Där kylan inte når mig

Det var väldigt vad tiden och livet och lusten rullar på. Allt är mörkt och allt är svart och kallt och återigen mörkt. Men någonstans inom mig gryr en tanke på saker som gör mig glad. Som att sitta i min morgonrock här i mitt vardagsrum och bara vara. En del tar på dig mysbyxor (fan vilket vidrigt ord och ännu vidrigare plagg) själv ikläder jag mig min morgonrock när lusten att "mysa" tar över.

Ute är det lika vintrigt som det varit den sista tiden. Rena vintern. Fast återigen, jag gillar det. Ska det vara vinter ska det vara snö och kallt och lukta rent. För allt det smutsiga ser man inte längre. Det ligger begravt under de vita vidderna och gott så.

Kanske skulle man göra något att äta? Nä, det får vara. Men en kopp kaffe skulle smaka gott. Så det för jag väl ordna då. Vad allt gör man inte för att ha det bra?

Ännu en dag på Nordpolen

Det snöar igen. Inget ovanligt nu för tiden kanske men jag är fortfarande helt faschinerad över att det kan komma så mycket snö. Det har ju liksom inte snöat mer än precis nödvändigt de senaste, hm, 20 åren. Nu har det väl kanske kommit en smula mer än nödvändigt men ändå. Själv tycker jag bara det är mysigt men jag förstår dem som måste ut med bilen att de inte är så glada. För att inte tala om alla äldre som är lite stöppliga på benen. Det kan inte vara lätt att ta sig fram bland södrivorna och den glatta is som finns under snön på stadens trottoarer.

Men som sagt. Själv så sitter jag inomhus och tittar på snön som vräker ner. Allt, säger allt är vitt. Snacka om att de senaste årens gnäll om att det inte kommer någon snö på vintern har tystats.

Det enda jag gruvar mig lite för är att sätta mig på bussen in till staden för att handla. Det är nödvändigt eftersom mitt kylskåp och mitt skafferi är pinsamt tomma. Jag gillar inte att åka buss i sådant här väder. Det är en liten noja jag har. Att lägga sitt liv i händerna på en busschaufför som kanske kör i diket vilken sekund som helst. Hua. Men det är väl bara att stänga av den lilla rösten i bakhuvudet och koncentrera sig på musiken i öronen. Tack gode gud för MP3-spelare.

Men först får jag väl göra de sedvanliga åthövorna för att komma ikapp i världen. Duscha, borsta tänderna, raka mig och kamma till mig. Sen får jag se vilken buss det blir. Jag har all tid i världen på mig.

 

Fånigt mycket snö är det. Tänk inte på det oerhört smutsiga balkongräcket. Det där ska jag göra något åt. Någon gång

 


Innanför det vita

Det snöar. Så ovanligt. Så konstigt. Ytterst märkligt. Hur mycket snö kan det finnas där uppe i himlen? Hur får änglarna plats? Här nere på kalla jorden döljs alla misstag och synder under gnistrande vitt vatten. Jag själv sitter och funderar på att det nog var så mitt liv såg ut för några år sedan. Allt låg begravt under isande kalla kristaller och jag kunde inte förstå vad det var som döljde sig under de högar och kullar jag var tvungen att ta mig igenom dagligen.

Men sedan dess har jag själv skottat och jämnat ut samtidigt som själens vår har tagit hjälp av tiden och livsvärme för att töa upp så att jag kan se vad jag har omkring mig. Det är skönt med vår och värme. Även om en del saker som kommer upp i tö kanske skulle göra sig bättre djupt under en driva. Ät inte gul snö.

Idag är ännu en av de där dagarna som ligger naken och vid framför mig. Min att ta, min att styra. Min att avnjuta eller avsky. Resultatet vet jag än så länge inget om. Det visar sig även det med tiden. Istället för att vara rädd för dagarna har jag börjat bli en smula nyfiken. Frågar mig själv hur det ska bli.

Igår började som en fullständig katastrof. En känsla av djupaste ensamhet och ängslan som smälte ihop med de drömmar jag haft innan jag vaknade. En malande känsla i magen av att något var fruktansvärt fel. Men det blev ju bra det med.

En kopp kaffe, en cigarett. Lite skratt åt tvn, ett chattsamtal med min äldsta son som nu för tiden är den kloka av oss och en ny upptäckt gjorde dagen helt klart värd att komma ihåg. Den nya upptäckten bestod av Rod Stewart. Jo, jag lovar. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men karln är ju faktiskt väldigt bra. Ja, alltså, inte det han gör nu för tiden. Men de tidigaste sakerna är ju helt löjligt bra. Vilken röst. Synd att han larvar bort sin talang. Tack Spottan för att jag kan upptäcka sådana där små pärlor. Jag hade aldrig i hela mitt liv sökt upp en skiva med Stewart om det inte hade varit för att man kan botaniser i musikdjungeln så lätt som Spotify tillåter.

När det gäller äldsta sonen så förstår jag inte vart han fått allt sitt vett från i så tidiga år. Jag smickrar mig själv med att tro att han ärft en smula av sin förmåga till att tänka ett steg längre än vad som kan betecknas som bekvämt av mig. Fast utan min själviskhet och inbillskhet. Utan mitt enorma ego. Men att prata med honom brukar sluta med att jag mår en smula bättre i alla fall.

Idag har börjar lysande. Vaknade upp i vettig tid. Medan det fortfarande är ljust ute. Kaffet smakade gott. Många av mina bekymmer är om inte lösta så ialla fall på gång att lösa sig. Så jag är nöjd. Inte stolt men nöjd. Vad jag ska göra nu vet jag inte. Alltid blir det något. Det tendrar att bli det hur man än gör.

Gott så.


Uttråkad och småsur

Satan i gatan vad kass jag mår. Jag har ingen som helst aning om varför. Bara kass. Nere och ensam och har tråååkigt och känner mest bara för att sova men när jag sover så drömmer jag en massa mardrömmar så jag kan lika gärna vara vaken.

Det känns som om inget spelar något som helst roll liksom. Fast allt egentligne är helt ok. Precis som det ska vara. Troligen är det resutlatet av att ha legat lågt lite för länge. Att ha suttit på arslet och inte gjort något vettigt på veckor. Fan, fan fan. Något måste hända som gör att jag kommer på spår igen. Våren är långt borta så den kan jag inte hoppas på. Något gott att tröstäta har jag inte hemma heller.

Nu vet jag ju att allt det där kommer att släppa. Alla har en lite svacka då och då och jag har en sådan. Precis nu. Så i dag tänker jag försöka lägga mig i tid för att komma upp i tid i morgon, om någon fattar. Så att jag kan bli lite aktiv. Göra något annat än att fastna framför datorn eller tvn eller i livet.

Mållös. Jag kan förresten tänka mig att skaffa ett nytt mål i livet. Något att göra så att jag inte bara går och väntar på att lägga mig så fort jag vaknar.

Äh. Jävla gnäll. Hör jag själv. Jag tror jag ska göra en kopp kaffe så kanske blodet kommer tillbaka till livsnerverna. Att gnöla om att livet ibland inte är strålande roligt blir ju bara patetiskt.

Nå. Mot köket.

I väntan på henne jag inte mött än

Staden var precis tyst. Kall, smutsig snö och tystnad. Där det brukar myllra av människor på en torsdagskväll om sommaren fanns bara ekon av inget. Fötter som trampar, mina fötter. Det nyinköpta skrivblocket i en ficka i väskan. Glas och is. De människor man möter verkar viska till varandra. Vad de gjorde där vet jag inte. Fan, jag vet inte vad jag själv gjorde där. Vänta på en buss?

En söndag i en mellanstor stad som bor i mitt hjärta. Jag önskar inte att bo i någon annan stad, men nog vill jag känna ett hjärtslag även på en söndag. Det är som om all sten och betong och stål och glas dör en smula bara för att klockan slår 13 och det är sista dagen i veckan. Vintern är aldrig så här som när man går där.

Jag tittade på alla kläder som finns bakom skyltfönster. Skor, textilier, varmt kaffe och hamburgare. Tystnaden som dövar själen till tomhet. Jag kan inte nå dig längre. Du är bortom mig. Min stad. Min kvinna, hon jag hoppas möta. Hon som kommer fylla mig med all den kärlek som jag anser mig behöva. Henne som jag kanske äntligne kan hela. Om hon behöver plåster på själen vill jag att det är jag. Men jag har inte mött henne än.

Markvärme spelar inte någon roll på en söndag. Att pulsa genom knähög snö hade varit bättre än de lätta varma steg jag tog där i allt det mörker som bildas av stadsljus en dag när allt är dött. Jag kanske letade efter henne. Kanske tog jag den där omvägen för att jag hoppades att möta henne. Hon som gör mig bättre, som lyfter mig upp till det jag borde vara. Helt utan att anstränga sig, bara genom att vara sig själv. För jag vill inte att hon anstränger sig. Jag vill inte.

Men staden tog slut. Förbyttes till värmen i en buss. Värmen av ett hem. Värmen av alla minnen som jag kanske har av lyckligare dagar som kommer. Om man nu kan minnas dem. Men den mänskliga hjärnan kan allt. Bara man låter den fara fritt. Slutar styra dess blixtar och neuroner. Utskott av nerver möter andra och skapar drömmar och kärlek. Kemi som gör köttet lyckligt. Sen får själen kanske vara med om den vill.

Så nu sitter jag hemma igen. Lika ensam som när jag började vandra där bredvid Knöppels Knalle i slutet, eller är det början, på stadens gågata. Fast nu finns det två gågator, eller alla gator är gågator. Men när jag var ung fanns det bara en och det räcker för mig. Förbi Thai Silk, vidare genom, förbi, hattar och kafé och Subway och väskor och solarium och ut på det tomma torget där Gustav II Adolf vaktar.

Det är nog nu. Jag är hemma. I trygghet.

Men jag saknar henne. Hon som jag inte mött än.

Lördagen efter fredag

Lördag och livet är som en seg bäck full med bråte och avfall. Inget som porlar utan snarare trögt flyter förbi. Jag har sovit länge för jag ville det. Kanske var det dumt, jag vet inte. Drömde märkliga drömmar, färger och former som rusade förbi innanför ögonlocken. En hög ton i huvudet när jag vaknade, känslan av snar undergång. Men det är bättre nu. Jag mår förbaskat bra faktiskt. Men är så trött så trött.

Solen skiner skoningslöst där ute. Kallar och pockar på mig. Säger åt mig att jag borde vara ute, inte inne i värmen. Det skiter jag i. Trivseln här inne är alldeles för stor för att jag ska lyssna till en så primitiv signal. Men ändå kommer jag snart att stiga ut i världen. Sätta mig på den där bussen som jag så ofta sitter på och åka in till staden. Endast för att ha något att göra så att jag sedan kan sätta mig med gott samvete och veta att dagen inte varit helt tom och tyst.

Igår städade jag allt. Hela lägenheten doftade såpa och färsk svett. Vädrade ut alla ångestångor och cigarettrök. Idag ska jag inte göra något sådant. Bara njuta av livet, så som nu livet ser ut. Kanske kommer jag renbädda sängen, jag vet inte. Det är liksom hela grejen. Att inte veta. Ta saker som de faller sig. Inte för att det finns något schema.

Steg ett är väl att hamna under det varma vattnet i duchen kan jag tänka. Det är förbaskat lätt att fastna där. Bara stå och blunda samtidigt som hett, rykande vatten faller hårt på axlarna. Tiden existerar inte i en dusch. Hade jag haft badkar hade jag väl gjort som jag brukar göra när jag har badkar. Ligga där i timme efter timme. Fylla på varmvatten när det blir för kallt i vattnet. Läsa och lyssna på musik. Bara finnas i en bubbla av värme och mjukhet och renhet. Men nu har jag inget badkar så det får bli duschen.

Eftersom tiden just nu rinner iväg så får jag väl slita mig från mina tankar och göra det jag måste för att kunna åka in till staden.

En dag bland alla andra fast unik

Underbart. Det blir bara ljusare och ljusare. Det hela blir nästan absurt tydligt när mina lampor som jag har timer på tänds när det är ljust och vackert. När jag ställde tiden på dem så var det djupaste vinter och blev tydligen mörkt redan vid 15-tiden. Det är nog dags att ställa om de där timrarna. (Heter det så i plural, timrar? Låter inte rätt.).

Som den driftiga man jag är, ibland, så har jag varit inne i la stada för att sammanstråla med sociala nämndens utsedda man som tar hand om mig. Ett trevligt möte som slutade med att jag fått mitt kontrakt på lägenheten förlängt ett år till. Skit samma om det är mitt eller deras gentemot hyresvärden har jag kommit på. Så länge jag får bo kvar i min lilla lya så är jag nöjd och glad.

Sedan åkte jag i en immig och svettdoftande buss till en av stadens affärer för att handla lite ditt och datt. Mest datt, saker som kattmat och ravioli på burk. Sen åkte jag hem. Kort och gott hem. På bussen fick jag ett trevligt samtal med en gammal flamma, vilket gjorde busstruren betydligt trevligare. Det är märkligt att man kan komma överrens så bra på en buss men inte om man träffas i någons hem. Då blir det trubbel med en gång. Så buss är bra.

Nu, med magen full av ravioli, så tänkte jag städa lite. Inte förta mig på något sätt, men dona omkring med en trasa och se glad ut, skrämma Chips, katten, med dammsugaren och lyssna på musik jättehögt. Just nu är det Depeche mode som gäller. Och nej, det har inte med att de var i Sverige alldeles nyss utan jag bara har kommit på att de är bra. Igen. De är sådana där som ingår i min grundsamlig av musik. Sådana som jag alltid återkommer till. Men gud vad stryk jag fick på det glada 80-talet för att jag lyssnade på dem i en stad full av hårdrockare. En katt bland hermeliner.

Även fast jag lyssnade minst lika mycket på hårdrock som de där som klädde sig i denim och hade uppburrat hår. Jag har alltid lyssnat på det mesta. Är musik bra är den och jag tänker då inte måla in mig i ett hörn när det gäller det där.

Efter städningen så ska jag nog vila lite innan kvällen kommer, fylld med tv och filmer och en måltid bestående av potatiskroketter och panerad fisk. Sen blir det väl till att sova kan jag tro.

På söndag ska jag troligen ta en fika med yngsta sonen. Jag ska försöka få med mig dottern med men det går väl inte som vanligt. Hon är så vansinnigt upptagen den damen så att umgås med gamla pappsen är nog det sista hon vill. Fast så tycker jag sannerligen att det ska vara. Man är bara 17 år ett år i hela livet liksom.

Nå. Så istället för att sitta här och berätta vad jag ska göra så kanske jag istället ska göra det jag ska göra. Annars blir ju inget gjort.

Sagt och gjort.

En dag bland gudar

Ah vilken underbar dag. Solen skiner från en blå himmel, snön ligger vit i drivor och isen på Viskan glittrar. Det är gott att leva en sådan dag. Så ock idag.

Givetvis ska livet trilskas lite med en. Så klart. Helt plötsligt fick mitt antivirusprogram för sig att Spotify är ett virus och tog bort programfilen på stört. Men jag fann att det visst är ett problem för alla användare av sagda antivirus idag och att en fix ska släppas/har släppts. Nånå, jag fixade det själv så egentligen är det inget stort problem. Alls.

Nä. Så jag ska allt in till la Stada för att strosa lite tänkte jag. Bara vara och ha det bra. Kanske, säger kanske, släng i mig något gott att äta innan jag åker hem igen.

Wonderfull.

En evig jakt

Rackarns vad jag letat. Vissa saker vill man bara inte tappa bort. Så jag har vänt på dynor, letat under sängen och i garderober. Öppnat kylskåpet i from förvissning om att fanskapet måste ligga någonstan. Lådor har letats igenom minituöst, badrumsskåpet likaså. Det fanns ett tag jag kände mig frestad att öppna upp ketchupflaskan med en kniv för att se om det jag letade efter fanns däri. Men sen kom jag på att det ju är så lite ketchup kvar att det räckte att skaka den för att konstatera att mitt mål inte fanns däri.

Nästa steg var att leta igenom tvätthögen. Fasen vad mycket tvätt det blir på några månader. Vart kommer alltifrån? Källarförrådet. Inget där heller. Fast nu ljuger jag. Det fanns en väldig massa där. Otroliga mängder med saker varav jag inte visste att jag ägde hälften och inte saknat 9/8delar av det hela. Vad ska jag med en pläd som det står "Nordic Tires" på? Eller en, säger en, fälg till en Saab?

Upp igen. Leta leta leta. Nu letade jag på samma ställen som jag tidigare letat på men fann inte det jag sökte efter hur jag än bar mig åt. Frustration är ett ord som just då fyllde hela mitt inre. Svetten rann. Munnen var torr som fnöske. Nu började jag försiktigt kika bakom tavlorna. Men där fann jag bara dolda spihål och en gnutta damm. Vem fasen dammsuger bakom tavlor liksom? Tydligen inte jag i alla fall.

Bara för att vila lite, lugna mitt hjärtas slag bestämde jag mig för att lägga mig på sängen. Det var då jag fann den. Min livslust. Det hade legat under kudden hela tiden medan jag rann omkring och letade.

Vilken tur att jag hittade den för den gör mig gott tror jag. Nu ska jag bara leta upp mitt förstånd, det där tålamodet jag tappade redan 1971 och sedan är jag redo att möta livet igen.

...

jag förstår inte.

Vän med hennes doft

Jag blev vän med hennes doft. Jag tog hennes ljud för givet och om natten sov jag tryggt med hennes varma kropp bredvid mig. Jag älskade utan att ge, dyrkade utan att visa och jag tänkte utan att tala.

Hennes hår strök jag i mina drömmar, hennes hand höll jag med min ande. Inget fick hon veta och inget fick hon känna. Jag svek hennes själ och hennes kärlek svalnade, frös till is. Hennes doft fattas mig, hennes kärlek saknar jag.

Tja


Kul tycker jag

En bild på statens egna minister.

 

Aj. Snälla Säpo släpp min arm


Om du undrar

Det är länge sedan nu, då jag var inne i dig. I din värme. Med dina
vackra ben lindande runt mina höfter, dina naglar mot min rygg. Din
tunga i min mun, dina perfekta tänder mot mina sneda och vinda. Din
doft i mina lungor. Ditt hår under, mellan, kring, mina fingrar. Dina
varma gröna beslöjade ögon rakt nedanför mig. Eller då du red mig en
natt för många, många, många timmar sedan. Allt jag behövde inom allt
jag nådde.

Det är länge sedan nu. Men minnet lever ljuvt inom
mig. Ringer ditt nummer men lägger på. Vågar inte mera. Vågar inte
svara inför ditt nej. Går förbi dina släckta fönster och drömmer om
dagar då nyckeln till din dörr låg bland de andra silvernycklarna i min
knippa.

Nu är jag bara en ond dröm för dig. En bland andra fula, skeva tankar. För mig är du fortfarande bland det vackraste jag sett.

Bara så du vet.

Det här kommer du aldrig förstå

Fan. Jag gav upp en sekund. Men inte mer. Att ta ut sig ligger inte för mig, men allt annat verkar lite korkat just nu. Politik. Pool. Bada. Slappna. Av. Ner. Aldrig nöjd. Alltid sur, sällan glad men skrattar jämt. Så jag får väl hitta orden igen då. Fast livet är en smula grus. Samhälle som suger hårt. Fast vill inte varje man bli sugen? jag är sugen på kött. Billigt. Utan att kosta. En e-sträng rakt in i bröstet. Doing. Dong. Bin bong.

Men att heta Bin är inte så populärt just nu. Så sluta med det. Rök i själen, brök. Bråk. Inget som du behöver betyda dig om. Bedra din fru och lova inget.

Vad vill en kvinna bli? Nått, troligen men ärligt talat så struntar jag i det. Men vill hon ha mig i sig så bjuder jag till. Annat kan kvitta. Parkett. Vad är det för jävla ord? Parkett? Trägolv, strax över stampat jordgolv men alla ska ha det. Märkligt. Som att gå på en bastuvägg. Kallt är det med. Plast tack. Billigt men så dyrt i längden.

Is på sjön och eLVIS ÄR DÖD. Men jag lever. Ibland. Kanske inte just då men sen. En e-sträng. Pip. Himlen är utan lyster och jag är matt. Schack kan jag inte förstå mig på. Det är väl fel då. Låt det vara.

Sova. Slockna. Samma sak, fast man dör inte.

Än.

Jaha? Och?


Ge mig nån medicin. En drog. Nått.

iGÅR VAR en katastrof. Ett enda helvete. Jag gjorde allt fel, inget blev rätt. Alla skrattade åt mig och jag pissade mentalt på mig. Buss efter buss utan att komma hem. Jag gick på, säker på att just den bussen bar hem men hamnade i inget. Ensam och gråtfärdig. Den är tillbaka. Den där saken som lever i min kropp. Men den här gången är det värre. Den här gången gör den mig rädd. Vettskrämd. Jag kommer inte längre ihåg om jag ätit. Jag kommer inte längre ihåg tisdag. Jag vill bara sova. Inte dö, ablsolut inte dö, men nog kommer den där som jag är så rädd för.

Så jag satt på en buss. Där busschauffören försvann. I 30 minuter. Så jag sätter mig i sätet, försöker nå någon. Sen kom han tillbaka. Skrek om att jag vara fel. Så jag sade till honom att han var fel och inte alls skulle jobba med det där han gör. Ärligt talat. Pissa i 30 minuter?

Sen yrade jag omkring. Jag är död. Luktar gott, är löjligt söt men död.

Rädda mig.


Är du så rädd för att någon är bättre än dig?

Till alla, för ni är många som ska röstr på SD


Allmän vederklagan

Sovit på en soffa i natt. Helt rätt. "Jag tänker inte älska med dig inatt" sade hon. Jösses tänkte jag. Inte hade jag orkat det. Sån tur. Visst vill jag göra de där fina sakerna. Men jag orkar fan inte. Det handlar inte om moral, för det har jag inte. Men jag orkar inte. Vill helst somna gott och vakna full.

Så jag sov där, kallt var det. Vaknade av en hund som av någon märklig anledning tycker om mig som slickade mitt ansikte. Så jag gick ut. Kallt. Snö. En hund som sprang. Bajsade som hundar tarvar. Samma hed, samma gräs men det låg under snö. Luft ut genom näsan som blev ånga. Ånga. Ånga. Inget annat än ånga. Mitt liv är ånga.

Dylan, min nya idol, fan jag är snart 40 och har idoler, i öronen. Alla dessa underbara ord. Så många så vackra. Som en Lennon på speed fast Lennon gick på speed. Jag älskar ord och Dylan ger mig orden. Vart är orden nu? Varför finns det ingen Dylan nu? Den riktiga Dylan är en farbror som massakerar sina låtar. Det nya förstår jag mig inte på. Ge mig Elvis, Sinatra, Beatles, Lennon Dylan, Depeche, Ac/DC, ohhh, underbara Ac/Dc. Kent, så klart. Men allt annat förstår jag inte. Jag är nog en smula stel, förstörd. Det jag aldrig skulle bli. Mitt öra söker det trygga.

Det jag upptäcker nu för tiden är samma som jag förstod förut. Samma. Samma. Samma. Jag är fast i 1960-talet. Av någon anledning. Det nya skrämmer mig inte. Det är inte så. Jag förstår det bara inte. Jag vill helst skratta åt allt de som spelar fort eller som rapar (sic) fortare. Ge mig musik som betyder nått.

Förövrigt är Veronica Maggio det bästa som hänt landet Sverige sedan.... Den här låten är väl jag men hon är kvinna. Så jag sjunger med. Fast alla män blir kvinnor. Därför lever jag ensam.




Fånigt pömmig

Helt löjligt. Totalt jättelöjligt. Ofattbart löjligt. Jag har lyckats med konststycket att sova i 18 timmar och vakna aptrött. Man kan ju tycka att det kanske var helt korrekt att vara lite vimsig när jag vaknade efter att ha varit borta från livet så länge men det borde ju gå över. Tycker jag i alla fall. Inte då. Lika trött som när jag somnade.

Men att sova mer är inte ett elternativ känner jag. Bättre att sitta och nicka vid köksbordet och försöka förstå vad tusan det egentligen står i tidningen. "Och". Vad betyder ordet "och"? För många bokstäver på en och samma gång känns det som. Helt klart sinnessjukt.

Snacka om vintertrötthet. Jag har dristat mig till att koka två ägg som jag slaskade i mig. Trodde det skulle pigga upp men det enda som hände var att jag kände mig mätt och trött(are) efteråt. Ytterst märkligt.

Tja. Sånt är väl livet lite då och då kan jag tro. Inget att lägga någon tankekraft på känns det som. Saker är som de är och det går väl över kan jag tro.

Jag tror jag ska ta och duscha. Kallt, jättekallt. Kanske kommer blodet tillbaka till skallen igen så att jag inte somnar sittande. Det som är bra med att vara dunderjättetrött är att man egentligen mår fina fisken. Finns liksom inga problem i världen som är värda att fundera på. Ångest och depression är bara ord och inget som når en. Så egentligen, när jag tänker på det, långt inne i den sörja som kallas hjärna, så är jag ju väldigt nöjd. Visst, jag kommer inte få något alls gjort idag kan jag tro, men vad bryr jag mig om det? Intet.

Hm. Kaffe har jag inte provat. Kanske skulle man sätta på några liter och dra i sig så att jag orkar dra de andetag jag behöver dra för att överleva. För det vill jag ju. Överleva har blivit en livsstil.

Jo. Ska bara orka gå till köket. Kanske kan man krypa? Ingen ser mig ändå.

Tidigare inlägg Nyare inlägg