WoBWorld

Nä. Så att....

Sedan 5 i morse har jag funderat på att få iordning på mig själv och livet så att jag kommer på bussen in till La stada för att handla lite småsaker. Mest för att komma ut lite. Det har ju liksom inte blivit mer frisk luft än vad som ramlar in i mina rökfyllda lungor när jag öppnar balkongdörren för att vädra lite.

Men inte då. Jag vandrar omkring. Städar lite hör, pustsar lite där. Fixar och trixar och kommer ingenstans alls. Det är en sådan dag. Igen. Men badrummet är ju rent så jag ska väl inte klaga. Eller, det ska man ju inte göra alls i dessa dagar känner jag. Man kunde ju vara på Haiti och vara död eller törstig eller rädd eller hungrig eller sörjande. Så eftersom jag inte är något av allt det där så är jag så glad man bara kan vara över att livet är så okomplicerat att ens största problem är att man inte kommer in i duschen i tid.

Det är i sådana här tider man kommer på hur jäkla nöjd man ska vara med tillvaron. En nyttig läxa att lära då och då, men det vore trevligt att komma ihåg det där utan att det behöver betyda ond bråd död för någon annan.

Tja. I vilket fall så ska jag väl försöka få lite fart. Jag har ju faktiskt lite att göra. Total onyttiga och meningslösa saker kanske, men jag är nöjd med att ha det så just nu. Låta dagarna gå och nätterna komma. Få ordning på allt som rullar runt i skallen och inuti bröstet. Kunna känna hur hjärtat fladdrar utan att bli livrädd. Inte längre, inte nu.

Det får bli ett bloss, en kopp thé, en dusch och på med kläderna.

Så får det bli.

Det är faschinerande vad dagarna blir korta när man sover till halv 9 på kvällen. De börjar och tar slut medan man själv ligger i djup dvala. Fast man har ju lika mycket tid eftersom man sedan är vaken hela natten. Synd man inte kan dammsuga klockan 03.00. Täck vad jag skulle fått saker gjorda då. Helst skulle jag nog bo i ett hus på landet. Med närmsta granne många hundra meter bort. Så att musiken kunde spela, dammsugaren vina, jag själv sjunga och katten hoppa. Men av allt det där blir det intet. Så jag håller mig till att läsa och titta på film. Gott det med.

Men i morgon tänkte jag försöka komma upp före 12 i alla fall. Måste få lite saker gjorda nu när en ny vecka börjar. Vi får väl se hur det blir med det där. Risken är väl överhängande att jag somnar vid halv 9 på morgonen och sedan nanan så gott att jag inte hör någon väckarklocka alls.

Men just nu så trivs jag med det där nattlivet. Jag sover helt enkelt bättre på dagen. Varför vet jag inte riktigt. Det är väl något med det där med att veta att hela världen stormar omkring och arbetar och står i medan jag ligger så gott under täcket och snusar.

Det tenderar att gå i cykler det där. Vips så är jag plötsligt morgonpigg och studsar upp ur sängen klockan 5 på morgonen. Vad som händer med min dygnsrytm har jag slutat fundera över. Det får jag väl reda ut när jag börjar jobba igen, när nu det blir. Än så länge kan jag följa kroppens signaler och är glad för det. Man återhämtar sig så mycket lättare om man inte struntar i vad kroppen och själen vill.

Min kära katt, Chips, däremot är inne i någon sorts sovperiod. Hon ligger på sin plats i sängen och sover mest hela tiden. Det är bara små utflykter till lådan och matplatsen som avbryter det där sovandet. Sen får hon varje natt ett tuppjuck när hon far omkring som en lite guttaperkaboll i lägenheten. Hon kan jaga ett kvitto som jag en gång tappat i hallen. Det där stackars kvittot lekar hon med en timme ungefär. De små dyra leksaksmössen som jag köpt åt henne tittar hon inte ens på, men det ihopknöcklade pappret där man kan läsa att jag köpt mjölk och fläskkottleter jagar hon som om det vore den allra läckraste lilla gnagare.

Men när hon jagat så faller hon in i sovlunken igen. Går jag upp ur sängen så kan jag ge mig sjutton på att hon tagit min plats och ligger utbredd som en pascha med huvudet på min kudde. Det är en mycket sur katt som får flytta sig lite så att jag kan lägga mig. Så det är inte bara jag som ligger mycket så här på vintern i mitt lilla hem. Min livskamrat slår mina rekord enkelt och elegant.

Nog om det. Nu ska jag titta på lite tv. "Numbers" på tv4. Man har att göra minsann.

Nä nu får jag allt sluta tjura. Jag har varit synnerligen lättirriterad i några dagar och orkar inte riktigt med mig själv när jag är sådan. Så här ska det livas upp minsan. Go och glad och allt det där. Yippeee. Hm. Kanske inte så, men ändå.

Nyss gick Rocky Balboa på tv, en film som överraskade mig positivt. Jag trodde nog att det skulle bli ett embarmligt äventyr men det var riktigt bra. Lite i samma anda som den första filmen och utan de där fåniga sakerna som funits i de andra. Så nog är jag nöjd med att jag satte mig ned för att titta. Man får sådana där små överraskningar ibland.

Nu är väl tanken att lägga sig för att sova lite. Men det blir nog inte på ett tag än. Jag har det ju rätt så trivsamt där jag sitter.

Tänk en del saker förstår jag inte. Troligen för att jag inte vill.

På tv kan man se Persbrandt med sur min prata om att en massa barn behöver jobba. Samtidigt säger andra att man inte mår bra av att inte jobba. Ska barn må dåligt?

Men det är väl ok. Man ska jobba när man vill. Eller? Hur var det nu? Ska man jobba när man är gammal nog att tycka att det är det viktigaste i livet? När är man så gammal? Jag är visst barn.

Så vi tycker att alla ska jobba för att annars blir man sjuk. Även om man råkar vara sjuk från början. Men man ska jobba. Men barn ska inte jobba. De ska??? Vad? Gå i skolan för att lära sig att man mår dåligt om man inte jobbar? Så alla försöker jobba sig rika för att kunna gå i pension när de är unga nog att kunna njuta av livet. Men om man nu njuter av livet när man jobbar så behöver man väl inte gå i pension? Det verkar ju korkat att jobba hårt för att ha råd att må dåligt?

Nä, vissa saker förstår jag inte.

Så han går bredvid dig. Bakom dig. Ibland i dig. Han som du lutar dig mot. Han som är någon annan. Eller kanske är det en hon. Men det är inte du. För du tror inte på dig själv. Så allt du vet är att någon annan ska göra det. En gud eller en filmstjärna eller populärmusiker eller politiker. Så längre du själv slipper. För du har fullt upp med ditt eget liv. Någon annan ska ta ansvar för det som händer. För dina pengar, för din tid, för ditt liv. Även om du har fullt upp med det så vill du inte veta av det.

En annan religion, en annan politik. Ett annat liv. Bara du slipper. För du har ju fullt upp. Så någon annan tar hand om ditt barn, någon annat tar hand om ditt ansvar. Någon annan men inte du. Alla andra undslipper sitt ansvar, men du tar ju ditt. Fast du ljuger ju en smula för dig själv. Men det ansvaret, för den lögnen, får någon annan ta.

Så du jobbar. För det fyller dig. Ditt barn tar din fru eller din man eller staten hand om. Din mor dör sakta någonstans, dit där du går en gång i kvartalet för att lämna pengar och en ny tröja. Sen jobbar du lite mer.

Men vad händer när du är slut? När pensionen kommer? Lever du då eller är du död redan första dagen? Kanske ska du börja gå med stavar. Kanske dansa. Eller börja flörta med folk på nätet och lova att du kan din sak. En snuskgubbe är bara gubbe om han är man. En snuskgumma är väl söt? Ingen vill ha henne men nog är hon söt?

Så du arbetar. För så är du skapt. Men allt annat tar någon annan hand om. Inte för att du tycker att någon ska ta hand om något för du tror på eget ansvar. Förutom ditt egna. Ditt ansvar handlar om dig och andra får väl ta sitt. Även dina barn verkar det som. Eller din fru. Men inte du. Inte med de pengar du drar in till familjen. Du betalar ju semestern i Thailand. Vad betalar barnen?

Fasligt vad det brinner i mig då. Jag har sovit hela tre timmar inatt. Oroligt dessutom. När jag väl vaknade så var det liksom ingen idé att försöka sova vidare eftersom hela kroppen spratt av energi. Det är ju i sig inte något dåligt på något sätt men irriterande när man vet att man kommer bli helt slut frammåt eftermiddagen.

Så jag får väl passa på att försöka göra något av den här dagen innan den tar slut. Solen skiner och det är bara några få minusgrader så de yttre förhållandena är ju goda. Men så har vi den där känslan av att nästan spricka. Jag gillar inte den. Hjärtat dunkar på med full fart och jag är lite oskönt svettig. Fast jag har vant mig. Det blir så då och då. Kroppen får tuppjuck och börjar rusa utan att jag tryckt på gasen. Det har varit så i några dagar nu så det ger sig väl kan jag tro.

Så planerna för dagen inbegriper en tur till La stada. För att ha något att göra, för att känna att något händer. Jag är i ett sådant där läge när jag borde skaffa en hobbie. Hade jag inte varit så osäker på hela världen skulle jag kanske försökt arbetsträna, men det gick ju inte så bra förra gången jag försökte. Eller gången innan dess. Eller gången innan dess. Så nu ska jag ta det lugnt och känna efter hur jag mår. Egentligen. Jag vågar det nu för tiden.

Jag mår nog rätt bra. Just nu. Hur det blir i  morgon vet jag inte. Det är ju det som är grejen, problemet. Att bygga upp livets klossar till ett torn tar sin lilla stund men att riva det tar bara en sekund. Sen sitter man där med hela sin tillvaro över hela golvet och gråter som en treåring igen. Bara att börja bygga igen. Förhoppningsvis lär man sig att bygga en pyramid och inte bara en stapel.

Den där värken i axlarna sitter i. Febern är borta och försvunnen men värken hänger kvar. Det är väl nått med spänningar och ålder och sådant som jag inte förstår mig på. Eftersom jag är skolad i att lära mig leva med saker så gör jag inget åt det. För det är ju så man har sagt till mig i alla år. "Du måste lära sig att leva med dina problem, du måste lära dig att hantera det". Så dumt egentligen. Det är nog bara inom psykiatrin man som patient skulle nöja sig med ett sådant svar från sin läkare. De flesta som bryter benet vill gärna att de ska få ett gips, inte lära sig leva med att benet är brutet.

Men allt går frammåt. Även forskningen och jag är övertygad om att man kommer se anorlunda på saker om 200 år. Precis som att vi tycker att de var en smula småkorkade på 1790-talet. Fast det lär ju inte jag veta något om så jag får väl fortsätta "lära mig leva med det".

Äh. Ingen idé att gnälla. Livet är bra. Så bra det kan vara. Folket på Haiti har det faen så mycket värre och det är då rakt ingen tröst.

Nä. Duscha.

Ser man på. Livet rullar på och blir en smula bättre för varje dag verkar det som. Igår var jag och snurrade i La stada. Tanken var att jag skulle handla mat men av det blev det intet. Jag hamnade hos en gammal god vän, för första gången på något år. Det riktigt sköna med saken var att det var som om inget hänt, fast det hänt så otroligt mycket. Jag ramlande in hos familjen precis som jag gjort så många gånger förut och hade en vansinnigt trevlig stund.

Ännu ett steg mot ett normalt liv igen. Så jag är på topp. Jomen.

Idag följde jag hela svenska folket in i tacodimman. Det verkar som om alla äter taco för fulla muggar mest hela tiden så jag gjorde slag i saken och tuggade i mig av rätten. Det var väldigt länge sedan jag åt det så jag kunde tycka att det var riktigt gott. Annars har man ju ätit det både en och två gånger så att säga.

Nu följer kvällen i lugn och ro. Lite tv, lite vila, lite eftertanke och kontemplation.

Jag är minst sagt förvånad. Igår sov jag nästan hela dagen. Jag var uppe i några timmar men bestämde rätt snabbt att det fick vara och lade mig igen. Innan jag ramlande ner i min säng tog jag en sömntablett av den nya sorten jag fått. Cirkadin, alltså menatolin, det ämne som bildas naturligt i kroppen när det blir mörkt. Jag hade inga stora förväntningar på den där medicinen men somnade som ett barn och sov så gott så gott så gått. Kvalitetssömn för första gången på en evighet.

När jag således vaknade vid halv 5 på morgonen så var jag alldeles tung i kroppen istället för det vanliga spända som jag brukar vakna med. Pigg som en lite iller hoppade jag ur sängen och åt lite frukost. Bara en sådan sak. Att vara hungrig när jag vaknar. Det tror jag inte hänt sedan 1983 eller nått sånt.

Så nu känner jag mig i fas med världen igen. Inte så att jag har någon stor lust att springa omkring och göra en massa saker. Snarare bara just i fas. Lagom vaken i lagom tid.

Det verkar som om jag är innen i någon sorts förnöjd period i mitt liv. Jag behöver inte mer än lite kaffe, min pipa laddad med god tobak, en bok och lite att äta. Bra musik och så är min dag gjord. Det känns märkligt. Den där inneboende oron som har plågat mig i så många år håller sig borta. Kanske har jag mognat? Kanske har jag läkt? Jag vågar inte tro på det sista men hoppas på det. För när jag ser på det sista årets utveckling så kan jag skönja ett mönster. En kurva som pekar uppåt.

Kan det vara så att jag i alla år har tyckt om vintern och mörkret men inte vågat känna efter? Att mina depressioner på vintern kom sig av att jag var besviken på att jag var så trött och orkeslös? Att det hade varit bättre att lyssna till kroppen och varva ner och vara nöjd med det? Kanske. Jag vet inte, det handlar bara om ren spekulation. Men det känns i mig som om jag är något på spåret. Ju mer man kämpar emot något ju sämre mår man när man misslyckas. Det kan vara så att det är bättre att bara gilla läget och göra det bästa av det.

Förväntningar kan ställa till mycket. Det vet vartenda människa som haft semester eller firat jul. Man har sådana höga förväntningar att man bara kan misslyckas och därför mår man dåligt av det. Istället för att göra tusen saker på semestern kanske man ska nöja sig med att bara koppla av. Istället för att julen ska bli ett enda jagande kanske man ska koncentrerar sig på att umgås med familjen och vänner och känna lugnet i sig.

I vilket fall som helst så är jag som sagt på rätt plats i rätt tid just nu. Det är visserligen mörkt, men då får man väl tända en lampa. Passa på att vila så mycket man har tid med och läsa, koppla av och invänta värmen och ljuset som faktiskt kommer varje vår vare sig man längar efter den eller inte.

Så idag ska jag inte göra så mycket. Jag måste in till staden för att handla lite. Troligen kika in till tant mamma lite. Sen ska jag hem, äta något gott och fortsätta läsa och bara vara. Jag får passa på nu när jag mår bra och har tid. Det kommer väl andra tider kan jag tro, även om jag tror mig ha lärt mig vikten av att inte jaga så förbannat i livet. Det är nog det allra viktigaste jag lärt mig de här senaste 5 åren. Att inte springa när jag är trött om jag inte verkligen måste springa.

Så ännu en dag som jag kan känna att livet är underbart, en gåva man har ett väldigt kort tag. Hur jag kom hit från den allra djupaste förtvivlan vet jag inte. Än. Det klarnar nog med tiden men än så länge ligger hela skeendet alldeles för nära för att jag ska kunna analysera det. Men nog är det fantastikst att se bakåt och veta att jag kom från ett mentalt helvete och hamnat i detta underbara.

Projek upprensning har startat. Det betyder att jag börjat städa lite i min lya. Enkla saker som att ta bort veckans morgontidningar som har legat på köksbordet i en enda röra. Diska. Städa toaletten. Ska alldeles strax börja dammsuga med. Något ska man ju ha att göra på en lördag.

Jag känner mig fortfarande lite risig men det är ok. Inte värre än att jag kan gå uppe och dona lite. Sen kan jag ju lägga mig med gott samvete igen. Den där "liftarens guide till Galaxen" är hur knepig som helst. Visserligen en hel del roliga ordvändingar men inte min kopp med thé precis. Känns mest som om författaren har varit rejält stenad när han skrev den eller så var han bara på osedvanligt gott humör. Att förstå den har jag lagt av att försöka, men däremot kan man ju skratta gott åt en del saker. Ett bra tidsfördriv men helt klart överskattad.

När jag vaknade var det fortfaraden ljust ute, så idag har jag sett en skymt av solen minsan. Det räckte visst för att skapa lite energi i min lilla barnakropp så jag har som sagt börjat röra mig lite i världen igen. Men inte tänker jag ta ut mig idag heller. Nä, snarare så gör jag vad jag orkar och inte ett dugg mer.

Så dagen går, jag sitter, solen har gått ner, mörket hänger som en slöja över tillvaron och tvn visar de gamla vanliga programmen.

Som det brukar vara alltså.

Frågan som återkommer ungefär varje natt ungefär vid samma tid är: vad fan gör jag uppe nu? Jag borde sova djupt och drömlöst, kanske bredvid katten. Vakna om några timmar och känna mig utvilad och glad och pigg. Men inte då. Jag sitter uppe mitt i natten. Nyss läste jag ut ännu en bok och letade en bra stund i bokhyllan efter nästa projekt.

Tillslut kom jag på att jag faktiskt inte läst "liftarens guide..." så den får det bli. Jag började för något år sedan men det kom av sig det hela. Bara att börja om alternativt fortsätta. Läsandet går i en rasande fart. Det var så otroligt länge sedan jag läst, min koncentration har inte varit den allra bästa de senaste åren, så det känns underbart att återigen kunna fly in i andra världar. Jag tror jag har gått igenom en sisådär 10 böcker sedan i november och takten ökar hela tiden. Lite som i gamla tider när jag städningt hade näsan i en bok. Min fader brukade säga att jag bodde på biblioteket och det var till viss del sant.

Så jag får väl lägga mig igen och kasta mig ut i en ny bok.

Helt underbart!

Nä nu ha det gått troll i tillvaron. Låg och läste hela natten till 8 tiden i morse och sedan har jag sovit. Så klokt. Så genomtänkt. Jag lever verkligen för att optimera mina chanser för att inte se någon som helst sol. Dumt om någon fråga mig.

Varför jag förjunker i det där sjukliga tillståndet av leda förstår jag inte. När jag inte bryr mig om något annat än at läsa och bara ligga och sova. Kanske är det en naturlig del av vinterlivet? När inget lockar, inget drar och jag låter dagar smälta in i nätter utan någon klar gräns. Struntar i det mesta och bryr mig om inget. Jag ger katten mat, rensar hennes låda och så för det vara bra med det.

Det bekymrar mig en smula. Inte så mycket, för jag har det rätt så bra, men ändå. För inget blir gjort. Inget och intet. Jag vaknar, vänder mig om och fortsätter slumra fast jag vet att jag kommer behöva ta tag i livet och att det då har akumulerats till något jag inte reder ut. Allt för många saker att ta tag i för att jag ska orka ens försöka. Så jag vänder mig om igen. Läser lite. Gör inget. Bara tar in, ger inget.

Kanske är det i morgon jag kommer vakna upp ur dvalan? Jag hoppas det. För jag vet ju att jag har mycket att stå i. Människor att träffa och saker att göra. Kanske är det i morgon. Kanske är det nästa vecka. Kanske är det i mars? Kanske är ett ord jag kan och känner. Djupt i mig känner jag det.

Idag är det redan för sent tror jag. Dagen är redan gången på något sätt. Den har redan blivit kväll och snart natt och jag sitter kvar i min lilla dröm och funderar på absolut så lite jag kan. Funderingar ligger framför mig. Eller bakom. Men de finns inte nu.

Vissa tider i livet ska nog vara så. I mitt liv. Jag behöver de där tiderna. Jag kräver dem. Utan sådana andningshål gör jag sönder och samman. Det finns ingen som behöver mig så det är ok. Jag finns ju här. Kanske inte så mycket men ändå. Jag finns här. Det är ett tvång att tänka så. För om jag inte gör det så är jag rädd att upplösas och försvinna. Om jag inte nyper mig själv i armen och påminner mig om att jag lever så tror jag att jag är död. Det känns lite så. Min värld är inte större än min lägenhet och min tanke inte större än att tillgodose mina behov av föda och vätska.

Jag trodde nog inte att jag skulle hamna här igen. Men här är jag. Fast återigen, jag trivs. Det gör inte ont att inte finnas. Tom på alla känslor. Ångest och elände finns inte. Inte ens när jag försöker frammana dem. Märkligt. Jag saknar inte drivkrafterna. För jag behöver dem inte just nu. Jag vill bara läsa, läsa och läsa. Ligga i min säng med katten bredvid, det svaga ljudet av musik ifrån vardagsrummet och känslan av att leva i en bubbla.

Inte för att jag inte är intresserad av världen. Jag läser alla tidningar jag kommer åt, kollar gång på gång på nätet vad det jordiska livet har gått igenom sedan senast. Men jag bryr mig inte speciellt. Inget får mig att brinna och bry mig. Kanske är det så här himlen är förutom den där gnagande känslan av att jag borde vara någon-annan-stans.

Så jag funderar, fast jag inte tänker. Kommer fram till att allt kan vänta till i morgon. Kanske behöver jag inte ens äta idag? Eller så äter jag måttlöst. Jag vet inte än, jag bara följer nästa sekunds impuls. Det får bli som det blir med inte bara den utan alla saker.

Så jag ska nog återvända till min lilla grotta under det sneda taket. Med den neddragna persiennen. Med mina böcker och mina tomma tankar. Det varma täcket och fötterna mot ett hett element. Kanske kommer katten, kanske inte. Det är mig egalt.

Nämen så tokigt det blivit. Dag har blivit natt, natt har blivit dag och mitt i allt sitter jag och har inte fått något gjort. Inte för att jag är missnöjd, men lite förvånad. Jag hade ju så storslagna planer för dagen så blev det bara sovande av det hela.

Men nu minsan. Nu är jag på gång. Jomen. Här ska det göras ditten och datten. Full fart. Eller nått. Axeln beter sig som den ska igen förutom ett svagt molande. Men det kan man stå ut med. Värre är det med det märkliga godissuget jag fortfaraden lider av. Tänk om jag är gravid? Nä, det kan jag inte tänka mig. Men det där suget måste minsan mättas känner jag. Så det får bli en kopp thé, en dusch och sedan ska jag in till La stada för att handla lite. Tar nog vägen över apoteket med. Det är alltid bra att ha lite värktabletter hemma har jag märkt.

Så min dag är lika spännande som alltid. Full av fart och fläkt. Rena yrvädret är man. Som en virvelvind i en lövhög om hösten.

Usch vilket dygn. Det hela började med en molande känsla i höger axel, lite som om man legat snett under sömnen. Men det blev värre och värre. Till slut gjorde det så ont att jag inte ens kunde röra mig utan att hela axeln och ryggen exploderade. Som tur var hade jag en dundervärktablett hemma som jag genast tog.

Inte gjorde det mindre ont men däremot så började jag må illa. Så natten och dagen har varit tämligen kvalfylld måste jag säga. Inte trevligt alls. Men jag fick några timmars sömn framåt morgonen och nu så värker det lite i bakgrunden. Men att höga armen ovanför brösthöjd är inte att tala om. Märkligt så märligt.

Jaja, allt går över med tiden. Men jag har fått lägga ner alla tankar på att hämta soffan idag i alla fall. Även om jag kanske skulle kunnat få hjälp. Vad allt ska man inte vara med om?

Fast så illa är det inte. Livet. Snön som vräkte ner hela natten ligger tjock utanför min lilla boplats i världen. Det ser vansinnigt kallt ut så jag håller mig hemma och läser. Jag är nöjd med det. Faktiskt. Det är något rogivande med tanken på att det ändå är mer eller mindre hopplöst att ta sig ut. Så jag kan vara hemma med gott samvete.

Men nu orkar jag inte sitta här och skriva mer. Armen blixtrar och gör väldigt ont så jag gör mig nog bäst i min goa varma säng. För tusan, jag har en katt som ligger där och väntar på mig.

Det är gott att leva.

Tiden år. Jag kommer ingenstans. Stampar på samma plats med samma problem med samma saker som bekymrar mig. Fast det är helt ok. Just nu är det en sådan tid. Det ska nog vara så, mitt i vintern. Snö ligger på gator och torg. Det är nästan magiskt. De där tre färgerna som sveper över världen i januari. Vitt, svart och grått. Det finns inte plats för andra färger. Spektrat är mätt och mött. Alla de där gröna, gula, röda och blå färgerna ligger i vila. Väntar på sin tid.

Själv tänker jag mig som vitt brus. Suddiga konturer. Kanske här, kanske inte? Men i mig finns den där svarta kärnan kvar. För att jag vill ha den där. Har jag kommit på. Utan den blir jag någon annan och det vill jag ju inte. Utan allt det som solkar mig blir jag bländvit och intet. Vem vill vara intet? Inte jag.

Mina bekymmer är mina, skapade av mig själv och ingen annan. Det finns ingen eller inget att skylla på. Det gula fettet kring min mage har jag ätit mig till och min ömmande lever har jag druckit mig till. Mitt hjärta som slår oregelbundet och fort har jag älskat mig till. Mina heta tankar har jag själv hatat mig till. Ingen att skylla på, ingen att slå.

Så jag lägger mig på sängen och läser lite till. Läser och försvinner in i en annan värld. Fångas av någon annans språk och begåvning. Men kaffesmak i munnen, en varm katt som sover på den där embarmliga spikmattan som jag köpt. Inne i mitt hålrum, min värld, den som andra andar kallar sovrum. Där jag har mina böcker och mina tidningar och kan höra musiken som spelar i vardagsrummet. Jag har inget helgrum så jag nöjer mig med ett enkelt vardags. Rum.

Kanske kommer jag snart inte finnas. Kanske finns jag i evighet. Jag vet inte. Det är väl det som är tjusningen med att vara. Att inte veta. Att aldrig tro. Att bara finnas.

Jag är nöjd.

Allt jag letat efter är här.

iNGET.

Säger inte mer.

Jag sover märkligt i dagarna. Vaknar varje morgon med dundrande hjärtklappning, blöt som en sill av svett. Ligger en stund och funderar på om hjärtat verkligen orkar slå så hårt och somnar om. Somnar om? Vad handlar det om? Antingen har man väl ångest eller så har man inte. Man somnar defenitivt inte om när man har ett hjärta som skenar i bröstet på en.

Samma samma varje morgon. Sen sover jag i några timmar till och vaknar vederkvickad och glad. Tusan vet vad som händer i kroppen på mig. Men det är mest retande. Vore gott att slippa den där stunden när hela kroppen rusar på mig.

I vilket fall som helst så går jakten på den eviga soffan vidare. Nu har jag slängt iväg ett mail till en vän, samma vän som jag ringde igår. Jag kan bara hålla tummarna för att han kan och orkar hjälpa mig med det där. Vore underbart att kunna sätta punkt för det där. Jag tänkte inte för en sekund att det skulle vara så knepigt när jag köpta sittdonet. Men nog blev det knepigt allt.

Förutom soffproblem och sömnproblem och andra problem är livet precis som det borde vara. Lagom mosig i skallen efter att ha sovit. Lagom full med verksamhetslusta. Lagom av allt faktiskt. Så jag ska nog dricka lite mer kaffe och sedan hoppa in i duschen. Eller kanske ska jag värdigt stiga in. Att hoppa på våta golv kan sluta precis hur som helst har jag lärt mig.

Sen får jag allt dammsuga lite. Igen. Det slår mig som underligt att katten har mer hår kvar på kroppen. Den där pälsen är nog magisk eftersom hon kan fälla mer hår än hon har och ändå ha allt kvar. Jag borde egentligen träna henne att dammsuga själv. Jag kan ta ansvar för tobaksflagorna och brödsmulorna i köket så får hon ta resten. Jag själv fäller nästan ingenting så det syns mig som orättvist att jag ska behöva städa upp efter henne medan hon själv sitter på fönsterbrädan och blänger på dammsugaren.

Nu väntar nog en kopp kaffe till som sagt. Sen får jag lösa dagens problem allt eftersom känns det som. Var sak har sin tid och allt det där.

Mörkret har sänkt sig ännu en gång. Jag är lite låg tror jag. Alltså, inte otäckt jobbigt låg utan sådär skönt småblå som man kan få vara en söndag när alla stora helger ligger bakom en. Lyssnar på Percy Sledge och funderar på att göra något att äta.

Soffproblemet är glödgande aktuellt men jag orkar faen inte tänka på det för en stund. I avisen kan man läsa om den där vargjakten men jag orkar inte delta i det heller. Alla har redan bestämt sig och det handlar inte om att diskutera utan det är en rad monologer som framträder. "Du har fel, jag har rätt", "nej DU har fel, jag har rätt". "Dumma dumma dig".

Så jag sitter hemma och värmer mig i rummens röda ljus. Funderar på ditten och en smula på datten. Kommer väl ingenstans i tankarna men återigen. Det är helt ok på en söndag. Klurar på vart jag ska sikta i framtiden. Vad är mina närmaste mål? Det är en skön frihetskänsla i att tänka på det där. Att veta att jag själv har mitt öde i min hand för att uttrycka sig med en klyscha. Jag är i ett läge i livet där jag kan göra precis vad jag vill av mina dagar. Utveckla mig, inveckla mig. Förstöra eller bygga upp. Alla kompassens väderstreck är öppna vägar.

Vem, vad, blir min nästa stora kärlek? Det kan bli en kvinna, det kan bli en text, en melodi, en maträtt, en vacker sten i skogen. Precis vad som helst och det är väl det enda jag inte kan styra över. För kärleken är fri, så fri att man inte har någotn som helst kontroll. Underbart och en smula skrämmande.

En kvinna sade till mig, för inte allt för länge sedan, "gud vad du har älskat." Jo, så sant. Men jag är väl sådan. Har en smula lättare att älska än att hata. Det är inget jag är missnöjd med. Snarare stolt över. Under några år stängde jag av den där känslan och blev djupt olycklig och ledsen. Så jag håller alla spjäll öppna. Det som kommer in kommer in och det är inte mer med det.

I vilket fulla fall så är den här dagen en av alla de där dagarna som jag kommer att komma ihåg. Just för att den är så blå och röd och vacker. Just för att jag vill veta vad som sker och inte kastar bort mitt hjärta.

Men som vanligt så kräver livet lite praktiska saker. Kaffe, det eviga nikotinet. Något att mätta magen med. Så jag kastar mig ut från min mentala klippa och hoppas att jag flyter uppåt på de varma vindarna.

Det är en smula kallt. Det är det. Min i vanliga fall så trygga, varma lägenhet tolererar inte att jag knatar omkring utan strumpor utan jag har fått ta fram det grova artelleriet i form av raggsockor. Nu ska jag bara orka böja mig hela vägen ner till fötterna för att ta på mig dem med. Det är inte ett helt lätt uppdrag. Det är sådana här dagar jag önskar att jag vore snuskigt rik så att jag kunde sitta i en clubfotölj och låta någon enklare människa trä på mig de där stickade sakerna.

Men. Mitt liv är mer fullt av skulder än pengar så jag får nog lösa det där själv. Problemet med att hämta soffan har jag inte löst heller. Så jag får nog ringa till Myrorna och be om lite uppskov med hämtandet av sittplatsen. Jag har ju i alla fall redan betalt soffan så de borde väl kunna låta den stå i deras affär över söndagen? Man kan tycka det i alla fall.

Vad jag ska fylla dagen med förutom det där samtalet vet jag inte. Det är helt underbart att inte veta vad man ska göra. Jag är ju en smula, väldigt mycket, allergisk mot att ha dagar och veckor inbokade. Jag har inget som helst emot att ha saker att göra. Men jag vill gärna få göra dem när jag är redo. Jag är medveten om att en sådan livsfilosofi sticker i ögonen på de som hyllar ordning och reda men jag står för mitt val. Sådan är jag serru. Inge som helst ordning och ännu mindre reda.

Så jag ska väl såsa omkring och dricka lite kaffe, duscha, klä på mig, göra lilla hakan len och god att kyssa och kanske sedan... tja, något hittar jag väl på kan jag tro.

Mitt gitarräventyr går vidare. Det är om om jag har dammat bort en massa spindelväv i fingrarna. Att jag inte spelat på flera år är ett mysterium för mig. Men å andra sidan. Det var inte så länge sedan jag inte ens kom upp ur sängen för att duscha. Bara några år sedan. Faen vet vad som hänt sedan dess. Men jag har kommit på att förändringen faktiskt kom när jag fick en ny medicin. Det slog mig häromdagen. Kanske kan jag tacka Lyrica för att jag nu faktiskt har ett liv?

Men lite kan jag nog sträcka på mig. För även om jag fått tillbaka min initiativförmåga och lust att leva så har jag faktiskt under förra året även förvaltat den nya lusten. Så det är väl en kombination kan jag tro. För att inte tala om att jag har alla människor som fanns/finns på Motivationsenheten. Utan den perioden i mitt liv är det svårt att tro att jag hade kommit så här långt.

På tal om att göra saker. Lägenheten behöver verkligen dammsugas ser jag när solen skiner in genom fönstren. Att ha en katt kan vara underbart, men det blir även hårigt precis överallt. Just nu så försöker katten, Chips, öppna min garderob i sovrummet. Varje gång jag öppnar den dörren så säger det swisch vid golvet och hon smiter in och lägger sig längst in bland kläder och handukar. Men nu nöjer hon sig inte med att jag ska öppna. Nu har hon fått för sig att hon ska öppna själv. Men si det går inte. Som tur är.

Så istället för att sitta här ska jag nog ta och göra något vettigt. Återigen, vad vet jag inte. Men något hittar jag allt att fylla min dag och mitt liv med. Något med mening och mål, något som gör att när jag lägger mig på sängen för att läsa i kväll kommer ge mig känslan av att ha gjort någon skillnad i dag med.

Underbart. Jag har sovit i 12 timmar eller om det var lite mer och mår alldeles utmärkt. Förutom att jag måste lösa det allt mer pockande problemet med att hitta en chaufför till i morgon när jag måste hämta soffan så är allt tiptopp. Jag har en vag aning om att jag måste börja tigga folk till den där soffhämtningen. Inget jag gillar. Jag är lite allergisk mot att be om hjälp har jag märkt. Kan själv liksom. Men detta löser jag inte genom att sätta mig och titta ut genom fönstret. Tror jag.

Men nog var det fantasktiskt skönt att ligga i sängen, kika ut genom fönstret och se allt det kalla, borra ner näsan i kattens mjuka päls och somna om. Världen är precis tyst där ute. Inte en människa syns. De flesta ligger nog lågt idag tror jag. Det är ju nyårsdagen, nytt år och nya möjligheter som skall tänkas på.

Jag tror jag ska sätta mig och titta på en film eller nått. Något som inte kräver mer än att jag har ögonen öppna. Helst en film som dessutom tillåter att jag sluter ögonlocken lite titt som tätt.

Igår kväll var jag inne i staden för att köpa något gott att äta. Bussenländet var en hel halvtimma försenad och när jag frågade busschauffören vad som hänt tittade han bara på mig som om jag var en idiot. Underbart med folk som fattar att de arbetar i ett serviceyrke. Nöt, kan jag tycka.

Staden var full av uppklädda människor. Unga damer som stapplade fram på allt för höga klackar och män med slips. Lite som jag kan tycka att det borde se ut mest hela tiden. Jag är ytterligt förtjust i tanken på att människor bryr sig om hur de ser ut. Eftersom jag själv är en sådan snobb när det gäller det där. Men idag är vi väl tillbaka till de där eviga hemska träningsbyxorna och slabbiga skjortor.

Nu tror jag att det är dags att mala lite kaffebönor och sätta på en panna kaffe. Ett av livets alla glädjeämnen det där. Sen blir det en lång, lång dusch och som sagt kanske en film. Eller kanske skulle man läsa lite istället? Tja. Det ger sig det hela.

Saker tenderar att göra det har jag märkt. Det spelar nästan ingen roll hur man bär sig åt så ordnar det mesta sig av sig självt på något märkligt sätt. Ytterligare en av de sakerna som är fantastiska med att bo i en demokrati med yttrandefrihet och alla krig väldigt långt bort. Vi lever i den bästa av världar, fast vi kanske inte alltid inser det.

God fortsättning på er alla!!!!!!