WoBWorld

Neeeej. Jag vet inte hur jag svara på kommentarer annat än att skriva ett nytt inlägg.... Det är då själva fan att ingen blogg kan vara fullständig. Men jag lyckas nog reda ut det hela kan jag tro. Tills dess så kan jag svara Miss Bordeline här att jo jag har bloggat i två år och nån månad och bara missat tre eller om det kan vara fyra dagar. Hela mitt liv finns på webben. Men det är en satans skillnad på inläggen märker jag.

När jag började var jag en jättebebis som hade en mamma (före detta frun) som tog hand om mig. Nu tar jag hand om mig själv och det vet vi ju alla hur det funkar :-)

Men jag lär för varje dag. Och återigen Missen, du var självklar att få ett lösen :-)

Så har jag varit nere i tvättstugan. Efter att ha slitit och släpat ner den ena av våra två fullproppade tvättkorgar, tvättmedel och sköljmedel ner för trapporna och ner till källaren så fann jag till min bistra förvåning att vi inte har tvättid förrän i morgon. Kul. Så det var bara att släpa upp de smutsiga strumporna, tröjorna och en och annan byxa till lägenheten igen.

Visserligen är det ju skönt att slippa tvätta idag, för det tycker jag då rakt inte om, men då har man ju det bara framför sig. Och roligare framtid kan jag tänka mig.

Typiskt.

Jag fick plötsligt lusta att lägga mig i badkaret och flyta omkring i varmt vatten en stund. Men det går ju inte. För om en halvtimma ska jag ner till tvättstuga ju. Såklart. Man hinner då rakt inte att ta ett avslappnande bad på 20 minuter. No way. Vi snackar om någon timma, minst. Så när ja gväl varit nere i tvättstugan kanske jag inte alls känner för ett bad. Inte vet jag, inte än.

Troligen blir det till att sitta på baken i en halvtimma i spänd väntan på att klockan slår tvätt.

Hmmm. Nu har det gått en liten, liten stund. Inte så värst mycket men en liten bit i alla fall. Kanske borde jag passa på att dammsuga lite. Fast det är så bökigt att dra fram dammsugaren. Efter att man väl fått fram den så ska man ju dammsuga med. Men då har jag nog inte tid. Det var ju det där med tvättstugan.

Sekunder som bara tickar på. Jag lovar att jag kommer ångra mig, när jag väl sitter på hemmet och blir matad med passerad sill, att jag inte passade på att fylla tiden med innehåll. Men det är då det. Just nu har jag då rakt ingen lust att tänka på ålderdomen. Jag har fullt upp med att krisa här och nu.

Och tiden bara går...

Jag är helt klart databeroende. Det första jag gör när jag vaknar är att kolla Aftonbladet, Expressen, GP och DN på nätet. Sen följer mailen, lite koll på bloggarna, lite skrivande på min egen blogg och så kollar jag mailen igen. Mailen kollar jag sedan typ tusen gånger på en dag. Likadant med tidningarna. Jag har försökt att hålla mig från datorn i alla fall en stund men det går inget vidare. Jag kan ju missa något viktigt. Eller jag så missar jag något helt oviktigt. Det primära är att jag riskerar att missa nått. Vad som helst.

Mellan varven lyssnar jag på musiken som jag har på hårddiisken eller så spelar jag lite spel. I vilket fall som helst så sitter jag på min allt bredare bak framför datorn en stor del av dagen. Jag förflyttar mig då och då i lägenheten för att äta eller göra mig av med det jag ätit. Men det är bara små korta avstickare i den verkliga världen.

Det är som förnicklat att hålla sig ifrån den där skärmen. Jag borde nog ta tag i det där. Fylla min tid med annat. Få något gjort. Men även fast jag vet om det där så sitter jag likt förbannat framför burken med hela min uppmärksamhet totalt upptagen av den värld som finns där.

Fan, jag borde skaffa mig en hobbie. Eller ett liv. Eller nått.

Sovit bort hela eftermidagen. Inte så bra :-( Nu blir det nog lite knepigt att somna i kväll. Fast det var skönt att sova, det var det. Fast är det händer att man sover bort en ansenlig tid av dagen brukar i alla fall jag få lite panik. Ska man sova bort livet liksom.

I morgon är en såndår fullfart dag som jag genomgår några gånger per år. Hulda Hustun ska gå på cabaret på kvällen. Blir nog trevligt at komma ut i verkligheten ett tag.Sen kan jag ju bara hoppas att den nedåtgående spiral som påbörjat i mitt inre håller ångesten. Det funkar ju mycket bättre nu änför några veckor sedan. Jag är inte frisk men inte heller mogen för att bli inlåst på psyket.Så vi får de hur det funkar när jag nu väl skall utanför lägenheten.

Före utgången skall jag till psyk så att de får se att jag mår bättre. För bättre mår jag. Jätemycket bättre.Sen kan man ju alltid drömma om att sjukdomen i sig skulle kunna gå att få väck ur min kropp

Tj, nä nu är det läggdags. Igen

Så nu har man varit duktig och varit på badhuset. Tyvärr fick jag tuppjuck redan i bastun så det blev inte så mycket av det. Lite bastu, en stund i bubblepoolen sen upp och ut. Panikångesten lurade mig igen. Men nu har vi sagt att vå åker dit på förmiddagen i morgon stället. Jag brukar vara lite stabilare på morgonkvisten. För simma ska jag göra. Och jag vet ju att det ofta bli lättare när man upprepar det svåra några gånger. Men jag är lit ebesviken att jag inte klarade av det hela bättre, nu när medicineringen har gjort så gott när jag håller mig hemma. Men ut i världen är lite svårare.

Jaja, det är bara att mala på liksom så kanske det släpper på riktigt. Mankan ju alltid hoppas.

Varför är en del ciggarettet så förbaskat svåra att fimpa. De bara ryker på oavsett vad man gör. Nu pratar jag om halvrökta cigg. Sådana som man sparar till senare.Vanligtvis så fimpar man pinnen och lägger på något smart ställe. Men så dyker de där svårsläckta upp. Man fimpar och fimpar, men de glöder för fullt hur man än gör. Häromdagen hade jag lagt en cigg på ciggpaketet och gått och lagt mig för att sova. När jag vaknade på morgonen fann jag en askpelare och ett filter på paketet. Ciggeländet hade inte varit släckt när jag gick därifrån utan legat och pyrt. Man kan ju hoppa ur byxorna för mindre.

Nyssens var det en såndär cigg som vara vägrade slockna. Jag drog spetsen fram och tillbaka på fimpburken men det rök hela tiden fårn något ställer på ciggen. Livsfarligt. Till slut gav jag upp och slängde rökverket i burken. Då slocknade eländet. Men det var bra mycket kvar på ciggaretten. Slöseri med pengar. Eller snarare ännu mer slöseri med pengar. Det är ju inte så ekonomiskt att röka precis.

Nä, det är dags att gå över till snus igen. Lite billigare och så slipper man åtminstonne lungcancerisken.

Den där förkylninge jag har jäckar mig. Den bara ligger och bullbar liksom. Den vägrar bryta ut. Vet inte vad som är värst. Kanske borde jag vara tacksam. Men nog bli man lite låg när man har en infektion i kroppen. Inte helt lätt att vara på topp precis. Idag fick jag ett nyttläkemedel att hämta på apoteket. Det var en medicin mot de mykrypningarna jag får av en annan medicin. Nu är läkemeldesskåpet sprängfyllt. Varje dag tar jag 7 olika medikamenter. 33 piller om dagen, men då räknar jag med mina vitamintabletter. Inte så illa. Nästan så att man blir mätt på bara pillren. Så egentligen borde jag vara friskare än de flesta. Men nu har det alltså börjat med att jag får piller som skall vara mot andra pillers biverkningar. Vad kommer härnäst?

Så har även jag blivit småförkyld. Jag beklagade mig ju häromdagen över att alla andra fick hosta omkring och tyckas synd om medan jag kantar omkring alldeles kanonfrisk. Så fick jag äta upp det med. Äldsta dottern var hos läkaren häromdagen och blev insatt på antibiotika eftersom hon hade nån bassilusk i halsen. Igår var jag uppe på apoteket för att hämta lite medikamenter och plockade samtidigt ut hennes piller. Som jag satt där och väntade på min tur så kände jag hur det kittlade i halsen. Och idag har jag en alldeles egen hosta, kill och kli i halsen, huvudvärk och lite allmän sjukdomskänsla. Så går det när man beklagar sig över sin hälsa.

Fast kanske har jag tur och slipper de allra värsta symptomen. Kanske blir det bara en liten miniförkylning? I vilket fall som helst så spelar det föga roll eftersom jag mår så bra i övrigt. En förkylning fäller inte en 36-åring i första slaget. Så kom an bara, hosta, snuva och heshet. Immunförsvaret står och väntar på er och ska plocka er en efter annan. Fast kanske kan jag plocka några "tycksynd-poäng" under tiden. Fast med tanke på att de andra i familjen är krassliga de med så tvivlar jag.

Min äldsta son skolkar. Han går första året på gymnasiet och kom in med ren tur kan man säga. Han sov sig igenom hela högstadiet och nu verkar det som om han kommit in i gamla vanor igen. De veckorna han skall vara hos oss tillbringar han dagarna hos sin moder och tvärtom vilket gör det lite småknepigt att hålla koll på honom. Han försöker nog, men han försover sig gång på gång. Idag såg Hulda Hustrun att mopeden stod parkerad utanför pojkens ömma moders hus när hon skulle hämta barnen på dagis. När jag ringde honom svarade han inte. Så jag messade honom och efter en stund ringde jag igen och det var då han förklarade att han försovit sig. Och jag har ingen aning om hur jag skall göra. Man är helt lost när man har barn. Från dag ett så skall man bestämma, vägleda, hjälpa, stödja en människa genom livet och ingen manual finns det. Man får gå på känn hela tiden och gång på gång kör man i diket.

Så nu gäller det att styra upp grabben innan han blir utsparkad från linjen. Skälla funkar inte, då slutar han sig som en mussla. Föreläsa? Nope, provat det helt utan resultat. Föra en dialog? Jo, det är ju en idé. Om han bara ville medverka. På min tid, för 20 år sedan spelade det ju ingen roll om man fortsatte på gymnasiet eller inte om man bara ville ha ett jobb. Det var bara att söka jobb och börja jobba. Nu för tiden är ju kraven löjliga på en del arbeten. Utan gymnasiekompetensen är man ju chanslös.

Tja, jag för gåra som jag gjort de senaste 16 åren. Prova mig fram. Kanske slår en tanke rot i tonårskallen. Vem vet. Man måste ju prova i alla fall. Igen.

Det börjar mörkna ute. redan. En del yrar om myspys och levande ljus men jag föredrar solen vilken dag som helst. Fast eftersom det är som det är så har jag inget emot myspys och ljus. Man tar vad man haver och sånt är så gott som annat när det nu ändå är så förbaskat mörkt. Barnen, de små alltså, ligger i sina sängar, Hulda Hustrun är på match, äldsta dottern likaså. Min äldsta son sitter väl i mörkret i sitt rum och gör vad han nu kan tänkas göra. Katterna sover. Och så har vi mig då. Jag sitter här och väntar på att tv-sändningen av matchen skall börja.

Funderar lite på vart den gamla videokameran kan tänkas vara. Och alla banden. Kanske skulle göra något nyttigt för en gångs skull och föra över de där gamla analoga banden till datorn. Kan man ju passa på att redigera filmerna också. Jag gjorde ett tafatt försök precis när den nya datorn kom, men eftersom jag inte listade ut vart sladdarna skulle in så struntade jag i det. Vår nyaste dator har mängder med kontakter, men vilka som går ut eller vilka som går in är höljt i dunkel. Nu tror jag att jag har fattat poängen så nu skulle jag vilja försöka igen. Men det var ju det där med vart sakerna finns.

Tja, det är sånt jag funderar över när jag inte har annat för mig.

Jag misstänker på goda grunder att våra kattunge, Smulan har DAMP eller något liknande. Hon är helt hysteriks den mesta av sin vakna tid. Far som en dammråtta fram och tillbaka på golvet, hoppar och studsar fram och tillbaka medan hon slåss med inbillade fiender. Hon anfaller de stora katterna utan ens ett uns av fruktan. Detta trots att de ilband får nog av henne och lappar till henne med sina stora tassar så att det riktigt dundrar. Den enda effekten på kateländet är att hon lägger sig ner och väser. Men bara en sliten stund. Sen är hon uppe och skuttar igen.

Vi männsikor går inte hellre säkra. Helt plötsligt som man vaggar fram över golvet så far en liten grå histora fram från sitt gömställe och anfaller fötterna på ett mycket kännbart sätt. Den stackars katten har ett antal gånger fått en fot eller två på svans eller dylikt men hon verkar inte förstå sambandet med sin egen placering och möjliga oavsiktiliga sparkar. Hon river i blommkrukorna, river ner lampor, skuttar och hoppar i sofforna, river i allt hon hittar, klättrar i gardinerna. Den sista grejen hon gjorde var att pinka direkt ner i golvbrunnen i duschen. Förvissa lite praktiskt med en katt som gör så, om man bara kunde få henne att  spola av efteråt, men det är väl för mycket att begära.

Kost sagt är katten lite till besvär. Hon är så söt, så söt när hon är lugn. Men när man vaknar med ett skri eftersom hon har anfallit ens fötter bäst som man sov så blir man lite... irriterad kan man väl säga. Man får bara hoppas att hon lugnar ner sig lite med ålderns rätt. För ärligt talat så är ju barnen inte så glada på henne när hon anfaller deras fötter och ben när de trampar fram här i lägenheten. Jag har för mig att jag läst i en kattbok om vad man ska göra just när katten anfaller fötter. Ska nog leta fram den boken och kolla vad man kan göra.

Alla är förkylda. Alla utom jag. Det är inte rättvist. Jag vill också vara sjuk. Få ligga i sängen och hosta lite sprött och försiktigt. Dricka varmt thé med honung och vara aktsam om bröstet så att jag inte får lunginflammation. Men jag är alldeles frisk. Som en nötkärna och de sägs ju vara synnerligen friska. Inte ens den allra minsta snuva har drabbat mig, allt medan resten av familjen går onkring med skrällhosta, rinnande näsor och dunkande huvudvärkar. Det ligger snorpapper överallt i lägenheten och allt som hörs är mumlande röster som ber om nåd från denna eländiga sjukdom.

Fast inte jag. Jag ber inte om någon nåd minsann. Tänk att det ska vara så förnicklat svårt att bli lite förkyld. Fasen, jag lyckas inte ens bli snuvig ens om jag stoppar näsan i en lök. Men på sommaren. När alla andra är friska och nytra, då. Då blir jag sjuk minsann. hejdundrande, sensationellt, sprakande sjuk. Febertoppar, torrhosta och muskelvärk. Alltihopa blandat med känsla och eftertanke. Jag får ligga i min sjukbädd och med bedjande ögon titta ut på den prukande sommaren och lyssna till barns lek. Då passar det minsann.

Jaja, jag skall väl inte klaga. Men det hade varit lite trevligt att vara i fas med omvärlden liksom. Typ få höstförkylningen på just hösten och inte i Juli. Men det är väl inget att hoppas på. Jag kommer säkerligen att genomlida både höst och vinter alldeles frisk och kry medan jag kan se fram emot en riktigt ordentlig infektion framåt midsommar.

Saker och ting är liksom bara som de är.

Tanken är ju att jag skall ta mig till sjukhuset för att ta blodprover. Men jag vet inte riktigt hur jag skall palla det. Får ångest bara jag tänker på att sitta i ett väntrum. Om man kom upp och visste att de tog mig först vore det lite lättare. Men att sitta och vänta gud vet hur länge får hela mitt inre att börja dansa mazurka. Men på något sätt måste jag ju fixa det hela. Det ställer till det, det här med panikångest. Det gör det. Jag har skjutit upp det hela under veckan men nu är det fredag och det är dags att ta sig i kragen. Men jag har ju ingen krage. Det är ju det som är problemet. Den lilla krage jag har räcker då rakti inte för att lyfta min tunga kropp och ta den till bilen för att åka till lasarettet. Min lilla krage har fullt upp med att hålla uppe mig lagom mycket för att komma ur sängen.

Om om inte funnits. Då vore det ju inget problem. Men som det är nu så sätter blotta tanken på att sitta där i väntrummet igång ett helt maskineri i mitt inre. Och det enda syftet den maskinen har är att skrämma upp mig. Och det gör den mycket föredömligt. Som det är ju st nu så skulle jag hellre lägga mig i en myrstack än åka iväg för att sätta mig med en massa okända människor i ett litet rum och sedan sitta där medan klockan tickar på och svetten bryter fram.

Jag är inte så modig av mig. Jag är rätt rädd för det mesta. För höjder, hissar, åskan och att mina kära skall försvinna. Men de sakerna är ju inte helt fel att vara rädd för. Men så kommer det till de där konstiga sakerna jag är rädd för. Som att sitta stilla i ett rum fullt med människor. Eller överhuvudtaget vänta på något. Att sitta stilla medan tiden går. Det är därför jag alltid kommer sent till vad det nu än kan vara. Så jag slipper vänta. Då tar jag hellre skället för att jag kommit försent. När jag gör något vill jag det skall sätta igång med en gång. Jag är otålig. Men det vore ju ok om jag inte blev så förbannat stressad av att vänta.

Med det har ju med min sjukdom att göra. Att jag inte tål stress längre. Inte ens tanken på stress tål jag. Stå i kö? Outhärdligt! Det är som att kroppen har två lägen. Antingen sover jag eller så är jag uppe i tiotusen varv. Just nu så känner jag hur hela kroppen börjar stegra sig inför tanken på det där väntrummet. Men, jag får väl försöka få ett grepp om den där pyttelilla kragen och lyfta iväg mig. När det väl ä'r klart så kommer jag ju känna mig lättad. Hoppas jag.

Hua, nu fick jag dåligt samvete. Min ömma moder ringde. Hon hade redan ordnat med räkningen som vi skulle betala. Och hon har faktskt väntat på att jag skulle komma förbi i nån vecka nu. Så nu sitter jag här och skäms. Att jag aldirg kan ta tag i något med en gång. Speciellt om min mor är inblandad. Ska man aldrig växa upp tro?

Tror ni inte hatt jag har fått tandvärk också. Som om jag int ehade annat att bekymra mig för. Det är en såndär malande typ av tandvärk. Precis lagom besvärlig för att man skall bli på saggigt humör. Är det inte det ena så är det det andra. Risken att man skulle råka må bra nån dag verkar vara lika liten som att en extra penis skulle växa upp på ryggen. Jag må låta pessimistisk och gnällig men livet verkar vara en enda lång raksträcka med otaliga hinder. Det går fort men man krocka ständigt. Är det inte kass ekonomi så är det magkattar och är det inte det så är det nageltrång, söndriga biler eller snömodd på vägen.

Vissa dagar skuttar man upp ur sängen och känner att ingenting i världen skulle kunna få en på dåligt humör. Det är sådana dagar brevet från fogden ramlar ner i brevlådan, katten har pinkat på de nytvättade kläderna, man får fortkörningsböter. Efter ett tag så slutar man bli förvånad och känner endast en nattsvart förtvivlan över livets orättvisa. Skulle man mot all färmodan få en rikitgt bra dag nån gång emellan blir man så förvånad att någon skulle kunna putta omkulle en med en smörgås. För sådana dagar finns knappt. Och när de dyker upp är det otvivelaktligen så att de finns bara för resterande dagar skall kännas ännu mer motiga.

Men jag skall inte klaga. Idag är det bara lite tandvärk. En Alvedon så fixar det sig kan jag tro. För att ge upp hoppet, det gör man ju aldirg. Som tur är.