WoBWorld

Hm.... hur ska man beskriva mig just nu. "A simpel man with simpel ecspectations"? Bara att livet ser ut som jag vill. Som jag önskar. Gråter när saker träffar mig. Jag vet inte längre vad som är sant eller vad som är lögn eller ett dåligt skämt. Men jag får kanske acceptera att livet inte alltid blir vad man ville det skulle vara och att man inte alltid har tillfälle att ordna upp det heller.

Uscha vilken mardröm jag hade när jag sov. Jag drömde att mitt hem blev invaderat av en massa ungdomar som gjorde sönder allt härhemma. Jag försökte desperat slänga ut dem och läsa dörren men slängde jag ut en så kom det in en hel drös andra. Jag har ingen som helst aning om vad den drömmen kan stå för men förbannat otrevligt var det i alla fall. Så det var med lättnad jag vaknade och fann att jag och katten var ensamma här hemma.

Nu ska jag slänga på mig lite kläder och åka till apoteket och hämta ut lite medikamenter och sedan så ska jag städa lite här i lägenheten. Någon mer tänker jag inte göra idag. Jo, handla ska jag göra med. Alla former av skåp där det borde stå mat är tomma så jag får fylla på förråden lite.

Usch, jag kan inte riktigt skaka av mig drömmen än. Men jag gör mitt bästa med kaffe och andas lugnt.

Nä. Ingen bra dag alls detta. Var i affären och fick en panikångestattack för första gången i den affären. Som tur var så fanns det ingen kö jag behövde stå i men hela affären snurrade när det var dags att betala. Det var knappt jag kunde öppna munnen tillräckligt för att säga "ja" när kassörskan undrade om jag ville ta det på summan. Munnen var torr som sandpapper medan jag kände hur svetten rann i ansiktet och nedför ryggen. Hua, inget trevligt alls.

Men, jag kom levande ur det med och nu sitter jag och försöker lugna ner mig lite efter den obehagliga upplevelsen. Jag är fortfarande jättespänd men det går väl över om jag bara för tänka på annat.

Nästa gång går det bättre hoppas jag.

Vad fasen. Jag kan inte somna. Inte vet jag vad det beror på. Jag gick upp i lagom tid i morse, har varit i farten nest hela dagen men ändå kan jag för mitt liv inte somna.

Det är så störigt för så fort jag går upp blir jag totaltrött men när jag lägger mig ner får jag med en gång myrkryningar i benen och kan absolut inte känns den allra minsta trötthet.

Men jag gör ett försök till. Annars så skiter jag i det och går upp för dagen.

Jag sitter och funderar på hur den där gubben i Österrike som spärrat in sin dotter i 24 år och våldtagit henne under alla dessa år egentligen tänker. Hur i hela h-vete är det ens möjligt att göra så, att inte inse vilket lidande man utsätter en annan människa, sitt eget barn för.

Männiksovarelserna är märkliga väsen. Vi ägnar åt oss att skövla och plöja världen, dödar varandra för näst intill inget och så mellan varven dyker ren och skär ondska upp. Som denna man. Jag kan för mitt liv inte se något förmildrande hur jag än gör. Han blev slagen som liten. Visst. Men att lida av så grov empatistörning som detta, ja jag är nästan beredd att använda ordet monster trots att han är människa.

Det noggranna planerandet, djupet av det mänskliga lidande som denna man gjort sig skyldig till. Finns det ens straff nog för en sådan sak? Det allra värsta är väl att vilket straff man än utdömer så kommer karln aldrig förstå riktigt varför han straffas.

Så oändligt sorgligt.

Hua. Jag tog mod till mig och ringde till tant mamma för att låna pengar men jag kan fan inte med. Man kan inte ringa en gång i månaden och bara för att be om att få låna pengar. Det funkar ju inte. Så det blev en stund i tetefonen istället med lite småpladder sådär.

Tydligen har min moster och morbror varit nere i det lilla träslottet och städat ut allt och gjort i ordning för visning. Uscha, jag som tänkte jag skulle sovit en natt till där nere och sitta och minnas gamla tider men nu är det försent för det. Det gör mig väldigt ledsen måste jag erkänna. Men det var väl det enda raka att göra, att sälja den.

Men kåken har varit min lilla tillföyktsort så länge som jag kan minnas så det svider allt, det gör det. Men tiden går och inget är bestående så jag får försöka vänja mig vid tanken. Det som är roligt med det hela är att tant mamma för en gångs skulle kan få känna sig lite ekomoniskt oberoende och slipper vända och vrida på varje slant månad efter månad. Alltid något att glädja sig åt.

AH!!!!!. Agression mina vänner. Någon har gjort något oförlåtligt som jag inte kan blunda för. Mycket har jag tittat bort från, några gånger konfronterat men aldrig slagits hela slaget fullt ut. Men nu....

Ni ska veta att det är första gången i mitt liv (och ni vet hur självisk jag är) som jag fan i mig önskar att jag har HIV så att jag har smittat eländet till människa. Det är ok att gå på mig. Det är ok att sprida lögner. Det är ok. Jag tar det för jag är troligen inte värd mer och ska vi vara ärliga så är mitt hjärta knappast knoppande rosenrött. Men att ge sig på det som är mig allra kärast, mina barn och använda dem som nån sorts jäkla mellanhand. Nope. Det tar jag inte. Inte alls. Så med lite tur så har mina skott i råttan varit fulla med mer än bara gegg och goja. Men sån tur har man väl inte.

Men som sagt. Detta tar jag inte. Men jag bidar min tid. Men ett löfte är att skammen kommer vara så grov att männskan som gjort detta mot mitt barn inte kommer kunna visa sig i stan utan att höra gapflabben bakom ryggen. Kanske inte nu, kanske om ett år. Kanske om tre. Eller kanske när det egna barnet är gammalt nog att kunna skämmas på sin praktikplats.

Som sagt. världen kan slå mig, piska mig, dräpa mig. Men rör FAN inte mina barn!!!

Så var min 38:onde födelsedag mer eller mindre över och jag måste säga att med några små undantag så var det en av de värsta jag haft i mitt liv. Men jag har gjort det bästa av den genom att bara slappa, ta det lugnt och låtsas att det är en helt annan dag.

Jag har fått några fina grattishälsningar av männiksor som jag är tacksam och glad över, så att man inte behöver känna sig helt övergiven. Men så fattas det en del som hade varit viktiga för mig. Till exempel min mamma som inte hört av sig på hela dagen. MEn det kan ju bero på att hon har svårt att ringa med telefonen. Nu känns det lite försent på kvällen för mig att ringa upp henne.

Sen måste jag erkänna att jag verkligen saknar en hälsning från före detta frun. Jag kan fortfarande inte förstå varför hon så fullkomligt stänger ut mig ur sitt liv. Jag fattar inte. Dessutom har jag hört ett rykte om att hon skulle prata skit om mig, men ärligt talat så tror jag inte på det när jag tänker närmare eftersom hon helt enkelt inte är en sån person som gör sånt. Men faktum kvartstår. Hon har slängt min dataskärm och alla mina vinylskivor som jag hade kvar på hennes vind.  Dessutom så saknas en massa saker som jag vet att hon inte skickat med fast hon säger att de ligger i en låda, men nu har jag letat igenom alla lådor och inget av det jag letar efter finns där. Jag menar, hur missar man en stor wok, ett antal kastruller och två stekpannor varav en i gjutjärn. Det är inte saker som bara försvinner i djupet av en låda.

Men som sagt. Det är första gången på 5 år som hon inte grattar mig och jag saknar henne så mycket. Inte som partner men som den allra bästa vän jag tyckte att hon var. Men livet går vidare kan jag tro

I morgon ska jag in till La Stada för terapi och i övermorgon så är det sjukgymnastik och läkarbesök som gäller. Det känns bara gott att ha något att göra för jag behöver komma utanför dessa vägger på riktigt en stund. Sen ska jag till tant mamma och hälsa på tänkte jag med någon gång under de två dagar.

Men nu ska jag käka lite varma smörgåsar och sedan är det dags att lägga sig för att läsa lite och sedan sova den oskyldiges sömn.

Tack för era gratulationer. Det betyder mycket måste jag erkänna så det berörde mig djupt. Tack.

Agh.... Jag har precis betalt mina räkningar och nu har jag hela 500 kronor att leva på resten av månaden fram till den 19/5. Såhär illa har det aldrig varit innan. Visserligen, jag går inte back men det är fan bra nära.

*Suck*. Den där helkvällen jag hade förra helgen verkar än mer onödig än innan. Där sprätte jag iväg 400 spänn på en och samma kväll. De pengarna hade varit bra att ha.

Tillråga på allt så kommer jag inte kunna betala mina provtagningar, mitt läkarbesök eller min terapi. Inte en chans. Jag får ta det på faktura och ta med mig problemet till nästa månad så den lär väl bli lika fattig den med.

Lite panik har jag måste jag erkänna. Men, i värsta fall får jag ställa mig med mössan i hand och fråga tant mamma om en handräckning. Någon annan råd vet jag inte. 500 spänn har jag räknat ut betyder att jag har 20 spänn om dagen att spendera. Det blir mycket nudlar om ens det eftersom katten ska ha mat med. Och kattsand måste jag köpa.

Nä, det är lika bra att inse, jag har inte en chans att reda ut detta utan att förlita mig på tant mamma. Jag hatar att vara skyldig folk pengar. Förresten är det ju inte helt säkert att hon har pengar att låna ut heller.

Läge att sluta röka? Jomen. Nu måste väl den där damen som på min andra blogg undrade varför jag överhuvudtaget ska ha pengar eftersom jag inte jobbar må toppen. Fast det klart. Det retar henne säkert att jag har tak över huvudet kan jag tro.

Nå. Inte mycket att göra förutom att gilla läget. Nått annat val har jag inte. Men som sagt. Räkningarna är betalda i alla fall. Alltid nått.

Uscha. Jag vågade mig på att titta på mitt konto och det var ingen vacker syn. Det var väldans vad pengarna har rullat iväg igen. Men det är ju bara mig själv jag har att skylla så det är väl inget med med det misstänker jag. Jaja, nudlar är gott det med. Sen kanske det är som den prominente gäst på min andra blogg tyckte. Jag jobbar ju inte så varför ska jag ha pengar? Tja, vad svarar man på det liksom? "För att jag har betalt skatt sedan du var 8 ville man svara men jag orkar inte med såna männiksor. Hoppas tösen aldrig blir sjuk ens en endaste dag bara. För då kan det kanske bli svårt att upprätthålla entusiasmen för den egna fria tanken.

Men visst ska jag vara tacksam för att jag får gå här och drälla och ändå får pengar så att jag kan leva ett hyggligt liv. Inte tu tal om annat. Man har tur både vart och när man är född.

Men i vilket fall som helst så får jag hålla hårt i slantarna hädanefter denna månadsperioden till pensionen ramlar ner igen. Nått körkort är det ju inte aktuellt att söka den här månaden. Heller. JAg undrar om jag någonsin kommer att ha råd att söka det igen. Just nu så sparar jag undan till när jag (förhoppningsvis) får eget kontrakt på lägenheten för det blir dubbla hyror den månaden. Sen kanske jag kan spara undan till att söka nytt körkort.

Men som sagt, så länge katten har mat så är det ok. Gudslelov så fyller inget av mina barn såhär på vårkvisten så det slipper jag tänka på. Så länge solen skiner och våren är på väg så får jag nöja mig med det.

Ajajaj, vilken katastrof. Jag har slut på kaffe och inte ett endaste öre för att köpa nytt. Hur ska detta gå? Jag har ju visserligen thé men det är ju inte samma sak precis. Hua säger jag bara. Hua. Just nu är jag så kaffesugen så det skriker i magen och i huvudet. Hur i hela fridens namn ska jag komma upp ur sängen överhuvudtaget o morgon när jag inte kan locka mig själv med en kopp kaffe?

Jag hatar att vara fattig. Bara hatar det. HATAR det!!!

Tusen böflar. Jag har fått en jäkla stor blåsa på foten som när jag kliade på den skalade av huden på ett 5*5 cm stort område. Nu rinner det en massa sårvätska från det där stället. Vad allt ska man inte råka ut för. Det svider utav bara helvete hela tiden. Jag får leta igenom alla mina gömmor för att se om jag har nått att lägga på det där stället.

Det verkar som om jag fått fotsvamp eftersom jag fått en massa små blåsor under hela foten, precis samma som jag hade i händerna i vintras. Som tur är så har jag kvar av salvan jag fick uttskrivet av läkaren då så jag får väl smörja in foten kan jag tro.

Det verkar dyka upp när jag mår lite halvhyggligt sådär. Precis som mitt magont. Ungeför som kroppen säger att "tja, ok, du har inte ångest nu, men nog fan ska jag köra med dig på nått sätt".

Förresten så låter fotsvamp på engelska mycket trevligare än den svenska varianten. Athlets foot låter ju mycket maffigare än fotsvamp som i sig låter väldigt obehagligt. Man vill ju hellre ha en idrottsmans fot än en fot med svamp.

Nä, nu får jag leta upp omläggningsmaterial och den där salvan. Det kliar och svider så jag blir tokig.

Dom ringer från radiotjänst gång på gång. Så dum att jag svarar är jag ju inte. De vill att jag ska betala min tvlicens. Fan heller. Nu när jag äntligen har kommit ur deras garn så tänker jag banne mig inte gå med på att de ska plocka mig på den där tvångsskatten igen. Jag har betalat den där avgiften i 20 år vare sig jag har tittat på SVT eller inte.

Jo, jag blir förbannad för jag tycker den där avgiften är det allra sämsta som finns i det här landet. Att vara tvungen att betala en avgift för något som man kanske inte nyttjar bara för att man äger en apparat som gör det möjligt att titta på kanalerna. Det är fan i mig lika dumt som att man skulle behöva betala en prenumerationsavgift på lokalblaskan bara för att man bor i dess spridningsområde.

Nope. Och skulle de komma hem och ringa på skulle jag inte öppna dörren heller. Nope, fan heller. Men de lär väl komma vare sig jag vill eller inte.

Fan heller.

Ok. Jag vet att Borås sedan länge, länge är tacksamt att driva med. Att vi inbitna Boråsare ses som lite löjliga. Men jag råkar älska min stad. Den har allt det jag behöver och lite till. Skulle man sedan kräva mer så har vi ju närheten till Göteborg där man kan uppsöka både opera, Liseberg och Universeum bland allt annat. Men för vardagsbruk och för de flesta fester räcker Borås så bra till så. För sjutton, vi har ju bland annat de allra vackraste kvinnorna i hela landet.

Men på sista tiden har jag tvingats se hur stadens styrande har tagit det ena huvudlösa beslutet efter vartannat. Är det inte grandiosa Pinocchiostatyer så är det avtal som man alldeles tydligen inte har läst igenom, eller ännu värre, inte begripit sig på. Nu tänker jag ju på den pinsamma MAX-affären.

I sin iver att skopa hem delar av U21-EM har staden gått med på att MAX hamburgerrestaurang och järnhandeln Harald Nyborg som båda ligger inhysta på framsidan av Borås Arena skall hålla stängt under arangemanget.

Ok. UEFA behöver sin cash och McDonalds sponsrar UEFA. Väl så. Så när UEFA kräver det som kallas "clean area" så kan jag fatta resonemanget. Den amerikanska hamburgerjätten har varit med och bekosta hela jippot, det har inte MAX. Så långt är jag med.

Men det pinsamma är ju att det hela kommer som en överraskning för politikerna som tagit beslutet. MAX ledning å sin sida är vansinniga. Så klart. De hyr ju lokalen för säkerligen dyra pengar och sen så kommer UEFA och dikterar att de inte ska få sälja sina hamburgare under en fotbollsturnering. McDonalds som ligger 100 meter bort däremot ska få sälja precis hur många hamburgare de vill.

Men, det hela lär väl bara ge MAX goodwill bland folk som är trötta på att jätteindurstrier ska lägga sig i. Chefen för tre McDonalds-restauranger i Borås utrycker sin oro för att folk ska härskna till och det gör han nog rätt i. Själv föredrar jag MAX men det har med helt andra saker att göra. Jag är helt enkelt trött på McDonalds efter att ha tryckt i mig allt för många hamburgare genom åren.

Men som jag tidigare nämnt. När det handlar om pengar så vinner oftast den med stinnas börs. Men det pinsamma är ju att politiker och tjänstemän i min vackra stad inte fattat vad de gått med på.

Herregud. Vad går de med på nästa gång utan att förstå vad de gör? Kan det vara så att den där Pinocchiostatyn kommer med ett krav på att alla andra konstverk i staden ska tas bort?

Man slutar aldrig förvånas. Det gör man banne mig inte.

Hjälp. Jag vill ha den där pizzan nu, med en gång. Varför, varför i hela fridens namn kunde inte min lägenhet transporteras till Las Vegas bara för en stund så att man fann en öppen pizzeria i skrivandes stund? Varför måste allt stänga klockan 22 i detta eviga land. Förutom krogen som stänger 02.00. Vilket bara det är en skandal. Fan, vid 02.00 börjar man ju få upp ångan ju.

Ok, jag vet, i de så kallade storstäderna så stänger krogen inte 02.00. Men i alla fall. Och när det gäller pizza så kan man till och med i metropolen Borås värka i sig en sådan framåt 03.00 på helgen. Men här ute i obygden så stänger hela världen 22. Fan vet om minuten ens fungerar.

Fasen. Jag vill ha Absolut vanilj, en stor stark och en flottig megapizza med allt på. Men, jag får nöja mig med kolsyrat vatten från min Sodastream och om jag envisas med hungern en macka gjord på torrt bröd och kall falukorv.

Äh, det är så att man börjar tycka att det är dags att lägga sig.

Jajamen. Så skönt darrig jag är. En ytterst otrevlig känsla härksar i min mage och jag kan för mitt liv inte sova. Allt bara för att jag måste ta bussen i morgon. Ska det vara såhär vecka ut och vecka in? Fan vet hur jag ska palla av det. Jag vet ärligt talat inte hur tusan det ska gå till.

Jaja. Det bara måste gå.

Ok. Jag vet. Jag är en jäkla gnällspik. Men ska det vara så här precis hela jäkla tiden. Att det hela tiden ska finnas nått att bli hyperstressad av? Min kropp har gått på övervarv så länge sedan jag kan minnas. När jag var ung var det visserligen inte ett problem för då var jag i farten hela tiden, for och flög hit och dit, hade fullt upp hela dagarna och kvällarna långa.

Sen kom den förbannade, satans, jävla, kukfittasatanshelvetes ångesten och totalsabbade 80 % av min tillvaro. Sen jobbade jag, jobbade, jobbade, jobbade, jobbade, läste, läste, läste. Sen blev det mer jobb, jobb, jobb. Så klart det kraschade till slut. Man kan inte ha en vilopuls på 110 som jag hade det sista innan jag brakade ihop.

Sen har det varit en kamp mot depression och ångest och alkohol, den enda trösten jag hade var mina barn och före detta frun. Så klart orkade inte före detta frun med mig länge. Så, hon tog sin Mats ur skolan och stack, eller snarare sparkade ut mig. Helt rätt beslut.

Sen har det varit 13 månader utan egen bostad, depression, ångest. Morsan fick två strokar på kort tid.

Nu började äntligen saker och ting falla på plats. Jag har en underbar lägenhet, min lilla kompanjon i vått och torrt Chips. Vi har utsikten över Viskan.  Jag känner mig lite starkare, lite mer redo att möta livet.

Så kommer den här skiten och slår mig i bakhuvudet. JAg lovar att det finns något du är livrädd för. Det kan handla om ormar, höjder, att flyga, att åka hiss, att, tja vad fan som helst. Tänk dig sedan att veta att du skulle göra det där du är så rädd för 6 gånger i veckan. 

Äh, jag vet inte om det verkligen går att förklara. Jag har försökt så många gånger men de flesta säger bara att ?men, du får väl ta tag i det, ta tjuren i hornen? och annat skitsnack. Vad tusan tror ni jag gjort i 17 år?

Nu står jag inför en mardröm. Om jag hade bil så vore det hela inget som helst problem. Men jag har inte råd att betala för körkortet som det ser ut just nu. Sen ska jag ha råd att ha bilen igång också. Fan, jag ser ingen lösning på det hela hur jag än vänder mig. Vet bara att jag blir mer vettskrämd ju mer jag tänker på det. Och sluta tänka på det kan jag inte.

Som det ser ut just nu så ser det ut som att jag tänker vägra. Då får de väl dra mig sjuksköterskelegitimation då. Jag pallar bara inte trycket. En gång i veckan hade jag kanske fixat. Till och med troligen. Men måndag, onsdag, fredag. Vecka ut och vecka in i hur länge som helst.

Nä. Fan. Jag pallar bara inte. Jag har inte orken. Fan det tar musten av mig bara att ta mig till affären.

Fasen. Jag blir allt med uppstressad av tanken på att behöva åka buss minst 6 gånger i veckan. Jag som knappt pallar att gå till affären utan att ladda upp i någon timma före och då får jag ändå pumpa mig full med lugnande förvantas sätta mig på en buss tre dagar i veckan, nått av det värsta som jag kan tänka mig. Jag vet helt enkelt inte om jag pallar det.

Eftersom läkeren vägrar skriva ut något starkare lugnande än de mycket milt lugnande jag har så finns det inget att ta till för att palla trycket. Jag vet att det låter obegripligt för de flesta att det skulle vara svårt att åka buss men det är för mig en mardröm när jag mår dåligt. Att sedan frivilligt utsätta mig för en 25-30 minuters lång busstur 6 gånger i veckan syns mig omöjligt.

Men jag ser ingen lösning på det hela. Kravet var att jag kom och tog mina Antabus på kliniken. Vägrar jag så vågar jag inte ens tänka på vad som skulle kunna hända. Det är så konsitgt för jag ska ju samtidigt lämna in prover på att jag inte dricker. Borde inte det räcka? Jag fattar inte riktigt.

Men sen känns det lite som om de har blandat bort korten för sig själva lite. Jag försökte få dem att förstå att jag dricker för att jag har ångest, jag har inte ångest för att jag dricker. Visst är baksmälleångesten total, men det är inte den som kommer först. De perioder jag mår bra behöver jag ju inte dricka. För då finns det ju inget att döva. Hjälp mig att hantera ångesten så är problemet löst. Känner jag i alla fall.

Det enda som kommer hända nu är att jag kommer må kass kass kass 5 dagar i veckan eftersom jag vet att det blir som det brukar när jag ska göra nått specieltl dagen efter. Jag börjar bli nervös redan dagen innan och kan inte sova på natten. Sen ska jag iväg och det blir en enda stor ångestattack, sen har jag en eftermiddag när jag mår bra för att det sedan ska börja om dagen efter igen. Tro mig, jag vet, Jag har haft panikångest i 17 år nu, jag känner till saker och ting kring mig själv och min sjukdom. Druckit har jag bara gjort i 8 år.

Jag har kämpat och kämpat så länge. Jag har gjort allt det som man skall göra. Utsatt mig för det jag är rädd för gång på gång på gång. Enligt alla läroböcker ska man må bättre och bättre av det men... Efter 17 år så tvivlar jag.

Jag känner mig trängd, lite smått panikslagen. Lite klaustrofobisk. Jag vet varken in eller ut. Ska jag skita i allt. Strunta i min legitimation? JAg förstår inte för mitt liv hur jag ska fixa detta. Jag blir alldels svettig i händerna bara jag tänker på att sätta mig på bussen tre, kanske 4 gånger i veckan.

Konstigt att det alltid ska vara nått som ställer till livet. Nu har jag äntligen fått ett underbart hem som jag trivs i så ligger fanskapet i Viskafors. I detta läget hade jag hellre tagit en sunkig etta i stan så att jag kunde gått till Beroendeenheten de där tre gångerna i veckan.

Kalla mig gärna otacksam. Men detta skrämmer ärligt talat livet ur mig. Det känns som en mardröm.

Jo då, det blev en promenad till affären minsan. När jag väl kom hem var jag som vanligt efter att har rört på mig mer än vispat i kaffe i koppen helt slut och var tvungen att lägga mig på sängen en stund. Fan trot om jag inte somnade en stund.

Sen fick jag en liten överraskning när jag gick ut i köket och skulle dricka lite vatten och det sved som om vore det syra jag drack. Kul, jag har supit sönder lilla maggen. Nu tar det några dagar innan den blir som den ska igen. Det slår en i bakuvudet hela tiden, det där vinet och den där klara goda vodkan,

Så, nu ska jag ta en cigg och sedan lägga mig att läsa lite tänkte jag. Får se vad jag hittar att förlusta mig med.

Fy fan vad uselt jag mår. Det är ytterst ovanligt att jag mår såhär redan på morgonen. Balanserar på gränsen till ett panikafall precis hela tiden. Kroppen är i högsta alarmberedskap och hjärtat bankar på, händerna är svettiga och jag mår riktigt, riktigt kass. Det var länge sedan jag vaknade upp på detta sättet. Jag brukar oftast få några timmar ro innan det sätter igång. Men icke idag inte.

Jaja. Jag kan bara göra mitt allra bästa själv för att hålla det hela i schack. Andas lugnt, försöka slappna av alla muskler och stålsätta mig. Kanske är det bara tillfälligt. Jag hoppas verkligen det. Orkar inte med ett panikanfall idag igen känner jag.

Just nu känns det som att jag bara har två lägen. Antingen sover jag eller så har jag grov ångest. Inget mellanlänge. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske är det förväntan inför flytten. Jag vet ju om att jag har svårt att sortera bland mina känslor och att det ibland blir feltolkningar, att jag tolkar glädje, sorg eller förväntan som ångest istället för vad det är.

Men lite ledsen blir jag det måste jag erkänna. Det känns som om jag är jagad av en mara som aldrig tar slut. Det vore skönt att känna sig lite lugn en dag eller två. Eller i alla fall slippa den allra värsta ångesten.