur än jag förtjänar. Men sen, då och då, glömmer jag bort det, tar saker för givet och anstränger mig inte. Inte nog att det är korkat, det är dumt också.

Miin Älskade Hustru är en sån person som tar tag i saker, får grejer gjort. Hon har en tillsynes outömlig arbetskapacitet och går oftast på fulla varv nästan dygnet runt. Det finns inte en sak hon inte fixar eller klarar. Jag å min sida... ja, det är ett sorgligt kapitel. Ibland tror jag att jag inte sen skulle orka släcka elden om mina byxor plötsligt började brinna.  Jag är expert på att skjuta upp, glömma av, strunta i eller helt enkelt inte reda ut, saker. Har jag 4 kronor i fickan måste jag använda 5, kan jag sova länge sover jag gärna ännu längre. Jag ringer bara i sällsynta fall mina vänner för att hålla kontakten, jag kan gå en hel dag i morgonrock och göra precis ingenting hur länge som helst. Så, man kan ju säga att vi kompletterar varandra. Det låter ju bra. Men nu till problemet. Ibland får min stackars Älskade Fru ta hand om inte sex barn utan sju då jag ibland är mer osjälvständig än en omogen treåring. Hon knotar eller knorrar sällan om det utan får skeppet att segla rätt i varje läge.

Det är så lätt för slarvern, läs jag, i ett förhållande att börja utnyttja den duktige, läs frun. Ibland tar jag saker för givet. Och jag märker det inte ens. Det slog mig nu när Hulda Hustrun tog med yngsta dottern till lasarettet och Min Kvinna frågade mig "klarar du av det tror du?" Det jag skulle klara av var att ha koll på grabbarna och se till att de får något i magen under eftermiddagen. Fan, är jag så slapp att hon ens behöver fråga? Illa illa. Mycket illa. Men jag får väl vara tacksam för att tanken överhuvudtaget slog mig så att jag kan göra något åt det redan nu. För en vacker dag kanske Hulda Hustrun sätter ner foten, slänger ut mig och skaffar en karl som är värdig henne.

Hua!

Så, precis nöär jag skrev om lugnet så bröts det av våra grannar igen. Det stampas och bankas i vår tak och ingen kan lista ut vad fasen de pysslar med där uppe. Tiokamp? Torrsim? Leker "vemkanhoppalängst"? Jaja, det sker så ofta att det nästan inte längre är störande. Man vänjer sig liksom . Som att bo jämte en järnväg eller vid en flygplats. Kan jag tro.

Satt och tittade på katternas intensiva förök att para sig. Då kom jag på vad praktiskt det skulle bli om det vore det samma för oss människor. Att damerna skulle ja regelbunda löpperioder. Så att man visste liksom. Slut på gissningsklekar och problem. Bara att kolla in och lyssna på hur frugan låter, så kan man hoppa på direkt. Inga spel eller  missförstånd, bara rakt av när det är dags. Fast det klart, det kanske skulle bli problem med det med. Man kan tänka sig att frugan kanske hoppar på grannen om man själv inte är hemma Och det vill man ju inte. Eller att det blev svårt när kvinnorna skulle tex köra bil. Det är ju jättesvårt att köra bil om man löper, kan jag tänka mig ialla fall.

Nä, det är no9g bäst att det är som det är. Så får man leva med spelet kring den mänskliga parningen med allt vad det innebär.

Men tanken var bra innan man började skärskåde den. Som så många andra tankar.

De där spelprogrammen som de har på tv nu för tiden, ordjakten och allt vad de heter. Vem fan kom på det? Och varför i hela fridens namn tittar folk på det. Jag brukar få kanalpanik när han den där skelögde eller nån av damerna som leder programmen dyker upp i rutan.

Jag kan inte byta kanal snabbt nog. Och så pratar de, o pratar och pratar. Och inte sådär bra som Loket kan göra, utan de panikpratar hela, hela tiden. "Nu får du som sitter där gissa, ring in till mig så kan du vinna en hundskit..." Bla, bla, bla. Knappt de hinner andas. Och han den skelögde ler och ler och ler, samtidigt som han pratar, hur nu fan det går till.

Tillråga på allt är det ju faktiskt människor som ringer in till skiten. Sanslöst. Allt från gamla tanter till arbetslösa fiskare. Speciellt orolig blir jag när ordet är **ndläkare och ingen jävel lyckas komma fram och gissa tandläkare på en hel evighet.

Hm, jag märker nu att jag avslöjar att jag faktiskt tittar då o då. Men det är mest för att det är så kul när den skelögde tittar i två kameror samtidigt. Lättroad har jag varit jämt.

Hur många pratshower kan det få plats med i en tv? Hela dagarna fylls med Ellen, Ricki, Dr. Phil, Ophra och allt vad de heter. Sen på kvällarna tar Letterman, Leno och dom grabbarna över. Sen visar de lite dokusopor (sic) och toppar det hela med program där det byggs om eller dansas eller sjungs eller görs om. Finns det inte ens en liten plats för ett bra program? Ett enda litet bara.

Jag röstar på att de ska visa mer "Morden i Midsummer". Dygnet runt. Alltid. 24/7.

Det borras i vårt hus. Jätte jätte högt. De håller påatt bygga dusch och toalett i källaren rakt under vår lägenhet. Det skall ju bytas stammar i vårt hus och då behövs lite provisoriska dass. Men jag fundera på hur mycket man kan borra i ett hus innan det rasar. För att döma av ljudet så borrar man både djupt, brett och mycket. Som en liten förövning på vad som komma skall. Tur vi bestämt att flytta till stugan under tiden de renoverar våra toaletter.

Tur man har någonstans att ta vägen och ännu mer tur att man inte jobbar natt. För det borras som sagt mycket.

Slötittade på en boxningsfilm på tv. Kommer inte ens ihåg vad den hette men Meg Ryan av alla människor var med i den. Det är knepigt. Jag räknar mig till en fridens man. Inte såatt jag inte kan eller blir arg men för att jag är rätt fridsam för att vara man. Vi skall ju vara ilskna jämt om man skall tro media av idag.

Men när man ser en sån där film, typ Rocky-filmerna så är det som om något händer i en. Man blir upphetsad och närmast arg. Man lever sig in i filmen så till den milda grad att man (jag) sitter och nästan hoppar i soffan. Det är nästan så jag blir lite skraj, för det måste ju vara så att synen av ett redigt slagsmål friar till djupa, mörka känslor i mig.

Kommer ihåg när jag såg "Jägarna" på bio. Då satt jag och hoppade i fåtöljen, knöt nävarna och ville nästan storma fram till boiduken och slå på den när hjälten äntligen fick slå skurken på käften.

Sen kan man gåp omkring och säga sig vara en fridens man hur mycket man vill. Längst inne i en finns ett litet monster.

Knepigt.

Idag ska jag dricka mindre kaffe. Se där, ett litet projekt att ta tag i. O sen säger folk att jag är lat. Humph. Jojomen, mindre kaffe var det som sagt. Det borede göra någon skillnad i darrningsfrekvensen i eftermiddag. Jag brukar ju bälga i mig kaffe tills tänderna skallrar i munnen på mig. Men nu skall jag bli måttlig. När det gäller kaffe alltså. Sen borde jag väl köpa kofeinfritt kaffe också. Men det är ju så förbannat dyrt.  Men först skall jag ta en kopp till. Det är ju lite gott också.

Sommartid var det ja. Nu kommer de där förvirrade dagarna när man inte har ställt om alla klockor, till exemple brukar klockan i bilen släpa efter. Så där sitter man med två olika tider och kan för sitt liv inte komma på vilken som är den rätta.

Fast nuför tiden kan det krångla till sig ännu mera. Ta klockan i bilradion. Den ställer om sig självt, precis som datorn gör. Och då har man ju inte ändrat tiden själv. Så när man då kommer ihåg att ställa om klockan blir det likt förbannat fel. Det brukar ta mig ungeför en vecka att komma i synk med alla mina klockor. Eftersom jag är lite klockfreak så har jag några stycken att handskas med.

Men men. Det brukar ju bli rätt till slut. Man får vara nöjd med det lilla.

Tänk den som vore unge igen. Eller yngre kanske jag skall säga, fäör jag är ju inte så lastgammal än. Vid 35 på det 36:e kommer man in på krogen, får handla på systemet och rösta men man slipper rynkor, gnisslande leder och kärlkramp. Men ändå. Jag har en son som fyller 16 i år. Han kan göra praktiskt taget vad han vill. Tycker han alltså. För han är ju stor nu. Han vet allt, kan allt, har sett allt och har alltid rätt. Tycker som sagt han alltså. Hans skolgång är minst saft lite knackig. Men kring detta har han endast en sak att säga. "jag vet vad jag gör". Och när hans ömma moder eller jag försöker påpeka att vi tjatar för att vi bryr oss svarar han "sluta bry dig"

Tänk vad lätt det måste vara. Jag har inga minnen överhuvudtaget att jag var sådan i hans ålder. Fast min ömma moder säger annat. Men hon är ju gammal och gaggig och rör säkert ihop minnesbilderna. Jag har klara minnen hur jag i min ungdom var väluppfostrad, vänlig och respektfullt gentemot äldre personer och allmänt välartad. Jag ansade mitt hår och skötte rakningen av mitt då lite bristfälliga ansiktsbehåring. Inget långhårigt moppefjuniigt på mig alltså.

på den tiden fick man gå till skolan även när snön var meterhög och det regnade järnspikar. Mina betyg var alltid på topp och jag hade en klar bild av vad jag skulle bli när jag växte upp. En plan som jag givetvis följt hela mitt vuxna liv och det med framgång. Min ärade son däremot ger intryck av att ta dagen som den kommer. Och ibland, när han försovit sig, tar han dagen som den kom. Långhårig och dan sitter han som en liten hårboll på sin stol i sitt rum och låtsas var upptagen med viktiga saker som sitt band, skriva musik till sitt band och leta sångare till sitt band. Det är väl det han gör. När han inte sover alltså.

Det är så konstigt för äldsta dottern som går i en parallellklass tar allt som oftast med sig böcker hem för att läsa på diverse läxor och inför prov. Min käre son tittar bara i böcker med tabulatur till olika skabrösa populärmusinorkestrar eller om det finns bilder på kolorerade snygga damer att titta på.

Ja ja, det känns bra för jag får ju en tät och bra kontakt med mannens lärare eftersom de titt som tätt ringer hem och undrar vart karlen är. Det händer ju aldrig med äldsta dottern. Man får vara tacksam för det lilla.

Det är melodifestival i dag. Svårt att undgå, till och med om man både blundar och håller för öronen. Varenda liten spaltmeter i A-bladets pappertidning tycks svämma över om Carolor, Barder och skinnbyxor. Nätupplagan är likaledes full om spektaklet den med. Finns det verklinge inget viktigare. Missförstå mig inte nu. Jag tycker oxå att det är lite skoj med lite festival såhär på senvintern. I väntan på våren liksom. Men så här mycket?  Så; översvämmande liksom. Man får svårt att hitta att det hänt något överhuvudtaget som inte har med festivalandet att göra. Skall Carolas röst hålla? Ska Poodles göra bort sig på riktigt denna gången, skall Kicki tröstäta sig igenom finalen?

Ärligt talat? Bryr vi oss så mycket om det? På riktigt.

Ibland undrar jag om det verkligen är jag som är galen, eller om det egentligen är omvärlden som är deprimerad och knäpp. Lättviktig underhållning i all ära. Men....

Tusan, jag visste väl att Sverige kunde spela hockey. För man började ju tveka när man såg gårdagens insats