WoBWorld

Vi har vakmästaren här. De bytter ju stamar och renoverade badrummen här i åras. Nu så står det vatten över hela golvet när man tömmer badkaret. Så lagom kul. Förrutom att det är irriteraden så blir man ju lite orolig för golven i längden. Så därfär har vi kallat in stormtrupperna för att dona med det där.

När man har en hantverkare o huset vet man aldirg riktigt hur man skall förhålla sig. Ska man stå med och titta under tiden de arbetar för att kunna svara på frågor? Eller ska man försvinna in i den trygga lägenheten medan det pyslas i bakgrunden så att säga? Efter att några gånger ha stått bredvid å har jag nu valt flyktstrategin. Man känner sig bara otorligt ivägen när man står bredvid. Jag kan själv tänka mig att det skulle vara förbaskat irriteraden att ha någon som står över ryggen på en när man arbetar.

Men nu var det tydligen klart. Det var stopp längre ner i avloppet, trots att jag förökt rensa så gott jag kunnat. Man får tydligen lyfta på badkaret eftersom avloppet sitter en bit in under badkaret. Så det känns ju som om det blir lite besvärligt. Badkarsavlopp brukar ju gärna sitta en bit ut, strax bakom badkarlskanten. Jaja, nu var det rensat så nu funkar det. Men de har fortfarande inte kommit för att fixa de fel som besiktningen tog upp i juli eller var det juni? Det där byggföretaget litar jag inge vidare på. Annat är det med våra egna vaktmästare. De ä rsnabba som vinden så där har vi inget att klaga på.

Nån på gården har en polisradio som driver mig till vansinne. Den står och piper på högsta volym dygnet runt. Det låter precis som om det stod en polisbil med öppen dörr på gården. Ibland pratas det på den där radion. *Sprak sprak*"mummel mummel" *sprak sprak*. Det är värst på kvällarna när det där sprakande pratet och apparetens pipande ljuder över hela nejden i den annars så tysta höstkvällen. Och det värsta är ja att jag blir så förbaskat nyfiken. Man vill ju veta vad som sägs på den där radion. Nyfikenheten blir nästan outhärdlig. Man vill veta allt om vad som händer förtillfället i Sandared men det enda man hör är ett raspigt tal nåstans långt ifrån. Det är taskigt, det är vad det är. Antingen får de höja radion ännu mer så att även jag kan ta del av smaskigheterna elelr så får de sänka så jag slipper höra på det där pipandet. Nån ordning vill man ju ha. Annars ringer jag polisen

Det här med att ha katt är ju sött och så. Vi har tre. Det är ibland inte lika sött. Bland annat får man snabbt vänja sig med att golvet är fullt av kattsand. Vi har två lådor, en i vardera toalett. Väl så. Om bara sanden kunde stanna kvar i lådorna så skulle det nästan inte vara något problem alls förutom den ständiga lukten av kattbajs eftersom tre katter bestämt skiter lika mycket som en ordinär häst. Men denna förbannade sand. Den är överallt. Precis överallt. Vi har ju en kattunge. Smulan heter hon och hon är söt som socker. Men det där med att skvätta sand på golvet tycks hon se som sin egna speciella uppgift. De två stora katterna drar ju med sig lite sand från lådorna när de knatar ut på golvet men det kan man ju leva med. Men Smulan krafsar ut sanden, ut ur lådan och ut på golvet. Mängder med sand. När man sedan duschar så blir golvet blött. Blöt kattsand torkar till stora kletiga kokor kan jag berätta. Så man sopar. En gång. Två gånger. Kanske även en tredje gång. Efter tio minuter är det likt förbannat lika mycket sand på golvet. Sanden migrerar sedan till resten av lägenheten med hjälp av såväl människo som katt fötter.

Sen är det ju det där med mat. Ibland misstänker jag att vi har någon osynlig varelse som tömmer kattmatsskålen på pin kiv. För man häller upp maten och tänker att "det där räcker bra länge". Sen när man vänder ryggen till så töms skålen på mat och vi har tre oroliga katter i köket som desperat försöker öppna skåpet där kattmaten finns.

Smulan är ju som sagt en kattunge. Oc hsom sådan så har hon två lägen. Antingen far hon omkring i lägenheten som en yr poltergeist, krafsar upp jord ur blomkrukorna, studsar omkring som en galning, anfaller fötter, retar upp de stora katterna och är allmänt störig, eller så sover hon. Då ligger hon helt omedveten om världen. Men sen vaknar hon och så är dansen igång igen. De äldre katterna föröker nog fostra den lilla rackaren för när hon är som värst så fräser speciellt Chips, honan, på Smulan så att till och med jag blir lite rädd.

Katthår har vi överallt. De flesta av oss 8 i familjen har slutat förvånas över att det rullar runt katthårsbollar stora som fotbollar på golvet. Om man möter en sån där boll så hälsar man artigt sen är det inte mer med det. Hulda Hustrun är egentligen allergisk mot katt men hon hankar sig fram med Clarityn och inbyggd envishet.

Vi hade ju vattensäng förut. Det har vi inte längre. Katterna tycktes anse att det var en utmärkt klösyta så en dag stod vi med vatten till anklarna i sovrummet. Nu sover vi i en gammal bäddsoffa. Både jag och Min Vackra Kvinna går ständigt med krökta ryggar och lever på Alvedon. Gamla bäddsoffor sove man inte bekvämt i. Skinnsoffor har vi med. De är vackert fransiga längs med armstöden. Vem behöver klösbräda när det står en maffig soffa att klösa mot?

Men de är söta de där tre. Och på kvällen när man går och lägger sig skuttar en eller två katter upp i sängen, spinner och lägger sig tillrätta på ens mage. Då är det lätt att glömma sand, matkonton, rackartyg och fransiga soffor. I alla fall för ett tag.

Arrrrgh. Att det skall vara så svårt att somna. Ändå har jag proppat i mig flera sorters sömntabletter. Men dert är likt förbaskat hopplöst att somna. Och jag som är så trött. Ser nästan i kors av trötthet men sova, nä, det går bara inte. Och så är ciggen slut. Tur jag har tobak och min kära pipa att ta till. Ett par snabba bloss på balkongen sen till sängen med språng. Jag måste väl somna nån gång kan man tycka.

Hur ställer man inte till det för sig själv då och då. Min ömma moder ringde igår. Hon ville uppmärksamma oss på att elräkningen hade kommit på stugan. 3000 spänn gick kalaset på. Och eftersom det vara är vår familj som varit därnere så var det ju inga tvivel på vem som förbrukat denna imponerande mängd el. Modern har ju ett sätt att berätta sådana där nyheter så att man känner maximal skuld. Så det är vad jag lider av nu. Skuld. I mängder. Så för att råda bot på det problemet lovade jag på stående fot att jag skulle handla åt henne som idag. Så nu känner jag skuld blandad med förtvivlan. Som om man inte tillbringade tillräkligt med tid i affären ändå med en familj på 8 peroner plus tre katter. Givetvis skall vi betala elräkningen, inta tal om annat. Men skulden kvarstår givetvis ändå hur  man än beter sig. Det är ju en "mammaskuld".

Men det är bara att kamma till sig och ge sig ut bland affärerna och leta sallad och blandfärs tillsammans med 18 miljarder pensionärer. Och jag som har köfobi. Livet leker liksom itne någe vidare just nu. Men men. Jag skall passa på att handla medan Hulda Hustrun är med äldsta dottern när den unga damen skall tatuera sig. Så praktiskt att jag har något att göra jag med.

*Pust*. JAg vill verkligen inte. Nästa gång jag är i stugan på vårkanten skall jag strunta i att det är kallt. Elementen får stå kalla och overksamma. Det blir dyrköpt det där med värme.

Jag och äldsta sonen lekte ju mekaniker med mopeden häromdagen. Sen dess har moppestackaren inte fungerat någe vidare. Det smattrar när det skall puttra. Ett litet obetydligt problem kan den oinsatte tycka. Men problemet är ju att den inte går nått fort längre. Precis när den skall kasta sig iväg i hastigheter runt imponerande 30km/h så liksom tvekar den, sen händer inget, hastighetsmätaren fastnar nånstans runt 25. Så nu skall vi ut och meka igen. Tja, det kan ju inte bli sämre. Hoppas jag.

Hua. Nu är det lite kris här. Jag har slarvat bort kallelsen till min kontaktperson. Jag missade förra mötet och så fick jag en ny tid i september. Allt väl på jorden och lycka till alla folk kan man tycka. Men nu har jag som sagt tappat bort den här kallelsen med. Jag letar både här och där men kan inte hitta den. Så kom jag på att man ju kan ringa så det gjorde jag. Såklart var det telefontid till 16.45 och jag ringde 16.44. Det kunde ju ha gått. Såklart var det ingen där, bara en telefonsvarare. Jag har visserligen morgondagen på mig att reda ut det hela. Men nu kommer jag gå och nojja mig hela kvällen för detta. Vad allt skal man inte råka ut för.

Hua, dagen började på värsta tänkbara sätt. Nätet låg nere. Jag ringde lite lagon irriterad till ComHems support där jag fick tala med en pigg männska som bad mig göra ditten och datten, stänga av . Tillslut kom vi fram till att det var min router som ställde till det. När jag väl visste det så började jag rota i inställningarna där, letade och letade, startade om, återställde till fabriksinställningar, stängde av, drog ur elen på åde router, modem och dator och allt det där man gör. Inget funkade. Jag kopplade modemet till ett nätverkskort på datorn och surfade omkring för att se om det fanns någon hjälp på D-links hemsida. Jag uppdaterade firmaware. Jag gjorde allt som man skall, likt förbaskat så funkade det inte. Till slut gav jag upp och gick in på Netonets sida för att kolla vad en ny router kostar. Som sista desperat åtgärd stängde jag av datorm modem och router och lät det stå avständt en 10 minuter eller nått. Och se på f*n. Nu, helt plötsligt funkade. Fråga mig inte vad som hänt elelr hur det gick till. Men nu funkar nätet på alla våra datorer igen.

Så nu är jag glad igen. Fram till nästa slag kan jag tro. *Pust* vad livet kan vara besvärligt. På sitt sätt.

Så klart. Mjölken är slut. Så då måste man ge sig ut på jakt efter antingen en ko eller åka till affären. Jag väljer av gammal vana att ta mig till affären för där har de cigg med och min aär på upphällning. Igen. Man skulle vara stjärna. Film eller rock spelar ingen roll. De slipper nog ge sig ut klockan 20 på kvällen för att köpa cigg. Eller så borde man kanske sluta röka. Men då kvarstår problemet fortfarande med mjölken. Håhåjaja, det är väl bara att ge sig ut då. Kanske skulle jag passa på att hämta ut biljetterna till morgondagens fotbollsmatch. Eller så gör jag inte det. Men mjölk måste likt förbaskat fixas.

Vad allt skall man lida.

Minnespinnar är jättebra. Kanonpryl det där. En liten pinnliknande sak med plats för en massa filer. Jättebra. Om man hittar dem. Vi hade en. Det har vi inte längre. Den är.... nånstans.

Men jag retar inte upp mig på det där. Det gör jag inte.

Alls.

Närå, inte irriterad.

Alls.

Så var det dags igen. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg om jag tog mina morgonmediciner. Kanske har jag gjort det. Eller så har jag inte. Så länge jag delar läkemedlen i min dosett är det enkelt. Men så kommer den där dagen närjag inte orkar sitta och pilla med det där, det är så urbota tråkigt, så hamnar jag i denna här frågesoppan igen.



Med tanke på att dosettdelning var en dagligt förekommande arbetsuppgift på den gamla tiden när jag jobbade som sjuksköterska så kan man kanske förstå varför jag tycker det är då förbannat tråkigt. Men det är så vansinnigt praktiskt. Man ser direkt om man glömt att ta sin medicin. Nu har jag inte den blekaste. Jaja, en glömd dos är en glömd dos som de säger. Man skall inte börja dona och fixa med det där och ta vad som kan vara en dubbel dos utan snällt vänta till i morgon och ta medicinen som jag skall, så. Och ja, jag ahr delat min dosett nu :-)

Man kan tycka att en mopedmotor borde vara en enkel sak att förstå sig på. Det kan ju inte vara så mycket pryttlar. Men det är det. Idag hittade jag en lös slang. En slang som bara hängde, lite för sig själv helt utan att se ut att passa någonstans. Alltså, ena änden satt ju fat. Men den andra änden var lös och ledig. Knepigt. Men moppen går lika bra för det. Man kan ju bara undra lite över vad den där slangen är till för. Nån funktion måste den ju ha. Eller? Bensinkransgrejsen, alltså den som man vrider på för att motorn skall få lite bensin, det är synnerligen viktigt att den får det har jag hört, har ramlat loss. Så nu vet jag inte riktigt om mopende körs på on läget eller reserv läget. Det vore ju opraktiskt om man redan körde slut på reserven redan från börja liksom.

Tänk att detta skulle bli så knepigt. Det trodde då rakt inte jag.

Så var det klart. Städat färdigt. Sovrummet lät jag vara, och barnens rum. Så det gick rätt fort och lätt. Toaletterna tar jag lite senare. Nu är det om inte rent så i alla fall prydligt.

För ett tag sedan fick Min Vackra Kvinna för sig, fråga mig inte varför, att suga upp vatten med dammsugaren. Som alla kan förstå så gick det inget vidare. Hulda Hustrun fick plocka isär dammsugaren i atomer för att torka upp det vatten som där i fanns. Väl så. Det gick inte så illa alls för sammsugaren överlevde mirakulöst och både jag och Kvinnan I MItt Liv pustade lättade ut och var så nöjda så. Men. Filter som blivit våta  och sedan torkat luktar. Illa. Mycket illa. När jag nu dammsög i vardagsrummet kände jag en omisskänlig stank av urin. Det luktade blä och blä igen från dammsugaren. Fakrum är att ju renare golvet blev ju värre luktade det i rummet. Det fanns även en svag nyans av kattpink inblandat i hela härligheten. Troligen för att vi sammsugit upp kattsand som rymt från lådorna.

Så. Rummet luktade som om det bodde en gammal pissgubbe och 18 katter i det. Detta gjorde självklart mig lite... tveksam. MEn jag fann på råd. Vi har några sådana där gula stavar som man har i dammugaren för att det skall dofta gott när man dammsuger. Och så hade vi en flaska med vita kulor som skall uppnå samma effetkt. Lysande tänkte jag. Jag sög upp både stavar och kulor (hm, lät lite porrigt det där, det är därför Hulda Hustrun suger mest i vårt hem) med dammsugaren. Och visst gjorde det skillnad.

Nu luktade det citron, syrén. Och pink. Den blandningen blev inte lyckad alls kan jag säga. Så nu sitter jag med balkongdörren på vid gavel och hoppas med hela min själ att vi inte får besök på några timmar. Fan det är så det svider i ögonen av den där blandningen av dofter och lukter. Inget för luktgranstillverkarna kan jag lova.

Men städat är det.

Såklart. Bara för att jag skrev om min moder innan och utnämnde henne till skuldbeläggare nr 1 så var hon hur lugn som helst när jag väl ringde. Att man aldrig kan få rätt.

Hahah, hon lyckas alltid reta upp mig den där damen. På ett eller annat sätt.

Hm, jag borde ringa min ömma moder. Har inte hört av mig på en vecka eller två så jag kan vänta mig en massa skuld som lägges på mina axlar. Förra samtalet så suckade hon ur sig något om att "en gammal mamma är väl inget att bry sig om".  Skuldbelägga? Inte min mor inte. Ibland kör hon med det gamla fula tricket att framför att hon minsann skulle kunna ligga flera veckor död i sin lägenhet och inge skulle sakna henne. Yeps, så faller orden. Att hon har kamrater och en syster som ringer nästintill dagligen har tycligen inte med saken att göra. Och att jag har ett eget liv? Som om det skulle spela någon roll. Jag har den största respekt för min ömma moder. Hon har levt ett svårt liv med många svåra bakslag. Men männskan är 65 år och beter sig som om hon vore 98. Jag älskar min moder. Men ibland är hon för djävla jobbig.

Men, bäst att ta tjuren i hornen och ringa.

Slängde en snabb blick ner i tangentbordet av någon anledning. Jösses vad pryttlar det finns där nere mellan tangenterna. Och detta bordet som är rätt nytt. Katthår, nått som såg ut som chokladklet, damm, ännu mer, oidentifierbart klet. Hua, och här sitter jag och knappar frenetsiskt. Jag måste ju vara superäcklig om fingertopparna. Nog dags att vänta upp och ner på det här tangentbordet och se vad som ramlar ut. Skulle det hoppa ur en älg vet jag inte om jag skulle bli förvånad efter att sett all skit som jag såg nyss.

Operation städning börjar snart.

Hm, den där "mest aktiva"-listan som finns på startsidan av blogg.se verkar lite lurig. Först är man int emed alls, sen stunden efter ligger man i mitten av listan, helt plötsligt har man ramlat ur helt och hållet. Och jag som skriver varken mer eller mindre. Man undrar ju lite hur det funkar. Verkar gå på lite lösa boliner det där.

Så, efter några timmar av oerhörd spänning så kom panikattacken som på en beställning. Jag hivade i mig min medicin direkt när jag började känna av det så efter en 20 minuter började det lugna ner sig. Så nu är jag som en urvriden disktrasa. Man kan lugnt säg att jag har ett omvälvande liv. Ena stunden är jag i fronten och slåss mot min ademoner, andra stunde är jag trött, slö och helt avslappnad. det verkar ändå som om Effexorn funkar för attackerna är kortare och de inträffar med gelsare intevaller. Förutom de här senaste dagarna. Tror jag skall passa på att gå och lägga mig i badet, nu när jag ändå är lite avslappnad.

Det tar på den late att vara panikångester. Tro mig.

Varför är jag så dum att jag lägger ner en massa tid för att försöka få iordning en gammal PII, 333mhz med ynka  6Gb hårddisk? Varför satt jag halva kvällen igår och donade? Den har likt förbaskat lagt av igen. Och nu går det inte ens att köra igång installationen av WXP. Man blir så trött så trött. Eländet fastnar på ett ställe sen lägger den sig ner och vägrar gå någonstans så att säga. Som tur är så får vi kanske en annan  gammal maskin som de små barnen kan ha. De behöver ju inte så stronga grejor var ju tanken. Men det klart att det är en klar fördel om eländet överhuvdtaget startar.

Jag är expert på att slösa bort min tid. Helt klart fullblodsproffs.