WoBWorld

Jaha, så var man igång igen. De senaste dagarna kan jämföra med att boota om datorn. Det hade blivit så mycket fel i systemet och hela burken hade låst sig. Då startar man om systmet från grunden. Stäng av för att starta om från början.

Så, nu är jag nybootade och fräsch. Nu gäller det att starta upp alla program så att jag fungerar optimalt. De sista dagarna har jag verkligen varit på botten och krälat, men efter att ha sovit ordentligt i 12-13 timmar så känner jag mig hyffsat pigg. Lite kaffe, raka mig, ett bad så är jag nog på topp igen.

Nu kan det bara bli bättre.

Hjälp. Det ringde på dörren och utanför står herr byggingenjören och ville besöka oss för att åse våra toaletter och låta oss välja kakel och allt vad det var. Som tur var så var Hulda Hustun hos sin bror så vi gjorde upp att han skulle komma i mrogn klockan 14.00. Tur, varför? Jo, det ser ut som ett flyktingläger här hemma. I hallen luktar det omisskänligt av kattpink, vi har bara inte lokaliserat källan än, saker är utspridda över hela lägenheten, sängar obäddade, disk över hela diskhon. Lite knarkarkvart light liksom.

Det harde varit uschigt att behöva bjuda in den stackars karln. Nu hinner vi dona och fixa lite i morgon så blir allt så bra så. Hulda Hustrun blev lite irriterad eftersom hon hade gjort planer för i morgon, just klockan 14.00. Men jag tror att det inte spelat någon roll vilken tid jag hade bokat. Det hade blivit fel hur jag än gjort. Det är en sån dag idag bara. Inget jag gör blir så bra, så det är bara att blunda och köra på.

Försöker laga mig med lite U2. Det går... sådär. Inte helt enligt planerna. Ljudet svajar av någon anledning nått vansinnigt. Säkert nån sån där knepig inställning på datorn. Ljudkortet kom med en hel radda små moduler för att ändra ljudet. Bara att lista ut hur man sänker och höjer ljudet tog en halv förmiddag att lista ut.

Så, Bono kommer och försvinner i högtalarna. Men det är väl så det är idag.

Jaha, så trevligt. I posten låg det ett stort tjockt spännande kuvert från försärkringskassan. Det var beslutsunderlaget angående min sjukersättning. Beslutet skall tas om någon vecka. Det var inte dåligt med papper de har hunnit samla in om mig. En redig lunta med interssanta anteckning och ialtagelser och allt rör mig. Man blir ju riktigt rörd. Skulle allamina kompisar vända mig ryggen har jag ju alltid Försäkringkassan.

Jaja, beslutet är väl nästan med detta taget. Så nu är jag (nästan) officiellt pensionär. Likt Sherlock Holmes kan jag nu ägna mig åt piprökning och bikupor. Eller likt min salig far ägna dryckenskapet en närmare studie.

Tja, nåt ska man väl hitta på att göra.

Nu har jag varit duktig. Till slut kom jag mig för att ringa till psyk för att ta reda på om de glömt bort mig. Det hade de. Kul! Så nu fick jag böna och be för att få mina recept. Den stackars sjuksköterskan som svarade, han föbannade säkert sin kollega. För nu blev det en massa extrajobb såhär på onsdageftermiddagen. Han skulle återkomma när han visste lite med. För Soblril är ju inget läkarna skriver ut hur som helst. Och det skall jag nog vara tacksam för. Allt för många har gått från askan i elden med de där pillren. Men de hjälper när jag mår som mest kass. Så att jag orkar leva mitt liv.

Så nu sitter jag framför datorn i solskenet och väntar på att han skall ringa upp igen. Tur man är sjukskriven så att man har tid med detta med att vara sjuk :-)

En grå dag idag. Går och regning. Jag måste ner till stugan för att leta upp en passande torxmejsel till diskmaskinen, men jag drar mig för att gå ut ij det kalla, våta. Får nog ta en kopp kaffe till och kolla färdigt på Simpsons först. Sen så. Kanske. Vem vet?

Såklart. Diskmaskinen får fnatt såhär framåt kvällskvisten. Den bara står och pumpar ut vatten, även fast det inte finns något vatten att pumpa och luckan är öppen. Tillräga på allt kan jag inte öppna den för att se om det finns något självklart fel, för den är ihopskruvad med torx. Och en torxmejsel finns troligen nere i stugan, tillsammans med en hel del av mina verktyg.

*SUCK*

Så, det är bara att dra ur sladden så att den slutar gurgla och invänta morgondagen då jag kan ägna mig åt att jaga torxmejslar och laga diskmaskin medan Hulda Hustrun är med yngste sonen och dennes fader på lasarettet för att operera mandlar. Så jävla bra att jag har nått att göra då :-(

Men har vi lite tur är det bara lite vatten som läckt in på fel ställe så att det är en kortis i maskinen. Då kanske det har torkat i morgon och maskinen gör sitt jobb igen. Man kan ju alltid hoppas :-)

Regnar ute. Vi hade ju små planer att gå ner till stuga. Men det blev det inget av, för ingen vill gå ut i regnet. Så barnen pillar på pärlplattor, Hulda Hustrun stryker. Och jag, ja funderar på att ta ett bad. Som vanligt lurar jag på att göra något som inte har någon som helst nytta för resten av familjen. Fasen att jag ska ha så svårt att vara till nytta. Nästan som om jag vore allergisk mot att vara till nytta. Så fort det luktar det minsta nytta med någon så är jag redan på andra sidan rummet och blundar hårt.

Tja, vi har en fyraåring och en sexåring i hemmet. Det behövs ju en ettåring med. Så den platsen tar jag. Och ja, jag vet. Att jag är väl medveten om problemet för det bara ännu mer irriterande. Men jag lovar att skärpa mig. Ska bara bada först.

Ojojj. Om jag någonsin har haft koll så är den hopplöst borta nu. Somnade så gott i sängen. Jag som bara skulle lägga mig lite för att läsa. Så nu är jag helt yr i bollen, allt är liksom svajjigt och jag har precis nollkoll. På något. Nästan så jag funderade på vad den där burken med flimmrande bilder va, innan jag identifierade den som en tv.

Jösses, här är det intravenöst kaffe som gäller. Starkt.

Borde man inte ta en promenad i det helglungna, kalla vårvädret? Man borde ta en tiktig långpromenad för att få upp puslen lite. En rask promenad rent av. Få röda kinder och solsken i blick. Kanske tam ed en termos med varmt nykokt kaffe och en liten påse med gammalt bröd för att mata änderna i Viskan. Man borde inte sitta inne och krafsa på en blogg eller sitta i soffan och leta efter något att titta på på tvn. Eller så skulle man ta en loj, helgig promenad. Ta med en cigarr och gå och puffa på medan man lyssnade på fåglarna och letade knoppar på träden. Eller så kunde man gå ner till stugan, sätta sig på trappen och bara finnas till. Sen kunde man rensat lite bland fjolårets lämningar, gräva upp landen, plocka vissnade, torra blad.

Äh. Jag tar en kaffe till och kollar på tv.

Ballade ur. Kom ut till bilen. Vi kom till och med en bit på vägen. Men sen fick jag nog. Stackars Hulda Hustrun fick köra hem mig igen. Pallade bara inte att fixa attt åka till psyk idag. När jag kom hem snubblade jag rakt i säng, utan att ens ens ringa till sjuksköterskan och säga att jag inte kom. Under tiden jag sov var Hulda Hustrun uppe hos sjuksköterskan och berättade hur det var. När jag väl vaknade fick jag ett samtal från psyk. Jag skall komma upp i morgon istället. Sköterskan hade kollat om det inte fanns någon chans att få en läkartid tidigare, men det ser kolsvart ut på den fronten.

Hulda Hustrun och äldsta dottern med pojkvän tittade på film medan jag låg i sängen och tittade i taket. Så, denna dagen var ju bara ett komplett slöseri med tid. Så nu återstår bara att gå o lägga sig och sova bort lite mer tid. Men det finns ju något bra med att allt är så inihelvete mörkt. Det kan bara bli bättre. Mycket bättre.

Jaha, låt mig se nu. Denna dagen har inte börjat något vidare. Huvudvärken och halsontet är kvar precis som när jag gick och lade mig. Jag har sovit crappy hela natten. Kaffekokaren började läcka vatten efersom jag inte satt på vattenbehållaren ordentligt, så det rann vattten över hela köksbänken innan jag såg det. Vädret suger. Tja, då kan det bara bli bättre då :-)

Säker på att jag har en förkylning på g. Skallen bankar, jag är trött, (hm, fast det kanske kan räknas till normaltillståndet ) Hulda Hustrun säger att jag låter förkyld när jag pratar. Det killar lite i halsen. Jag är extra nojig. Just det brukar vara en bra indikation på att jag kommer bli sjuk.

Finns inte mycket mer man kan göra förutom att gå o nana. Fast det är ju inte så illa.

FAsen. Nu krånglar bloggen igen. Kommentarer syns inte. Men jag kan se dem om jag loggar in på mitt konto. Hur länge tänker de hålla på att krångla? Man blir ju sugen på att  flytta hela bloggen. Men jag är förtjust i adressen, den är så enkel. Och när bloggen väl funkar, funkar den bra och är lättadministrerad.

Ännu ett beslut att ta i livet. Beslut beslut som sagt.

Sitter här och väntar på att klockan skall bli tillräckligt för att jag ska kunna gå och lägga mig. Man kan ju inte lägga sig tidigare än familjen s 4-åring. Egentligen borde hon legat i sin säng redan, men hon och hennes Ömma Moder är hos moderns bror på finbesök så jag sitter här och undrar vart de tog vägen och varför måste jag vara vaken bara för att de andra orkar vara vakna? Dumma, dumma dom. De gör såhär mot mig för att retas. Dumma dumma dom.

Sen kom jag på att jag är snart 36 år och att jag borde lämnat småbarnsbeteendet bakom mig.

Fast, det är rätt gott att reagera rakt av på sina känslor utan att behöva dölja och låtsas och hålla masken som man måste när man är vuxen.

Dumma dumma dom!

Säger som jag brukar: det är aldrig försent att ge upp.

Det snöar idag. Igen. Man kan tycka att det vore dags att våren får komma in, men det verkar som om vintern gett sig fanken på att stanna kvar så länge som möjligt. Men som ett litet vårlöfte så lägger sig inte snön ialla fall.

Man får vara glad för det lilla.

Så. Gårdangen toppades av att hela familjen förutom min äldste son och min dotter gick och tittade på Eflsborgs träningmatch mot Norrköping på Borås Arena. Tyvärr fick jag nojdille nånstans in på första helvlek så jag fick knata till bilen i halvtid och andas, sen tog jag en tur med bilen för att lugna ner mig. Trots att jag hade premedicinerat rätt ordentligt så blev jag så nojig. Känns... sådär, att inte kunna njuta och glädja mig åt saker som de andra i familjen. . Men jag fick i alla fall se Elfsborgs första mål. Det var lite märklig stämning på arenan eftersom det snöade kraftigt. Blev en lätt surrealistisk känsla med det gröna konstgräset, de springande spelarna och snön som föll ymning.

Jaja, bättre att ha sett en halvlek än inget. Och min son Alexander var lyrisk eftersom han fick stå med styvsyrrran i Elfsborgs klacken och heja fram vårt lag till seger.

Så på det hela var det en lyckad match.

Batterier. Jag säger bara batterier. Jag och hulda Hustrun har investerat en förmögenhet i uppladdningsbara batterier och tillhörande laddare. Mängder med batterier alltså. Men inga finnes att finna. Vi har en stark misstanke om att våra ättelägg tar batterierna för att användast till allt vad de nu behöver batterier till, såsom MP3 spelare och dylikt. De är smarta nog att inte lämna några spår men vi hoppas mycket på en DNA-analys på de kvarvarande batterierna. Man vet aldrig. I julas förökte vi vara offensiva och köpte laddare och batterier till barnen i julklapp. Men det enda som händer nu är att våra batterier försvinner och att vi inte får ta av barnens förråd, för "de är ju inte våra".

Jävla ungar. Man borde prata med deras föräldrar om hur de har uppfostrat... hm, nä, glöm det. Det var inget.

Kul, trots uttryckligt förbud har de små barnen ätit Mariekex vid datorn. Så nu knastar det när man trycker ner tangenterna. Kul som ljudefekt kanske, men lite tröttande att höra på efter ett tag.

Fan, kaksmulor överallt.

Över allt.