WoBWorld

Jag är sur. Sur som satan. Igår kväll ramlade det ner, helt oväntat, ett papper genom brevlådan. Det var National front eller vad fan de nu heter som skräpade ner i mitt hem med ett valblad. I bladet kunde man läsa en massa svammel om att bevara det svenska svenskt och allt vad fan det nu var. Det påstods bland annat att det vanligaste namnet i Sverige är Muhammed?  DYNGA! JAg kan gå med på att de får ställa upp i fria val, men de behöver väl inte gödsla min hallmatta. Jag slängde bladet fort som bara den men det retade mig hela kvällen att jag inte råkade öppna dörren när bladet lades i min brevlåda. För så skulle jag ju kunna se yrhjärnan som ställer upp på att skita ner brevlådorna på detta sättet. Man vill ju gärna se hur en männsiska utan något som helst förstånd ser ut.

USCH!

Hur kommer det sig att staten Israel får göra precis som dom vill? De kan bomba civila, döda lemlästa, förstöra egendom, flytta folk, precis hur de vill. Jag kan för mitt liv inte förstå varför det är ok när de gör så? För att judarna led alla helvetets kval under andra världskriget och för den del under en stor del av den mänskliga historien? Men vad har det med Staten Israel att göra? Om det är så, så är det ju katastrofalt. Var det det för det judiska foket slet och offrade sina liv för? Om det vore, till exempel Norge som gjorde så. Vore det ok? Eller Iran? Eller om Sverige skulle börja bomba civila mål i Danmark. Skulle vi komma undan med det? Om man möter terror med terror. Blir man inte en terrorist själv då?

Nä, nån jävla ordning får det väl ändå vara. Eller!

Det var en dam som undrade vad Wob står för eller betyder. Hon trodde det hade med Britney Spears att göra. World of Britney Spears heter visst nån websida. Nope säger jag då. Det var John Lennon som kallade sig Dr. Winston O´Boogie vid nått tillfälle. Fast kopplingen till Britney var ju inte helt fel den heller. Så den kopplingen kan vi ju lägga till mitt nick. Den som vill.

På tv visas det ett program om barnhem. Jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att det fanns barnhem på 1970 talet. Det trodde jag var något som avskaffades på 1940-talet. Jag mår lite illa, djupt där inne imagen, när jag ser på programmet. Man intervjuvar olika män som växt uppe reller tillbringat en tid på barnhem. Många av dessa peroner är söndriga och trasiga efter sina erfarenheter. Visserligen kan det ju finnas andra anledningar med att de mår dåligt i dag. Men att bli bunden och ligga på en brits i en hel dag för att man inte följt reglerna. Man vittnar om misshandel, tvång, trakasserier. Och jag mår dåligt. Hur är det möäjligt att vår värld kan vara så grym? Hur ser det ut idag? Jag vet att övergrepp finns i äldreomsorgen. Jag har själv sett det. Efter 13 år i vården har jag sett diverse övergrepp. Övergrepp som accepteras av peronalen för att det "alltid varit så". Vilka mer obehagligheter kommer att krypa fram? När vi ser på vår nutid i backspegeln, kommer man att behöva må dåligt igen? Kommer man behöva skämmas? Jag känner peronligen en man, en alkoholiserad, osocial, ensamvarg, som växte upp på barnhem och hos fosterföräldrar. Barnhemmet låg här i Borås, på stadsdelen Sjöbo, här där jag själv bor. Huset är rivit nu och på dess plats finns ett gruppboende för omsorgen. Kan en förklaring till mannens osäkerhet, ångest och oro finnas där, på platsen där barnhemmet låg?

Usch, vår värld är ju inte alltid så vacker.

Alltså, jag brukar int elägga mig i politiken. Det tycker jag att politikerna sköter bäst. De är ju liksom proffs. Men när det gäller det där med kärnkraft. Har alla glömt Three Mile Island? Tjernobyl? Har vi börjat inbilla oss att kärnkraft är bussäker för att det inte hänt något på ett bra tag? Är vi sä djäkla dumma? För ärligt talat nu, kärnkraft är ju jättesäker. Så länge den funkar som den ska. Men när det blir fel blir det ju så inihelvete fel. Inte lite småfel eller en gnutta fel. Utan helt otroligt jättejättejätte fel. Människor dör som flugor. Det ställer till det för flera generationer. Renarna i Lappland har fortfarande höga doser av dumheter om jag fattat saken rätt. Och som ni säkert vet ligger Tjernobyl rätt långt från vår svenska gräns och det var mer än 20 år sedan. Kärnkraft är helt enketl livsfarligt. När det går fel. Och det är ju det där man reagerar på. För det kan bli fel, inbilla er inget annat. Reaktorer sköts av männsikro, är byggda av männsikro och servas av männsikro och människor gör fel. Det räcker med alldeles för lite för att jag ska tycka att det känns tryggt. Visst, olja, kol, det ställer till det. Men skillnaden är att det går lite långsammare. Vi måste hitta något annat. Nått bättre. Nått renare. För tusan vi kan åka till månen, då borde väl mänskligheten kunna fixa detta. För det där med att lita på kärnkraft? Glöm det.

Att leva i en familj kan vara påfrestande. Speciellt i en tid när ungdomar och barn inte har den allra minsta respekt för äldre eller det faktum att det är vi vuxna som bekostar deras hela livsföring, från skor till pålägget på deras mackor. Bara en sån sak som att här sitter jag, gamla gubben gnäll, fint och snällt på min stol vid skrivbordet och filosoferar. Under tiden lyssnar jag till musik. Då kommer Hulda Hustruns äldsta dotter med vidhängande pojkvän in, sätter på tvn och höjer ljudet så att det överröstar ljudet från min musik. Inget "går det bra om..." eller "kan vi..." utan bara på med tvn. Skulle jag gjort så när jag var 16 år skulle min ärade fader peronligen jagat mig ut ur huset med en snara i handen. De äter upp allt brödet utan en tanke på att det finns 7 andra peroner i vår stora familj. De stökar ner, låter, slår i dörrar, dricker upp mjölken (jag har starka misstankar att min äldsta son är kalv), sölar ner i köket, talar högt, mycket och hela djäkla tiden. De beter sig kort sagt som om det är deras och bara deras hem. Hänsyn slutade de visst lära ut i skolorna nån gång på 80-talet. Låter jag bitter? Det är inget mot hur sur jag är. För jag tycker ärligt talat att det är fördjävligt. Det håller på att växa upp en hel generation av svin. De förväxlar ärlighet med elakhet, "men jag tycker man skall vara ärlig och säga vad man tycker" betyder att man kan slänga vad som helst, oavsett hur elakt det är, i ansiktet på sin nästa. De har bara sina egna intressen för ögonen. Alla ska jobba med media och de tror att dokusåpor är på riktigt. De har lärt sig att ta för sig men inte att ge. De skriker, gapar och vi vuxna ger oss.

Jag och Hulda Hustrun har nog haft tur med våra barn, eller så har vi gjort ett bra jobb. Men även våra barn är ibland hopplösa. Men jag ser ibland ungar som jag skulle vilja strypa. Små, arroganta skitstövlar som tar upp en massa plats och förbrukar en massa syre. Helt utan att ge något tillbaka till världen. Utan en tanke på att varje handling får en konsekvens.

Nä, nu är jag så arg att jag nog får äta lite choklad. Så arg är jag.

Det här med programuppdateringar är ju egentligen helt uppåt väggarna. Jag menar, om jag köper en bil till exempel. Då vill jag ju ha en hel, färdigmonterad bil. Jag känner ju inte för att behöva köra till verkstaden var och varannan vecka för att montera om saker, ställa in, lägga till och dona. Jag vill ha fyra däck och en ratt, stolar åt alla som kan få plats och bälten färdigmonterade. Jag har ingen som helst lust att behöva byta fälgar en gång i månaden för att de förra var felbalanserade. En sån bil vill jag inte ha. Men man kan köpa ett spel för 500 spänn bara för att upptäcka att man behöver ladda ner en patch på 70mb bara för att kunna spela det. Har man då inte bredband blir man ju inte bara sur utan det kostar pengar också. Förutom inköpet av själva spelet. Har man bredband blir man i alla fall förbannad. För det blir krångligt att installera patch v1.001-v3.002 build 4596 och givetvis måste man ladda ner alla småpatchar för att komma i mål. Och vi bara tar det för givet att det skall vara så. Programmakarna släpper undermåliga program och spel bara för att det skall gå fort, sen skall man lappa och laga i evighet. Storebror själv, Pyttemjuk, är ju mästare på det där. Så fort man kört "microsoft update" är det dags att köra det igen. Lagningarna står som spön i backen mest hela dagen.

Fan, ge mig ett program som är färdigkodat när det släpps. Jag lovar att vara glad en liten stund i alla fall.

Det spökar här hemma. Lampan på vår ena toalett lyser ständigt. Jag släcker den. Efter ett tag lyser den likt förbannat. Likaså är det något vajisng med vårt badrumsskåp på den andra toaletten. Spegeldörrarna står ständigt uppställda. Jag stänger dem. Efter ett tag, ja gissa själv. Så, antingen spökar det eller så håller resten av familjen på att försöka driva mig till vansinnets rand. Det verkar som om våra tonåringar inte förstår hur en lampknapp funkar. Eller så vet de bara hur man tänder lampan med de har inte luskat ut hur man släcker samma lampa. Likaså ger de ett litet byfånefärgat intryck när de bara har räknat ut 50% av det där med att öppna och stänga skåpsdörrar. De verkar hetl enkelt inte fatta. Jag har nämnt det hela i förbigående ett antal gånger. Ungdomarna nickar och jag känner mig belåten med att budskapet äntligen gått fram. En timma senare lyser lampan och skåpsdörrarna står på vid gavel.

Kan det vara katterna som tänder och öppnar? Eller har jag blivit dement? Det kanske är jag själv som ställer till det? Hulda Hustrun? En poltergeist? Kanske nästa steg är tv-apparater som sätter igång mitt i natten, flygande böcker och kusliga stön? Eller så är det så enkelt att jag är omgiven av korkskallar.

Fan vet.

Hur kommer det sig att lokalblaskan kostar lika mycket på sommaren som på vintern? För det är skillnad. Under vintern väger tidningen skönt tungt. Det är packat med goda och dåliga nyheter och det kan ta flera timmar att läsa igenom allt intressant. På sommaren ramlar det ner ett litet ihophäftat blad av ungefär samma dignitet och storlek som Nettos reklambad. Det tar ungeför en kort kvart att läsa sig från sida ett till sista bladet. Då läser man även allt det där som man annars skuttar. Man läser om auktioner i Gesebol, man skummar igenom artikeln om Mor Stina i Elfseberg som har bott på samma gårde i 89 år. Det finns liksom ingen substans i tidningen. Ingen ryggrad. Som om redaktörerna har ringt till sina grannar och bett dem komma med någon för dem spännande nyhet.

Ändå kostar blaskan precis det samma i Februari som o Juli. Knepigt tänker jag. Men det är nog som det är. Skulle man fyllas av rättmätig vrede och skaparlust så skulle man nog rätt snart stöta på patrull. Det gäller att välja sina krig. Men ändå.

Denna djungel kring alla dessa olika format som finns i dvd världen. Dvd+r, dvd-r, dwd+rw, dvd-rw, dvd-rom bla bla bla. Skall det vara så djäkla svårt att enas? Vi hade köpte en vacker spindel med 50 stycken dvd skivor för att kunna bränna filer på och för att kunna spela in från tv. Men se där fick vi tji. För de går inte ens ha till bokstöd i dvd-spelarens värld. De finns bara inte i vår inspelningsbara dvds värld. Man lägger i en skiva men apparaten bara rapporterar att "här finns det då ingen skiva, försök inte lura mig". Eftera att lagt pannan i djupa bekymrade veck kom vi på att det nog skulle vara dvd+r eller dvd+rw skivor till denna apparaten. Inte som de dvd-r som vi bjöd den på. Så det vara bara att ge sig ner till affären för att inköpa rätt sort.

Jag kan för mitt blotta liv inte förstå vad det skall vara bra för det här med ett flertal olika format. Men va fan, jag förstår mig inte på gruppsex heller så jag skall väl bara tiga kan jag tro.

Men ändå

"Har du hört den förut" på tv. varför skrattar alla? Dom är ju aldrig ens i närheten att vara roliga, de där som berättar gamla trötta historier. Varför visas programmet, år ut och år in? Kan inte någon vänlig själ förklara tjusningen för mig. Själv byter jag kanal nästan lika snabbt som när "Rederiet" återigen visas i repris. Du konstiga värld!

Äldsta dottern hade köpt byxor. "Undrar om det skall vara ett hål där"? frågade hon hon. Herrejösses. Jag kommer ihåg, på den gamla tiden, när Jesus var ung, då ett hål i ett par nyköpta jeans absolut inte skulle vara där. Hål i nya byxor, det betydde att man mycket förargat stövlade tillbaka till affären och bad att få ett par nya, ohåliga, byxor, Men nu så renderar ett hål i ett par nya byxor endast frågan, "skulle det vara där tro." Man kan köpa alldeles nya, i övrigt fina, byxor som är översållade med hål och blessyrer. De ser ut som om de vairt med i en trafikolycka. Likt förbannat konstar de uppmot 1000 spänn.

Vart tar denna vägen vägen?

Italien gjorde mål på USA. Kan det bli på något annat sätt?

Allt ska gå så förbannat fort nu för tiden. JA vet inte, men det verkar bara snurra på fortare och fortare. Det räcker inte att ta en kopp kaffe längre. Man skall dricka energidrycker, fullproppade med koffein, taurin och allt vad det heter. Man skall helst ha bränt ut sig, gärna flera gånger så att omgivningen förstår att man ständigt går på högvarv. På tvn kan man välja mellan dussintals kanaler och man skall hänga med i alla. Man skall kolla på både Rapport och Aktuellt och 4ans nyheter. Man skall ha koll på vad som händer på internet. Som om någon skulle kunna hålla ordining på detta väldiga informationsblock. Folk springer omkring och springer omkring. Tillsynes utan mål och mening.

Snabb puls är ett krav. Samtidigt så går allt så förbannat långsamt. Folk viger sina kvällar till att titta på ett gång ungdomar som är inlåsta i ett hus och gör ingenting, förutom super, pippar och är "raka och ärliga", alltså förbannat oförskämda, mot varandra. Micron snabbvärmer vår mat och i sovrummet står en motionscykel som vi sitter och sliter ut oss på. Utan att komma ens en millimeter framåt.

Sex skall vi ha. Och det skall vara spännande och akrobatiskt sex. Inget slappt påsättande före sömnen utan fantastiskt och himlastormande. Kvinnan skall få multipla orgasmer och mannen skall helst spruta henne i ansiktet. Som de gör på tv. Man kan med fördel vara fler än två i sovrummet. Helst skall man förresten inte vara i sovrummet utan nånstans som är spännande.

Vi skall hinna läsa mellan allt det andra vi skall göra. Därför har man uppfunnit cd-boken. Så att vi skall hinna med att "läsa" böcker medan vi springer på löpbandet eller kör bil. En ny form av traditionellt, hederligt sagoberättande, fast professionellt med uppläsning av skolade skådespelare.

Vi åker på semester till fjärran länder för att förverkliga oss själva, för att upptäcka främmande kulturer medan vi allt mer glömmer bort vårt eget ursrpung och är fullständigt vilsna i vår hemmamiljö.

Fan, kalla mig gammalmodig. Men vart tog lugnet vägen. Inte lugn i form av trendig yoga eller nyreligiöst mediterande, utan vanligt hederligt lugn. Typ att bara titta på solnedgången. Inte på någon trendigt strand i Grekland, utan hemma, på farstukvisten.

Vanligt hederligt jävla lung och ro?

För övrigt anser jag att människor som referera till något som "vansinnigt roligt om man bara har rätt humor" är trista, tråkiga och fantasilösa. Typ " Conan O' Brian är jättekul. Om man bara fattar humorn" Inge fel på just herr Conan. Men om man måste ha en speciell sorts humor för att tycka att något är roligt så är det väl kanske inte så kul. Jag tycker att ordet margarin är kul. Fast det kanske bara är jag?

Eller?

Av en märklig, för mig ej känd, anledning har jag börjat skriva "schema" ofta. Det smyger in sig både här och där. "... står på dagens schenma..." kan det se ut. Det är ju ett sånt vuxenutryck. Passar in i samma klubb som att säga att "...vi åt och drack gott..." eller ..."äta en bit..." Äta en bit vad? Krita? Jag har en, troligtvis medfödd, aversion till dylika uttryck. Det ser förfärligt ut när man ser att en person skall "gå ut för att äta en bit". Vad händer om man äter flera bitar? Får man böter? "Äta och dricka gott". Nä, jag föredrar äcklig mat?

"Står på schemat" finnes lättast i samma hylla om ovanstående vuxenutryck. Måste skärpa mig. Det står på mitt schema...

Ok. Jag och Hulda Hustrun har haft en "diskussion" anågende "den rådande situationen med Herr Wobs läkemedel". Kort sagt det att jag måste åka upp till psyk och sätta mig i väntrummet och böna och be för att jag skall få några mediciner. Nå, jag vägrade. Lite stolthet har man väl ialla fall. Fan då är det bättre att må skit här hemma tyckte jag. Det var där Hulda Hustrun tände till. Tackar gudarna att jag har henne. Hon påminde mig om att det påverkar hela familjen när jag ligger därinne på sängen och inte går upp för vare sig sol eller regn. Jo, det kunde jag ju förstå. Nå, vad väntar vi på, var Hustruns budskap? Vet inte, var mitt!

Så bara vi får lite barnvakt så skall vi invadera psykakuten. Det känns ju helt åt helvete att man skall behöva sätta sig där med mössan i hand. Varken jag eller personalen vill nog ha det så, men systemet funkar så knepigt. Det är en jätteanstränging att sätta sig där. Jag lovar. Man lämnar ut sig själv helt och hållet. Man blir en av de "knäppa". Fan allt jag behöver är en annan medicin, men ingen doktor kommer ändra min medicin sådär på en höft. Och det är ok för mig. Men nån måste nån gång göra nått. Inte bara skjuta probelmet framför, inte sig, men framför mig. Någon måste nån gång ta ett beslut, nästan vilket som helst. Det är jag som skall leva detta livet. Det är min familjs som skall leva med mig.

Fan låt mig vara med och bestämma. Jag har panikångest. Svår sådan. Det står i mina papper. Jag har även socialfobi, generell ångest och missbrukstendenser. Det står inte i mina papper, det är diagnoser som jag själv ställt. Men när man frågat mig har jag varit så djäkla rädd för att vara en "besvärlig patient". Detta har medfört att jag tackar och tar emot och alla tror att det är frid och fröjd. När jag sen klappar ihop så blir alla förvånade "men du sa ju inget". Nä jag vet. Under tiden kan jag inte äta en bulle för att jag får för mig att jag skall sätta i halsen. Jag lever på gröt och cornflakes. Är det normalt? Är jag som alla andra. Nope. Inte alls. Jag är som jag är. Precis sån är jag. Jag sköter min del. Jag försöker, jag andas i fyrkant, jag visualiserar, jag slappnar av, jag acepterar, jag sköter mig. Jag vert inte hur många tusen gånger jag räknat bakåt från 100 i skallen bara för att inte flippa ut helt och hållet. Men jag gör det jag kan.

Men jag måste ha hjälp att klara mig. Jag behöver medicin. Fan, det finns ingen som säger till en insulinbehandlad diabetiker att "du måste ta dig i kragen nu. Så häör kan du inte ha det. Den enda som kan göra dig friks är du själv". Nä, man hjälper patienten med att tillföra det ämne som saknas. Att patienten sen behöver göra sin del av behandlingen är ju helt ok. Men det finns inge som begär att patienten skall bota sig själv. I mitt huvud, i min hjärna, produceras det för lite serotenin. Tabletter som ökar mängden tillgängligt serotenin fungerar bra mot panikångest. Det är ett faktum. Om tabletterna vore utan effekt skulle det vara på sin plats att förklara dem onödiga. Mern de funkar. Jag har nu en sorts preparat. Den hjälpet förra året. Nu verkar det som om den inte gör någon nytta alls. Nått måste ske. Det vet jag, det vet läkarna. Men ingen är beredd att ändra medicinerna utan att jag har fått en egen doktor. Det kan jag oxå svälja. Men att jag, på grund av att väntetiden är tre månader inte skall få någon annan behandling än den jag redan har. Det är där det börjar krångla till sig. För jag mår såpass dåligt att ingen läkare riktigt vill ta ansvaret att byta läkemedel. Jag har tidigare varit mycket känslig för ändringar och justeringar och mått sämre vid sånt. Och en väntetid på tre månader betyder i April säkerligen 5 månader. För inte kommer något hända under semesterperioderna. Så jag skall gå och må kass till September

Det är slut med det nu. Idag skall jag säga som det är. Att jag mår så djävla skit, inte då och då, utan 95% av min tid. Fan jag vaknar av ångest på natten. Jag kommer inte ut på dagarna. Vädret går mig spårlöst förbi. Min familj har vant sig vid att jag knatar omkring i morgonrock hela dagarna. Våra vänner likaså.

Och är det nån djävul sen säger att jag inte skall ha lugnande medicin eftersom jag kan utveckla ett missbruk, då kommer jag kräva en annan lösning i så fall. Men att de gör något. För så här kan vi inte ha det.

Jag slängde ett getöga ut genom fönstret eftersom min dotter sa att det var några ungar som lekte i byggjobbarnas container, bland gamla rostiga rör och sänderslagna toastoler. Som den vän av ordning jag är så öppnade jag ett förnster och ropade till grabbarn att de inte skulle leka bland skräpet. Grabbarna var väl i 5-7 års åldern. När jag ropar så ignorera de mig fullständig. Så jag harklar mig och ropar, denna gång lite högre att de skulle sluta leka i containerna. Tror du inte fan då den ena ungen tittar påmig, viftar med ett järnrör och säger "ska jag slå dig eller?" En unge på högst 7 år. Till en vuxen. Jag skulle aldrig vågar försöka mig på nått liknande när jag var liten. Inte ens tänka tanken.

Jag blev faktiskt så paff att jag stängde fönstret. Ja menar, hur svara man en liten unge på en sån sak? Rusar ut och skäller på ungen. Tror inte det, då kommer väl någon att anmäla en för barnamisshandel eller nått.

Fan, jag blir sur bara jag tänker på det. Hoppas verkligen mina egna ungar har bättre uppförande och mer vett än så.

Jag förstår mig inte riktigt på min äldste son. Han är ute på den där resan som varje ung pojke gör, när man lär sig vem man själv är, hur man fungerar och hur man ska förhålla sig till livet och omgivningen. Det kallas pubertet och min son är just nu långt bort från oss i den övriga familjen. Livet handlar om kompisar, gitarren, bandet och att göra så lite som möjligt i skolan.

Ibland skulle jag vilja ruska om honom när man fått ännu ett intetsägande svar på en fråga, när han bara försvinner ut genom dörren och svarar "ut" på frågan vart han skall eller "sen" när man frågar när han kommer tillbaka. Man skulle vilja vända honom upp och ner när man får en sån där tom blick när man frågar hur det gick i skolan idag. HAn är det enda jag vet som kan förklara att han somnade på golvet hos hans moder när han var på väg till skolan. Han skulle bara hämta en bok där sen somnade han . Han kallde det en olyckshändelse. En olyckhändelse? Att man somnar på ett golv? Fan han kan inte ens skolka snyggt.

Jag kan inte påstå att den lille mannen ger kommunikationen ett ansikte. Man ser bara ett stort hår som kommer och går med regelbundna avbrott för att ligga i sängen och sova. I morse sa jag till karln ett antal gånger att det var dags att komma upp ur sängen och möta livet med ett leende.  Till det fick jag bara ett dolskt blängande till svar.

Tänk bara om karln kunde vara lika välartad som jag var då jag var ung. Artig och rakryggade gick jag genom livet med en sång i strupen och solsken i blick.

Eller?