WoBWorld

Det har köpts fel snus till vårt vackra hem. Av någon anledning har det råkats köpa lössnus. Jag kan int ehandskas med lössnus. Det kladdar, smular, fingrarna blir smutsiga, och har man väl lyckats, efter enorma problem, att forma en snusboll så sprider den sig omedelbart i hela munnen så att det enda sinnesintryck man orkar var medveten om är den skarpa snussmaken i munnen. Jag har låtit den där dosan ligga i kylskåpet ett bra tag nu, men igår när det var dags att lägga in en snus upptäckte jag att det enda snuset i hemmet var just den där dosan lössnus. Efter ett evigt kramande och formande (nä, jag skulle aldrig få för mig att försöka med att bara nypa till och lägga in en mullbänk sådär som enklare folk, som hockeystjärnor, gör) la jag in snusen på plats under läppen. Jag somnade med fanskapet under läppen. Kul. När jag vaknade ett antal timmar senare hade jag hela käften full med snus. Det var snuskorn i varje millimeter av munhålan. Som tur var klarade sig kudden men det var nog bara en tidsfråga före den hade blivit besudlad den med. Jag brukar ofta somna med snus i munnen. Men då handlar det om portionssnus och det är betydligt beskedligare mot användaren.

Jag kände mig som en gammal bonddräng där jag låg med snus i hela munnen och svarta mungipor. Det vara bara att gå upp på toaletten och spotta och fräsa tills jag hade gjort mig av med det mesta. Illamåendet fick jag brottas med en lång stund. Nästa gång jag köper snus skall etiketten läsas mycket noga. Väldigt noga.

JAg har ont i magen. Vad fan går det ut på? Skall det vara såhär? Det räcker att jag dricker en 10-12 koppar kaffe och röker nått dussin cigg så börjar magen krångla. Lite fjolligt känns det som. En riktig man ska inte ha ont i magen. Jo, jag är ironisk. Men faktum kvarstår att min mage är skönt sur och värkande. Jag ser helt klart sambandet mellan mina sorgliga matvanor, mitt rökande, snusande och kaffedrickande. Tur jag inte dricker öl längre, då hade det väl varit 7 resom värre. Nu känns det bara som om jag har en liten eld nånstans i buken. Vi skall förbi apoteket idag eftersom jag behöver hämta ut lite medikamenter och min Hulda Hustru behöver köpa allergimedicin så så ska jag passa på att införskaffa lite magmedicin med. För såhär kan jag inte ha det. Magen brummar och kör och elden brinner så man nästan kan höra hur det sprakar.

Får ta en kopp kaffe så kanske det lugnar ner sig. Ha!

Avundsjuka är intee någe bra. Jag har drabbats av sådan. Det är min Hulda Hustrus nya mobil jag är avundsjuk på. Jag vill också ha en ny fin mobil. Jag inser ju snabbt att det inte är något fel på min mobil. Den sköter sitt jobb alldeles utmärkt, designen kan jag inte klaga på och batteriet håller fortfarande laddningen precis som det skall. Kort och gott finns det inget att klaga på. Ändå, trots allt det, är jag sugen på en ny mobil. Så meningslöst, så onödigt det vore att införskaffa en sprillans ny, dyr, mobil bara för att jag bara vill liksom. Så jag biter ihop. Det finns så många andra saker vi behöver lägga pengar på. Och jag vet ju av erfarenhet att jag om blott några dagar kommer ha kommit över lockelsen och vid det laget vara sugen på något helt annat, troligen lika onödigt.

Men just nu är jag så sugen så sugen så.

Ojojoj vad kallt det är ute. Bara 23 grader. Känns som rena vintern nu när man vant sig vid de där 30 graderna som har varit legio de senaste månaderna. I tidnignen kan man läsa att nu blir det minsann andra bullar, här skall det regnas dag ut och dag in. fast jag tar det där med en nypa salt. Det har utlovats regn i allt för många veckor för att jag skall ta dessa löften på fullaste allvar. Men jag måste erkänna att det inte riktigt är regniga dagar jag suktar efter. Sommaren är så förbaskat kort här i vårt vackra land att jag tycker att det gott kan vara sol under de tre månader när det kan förväntas vara varmt och soligt. Regn, kallt och mörker får vi väl nog av de övriga 9 månaderna? Men det blir som det blir. Inte mycket att göra åt det hela. Men som sagt, jag önskar mig allt några dagar till på gräsmattan i stugan med en god bok och en flaska mineralvatten bredvid mig. Det blir inte riktigt samma sak i strilande regn. Visserligen, det kan vara mysigt med smattrande regn mot fönsterrutorna, men mysighetsfaktorn slås lätt ut av den instängda känsla man får av ett störtregn. Man blir ju liksom förvisad till att vistas inomhus och endast inomhus.

Nä, mer sol tack.

Våra bilar är sönder. Båda två. Vår lilla Golf läcker kylarvatten rakt in i kupén. Det hela beror enligt folk som kan sin sak på att något som heter "elementet" är trasigt. Alltså den där prylen som gör att det blir varmt och gott inne i bilen. Det skvalar och skvätter och vi får hälla på nytt vatten i kylaren titt som tätt. Vi har provat med att hälla i en svindryr sörja för att täta det hela, men skvättandet avtog inte ens. Vår Saab trilskas ännu mer. Det hela visar sig som att intrumentpanelen blinkar. Som en djäkla julgran. På, av, på, av. Hastighetsmätaren hoppar så vackert medan alla de olika lamporna tänds och slocknar i ljuv otakt. Det hela beror, återigen enligt personer som bör veta, på att det som heter "instrumentet" är sönder. Så vi har ett element och ett instrument som är sönder. Det hela gör att vi har två bilar men inte vågar åka längre bort än Knalleland med någon. Saaben är till och med avställd eftersom vi snabbt räknade ut att den aldrig skulle ta sig igenom besiktningen. Så biluslingen bara står där på parkeringen och kostar pengar i försäkring. Den lilla skruttiga Golfen puttrar vi visserligen omkring med men det finns ju ingen som vågar sig ut på längre sträckor. Inte så kul att bli stående på nån obskyr landsväg med den sista kylarvätskan porlande kring fötterna. Men den bilen är ialla fall igång.

Nog dags att köpa cykel. Visserlige, jag har en i källaren. Men den är sönder.

Mitt minne är inte vad det borde vara. Det är inte ens så bra som det borde vara för en ordinär 93-åring. Fan, det finns 100-åringar med bättre minne än jag. Jag glömmer allt. Hela tiden. Det vore ju inte så farligt med det om jag bara slapp att leva med konsekvenserna av det hela. Men det gör jag ju inte. Nu senast glömde jag bort tiden för ett läkarbesök. Det normala i ett sånt fall borde ju vara att då snabbt ringa och ta reda på när det nu var man skulle infinna sig. Men det glömde jag att göra. Så nu får jag betala för ett läkarbesök som jag inte gjort. Smart. Jag glömmer vart jag lagt mina glasögon dagligen. Jag har två par, bara så att jag ialla fall har ett par på mig. Fast då glömmer jag bort vart jag lagt båda paren. Jag tycker att jag ständigt tycks leta efter något. Glasögonen som sagt, fjärrkontroller, tröjor, snuset, mina skor, strumpor, min klocka, dagen tidning, gårdagens tidning, min kaffekopp, kameran, minneskortet till kameran, min mobil. Allt, allt. Allt bara försvinner. Oftast yrar jag kring i lägenheten och letar planlöst efter vad det nu kan vara som jag tappat bort. Efter ett tag brukar Min Hulda Hustru lägga sig i leken och givetvis hitta prylen efter bara någon sekund. Oftast ligger grejen då på nån helt hopplöst ställe. Fjärrkontrollen till tvn kan hittas på toaletten, mobilen i kylskåpet, strumprona i kastrullskåpet. Jag lever i ett ständigt vakuum där saker och ting bara försvinner helt spårlöst. För att inte tala om det där med tider. Min Vackra Kvinna har lärt sig att det inte är någon idé att bestämma att något skall utföras en viss tid. För jag glömmer. Snabbt.

Fasen, jag undarar vad det är som jag glömt idag. Äh, det ger sig.

Jag har gått ner några kilo. 7 närmare bestämt. Detta har försatt mig i en liten knipa eftersom mina "smalkläder" fortfarande är allt för små medan mina "fetkläder" blivit lite för stora. Och det är ju ingen idé att köpa kläder som passar just nu eftersom tanken ju är att gå ner mera. Så jag får knata omkring i kläder som antingen fladdrar kring vaderna som bortsprungna tält eller som smiter åt kring min valkiga buk som ett färgat skinn. Inte helt lätt.

Ständigt dessa livsproblem att brottas med.

Grannarna hade fest i fredags. Trevligt för dem tänkte jag för mig själv där jag satt på trappen och njöt av en Camel. De satte upp ett partytält, ställde ut två grillar, plockade fram och tillbaka med plaststolar. Det verkade vara rätt många gäster som väntades. Som sagt, trevligt för dem. Lite senare på eftermiddagen så var det full fart i sommrastan. Männskor sprang fram och tillbaka på grusgångarna, det var ett fasligt hejande hit och dit och jag tänkte för mig själv att det verkar som om flera av grannarna skall tillbringa kvällen i ett festligt sammanhang. Det var så att jag satt och lurade på om det var nått speciellt att fira denna vanliga enkla fredag.

Ännu senare började sammanhanget gåt upp för mig. Både jag, Hulda Hustrun och min äldsta son satt och filosoferade på våra vita plaststolar i trädgårdens lummighet när allt började klarna. Det var grannfest. För i våra närmaste grannars trädgård fann vi att det var folk från alla stugorna kring oss. Hela kvarteret var där. Utom vi.

Där minglade de kring med sina plastglas med vin, öl eller mineralvatten. Grillarna var på uppvärmning, det flyttades återigen stolar fram och tillbaka, vi hörde spridda skratt som vittnade om att vinet började göra sitt jobb. Så där satt vi. De enda i hela jäkla kvarteret som inte var bjudna på denna sommarstadsbaluns. Visst, av de 120 stugorna var ju de flesta inte bjudna. Men alla stugor i vårt kvarter förutom vi och de där paret som aldrig syns till var där. Kul. Jättekul. Vi kände oss både dumma och utanför så tillslut så kröp vi in i stugan med förnedringens röda färg kring våra solbrända kinder.

vad det beror på vet vi inte. kanske att vi är typ 200 år yngre än de flesta andra som har stugan kanske är en förklaring. Eller så tror alla att vi är massmördare. Nästa helg tänker jag ha grannfest. Själv. Ingen får komma. Då får de se minsann! Idag, söndag så ha ralla krypit fam ur sina skal och luften ljöd av den utlslitna frasen: "tack för senaste". Detsamma säger vi!

Min kondition är minst sagt usel. JAg får minst tre-fyra hjärtinfarkter om dagen. Inga brakattacker men små. Jag är säker på detta. För det räcker med att jag petar näsan så blir jag anfådd. Visserligen skulle ju detta kunna bero på ett väldigt ihärdigt petande, men ett finger var borre, då blir det troligen svårare att andas. Men i mitt fall så handlar det som sagt om ytterst modest petande och mycket pustande. Jag tillhör de människor som måste vila fem minuter mellan att jag drar på vardera byxben. Visserligen har jag börjat motionera, eller, tja, röra på mig i alla fall. Jag försöker knata lite varje dag, en liten stund i alla fall. När jag väl fått upp lite grundkondition så kanske jag skall attackera vår springmaskin i sovrummet. Just nu tjänar den som klädhängare, men vem vet. Kanske jag tillslut hoppar upp på eländet och drar några varv, gärna utan att svimma.



Tja, den som lever får se. Just nu när sommaren står i sin allra mest praktfulla skrud och värmen riktigt nockar en när man kommer ut genom trappporten är det banne mig inte lätt att vara fet. Jag ahr gudskelov gått ner 5 kilo på ca 6 veckor så jag är på rätt väg. Men så längre min vikt räknas i tretal så vette fasen om inte det bästa vore att aätta sig i ett kylksåp när solen gassar som mest. Fasen jag svettas på ställen jag inte ens visste att jag hade. Hela jag blir en blöt, het, vit, dallrande klump, lite senare byts det vita ut mot klart kräftrött.

Men det är gott att det är sommar. I alla fall.

Varit två vändor hos svågern idag för att fixa med hans dator. Sista gånge vill einte dumburken hitta nätverkskortet. Troligen satt det en ynka liten millimeter snett eller nått för när jag tagit ur kortet och satt i det igen funkade det utmärkt. Kortet hittades med en gång. Precis som Pyttemjuk påstått i sin marknadsföring i 10 år nu att P&P skall funka. Det går det ju sannerligen inte så ofta. Oftast får man trixa och dona innan den nya maskinvaran hittas.

Tja, med så mycket på mitt "göra gott-konto" så kan ja g inte annat än känna mig självgod och nöjd med mig själv.

Precis blivit pensionär. Ja, det heter ju int eså längre, det heter " tidsbegränsad sjukersättning". Men förr så hette det att man  var förtidspensionär. Någon som tror det är ett enkelt liv? Tja, man har ju ständig sovmorogn. Det är väl det enda positiva jag kan säga om det. I övrigt så blir man fattig, socialt missanpassad och sedd som arbetsskygg. Sen är det minsan inget lätt eller okomplicerat liv man lever. Det är tusen och åter tusen olika papper som skall fyllas i, skickas runt och administrera. Man formligen dränks i olika dokument. Att man sen på egen hand måste ta reda på olika saker som gäller, som premiebefrielser, försäkringar som löses ut, bidrag som kan sökas och liknande gör det hela ännu mindre behagligt. Man knatar omkring och är halvförskräckt hela tiden för att man är rädd att ha missat nån extrapeng nånstans. Det är inte helt lätt att ställa om till ett liv med 64% av lönen. Jag vet, man gör 100% mindre nytta. Jag vet. Men vad tusan. Bara för att man är krasslig vill man ju inte sluta leva för det. Fast det kanske man borde?

Jaja, bara att dyka ner i pappershögen igen.

Var nere i stugan för att fixa och dona lite medan Hulda Hustrun åkte ut till yngsta dottern som fyller 4 idag. När jag väl kommit ner till stugan så skulle jag bara lägga mig bredivd katten o sängen och gosa lite med det stackars djuret. 3 timmar senare vaknade jag. Och jag som bara skulle vila öna ögat lite bara. Har ju hur mycket som helst att göra i stugan. Rabatter som skall rensas, sten som skall bäras, förråd som skall städas och göras iordning, dörrar som skall målas, blommor som skall vattnas. Jaja, ingen idé att göra det idag som går att skjuta upp till morgondagen. Det hinner jag nog med att få färdigt.

Men nu är det en massa som skall göras inför morgondagens examensbaluns. Ska bara vila mig lite före jag börjar. Bara lite.

Vårt hem är en krigszon. Saker, ting, grejor, prylar och pryttlar överallt. Precis överallt. Vi har kommit så långt att vi har burit ner de saker som skulle till källaren till just källaren. Troligen kommer vi snart behöva bära upp hälften eftersom vi burit ner fel saker. Säkerligen. Det blev faktiskt små, knappt skönjbara hål i röran när vi burit fördigt. Men inte blev det snyggt, rent eller färdigt. I 5 veckro har vi bara mellanlandat i lägenheten då och då. Gått in, kollat posten, slängt posten på nått bord. Så nu har vi post över hela lägenheten. Reklam och räkningar i en salig röra. Så man kan ju inte snabbt och elegant slänga allt som ligger i högarna, för då kan man ge sig tusan på att man slänger nått viktigt kuvert med tillhörande innehåll.

Vi har gått in med skorna på hela tiden vilket har resulterat i stora smutskakor som pryder våra golv. Lokalbladet pryder soffor, bord, köksbord, golv, ja vete fan inte om de inte hänger några blad i taket också. Lägg på detta ett lager, eller två, av damm. Vanligt hederligt damm parat med byggdamm till en ny dammhybrid som ligger som små ystra bollar över hela golvet, i hörnen, under och över soffan, inne i tvn och som ett gråskimmrande lager över bord, stolar och skrivbord.

Livet är... komplicerat.

Jag håller på att bli galen. Jag letar efter den lilla fästmojjen man skruvar fast på kameran och sedan använder för att fästa kameran i kamerastativet. Den är bara helt borta. Just nu har jag bara en dyr kamera och ett dyrt stativ, men jag kan inte sätta fast kameran på stativet. Kanske kunde det funka med silvertejp. men det blir inte så smidigt precis. Att leta efter något i vår uppochner vända lägenhet är som att leta efter en flatslus på en åker. Det ligger grejor precis överallt. I hallen står två handfat, två toastolar och två duschsett, alla i sina original kartonger. Det står högar med kakel och klinkers. Plus allt som vi var tvugna att plocka upp från källaren eftersom de såklart skulle in där med och rota bland rören. Plus allt som jag hade i min skrubb, den som nu skall återfå sin status som toalett. Allt huller om buller. Lägg sedan till en tjock lager betongdamm över det mesta så börjar ni nog förstå.

Snyft, jag som så gärna ville hitta fästmojjen.

Hjälp. Jag har inga byxor. Mina fina sommarbyxor som vi köpte förra sommaren, de som man kan ta av benen på med blixtlås. De byxorna är sönder. De sa bara "ritch" så sprak de i grenen när jag skulle bära min ömma moders diskmaskin. Raskt åkte jag och Hulda Hustrun hem för att jag skulle byta byxor. Har jag sagt att jag gått up 20kg sista året? Det har jag. Så av alla mina fina shorts som hängde i garderoben passade.. just det.. inga. Alls.. Överhuvudtaget. Så, Min Vackra Kvinna drog rsakt fram symaskinen. Byxor lappades lite sådär på känn, nu är det dags att bege sig till Knalleland för att köpa byxor i formatet 12-manna tält.

*Snyft*

Nu kommer jag ihåg varför jag lovat mig själv att aldrig mer flytta. Inte en enda gång och inte en enda meter. Som det är nu flyttar vi ju inte. Inte på riktigt i alla fall. Men edtersom badrum, min lilla snick och källarförråden sakll utrymmas och vi samtidtigt flyttar ner till stugan så känns det nästan som att flytta. Det ligger saker överallt, katter springer förvirrat från rum till rum för att föröka orientera sig i att verktygslådan samsas med kartonger från källaren och min gamla urklippspärm om Elvis och Beatles i sängen. Den upplåsbara madrass som förut legat där (det är en lång histora med den inbegriper original madrassen som är till en vattensäng, en läcka och vatten över hela sovrummet. Nästa överallt i alla fall. Historien har även plats för att vattenmadrasser är jättedyra och att vi redan hade den uppblåsbara madrassen) ligger nu i tjejernas rum, på golvet. I hallen står allt det som skall ner till stugan, snart även madrassen. I vardagsrummet står det staplar med klinkers, en kattbur som strax skall användas för att få ner katterna med till stugan. Köket? Jo, där står all disk. Herrejje, vi lever i ett flyktingläger.

Men som sagt. Vi skall inte flytta, inte på riktigt. Men just nu är det en klen tröst. Mycket klen.

Pust!

Våran skrivare tokar sig. Fan ta fanskapet. Den drar bara in alla pappren på en gång. Och försöker man mata den med ett papper i taget så lägger den bara av och skriver bara ut första sidan om och om igen. Kul. Som om man behövde just förstasidan flera gånger. Och inte de andra alls. Och jag som tyckt att HP alltid gör bra produkter. Jag som tänkt skriva ut min bok, såhär långt för Hulda Hustrun att läsa och bedöma. Troligen slösar jag bort min tid. Men det är samtidigt lite skojsigt.

Dumma dumma skrivare.

Det mulnar på ute. Och jag som tänkt ta mig en vårpromenad. Så blir det om man inte passar på. Ute ser det ut lite som om regnet bara hänger och väntar på att få falla. Konstigt, vädret som var så perfekt bara för en kvart sedan.

Tja, om man inte hade vädret, vad skulle man då skriva om :-)

Vi hade finbesök idag. Byggledaren, eller vad han kan tänkas kalla sig kom förbi. Han skulle se på lägenheten, vi skulle bestämma vilket kakel, klinkers, badrumsskåp etc etc vi skulle ha. Han hade bara goad nyheter. Inte nog med att toalettarna skall utrymmas, en vägg iett av sovrummen skall bilas upp, våra två källarföråd, där vi tänkt att ha grejorna vi behöver ställa undan i, skall utrymmas, båda två. Den stora klädgarderoben måste utrymmas. Hallen måste "avmöbleras" och som grädde på moset, de skall börja redan om en vecka. Yippeeee. Vart vi ska ställa alla grejor, tja, det löser sig väl kan jag tro. Orkar inte ens börja tänka på att börja tänka på det.

Kul med fräsha badrum. Men... det blir lite stökigt under tiden. Jaja, jag för som jag brukar, jag blundar hårt tills det är över. Sen få vi se.