Kulturministern avgår
DN - Nyheter - Kulturministern avgår
Det var väl inte en dag för tidigt. Sådär ja, två avhoppade och vi har bara sett början. Tur man inte är Reinfeldt i dessa dagar. Nu kanske vi kan få en kulturminister som faktiskt uppskattar kultur. Bara en sån sak. Och är det sen en person som faktiskt tycker om den politik statsministern säger sig vilja föra så blir det ju ännu bättre. Eller det kanske det inte blir. Moderaters inställning till konst och kultur är väl enligt schablonen att konst gör sig bäst på väggen i vardagsrummet, om den är dyr att köpa det vill säga. Men man vet inte. Kanske det blir bra. Vem vet.
Det var väl inte en dag för tidigt. Sådär ja, två avhoppade och vi har bara sett början. Tur man inte är Reinfeldt i dessa dagar. Nu kanske vi kan få en kulturminister som faktiskt uppskattar kultur. Bara en sån sak. Och är det sen en person som faktiskt tycker om den politik statsministern säger sig vilja föra så blir det ju ännu bättre. Eller det kanske det inte blir. Moderaters inställning till konst och kultur är väl enligt schablonen att konst gör sig bäst på väggen i vardagsrummet, om den är dyr att köpa det vill säga. Men man vet inte. Kanske det blir bra. Vem vet.
Anna Sjödin tar time-out
EXPRESSEN.SE/Första sidan: Anna Sjödin tar time-out
Äntlgen har polletten ramlat ner. Märkligt att männskan inte förstått att man inte kan ha en ungdomsförbundsledare som kallar folk svartskalle. Resten hade kanske gått att lirka sig igenom, fyllan och bullret som sedan följde. Men det där med att kalla folk för svartskalle håller inte.
Fast jag undrar hur länge den där timouten kommer att hålla. Sådana där typer brukar återhämta sig rätt snart. Nu fattas bara avgången. För det är väl itne tal om annat eller? Eller är damen så korkad att hon tror sig sitta kvar på sin post? Den som lever får se.
Äntlgen har polletten ramlat ner. Märkligt att männskan inte förstått att man inte kan ha en ungdomsförbundsledare som kallar folk svartskalle. Resten hade kanske gått att lirka sig igenom, fyllan och bullret som sedan följde. Men det där med att kalla folk för svartskalle håller inte.
Fast jag undrar hur länge den där timouten kommer att hålla. Sådana där typer brukar återhämta sig rätt snart. Nu fattas bara avgången. För det är väl itne tal om annat eller? Eller är damen så korkad att hon tror sig sitta kvar på sin post? Den som lever får se.
Bloggaren som fällde Borelius
Aftonbladet: Bloggaren som fällde Borelius
Vad var det han sa nu, Guillou? Att bloggar är totalt ointressanta? Så fel så fel. Jag kan tänka mig att bloggandet blir ett allt skarpare verktyg för att skapa oppinion. Hela fenomenet ligger ännu i sin linda. Ge det tid och jag tror att det kommer bli en viktig kanal för åsikter, fakta och en viktig spegling av samhället.
Vad var det han sa nu, Guillou? Att bloggar är totalt ointressanta? Så fel så fel. Jag kan tänka mig att bloggandet blir ett allt skarpare verktyg för att skapa oppinion. Hela fenomenet ligger ännu i sin linda. Ge det tid och jag tror att det kommer bli en viktig kanal för åsikter, fakta och en viktig spegling av samhället.
Hemhjälp sökes.
oupps. Jag som bara skulle lägga mig och vila ögonen en stund. Somnade som om jag fått något riktigt hårt i skallen. Så sprang en och en halv timma bara sin väg. Nu får jag liksom börja om från början igen, med att vakna upp alltså. Som om det inte räcker med en morogn per dag. Tidningarna är fulla av artiklar om svart hemhjälp, fusk med tv-avgiften och allt vad det är. Att de bara orkar. Jag brydde mig i några minuter, men det känns så... överarbetat liksom. Att människor på högerkanten har en lite nonchalant, för att inte säga nedlåtande, hållning till skatter och avgifter är väl knappast någon nyhet.
Näsan kliar förresten fortfarande om nån undrar. Men det blir liksom inget mer av det. jag har inte bestämt mig än för om det är bra eller dåligt. Halsen harklar den med. Men inte mer än så. Det är nästan irriterade när förkylningen liksom bara hänger i luften och inte slår till. Man hukar sig och bara väntar på febern och skrällhostan men det blir bara lite kli av det.
Nä, det får nog bli lite badkarsliggande. Vi sköt upp badhusbesöket till i morgon så nån bastu blir det int eidag. Så lite varmt vatten på den onda ryggen kan ju inte vara så fel. Sen ska vi kanske till stugan för att röja upp inför vintern. Jobbigt sånt. Kanske borde man hyra en svart hemhjälp till det där. Sjuk och krasslig som man är. Nån glad polska som nöjer sig med 50 spänn i timman och plockar reda på ens tomma ölburkar, kalsonger och dessutom har en glad polsk make som kan röja i trädgården. Låter inte helt fel. Fast jag har aldrig fattat var man får tag på sådana människor. Det är ju inte så att man går till arbetsförmedlingen och anmäler att man har ett jobb ledigt. Kanske finns det någon speciell förbedling som jag har missat. Eller så kanske sådant löser sig på rotarymöten?
Nä, här kan jag int esitta och hänga. Badkaret var det.
Näsan kliar förresten fortfarande om nån undrar. Men det blir liksom inget mer av det. jag har inte bestämt mig än för om det är bra eller dåligt. Halsen harklar den med. Men inte mer än så. Det är nästan irriterade när förkylningen liksom bara hänger i luften och inte slår till. Man hukar sig och bara väntar på febern och skrällhostan men det blir bara lite kli av det.
Nä, det får nog bli lite badkarsliggande. Vi sköt upp badhusbesöket till i morgon så nån bastu blir det int eidag. Så lite varmt vatten på den onda ryggen kan ju inte vara så fel. Sen ska vi kanske till stugan för att röja upp inför vintern. Jobbigt sånt. Kanske borde man hyra en svart hemhjälp till det där. Sjuk och krasslig som man är. Nån glad polska som nöjer sig med 50 spänn i timman och plockar reda på ens tomma ölburkar, kalsonger och dessutom har en glad polsk make som kan röja i trädgården. Låter inte helt fel. Fast jag har aldrig fattat var man får tag på sådana människor. Det är ju inte så att man går till arbetsförmedlingen och anmäler att man har ett jobb ledigt. Kanske finns det någon speciell förbedling som jag har missat. Eller så kanske sådant löser sig på rotarymöten?
Nä, här kan jag int esitta och hänga. Badkaret var det.
Chockhöjning av avgift till a-kassan
N24.se: Chockhöjning av avgift till a-kassan
Jag vet inte så noga. Är det bra eller dåligt? Fast alla de som röstade på Alliansen ville ju ha mer egenansvar, mindre skatt. Varsågoda.
Jag vet inte så noga. Är det bra eller dåligt? Fast alla de som röstade på Alliansen ville ju ha mer egenansvar, mindre skatt. Varsågoda.
Jul?
Det är jul snart. Jo, jag lovar. Ena dagen är det oktober och 2,5 månader till jul och sen helt plötsligt är det den 22 december och man har inte köpt en enda julklapp. För de som tycker jag är väl tidigt ute med att yra om julafton och julklappar, kom ihåg vad jag sa när ni panikrusar genom varuhusen på jakt efter pryttlar att ge bort. Tiden liksom bara rusar iväg. Den är närmare till jul än det är till förra midsommar. Och det var ju bara nyssens man satt i trädgården och drack öl och käkade sill och potatis. Herregud, det var väl bara nån vecka sedan eller? 4 månader går fort, fort.
Men först ska man genom det mörka men vackra oktober och det ännu mer mörka och inte alls vackra november. Så, jag håller med er, så djäkla bråttom är det inte. Inte än. Men snart. Ack så snart.
Men först ska man genom det mörka men vackra oktober och det ännu mer mörka och inte alls vackra november. Så, jag håller med er, så djäkla bråttom är det inte. Inte än. Men snart. Ack så snart.
Två stjärnor i samma båt
Aftonbladet: Storbråk - på en gång
Blir man förvånad? Nä. Två karismatiska, verbala ledare ska fungera ihop. Det gick ju inte så bra förra gången. Det oroar lite, även om man är införstådd med att A-bladet givetvis letar efter de allra minsta tecken på att de två tjurarna har svårt att samsas i hagen. Men faktum kvartstår. Bildt är inte känd för att hymmla med sina åsikter. De stora rubrikerna i tidningarna handlar om personen Bildt. Han är helt klart en politisk stjärna i landet. Att denna, till ledare född, man kommer att utmana Reinfeldt om spelutrymme är nog inte en allt för långsökt slutsats. Det ska bli intressant att se hur detta går. För hur man än resonerar i politiken är det viktigt att regeringen håller ihop och det blir nog svårt nog att hålla de fyra olika partierna på rak linje. Att man sedan har en sådan klart lysande stjärna som Bildt, som är själva sinnebilden av de "gamla" moderaterna i ledet gör inte det hela helt lätt.
Som sagt. Det ska bli intressant att se hur det går.
Blir man förvånad? Nä. Två karismatiska, verbala ledare ska fungera ihop. Det gick ju inte så bra förra gången. Det oroar lite, även om man är införstådd med att A-bladet givetvis letar efter de allra minsta tecken på att de två tjurarna har svårt att samsas i hagen. Men faktum kvartstår. Bildt är inte känd för att hymmla med sina åsikter. De stora rubrikerna i tidningarna handlar om personen Bildt. Han är helt klart en politisk stjärna i landet. Att denna, till ledare född, man kommer att utmana Reinfeldt om spelutrymme är nog inte en allt för långsökt slutsats. Det ska bli intressant att se hur detta går. För hur man än resonerar i politiken är det viktigt att regeringen håller ihop och det blir nog svårt nog att hålla de fyra olika partierna på rak linje. Att man sedan har en sådan klart lysande stjärna som Bildt, som är själva sinnebilden av de "gamla" moderaterna i ledet gör inte det hela helt lätt.
Som sagt. Det ska bli intressant att se hur det går.
Oj så arg man kan bli
Oj vad arga folk blev. För att jag skrev att Carl Bildt är moderat eller vad det nu var som retade upp dem. Lite sans och vett är inget man kan begära när det gäller politik tydligen. Själv blev jag utnämnd till idiot eftersom.. tja jag vet inte egentligen. Tänka sig att folk kan vara så arga. Att dom bara orkar. Sen kan man ju ha ett och annat att säga om sossarna. Jag var väl inte heller helt nöjd med resultaten de visade upp. Men därifrån till att kalla folk idioter är steget långt. Sen var det nån som pratade om utbildade ministrar. Finns det ministerutbildning? Visste inte jag.
Jaja, i vilket fall som helst så är det som det är med politiken. Alliansen regerar och vi kan väl bara hoppas allihopa att det går bra. Lite knepigt blir det väl att lära sig alla nya namn, så man vet vilka man ska skälla på menar jag. Fast det är väl lättast att fortsätta som vi alltid gjort. Skälla på statsministern. En sådan får nog stå ut med att få skäll för det mesta verkar det som. Om man bygger hus är man en skurk, för att inte tala om alla stackare som inte har flickvänner. Det borde Reinfeldt gjöra något åt. För så kan vi väl inte ha det. Det må vara långsökt att finna ett samband med regeringen och flickvänner, men vissa individer drar gärna märkliga slutsatser i sina liv. Allt går inte att skylla på regeringen vet ni.
Men som sagt. Det är som det är. Lycka till Fredrik.
Jaja, i vilket fall som helst så är det som det är med politiken. Alliansen regerar och vi kan väl bara hoppas allihopa att det går bra. Lite knepigt blir det väl att lära sig alla nya namn, så man vet vilka man ska skälla på menar jag. Fast det är väl lättast att fortsätta som vi alltid gjort. Skälla på statsministern. En sådan får nog stå ut med att få skäll för det mesta verkar det som. Om man bygger hus är man en skurk, för att inte tala om alla stackare som inte har flickvänner. Det borde Reinfeldt gjöra något åt. För så kan vi väl inte ha det. Det må vara långsökt att finna ett samband med regeringen och flickvänner, men vissa individer drar gärna märkliga slutsatser i sina liv. Allt går inte att skylla på regeringen vet ni.
Men som sagt. Det är som det är. Lycka till Fredrik.
Carl Bildt blir utrikesminister. Hoppsan.
Aftonbladet: Carl Bildt blir utrikesminister
Jaha. Det första "nya moderaterna" är att sätta in den främste av de "gamla" moderaterna på den tunga posten som utrikesminister. Smart drag. Nu är ju Bildt en erkännt duktig värlsman, men blir det inte knepigt med en gammal statsminister som minister i en ny regering? Blir det inte lätt lite dragkamp mellan chefen Reinfeldt och minister Bildt? Tja, det lär vi ju märka. I vilket fall som helst så visar ju detta att det klarblåa knappast gått ur våra moderater. För ingen tror väl att Bildt lär bli arbetarnas röst i världen?
Jaha. Det första "nya moderaterna" är att sätta in den främste av de "gamla" moderaterna på den tunga posten som utrikesminister. Smart drag. Nu är ju Bildt en erkännt duktig värlsman, men blir det inte knepigt med en gammal statsminister som minister i en ny regering? Blir det inte lätt lite dragkamp mellan chefen Reinfeldt och minister Bildt? Tja, det lär vi ju märka. I vilket fall som helst så visar ju detta att det klarblåa knappast gått ur våra moderater. För ingen tror väl att Bildt lär bli arbetarnas röst i världen?
Mitt psyksjuka jag
Jaha. Så har man varit på psykbesöket då. Det låter det. Jag satt i väntrummet och funderade på hur det egentligen låter. "Jag går på psyk". Låter som om man är farlig liksom. Som om man skulle studsa omkring och hota folk med kniv på löpande band. Men när man sitter där bland de andra som av någon anledning också sitter där så slås man av hur vanlig alla ser ut. Till och med jag som själv lider av psykisk ohälsa, som det heter nu för tiden, har förutfattade meningar om hur en psyksjuk ser ut, beter sig och lever. Men de jag har sett verkar rätt normala. Förutom då att några sitter och pratar med sig själv. Men vem har inte gjort det nån gång. En tjej som satt där såg utormodentligt bra ut. En toppenpingla. Inte vet jag vad hon lider av. Men jag kan lova att vad det än är så skulle hon skrämma vilken kille som helst på flykt om hon berättade att hon behandlas på psyk. Det låter så dunderfarligt. Och ändå är vi så vanliga. Och mestadels ofarliga. Precis som alla "normala".
Jag är ju ett svårt fall. Det säger de i alla fall. I vanlig fall brukar panikångest vara relativt lättbehandlat. Men inte jag inte. Jag är som vanligt ett undantag. Sjuksköterskan berättade att hon funderade på behandlingshem förra gången jag var upp. Då var hela mitt jag uppfyllt av en gastkramande ångest. Nu, bara några veckro senare så är jag toppenpigg. Väl så. Men jag känner mig ju helt normal. För jag är ju normal. I mitt liv är det normalt att vara ångestladdad. Men trots det så känns det lite skämmigt att berätta för folk att man varit inlagd på psyk, eller att man går på behandling på psyk. Och jag räknar mig ändå till de "upplysta", alltså att jag inte har så många förutfattade meningar. Man är ju sjuksköterska för tusan. Fil. kand. i vårdvetenskap.
Nä, det är laddat det där. Och ändå så är vi så många som mår dåligt och som behöver hjälp. Jag vägrar skämmas för vem jag är. Sånt får andra sköta.
Jag är ju ett svårt fall. Det säger de i alla fall. I vanlig fall brukar panikångest vara relativt lättbehandlat. Men inte jag inte. Jag är som vanligt ett undantag. Sjuksköterskan berättade att hon funderade på behandlingshem förra gången jag var upp. Då var hela mitt jag uppfyllt av en gastkramande ångest. Nu, bara några veckro senare så är jag toppenpigg. Väl så. Men jag känner mig ju helt normal. För jag är ju normal. I mitt liv är det normalt att vara ångestladdad. Men trots det så känns det lite skämmigt att berätta för folk att man varit inlagd på psyk, eller att man går på behandling på psyk. Och jag räknar mig ändå till de "upplysta", alltså att jag inte har så många förutfattade meningar. Man är ju sjuksköterska för tusan. Fil. kand. i vårdvetenskap.
Nä, det är laddat det där. Och ändå så är vi så många som mår dåligt och som behöver hjälp. Jag vägrar skämmas för vem jag är. Sånt får andra sköta.
Vart tog hösten vägen?
Det är något mysko på gång. Solen skiner och det är 20 grader varmt ute. 1/10. Hur skumt är inte det? Men jag klagar inte. Alls faktiskt. Jag föredrar sol framför regn vilken dag som helst. Förutom på julafton när det skall vara kallt och snö. Men dit har vi ju inte kommit än. Om det är detta som är växthuseffekten så inte mig emot. Dags att ställa bilen på tomgång och bara njuta liksom. Tror till och med att jag hörde nån stackars fågel drilla. Hösten är helt ok än så länge. Det enda som signalerar höst är att träden börjat spraka i all världens färger och bladen faller sakta på den gröna gräsmattan.
Till och med väderproffsen häpnar. Fast jag delar ju int eriktigt den där oron. Jag är mer... tacksam liksom.Ska det vara såhär så är det bara att hänga med. Som sagt, inte mig emot.
Till och med väderproffsen häpnar. Fast jag delar ju int eriktigt den där oron. Jag är mer... tacksam liksom.Ska det vara såhär så är det bara att hänga med. Som sagt, inte mig emot.
Mitt sentimentala jag
När jag satt på balkongen gick en pappa med sin lilla son förbi. Helt plötsligt, helt från ovan drabbades jag av ett anfall av kraftig nostalgi. Jag kom ihåg hur jag om min äldsta son, som nu är 16 år, gick ut på små promenader. Det var på den tiden den lilla mannen var liten, nästan pytteliten och jag inte hunnit med att göra alla de fel som jag sedan gjorde. Det brukade roa mig att se hur han härmade allra minsta gest jag gjorde, varje rörelse studerade han vaksamt och sedan försökte han imitera. Vi brukade gå till skogen, eller ner till stugan. Jag har lite av det på videofil, men det mesta finns bara kvar upp i skallen på mig. Han själv har troligen glömt av alltsammans. Det nästan värker i hjärtat på mig när jag tänker på att den tiden är borta. Försvunnen. Nu rör han sig som han själv vill. Han är lång, finnig och långhårig och jag har svårt att veta hur jag ska nå honom.
Det var så länge sedan, ändå var det bara nyss. Han hade kepsen på sniskan och gillade att titta på Skurt på tv. Hans jeans var små, små och han han hade ständigt en pinne i ena handen och nån leksak i den andra. Och jag kan bara sakna den tiden. Någon väg tillbaka finns inte. Och alla fel jag gjort ligger mellan oss som en stor, tjock sten som ingen av oss kan rubba.
Det gäller att passa på att njuta av livet medan det pågår. För i efterhand finns bara längtan och en tanke om att man skulle gjort annorlunda.
Det var så länge sedan, ändå var det bara nyss. Han hade kepsen på sniskan och gillade att titta på Skurt på tv. Hans jeans var små, små och han han hade ständigt en pinne i ena handen och nån leksak i den andra. Och jag kan bara sakna den tiden. Någon väg tillbaka finns inte. Och alla fel jag gjort ligger mellan oss som en stor, tjock sten som ingen av oss kan rubba.
Det gäller att passa på att njuta av livet medan det pågår. För i efterhand finns bara längtan och en tanke om att man skulle gjort annorlunda.
Var tredje läkare har självmordstankar
EXPRESSEN.SE/Första sidan: Var tredje läkare har självmordstankar
Blir jag förvånad? Nä. Att vara läkare idag verkar vara ett slitjobb där endast de allra starkaste orkar stå emot stressen, de helt horribla arbetstiderna och fram för allt ett ansvar som sträcker sig i oändligheten. Alla som arbetar i vården, oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan vittna om att det är ett oerhört slitigt arbete. Man talar ofta om tunga lyft och liknande men fram för allt är det ett arbete som tömmer själen på kraft. Man vill hela, läka, ge tröst och ro åt sina patienter. Man vill göra ett bra jobb. Men det är så hopplöst i dessa dagar när allt handlar om pengar, pengar och återigen pengar.
Jag vet att som sjuksköterska så var jag ständigt upptagen i tanken på arbetet. Vad jag skulle kunna göra för den och den människan. Vad jag skulle kunna gjort bättre. Vad jag absolut inte skulle gjort. Att vara läkare måste var hundra gånger värre. För läkaren förväntas ju kunna utföra mirakel. Lösa alla patientens problem. Och i ett samhälle där allt fler mår allt sämre måste det kännas hopplöst att föröka vada i den flod av problem som skall lösas när man är läkare. Att sedan ta hand om sig själv, hinna samla kraft och ork till att fortsätta är inte lätt.
Själv pallade jag inte stressen till slut. Jag tog slut i knoppen. För läkarna som har ännu mer ansvar, ja, till slut allt ansvar, måste det vara fruktansvärt att försöka hålla uppe sig själv. Visserligen har de en högre lön än många andra, men de har också betydligt mindre fritid. Ett ständigt krav på sig att hänga med i forskningen, att vara pålästa, kunniga. Det finns inte plats för en dålig dag eller ens en dålig timme. Nä, det är tur att jag slösade bort min tid i grundkolan på öl och cigaretter, flickor och dumheter så att mina betyg på ett effektivt sätt hindrar ens ett endaste försök att bli doktor. Annars hade jag väl varit ännu sjukare nu.
Blir jag förvånad? Nä. Att vara läkare idag verkar vara ett slitjobb där endast de allra starkaste orkar stå emot stressen, de helt horribla arbetstiderna och fram för allt ett ansvar som sträcker sig i oändligheten. Alla som arbetar i vården, oavsett vilken nivå man befinner sig på, kan vittna om att det är ett oerhört slitigt arbete. Man talar ofta om tunga lyft och liknande men fram för allt är det ett arbete som tömmer själen på kraft. Man vill hela, läka, ge tröst och ro åt sina patienter. Man vill göra ett bra jobb. Men det är så hopplöst i dessa dagar när allt handlar om pengar, pengar och återigen pengar.
Jag vet att som sjuksköterska så var jag ständigt upptagen i tanken på arbetet. Vad jag skulle kunna göra för den och den människan. Vad jag skulle kunna gjort bättre. Vad jag absolut inte skulle gjort. Att vara läkare måste var hundra gånger värre. För läkaren förväntas ju kunna utföra mirakel. Lösa alla patientens problem. Och i ett samhälle där allt fler mår allt sämre måste det kännas hopplöst att föröka vada i den flod av problem som skall lösas när man är läkare. Att sedan ta hand om sig själv, hinna samla kraft och ork till att fortsätta är inte lätt.
Själv pallade jag inte stressen till slut. Jag tog slut i knoppen. För läkarna som har ännu mer ansvar, ja, till slut allt ansvar, måste det vara fruktansvärt att försöka hålla uppe sig själv. Visserligen har de en högre lön än många andra, men de har också betydligt mindre fritid. Ett ständigt krav på sig att hänga med i forskningen, att vara pålästa, kunniga. Det finns inte plats för en dålig dag eller ens en dålig timme. Nä, det är tur att jag slösade bort min tid i grundkolan på öl och cigaretter, flickor och dumheter så att mina betyg på ett effektivt sätt hindrar ens ett endaste försök att bli doktor. Annars hade jag väl varit ännu sjukare nu.
Konsten att vara ledig
Anna undrade i en kommentar om jag inte blir helnipprig av att gå hemma. Och det blir jag. Men det beror nog mest på att min sjukdom hindrar mig från att göra något vettigt med all tid jag fått till skänks. Det går ju i vågor det där. Vissa perioder mår jag ju mycket bättre och då kan jag ju göra mer med min tid. Läsa, pyssla, vara ute, gå på fotbollsmatcher, se på teater och allt det där som man kan göra när man inte har något jobb att anspassa sig till. Men i de perioder som jag mår sämre så blir det förbaskat grått att leva. Om jag mår riktigt dåligt så har jag liksom fullt upp med det. Men när jag mår "smådåligt" så blir det svårt eftersom man vill göra saker men hindras på grund av något så menlöst som oron. Nu menar jag inte att jag inte kan försöka. Men det blir oftast helt meningslöst att försöka göra något eftersom det hela förstörs av ångesten.
Tyvärr har jag väl inte heller hittat mig själv i denna nya situation. Jag har svårt att orientera mig i livet. Det är väldigt lätt att dagarna bara går, utan att jag får något som helst gjort. Men det är säkert samma problem som många får när de går i ålderspension. Jag kan tänka mig att det är jättesvårt att hitta en anledning till att gå upp ur sängen när man jobbat i 40 år och helt plötsligt står utan tider att passa och saker att göra. Jag vet att jag har svårt att motivera mig i alla fall. Det är så lätt att man skjuter upp allt tills man helt plötsligt inte får något gjort alls. Men tanken är väl att jag förhoppningsvis hittar en bra behandling mot min sjukdom och kan återkomma på arbetsmarknaden så småning om. Aldrig mer vården. Men det finns ju så mycket annat att göra.
Tyvärr har jag väl inte heller hittat mig själv i denna nya situation. Jag har svårt att orientera mig i livet. Det är väldigt lätt att dagarna bara går, utan att jag får något som helst gjort. Men det är säkert samma problem som många får när de går i ålderspension. Jag kan tänka mig att det är jättesvårt att hitta en anledning till att gå upp ur sängen när man jobbat i 40 år och helt plötsligt står utan tider att passa och saker att göra. Jag vet att jag har svårt att motivera mig i alla fall. Det är så lätt att man skjuter upp allt tills man helt plötsligt inte får något gjort alls. Men tanken är väl att jag förhoppningsvis hittar en bra behandling mot min sjukdom och kan återkomma på arbetsmarknaden så småning om. Aldrig mer vården. Men det finns ju så mycket annat att göra.
Döende man svårt vanvårdad
Aftonbladet: Döende man svårt vanvårdad
Jag tänkte först att jag inte skulle kommenterad detta. Mest för att jag blir så förbannad att det är svårt att utrycka sin vrede verbalt på ett sansat sätt. Men jag kan inte hålla mig. Jag har jobbat huvudelen av mitt arbetsliv inom vården, främst då äldreomsorgen. Jag har arbetat som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska och enhetschef, både på boenden och inom hemsjukvård. Jag vet hur svårt det är att ge en god omsorg inom den kommunala vården. Nu pratar jag om den privata såväl som den offentliga omsorgen eftersom det ändå är kommunerna som har huvdmannansvaret. Det är för lite folk, för mycket vårdtagare och fram för allt, det är allt för sjuka vårdtagare. Kommunens äldreomsorg vilar främst på Socialtjänstlagen för det är den som politiker, tjänstemän och biståndsbedömare känner sig hemma i. Men den senaste 10-15 åren, sedan skatteväxlingen och kommunerna fick ansvaret har man konstant nonchalerat HSL, alltså Hälso - Och sjukvårdslagen. Man har fortfarande inte efter 15 år fått tillräcklig kompetens i vård av somatiskt sjuka.
Till viss del handlar det hela om resurser, alltså mer händer. Men det spelar ingen som helst roll hur många händer man har när man inte vet hur man skall prioritera, när man inte kännser sig trygg i sina arbertsuppgifter och när de olika yrkesgrupperna inte samarbetar gentemot ett gemensamt mål. Det hela handlar om att bemöta sina vårdtagare såsom man själv vill bli bemött. Det är i vissa fall så djäkla enkelt. Men jag har genom hört argument från peronal som att "detta är inget hotell", "hon/han gör sig bara till" och annat som vittnar om en djup okunskap om de egna arbetsuppgifterna och den egna funktionen.
De svårt sjuka kan många gånger komma ikläm helt enkelt eftersom den närmaste personalen inte känner sig trygg i vården. De kan vara rent av livrädda för att gå in i det där rummet. De kan inte prioritera, de vet inte när de skall slå larm. Och de vågar inte heller för sina liv uttrycka detta eftersom det betyder att man int ekan sitt jobb och man får så svårt att hävda sig i arbetsgruppen och gentemot chefen när löneförhandlingarna kommer.
Den kommunala omsorgen som jag har sett balanserar på en kant av okunnighet. Personalen är antingen många gånger gamla rävar som arbetat i 20-30 år. Detta gör dem ytterst kunniga i många saker. Men även ytterst motvilliga att lära nytt. Sen har vi den stora personalkategorin, yngre tjejer och killar som arbetar i vården i väntan på något nytt, något annat. Vi känner nog alla någon som jobbat i vården en sommar eller två. Många gånger utan någon som helst utbildning eller erfarenhet. Man har ett tänk som att "vårda är lätt, det räcker att ha två händer". De senaste åren har detta förbättrats väldigt mycket när man börjat ställa krav på utbildning, men det spelar ju ingen roll när två 18-19 åriga tjejer som aldrig sett en död människa arbetar tillsammans under kvällar/helger på avdelningar där man har svårt multipelsjuka. Jag har hört historier där man försökt mata en avliden person i matsalen, helt enkelt för att man inte forstod att vårdtagaren var död. Det låter skrattretande, men så vitt jag vet så är det sant.
Sen har vi ju en mycket märklig syn på våra gamla i landet. Ibland bullrar det i pressen om vanvård men oftast är det tyst. För vilka är det som egentligen borde reagera om inte de annhöriga. Men de närmsta anhöriga, barnen är ofta i 50-70 års åldern och har sina egna problem. Så därför besöker man morfar en gång till jul och en gång på sommaren på väg till sommarstugan. Jag har sett otaliga fall där man inte sett till några anhöriga överhuvudtaget förrän vårdtagaren har dött och arvegodset skall delas upp. Om du har ett hål i vägen så tar det bara några dagar innan detta hål är lagat eftersom trafikanterna reagerar kraftigt. Men den egna mamman kanske kommer ut en gång per år, resten av tiden sitter hon vänd mot en tv där MTV är på. Och ingen skriker, ingen reagerar.
Så, kort ovh gott, jag blir inte förvånad över de aktuella rubrikerna. Tyvärr. Nu har jag ju inte arbetat på snart 2 år eftersom jag blev sjukskriven, men jag har svårt att tro att så mycket kan ha hänt på 2 år när det inte hänt speciellt mycket på 15 år tidigare. Mycket inom äldreomsorgen fungerar utmärkt. Det arbetar så många goda, kunniga människor som sliter livet ur sig för att hålla en hygglig nivå. Och givetvis är det olika kvalitet på olika ställen och inom olika arbetsgrupper. Men någonstans har det gått snett. Nånstans har själva grundbulten ramlat ur och det hela hotar att rasa vilken dag som helst. Allt fler skall vårdas av allt färre. Vi lever längre och längre, men livskvaliteten de sista åren kan diskuteras. Man talar om kvarboendeprincipen men vårdtagarna är helt utlämnade åt tjänstemännen. Du får inte välja själv om du vill bo hemma eller på ett boende. Är du någorlunda frisk, alltså inte dödsjuk får du vackert bo kvar hemma. Blir du sedan svårt sjuk får du lika vackert flytta in på hemmet. Valfriheten är blott ett ord.
Men som sagt. Vad vet jag. Jag är ju sjuk.
Jag tänkte först att jag inte skulle kommenterad detta. Mest för att jag blir så förbannad att det är svårt att utrycka sin vrede verbalt på ett sansat sätt. Men jag kan inte hålla mig. Jag har jobbat huvudelen av mitt arbetsliv inom vården, främst då äldreomsorgen. Jag har arbetat som vårdbiträde, undersköterska, sjuksköterska och enhetschef, både på boenden och inom hemsjukvård. Jag vet hur svårt det är att ge en god omsorg inom den kommunala vården. Nu pratar jag om den privata såväl som den offentliga omsorgen eftersom det ändå är kommunerna som har huvdmannansvaret. Det är för lite folk, för mycket vårdtagare och fram för allt, det är allt för sjuka vårdtagare. Kommunens äldreomsorg vilar främst på Socialtjänstlagen för det är den som politiker, tjänstemän och biståndsbedömare känner sig hemma i. Men den senaste 10-15 åren, sedan skatteväxlingen och kommunerna fick ansvaret har man konstant nonchalerat HSL, alltså Hälso - Och sjukvårdslagen. Man har fortfarande inte efter 15 år fått tillräcklig kompetens i vård av somatiskt sjuka.
Till viss del handlar det hela om resurser, alltså mer händer. Men det spelar ingen som helst roll hur många händer man har när man inte vet hur man skall prioritera, när man inte kännser sig trygg i sina arbertsuppgifter och när de olika yrkesgrupperna inte samarbetar gentemot ett gemensamt mål. Det hela handlar om att bemöta sina vårdtagare såsom man själv vill bli bemött. Det är i vissa fall så djäkla enkelt. Men jag har genom hört argument från peronal som att "detta är inget hotell", "hon/han gör sig bara till" och annat som vittnar om en djup okunskap om de egna arbetsuppgifterna och den egna funktionen.
De svårt sjuka kan många gånger komma ikläm helt enkelt eftersom den närmaste personalen inte känner sig trygg i vården. De kan vara rent av livrädda för att gå in i det där rummet. De kan inte prioritera, de vet inte när de skall slå larm. Och de vågar inte heller för sina liv uttrycka detta eftersom det betyder att man int ekan sitt jobb och man får så svårt att hävda sig i arbetsgruppen och gentemot chefen när löneförhandlingarna kommer.
Den kommunala omsorgen som jag har sett balanserar på en kant av okunnighet. Personalen är antingen många gånger gamla rävar som arbetat i 20-30 år. Detta gör dem ytterst kunniga i många saker. Men även ytterst motvilliga att lära nytt. Sen har vi den stora personalkategorin, yngre tjejer och killar som arbetar i vården i väntan på något nytt, något annat. Vi känner nog alla någon som jobbat i vården en sommar eller två. Många gånger utan någon som helst utbildning eller erfarenhet. Man har ett tänk som att "vårda är lätt, det räcker att ha två händer". De senaste åren har detta förbättrats väldigt mycket när man börjat ställa krav på utbildning, men det spelar ju ingen roll när två 18-19 åriga tjejer som aldrig sett en död människa arbetar tillsammans under kvällar/helger på avdelningar där man har svårt multipelsjuka. Jag har hört historier där man försökt mata en avliden person i matsalen, helt enkelt för att man inte forstod att vårdtagaren var död. Det låter skrattretande, men så vitt jag vet så är det sant.
Sen har vi ju en mycket märklig syn på våra gamla i landet. Ibland bullrar det i pressen om vanvård men oftast är det tyst. För vilka är det som egentligen borde reagera om inte de annhöriga. Men de närmsta anhöriga, barnen är ofta i 50-70 års åldern och har sina egna problem. Så därför besöker man morfar en gång till jul och en gång på sommaren på väg till sommarstugan. Jag har sett otaliga fall där man inte sett till några anhöriga överhuvudtaget förrän vårdtagaren har dött och arvegodset skall delas upp. Om du har ett hål i vägen så tar det bara några dagar innan detta hål är lagat eftersom trafikanterna reagerar kraftigt. Men den egna mamman kanske kommer ut en gång per år, resten av tiden sitter hon vänd mot en tv där MTV är på. Och ingen skriker, ingen reagerar.
Så, kort ovh gott, jag blir inte förvånad över de aktuella rubrikerna. Tyvärr. Nu har jag ju inte arbetat på snart 2 år eftersom jag blev sjukskriven, men jag har svårt att tro att så mycket kan ha hänt på 2 år när det inte hänt speciellt mycket på 15 år tidigare. Mycket inom äldreomsorgen fungerar utmärkt. Det arbetar så många goda, kunniga människor som sliter livet ur sig för att hålla en hygglig nivå. Och givetvis är det olika kvalitet på olika ställen och inom olika arbetsgrupper. Men någonstans har det gått snett. Nånstans har själva grundbulten ramlat ur och det hela hotar att rasa vilken dag som helst. Allt fler skall vårdas av allt färre. Vi lever längre och längre, men livskvaliteten de sista åren kan diskuteras. Man talar om kvarboendeprincipen men vårdtagarna är helt utlämnade åt tjänstemännen. Du får inte välja själv om du vill bo hemma eller på ett boende. Är du någorlunda frisk, alltså inte dödsjuk får du vackert bo kvar hemma. Blir du sedan svårt sjuk får du lika vackert flytta in på hemmet. Valfriheten är blott ett ord.
Men som sagt. Vad vet jag. Jag är ju sjuk.
Mitt komplexa jag
Nu vet jag varken ut eller in. Mår jag bra idag eller inte? Man kan ju tycka att jag borde veta det. Men jag får inget grepp om denna dagen. Hyperspänd i kroppen men mår rätt ok trots det. Det stämmer liksom inte. Hela vänstersidan är dunderspänd, så att det domnar sådär obehagligt i ansiktet. Trots det så är själen inte i gungning. Inte mycket i alla fall. Mycket märkligt. Jag borde åka upp till lasarettet för att ta mina prover men jag orkar bara inte. Det räcker med att jag ska tänka tanken så blir jag helt slut. Fast jag är rätt pigg.
Allt blir liksom lite komplicerat när man för sitt liv inte kan bestämma sig för hur man mår. Lite som när man hör en dansbandslåt på radion. Hela mitt inre krullar ihop sig vid de tillfällena och jag fylls av avsky. Likt förbaskat får man låten på huvudet och går och nynnar fanskapet hela dagen.
Jaja, det är bättre må så här än att må helkass i alla fall.
Allt blir liksom lite komplicerat när man för sitt liv inte kan bestämma sig för hur man mår. Lite som när man hör en dansbandslåt på radion. Hela mitt inre krullar ihop sig vid de tillfällena och jag fylls av avsky. Likt förbaskat får man låten på huvudet och går och nynnar fanskapet hela dagen.
Jaja, det är bättre må så här än att må helkass i alla fall.
Ångestfri?
Hej och hopp och ma kan knappt tro att det är sant. Men än så länge har jag inte känt av någon ångest att tala om idag. Nu kommer väl säkerligen världsaltet att ge mig en käftsmäll för att jag säger så men ändå. Faktum kvarstår. Jag har varit uppe i flera timmar nu och ändå så har jag inte fått en endaste liten panikkänsla. Kan det vara så att medicinen funkar? Har jag äntligen hittat rätt? Jag vågar inte hoppas på det. Men det vore så... underbart om jag fick något som liknar ett normatl liv. Ett där jag inte måste gå och lägga mig efter att ha varit uppe några timmar. Ett liv där inte ångesten hindrar mig från de allra enklaste göromål vissa dagar.
Men men. Det är ju lite tidigt att dra några långtgående slutsatser efter några timmars tillvaro utan någon kraftig ångest. Men det känns bra. Det gör det. Lite knepigt, men bra. Det är som om det fattas en bit av mig. En känsla som inte är där. Jag har vant mig vid en ständig närvaro av ångest, oro, obehag i mig. Sedan har detta varvats med återkommande panikångestattacker. Men nu kan jag nästa inte känna av något alls. Men det är som att gå på knakande is. Man bara väntar på att det skall spricka.
Hoppas kan man ju.
Men men. Det är ju lite tidigt att dra några långtgående slutsatser efter några timmars tillvaro utan någon kraftig ångest. Men det känns bra. Det gör det. Lite knepigt, men bra. Det är som om det fattas en bit av mig. En känsla som inte är där. Jag har vant mig vid en ständig närvaro av ångest, oro, obehag i mig. Sedan har detta varvats med återkommande panikångestattacker. Men nu kan jag nästa inte känna av något alls. Men det är som att gå på knakande is. Man bara väntar på att det skall spricka.
Hoppas kan man ju.
Löv, piller och mitt oordnade hår
Det regnar ute. Kallt, vått regn blandat med våta löv som singlar ner från björkarna ute på gården. Kallt är det med. Alltså inget väder för mig. Lika bra att sitta inne, lyssna på lite musik (Elton Johns senaste skiva, låter ok än så länge) dricka thé och vänta på att Hulda Hustrun kommer hem. Hon och äldsta dottern är på vårdcentralen för att försöka utröna varför dottern hostar och snörvlar så förbaskat. När väl Min Själs Räddning kommer hem skall jag försöka övertala henne att klippa mig. Håret står åt alla håll och kanter och jag kan omöjligen få någon som helst fason på det. Visserligen brukar jag klippa mig själv (det är inte så svårt som det låter. Blir lite si och så kanske, men det duger) men denna gången så kan allt Hulda Hustrun få passa på. Det bästa vore såklart att gå till en frisör men det pallar jag inte på grund av panikångesten. Har inte satt min fot i en salong sedan 1998 eller om det var 1999.
Själv känner jag mig rätt ok. Stabilt ostabil. Kanske, kanske var medicinhöjningen och de nya tabletterna rätt melodi. Jag kan inte annat än hoppas. Men jag har provat så många piller och terapimetoder så jag vågar inte hoppas på för mycket. Men det vore trevligt med ett liv där man kan gå till frisören, tandläkaren, bio utan att få spatt och spader. Det har ju visserligen gått lite i perioder det där. Ibland är det bättre och ibland sämre. Så ibland har jag ju kunnat komma ut i livet. Men som det känns nu så känns det riktigt hoppfullt. Ångesten finns där, på lur, men den bryter inte fram lika lätt. Men som sagt. Jag har bara tagit de nya medicinerna några dagar. Allt för tidigt att börja hoppas.
Nä, en kopp varm thé så skall jag kolla runt om det finns något bra på tv. Nått skall man ju fylla livet med.
Själv känner jag mig rätt ok. Stabilt ostabil. Kanske, kanske var medicinhöjningen och de nya tabletterna rätt melodi. Jag kan inte annat än hoppas. Men jag har provat så många piller och terapimetoder så jag vågar inte hoppas på för mycket. Men det vore trevligt med ett liv där man kan gå till frisören, tandläkaren, bio utan att få spatt och spader. Det har ju visserligen gått lite i perioder det där. Ibland är det bättre och ibland sämre. Så ibland har jag ju kunnat komma ut i livet. Men som det känns nu så känns det riktigt hoppfullt. Ångesten finns där, på lur, men den bryter inte fram lika lätt. Men som sagt. Jag har bara tagit de nya medicinerna några dagar. Allt för tidigt att börja hoppas.
Nä, en kopp varm thé så skall jag kolla runt om det finns något bra på tv. Nått skall man ju fylla livet med.
Nikotin i mängder. Och lite utan
Det är så konstigt. Jag slutade ju röka för ungefär tio år sedan efter att ha rökt sedan jag var fjorton, femton år. Det var i samband med att gjorde min sjuksköterskepraktik på lungavdelningen. Samtidigt så dog min far av munbottencancer så det hela var lätt gjort. Jag bara slutade sådär. Men sen började jag snusa och har gjort så sedan dess. I bland emellanåt har jag väl rökt en och annan ciggarett, mest vid tillfällen när jag druckit.
Men nu har jag börjat röka igen. Så dumt, jag vet. Jag ahr visserligen även rökt ciggarr då och då och även ett bloss eller två på min pipa men det har mer varit undantag. Men nu blossar jag ett paket cigg om dagen ungefär. Som sagt, så dumt. Men nu kommer det konstiga. För jag snusar fortfaraden. Också. Men det jag snusar är nikotinfritt snus, Onico. Man kan tycka att det är fullständigt meningslös med snus utan nikotin. Likt förbaskat blir jag småretlig och irriterad om jag inte har den där prillan under läppen. Där ser man hur mycket som är vana och hur mycket som är rent nikotinberoende.
Men det där med rökningen måste jag sluta med. Jag har ingen som helst lust att möta döden på det sätt som patienterna på lung gör. Det är en mycket, mycket plågsam och utdragen död förknippat med mycket, mycket lidande. Och skulle det inte räcka så kan ja galltid tänka på salig far som även han dog långsamt och plågsamt. Ciggaretter är inte bra.
Som tur är så blrjar det bli kallt och mörkt ute så det är sannerligen inget nöje att sitta på balkongen och blossa. Hoppas det gör det hela lite lättare att sluta röka. För det måste jag. Snart.
Men nu har jag börjat röka igen. Så dumt, jag vet. Jag ahr visserligen även rökt ciggarr då och då och även ett bloss eller två på min pipa men det har mer varit undantag. Men nu blossar jag ett paket cigg om dagen ungefär. Som sagt, så dumt. Men nu kommer det konstiga. För jag snusar fortfaraden. Också. Men det jag snusar är nikotinfritt snus, Onico. Man kan tycka att det är fullständigt meningslös med snus utan nikotin. Likt förbaskat blir jag småretlig och irriterad om jag inte har den där prillan under läppen. Där ser man hur mycket som är vana och hur mycket som är rent nikotinberoende.
Men det där med rökningen måste jag sluta med. Jag har ingen som helst lust att möta döden på det sätt som patienterna på lung gör. Det är en mycket, mycket plågsam och utdragen död förknippat med mycket, mycket lidande. Och skulle det inte räcka så kan ja galltid tänka på salig far som även han dog långsamt och plågsamt. Ciggaretter är inte bra.
Som tur är så blrjar det bli kallt och mörkt ute så det är sannerligen inget nöje att sitta på balkongen och blossa. Hoppas det gör det hela lite lättare att sluta röka. För det måste jag. Snart.
Ångest av röra
EXPRESSEN.SE/Heminredning: Du kan få ångest av ditt stökiga hem
Hm. Om detta stämmer så ligger jag risigt till. Inte undra på att man mår kass. För i vårt hem råder ständig röra. Det blir så när man har en familj som räknar in hela åtta personer plus tre katter. Nu är vi ju inte hela familjen samlad så ofta, men var och en står för sitt egna stök. De två små har ju hela lägenheten som ansvarsområde. De stökar ner från hall till toalett och allt däremellan. Men det är väl så det skall vara när man är fyra och sex år.
Själv stökar jag ner både här och där. Ett par skor som man sparkar av sig i hallen. En osalig klädröra på min sida av sängen. Eller snarare en röra av snusburkar, kläder, böcker, magasin, klockor, tomma vattenflaskor, mobiltelefon och allt annat som man kan plocka upp ur fickorna när man byter byxor. Äldsta sonen står för kaoset i sitt rum. Vissa dager vågar jag inte gå in i rummet eftersom luften är tjock av tonårsdofter som smutsiga strumpor, disk (jo han äter på sitt rum allt som oftast) damm och katthår.
Äldsta dottern och min dotters rum är flickstökigt. Därinne vågar jag int ekolla vad som ligger i högarna eftersom det är just ett flickrum. Man vet aldrig vad man kan finna. Min yngsta son dräller Kalle Anka pocketar omkring sig, tillsammans med allt som överhuvudtaget går att tappa bort, förlägga eller helt enkelt bara lägga ifrån sig.
Katterna, tja, de sprider katthår, kattsand och spybollar omkring sig. Den lilla katten, Smulan, välter dessutom ljus, blommor och annat i farten. Lecakulor har vi över hela lägenheten då hon bestämt sig för att dessa är utmärkta leksaker. Hulda Hustrun då? Nä, det vågar jag inte prata om. Då får jag nog utegångsförbud. Inte för att ett sådant skulle göra mig något så jag mycket sällan går ut men ändå. Men jag kan säga som så att Min Vackra Kvinna har en vana att lägga första bästa sak på första bästa plats. Men eftersom hon är den som står för merparten av städningen så är det liksom inte schysst att klaga.
Men i övrigt mår vi bra.
Hm. Om detta stämmer så ligger jag risigt till. Inte undra på att man mår kass. För i vårt hem råder ständig röra. Det blir så när man har en familj som räknar in hela åtta personer plus tre katter. Nu är vi ju inte hela familjen samlad så ofta, men var och en står för sitt egna stök. De två små har ju hela lägenheten som ansvarsområde. De stökar ner från hall till toalett och allt däremellan. Men det är väl så det skall vara när man är fyra och sex år.
Själv stökar jag ner både här och där. Ett par skor som man sparkar av sig i hallen. En osalig klädröra på min sida av sängen. Eller snarare en röra av snusburkar, kläder, böcker, magasin, klockor, tomma vattenflaskor, mobiltelefon och allt annat som man kan plocka upp ur fickorna när man byter byxor. Äldsta sonen står för kaoset i sitt rum. Vissa dager vågar jag inte gå in i rummet eftersom luften är tjock av tonårsdofter som smutsiga strumpor, disk (jo han äter på sitt rum allt som oftast) damm och katthår.
Äldsta dottern och min dotters rum är flickstökigt. Därinne vågar jag int ekolla vad som ligger i högarna eftersom det är just ett flickrum. Man vet aldrig vad man kan finna. Min yngsta son dräller Kalle Anka pocketar omkring sig, tillsammans med allt som överhuvudtaget går att tappa bort, förlägga eller helt enkelt bara lägga ifrån sig.
Katterna, tja, de sprider katthår, kattsand och spybollar omkring sig. Den lilla katten, Smulan, välter dessutom ljus, blommor och annat i farten. Lecakulor har vi över hela lägenheten då hon bestämt sig för att dessa är utmärkta leksaker. Hulda Hustrun då? Nä, det vågar jag inte prata om. Då får jag nog utegångsförbud. Inte för att ett sådant skulle göra mig något så jag mycket sällan går ut men ändå. Men jag kan säga som så att Min Vackra Kvinna har en vana att lägga första bästa sak på första bästa plats. Men eftersom hon är den som står för merparten av städningen så är det liksom inte schysst att klaga.
Men i övrigt mår vi bra.