WoBWorld

Jaha. Så börjar skolorna idag. När jag gick upp i morse så rusade äldsta dottern omkring som en orolig myra, fram och tillbaka i lägenheten. Hon börjar ju gymnasiet i dag. Jag kan tänka mig att min äldsta son var lika orolig hemma hos sin ömma moder. Ute var det lite höst i luften. Det låg en morgondimma över hela världen. Nu går det fort. Snart har dimman förvandlats till frost och folk står och skrapar rutorna på sina bilar. Sommaren är inte över riktigt än, men den är helt klart på fallrepet. Man kan bara hoppas på att det blir några soliga, varma dagar till. Än är ju inte hoppet ute.

Som vanligt har natten varit full av mardrömmar. jag kan inte förstå vad det är som ligger och gnager mig längst in i mitt undermedvetande, men något måste det vara eftersom jag drömmer så förbaskat oroligt. Jag är jagad, hotad eller så försöker jag göra något som bara inte går. Hitta en dörr, ringa ett samtal eller något liknande. Förbaskat jobbigt är det i alla fall för när jag vaknar så är jag så spänd att jag nästan får bända upp käkarna. Och när jag druckit mitt morgonkaffe snurrar jag upp mig ännu mer. Kanske borde övergå till thé, ialla efter den första koppen kaffe. Det är tröttande att stövla omkring och vara sådär spänd. Efter några vakna timmar är jag redan helt slut och måste lägga mig för annars så blri jag så uppsnurrad att jag inte vet varken ut eller in. Tja, det är väl så nu så. Det går väl över kan jag tro. Men det är förbaskat störigt. Om jag bara kunde komma på vad det är som oroar mig så.

Jaja, det ger sig. Nu ska jag värma lite vatten till en kopp thè.

Uscha vad jg är trött på mig själv. Jag kan aldrig bestämmamig. När jag skall välja pizza är det ett beslut som kan ta uppemot 20 minuter, minuter där jag står och stirrar på menyn ovanför disken och bagarna står i väntan på att jag skall få tummen ur. Därför tar jag alltid samma pizza. Enklast så. Men det blir ju lite tråkigt. Köpa julklappar är en rysare som jag tidigare berättat om. Jag kan bara inte bestämmamig för något. Jag velar fram och tillbaka hela tiden. Skall jag bada eller lägga mig? Potatis eller pasta? Tv3 eller 4:an? Den röda tröjan eller den vita t-shirten? Jag kan räkna upp det i oändlighet. Och när jag väl bestämt mig så får jag ståndigt en gnagande aning långt inne i magen om att jag valde fel. Den andra pizzan jag funderade på kanske var godare?

Hopplöst! Men jag har bestämt mig. Jag skall bli kraftfull och bestämd. Snabba beslut en rak linje. Kom ihåg var ni läste det först ungdomar. När förvandlingen är klar väljer jag pizza på en halv sekund. Jag skall visa er minsan. Ska bara bestämma mgi för hur jag skall göra för att komma dit. Det finns ju olika metoder serru. Men bara det är klart så är jag på gång. Kanske.

Vi är så smidiga ibland. Vi säljer ju vår ena bil i dagarna. Före vår andra bil är lagad och besiktigad. Så vi kanske blir utan bil under en okänd tidsperiod. Och det är ju som det är med det. Men, vi skall till veterinären med Lancelot i morgon. Kattstackarn är ju hängig och verkar ha ha ont i öronen. Men till veterinären är det en bra bit. Och vi kanske int ehar bil. För det går inga bussar till den veterinär vi ringde. Kul. Bra tänkt. Men det löser sig väl. På något sätt. Saker har en tendens att göra det. Det är ju till att börja med inte säkert att vi får sålt bilen. Överhuvudtaget liksom. Så vi får se. Men det är konsitg att våran familj oftast gör först och tänker sen. Men det skapar ju en massa härliga utmaningar att lösa. Bara en sån sak.

På tal om flugor. I vår trappuppgång har vi också problem med flugor. Avlånga som ser ut som myror med vingar. fan vet om det inte helt enkelt är flygmyror närjag tänker efter. Men helt plötsligt kan det var precis fullt p årutan till ytterdörren. Det har hänt två gånger vad jag vet. De krälar på väggarna, dörren, i taket som den värsta mardröm. Första gången jag såg dem tordde jag att någon slängt jord på fönsterrutan. Sen såg jag att det var äckliga, eller sytliga som vi säger här i Borås, flugor. vad är det med detta huset dom drar till sig en massa ohyra? Slarvar vi med hygienen allihopa i trappuppgången? Vi har ju visserligen pissgubben nånstans där uppe i trappan, men inte kan en enda gubbe dra till sig så många flugor. Och varför sitter de i så fall därnere p åproten och inte runt hans dörr? Frågor, frågor, frågor. Aldrig får man lugn och ro.

Vädret, detta kära samtalsämne, har fått fnatt. Ena studne är det grått och kallt, sen på bara ett ögonblick spricker molnen upp och det blir kanonvarmt helt plötsligt. Hur man skall klä sig fär att gå ut är ett mysterium. Man har ingen vettig chans att klä sig rätt. Inte för någon längre period i alla fall.

Nästan, men bara nästan, som om man önskar sig att det kunde bli det ena eller det andra. Helst sol då. Men det klart. Om det bestämmer sig för grått så är det ju inge vidare heller. För det är ju skönt de korta strunder solen lyser. Om de än är korta.

Så skall vi till Malmö i morgon då för att titta på Malmö - Elfsborg i sitt returnöte. Och jag har redan hunnit snurra upp mig på ett alldeles utmärkt sätt. Jag som kan bli nervös bara av att gå till tappen och köpa cigaretter skall åka buss tillsammans med en massa okända männsikor hela vägen till Skåna. Jag som får torgskräck på balkongen skall stå på en helt okänd arena. Jag som blir nervös av tanken på att bli nervös blir nu nervös gånger tre. Jag är så till den milda grad nervös att hela kroppen skuttar och hoppar. Hjärtat skenar, magen mullrar, det bildas pinsamma gaser så jag får gå som om jag hade limmat fast skinkorna i varandra. Hur jag skall kunna somna är ett under. Men jag har ju hjälp av mina sömntabletter förstås. Kan man ta en burk i taget? Nä, det blir lite förmycket Coutrney Love över det. Det får bli avslappningövningar i sängen. Tänka på blått och sånt. Hade jag inte varit så förbaskat nervös kanske lite sex skulle kunna lösa upp de värsta knutorna. Men det är ytterst säkert att den lilla mannen inte alls vill vara med idag. Troligen har han hoppat upp nånstans i buken och gömmer sig där tillsammans med mina andra vitala organ. Och Hulda Hustrun ser trött ut så hon vill nog inte leka "hitta pinnen".

Hua. Detta kan bli precis hur som helst. Precis hur som helst.

Det regnar ute. Tro mig. Jag har förstahandsinformation om detta. Jag har varit på apoteket för att köpa åksjuketabletter. När jag hade kommit ungeför hälften av vägen märkte jag att bilen höll på att koka. Kylaren läcker ju så man får hälla på vatten titt som tätt. Nu hade jag missat en av de där tätten så det väste så vackert och ånga steg fram från instrumentbrädan. Modig som jag är av födsel och hävd körde jag glatt vidare. Väl på apoteket inhandlande jag snabbt och elegant medicinen sen vände jag åter med mitt fordon. Det var nu det började regna. Ordentligt. Det hade visserligen skvalat lite redan innan men nu vräkte det ner. Det var nu som bilkörningen blev ett äventryr. För vindrutetorkarna gick på full fart, men eftersom det läkte in vattenånga i bilen från kylaren så blev rutorna snabbt igenimmade. Och det hjälpte ju inte att sätta på fläkten eftersom den, i brist på vatten i kylsystemet så kom det ju endast kall luft genom spjällen. Den sista delen av vägen var det en ren gissningslek vart på gatan jag körde eller om jag ens körde åt rätt håll. När jag väl kunde köra in på tappen för att fylla på mer vatten i kylaren hade jag snurrat upp mig till den milda grad att jag till och med var spänd i öronsibbarna.

Men, allt gick ju väl. Medicinen är hemma. Vatten har vi i kylaren och kräftorna är reda att ätas. Men nog lever jag ett fartfyllt liv. Säg inte annat.

Vår ena katt, Lancie, har gått och blivt krasslig. Det började med rinnande ögon och att han bara låg platt på sägen hela dagarna och nätterna. Nu är det någe vajsing med öronen hans. Han skakar och viftar på huvudet som om han hörde ett tal av G.W. Busch och inte kunde tro att det var sant att en president kan kläcka ur sig sådana grodor. Alltså blri det många huvudskakningar om dage. Han drar sig även undan och så är det ju det här med öronen. Han liksom lägger ner dem längs med huvudet, sådär som katter görnär dew är föbannade. Men han verkar då inte förargad ens där han ligger utslagen på vårt sideboard..

Nä,nog snart dag att ringa en veterinär om detta här. Kan ju vara allt från öroninflammation, skabb till Borrelia. Svår att få honom att säga själv hur hn mår liksom.

Fått ett så obehagligt tics eller vad man skall kalla det. Jag får en liten uppstudsig minikramp i tungan. Det händer när jag gäspar eller när jag känner efter på övre tandraden med tungspetsen. Jag har en trasig fyllning där tror jag så jag "måste" känna efter med tungan titt som tätt. Då kommer den där lilla sammandragningen. Så djäkla störigt. Måste väl vara för att jag är så förbaskat spände hela jag. När jag vaknar på morgone får jag nästan bända upp käften och axlarna sitter 20 cm över skallen på mig. Drömmer mardrömmar vareviga natt. Och så har jag fått svårt att somna. Det var länge sedan jag hade det problemet, tror till och med att jag rätt nyligen skröt om att jag minsann alltis somnar när huvudet läggs på kudden. Men inte nu som det ser ut. Trots sömnpiller så ligger jag och vrider mig på sängen. Myrkrypningar i benen. En skalle som går på högvarv. Störigt! Det är precis osm om kroppen vet om något som jag själv inte fått reda på. Typ att det brinner i huset. För hela kroppen är i full alarmberedsskap men hjärnan har inte fattat vad det hela handlar om.

Så, jag spänner mig, sover dåligt och har tics. Vilken djäkla lördag det verkar bli. Men förkylningen verkar ha gett sig lite. Man får vara nöjd med det lilla.

Barn är aktiva. Visst. Men att de måste vara så förbaskat högljudda när de är det. Yngste sonen har varit uppe och snurrat hela natten känns det som. Han har tjattrat, pladdrat, hoppat, skuttat, skruvat på sig, stampat, sprungit och levt om på alla sätt som är möjligt. Hans ömma moder, tillika min Hulda Hustru, har oräkneliga gånger försökt få pojken att lägga sig en stund till. Han har bara sovit 7 timmar inatt och det vet vi av gammal erfarenhet att det är på tok för lite. Sådana dagar så brukar han balla ur på alla möjliga sätt när tröttheten börjar pocka på. Men det har varit hopplöst. Min dotter fyller 13 år i år så man kan ju få tycka att hon ska få sova ut ordentligtt, men det har nog varit hopplöst då de små barnen, trots skarpa tillsägeleser, har öppnat hennes dörr gång på gång. Sen shar det jagats katter. Tillslut fick Lancelot nog och fräste till ordentlgt. Honom lyssnar de på i alla fall.

Nä, hyperaktiv är ett ord som passar väl in på pojken. Det verkar som om han fått en släng med grav dövhet på köpet för han låtsas inte ens om när vi säger till honom. Nä, denna dagen började int eoptimalt precis.

Jag känner mig inte kompatibel med denna dagen. Dagen och jag passar liksom inte ihop. Jag jagas av en gnagande känsla av att jag borde lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och bara vänta på morgondagen. Jag är röksugen, men när jag röker så smakar det bara aska. Jag är sugen på en kopp kaffe men när jag dricker av det svarta guldet så får jag bara hjärtklappning. Jag är hungrig men hittar inget gott i skåpen. Hittar ingen bra musik att lyssna på. Inget skoj på tv. Orkar inte läsa. Och snart kommer regnet. Kan int eriktigt komma på vad det är som inte stämmer, men det är något som skaver som en tagg i mitt inre. Luktar konstigt gör jag med. Borde ducha. Orkar bara inte. Inte nu, inte än. Hulda Hustrun är ute och cyklar med barnen så med henne kan jag inte räkna med. Inget att göra, ingen att tala med, inget att ta sig för. Fastän världen ligger vidöppen framför mig. Känns som om dagen redan borde vara över. Jag borde ligga i sängen och vänta på att somna. Inte sitta här på blanka förmiddagen och redan vara uttråkad av dagen som knappt börjat. Existenciell ångest. Kan det vara det jag lider av? Vet inte. Men det är inge vidare i alla fall.

Kanske behöver jag bara lägga mig ner en stund och tagga ner? Känner att jag håller på att snurra upp mig allt mer. En cigg till kanske. Nä, nog bäst att hålla sig från det lite. Eller, kanske ändå. Och en kopp kaffe till. Vore gott. Fast onödigt. Äh, fan jag vet inte. Jävla dag till att krångla.

Det ligger hårsnoddar precis överallt. På varje öppen ytan frodas det minst en hårsnodd. Nu upptäckte jag ett styck blått dito precis framför mig på skrivbordet. Jag har ett mycket klart minne av att jag bara som igår samlade ihop ett antal, bland annat från detta skrivbordet, och bar in dem på toaletten. Nu är det tillbaka. Hur fan går det till? Kan de flyga? Har de små osynliga ben som bär dem runt i lägenheten? Visserligen innehar vi tre honor i familjen och då räknar jag inte de två katterna av honkön. Men kan det förklara den enorma förekomsten av hårsnoddar? Är det ens matematiskt möjligt att så många hårsnoddar ligger omkringslängda i lägenheten samtidigt som några av dem faktiskt kommer till sin naturliga användning som stöd åt diverse frisyrer av varierande slag? Jag har ingen förklaring. Min lott är blott att samla ihop dem, gång på gång och lägga in dem i badrumsskåpet.

Men lit etrött på dem, det är jag.

Hua, dåligt samvete tycks vara min arvedel. Det finns ständigt något att känna sig usel över. I dag är det min Ömma Moder som är på tapeten. Jag kom på att jag inte ringt eller hört av mig på ett väldigt bra tag nu. Hon bor bara några ynkliga hundra meter bort men det bli rliksom inte av att jag hör av mig. Dag läggs till dag och helt plötsligt har det gått några veckor. Sen är ju min mor världsmästare på att uppmuntra dåligt samvete hos sin ende son. På frågan hur det är så brukar hon sucka djupt och med melodromatisk röst säga att "det går så länge det går". Vad man förväntas svara på detta har jag inte räknat ut än. Jag bruker säga nått om att det "är väl så". Sen brukar hon alltid passa in någon kommentar om att "är väl inte så viktigt med en gammal mamma". Smaka på den du. Vid det laget brukar det dåliga samvetet stå på topp i mitt arma bröst och jag sitter och vrider mig på stolen av obehag. När samtalet är över brukar jag lägga på luren med en lättnadens suck. Hm, kan det ha något med att jag ringer så sällan tro? För att det är så obehgligt? Vem vet.

Sen finns det ju en rad med olika saker att ha dåligt samvete för. Att Hulda Hustrun hann före med att städa i kylskåpet fast det var jag som skulle göra det. Att man inte har något fadderbarn nere i djupaste Afrika. Att det var så länge sedan man hörde av sig till sina kompisar. Att man inte tillbringar tillräckligt med tid med barnen. Att man inte ringt det där viktiga telefonsamtalet. Att jag inte slutat röka/snusa/äta. Det är bara att välja och vraka. Jag är expert på det dåliga samvetet. Men men. Ett dåligt samvete i taget. Nu koncentrerar jag mig på den Ömma modern. Det räcker nog några timmar till kan jag tro.

Skulle till att läsa lite i min bok. Somnade som en klubbad säl gjorde jag istället. Så nu har jag liksom en andra morgon. Lika slitit att vakna till som det var i morse är det. Borde veta bättre. Jag kan inte ligga nrä jag läser, jag somnar på stört. Det fanns en tid, före jag blev sjuk i hvuvudet och var tvungen att pensionera mig. Då sov jag max två till fyra timmar per natt. Jag var som ett vrak på jobbet, så trött så trött. Men när det var dags att lägga det vackra huvudet på kudden för att somna för natten var det hopplöst igen. JAg kunde för mitt liv inte somna före två, tre tiden på natten. Tidigast. Sen när helgen kom sov jag bort hela den för att komma ikapp med sömnen. För jag har aldrig haft speciellt svårt för att sova på morgonen, om man säger. Men nu har jag ju fått sömntabletter så nu somnar jag som ett barn så fort jag lägger huvudet på kudden. Överhuvudtaget har jag fått lättare att somna. Kanske det har med medicinen att göra, eller så har jag bara fått en vettig dygnsrytm på köpet. Vilket som så är det skönt att inte vara helt borta på dagarna. Fast jag sparkar visst omkring på nätterna. Hoppar och skuttar i sängen som en dopad propeller. Och jag drömmer ofta mardrömmar. Men jag sover i alla fall.

Men som sagt, när det gäller en säng, en bok och lite tid att slå ihjäl brukar det sluta på samma sätt. Att jag ovilkorligen somnar. Snabbt, säkert och med säkerhet. Därför brukar jag läsa sittande på dagen. Eller i badkaret. Eller i vilket fall på ett sådant sätt att jag inte kan somna. För när jag läser brukar fantasin kicka igån. Man börjar fundera på händelserna i boken. Och vips så har tankarna övergått i drömmar. Så, nu sitter jag här. Förvirrad, morgontrött och kaffesugen. Och jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken. Vi får väl hoppas på att vi inte får besök nu. Det vore en imagemässig katastrof.

Det flyger en massa krafs i luften. Nej, jag tänker inte på getingar, humlor, flugor eller gråsparvar. Utan en massa små, tunna pryttlar som kommer från träden.Från björkarna tror jag, men vad vet jag? De ser ut som små insekter och bara det är ju nog för att jag sak rygga bakåt. Vi har fönstret i badrummet på glänt, med den följden att hela badkaret är översållat av de där små skruttarna. Om man inte visste bättre kunde man tro att ingen i familjen har badat eller duschat på flera år. Jag är av princip mot småskräp i luften. Luft skall vara klar, frisk och lungvänlig. Inte full med små skruttar. Naturen har ingen aning hur man vet hut. Den bara släpper ifrån sig massa saker, allt från gul pollen till likflugor. Nä, det är tur att man har en näsa full med hår som kan fånga upp den där skiten. Annars skulle man väl dö kvävningsdöden flera gånger om dagen.

Getingar överallt.  De klättrar på benen, flyger runt skallen, sitter lömskt på plaststolarna på balkongen. De är precis överallt. Igår när vi var och såg på brännvin och fågehloklar i Falkenberg satt man understundom som på nålar eftersom det flög omkring en två tre getingar och omöljiggjorde att man kunde slappna av och titta på föreställningen. Jag sa till Hulda Hustrun i Juni nån gång att "det är väldigt konstigt, jag har inte sett en geting sedan jag tog bort de två getingboen i förrådet". Ok, nu vet jag vad de gjorde. De laddade upp. Kanske var de på något internationellt getingläger och lärde sig trick för att vara så mycket ivägen som möjligt. För nu är de, just det, överallt. Bara att gå ut på balkongen och ta sig en välförtjänt ciggarett kräver ett mod i bröstet som annars bara krävs av de män som ger sig rätt ut i en krigshärd. Man stänger till varenda fönster i hela lägenheten , ändå letar de sig in. För att i fred få dricka en läsk får man låsa in sig i garderoben och täta dörrspringorna med fetvadd. Jag, som till själ och hjärta är en fegis smyger kring i min egen ägandes lägenhet som en tjuv som natten, rädd för att reta upp nån liten gulsvart insekt. Sen har vi de där flugorna som ser ut som minigetingar. De flyger även de omkring och gör hela världsbilden ännu svårare att läsa korrekt.

Nä, mer makt åt Anticimec, det är mitt recept.

Jag har varit jagad av flugor hela djäkla dagen. Undrar om det säger nått om min personliga hygien? I vilket fall som helst så är de fruktansvärt irriterande. I bilen tidigare var det en fluga som flög omkring vid mina ben. Den landade på vänster ben, jag jagade bort den, den landade på höger ben, jag viftade bort den. Så var det dags för vänster ben igen. Till slut ville jag bara stoppa bilen, ta fram en hagelbössa och skjuta flughelvetet mitt mellan ögonen. Och nu när jag sitter här så är det en fluga som surrar runt, runt, runt min skalle. JAg viftar för glatta livet men det verkar inte störa den nämnvärt. Den bara gör en loop och jag kan nästan höra hur det lilla livet skrattar åt mig.

Fan ta alla flugor!

Tänk vad fort man glömmer. Katterna har ju varit i stugan sedan i Maj. Under tiden har deras låda stått på toaletten alldeles oanvänd. Nu är katterna tillbaka, plus en ny liten kattunge. Tre katter alltså. Man glömmer så fort. För jag har inget minne av att det ständigt låg sand utanför lådan. Eller att det så fort man tömmer lådan på det som tömmas skall strax blir påfyllning i sanden av vad det nu är som katten väljer att avyttra. Vi har lådan på den toaletten där duschen finns. Helt enkelt för att det var i det rummet lådan stod före renoveringen av våra toaletter och att det finns mer plats där än i badrummet där badkaret står. Alltså blir sanden som katterna krafsat ut på golvet blöt. Så nu har vi blöt sand på golvet. Kul. Den fastnar under fötterna och man drar med sig den våta sanden ut i resten av lägenheten. Jag ahr inget minne av att det skedde så förr i tiden. Men jag kan ha fel. Jag brukar ha det rätt ofta. Fel alltså.

Men det är knepigt vad man glömmer fort.

Min plånbok är för tunn. Jag kan snabbt konstatera detta endast med en snabb blick. Behöver nästan inte titta alls förrän jag förstår att den är alldeles för klen för mina behov. Eller, nu ljuger jag. Den är egentligen int especiellt tunn alls. För jag har en såndär praktisk sak med en massa, massa fack för alla dessa kort man har. Kontokort, lånekort, busskort, bensinkort, diverse poängkort. Och en femtiolapp mitt i allt. Men själva grundtanken kvarstår. Jag har för lite pengar. Jämt. Jag har aldrig varit med om att jag tänkt "hm, nu har jag allt för mycket pengar". Aldrig. Inte ens varit nära att tänka så. Lovar. Däremot så är jag allt för van vid att jag lurar på hur sjutton jag skall få denna månaden att gå ihop. Jag vill inte utpeka mig själv som speciellt girig. Jag har en sund inställning till ekonomin. Bara pengarna räcker till mina enkla behov så är jag nöjd. Men livet kostar på. Bara för att göra det allra minsta skojsigt behöver man prasslande kontanter. Eller i vilket fall som den skugga av pengar som ett kontokort kan fälla. Men mina kontokort är kroniskt ansträngda till bristningsgränsen. Jag betalar sådana summor bara i ränta att jag är tvungen att dra andan till mig när jag tänker på det.

Nä, en mille eller två skulle sitta bra. Eller ännu hellre tre-fyra. Jag är säker på att det skulle funka bra ihop med mig. Jag tror jag skulle klä i pengar. Men men, livet är djupt orättvist och de enda millar jag får se är på film. Jag drabbas ibland av snålhet. Det går i perioder. Under några månader kan jag få frossa bara mjölken gått upp femtio öre, medan jag i andra perioder kan frossa i shopping och onödiga inköp. Just nu är jag inne i en snålperiod. Såklart skulle jag då igår göra en riktigt dålig affär. jag köpte en programlicens över nätet. Hur ofta gör man det liksom? Men det är inte det enda. Programmet skulle kosta runt fem, sex hundra i Svenska kronor. Väl så, det tyckte jag att det var värt. Men det gick inte att betala i våra kära kronor utan jag fick välja valuta på en dropplist. Så, jag tog första bästa, jag tog £. Såklart, den nya friska valutan. Väl, när jag betalt kollade jag till mitt bankkonto. Nio hundra spänn var borta. Det är ju det deär med växelkurser och sånt. Så nu hoppas jag få en oerhörd nytta av detta mitt alldeles egna program. Det retar mig som en dålig tand. Det ligger och skaver och skaver i mitt inre. Nio hundra spänn. tänk vad mycket annat roligt man kunde gjort för de pengarna.

Nä, det där med att göra affärer är inget för mig. Intre nu när jag är snål.

Jag är trött idag. Vissa illvilliga peroner skulle nog kunna påstå att det snarare hör till regel än undantag, men faktum kvarstår. Jag dricker kaffe, röker, snusar, gör att som man enligt lagen får göra för att piggna till. Kanske det är det ihållande regnet som däckar mig. Hungrig är jag med. Hela tiden. Det har jag varit sedan jag tillfrfisknade efter min förfärliga sommarförkylning för någon vecka sedan. Då åt jag näst intill inte alls under några veckro. Nu är känslan av en tom magsäck en av de mer tongivande i mitt liv. Känns som om jag inte fått mat på flera år, även fast jag ätit en rejäl portion bara nån halvtimma tidigare.

Buhu, inget är som det ska. Hungrig, trött, regn ute och regn i sinne. En riktig skitdag än så länge. Fast vem vet, det är inte över än. Dagen är lång. Kanske är det idag jag blir millionär? Inte för att jag för mitt liv kan förstå hur detta skulle gå till,  men man ska aldrig säga aldrig.

Nä, jag sätter mig i soffan och väntar på den där millionen. I vilket fall, hur det än går med det så hinner jag ju läsa lite. Och det är ju inte helt fel.