WoBWorld

Har du någonsin träffats av längtan efter något annat än det som är? En stark önskan av att det som har varit ska få vara det men att du funderar på vart du kommer ifrån och vart du är på väg? Har du letat efter en himmelsk drog? Den där perfekta känslan som tar dig bort från det som är du och till något som du vill vara. Iså fall.... Välkommen i klubben.

En sak jag och en god vän som även han lider av samma problem som jag gör, både med panikångest, social fobi och en fallenhet för att dricka allt för mycket alkohol ofta diskuterar är hur hopplöst det är att försöka förklara sina problem för de som inte själva har problemen. Man känner sig helt maktlös eftersom man så ofta ser tvivlet i ansikten på folk som egenligen tycker att man ska skärpa sig, ta sig i kragen, tänka positivt.

Man försöker förklara hur ångesten tar över hela tillvaron, att det inte finns något man kan göra när kroppen sprutar ut adrenalin mitt i vardagen. Det värsta är att man till slut känner sig både kränkt och ledsen när man blir betvivilad gång på gång. Det känns som att man inte blir tagen på allvar utan att folk bara tycker att man är lat och självisk som inte försöker leva som alla andra, med jobb och fasta rutiner.

Men man lever sitt liv dag från dag. Ibland timma från timma, i vissa fall från minut till minut. Det är ju inte det att man inte vill ha ett liv med arbetskamrater, en vettig dygnsrytm, en känsla av att spela roll. Man lever vid sidan av livet mest hela tiden och att då höra att man inte försöker är som att få en örfil.

"Man ska sluta tycka synd om sig själv".  "Sluta plocka i sig en massa tabletter". "Ta sig i kragen". "Sluta upprepa samma mönster".

Men varför kan inte folk förstå att vi alla är utrustade med olika styrka. En del klarar av hård press, kanske till och med söker sig till den. Hoppas fallskärm. Klättrar i berg. En del av oss klarar inte ens att gå till affären utan att helt och hållet bryta ihop i kön på ICA.

Tro mig. Jag skulle vara sååå glad om jag fick styrka nog att utöva mitt yrke som jag läste i tre år på högskola på för att få. Jag skulle vara sååå glad om jag kunde röra mig i samhället precis som alla andra som helt naturligt går till affären, åker buss, går på bio eller teater, tar en promenad i skogen eller går en kvällskurs i knyppling.

Men jag kan inte något av ovanstående. Inte helt självklart. Ibland är det inga som helst problem att åka buss. Jag går på, betalar, sätter mig på min plats och tar mig från plats a till plats b utan att det är några kontigheter med det. Men ibland när jag sätter mig i bussen så startar en reaktion i min kropp som skriker att jag är utsatt för en livsfara och bara måste ta mig ut därifrån kosta vad det kosta vill.

På vägen ner till centrum härifrån min stadsdel finns det en järvägsövergång. Den totala mardrömmen är när bommarna fälls och bussen blir stående i väntan på att tåget skall masa sig förbi. Varje gång jag åker buss och närmar mig det där stället så börar pulsen banka i skallen på mig, händerna blir svettiga, muskler spänns. Det har hänt, en gång att jag desperat bett chauffören öppna dörrarna så att jag kan komma ut ur bussen. Karln trodde nog jag var galen men han öppnade dörrarna i vilket fall som helst och jag sprang ur bussen, nerför en backe och satte mig vid Viskan för att andas och bara lugna ner mig.

Det är just på grund av detta jag dricker för mycket. För det enda som funkar mot den sortens ångest är just alkohol. Tyvärr. Jag önskar det fanns en annan lösning. Jag lovar. Men det tar ungeför 10 minuter om man har en flyflängande ångestattack för att lugna ner sig om man dricker en eller två burkar folköl. Sen är man lugn som en filbunke igen.

Sen blir det hela ju inte bättre i längden av alkohol. Såklart. Sen blir det 7 resor värre om man har otur.

Men, som sagt. Att inte bli tagen på allvar är det mest kränkande av allt. Ingen tvivlar på att någon som brytit benet har ont. Ingen säger åt en sådan person att "ta sig i kragen och strunta i smärtan". Men till mig kan man kläcka ur sig precis vad som helst. För det sitter ju bara i huvudet.

Man är inte ens livvärdig en del andra psykiatriska diagnoser. Ingen säger åt en schizofren att skärpa sig. Men oss med neuroser kan man slänga ur sig vad som helst till. Depressioner, panikångest och en del andra diagnoser ses som patientens egna fel. Jag hoppas att attityderna kommer ändra sig, bli lite ner empatiska. Men vi lever i ett kallt samhälle för tillfället.

Missförstå mig nu inte. Jag vet att det finns en rad olika saker jag kan göra själv. Givetvis. Jag kan lära mig olika metoder för att stå ut. Jag kan ta min medicin. Men förstå mig rätt nu när jag säger att jag faktistk är sjuk. JAg har varit frisk en gång i tiden. Fram till 1991 var jag precis som du. Livsglad, frammåt, positiv. Stark. Men sen hände något i min skalle och jag kan inte göra annat än att stå ut. Jag kommer troligen aldig att bli "frisk", det bästa jag kan se fram emot är att lära mig att leva med min sjukdom.

I höstas var jag mer eller mindre besvärsfri. Troligen för att jag fick en ny medicin då. Jag började träna, jag levde ett normal liv i någon månad där. Gick på restaurang och åt. Fatta, jag åt på restaurang. Jag som i vanliga fall inte ens kan äta med min familj eftersom jag inte kan svälja när jag äter bland folk.

Men sen hände återigen något runt november och jag återgick till att få ångestattacker igen. Sedan dess har det bara blivit värre och värre. Nu vaknar jag med ångest och jag lovar, ingen är med ledsen över det än jag. Jag vill även jag ha ett "normalt" liv. Jag vill kunna gå in på ett fik och ta en kaffe. Äta på restaurang. Åka buss. Vakna utan att ångesten skriker i mig.

Men snälla. Snälla, snälla, snälla. tro mig när jag säger att jag själv gör allt jag själv kan för att leva ett normalt liv. För när du ber mig skärpa mig slår du mig med knuten näve rakt på tänderna.

Ibland måste man göra reklam för sig själv och det tänker jag göra nu. Är det någon som är intresserad av att läsa mina dikter så släng iväg ett mail till jonas.carlzon@comhem så skickar jag min samlade produktion som en pdf-fil. Vem vet, du kanske gillar det du läser. I vilket fall som helt så vore det kul med lite seriös och ärlig kritik till det jag plitat ihop.

Det är länge sedan nu, då jag var inne i dig. I din värme. Med dina vackra ben lindande runt mina höfter, dina naglar mot min rygg. Din tunga i min mun, dina perfekta tänder mot mina sneda och vinda. Din doft i mina lungor. Ditt hår under, mellan, kring, mina fingrar. Dina varma gröna beslöjade ögon rakt nedanför mig. Eller då du red mig en natt för många, många, många timmar sedan. Allt jag behövde inom allt jag nådde.

Det är länge sedan nu. Men minnet lever ljuvt inom mig. Ringer ditt nummer men lägger på. Vågar inte mera. Vågar inte svara inför ditt nej. Går förbi dina släckta fönster och drömmer om dagar då nyckeln till din dörr låg bland de andra silvernycklarna i min knippa.

Nu är jag bara en ond dröm för dig. En bland andra fula, skeva tankar. För mig är du fortfarande bland det vackraste jag sett.

Bara så du vet.

Jag har ont i lungorna av alla cigaretter, ont i hjärtat av all sorg och ont i själen av all rädsla. Muskler som spänns, tankar som fastan. En förtorkad tunga i munnen som rycker och sträcker sig för att finna ro någonstans. Från mina händer rinner droppar av svett ner på mitt tangentbord. Min tröja är våt av svett. Nerför mina kinder rinner salta droppar, från hårfästet, från mina ögon. Blandar sig, faller ner på mattan. Konstiga, förvridna tankar tar över mina drömmar, dräper dem med sin självklarhet. Livet går ut på att döden dö. Livet är ett helvete sen så skall vi dö, en sång i mitt hvuvud.

Är detta allt? En enda kort sekund av evigt lidande bland tidens alla myrriader av sekunder. Vad finns det sen? En minuts lycka? Jag hoppas på den där minuten för varje sekund jag lider. Att allt ska vara värt det. Att barns pussar och lövskogs sus skall uppväga allt det svarta fula i världen.

Man kan ju alltid hoppas i alla fall.

En solkung är jag. En dimma under en vinge, däri finner du mig och allt det jag kallar mitt. Jag viker av från rutt på rutt tills jag ständigt flyger i en evig cirkel. En spiral ner mot det allra varmaste av Tellus inre. Mina tankar bränner hål i min skalle, sveder bort mitt hår. Lämnar en grinande dödskalle åt dig att älska. Jag har inget att erbjuda dig förutom ständig sorg och sveda. Likt en gam hackar jag in mig från ditt nästintill levande kött, din själ slukar jag rakt av, utan gehör för de toner din strupe sjunger.

Jag äter upp allt som är du, allt som är ditt, alla som älskar dig och alla du älskar. Jag är ondska rakt från mitt svarta hjärta och ut till min knutna näve som slår i väggen. Min röst överrsöstar dina tankar och ditt hjärtas slag. Bruset, det gråa bruset bland dina tankar tar över, sveper dig bort från mig. Jag kan fånga din ande, kväva den sakta tills de blåa läpparna är redo för min kalla kyss. En tunga i din mun, på dina bröst och i ditt kön.

Jag är döden.

Jag sitter och röker cigarett på cigarett och svettas inför morgondagen. I datorn rullar Beatles "Abbey Road" runt runt och jag önskar jag vore någon annan. Någon med andra, mindre hopplösa mål. Någon med mer mod, större styrka. Men, jag är den jag är och jag måste lära mig att leva med det. På något sätt. Jag får lära mig vid att leva med en kropp som helt plötsligt kan slå om från djupaste sömn till skärande, skriande panik. På bara 5 sekunder. Helt utan att något har hänt. Som att leva i en ständig baksmälla. Come together männiksor.

Jag känner mig vingklippt.  Som att ha en förmåga som någon tagit ifrån en. Fänglsad i min kropp, i min värld. Visst finns det saker jag kan göra själv för att det ska bli lättare att leva. Men du vet, när hjärtat börjar slå i 159 slag per minut och svetten bryter fram, när jag inte, hur mycket jag än vill, kan svälja ner den allra minsta saliv, då räcker det inte att tänka positivt. När dödskräcken och livsledan tar över hela mitt liv, allt det jag kallar "jag" finns det inga genvägar.

Visst kan jag leva mig igenom det hela. Inte tu tal om det hela. Men att fungera som vanligt är som att begör att någon med bägge bena brutna skall ställa sig upp och gå. Visst går det, men är det rimligt?

Jag är fången i en mardröm som aldirg tar slut. Jag lovar, jag har under snart 20 år gjort allt för att ta mig ur den. Jag har gått till jobbet, jag har läst 120 poäng på högskolan. Jag har tröstat mina barn när de fått falsk krupp eller örininflammation. Jag har kramat mina älskande och jag har älskat och älskat och älskat andra tills jag själv gått under på kuppen.

Men ändå sitter jag här som ett mentalt vrak och kan inte tänka en klar tanke. Jag bara knattrar ner det som rumlar runt i min skalle.

Så jag röker mina cigg och hoppas på att nån som vill prata går ut på msn. Bara för att fördriva en stund. Så jag slipper känna mig så förbannat, enbarmligt, ensam.

Vilken tur att jag masade mig ut till apoteket tidigare idag. Känner att jag kommer behöva mina lugnande i morgon. För först och främst ska jag ju ta mig ut till Viskafors för att titta vart jag skall bo och sedan var det ju det där mötet med min syster. Dum, dum idé att träffas på ett fik. Borde tagit en pup eller nått istället så man kunde ta en öl medan man pratade. För jag blir alldeles svettig i händerna bara jag tänker på det.

Om jag tänkt på att det är urbota dumt av mig att överhuvudtaget ens fundera på att dricka alkohol? Jo vars. MEn det känns lite som ett korrekt avsteg från 12-stegsprogrammet i detta läget. Men kafé får det bli. Får pumpa i mig allt vad lugnande jag har och så får vi se om jag svimmar eller inte :-)

Men det viktigaste inför morgondagen är att jag sover bra i natt. Annars blir det kanonjobbigt det hela. Hua. Så jag får peta i mig alla sorters sömntabletter jag har och öppna fönstret så att det blir svalt här inne och göra det mesta jag kan för att somna gott om nån timma.

Hua vad nervös jag är inför morgondagen. Jag som knappt pallar av en grej om dagen ska göra två känslostormande saker på en och samma dag. Rätt korkad planering egentligen.Speciellt nu när jag mår som jag gör bara av att ligga på soffan och borra ner aniktet i kudden för att hålla ordning på andningen så att jag inte börja hyperventliera.

Jaja. När väl kvällen kommer så kommer jag väl att vara oerhört nöjd med de steg jag tagit under dagen, hur än mötet med min syster går. Kanske ligger lägenheten i en riviningskåk och min syster visar sig vara en räpa men då vet jag i alla fall.

Helt klart en spännande dag jag har framför mig.

Åh, min lust att flytta bara växer. Jag älskar min mamma över allt annat, tro inget annat. Men vi är alldeles för lika för att vara inträngda i en liten tvåa. Det blir ständiga konfrontationer hela jäkla tiden. Alltid är det nått som inte passar. Likadant är det givetvis från min sida. Jag är van vid att vara vuxen och ta mina egna beslut kring när jag äter, sover, går ut, diskar, städar, matar katterna och allt det där smått och gott som man fyller sina dagar med. Inte på order. I vilket fall som helst så är jag van vid att man diskuterar det hela, inte bara att det kommer en massa order, "ät nu", "diska nu", "gå och lägg dig och sov nu", ät inte mitt i natten". Nag nag nag.

Blir bättre att bara kika in nån gång i veckan så får hon sköta sig själv så gott hon kan. Trivs vi nog bäst med kan jag tro.

Ojojoj. Hjärtat rusar i kroppen på mig. Händerna och fötterna är våta av svett. Jag darrar och är spänd. Sova? Glöm det. Mår riktigt ruggigt. Undrar om det är den vanliga ångsten eller efterverkningarna från mitt lilla äventyr. Skulle kunna betala 50 spänn för en halv folköl. Nått som tar ner nivån lite. Men nått sånt har jag inte att ta till så jag får klara mig utan. Bäst så i vilket fall som helst, det vet jag ju för alkohol späder bara på ångest i det långa loppet.

Men det vore gott att komma ner lite i varv. Tröjan år precis blöt på baksidan. Jag har redan bytt tröja två gånger i kväll. Men jag ska lägga mig ner nu och försöka sova lite, i nån timma i alla fall. Kanske vaknar jag lite piggare. Jag hoppas det i alla fall.

Det känns botten att må såhär. Jag känner mig lite fången i mig själv. Vore gott att ta ett litet kliv ut från sig själv liksom så att man kunde titta på sig självt objektivt och kanske kunna fånga problemet. Som är nu så är jag fullt upptagen med att tycka synd om mig själv allt medan min fysiska kropp fått tuppjuck och blåser på som om världens alla faror hotar mig trots att jag bara sitter på sofffan i vardagrsummet och skriver på datorn.

Nä, sömn var det. Bara nån timma, för att boota om systemet så att säga.

Min lilla Chips är helt enkelt för god mot mig nu när jag är lite dassig. Hon hoppar upp i soffan bredvid mig och slocknar på sekunden. Sover så gott så.

Själv sitter jag och filofiserar kring livet och hur det ser ut just nu. Jag är på väg mot ett eget hem men det finns många puzzelbitar som fattas fortfarande. Jag måste reparera kontakten med mina barn, med Pernilla och med mina vänner. Jag har levt som i en bubbla i några månader nu. Som om jag inte fanns, på riktigt. Bara ett spöke på drift i livets stormar. Så vill jag inte ha det även om det varit självvalt. Det är dags jag vänder ansiktet mot världen igen.

En kort kjol fångar mitt intresse. En blå himmel, en skinande sol.  Fågelkvitter på morgonen en varm junidag. En kort textrad i en sång. En bok, bokstäver fångade mellan två styva pärmar. En katts spinnande. En fisk som slår i Viskan en vacker julikväll. Doften av nyklippt gräs. Doften av kaffe och trycksvärta en kall vintermorgon.

Allt det där får mig att slappna av i små mikrosekunder. Små stunder av liv i en tillvaro fylld av spända, ömmande muskler och en hjärna som snurrar på i högsta nivå.

Tänk vad livet kan vara vackert. Mitt i allt det svarta.

Det finns ingen nu levande varelse jag har så många bra minnen av som av Pernilla och det lev vi levde ett tag innan allt brakade ihop. Tillsammans på Kents tältturné i Göteborg. Resor i det Svenska landskapet helt utan mål eller annan mening än att låta tiden gå. Ett tält uppstält i Stockholm. Robbie Williams på Ullevi. Kvällar framför tvn. När hon masserade mig framför tv varje onsdag när Topmodel var. När vi älskade och hon var den allra bästa älskarinna jag någonsin haft eller kan hoppas få igen.

Våra diskussioner som aldrig tog slut, ett ständigt fortlöpande samtal om allt och inget. Tryggheten i att veta att jag låg brediv min allra bästa vän varje natt. Tryggheten i att veta att hon gjorde allt hon kunde för att fördriva min livsleda och min ångest. Att känna den enorma empatin hon utstrålade.

Men allt det där är borta nu. Hon är ute efter nya mål och det borde jag vara med. Men jag kommer liksom inte loss. JAg har försökt att förolämpa henne å det grövsta med det enda som hände är att jag själv känner mig som ett jävlla arsle efteråt. Ändå var det inte länge sedan vi var i Göteborg tillsammans och alt var som det skall/brukade vara.

Hon fattas mig. Det har lämnat ett stort, stort, stort hål i mitt liv. En reva i tidens väv.

På tal om min faschination av låten "Våga vara rädd" så för jag väl förklara att det är så mycket av mitt liv som går ut på just det. Att vara beredd att våga vara rädd. För jag är rädd så ofta, oftast helt utan yttre anledning. Men jag tror att jag växer för varje panikattack. Att jag lär mig lite mer om mig själv.

För när hela kroppen löper amok. När svetten rinner nerför ryggen, ansiktet domnar bort som om man fått en tandläkarbedövning rakt i plytet, nrä musklerna spänner sig och rycker. Då gäller det att våga möta det där. Den oerhörda dödsskräcken. Vissheten om att "denna gången kommer jag dö/bli galen.

För varje gång man "vågar vara rädd" så växer man lite. Blir lite ödmjukare, lite rundare i konturerna.

Under 18 år nu har jag levt med min ångest. Mer eller mindre varje dag har färgats av rädslan för att bli rädd igen. Om ångesten bara vore begränsad till attackerna vore det, inte ok, men bättre. Men varje vaken stund går ut på att undvika ännu en ångestattack, tills man är så utmattad att man inte pallar att stå emot längre. Då kommer den. Rädlsan för att vara rädd. Sen, som på beställning knyter sig magen, hjärtat börjar slå fortare och fortare. Svetten bryter fram i händerna. Rinner längs med ansiktet. Ner för ryggen. Tröjan blir blöt och allt går fortare och fortare. Som en virvelvind som varvar upp. Yrseln kommer, allt snurrar. Tunga, läppar, ansikte domnar. Det rycker i fingrarna. Man är övertygad om att det inte finns någon hjälp som någon levande varelse kan ge.

Så går mina dagar, mina veckor, månader och år. Samlas på hög, lägger sig vackert tillrätta. Jag kan se på dem så häår i efterhand och undra vad, vart, jag vore nu om det inte vore för det där. Jag är smart, har lätt för att lära och lära ut, ser hyggligt bra ut. Är social ut i fingespetsarna, får männiksor att trivas runt omkring mig. JAg kan få ett helt rum att skratta och må bra även när det är ett hårt jobb som väntar alla i det där rummet. Jag har lätt för att prata med kvinnor och även att erövra dem.

Allt det där har jag på mitt pluskonto. Det enda som drar ner mig är att jag till skillnad från många andra har en ångestneuros. vad det beror på vet ingen. Barndom, nä, den var inte helt lätt men heller inte kass, som så många andras barndom, Ärftlighet? Troligen, det finns många i min släkt som har problem med "nerverna" på ett eller annat sätt.

Men nyckleln till det hela är att "våga vara rädd". Men hur ska jag våga vara det? Jag vet inte än. Jag väntar på svaret. Kanske kommer det genom terapi? Kanske kommer det nån ny fantastisk medicin som ger mig lite större lindring. Jag trodde Pernilla var det som var svaret på det hela. Hon gav mig en trygghet som ingen tidigare eller efter henne har gett mig. Jag kunde lita på att hon gjorde allt hon kunde för att lindra min ångest och bara känslar av det var fantastisk. Men det klart att hon inte orkade med en jättebebis.

Så nu sitter jag här, ensam i mörkret och småpratar med dig. Om allt och inget kring det mest centrala i mitt liv. Rädslan för rädsla.

Äh. Jag tar en pilsner till tror jag. Enklast så.

Fan vad jag är ostabil. Jag känner mig som en vandrande krutdurk. Redo att explodera när som helst. På något sätt. Det är för mycket av allt just nu. För mycket lycka (lägenheten) för mycket osäkerhet (katterna, ekonomin), för mycket olycka (Pernilla). För lite sömn, för mycket sömn. För många piller, för lite piller. För mycket mörker.

Jag har för tillfället ingen som helst bas i mitt liv. Men jag vet ju att det kommer bli bättre. Om bara 2 veckor har jag en egen längehenhet dit jag kan bjuda in mina barn precis när de vill. En dörr att stänga och en egen bäddsoffa att sova i. Det ska bli så satans gott så jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Det känns liksom som om nått kommer hänga upp sig på vägen, som om det bara är ett hopp helt utan förankring i verkligenheten.

Jag har redan en bild av hur lägenheten ska se ut. Det ska bli intressant att se om den stämmer det allra minsta. Men det spelar i sista änden ingen roll hur det sen ut. Inte egentligen. Den får vara hur sliten den vill, den är min i alla fall. Där ska jag möta våren 2008 och skapa mig ett eget liv igen. Helt löjligt stor känsla.

Så totalt onödigt att göra mig (ännu mera) ovän med före detta frun....

Så totalt onödigt. Men jag ville få någon form av reaktion, vilken som helst. Men det var som sagt som att prata med en vägg. Så nu sitter jag väl mer i den skiten än någonsin. Men vad fan. Saker är som saker är så det är inte mycket idé att gräva ner sig i det där allt för mycket för då blir jag småtokig(are).

Hej och hå vad jag tappat greppet på dygnet. Sover lite när det passar liksom. Så när jag vaknade nyss hade jag inte den allra minsta koll på vilken dag det var. Trodde det fortfarande var torsdag men det var ju fel. Jag är väl fortfarande i nån sortst kris eller nått efter alla hjärtans dag och mina elaka mess till före detta frun. Förstår inte vart det kommer ifrån, vare sig den fortsatta besattheten efter henne eller det elaka.

Det är ju så meningslöst det hela. Det vore bättre att sikta framåt igen. Det är dags nu att släppa taget om det som varit och skapa nya mål. Snart, om bara två veckor så får jag nycklarna till min alldeles egna lägnehet. Jag borde koncenterar mig på den positiva känslan jag får i magen av det.

Men det är svårt att bryta ett så starkt band som vi trots allt hade. Men hon har uppenbarligen gjort det så varför kan då inte jag?

Jaja, saker är som saker är så det är ingen idé att sitta och fundera över det hela. Nu ska jag ta en kopp kafffe och slappna av lite. Låta livet skölja över mig. Låta tiden fånga mig och längta till Viskafors...

Sömn, jag behövde sömn. Hade varit uppe ett och ett halvt dygn igen och stekt hjärnan. Besviken på livet, trött och rädd. Men lite sömn gjorde susen. Nu ska jag fortsätta sova tills all ledsenhet är borta.

Just som jag skrev detta fick jag en hejdundrande panikattack. Det var väl det att jag satte ord på det som bubblar i mig som gjorde det. Men jag lyckades kravla mig upp ur soffan och slänga i mig ett piller. Men det som gjorde mig lugn var inte pillret. För det tar ju minst 20 minuter innan det funkar och under tiden får man vrida sig i ångest.

Nä det var lilla Chips som hoppade upp bredvid kudden och pockade på uppmräksamhet genom att lägga en tass på min kind. Allt som jag gav efter för hennes påstötanden och klappade henne blev jag lugnare och lugnare. Sen började hon,  jag vet det låter äckligt men, "tvätta" mitt hakskägg och jag smälte bort allt längre in i lugnet.

Fan, jag bara måste få med mig katterna. Jag har ändå skött dem sedan 03 utan att de mått dåligt. Men det ser ju bra ut. Jag ska ringa mina kontaktpersoner på soc i morgon och se om inte de kan hjälpa mig lite extra med det där så allt är klart redan när jag flyttar.

Vem fan behöver piller när man har två päslbollar liksom? De ger mig så mycket gott de där två rackarna.

Sen är det gott att alla hjärtans dag är över. Ingen höjdardag för lilla Jonas 2008. Givetvis skickade jag en massa elaka mess till före detta frun eftersom hon "övergett" mig totalt vid detta laget. SÅ jävla dumt. Bättre att lilla Jonas biter i det sura äpplet som en man. Tar saker för vad de är. Men inte jag inte. Alltid dramatsisk. Så nu hatar hon väl mig på riktigt. SÅ dumt.

Men, gjort är gjort och jag älskar henne fortfarande så mycket men jag vet inte längre hur jag ska nå fram till henne. JAg vill ju att hon ska ha det bra men det är som om jag inte finns längre. Jag når bara inte fram. Så jag skickade en massa elakt skit bara för att få en reaktion. Men det fick jag inte heller. Nada. Inget. Fan jag har förlorat min allra bästa vän på riktigt....

Ojojoj. Känslostormarna blev för mycket för lilla Jonas. Så jag gjorde som jag brukar när allt blir för mycket. Jag somnade. Vaknade alldeles nyss och hade ingen som helt aning om det var morgon eller kväll.

Men jag har en huvudvärk som kommer från nacken så jag vet att jag lever i alla fall. Jag har en öm punkt i nacken som jag masserar och när jag gör det så exploderar skallen av värk. Men samtidigt är det gott. Ungeför som när jag vältrar mig i självömkan :-)

Men idag har det varit mycket. Jag slängde iväg ett mess till mina två äldsta barn om det hela, att jag fått en lägenhet och att jag pratat med deras faster. Från min äldsta son har jag inte hört flaska ifrån men det hade jag inte väntat mig heller. Men min stackars dotter blev alldeles chockad över att hon hade en faster. Det hade hon aldrig hört talas om.

Så knepigt. Tösen är 15 år och hade ingen aning om att farsgubben hade en halsvsyster. Så hon blev lite småförvirrad. Så jag var tvungen att ringa upp henne för att reda ut det hela. Men med lite tur så kanske hon får träffa sin faster en dag. Det vore toppen.

Nä, nu ska jag dricka en kopp kaffe och ta en huvudvärkstablett. Jäkla huvudvärk :-)