WoBWorld

Vilken dag det vart än så länge. Det hela började harmoniskt och stilla med att jag och Hulda Hustrun låg i sängen och läste lokalblaskan och gottade oss. Sen ringde Min Vackra Kvinnas äldsta dotter och upplyste oss om att hon och Elfsborgs andretränare var på väg hem till oss för att hämta en dvd-inspelning av en allsvensk match som vi gjort åt Elfsborg. Kaos utbröt. Huld Hustrun och undertecknad kastade oss ur sängen och satte igång att städa lägenheten, för så klart såg det ut som om alla helvetets hundar kamperat i vårt lilla krypin de senaste månaderna. Vi putsade och fejade med hjärtat i halsgropen. Det dammsögs, sopades, plockade och donades med både hjärta och energi. När vi närmade oss slutet av snabbstädningen dök ökdsta dottern upp, ensam och hämtade skivan. Tränaren satt kvar i bilen utanför och väntade. Tja, tänkte vi. Så bra, då fick vi städat i alla fall. Och upp ur sängen komm vi ju båda två i rimlig tid. Sen bara fortsatte det liksom av bara farten. Jag började städa vår ena balkong som sett ut som ett skräpupplag sedan förra hösten. Jag slängde och röjde så gott jag orkade. Hulda Hustrun i sin tur gick ut till Golfen och började städa upp i den eftersom vi väntar en spekulant senare i eftermiddag.

Där nånstans började både Min Älskade Livskamrat och jag tappa tråden. Vi yrade bägge två omkring som yra höns och duttade lite här och lite där. Mer och mer uppsnurrade blev vi. Vi upptäckte att registreringsbeviset till Golfen var puts väck. Äldsta dottern var ute på promenad med vår ena katt, Chips med sele och allt. Såklart krånglade sig Chips ur selen och drog. Efter att ha infångat katten kom Hulda Hustrun och dottern in tillsammans med katten. Nu var alla uppsnurrade. Jag, Min Fru, dottern, katten.

Och dagen hade bara börjat. Vi har en tvätttid som börjar klockan 14.00. Vi skulle hämta ett skrivbord som ve beställt. Skräp skulle slängas på återvinningsstationen. Bilköparen kommer. Ingen hade ätit. Det hela slutade i bittra ord och hårda tillmälen. Jag gick i ren protest ut på gården för att ta mig ett bloss. Efter ett tag kom Hulda Hustrun ut med registreringsbeviset i hand. Vi lugnade nu ner oss så att nu är allt som det ska igen. Vi struntar i att slänga skräp idag. Sånt kan man göra senare. En sak i taget är mitt devis.

Allt detta och klockan är inte mer än 12.00. Pust. Denna dagen kör på högtryck.

Vi står inför att ringa veterinären. Vår katt Lancelott har någe vajs med öronen. Han viker dem bakåt och går och ruskar på skallen hela tiden. Sen är han lite slö och drar sig undan. Så längt är allt lätt. Men vilken veterinär skall man ta så? Det verkar som om det kryllar av veterinärer i vår lilla stad. Hela telefonboken är nerlusad med veterinärer. Men vilka är bra? Vilka är billiga. Vilka är billiga och bra? Och det är ju ingen idé att fråga sig omkring för alla tycker att just deras veterinär är en toppenfigur som är en riktig klippa på veterinärandet. Man vill ju inte liksom bara chansa. Tän om man kommer till Ruggiga Rune som har mottagningen i garaget och som har bensågen främst av sina verktyg. Eller till dementa Sara som visserligen var en ,ysande veterinär 1930 men som nu inte kan skilja en anka från en ko. Detta var inte helt lätt vill jag lova. Inte lätt alls. Och under tiden vi funderar ruskar Lancie allt mer på huvudet.

Först var hela huset full med fol när vi firade min dotters 13-år dag. Nu helt plötslig har alla gett sig iväg mot olika mål och kvar är ndast jag och tre katter. Jag har ett uppdrag som jag måste genomföra. Jag skall till apoteket för att köpa Postafen, åksjuketabletter, till i morgon. Det är den nublivna tonåringen som behvöer det. Vi skall ju åka buss till Malmö, och likadant därifrån så det kanske behövs. Men nog borde jag väl passa på att vila lite först. När det är såhör lockande tyst och stilla i huset. Inte ett ljud, förutom datorns fläktar. Latterna, de liger och myser i varsitt hörn så varför skall inte då husse passa på.

Det är gott att vila sig. Det är det.

Risgrynsgröt. Säger bara risgrynsgröt. Precis hur gott osm helst och funkar utmärkt såväl sommar som till julafton. Nuförtiden slippe man ju slafsa och koka själv, vilket är tur. Det tar ju en smärre evighet att koka ihop ens den minsta lilla portion. Nä, nu finns det ju färdiga "korvar" att köpa i närmsta affär. Bara ett göra ett litet hål med en kniv, klimpa ut på tallriken och in i micron nån minut. Sen kan man leka julafton året runt.

Nu är jag rustad till tänderna för att bemöta den eländiga förkylningen. Det var riskgrynsgröten som gjorde det. Det var pricken över i. Det var den sista puzzelbiten, det var, jaja, kanske inte skall mala om just det. Men nu fattas bara lite säng, lite bok och lite sömn. Sen så är jag allt redo att möta mörgondagen, förhoppningsvis harjag skrämt iväg förkylningen. Med lite tur så.

Nu kan jag känna mig sådär duktig som man bara kan göra när man utfört storverk. Jag har städat minsan. Putsat och donat, sorterat och dammsugit. Så därför har jag nu utfärdat förbud för resten av familjen att röra sig i de städade utrymmena. Speciellt gäller detta de två marodörerna. Det vill säga de små barnen. Det räcker att de tänker en endaste liten tanke på ett rum så blir det rummet omedelbart stökigt. Om de dessutom fysiskt vistas i lokalen så blir det sju resor värre. Så medan Hulda Hustrun utfodrar dem så sitter jag med skarp och bister min och följer minsta rörelse.

Såklart fungerar det inte. Medan det äts skall det hoppas upp och ner, springa och hämta vatten/ketchup/mjölk/andra bestick och en million andra saker. De snurar på kökslampan som hänger över dem. Hulda Hustrun ber dem sluta upp med det där. Bums. De slutar. En stund. Sen är det dags att pilla. Bara lite, bara så att lampan åker in i brorsans alt syrrans skalle. Sen skall det diskuteras varför inte den ena fick samma som den andra, trots att Hulda Hustrun redan före måltiden frågade vad var och en ville ha att äta. Nu är ju detta fel. Jättefel. Klart man skall ha samma som syskonet att äta. vid detta laget börjar Min Vackra Kvinna tappa lite av sitt gudomliga tålamod och hon höjer rösten: "Ät  nu, sluta tjafsa, ät". De milda små änlarna svarar med att föröka ta varandras bestick. Skrik uppstår. Ett barn gråter bittra tårar. Det andra barnet är mystiskt nog helt tyst. Efter att det gråtande barnet hulkat fäördigt framgår att det för tillfället tysta syskonet har tagit en ärta från tallriken. Detta dementeras ivrigt av förövaren. Det medlas och frid sänker sig en stund.

"Sluta pilla på LAMPAN". Det är barnens ömma moder som just fått lampan rakt i pannan och skriar upprört. Barnens ögon fylls med våta tårar och dottern vågar sig på att säga "bara om du slutar vara arg". Modern, tillika Min Vackra Älskarinna frustar vid detta laget. Barnen förstår signalen och äter upp, nästan i lugn och ro. Sen skall det borstas tänder. Givetvis skall barnen nu pyssla med tusen och en sak, förutom att borsta tänderna. Jag hör ett antal gånger hur Hulda Hustrun höjer sin vackra röst i vredesmod. Katter jagas, en tandborste är på drift (hur man nu bär sig åt för att tappa bort sin tandborste. Men allt går när man är 6-år). Hustrun ylar nu i kapp med barnen. "LÅT KATTEN VARA; LETA UPP DIN FÖRBA**ADE TANDBORSTE". Tandborsten hittas i barnets säng. Efter en liten lektion i att det är bäst att borsta tänderna i badrummet och inte ränna omkring med borsten stapplar Hulda Hustrun, barnen och en nyfiken katt in i barnens rum. Barnen lägger sig under skarpa protester och nu börjar den flera timmar långa leken "vem tröttnar först". Det inbegriper att både jag själv och Hulda Hustrun ett antal gånger går in i barnens rum och i allt skarpare ordalag äskar tystnad. För annars händer det grejor. Efter några timmar brukar barnen ge upp och somna. Men där är vi inte ens i närheten av än så länge.

Men nystädat, det är det.

Sitter och laddar upp. Jag har lovat mig själv och Hulda Hustrun att jag skall börja städa lägenheten senast 17.00. Nog bäst att jag gör så, sätter upp ett mål, för annars får jag inte ett smack utfört. jag blir sittande på min bekväma stol framför datorn och delar med mig av mitt totalt ointressanta liv och mina ännu mer ointressanta tankar och idéer. Ibland avviker jag från datorn på små utflykter, som att gå på toaletten elelr leka en stund med vår kattunge Smulan. Men mest sitter jag här och bara glor. Hulda Hustrun har väl uttryck att jag kanske skulle kunna vara lite mer sällskaplig. Så jag föröker väl. Ibland. En stund. Sen, helt plötsligt, hur det går till vet jag inte, så sitter jag framför burken igen. Det är som fördömt. När jag är nere i stugan så saknar jag inte datorn ett dugg. Det kan säkert gå veckor innan jag ens tänker på datorer. Men väl hemma i den bekväma lägenheten så finner jag mig snabbt sittandes på min allt mer växande bakdel och surfar mellan dagstidningar, kollar mail och trixar och donar med datorn.

Men som sagt. 17.00. Sen händer det saker. Senast.

Det varnas för åska i dag. Det skall visst knalla och bomma ordentligt. Gott så. I alla fall så länge man sitter trygg och säker i lägenheten. Jag kommer ihåg nån gång när jag suttit i stugan mitt under värsta åskvädret. Då var jag inte fullt så tuff. Och stackars Hulda Hustrun blev ju sittande under paviljongen häromveckan. Det kan inte ha kännts något vidare när hon hörde och såg hur blixtarna slog ner strax bredvid henne.

Min kusin skall tillbringa natten i vindskydd uppe vid Fjällsjön Eftersom de håller på att renovera hennes toalett. Hon träffade Hulda Hustrun på torget och bjöd in oss till till lite grillning på kvällskanten. Omedveten som Hulda Hustrun var om det stundande ovädret så tackade hon ja till detta. Jojomen, låter bra, sa jag när Hulda Hustrun förmedlade informationen till mig. Sen lästa jag tidningarna. Nu är jag inte, bara lite utan mycket, betänksam. Hm, uppe på ett berg, bland en massa träd och precis bredvid en liten sjö. I åska. Verkar det smart tro? Är inte det som att be om problem? Jag är ingen expert på väderfenomen, det är jag inte. Men nog låter det lite riskfyllt det hela.

Nä, det lutar åt att vi avböjer det hela. Kanske borde man istället bjuda in min kusin hem till oss i stället. Släkten är visserligen stor men en decimering vore väl illa. På det sättet i alla fall. Det är ju en sak om någon gammal farfarsfar stupar i livets stora slag, men en ung och frisk moder till två söner vore vällan för tragisk. Kan jag tycka i all fall.

Min Hulda Hustru är ute på äventyr. Hon brukar vara det. När jag väl masat mig upp ur sängen och sitter och sörplar i mig morgonkaffet har hon redan hunnit med att ta en promenad, varit och handlat, kört äldsta dottern till jobbet, lagat mat, städat lägenheten, cykla med barnen, tittat på tv, läst en bok, bakat bröd, fortsatt med att baka bullar, eftersom hon ändå är igång. Jag kan bara pusta när jag ser henne. För tillfället är hon i Knalleland och letar regnkläder till barnen. Skolan börjar ju snart och det skall visst bli regn säger de kunniga. Själv har jag inte kommit så långt till lokalbladet än ens. Jag masar omkring i min katthåriga morgonrock och lurar på om jag behöver gå på toaletten eller inte. Jag är inte så snabb liksom. Det tar sin lilla tid inan jag är rustad för dagen. Hulda Hustrun däremot hoppar upp med en beslutsam min upp ur sängen och kör igång. Direkt. Jag kan inte fatta hur hon orkar med ens hälften av vad det hon gör. Själv så är jag nöjd om jag har en sak att göra per dag. Idag är det att gå på fotboll. Men jag har en gnagande misstanke om att jag borde göra någon form av nytta här i vårt gemensamma hem. Typ städa upp röran i vardagsrummet kanske? Eller dona lite i köket så att intrycket av katastrof försvinner och ersätts av en skön ordning. Kanske borde jag leta upp dammsugaren? Tömma kattlådan? Tja, det ger sig. Först var det ju det där med lokalblaskan.

En sak i sänder.

Jag fick en fin present idag. Hulda Hustrun hade införskaffat en Elfsborgshalsduk till mig. Så nu kan jag klä mig vädrigt på matcherna. Jag har pratat om att köpa en sån där halsvärmare länge nu. Men det har liksom inte blivit av bara. Kan vara min snålhet som satt krokben för det där. Jag är ju inne i en snål period för tillfället. Men det är Hulda Hustrun i ett nötskal. Hon brukar överraska mig med små poresenter ibland. Och då är det alltid saker jag verkligen vill ha. Själv håller jag mig till blommor. Att ge bort alltså. För jag är hopplös på det där. Det var ju jag som en jul gav min dåvarande flickvän en brandvarnare i julklapp. Jag tyckte det var jättesnällt och skulle visa på hur mycklet jag höll av henne. Det tyckte inte hon, även om hon höll masken vid tillfället. Som hon sade några år senare "så djävla charmlöst". Jo, så ni ser varför jag ytterst sällan försöker mig på konststycket med att ge bort presenter. Det blir sällan rätt. När det gäller julklappar vet jag ju personer som är färdiga med inköpen redan i september. Själv brukar jag börja med att köpa dem runt den 23/12. Tidigast.

Men som sagt, Hulda Hustrun är en mästare på det där med presenter. Det är därför jag brukar ha med mig henne när jag ska köpa presenter. Ja, inte när jag köper till henne då. Fast å andra sidan, i julas så köpte hon faktiskt själv ett halsband som hon ville ha, som en julklapp från mig. Men jag var ju i alla fall med när hon köpte det.

Nä, jag håller mig till blommor jag. Bäst så.

Vår ena katt är krasslig. Det är Lancelot som ligger utslagen på vår säng och bara sover.  Han har nått gult klet som bara rinner i ögonen på honom och vi lurar på avd det kan vara. Han har ju haft en massa fästingar i sommar så man kan ju hoppas att det inte är något sånt som ställer till det. Det är inte helt lätt att ställa diagnos på en katt. Man kan ju liksom inte bara fråga hur den mår. Och att känna om katten har feber genom att känna på pannan ger ju inte speciellt mycket. Det enda man möjligen kan konstatera är att pannan är hårig.

Jag vet för en massa år sedan så jobbade jag med en dam som var katttokig. Hon pratade och babblade om de där katterna hela tiden och jag blev så less, så less på hennes tjat. Och om katterna nån gång blev sjuka så var det en ännu mer oändlig ordström som for ur min arbetskamrats mun. Det var katt hit och katt dit. Jag för min del kunde inte förstå ett skvatt. Det var ju liksom bara katter. Om en gick och dog så skaffade man väl bara en ny eller. Och detta trots att jag växt upp med både katter och hundar i hemmet.

Men nu fattar jag. För nu när jag är äldre så märker jag att man på något sätt utveckar en relation till sina husdjur. Hur knäppt det än låter. Jag har nog blivit en kattgubbe. För jag märker ju att jag börjat tjattra och tjattra om våra katter. Kanske slutar jag i en stuga i skogen med bara katter som sällskap. Nä, nu får jag nog ge mig till sovrummet och klappa stackars Lancie lite. Så kanske han mår bättre?

Igår var det varmt. Sådär jättevarmt som det varit mest hela sommaren. Idag vet ja inte riktigt. Det är en hel del moln på himlen och det är inte riktigt den där värmen i luften. Såklart får jag då ångest. Ångest över att jag slösade bort gårdagen med att göra en massa saker inomhus och för att jag inte passade på att vara utonhus när vädret inbjöd till det. Nu inbillar jag mig att det aldrig kommer bli varmt och skönt igen. Jag ser för mitt inre öga dag efter dag med regn och grå skyar. Som jag sagt förut; det är inte lätt att var mig. No man. Jag är begåvad med förmåga att få ångest av precis allt. En ständig oro som gnager i mitt inre. Allt från att morgontidningen är söndrig i ena hörnet till att jag missat ett tvprogram på kanal 1. Nu är det som sagt vädret. Det kunde lika gärna vara något annat lika banalt som startar upp mig. Jag vet om att jag borde ta det lite lugnare, inte vara så förbaskat spänd hela tiden. Men det går emot min natur. Jag är till för att nojja mig för småsaker. Det är liksom mitt lilla livsuppdrag kan jag tro. Nä nu får jag nog gå och lägga mig på sängen och andas i fyrkant lite innan jag snurrar upp mig alldeles ohjälpligt.

Som sagt, det är inte lätt att vara mig. Det är nog bara jag som klarar av det.

Nu är det dags för invasion. Hulda Hustrun är ute i Fristad för att hämta sina två yngsta ätteglägg. Ett stycke 6-årig hane och en hona på fyllda 4. Båda två sprudlar av livslust och mannakraft. Under två veckor har de, men undantag för några små pauser, vistats hos sin ömma fader. Men nu är det dags. Jag laddar upp för att, övar på att säga "sluta med det där", "inte hoppa i siffan", pilla inte på datorn" och allt annat som kommer att rinna likt vatten från mina läppar den kommande veckan. Hulda Hustrun har övat stränga miner hela morgonen och katterna har letat upp lämpliga gömställen. Kort sagt, vi är rustade för invasion.

Kom an bara.

I dag har det varit fullt fart mellan varven. Jag har varit ute ett varv till Fristad för att hälsa på min yngsta son som ringde igår och undrade om jag ville komma över lite. Sonen, hans kompis och jag spelade lite dataspel, gick till affären och köpte lite "fredagsgodis".  Sen började vi spela risk men då var jag tvungen att åka på nytt uppdrag. Denna gången skulle jag hämta Hulda Hustrun som tagit bussen till Fristad för att hämta sina barn. Jag kom med bilen och hämtade dem sen åkte vi till Bostadspiraten för att leta skrivbord till de små barnen. De har fått en begagnad dator av sin ömma mormoder så det krävs nått att ställa burken på. Vi hittade inget som passade oss varken i Rångedala eller i kanlleland. Väl hemma gav sig Hulda ustrun ut på skrivbordsjakt på det vilda nätet. Det ger sig väl kan jag tro.

Alla dessa aktiviteter har fått mig lagom avslappnad och loj. Det dröjer nog inte länge förrän jag lägger mitt ack så vackra huvud på kuddeludden får att få mig lite välförtjänt sömn. I morgon skall vi ju till falkenberg för att titta på buskis och då vill man ju vara på topp.

Puh, det kostar på att vara så här effektiv ;-)

Vi har beställt ett instrument. Inte en trumpet eller så.Det heter så, den där grejen på Saaben som är trasig. Alltså själva instrumentpanelen, hela kittet. Allt från bensinmätare till varvräknare. Det går på 1000 spänn att köpa ett dito från skroten. Sen ska eländet in i bilen också. Men det överlåter jag med varm hand till nån kunnig person. Det skall visst vara ett riktigt ormbo där bakom glaset. Men tänk ändå, 1000 spänn för att vi skall kunna se hur fort vi kör. Nu är det bara det läckande avgasröret och den trasiga torkarbladsmotorn som skall åtgärdas, sen är bilen fit for fight igen. Typiskt att vi ska få igång bilen med ACC såhär när värmen har gett sig lite. För det har ju inte varit något nöje att köra Golfen, speciellt som den väljer att koka i parti och minut. När utetemperaturen ligger runt 30 grader blir man inte så glad att sitta i en bil där det ryker kokhet vattenånga från instrumentpanelen. Eller "instrumentet" som vi kunniga vet att det heter ;-)

Men jag måste erkänna att internet har gjort det lätt att leta bildelar på skrotarna i vårt vackra land. Det finns ett antal bra databaser där man bara behöver lägga in bilens reg.nr och vad man letar efter så kommer det snabbt och elegant upp en lista på passande delar och på vilka skrotar i landet de finns. Sen slänger man bara iväg en förfrågan på pris och om det passar så är det bara att beställa. Lika enkelt som att steka ett ägg. Om man nu vet hur man steker ägg det vill säga.

Sådär ja. Nu har jag skvalpat omkring i varmt vatten och bubblor i badkaret en stund. Ryggen känns bättre efter att jag vridit och vänt lite på den och det knakade så gott någonstans djupt inne, under muskler och skinn. Jag kan inte hjälpa det men jag är på lite bättre humör rent av. Det var inte vad jag planerat, det vet ju den trogne läsaren, men va fan. Nu när jag ändå är på g så kan jag lika bra lägga av suransiktet och ta på mig mitt glada ansikte. Förutom att dricka en faslig massa vatten, det var varmt i vattnet, ska jag nog lägga mig och fortsätta läsa min aktuella bok. Jag trodde klockan var kvällen men såg till min förvåning att det bara är eftermiddag än. Så jag har en massa underbar tid att använda tills det är dags att gå och lägga sig för natten. Tänk så bra. Då fick jag nytta av denna dagen med. Vissa dagar bara försvinner, bort, poff, som rök genom en skorsten, medan andra dagar dröjer sig kvar, släpper inte taget. Ibland till min förtjusning, ibland till min stora sorg. Jag tror nog att denna dagen blir en mellandag. Men allt utom kass är bra.

Nu börjar det likna nått. Burken funkar bättre än på länge och jag har lyckats rädda ungeföär 80 av de försvunna fotografierna så jag är på nästan bra humör igen. Men det går säkert över snart. Hulda Hustrun skulle på ett besök till sin ömma mormoder och lovade att på hemvägen kika förbi affären för att köpa cigg. Tja, det var ett antal timmar sedan. Tänk, det går inte att få tag på bra hjälp nu för tiden ;-)

Vårt lilla nya yrväder, Smulan har skuttat omkring i hela lägenheten i dag. Bland annat så fann hon för gott att skita i en krukväxt vi har på golvet. Är de inte för söta de små liven? Hon hade nog lite tur att hon slapp strypdöden, men hon är ju så förbaskat söt så jag hade inte hjärta att vara arg på eländet speciellt länge.

I övrigt flyter livet förbi.

Mycket pyssel blir det när datorn skall återställas. Alla dessa program som man inte tänker p å att man har men som är välbehövliga. Tror snart att jag blir alldeles yr av dessa installationsstaplar som jag suttit och glott på de senaste timmarna. Men men. Det är bara att köra på. Kul. Hrmf

Våra katter är hemma igen. De har inte varit hemma sdan i Maj. De har fullt upp med att återupptäcka lägenheten, försöka förstå vad som har hänt på toaletterna (de är ju nyrenoverade), lukta "in sig" så att säga. Att det sen råkar vara en ny liten katt i hemmet verkar inte göra varken Chips eller Lancie speciellt upprörda. De skänker den lilla kattskrutten en snabb, slö blick, sen knatar de bara förbi. Smulan däremot burrar upp sig så mycket hon bara kan för att göra sig själv stor och farlig. Men hon burrar för en helt ointresserad publik. Nu står det fästingborttagning på schemat. Våra katter har ju spenderat nästan all sin tid bland högt gräs och häckar vilket innebär att de bägge två knatar omkring med ett antal av de äckliga små blodsugarna. Jag har plockat bort fästingar hela sommaren, men nu när de är hemma borde det ju bli sista gången. Vi har inte så farligt mycket högt gräs här hemma så att säga. Vi har till och med införskaffat en speciell "fästingborttagare". Det brukar vara lite knepigt att få tag på de där små gynnarna i en lång och stundtals tovig kattpäls. Med den där mackapären borde det gå lättare. Kanske.

Håhåjaja. Bara att börja plocka.