WoBWorld

Det är fånigt vackert där ute i landet Viskafors just nu. Jag var ute med hunden och fann sol, gnistrande sol och känslan av att vara underbart lycklig. Den där känslan som spritter i varje förgrening av alla nerver, bländar som en exploderande nova och dövar all sorg och bitterhet och agression och helt tar bort känslan av att inte vara värd njutning.

Så snart ska vi ut igen tänkte jag. Bara för att värmas av solen som helt klart värmer upp inför våren. Takdropp, smältande snö och is, porlande vatten i bäckar. Fattar inte människan av idag att det är vinter just för att våren ska vara så där underbart vacker som den bara kan vara när den så skönt dödar vintern?

Tanken med dagen är att göra så mycket som möjligt av den. Hur det ska gå till har jag märkt uppdagar sig oftast när dagen är slut och man summerar alla misstag man gjort sedan senast man låg i sängen och drömde sig bort. Men det är helt ok. En del av livets alla utmaningar som är naturliga. Inte som att deklarera eller ta sig upp samma jävla tid på året oavsett hur vädret och ljuset infinner sig.

Men i vilket fall som helst så ska jag njuta av livet som det är för mig just nu. Nu kan jag känna doften av nybryggt kaffe och ska genast bege mig till köket för att njuta den svarta drycken med en gnutta mjölk och bara ha det så förbannat bra som jag faktiskt tycker mig förtjäna.

Så det så.

Vilken tur att man har skaffat vakthund. När jag vaknade idag fann jag att Kita, hunden, hade oskadligjort en ytterst farlig inkräktare. Tänk, här låg jag och sov och visste inte om att jag hotades av denna sabotör. Men Kita hade mycket modigt dödat... en toapappersrulle.

Papper överallt. Det tog ett tag att identifiera vad i hela fridens namn det var, allt det där vältuggade pappret. När jag fann svaret kunde jag inte annat än skratta åt eländet. Hoppas hon inte får ont i magen nu bara. Papper räknas väl kanske inte till den föda som ger mest näring och vitaminer.

I övrigt mår jag toppen. Gårdagens förkylning har gett med sig och kvar är bara lite ont i halsen och en irriterande hosta. Men feber och huvudvärk och frossa lyser med sin frånvaro och ingen annan än jag kan vara så nöjd som jag är över det.

I går sov jag mest. Förutom några snabba korta promenader med hunden så sov jag och sov och sov. Så det var inte svårt att vakna vid 7 och hoppa ur sängen med ett leende. Men innan jag sov igår så satt jag och började med att göra min lyrik färdigt för att skickas in till diverse förlag. Jag har kommit fram till att det faktiskt är korkat att inte försöka. Det värsta som kan hända är ju att man blir refuserad. Så jag satt där och gjorde radbrytningar och kollade stavning och blev alldeles slut i knoppen.

Det där gjorde mig lite smådeppad. Jag har ärligt talat inte gjort något som kan betecknas som "tråkigt" på flera år. Inte någon längre stund. Så jag trodde nog att jag kommit längre i mitt tillfrisknande men det var inte mycket jag hann göra innan jag blev alldeles trött och virrig. Att koncentera sig på tråkiga saker är helt enkelt något som jag inte klarar av än. Hur jag ska kunna börja jobba om ett år vet jag inte. Mycket av det man gör på ett jobb, vilket som helst, är ju faktiskt sådant som är rätt så enehenda. Man kan ju liksom inte begära att allt ska vara kul.

Men, det var ett bra test. Jag ska forstätta med manuset och se om jag kan finna sätt att kunna göra det utan att bli helt slut efter bara en kvart. Men igår gick det som sagt inte så bra. Jag blev helt snurrig, kunde inte tänka riktigt, det blev liksom kortslutning. Det där med att köra slut på sig under många år tar väl många år att återhämta sig från med kan jag tro.

Jajaj, det blir väl bra med det där kan jag tro. Nu är det i alla fall dags för lite kaffe och sedan ska jag ut med hunden, ut i det där tydligen jättekonstiga vädret som vi har just nu. Konstigt i alla fall för SJ och liknande företag.

Pissdag. Dagen började inte alls bra. Börja och börja förresten. Det var snarare så att gårdagen aldrig tog slut. Jag har sovit lite då och då mellan varven liksom. Men den mesta tiden har gått åt till att hosta, nysa, snyta mig och däremellan somnat och vaknat igen, dyngsur av svett och sur som för gammal mjölk.

Kort och gott. Jag är fan i mig förkyld igen. Så ovanligt, ropar en kör av läsare. Jo viss är det? Händer ju nästan aldrig mig inte. Nä, att huvudet pulserar, svetten rinner och halsen känns som en grotta full av rakblad är ju något som bara händer andra. Inte mig inte.

I vilket fall så ställde jag raskt in dagens möte, alla planer som inte inbegriper att gå ut med hunden och mata katten och tänker bara tycka förfärligt synd om mig själv. För det är jag som den uppmärksamma läsaren vansinnigt duktig på.

Men nu känner jag allt mer att det inte är så farligt som jag trott. Visserligen mår jag kass, men inte förfärligt. En stor skillnad när febern rasar och vinden viner utanför fönstren. Det får bli en bra film eller något liknande och kanske något att äta. Om jag nu kan svälja ner maten, förbi allt det inflammerade i halsen. Dags för soppa liksom.

Min lägenhet är i desperat behöv av att dammsugas och golvtorkas. En katt och en hund fäller väldigt mycket. När sedan hunden dessutom tycker det är vansinnigt roligt att ta sig ut på den allra djupaste snön så blir det en massa smutsiga tassavtryck lite överallt. Elementet på badrummet har blivit alldeles smutsigt och det tog ett tag innan jag fattade att det var hunden som gått förbi med sin blöta päls och strukit mot den målande ytan.

Men allt det där får bli som det blir. Inte faen orkar jag knata omkring med dammsugaren när jag inte ens orkar plocka ur diskmaskinen.

Nä. En dunderdos vitaminer och en kopp kaffe. Sen ska jag ut med jycken och efter det svimma en stund på sängen innan jag drar upp mer planer för dagen.

Helt klart.

Jaha. Trodde jag i min enfald att det hade kommit mycket snö fram till i går så hade jag räknat fel. NU har det kommit mycket snö. Morgonrundan med hunden blev ingen runda alls utan bara ett långsamt pulsande i snön utanför huset. Tankarna på att åka in till staden lägger jag helt åt sidan. Det verkar närmast sinnessvagt att sätta sig på bussen idag, när det dessutom visst ska komma mer snö. Lätt hänt att man blir kvar i staden tror jag.

Så jag sitter väl hemma mest hela tiden. Jag tror jag ska fördriva lite tid genom att städa lite. Det ligger svarta hårtussar mest överallt. Antingen de är av katthår eller hundhår så vill jag ha bort dem. Efter det vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag borde gå och köpa cigg men lusten därtill är begränsad. Kanske ett utmärkt tillfälle att sluta röka?

Eftersom mina tankar är en smula tröga och tjocka så ska jag nog först och främst ta en kopp kaffe, läsa morgontidningen lite noggrannare och bara vara så där underbar som jag är så bra på att vara.

Snö, snö, snö. Snö som faller, yr, letar sig in genom kragen och ner för rygger. Kalla händer och torra fötter. Jacka, halsduk mössa och handskar. Allt är vitt, till och med själen. Tystnaden breder ut som som om det vore julafton. Himlen är vit och svart, marken vit, vit, vit.

Inget har hänt, inget kommer ske. En lugn dag. En promenad med hunden till affären och tillbaka. Förbannat dåligt plogade trottoarer som tvingar ut människa och hund på vägen där långtradare och bilar viner förbi nästan ljudlöst. Ett tåg som far förbi med ett moln av snö bakom sig.

Nä, nu händer det inte mycket. Alls. Men det är så skönt att det är så. Inga krav på att göra något eller ens vara sådär förbannat lycklig som man tvingas vara på en fredag. Fredagsmyset kan dra åt helvete. Jag ska bara finnas till, titta på televisonen och sedan läsa vidare i boken jag för tillfället läser.

Min yngsta son har brutit nyckelbenet på judoträningen och hela min fadersinstinkt slår på för fulla muggar. Men enligt honom själv är det helt ok. Jag är inte säker på att jag tror honom, men är man i 14-års åldern vägrar man ju erkänna att saker och ting, livet, kan göra ont. Modet att säga som det är kommer senare. Eller så säger han kanske precis om det är. Faen vet.

När jag går ut med Kita nästa gång ska jag släppe henne lös på ett skyddat ställe och se hur hon tacklar snön. Jsg misstänker att det blir en massa skuttande och hoppande i den djupa snön eftersom hon hela tiden envisas med att trava rakt ut där det är som mest snö när vi är ute.

Nu väntar lite varmkorv. Jomen. Här är vi lite annorlunda.

Neeeej. Inte en sån dag nu igen. De dyker upp lite titt som tätt när man minst behöver dem. Dagarna när allt ser solkigt och gammalt ut och jag känner för att hiva hela lägenheten ut genom fönstret. Skulle det ringa på dörren nu och någon ville in skulle jag få panik. Jag kan inte visa upp ett hem som ser så fult ut. Inga möbler passar med varandra, dammet yr från hörnena och det luktar skumt.

Det enda som hjälper en sådan dag är, nä, inte städa, men att gå raka vägen ut i världen för att slippa se eländet. För egentligen är det inte speciellt stökigt eller lortigt. Det bara känns så. Allt ser liksom billigt ut. Inte billigt bra utan billigt dåligt.

Dagen började med ett brak. Jag hade för tusende gången vält sängbordet. Sedan hörde jag ljudet av två djur som "leker". Alltså, Kita leker med Chips men Chips vill absolut inte leka. Leken går ut på att Kita jagar Chips genom lägenheten. Så lagom kul för mig som måste reda ut den röra som blir av det hela.

Sen har det liksom bara fortsatt så. Kaffet blev för svagt, cigaretten smakade bara aska, min morgonrock behöver tvättas. Inget roligt har hänt på nyheterna. Ännu ett kravbrev ramlade ner i brevlådan. Etc.

Jag har inte riktigt klurat ut i vilken ordning jag ska ta saker idag. Helst skulle jag vilja bädda ner mig i min säng, dra för fönstren och bara sova ut tristessen. Som tur är så går inte det nu när jag har jycken att tänka på. Så jag får väl börja i något hörn med dammsugaren och fortsätta. Sen blir det nog en lång promenad med Kita. Kanske blir jag lite gladare efter det.

Man kan ju hoppas i alla fall.

Det snöar ute och jag känner mig tung och trög. Kaffet lyckas inte frigöra mina tankar så jag får väl hoppas att det lossnar av sig självt under dagen. Vis av gamla erfarenheter så vet jag att jag inte bör dricka för mycket kaffe eftersom det får mitt hjärta att slå som en stånghammare och svetten att bryta fram i min panna. Men en kopp till kan (nog) inte skada.

Jag sov hur konstigt som helst i natt. Drömde en massa skumma saker som jag tog med mig när jag vaknat. Det tog en stund innan jag rett ut vad som var dröm och vad som var verkliga livet. Men nu har jag nog fått ordning på det hela tror jag.

Mina två djur, hunden Kita och katten Chips, kommer allt mer överrens. Eller det var väl att ta i kanske. Snarare har de lärt sig att ignorera varandra. De håller sig på varsin kant. Dock blev det lite liv i luckan igår när jag lekte med Chips och lät henne jaga reflexen av min klocka på väggen. Kita tyckte nog att Chips skuttade omkring lite för mycket så hon började skälla. Kanske inte helt uppskattat klockan 23.30 så det fick bli att säga åt Kita att lägga sig ned vilket följdes av en trumpen hund som luffsade ut i vardagsrummet och lade sig med en duns.

Nu är det väl dags för en dusch och sedan ut i snön för att bege mig till affären för att införskaffa katt och hundmat och kanske något att tugga på för mig själv. Tvättid måste jag sätta upp med. Jösses vad jag har saker att göra för att fylla mitt liv med mening.

Ännu en dag mitt i livet. Inte något speciell dag, inte vad jag vet än i alla fall. Måndag visserligen, det kanske betyder något. Kan jag tro. Men här i min lilla bubbla är det ständigt lördag.

Planer har jag inga, mål inte heller. Dagen får rulla på som den vill och sen får jag se vart jag hamnar. På tv visare de något som ser väldigt ansträngande ut. Pojkar som åker nerför en backe med en massa, massa pucklar. Det ser ut som om de hela tiden ska sätta sig på baken men så fjädrar de med benen och vips är de på benen igen. Ytterst roande. Inte.

Nä. Jag tar nog en kaffe till, tar på mig lite kläder och ramlar ut i snön med hunden. Lite frisk luft kan nog inte skada tro jag. Så att jag får lite fart på tankar och blod.

Vaken hyffsat i tid, kaffet utmärkt, djuren nöjda. Jodå, det verkar bli en bra dag det här. Lite trött är jag allt men inte mer än att jag kan tycka det är skönt avslappnat bara. Alldeles strax är det dags för en liten söndagspromenad med Kita, hunden. Vad som händer sedan har jag inte bestämt men det blir nog inga större åthävor känns det som. Bara ta det lugnt och kanske titta på någon film eller nått sådant.

Det finns många fördelar med att inte dricka alkohol. I alla fall för mig eftersom jag har så förbaskat svårt att låta det rumla i lugn och ro inom mig utan hela tiden tror mig måste fylla på. Men en av de allra bästa sakerna med avhållsamhet är att man vaknar så förbaskat mycket godare än om man är bakis. Dagen får ett helt annat skimmer. Ett lugn som inte existerar när jag vaknar upp med hamrande hjärta och ångestsvetten flödande nedför pannan.

Så återigen har jag vunnit en hel dag. Den ska jag ta tillvara på tänkte jag. Bara finnas och vara. Vädret är väl kanske inte det allra mest upphettsande, men det kan det ju inte alltid vara heller. Men eftersom jag är en av dem som tycker om att det finns en massa snö på vintern så är jag lika glad för det. Världen blir inte alls lika svart och ihålig som den är en vinter när snön lyser med sin frånvaro. Även om himlen är bläckmörk så lyser marken vit och gnistrande.

Så. En kopp kaffe till och sedan börjar dagen officiellt.

Håhåjaja. Idag är en av de där få dagarna när hela folket sveps in i en gemensam, tjock, dimma. OS, melodifestival, lördagsgrogg och snålblås med inslag av snöspikar ute. Så sorgligt egentligen. Ibland är jag väldigt övertygad om att tv har förstört en hel värld. Snacka om opium för folket. Fråga någon om vad de tittade på igår och det är ofta man får svaret att "nja, vet inte riktigt". Även fast de satt där i 5 timmar.

Nu är inte jag bättre heller. Uppväxt under en tid när televisionen exploderade rakt in i hemmen. Så även jag blir sittande där allt för mycket. Det är ju så förbannat lätt. Problemet är väl kanske egentligen inte att man sitter och tittar. Men att man tittar på saker om man sedan inte för sitt liv kan komma ihåg är väl värre.

Igår tittade ja på Let´s dance. Jag veeeeet. På frågan varför kan jag inte svara något alls. Kanske för att jag var uttråkad? Fast titta är nog för mycket sagt. Jag lyssnade. För det mesta har jag tvn som radio. Men nog var det roande att se en intellektuell storhet som Marcus Birro dansa så jävla dåligt och sedan bli förbannad för att han blev bedömd utefter hur han faktiskt dansade och inte efter hur han skulle ha kunnat dansa om han inte hade sin ledsjukdom. Sur och bitter och långt nedanför sin vanliga nivå. Även han har fastnat i tvns flimmer och tar saken på allvar fast det bara är en chimär när man ställer hans medverkan i tv mot hans prosa.

Men alla springer vi mot våra bankkonton. Inte tu tal om saken.

Det blir väl som vanligt att jag sätter mig ner och lyssnar till folk som åker skidor jättesnabbt och andra människor som sjunger om kärlek på ett lätt patinerat och pinsamt sätt.

Vad händer med sådana som oss?

Känner mig lite off idag. Lite blå, lite så. Jag har svårt att sätta den där farten som man ska sätta när dagen är vidöppen och väntar. Känner mest för att lalla omkring i min morgonrock och göra mest ingenting. Med ingenting menar jag så klart inte "ingenting" utan roliga saker, såsom de faller mig in.

Men så är livet inte skapat. I går lovade jag att besöka kära mor med hund och allt. Det var allt för länge sedan jag var hos damen så det är dags. Det hade nog varit lättare om hon fanns närmare. Eller om det är jag som skulle vara närmare henne kanske? Fast å andra sidan. Fan vet. Kanske bara hade varit jobbigt. Vi har ju haft en något ansträngt förhållande de sista... hm... 30 åren? Jo, något åt det hållet.

Nog om det. Saker är som de är. I vilket fall som helst så måste jag ändå in till staden. Kattmaten sinar, hundmaten likså. Kanske lite fredagsmys med?

Men först. Städa. Eller snarare dammsuga. Fast det är ju att städa det med även om jag mer räknar det som löpande underhåll och oj vad det löper nu när vi blivit med hund jag och Chips. Så fram med dammsugare, tålamod, ork och så ska väl den här dagen gå att ta sig igenom utan större åthävor.

Underbart väder med strålande sol och gnistrande snö och is. Lagom kallt. Snöplogen har varit förbi på gatan utanför så att vägen är god at trampa på. Katten och hunden vilar. Själv har jag fått pippi på Buddy Holly av någon anledning. Jag hade fått för mig att han mest handlade om Peggy Sue och inte mycket mer men nog fanns det mycket att hitta. Återigen, tack Spottan för möjligeten att gotta ner sig i okänd musik för ynka hundralappen om månaden.

I natt sov jag som en sten. Somnade på sisådär tre sekunder. Att vakna däremot tog en timma. Men eftersom den timmen innebar att jag bland annat fick gå ut med jycken så var det helt ok. Att höra hur tyst det är när stora snövallar omger oss små människor. Kisa för att solen skiner starkt. Känna värmen i hjärtat när man ser hur svansen vippar av glädje på hunden. Sådana saker som jag glömt bort.

Det är märkligt att sällskapet av en hund kan göra sådan skillnad för en sådan enkel sak som en promenad. Varje gång vi är ute tänker jag att vi bara ska rusa ut och in igen. Menav någon anlending så blir det allt mycket längre än jag tänkt. Jag är rätt säker på att mina kilon kommer rasa efter ett tag och det är ju bara bra.

Just i dessa dagar så känner jag mig märkligt lugn och harmonisk. Även fast ångesten kommer och knackar på dörren mest hela tiden. Men nu har jag både en katt och en hund som kan köra ut den när den dyker upp. En skylt med varning för hunden sitter på min själ.

Förlamande trötthet. Men en god sådan. En som faktiskt stammar från att jag gjort något. Jag tror att jag inte varit ute i friska luften eller promenarat så mycket på väldigt länge. Vi kan väl säga som så att det inte var speciellt svårt att somna igår efter den sista rundan runt kvarteret. Sov gjorde jag sen som en sten hela natten.

Det kommer väl att bli bättre när jag väl vant mig vid de nya livsförutsättningarna, men just nu så kunde jag mycket väl tänka mig att sova i några dagar. Men av det bliver det intet.

Igår var en bra dag. Kita, hunden började dagen med att vara lite lagom deppig. Hon ville inte äta speciellt mycket alls, luffsade omkring i lägenheten och ville varken leka eller vila. Som sagt, det är inte helt lätt att byta miljö och personer. Inte för någon människa och absolut inte för en hund som man ju inte kan berätta för om varför bytet har skett.

Men efter att jag köpt en burk blötmat så blev det annat ljud i skällan. Hon gluffsade i sig en portion på några få sekunder och sen vette tusan vad som hände i skallen på jycken. Hon ville leka. Desperat. Leken gick ut på att jag kastade en pipleksak och hon hämtade den. Gång på gång. Om jag slutade leka och gick in i köket så nog tog det bara några sekunder innan det pep till bakom ryggen, ett pip tätt följt av en duns när Kita släppte ner leksaken på golvet bredvid mig.

Jag hade även köpt en tuggring till henne. "Håller din hund sysselsatt länge" stod det på förpackningen. Jo tjena. Det tog väl henne ungefär 20 minuter att tillintetgöra den där ringen. Men återigen, allt som får henne att känna att hon är "hemma" är bra.

Efter den sista promenaden så var hon helt slut och slocknade på vardagsrumsgolvet och jag måste erkänna att jag kände mig en gnutta glad över det. Det kändes som ett gott tecken på att jag lyckats stimulera både kropp och sinne för henne.

Nu ska jag bara försöka lösa problemet med att klippa hennes klor. För det där är hon inte glad i, men jag har kollat lite olika hundforum på nätet och ska prova att köpa en vanlig fotfil och slipa ner klorna. Det är värt ett försök i alla fall. På något sätt ska jag lösa problemet i alla fall.

Nä. Nu ska jag återgå till näringarna. Promenix, tvätta, städa lite nödtorftigt och sen får jag se vad som händer.

Chips, katten ligger högst upp på bokhyllan. Kita, hunden, ligger på golvet i hallen. Själv sitter jag väl här då. Vi har det nog ganska bra ändå. Nog för att Kita verkar lite smådepig mellan varven, det är väl inte så lätt att byta miljö och personer helt plötsligt. Chips är bara sur. Som hon brukar bli när inte hon får vara med och bestämma. Jag är lite blå, men det beror nog mest på att det är vinter.

De två damerna jag bor med har ändå börjat vänja sig vid varandra. Kita har nog lärt sig att det är bäst att låta Chips vara ifred. Chips å sin sida har nog lärt sig att den där stora svarta lurviga saken som luffar omkring i hennes hem inte är så farlig trots allt.

I natt vaknade jag en gång och fann att hunden låg på golvet precis nedanför sängen och att katten låg på kanten av sängen och tittade ner på jycken. Så det går bättre och bättre det hela.

Däremot är det inte helt lyckat att Kita skäller när morgontidningen kommer sisådär vid 02.30. Visserligen bara ett enda skall med det räcker mer än väl till för att skapa oreda i huset är jag rädd för. Så det där får jag försöka vänja henne av.

Som sagt så vaknade jag på natten. Jag har gjort det nu i två nätter även om jag som sagt bara vaknade en enda gång i natt. Det är lite som när man har små bebisar hemma. Jag vaknar för att jag måste kolla hur Kita har det. I går natt var hon lite orolig, knatade omkring i lägenheten och fick inget riktig ro vilket fick som följd att det fick inte jag heller. Men i natt så sov hon som en sten.

Nä. Nu ska jag nog ta och dammsuga lite, det blir väldigt mycket hår har jag märkt, är det inte katthår så är det hundhår. Blir nog lite värre när Kita och Chips byter kostym frammåt sommaren, men vad tusan, dammugarpåsar är inte så väldans dyrt ändå så.

 

Jösses. Jag är helt slut. Det här med att ha hund tar på krafterna. Sannerligen. Så här mycket motion har jag inte fått sedan det glada 80-talet tror jag. För att inte tala om dålig sömn. Men jag visste ju vad jag gav mig in på, som tur är. Eftersom man är uppväxt med hund så hade jag redan från början en aning om att det är slut på 18 timmars-sömnen och de dagar när jag kan lalla omkring i morgonrock utan att bege mig utanför dörren.

Samtidigt är det ju en oehörd glädje i att veta att det finns två levande varelser förutom mig själv i mitt hem. Eller vårt hem kanske man ska säga? Den som inte är så nöjd med situationen är Frk Chips. Katten. Hon har legat mest hela tiden i min säng. Nu snackar vi om att hon legat där även när hon egentligen borde tillbringat en stund på lådan, dricka vatten eller äta. Så i sovrummet luktar det inte helt bekvämt. Dags att sätta upp en tvättid tror jag.

Fast det där går nog över. Kita, hunden, vill ju gärna vakta på Chips, så att hon inte ställer till med något. Men frågan är om vi inte är på väg att lösa det där. Jag har klart deklarerat att sådant inte går för sig så idag har faktiskt Chips fått vara ifred mest hela tiden. Det tar nog lång tid att få de där att gå ihop helt utan gnissel, de är ju båda två 7 år i år, men jag tror det löser sig.

Tacka vet jag internet. Medan man förr i tiden, alltså för sisådär 10-15 år sedan hade varit tvungen att köpa dyra böcker om hundar så kan jag nu bläddra runt i tusen och återigen tusen sidor på nätet, alla handlar de om hundar. Det gör allt så mycket lättare att kunna söka direkt på de frågeställningar man har.

Nä. Nu ska jag allt vila lite, efter att jag bäddat rent i sängen. Sen blir det väl en långpromenad på eftermiddagen eftersom vi bara var ute oh vände mer eller mindre på förmiddagen. Kita är ju stor som en mindre häst så hon behöver mycket motion och jag med för den delen.

Det här blir allt väldigt bra tror jag.

Återigen dags att skärpa till sig lite. Sluta sura och fundera och börja tänka kloka tankar istället. Jomen. Så får det bli. Jag har bara inte riktigt klurat ut hur jag ska komma dit. Ett problem helt klart. Men jag löser väl det som jag brukar lösa det mesta med tiden.

Det är ju söndag, min alldeles nya hund kommer om några minuter och jag försöker förklara för Chips att det inte är för att vara elak mot henne jag introducerar ett stycke jykke i hemmet. Det går sådär.

Jo. Jag är förbannad. PÅ dig och dina jävla vanor. Men mest på mig själv som predikar men inte lever efter mina ord. Att vara fel ute. Att lyssna till kloka män och kvinnor men inte höra vad de säger. Att vara trasig och inte ens försöka laga mig själv. Bara nöja mig med att vara osund. För det är så jag vill ha det, det är så jag måste ha det.

Mina dagar som rolig är slut. Nu ska jag hacka på allt. Hela tiden. Slå egoismen i ansiktet. Varför leder de rödgröna i alla oppionsmätningar när inget egentligen bryr sig? Som om jag brydde mig. Jag försöker verkligen men misslyckas ständigt.

En konstnärssjäl my ass. Självgod, fet, med dålig hy och dum. Lat och fet. Det är jag det. Men jag försöker verkligen bry mig om allt det som verkligen spelar roll. Bukowski pratar direkt till mig. En horkarl, suput och med dimmig föreställning om sin egna storhet.

Fan, jag borde dö. Men jag vågar inte.

Katten var matad. Jag själv tvättad och färden bar in till staden. Bara för att göra något. Jag har ägnat ett dygn åt att försöka reta upp någon men misslyckats. Folk är för artiga för att bli sura nu för tiden verkar det som. Men jag har nog inte gett upp. Bara tagit paus. Det får nog bli lite mer raffinerade ting för att reta upp människor i dessa dagar när ord inte längre anses som fula. Könsord funkade tidigare men de bläddras snabbt förbi i en tid när fuck är det vanligaste ordet på vita duken.

Nåväl. På bussen satt jag och skumpade innanför kylan, tog upp mitt block och min penna och skrev följande:

Varifrån driften att stöta bort människor kommer ifrån vet jag inte. Den bara finns där. Som ett tvång. Om jag någon gång kommer någon nära så slår hela mitt mentala jag bakut. Mentalsjuk? Kanske. Definitivt inte välfungerande.

Det är som om de människor jag släpper in blir heta som glödande kol. Allt det som är jag kastar av dem så fort jag kan. För att inte bränna mitt hjärta. Pest. Digerdöd inom mig.

Att kränka blir ett behov. Att såra en bot. Att vända ryggen till ennödvändighet. Ett måste för att kunna dyka ner in och i mig själv. Så ytterst märkligt.

Jag har en faiblesse för att krossa glas. Att uppleva hur något vackert går sönder, itu. Som en ersättning till ljudet inom mig. Det som jag vaknar till och sedan desperat försöker släcka före jag somnar. Ljudet av ett liv som gått isär och blöder. Ljudet av mina egna tankar och pulsen som utgår från mitt hjärta.

Det är inte helt lätt att vara en liten själ i ett stort universum. Inte alls. Att vara i en ständig längtan efter frihet trots att det betyder att man blir ensam. Men bara en kattsjäl att prata med. Inte alls lätt förstår ni.

Men nu är jag hemma och allt är som det ska igen. Det är nog bara på en buss som man kan vara oändligt fri.

Jag saknar arlslet som var min pappa