WoBWorld

Det regnar ute. Öser ner. Riktigt vräker ner. Och mitt i allt det där regnet kommer en snubbe gåendes. Som om inget händer. Som om det vore solsken och den bästa av världar. Och runt omkring denna figur så regnar det värre än nånsin. Konstigt. Lite märkligt liksom. Märker han inte att det regnar? Eller har han gett upp, liksom tänkt att "tja, det regnar ju inte mindre för att jag springer". Eller är han rädd för att se löjlig ut om han springer. Han kanske blev retad i skolan för sitt roliga sätt att springa? Inte vet jag. Men det ser allt lite ovettigt ut, det gör det.

Såg i tidningen att det cirkulerar en video på nätet där Britney Spears rapar. På grund av dessa rapar misstänker man nu att tösen var påverkad av narkotika när videon spelades in?

Vem tusan vågar rapa nu?

Jag börjar bli tunnhårig. Alltså, inga kala fläckar eller så. Men skalpen lyser igenom soliga dagar på ett närmast ystert sätt. Där jag bodde förut, när jag var ungkarl fanns det en spegel i hissen. Lampan satt i taket. Så när jag skådade på min vackra nuna i spegeln lyste det grisskär hud mellan hårstårna. Och jag som är så hårnojig. En av mina bästa vänner påpekade att det såg ut som om jag kammade över när jag hade min gamla hederliga frisyr som jag haft sedan 20-års åldern. Jag bytte frisyr på stört. Det gjorde det hela lite bättre, men borta var inte glansen för det. Nu har jag hittat ett schampo som gör susen. Jag har ingen aning om hur det fungerar men håret blir liksom lite tjockare och den där förargliga skalpglansen har nästa försvunnit.

Men det där med överkamning. Vad går det ut på då? Jag såg en herre igår på affären som hämtade hår ända nerifrån vänsterörat för att täcka den kala fläcken i pannan. Därbak på skalpen hade han en stor ring med endast blank hud men det verkade inte som om det var det som hände bak i huvudet som intresserade honom som mest. Men att det skulle se ut som om han hade ett huvud fullt med hår framifrån. Det var tydligen viktigt. Men det har han ju inte. Hur mycket han än kammar över och hur långt han än låter håret växa kring vänstra örat. Det ser inte klokt ut i alla fall. Vore det inte bättre att bara stubba eller raka av hela den kvarvarande kalufsen?

När jag gick på gymnasiet hade vår lärare i huvudämnet en överkamning av guds nåde. När han blev upphetsad, och det blev han ofta över kemi och fysik så viftade han så ivirgt med huvudet att den där överkamningen ramlade ner på ryggen på honom. Som ett slokande dasslock hängde den sedan där tills han återbördade lockarna till dess rättmätiga plats. Vi som satt i salen hade mycket, för att int esäga otroligt mycket, kul åt det där dasslocket.

Nä, blri det så att min kalufs ger upp så tar jag fram rakapparaten. Så det så.

Så, nu har jag varit duktig. Jag har varit ute i riktiga världen och sett mig omkring. Några av mina medikamenter hade nämligen tagit alldeles slut så jag var tuvngen att bege mig till närmaste apotek för att hämta ut lite mer av mina piller. Väl på apoteket gick allt bra. Jag hade inte glömt vare sig recept eller min lilla högkostnadsbricka. Döm då om min förvåning när männskan bakom disken plötsligt sa "om du dröjer lite så kommer hon där att hjälpa dig vidare". När hon sade detta pekade hon på en personal som satt och pratade i telefon. Sedan gick "min" receptarie. Hon knatade fram till en kund som precis kommit in i apoteket och bara skulle ha huvudvärkstabletter eller vad det nu var. Så där stod jag. Men mina mediciner fullt synliga bara en 40cm framför mig på disken. Tiden gick. Damen som utlovades hjälpa mig pladdrade vidare i telefonen och den andra kunden fick sina huvudvärkstabletter.

Tick tack. Tiden flöt fram såm en trög lervälling. Jag lurade på om jag skulle gå och sätta mig så länge. Men sen gick korken ur alltihop och då kom bägge två personal-damerna fram till lilla mig. Helt plötslig hade jag två peroner som hjälpte till att registrera köpet. Den ena läste med koncentrerad min på recept och medicinburkar för att kolla att allt var rätt. Den andra stod och hjälpte till med att påpeka att det var som det skulle. Jag å min sida hade tappat greppet totalt om händelserna och längtade bara ut. Efter vad som verkade vara en evighet inlindad i bomull fick jag betala och tog mina pryttlar och gick. Visserligen fanns det inte så mycket av mina mediciner som jag skulle ha, men jag fick ett löfte om att jag kom in i morgon skulle det vara påfyllt i lagret och jag skulle få resterande burkar.

Undrar hur många det bli som hjälper mig i morgon?

Att små barn orkar tjata så inihelvete. Jag har ett stycke 6-årig hane som pratar i mitt öra ouphörligt. Ett ständigt malande som likt droppen urholkar stenen. Han kvittrar på om allt från att han desperat vill ut och cykla, att det är tråkiga spel på datorn, han har upplyst mig precis hur många gånger som helst att han minsann inte får spela "pangpang" förrän han är 15. Han mal på om katter, vädret, sin ömma moder, datorer och sen har vi alla dessa frågot. När han bara tjattrar går det väl bra, för då kan man stänga av öronen, men frågor kräver svar. Jag har låtsats att jag inte hört. Men då bara upprepar han frågan, gång på gång tills jag varit tvungen att svara, av ren självbevarelsedrift. För om jag inte svarar upprepar han mitt namn, gång på gång till jag faller till föga. Sen var det ju det där med vad som är fantasi och verklighet. För en 6-åring flyter liksom gränserna ihop och allt som flyger igenom den lilla hjärnan blir till sanning. Allt från att katterna har haft nattliga turneringar där den ena katten flög in i väggen till att han har spelat farliga dataspel hos sin pappa och det gick bra. Han drömde ingenting på natten. Orden rinner likt en porlande bäck från han små 6-åriga läppar. Snart måste väl han ha behandlat varenda ämne som går att prata om. Fast då kan jag tänka mig att han helt enkelt börjar om. Jag har aldrig hört så många ord på en gång. De ramlar, skuttar, hoppar, slingra, rinner ut ur strupen på honom.

Hjälp!

Tänk. Vi har ju spelat in någon match från Allsvenskan på order av IF Elfsborgs huvudtränare. (jag har skrivit om detta tidigare, jag vet att den trogne läsaren lägger pannan i djupa veck och tror jag blivit dement, men nu skriver jag ju för de stackars läsare som ramlar in rakt på detta inlägget från det vilda internet).Bara en sån sak. Men nu ska Elfsborg även köpa DVD-skivor till oss just för detta. Och allt detta för att Hulda Hustruns äldsta dotter är född Guligan och jobbar extra på Elfsborgs kansli. Så, tro det eller ej. Men lilla jag har en viss, visserligen ytterst marginell, men ändå, makt över Allsvenskan.

Man slutar aldrig förundras.

Det har dykt upp en klocka i vårt hem. En helt ny, snygg klocka. Den bara låg i Hulda Hustruns dotters rum en dag. Ingen vill kännas vid den. Jag har gått igenom hela familjen och ingen kan påminna sig att denna fina klocka skulle vara deras. Nog så knepigt. Eftersom jag är klockfreak så snappade jag snabbt upp uret så nu sitter det på min arm. Men nog borde det finnas en vettig förklaring till hur den kom in i vårt hem. Migration? Kanske är den på flykt från någon oroshärd? Eller kanske den bara sökte jobb här? Hur knepigt är inte detta? Fast jag är så glad och tacksam så. Och jag kommer att fortsätta vara det ända tills polisen stormar vår lägenhet med skällande hundar och tårgas i jakt på den bortsprungna klockan. Kanske tillhör den en rik och mäktig dignitär. Koffi Annan? Fan vet.

Men under tiden går tiden.

Du konstiga värld. Det ringde i telefonen tidigare idag. I och för sig inte så spektakulärt. Men efter att Hulda Hustruns äldsta dotter svarat framkom det underliga. Det var från Elfsborgs kansli. De vill att vi skall spela in en match som går på tv i kväll. De har de gjort en gång tidigare. Vi har ju vad som kallas "säsongskortet" vilket medför att vi kan se på precis varje match som spelas i allsvenskan. Dottern arbetar lite extra på Elfsborgs kansli förutom engagemanget i Guliganerna, så ryktet om vårt tv-utbud måste på något sätt ha spridits på det sättet. Så nu behöver alltså Elfsborg vår hjälp för att spela in en match som sedan tränare och spelare kan detaljstudera. Hela telefonsamtalet skedde på order av Magnus Haglund, tränaren.

Ha, vem kunde någonsin tro att lilla jag skulle vara en del i Elfsborgs framgångsvåg. Man kan bara skaka på huvudet.

Vår ena dator har fått fnatt. det är ju inte så ovanligt att sådana maskiner får det, men denna gången är det åt det positiva hållet. Jag har ett bra tag brottats med dåligt med hårddiskplats. Jag har rensat enligt alla konstens regler men det har trots det varit hopplöst fullt eller snart fullt på alla de tre hårddiskar som burken gömmer på. Men idag, helt plötsligt blev 50% av den ena disken tom. Fri att bruka efter eget huvud och smak. Jag kan för mitt liv inte förstå vad som hänt. Jag kunde visserligen inte heller för mitt liv förstå vad det var som tog upp en sådan stor plats innan heller. Det var bara fullt en dag, men jag kunde inte lista ut vad det var som tog sån plats. Och nu är det gott om plats. Knepigt. Jag har en svag misstanke om att det har med virus att göra eftersom virusprogrammet hittade ett sådant efter förra uppdateringen så kanske det var så enkelt. Men nu slipper jag i alla fall jaga plats på hårddisken för semesterkorten, viktiga dokument och alla dessa filer man har som kräver plats, plats och åter plats.

I vilket fall som helst så är det säkert fullt snart igen. Det tenderar att bli fullt rätt snabbt. Jag kommer ihåg när hela operativsystemet kom plats på en diskett. Och när jag köpte en dator med hela, ofattbara 250Mb så tänkte jag i mitt stilla sinne att nu behöver jag nog aldrig köpa större hårddisk i hela mitt liv. Tji fick man.

Minst sagt.

Vi var på fotboll igår. Elfsborg - Hammarby. 3 - 0 blev resultatet och det hela var mycket njutbart. Men nu till saken. Där fanns det så kallade ungdomar precis överallt. Nog så. Men bland dessa våra unga krafter fann den noggranne observatören ett fenomen, som jag visserligen även förut sett men det blev så uppenbart igår. För alla dessa unga män, på tröskeln till livets hårda match, bar sina byxor på halv stång. Vart man än tittade såg man kalsoner som kröp upp ur byxbaken på folk. En del stackare var tvugna att halta fram på livets stig för att hålla uppe byxorna. Vad är det för fel på dem? Varför vill de se ut som byfånar? Om någon hade visat sig med byxorna på halv stång på det sättet när jag var 20 år (för sisådär 16 år sedan) hade den stackaren blivit inte bara utskrattad, men också troligen straffad med att vara tvungen att hålla sig till livets bakgator i flera månader. Kan det vara bekvämt? Av den ansträngda, lite skuttiga, gången troligen inte. Ibland såg man någon som drog upp byxorna från knänivå. Troligen ligger väl gränsen för vad som kan anses passande där någonstans. Ser de int att det ser urfånigt ut? Att det sedan ställs höga krav på kalsongerna är ju ett annat problem. Men det kan ju inte anses som speciellt vackert med ett par spräckliga, veckade kalsonger över ett par slappa skinkor. Men ser dessa unga män detta? Troligen inte. Vad tycker deras flickvänner? Blir det inte irriterande att ständigt behöva vänta på att pojkvännen skall komma ikapp efter att han blivit stående och dragit upp sina byxor? Gång på gång. Tilråga på allt såg vi enstackare som hade ett skärp på sina byxor. Det borde ju borga för en god byxföring, men icke sa nicke. Byxorna hängde likt förbannat på halv stång medan skärpet satt utanför kalsongerna i midjehöjd. Säga vad man vill, men jag har aldrig vad jag minns behövt ett skärp till mina kallingar. Och jag hoppas att jag slipper det med. Jag menar inte att vi alla skall hissa upp byxorna till strax under armhålorna, som på 1930 talet. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara?

Nä, jag fattar bara inte. Alls.

Det där med lightciggaretter kan jag inte förstå mig på. Ja menar, om man nu är så djäkla korkad att man röker, tror man då att det blir mindre farligt att röka bara för att en del av röken filtreras genom ett kolfilter, eller hur det nu fungerar. Ja menar, vi snackar om rök. Rakt ner i lungorna. Och dessutom är man ju tvungen att röka dubbelt så mycket eftersom man likt förbannat vill ha i sig det där dyrbara nikotinet som giftpinnen gömmer i sitt innersta. Så man drar så hårt man kan, ju mer "light" ciggaretten är ju mer drar man. För om man har en gammal hederlig ciggarett, utan filter eller annat krafs så behöver man ju inte dra så förbaskat. Med vissa starka cigaretter räcker det ju nästan med att man har dem i fickan för att få i sig nikotinet.  Men de där lightciggen säljer ju som smör. För folk tror på allvar att de är hälsosamma när de går och puffar på sina taggar bara för att det är ju bara light. Som om rök skulle kunna vara hälsosamt. Den enda ciggaretten som är hälsosam är ju den du inte tänt än. Och om någon undrar; jo jag röker själv.

Sen har ju hela light begreppet blivit en ofantligt stor grej. Folk köper allt bara det står "light" på produkten. Vi häller i oss cola i mängder, för den är ju sockerfri. Jo, det är sant. Men istället har man i nån kemisk förening som vi inte vet ett skit om än eftersom den bara har funnits på marknaden i några år. Vi vet att för mycket av det där ersättningsmedlet ger diarré men vi har ingen aning om vad som händer i det långa loppet. Ja menar, ett tag tyckte man ju att DDT var den perfekta uppfinningen. Är det inte då bättre att dricka mindre cola? Eller har jag missat nått nu igen? Samma sak med snus. fattar inte riktigt. Sen när blev mindre mer? Och margarinet blir bara fettfattigare ju mer dagarna går. Snart brer vi mackor med -25% fett. Det smakar bara plast om det hela, men det är ju light.

Nä, jag måste ha missat nått.

Vart går man nuförtiden för att få en slät kopp kaffe? Ni vet, en helt vanlig kopp med svart kaffe. Utan mjölk, kanel eller annan skit som de har i kaffet nu för tiden. Kaffedrickandet har blivt en vetenskap. Förr i tiden tog man sitt kaffe direkt från en kaffekanna på disken på fiket. Det hette fik på den tiden. Det där kaffet man fick ur den där kannan kunde vara rätt starkt eftersom kaffet kunde ha stått på sin lilla värmeplatta i timmar. Men man visste vad man fick. Skulle man nödvändigtvis krångla till det med mjölk i kaffet fick man ta en liten trekantig papperstetra ur en korg bredivd kaffet, jämte sockret. Detta var på den tiden folk hade socker i kaffet. Det vet vi ju nu att socker är farligare än kokain, men det visste vi inte då. Ska man ha en kopp kaffe nu för tiden så måste man för det första komma på vilken av alla de millioner olika sorters kaffe man vill ha. Det her ju inte kaffe med mjölk längre, utan caffe latte, moccachino, café de creme eller nått annat helt hopplöst. Sen måster man lista ut hur det där skall uttalas. För man vill ju inte visa sig vara okunnig. Och fråga efter en kopp svart kaffe vågar man ju då rakt inte, då kan ju personalen tycka att man verkar som sprungen direkt ur 1800-talet.  Och egentligen är alla dessa olika namn bara kaffe med olika mängder mjölk. Och det där med kanel i kaffet? Vem fan kom på det? Kanel har man till risgrynsgröt. Resten av tiden skall kanelen stå bortglömd bland andra obskyra kryddor. Kanel i kaffet? Vilken djäkla idé.

Tillråga på allt så kostar kaffet en mindre förmögenhet. Typ 40 spänn för en kopp kaffe. Fast det såklart ju inte heter kaffe då förståss. Jag vet inte ens om svart kaffe finns längre. JAg vet att hemma, i mitt eget kök, kan jag brygga svart kaffe. Det är inte svårt alls. Man bara häller vatten i den lilla behållarne, fyller melittafiltret med kaffe, trycker på en knapp och vips så är kaffet klart på några minuter. Men ute på kaffeerna är det inte lika lätt. Har ni sett kaffeautomaterna nu för tiden. Som sagt var det förr en liten dubbelbryggare som stod p ådisken. Nu för tiden är det monstruösa maskiner som tar upp en halv lägenhet. Det är små rör, en mängd olika luckor och otroliga mängder med knappar på dem. För att koka kaffe. Jag tror att de där maskinerna kan göra allt från att skala bananer till att springa små ärenden. Men att koka en svart kopp kaffe. Det verkar de inte reda ut.

Man kan läsa om poker på sportsidorna nu för tiden. Poker. Är det en sport? Sen när i helvete blev poker en sport? Vem har bestämt det? När får vi läsa om SM i dammning? Eller Världsmästerskapen i fia med knuff? Hur tänker sportredaktörerna när de lägger in pokerresultat bland boxningsnotiser, fotbollsresultat och reportage om Tre kronor? Borde inte rimligen poker hamna bland, tja, vad tusan som helst men inte bland sporten.

Till råga på allt så spelar alla poker nu för tiden. Och med alla menar jag alla. Linda Rosing för helvete. Vem gav henne en karriär som pokerspelare, eller vad tusan hon nu gör? Man kan köpa pokerset med ett litet bord och allt på Netto. Folk bjuder in varandra för att sitta i källaren i undertröja och spela poker. Som de stora grabbarna. Fast de som tjänar pengar på att spela poker sitter förstås sällan i undertröja. På tv visar man poker på kvällarna och nätterna. Man får titta på när kändisar spelar poker. Ben Affleck lär vara en fena på det där. Men ärligt talat. Hur kul är poker på tv? Då är det till och med bättre att kolla på golf på tv. Och det är så tråkigt det kan bli. Men poker är värre. Mycket värre.

Jag har nästan aldirg spelat poker. Min ömma moder förbjöd kortspelande i mitt barndomshem efttersom hennes fader i sin tur hade blivit galen när min ömma moders bror, min morbror alltså, hade spelat kort med kompisarna nån gång. Det var väl nått religiöst kan jag tro. Men det där gick i arv till mig så att jag i min tur helt enkelt inte förstår mig på spel och dobbel. Jag köper aldrig lotter, har inte spelat på Lotto en endaste gång i mitt liv, endast spelat på spelmaskinerna på Danmarksbåten nån enstaka gång och bara spelat på tipset två gånger i mitt liv. Inte för att jag tycker illa om spel, men jag bara förstår mig inte på det. Jag menar, man vet ju att man nästan alltid kastar iväg sina pengar rakt ner i sjön. Det är ju större chans att man hinner fylla 40 före man får sin första hemmoroid än att man vinner på spel. På tv kan man ju följa de färgade bollarnas tur i sin lilla roterande glasbubbla och då fattar man ju hur liten risk det är att man vinner ens en endaste ynka lilla krona på det där. Jag vet, för att vinna måste man spela. Men ärligt talat, hur många känner du som vunnit mycket pengar på spel? Såklart finns det nu nån som räcker upp handen och påpekar att grannen vann 2 mille förra hösten. Men alla vi andra som inte känner nån som vunnit är nog trots allt i majoritet..

Och poker på tv? Nä jag förstår fortfarande inte mig på det.

Min äldsta son är 16 år i år. Det betyder att han är mitt upp i de ljuva tonåren. Det enda som syns av honom är ett stort hår. Vi vet att håret bor i min sons rum, alltså drar vi slutsatsen att det under allt de där håret finns en människa och vi har även bestämt att det troligen är äldsta sonen. Varje sommar sedan han varit 11 år så har han haft som sommarsyssla att klippa gräsmattan i stugan en gång i veckan. Detta jobb har han misskött efter bästa förmåga allt sedan dess. Tanken är ju att han skall klippa gräset före det blir så långt att små lejon kan gömma sig i det, men av någon, för mig, outgrundlig anledning lyckas han alltid dra ut på det hela så att han till slut blir tvungen att hugga sig fram med lie för att överhuvudtaget komma framåt med gräsklipparen.

Igår skjutsade Hulda Hustrun till och med ner den lilla mannen till stugan så att han skulle kunna klippa gräset. Då har det gått två veckr sedan han klippte det senast. Visserligen har han förra veckan påbörjat klippandet och tagit en bit, men den lilla biten har ju hunnit växa igen sedan dess. Sonen kom hempustandes efter några timmar och jag tänkte att det ju gick relativt smärtfritt denna gången. Döm då om min förvåning när jag kom ner till stugan idag och upptäckte att inte ett endaste lilla ynka grässtrå var klippt. Gräset vajade vackert i vinden, humlorna flög från klöverblom till klöverblom, katterna smög i den täta vegetationen och allt var så fridfullt och orört. Fram för allt orört.

Frustande av ilska åkte jag hemmåt för att läsa lusen av den lilla lögnaren. När jag konfronterade honom lade han ögonbrynen i förvånade bågar över ögonen och sade: ja just det ja, det var ju inte klart". Det var inte klart? Fan, det var ju inte ens påbörjat! Men jag måste ge mannen lite heder för jag tror att han skämdes. I alla fall lite. Tänk, jag har inget som helst minne av att jag skulle vågat missköta en syssla på samma sätt när jag var 16. Jag har bara minnen av en lång radda med perfekt utförda arbetsuppgifter.

Eller hur var det nu igen...

Min penis har krympt. Jag har visserligen aldirg varit en av "the big boys" men med de 14.5 cm eller vad det nu är som anses som vara medel i vårt vackra land så har jag känt en viss säkerhet när jag inträdit i de publika duschar man ibland som sammhällsmedborgare är tvungen att vistas i, som tex på badhuset. Jag vert, det finns en del elefantavkommor som dinglar fram på vägen mot bastun men dessa har oftast bara fått mig att dra handduken lite tätare kring höfterna. Men nu har nått hänt.

Det är ju kännt att man krymper med stigande ålder. Men att min lilla pinne skulle bli mindre var jag inte beredd på. Jag tror det har nått med min medicinering att göra. Typ som att doping krymper testiklarna. Vissa dagar när jag sätter mig på toaletten har jag bara ett tomt skinnskal att skryta med. Vart tog resten vägen? Ska jag leva såhär? Ska min fru leva såhär? Lite blev minst. Ju mer jag önskar fyllighet och volym ju sämre blir min räckvidd. Borde jag operera mig? Kan man ens leva såhär. Tänk om den krymper mer. Tänk om jag blir sittande med endast ett tommt, dinglande minne av fornstora dar.

Hua, hämta en doktor. Jag är sjuk.

Min fru försökte ta livet av mig igår. Det hela är mycket allvarligt. Jag tror hon är efter mina pengar. Det hela började när jag satt i trädgården, rökte en pipa god tobak och njöt av en folköl. Det var lördag, stillheten var total och jag väntade på att fotbollen skulle börja på tv. Som jag satt där så sprang båda våra katter förbi mig och in i grannens trädgård. Hopp, skutt och över staketet in på gräsmattan. Där satt de och såg lagom mördarkattiga ut. Sedan smög de i bästa deckarstil in i grannens täta, gröna häck. Helt plötsligt hördes ett desperat kattskri och vår lilla hona, Chips flög som en champagnekork över gräsmattan och in under grannstugan. Upphovet till denna plötsliga kattpanik visade sig vara en grå ståtlig katthane som lojt strök kring busken. Innifrån busken hördes desperata katthot från vår hane, Sir Lancelot. Visserligen förpliktigar namnet men det skiter Lancie fullkommligt. Han är jättefeg och skäms inte ett skvatt över det. Den grå katten satt en stund framför busken sen knatade han sakta iväg.

Ivrig som jag var att rapportera det instäffade till Hulda Hustrun så sprang jag, eller nu tar jag i, jag gick nog snarare, in i stugan och med andan i halsen började jag: "du skulle..." längre hann jag inte innan ett skri passerade mina läppar och mina lemmar frös till is. För istället för min Vackra Kvinna fann jag en spöklik varelse som hånflinade åt mig med vassa, skarpa tänder. Sakta närmade sig den hemska figuren mot mig med utsträckta händer. Jag stod skräckslagen, förintad. Nu skulle jag dö. Det var en mördare i stugan. Troligen hade denna onda människa redan mördat min Sköna Dam. Kanske var hon redan nergrävd under trägolvet. Jag hade ju trots allt suttit i trädgården ett bra tag. Det sista jag hörde innan mörkret kom var "var inte rädd?"

När jag vaknade upp såg jag Hulda Hustrun framför mig. Hon torkade bort vit färg ur ansiktet. Varför hade hon målat sig vit? Förklaringen visade sig vara att hon smetat på en ansiktsmask medan jag satt i solen och slösade bort min tid och mitt liv. Denna kvinnan är jämt aktiv. När hon skrattat färdigt, vilket tog lång tid, förklarade hon händelsernas lopp för mig.

Jag tror fortfarande att det var ett överlagt mordförsök.

Hemma och mellandlandar. Annars är det stugan och stranden som gäller.

I Söndags blev jag djupt religiös, jag genomgick en väckelse som närmast kan liknas med den som en religion kan ge. Robbie Williams på Ullev. Det var så bra så att man kastades mellan att vara lycklig, lycklig, lycklig, på gränsen till tokig, ibland var det nära att man nästan började gråta. Så bra var det. Så ofantligt, fantastiskt otroligt bra var det. Den i särklass största musikupplevelse jag någonsin varit med om.  fan nästintill den största upplevelsen överhuvudtaget förutom födseln av mina tre barn och mitt bröllop.

Att en människa kan ha sån utstrålning, en sån karisma att 60 000 personer ramlar ihop till en enda gröt av lyckliga armar som vajade i vinden, händer som klappade, strupar som sjöng.

Jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det, orden räcker inte till. Men vi kan ju säga såhär att finns den nån jag tycker kan vara värd en mille eller två på banken så är det Robbie Williams. För mannen är 100% talang. Kvinnorna vill vara med honom och männen vill vara honom. Så otroligt. Så otroligt otroligt!