WoBWorld

Jävla mörker. Den här tiden på året är det som att leva med slutna ögon. Inte det att man är blind, men möjligheten att se ljuset finns inte, just nu, då.

Så jag famlar omkring och blir allt mer förbannad på livet och världen och mig själv. Det ramlar, osar, ut fula tankar och bittra ord. Jag slåss med väderkvarnar och har fan inte ens en Sancho Panza med mig som kan hålla ordning på mig själv och mina handlingar.

Man vaknar, somnar och vaknar igen och funderar på att köpa sig ett munspel så att man kan låta sådär som man känner sig. Tanken på att vara nykter är motbjudande och hemsk. Den skrämmer mer än tanken på det förfall som väntar om man inte håller sig på den där smala, smala vägen. Det är inte ens en väg, det är som att gå på ett rakblad.

Som om det inte räckte så har jag ont i skallen och ryggen och lite i vänstra tummen. Så jag går väl in i duschen och finner mig själv igen. Kommer ut som en ny man och kanske blir lite redo att möta ännu en natt som redan kommit.

Man blir allt mer ensam. Vi, eller är det bara jag, som tycker att SD har fel? Faceboklistan fylls av folk som tycker "jhag är vensk och jättetolt" (Sic). Idioter som inte ens förstår att deras efternamn är finskt. De vill med de kan inte och då måste det vara någon annans skuld. Skuld, skuld, skunld. Inte deras, någon annans. Lönen räcker bara till skit och det är Hassans fel.


Eller så heter de något med ss i slutet. Samma sak. Döda alla som gett dig en sämre lön än statsministern. Men statschefen kommer du kämpa för in i döden och hans ärvda rätt att leva över dig.

Så trött. Ge mig någon som tänker och jag ska tänka mot den. Men det som kommer mot mig är fett, drägg och smutsigt.

Min snälla moders minne av mig som spirande människa är att jag sov mycket, drog i snoppen och dunkade mitt huvud mot barnsängen hela tiden. Allt på samma gång.

Jo vars, så ser det ut nu med. Är jag rädd.

Sova, runka och dra skallen in i närmsta omöjliga vägg är min melodi. Otaliga är de lägenheterna jag vaknat upp i, fåtal är de jag bott i.

Trappuppgång nästa? Någon?

Jag ser på mitt nyhetsflöde att någon som tydligen är JÄTTEduktigt på leken tennis har förlorat mot någon som inte är så duktig på den. Men vem är då bäst?

Förövrigt så slår Chrome alla webbläsare med hästlängder. Förutom Eldrävens alla instick som jag saknar. Internet Explorer? Använder någon den?

Nu vill jag:

• titta på en bra film
• mysa
• dricka kaffe
• röka lite
• lyssna till bra musik
• prata
• prata
• prata
• prata

Men av det blir det inget.

Jag har ont i ryggen.

Var och en har det som de "tänder på". Själv uppskattar jag ett gott sällskap med god konversation och ett gott vin därtill. Skitsnack. Ge mig nylon, lack och stövlar så är jag nöjd. Dessutom är jag en snuskgubbe så ge mig allt det där inuti en ung dam högst 30 år. Fast och pumpande.

Dert blir ju inte lättare att vara ful farbror när hela världen är klädd som farbror vill. Nä, inte de där stackarna runt under 20, de som vill vara nått de inte kan vara på 10 år hur mycket de än vill. Men resten. Dew vackra. Långt brunt hår, ben insvepta i nylon och löften. Stövlar, dessa jävla stövlar.

Det är inte lätt att vara mig i dessa dagar.

Jag har ont i ryggen.

Jag drack just dagens andra kopp kaffe. De första drack jag efter att damen sade åt mig att masa mig upp ur bädden och bege mig utåt köket där den första stod. Svart och lockande och min, bara min. Så jag drack. Den och en smula nektar av den drycken jag finner ger mig vila.

Nu drack jag bara kaffe. Kallt kaffe. För ingen besöker mig någonsin. Mitt hem är pyntat och färdigt för att någon ska ringa på dörren men här finns bara jag och en stalel möbler och en katt som jag älskar. Ingen annan. Min säng besöks sällan av kvinnor jag tycker om, ibland av någon jag inte bryr mig om. Själv ligger jag härs och tvärs i bäddar i staden jag bor i men det ger ingen lindring.

Damen som skjuter upp mig då och då har gett upp hoppet. Hon vet att när jag är trött finns ingen älskog på schemat. Jag vill, hon vill, min kompis vill bara sova. Medelålderns pina. När jag var 14 så var det idel adel hela tiden. Nu är adeln bara ett namn. "Sven Adel"".

Jag har ont i ryggen.

Jag trodde jag kom undan. I år. Men icke. SAMMA SAMMA SAMMA. Samma som den där dagen när jag vaknade upp i en säng och var trött, så trött. Tittade upp, tittade in och ur världen. Fann att jag kom ihåg att jag visste vart jag var. På psyket. Hua. Så vanskligt att tänka tanken att man ens varit där. Inlagd. Inte mot min vilja men trots den.

Så man går upp, rättar till byxorna och tittar lite vacklande på den där människan som sover i sängen bredvid en och funderar på om den där kroppen är farlig. Man kommer överrens med sig själv om att man inte orkar bry sig och går ut i korridoren. Full av mäniskor är den. Korridoren. Ett rökrum. De finns tydligen inte längre, vi rökare jagas med blåslampa, vi är inte människovärda, men det var vi då, för 5 år sedan.

Sova, äta, läkarsamtal, sova, äta, längta. Inget av det där saknar jag fast det var tryggt just då.

Här kan jag röka hur jag vill. Så jag röker. Fan ta rökhatarna. De som är så rädda för en gnutta rök att de vill förbjuda hela mig men själva sitter i sin bil och spyr ut rök som är faen så mycket farligare. "För de har ju inget val", fast de kan ta bussen och dela på röken. Svin.

Men nog saknar jag den där känslan av att ha tagit steget. In i den där världen av de farliga som jag tyckte var.... farliga.

Jag har ont i ryggen.

Jag kan tycka att vi inte behövs. Vi som faller ur ramen. Men hur ska vi annars göra? För ni, som tror att ni vet vad ni gör, ska skratta åt oss? Vem ska ni tycka illa om då? Precis då när du köpt chips till barnen och en dröm till er själva. Smyginköpta bojor på Hobbex och lakan indränkta i latex. Vem är jag då?

Jag tänkte jag skulle bleka mina tänder.För då syns väl inte min gula själ? Varje natt, när man slappnar av för en sekund, blir en kamp. Jag söker tröst och finner bara det som jag inte letar efter. Utanför mitt fönster är allt svart men innanför är det mesta en smula grått, solkigt.

Jag sover.

Det stinker i mitt hem. Hur fan ska jag veta vart det kommer ifrån om jag vägrar förstå att jag kan vara en del i ekvationen? Men jag känner mig lite som att jag tittar genom en glaslök. Något som inte finns men som jag ändå ser från.

JAG VAR DÄR!

Hela dagen som är dagen för idag påminner mig om en fest jag var på en gång. Där jag inte var inbjuden. Fast det visste inte jag förrän jag var där. en god vän sade: "men fan, vi ska till dit, kom med". Så jag kom med. Dum idé att komma någonstans, men kom gjorde jag. Så jag satt där och kom på att jag hade feber medan de som ägde hemmet dukade fram till någon de inte kände.

Åt gjorde jag inte. Men jag höll stället varmt genom att vara där och ha hög, hög feber. Skämdes gjorde jag med. För jag var ju den som inte fanns, den som inte skulle vara där. Jävla typ att bjuda in mig. Man ska inte bjuda någon på något man inte äger.

Men nu är jag här. Hemma. Det stinker i mitt hem och jag kan inte gissa vart det kommer ifrån. Jävla katt. Hon gör mig olycklig genom att göra sig själv olycklig. För om hon fortsätter pinka där hon inte borde pinka så finns det ju bara en väg att gå. För hon är katt och jag är Gud.

Förövrigt så är det Kraftwerk som gäller idag. "The man machine" är fånigt bra. Jässes vad stryk jag fick 1985 för att jag älskade den skivan. Men nu får jag inget stryk utan kan bara lyssna. Det känns ärligt talat bättre.

Allt jag säger är meningslöst. Jag tjatar, gnatar, skriker, gapar men ingen lyssnar. De som hör mig kallar mig hora. De som inte hör kallar mig intet. Men jag vill ha din tröst. Din famn. Vila när svetten bryter fram men det är precis då du säger åt mig att resa mig. Då när jag är som minst. "Det är så det är här Herr C".

Men jag dör ju.

Så jag tar på mina kalla strumpor, letar upp min skjorta och hatten jag bar kvällen förut. Tänker på någon annan famn och ben i nylon. Drömmer mig bort i all den där avunden på luft.

Så jag saknar en smula doft. Är behäftad med en gnutta för mycket av den samma. Stank och smak och allt det som är jag. Jag veeeet. Inte nu, en annan gång.

Så sitter man där. På en busshållplats i en mellanstor stad. Klockan slår förmiddag och vi alla vill hem fast ändå inte. Ett beslut tages. Så jag fiskar upp den där nyinköpta flaskan med vin och dricker. De faller ur, från teatern. De med de feta arslena och de tjocka plånböckerna. De som har råd att titta på livet utan att leva det. Teater på lördagförmiddag? Varsågoda. Här är jag.

Så de går förbi. Fnyser. Fnyrer. Tittar åt alla håll utom åt mitt håll. För de vill se hur livet smakar så länge det är på en tilja. Det där som försigår utanför på gatan orkar de inte med. De vill inte ta i det med tång ens. Men slutet på tången är jag.

Men så kommer bussen. Så jag ramlar in, itu, framför, inuti. Jag gillar inte det. Men jag måste.

Arslena går hem till sina franska filmer och sina kuddar och sin helg dom de tror att de njuter av men som de vara genomlider.

Själv? Tjohej. Öppna en flaska till, stoppa en vinballe in i en kvinna till. Somna, slockna. Sov. I morgon är en.... dag.

Sova. Vila. Borta. Om. Hjärnan ändå kunde. Stanna.

Jag läser om det som troligen de allra flesta läser om i dagarna. Den nya influensan. Jag måste säga att jag häpnar över alla dessa konspirationsteorier som florer på nätet. Speciellt i kommentatorsfältet hos de stora drakarna. Folk verkar ju inte tänke ens en sekund innan de drar en slutsats som är totalt upp och väggarna. Jag själv räknar mig ju såklart inte till medicinarna, men eftersom jag har fil.kand i vårdvetenskap så ingår ju det vissa basala kunskaper om medicin och kroppen och läkemedel.

I början när det började pratas om det som då kallades svininfluensan, någon gång i april eller när det var, så avfördade jag det hela som dumheter. Influensa har vi ju varje år liksom. Jag har själv varit med och årligen vaccinerat riskgrupper inom äldreomsorgen och det har aldrig varit några stora rubriker över det så jag har liksom inte tänkt att det är något med det. Jag har heller själv tagit influensasprutan tidigare.

Men allt som sommaren och hösten har fortskridit har jag insett att den här influensan är annorlunda mot de vanliga. För det första i det att ingen är immun mot den eftersom det är ett helt nytt virus. Men mest för att visst är det så att det dör många människor i influensa varje år, men den här gången är det inte bara de vanliga grupperna som dör eller blir mycket allvarligt sjuka. Det är unga, tillsynes friska individer som dör.

En hel del av de avlidna har tillhört riskgruppen, visst så sant. Men det är undantagen som bekräftar regeln fast tvärtom så att säga. Jag själv har aldirg varit det allra minsta orolig för att dö och jag skulle få influensa. Men i år är jag det. Det kan faktiskt vara jag som blir ett nummer i statisktikn. Det har jag ingen lust med.

Så att ta sprutan är en självklarhet. Men så finns det alla dessa som anser att vaccinet är farligare än sjukdomen. Bland annat för att man som biverkan kan få en mycket lindrig form av influensa i en dag eller två. Hm. Kanske bättre med väldigt lite än att dö? Kan jag tycka. Kvicksilver pratar man om. Då ska man nog först och främst sluta äta fisk om man är nervös inför den saken. Det innehåller betydligt mer kvicksilver.

Sen har vi de där bluffarna som folk missade att fatta att det var bluff. Som kvinnan som sprang baklänges. Tills man kom på att hon bara gick baklänges när någon såg henne.

Men visst. Det finns biverkningar med alla former av läkemedel. Läs igenom listan som följer med lådan med Alvedonen nästa gång du tar en.

Nä, som sagt. Jag har svängt totalt i frågan och anser att det är självklart att vaccinera sig.

Jo, jag har svårt för när det blir så här mörkt. Jag kommer liksom aldrig igång innan det är dags att möta allt det mörka igen och när så sker så går jag ner i varv vare sig jag vill eller inte. Det borde ju inte vara något svårt för en som hela tiden klagar över att han går på övervarv. Men jag blir ångestpåverkad och deprimerad. OCH trött. På en och samma gång, hur det nu funkar det där. Märkligt.

Men som jag tidigare sagt, i år är det inte alls lika påtagligt. Jag mår rätt bra. Blir lite ensamt att sitta här ute i Viskafros och glo på väggarna. Ibland tycker jag det i alla fall. Men eftersom jag har en parant dam jag besöker lite då och då så funkar livet helt klart bättre än det hade gjort utan det trevliga samtalen, de bra filmerna vi ser och allt det där andra som man ägnar sig åt.

Sen kan jag ju alltid ta bussen in till stan för att traska omkring lite i affärer och drömma om saker jag inte har röd att köpa. Nu i dessa tider får man ju titta lite extra på julklappar med. Det tycker jag är lika svårt varje år. Jag är så kass på det där. Låt mig berätta en liten episod för att måla upp bilden.

Jag och en vacker, ung och fartfylld dam hade precis kommit in i ett förhållande. Det var så nytt att det inte ens fanns, men vi beslöt att byta julklappar.

Av henne fick jag en parfym som jag fortfarande älskar. Använder den lite titt som tätt. Inte samma flaska då, eftersom detta var några år sedan. Men ändå.

Hon fick en brandvarnare. Alltså. Ärligt talat, vilken jävla oerhört feeeeeeel julklapp. En brandvarnare till en dam som man uppvaktade. Inte undra på att man är singel liksom. Hå hå jaja.

Men. För att återgå. Som sagt, jag mår rätt gott och nu ska jag krypa ner i min säng för att läsa lite. Håller på med 4 böcker samtidigt så det blir lite rörigt. Men det är nog oftast så jag läser tror jag. Om jag inte hittar en såndär bok som man bara försvinner in i.

Plus att jag ska ligga där i sängen och fundera på hur jag ska få tag på en riktigt, riktigt billig soffa. Helst en snygg sofffa som inte är skabbig men ändå vääääldigt billig. Får lura lite på det där känner jag.

Så får det bli.

Att vakna en morgon (hm, morgon, eftermiddag kanske snarare) utan att tanken sjunger och hjärtat slår som en stånghammare känns tämligen behagligt. Det var ett tag sedan nu. Men natten har varit full av en massa mardrömmar och elände så att vakna blev en befrielse, lite som sömnen ibland kan vara när man har en dag full av ångest.

Det har varit en såndär period nu. När allt blir dimmigt och långt borta och man stapplar ut från okända trappuppgångar och genast söker nästa att gömma sig i. När hemmet är långt borta och trösten redan varit.

Men allt det där får vila lite nu känner jag. Dags att räta på ryggen och täta igen alla läckor där det svarta sipprar in. Måla världen i ljust blått och sprakande vår. För trots att det är november så är jag ovanligt hel. Förkyld utav bara helvete men för tusan, man kan inte begära allt av livet.

Gardiner har jag köpt, som jag redan berättat. Men jag frångick min dumma princip om gardinförbud i vardagsrummet och införskaffade lite tyg och en stång även där. Jo, det blev bra. En ytterst minimal installation, men nog gjorde det att hemmet blev lite mer hem. Snart, alldeles strax, kan man ställa upp adventsljusstakarna i fönstret och känslan av mysighet slår nya rekord.

Mitt hem känns lite nytt och spännande nu när jag fått tummen ur och spikat upp lite mer tavlor och ställt fram lite kort på barn och kära och så toppat med textilier och mitt i allt ihopa en prunkande plastväxt som faktiskt ser mer äkta ut än jag trodde. Men lite ungkarl får man väl vara? Plastväxt hamnar liksom lätt i kategorin "måste ha" för en ungkarl. Känner jag.

Nu ska jag bara samla mig sen så blir de till att trappa ner till källaren och tvätta lite. Eller, nja, jag ska nog ner och skjuta upp min tvättid en dag till tror jag. Orka liksom. Sen ska jag ut i världen på en promenad och efter det är det väl dags att sova igen eller?

Good life. Good life.

Så det där lilla kriget jag är ute efter möter mig sällan. De som avskyr mig gömmer sina huvuden när saker är ställda på sin spets. Jag blöder och ni gottar ner er i saker ni inte har råd med. Saker jag inte har råd med. Er.

Så jag tror inget alls. Jag tror inte på att tro på att tro. Smaken av det där som är tryggt är min fjärran. Jag har gått därhän. Man vill så gärna men kan så lite.

Eller?

Man kan, i dagens publika blad, läsa, huru ett berusat sällskap har tappat en kista i något så chockande som  i en grav. Jaha. Och? Vart skulle annars kistan hamna? Så vart de fulla och låt det ske. Det var så. Återigen. Samma hål, men någon som trodde att hålet var mindre djupt om någon var nykter om hålet var... eller? Va?

Döden skrämmer. Den skrämmer oss så att vi ens orkar bry oss om vem som bär kroppen, köttet, morset, det som förfaller,  som ligger innanför en smula trä. Sorry. Jag har arbetat med döden i 20 år och jag kan berätta att det de facto inte spelar någon som helst roll om den som bär kroppen är full eller nykter eller vacker eller ful eller vit eller gredelin. Död är död är död.

Samma stank eftet 4 veckor, samma insjunkna ögonhålor, fast du inte ens vågar tänka tanken på att dina ögon kommer att försvinna.

Du vet inte var jag varit. Du vet inte vet inte vem du är.

Så det förfaller mig en smula grovt. Det för mig uppbragt. Sänd in dem. Alla dör som gör mig en bättre människa är jag var nyss och åtrerigen så kommer jag tillbaka till samma melodi, samma lilla tralls. sAmMA lilla låt. En som berättar om man inte är den som allas vill man ska vara.

Ni som följt min blogg vet vad jag menar. Men det här är faen bättre. Men annars är det bara att söka på.... typ-.. Din trappa

Raspet i ordet oroar mig är värt ett helt liv. Lyssna om du vill. Skit i det om du vill. Jag vill.

Du vet. Den där dagen där du ligger i det vita rummet. Svarta gardiner som du inte har råd med. Sol som inte når dig. Du är säker. Du är säker för facket och arbetsgivare och blodet och livet och dina barn. Inte för att du vill men för att du måste.

Vitt rum. Svart. Blundar. Blixtrar, allt är slut. MeN Det BörJaR sNart!

Ja. Jag veeeet. Jag har väl en smula själ från det där rusiska, det rysska med. Plus Kinnarumma. Där ligger allt det där benet som jag kommer från. Varje sprut, varje suck.

Men det här är ärligt talat LÖJLIGT bra. Tack gud, fel, GUD, som jag inte ens tror på, som gav mig liv i rätt tid av rätt kött.

Hör du stöveltrampet? Jag hör det. Men visst gör du. Jo, den är dina klackar som slår i den spruckna asfalten. Varje gång du svär över de där som flyttade in bredvid dig är det din flata fot som smäller i marken. Du vill tro att allt du gör är att tycka något. Men du glömmer att tycka med substans.

Så du sitter där i ditt trygga boende. Hur det nu ser ut. Kanske bor du i buske nummer 7? Likt förbannat är det någon annas skuld, skuld, skuld att du sitter där du gör. Någon vars namn du inte kunde låstas om fanns när du gick i skola, de där få minutrarna du fanns där. Men nu målar du, eller spelar idiot eller är idiot. Kanske säljer du en möbel? Kanske är du någon som säljer pengar?

Alla väljer. Men om du ens funderar på att välja att döda din granne väljer jag att vara rädd för dig.

Gud vad gott det var att skita. Tyckte jag. Men sen kom jag på att jag nog skulle gått upp ur stolen och in på toaletten innan jag gjorde det.

Men det är alltid gott att göra.

Meh, Gydh! Jag veeeeeeeet.

Jo jag vet. Alla ska titta på "Robinson" på tv och ingen erkänner det. Själv vägrar jag. Jag vägrar tills den dagen folket, det där vita, stolta folket som vet sitt eget bästa vet vart titlen kommer ifrån.

En bok. Nån?

Fredag?

Nån?

Äsch.

Varför är det alltid så att när jag är som klokast är jag som mest sårbar? "Det finns inga ord för det på det här jävla språket". Så jag låg där och funderade på varför en de del säljer sin själ till satan och kom på att jag gärna hade gjort det själv men min själ betingar inget pris. Sorry för mig. Mitt liv är värt inget och stoff.

Men det är mitt och vad mer kan jag göra. Så begjut mig med dina okväden.

Det jävligaste i det hela?

Jäg är fasiken nöjd.

Förövrigt är fasiken ett ord jag använder för lite.

Bahdde miiig.

(De som vet kan förstå det sista).

Men ni vet. Allt det där som gör dig lycklig gör din fru lycklig. Just för att det gör dig så ledsen. Så när du svarar mig hårt och fult så är det väl ändå inte mig du pratar med?

Kul, äntligen ett inlägg man bara inte KAN få svar på. För hur ska det gå till? Glömmer, den 3laka har alltid ett svar. Är man dessutom dum och elak så går allt liksom. Så, jag har redan svarat på allt du kommer att säga.

Jag vet. Lättviktigt, inte PK, inte rätt, fel och allt som är dumt.

Men såååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååååå bra!!!!

Om du bara lyssnar.

Vissa dagar ser man ju ljuset. Jag måste erkänna att jag känner mig allt med ensam i världen som tycker att SD inte ska ha sin plats i riksdagen. Faen, skulle jag få bestämma skulle inte ens bokstäverna få finnas. Men så kommer jag på att det är ju så de själva vill ha livet. Ta bort allt som inte passar och så blir allt bra. Så inte ens det kan man få ha ifred.

Men jag undrar verkligen. På allvar. Om någon av alla de jag känner och som jag räknar till respektlabla människor men ändå gått med i gruppen "SD till riksdagen" på fejan har läst igenom partiprogrammet? En halvdansk vill att SD kommer till riksdagen. Ok. Så då är det väl det dags att den där halvdansken betalar de där extra procenten i skatt som det är tal om? Till att börja med. Eller att kvinnan som blir misshandlad av sin bror för att hon hade på sig kjol ska utvisas tillsammans med honom och föräldrarna och övriga syskon just för att brodern är dömd för ett brott?

Men man kan börja räkna upp och det spelar ingen roll. För folk vet inte, de bara tror. De tror att deras egna dåliga lön, frugans tjat och den egna impotensen beror på Hassan som säljer Aftonbladet på söndagen när repsektabla svenskar helgar vilodagen och stänger IKEA. En miljadär kan gråta men han har fortfarande varit Nazist. Tänk... Kamp, sång, rad.

Men det spelar som sagt ingen roll. Man kan tjata, argumentera och försöka diskutera. Alla argument faller platt till marken när de yberblau säger att de inte får säga det som de säger eftersom det inte är PK att säga som de säger. Fast det som är PK är just att säga som de säger just nu. När ska vi annars prata? För 20 år sedan?

Jösses.

Jag försökte verkligen berätta. Jag gjorde allt jag kunde. Men tungan var låst i tanken. Det blev pladder och det vanliga tokiga. Men hur gör man då när man vill berätta hur musik låter inuti skallen? Tonr, harmonier, disharmonier. Hur man kan finna samma känsla hos Chopin som hos Motorhead.

Hur ett enkelt poppsnöre som Robbie Williams blir en religion. Där alla texter faller på plats och infogar sig bland allt det där man kommer sakna med livet den dagen man väl dör. Blodrött och stinkande och ruttnande rosor.

Just nu, i den här sekunden, så är jag vacker. Tills jag går förbi spegeln och finner att jag är åldrande och fet. Fet är värst. Alla de där kilona jag tappade har hittat tillbaka. Gravid utan beräknad förlossning. Vägen till det jag kommer tycka om igen är lång och hård och så jobbig att jag får äta något innan jag ens tänker på saken. Trampa på äggskal och äta äggen, vräka i sig äggen. Frossa i äggen.

Men det är som det är. Jag försökte verkligen berätta.

Jag kunde inte.

Vi känner igen varandra. Vi på bussen ner till stan efter en kväll av skörlevnad. Samma buss, samma mål, samma rödflammig ansikten och samma glättiga ångest. Vi har alla stapplat ur sängen eller golvet eller taket eller vart fan vi nu sov i, på, av.

Det är inte så att vi morsar på varandra och säger hej. Fast det är ju egentligen samma sak kanske. Men vi tittar på varandra, sniffar lite och morrar. För än så länge finns inget vi hatar så mycket som en annan människovarelse som luktar av samma svett och hål och fel och tovigt hår som den där spegelbilden som röker bredvid.

Vi vandrar alla på samma buss, den som mot helvetet bär. Bland småbarnsföräldrar, alltid kvinnor när jag tänker närmare på saken, alltid kvinnor, och pensionärer och annat löst folk. De nyktra, arbetande männen sitter hemma och tar igen sig för att de just är arbetande, nyktra och män. De förtjänar det. Tycker de.

Så vandrar man in på den svenska stoltheten systembolaget. Lite lagom åt helvete för mycket skakis. Lyssnar till någon självgod sate som pratar för högt i mobilen om att "köpa en öl till maten" och man undrar hur mycket den där karln ska äta egentligen? Räcker det med en ko som förrät?

Så. Vi står där. Jag och Bosse Lidén. Räknar inte pengar utan procent. Hur mycket klarar magen idag? Så mycket som det bara är möjligt. Samma svar varje gång men frågan måste ställas.

Kling, kling. Kort drages. Flaskor packas in i påsar och väskor och alla möts vi i supegränden. Den där lilla gatan som ligger precis bredvid systemet där vi nöjt, glatt, nästan religiöst öppnar det första av vad vi nu har köpt och drar i oss så mycket vi bara kan.

Vi tittar inte på varandra. Inte än. Inte nu. Det som gäller är en promenad mot bussen. Allt mer förnöjd som alkohooooooolen vandrar ut genom celler och in i blodet. Samma cell, samma blod.

Sen kanske vi möts, kanske pratar vi.

Men aldrig om den där bussturen, aldrig om den där kön. Aldrig, aldrig om den där doften av surt och fel och bortglömda barn som vi känner strax, precis, när vi öppnade det vi köpt.

Vill du vara med?

Äh! Man läser och så. På nätet finns den där tillsynes eviga fighten mellan Windows och Mac eller Microsoft och Apple. Men ärligt talat. Vi pratar väl om två helt olika saker där? Windows är ett operativsystem, Mac är en dator. Försök ens skruva upp en endaste liten jättepytteskruv på en Mac och du har ingenting. Windows ligger kvar på skivan.

Jag låter lusten att sova ta över efter att min läkare skrivit ut mina sömnmediciner. Jag fick till och med prova en ny som är en gammal. Men den tar vi i morgon.

Och kylplattan som jag köpte på Netonnet och kunde hämta ut idag med hjälp av kära mor gör sitt jobb under datorn. Jässes, laptopen är sval under och stabil som den aldrig varit. Jag försöker hitta de där heta punkterna men det faller på sin omöjlighet. Plus att tangentbordet är i en helt annat ställning, en som är bekväm att skriva på. Ett gott köp pch om 20 minuter får kära mor tillbaka sina pengar som jag lånat.

Livet är gott och så är jag.

Just nu.

Men är det inte så att orden är det som gör att vi kan kopplas ihop? Ja, förutom sex då. Utan ord kan vi bara knulla men det blir liksom inte så mycket mer. Kanske rensar vi pälsen på varandra, den lilla ynkliga vi har. Men säg den kvinna som inte har hår där en människa, om nu en människa inte är ett djur ska ha det. Männen behöver jag väl inte ta upp eller? För böhfelen, vi män har hår där inte hår borde vara och dessutom avsaknad av hår där det borde vara hår.

I lika fulla fall. Orden. Jag fick en verbal total utskällning häromveckan. "För dig är allt ord". Sade hon. För det brukar vara honor som skäller. Männen slår möjligen och bara där ser vi vem som är smartast. Det roligaste med den meningen är att männen fortfarande inte fattar något av den.

Men för mig ÄR orden allt. Jag kan se en riktigt ful kvinna och bli kär för hennes ord. Nej, jag är inte något annat än en libertan. Så klart inte. Utseendet går alltid före allt annat. Nu menar jag att det är det som visar sig först. Men försök prata med ett utseende. Funkar liksom inte. Den bästa varianten är väl att leta upp någon som är vacker, klok men inte så klok att den förstår att jag är ett nerköp oavsett vilken våning du startar på.

Så ska jag göra.

Det har hänt något i världen igen. De där, lyckliga, vackra, har blivit gråhåriga, bredskäggiga. Nu talar vi så klar om männen. Men öven hos kvinnorna har något hänt. En stilla revolution som jag tror är faen så mycket mer betydlesefull än den där predikande behåbrännande saken som kvinnorna trodde de var med om då på 70-talet, innan de födde barnen och var hemma och glömde bort att de skulle göra karriär. Vad nu en karriär är? Men ofta undrar jag hur Schymans barn mår??? Ingen mamma, ingen pappa, bara snälla tanten på dagis.

Själv är jag uppväxt med en pappa som var hemma och en mamma som jobbade. Jo, bara där gick det fel. Så klart. Min far gjorde allt det där med att vara med lilla mig, städa, skala potatis, koka gröt, ta med mig på låååånga promenader i Annelundsparken eller Ramnaparken eller helt enkelt rakt ut i skogen. Där kunde vi stå och dofta på skogen. Han rökte visserligen men det gjorde jag inte. Då.

Sen började skolan och helvetet. Men det är en annan historia.

Fast jag lärde mig en hel del de där åren. Att könet bakom omtanken inte spelar någon som helst roll. Men att det är viktigt, faen så viktigt att man har en tråd med den som man är med som barn. Den tråden finns inte när man är på dagis, hur mycket vi än vill det. Nu kan mina egna barn mörda mina ord, det vet jag. Och det borde de. Men jag kan teorin i alla fall. Sen är det väl uppkörningen som jag inte klarade.

Jag önskar mitt liv hade ett soundtrack just nu. Ni vet. Som på film. För så kan det ju vara ibland, om man anstänger sig. Borås kan bli Manhattan eller Croydon eller vad du vill. Man bara stolpar på och glömmer allt det ensamma som bor i bröstet och traskar. Förbi dom som ser fula ut. De som vill dig illa. De når dig inte. För du har sepiafärgat liv. Pianot klinkar och du går lite för fort.

Men mitt liv är tyst. Jag vågar inte annat. Mina försök att nå yttervärlden fungerar inte. Tror jag. Eller så bryr sig inte omvärlden om mig. Som om jag vore på Kröklingshage. Ni som vet vet, ni andra kan bara tänka något som är sommarvackert men vinterhårt.

Nä. Dags att ta en kopp kaffe och lägga sig.

Som vanligt när det gäller mig, en motsägelsefull historia.

Kommer det man skriver någonsin fram? Jag funderar på det där. Jag skriver och skriver ochskriverochskriverochdriver med allt. Smuts och allt det som är fel och skevt och skumt och nog blandar man in allt det där mörka som finns i ditt bröst fast du inte riktigt vill se det. Man är alltid jag. Jag är alltid man. Jag är en man. Det har tagit mig 39 år att fatta att jag inte kan fly mitt kön. Jag är begaistrad i att vara man. Herregud. Vit, man, kristen. Det kan faen mig inte bli bättre. Även fast jag blandar in svordomar allt mer i mitt språk.

Hur toppar man det? Pingvin? Funkar liksom inte. Jag kan lätt vila en natt bredvid en kvinna, oavsett hennes färg eller religion och sedan gå därifrån på morgonen och veta att jag inte behöver se mig om. Jag blir ingen saltstod. Det är kvinnans Lott.

Ja, ni som är lite teologiskt intresserade kan se det intressanta i förra stycket. Ni andra kan titta nu för nu är Kalle Anka över.

Jag och bara jag, får gå ensam genom ljuset. Ingen får följa med mig och är inte det en nåd att stilla bedja om?

Jo, de tre identiska inläggen tidigare ska vara där. Bara för att jag vill.

Det är rätt spännande att ha en blogg har jag kommit på. Från början lockades jag bara av att få skriva och lägga till snygg grafik till det. Men det brann upp snart och nu sitter jag här, 5 år senare. Funderar på vart de där åren tagit mig och kommer på att ni har faen ingen aning. DET är kul. Så många som tror de vet men ingen som vet något. Lite som när hela Tyskland röstade på Hitler som kansler och sedan sade: meh, jag visste ju inte".

Så. Låt oss göra något vettigt av det som hänt.

Någon? En idé?

Varför ska jag bli beroende av allt jag hittar på livets stig? Är det inte alkohol så är det sex och är det inte det så är det inlagd sill eller Keso. Bacon. Stekta, kokta ägg. Katter. Tanken på en hund. Min gitarr. Tröstlös onani.

Jag nämner inte ens koffein eller nikotin eller soterin eller ferein eller något annat "in" som de inte kommit på än. Ge mig tanken på att få det så är jag fast.

Fast jag klarar mig rätt hyggligt måste jag säga. Om jag jämför. Ingen parkbänk för mig inte. Nä, en stol under köksfläkten och en busstur in till staden är min lilla filiodi.

Men jag undrar bara?

Visst vill man säga något. En kvinna hade för bara ett nyssens tag den oerhörda fräckheten att säga att jag ibland är en lysande dålig skriftör. Först drog jag efter andan. Är det möjligt? Ens att tänka sig? Så klart. Men jag vet inte. jag måste likt förbannat skriva. Det är väl ungeför 3 år sedan, snart 4 som gränsen mellan det jag skriver privat och det jag skriver här suddades ut, inte totalt, men den blev vag i konturerna. Svår även för mig att se.

Så jag skriver. En del hamnar här, en del i mina privata arkiv och en del kommer inte längre än till lappar på bordet eller "notes" i mobilen. Men skriva måste jag.

Vad jag vill säga med det hela?

Jo. Jag är så ytterligt tacksam för att vara benådad från skriftstraffet genom att ni är några tappra få som läser, om inte allt, så mycket. Tack och tack igen. För det kanske inte spelar så stor roll för er och jag är oerhört säker på att ni hoppar över rader, men för mig är det en av alla de saker som gör att jag lever.

Tack.

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

Bara en undran. En sådan som drabbar en på bussen.

Varför har blinda människor solglasögon? Är det inte tillräckligt mörkt?

Lite som en döv med en, säger en,  öronpropp.

DET RÄCKER INTE!!

I höstkylan, allt det våta, är alla ansikten neutrala på bussen. Alla sitter och tittar ut genom mörkret och det skulle inte spela någon roll om man satte eld på hela skiten. Ingen skulle flytta sig, lyfta sig, ens se det. Det svarta har tagit över.

Så faller nya människor in, andra som vi inte sett. Vi dansar den där dansen som bara finns på bussen. Av rädsla för influensa, bakterier eller varandra. Ett steg bak så tar du tre steg fram. Min väska i mitt knä så får du plats på sätet mitt emot mig. Varsegoda. Älskar du mig? Jodå.

Så vi åker där. Stål, plåt, diesel och vatten. Kött som i en liten konserv redo att öppnas av någon vi inte tidigare sett. Inlagda i livets svett.

Men. Slutet är alltid nära i en buss. En hållplats och sedan är man hemma. Stolpa ut. Öppna en burk. Andas, andas, andas. Röka fast alla fnyer åt att man gör det. Ta ett extra bloss just därför.

Älskar jag dig?

Tänk. Hur man än vänder på den del som är bak så sitter den bak. Jag var ju som sagt hos la docore idag. Gott så. Det är jag en smula bortskämd med. För när såg du senast en doktor liksom? Ibland tror man att de är som dinosaurerierna. Man vet att de funnit men faen vet hur man vet det.

Liktväl. En sådan såg jag idag. För det var lite åt det hållet. Att jag såg honom. Ännu en ny. Ännu märkligare än den förra. Han pratade, sen plötsligt slutade han säga nått, stirrade i bordet i en minut, jag vet för jag tog tiden där jag satt, och forsatte. Flera gånger. Till slut ville jag nästan fråga honom om han behöver någon form av läkarhjälp. Men jag är ju ouppfostrade så jag satt lika tyst jag med. Mest för att retas. Jag tror att han ville jag skulle avbryta det hela. Nå, säg att jag ska gå till vänster så går jag rakt ner.

Nä. Vi satt där. Han och jag. Moll tigande. Stirrade i bordet från var sitt håll. Det var inte läge att dra ner byxorna och sjunga en glad sång om delfiner kan jag säga. Nå. Till slut kom han fram till problemet. Lite oväntat måste jag säga. Alltså problemet.

För mycket vätska. Alltså, mina levervärden var måttligt förhöjda. Precis som hos 73% av svenska folket som han sade. Men det värsta, problemet, det som var farligt, var mina saltvärden. Att jag var urlakad. Vi diskuterade det vettiga i att dricka en massa vätska och kom överrens om att det är korkat. En vuxen människa behöver sisådär 2,5 liter vätska, mat inräknat. Ändå går alla med en vattenflaska. Snacka om att vara i farozonen för att få en brakinfarkt. Kaliumbrist någon?

Nåja. Mina prover var likvädeles en smula höga där med som sagt. Så nu ska jag bara dricka starka drycker. För det är mindre vätska i dem. Så tolkar jag saken.

Nja, eller, vi kom överrens om att så KAN man tolka saken men att det kanske inte är det smartaste sättet att tolka det hela på. Men ändå. Livet är som teologin. Fritt att tolka.

Så. Nu sitter jag med en mugg kaffe och låter den skölja ren min kropp på alla de där salterna och vitaminerna man behöver. I morgon, fel, i natt kommer mina pengar och då. Fast det mesta går åt till inget. Idag var jag tvungen att låna pengar av kära mor eftersom mina recept gick på 1475 skr. Sådär bara. Men så blir det nästan gratis eller gratis resten av året. Gud vad jag är tacksam för att leva i Sverige. Än så länge. Ett land som tar hand om dem som är dokumenterat sjuka. Eller? Hmmm?

Det sista var mer menat som en föraning om vad som kommer. För jag är vansinnigt tacksam för allt jag fått tillfälle att bli de senaste åren.

På tal om inget.

Vilken oerhört lång dag. Jösses. Den började redan på morgonen och det är jag inte van vid. Jag tumlade ur sängen när väckarklockan rang och riktigt studsade upp. Beredd på att världen är mitt ostron och att del där anglofilierna hittat på.

Så klart funkade inte kaffekvarnen, så klart orkade jag inte med det, så klart blev jag sur. Men säg det som inte går att ordna med lite hederligt hat. Bank, bank, bank så var kaffet klart.

Väl ute så var bussresan hygglig. För jag blunde och låtsades jag satt på ett tåg till Paris. Men det gjorde jag ju inte. Så klart. Det bara var en sån dag när man inte gör det. Istället hoppar man av bussen vid Södra torget i Borås och hoppar på en annan buss och blir likt förbannat lika blöt på den lilla promenaden som om man badat i Genesarets sjö. Länge.

För att, lång, kort, historia. En ny doktor. Tusan vet om det var han eller jag som behöver hjälp. Varför är alla psykiatriker så knepiga? Inte psykologer, för en sådan har jag faktiskt inte stött på än, men just psykiatriker. De som kan skriva ut mediciner åt varandra liksom?

Tja, vi kom överrens om att jag är på rätt väg, han skrev ut de sedvanliga medikamenterna förutom en ny liten rolig sakt att leka med, Melatonin. Jo, kroppens egna bla bla bla.

Kan funka.

Varför inte?

Sedan dess har jag gått ärenden åt min mor, gått ärenden åt mig själv. Blivit dyngsur på kuppen. Det regnar. jhar jag sagt det?

För den som inte bor i Borås och som gått på den gamla myten om att det alltid regna här kan jag säga att ni har fel. Förutom idag. För hejaduleda vad det regnar. Hela tiden. Tunga droppar som letar sig bakom kragen och in i näsan.

Så jag är nöjd med att vara hemma nu. I värmen. Men min nya favorit, Miles Davies. Löjligt rock och roll. Vem i helvete trodde jag skulle ens orka fatta meningen med jazz? Hade du sagt det för tio år sedan hade jag tagit livet av mig i förtvivlan för den framtidsutsikten. Men här är jag och jhösses vad bra det är.

Jaja. Dags att röka.

Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den här dagen eller inte. Ena stunden så knatar jag omkring i min morgonrock och bara myser sådär jultomteaktigt för att det är söndag och jag har böcker att läsa och katten inte har pinkat i min säng på en hel dag.

Men så känner jag efter och upptäcker att jag har ont i magen och att skallen och att jag är uttråkad. Jag har ett paket på posten som jag inte kan hämta ut förrän på torsdag när jag får pengar. Jag vågar inte spela musik högre än att jag knappt hör den för att jag inte vill att grannen blir upprörd igen. Det börjar redan mörkna ute.

Så jag velar fram och tillbaka och kan då rakt inte bestämma mig. Men jag tror att jag gör ett mentalt krafftag och gör upp med mig själv om att negligera de tråkiga dystra sakerna och koncentrerar mig på det goda i en söndag i november.

Förövrigt, jag har sagt det förut men säger det ännu en gång, Spotify är helt jäkla underbart. Just nu sitter jag och botaniserar i de gamla hjältarna Depeche modes skivkatalog och drömmer mig tillbaka till när jag satt med vinylerna i handen och lyssnade andäktigt till tonerna och texterna.

Så. Det får bli en kopp the för att lindra min stackars mage och en Alvedon för att lindra min stackars skalle och något att läsa för att lindra det tråkiga. Resten ger sig. Det gör det alltid.

Nu är jag förbannat trött på att röka. Jag veeet. Det låter ju helt märkligt från en som briljerar i konsten att röka så absolut mycket som helst och som inte ens har vet att skämmas för det. För det gör jag inte. Trots att man som rökare utmålas som en större skurk än Idia amin, Stalin och Hitler tillsammans. Dessutom är det ju något man fnyser åt och som anses utövas endast av lågutbildade, småkorkade människor. Men allt det där skiter jag högaktningsfullt åt. Att röka är en njutning hur man än ser på saken och jag lovar att man inte dör av att jag sitter och röker på en bänk på torget och man går förbi. Då är det nog värre med alla bilar som spyr ut allt de spyr ut.

Men liktväl är jag totalless på att röka. Den där njutningen jag talade om infinner sig inte längre. Dessutom så har jag ingen lust att drabbas av allt det där som man faktiskt kan råka ut för om man bolmar. Så återigen infinner sig tanken på att ta tag i det där. Jag menar, jag har ju slutat tidigare så jag vet att det går. Jag gjorde ett upehåll på 10 år mellan 1996 och 2006 förutom några ströciggaretter då och då. Men sen gick det som det gick med det där och här sitter jag igen och funderar på att sluta.

Anledningen är mest att jag tycker det är så förbaskat jobbigt att det tar upp så mycket av min tid. För att inte tala om allt detta jagande efter tobak. För råkar det sig så att man bara har ett paket hemma klockan 19 på en söndagskväll så nog faen känner man sig tvungen att ge sig ut i det kalla för att ta bussen in till stan för att köpa ett paket till. Så man inte behöver bli utan vilket alltid känns som en katastrof av episka format.

Men men. Steget till att sluta är stort från när man bara sitter och funderar på det. Ju mer jag tänker på saken så blir jag mer och mer röksugen just nu. Äsch. Så dumt.

Får ta en cigg och fundera på hur korkat det är att röka just den där ciggen.

Jaha. Det var inte svårare än så. Sova lite så försvann det lördagsblåa och jag mår som folk igen. Men är gravt uttråkad. Vansinnigt uttråkad. Jag tycker inte om det. Det behagar mig icke. Nog för att man kan ha tråkigt då och då. Men inte på en lördag. Det vore trivsamt att ha någon att prata med precis just nu. Inte om elände och bedrövelse men om skojsiga saker. Tramsa lite helt enkelt. Jag är på tramshumör.

Bäst som jag satt där, nyvaken och en smula yr av den djupa sömnen så ringde det på dörren. Där utanför stod en barsk granne och bad mig sänka musiken för det lät lite väl mycket ner till dem. Jag blir så trött. Lördagkväll. Och folk orkar bry sig liksom. Fast å andra sidan skulle jag nog själv bli sur om det dunkade i väggarna när jag skulle umgås med familjen och titta på körslaget på tv. Inte för att jag skulle få för mig att titta på det där programmet. Kalla mig elitistisk men det är sån skit att jag baxnar. Jag tittade några gånger för att jag trodde det tillhörde allmänbildningen men ärligt talat. Körsång är så tråkigt att tapeterna krullar ihop sig. Nästan värre än skidskytte. Men bara nästa.

Något som däremot retar mig rätt mycket är att jag missade att katten återigen pinkat i min säng och att jag låg där och blev inpissad jag med. Så nu luktar jag kattpiss. Pust och stånk. Blir till att duscha och byta kläder och annat jobbigt. Om hon fortsätter med det där så vet jag banne inte vad jag ska göra. Stänga dörren till sovrummet kanske? Kan det vara så enkelt?

Nä. En kopp kaffe och en cigg. Musiken på låg volym och sockeplast på fötterna så kanske man får vara ifred en dag när man absolut inte vill vara det.

Fan också. En dag när inget vill sig. När tankarna blir mörka och dimmiga, när tårarna vill bryta fram men ögonen sluter sig krampaktigt. Jag visste väl att de stod där någonstans innanför lyckan i bröstet. Den trygga förvissningen om att de inte längre fanns var full av tvivel och nu är allt det jag ville vara utan här. Kanske går det över, troligen gör det det. Allt går ju som sagt upp och det går ner. Just nu är det ner.

Det räcker men ingenting för att jag ska känna mig usel och vidrig och ful, dum och värdelös. Musiken som strömmar ut ur mina högtalara ger ingen tröst, snarare eldar den på lågorna av längtan efter ett liv som inte är mitt.

Så jag röker och rycker upp mig. Dricker lite vatten och fundrar på att åka och köpa oceaner av öl för att ha något att gråta i. Men det är november och den självuppfyllande profetian är här igen. För varje gång jag lägger handen på den heta plattan som är november för mig så bränner jag mig. Sen tar det veckor, månader att läka allt det där svidande och stinkande varfyllda som blir av den där kontakten med månaden från helvetet.

Så jag fäller en tår eller två. Sölar ner mina kinder med salt och vatten. Katten tittar på mig, vill hoppa upp i mitt knä där jag sitter men hon vet att röken från mina tusen cigaretter skrämmer henne. Så hon bara tittar med de där stora ögonen som jag inbillar mig vill säga något.

Jag läser om hur Tyska landslaget vill spela en match för att hylla sin målvakt som tog sitt liv. Jag hoppas att de får göra det. För att kanske sprida någon som helst förståelse hur den svarta hunden fungerar. Att det inte spelar någon som helst roll hur du lyckas i din karriär eller hur mycket pengar du har eller något över huvudtaget. När depressionen knackar på kommer alltid samma tankar. Förtvivlan över att livet ska vara på det där sättet, rädslan för att aldrig få ro eller aldrig någonsin mer känna glädje.

Men i vilket fulla fall. Jag är inte deprimerad. Bara en smula ledsen. Jag känner och vet skillnanden. För när man är deprimerad så känner man absolut ingenting. Alls. Det är som om själen blir blind och döv. Nu skriker min själ och det kan jag göra något åt. Gudskelov.

Det händer sig så att man beger sig till fridens värld. Där samlas vi, de smutsiga och trasiga och vi som är fel med mödrar som gråter bittra tårar. Vi sitter där och pratar strunt och löser världens problem. Svaret är alltid det samma. Älska varandra och skäms inte för att du vill knulla. Nej, vi vill inte älska, vi vill knulla. Vi vill att alla kramas och tycker om varandra.

Så vi bjuder varandra på en tia när vi möts där vi skakar utanför stadens kyrka. 13,50 kronor till en starköl. En smula frid från livet som jagas av oss. De andra, de som håller skiten från sig, de jobbar och sliter och försöker få sin vardag att gå ihop. De går upp när vi somnar, de gör allt de kan för att hålla skiten ifrån sig. Vi som inte orkade sover då. En orolig ful sömn som slutar med ett uppvaknande när lemmarna skakar och man vill dö om man bara vågade. Man tänker på tåg i full fart och hur lätt det är att ta ett steg framåt. Men man vänder sig och och kräks ner sitt golv.

Men just nu är friden min vän, jag snattrar med en vän och livet är väl lite sådär dom jag vill att det ska vara.

Det är fredag.

Yes i mina blodådror. Grönt, tjockt och renande. När jag tittar ut genom mina fönster ser jag ingenting. Allt är svart och novembertrist. Din hud dyker upp i mina tankar, som en ovälkommen gäst man inte kan förskjuta.

 

Doften sitter på mina kinder. Dyr och vanlig. Smaken av dig finns på mina läppar. Det som är det allra hemligaste du har att berätta i min mun. Tungor som möts och spott som vrider sig i vinden mellan en mun och ett ansikte. Allt det där elaka som finns är fel.

Så jag väntar på att hjärtat ska sluta slå som en hammare i huvudet. Att låta bröstet vila och tänka tankar som är ljusa och vackra. Om dina ben och dina ord. Hur du ler när du strax ska skratta. Allt det där som borde vara mitt men som är något jag bara kan tänka om hur det vore.

Plaster gör oss lyckliga. Allt det där som tre dagar senare är trist och i backspegeln. Som ett batteri man aldrig låter vila. Toner som klingar ut från en vacker dyr flygel är förlorade i samma sekund de är borta. Man minns men kan inte längre känna.

Yes löddrar i mina hjärtan. Gult är det ljus som faller på mitt liv. Vitt är bruset i mina tankar och svart är det jag ser när jag blundar. Explosioner av tankar som aldrig når sitt mål. Så ska det vara och så skall det bli.

Ibland är jag så trött. Så trött så trött. I dag är en sådan dag. Men det är inte någon obehaglig trötthet. Alls. Utan bara en sådan där som gör att jag vet att jag kommer somna gott när det är dags att lägga sig till sängs. Tryggheten i att vara trött och veta att man kan sova är underbar. Men det är så mycket i livet som är underbart.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att den här hösten, den här november är så annorlunda. Men jag är tämligen säker på min vistelse på motivationsenheten. Den sitter i. Vilsamheten i att ha lärt känna sig självt. Att inte vara så förbannat rädd för sina egna tankar, även om de kan slita och riva och göra mig liten och försiktig. Men jag är inte längre rädd för dem. De finns där och är en del av mig och jag borde göra något av dem istället för att fly dem hela tiden.

Så fast allt är mörkt och vått och själen lider av den där obotliga ensamheten som ingen kvinnokropp kan stilla så är jag så förbannat nöjd. Självgod på ett ärligt och riktigt sätt. Jag är nöjd och tacksam för att vara jag. Med alla mina brister och rädslor och fobier och allt det där neurotiska som präglar allt från mitt känsloliv till kärleksliv till finanser. Kanske kommer det gå över? Så klart det kommer. För livet är ju så. Det går upp och det går ner och mitt i allt finns man själv. Det är så för alla men de flesta erkänner det inte. Så jag fläker ut mig på nätet som en ordhora och låter den som vill behaga sig själv av det jag är.

När jag vaknade i morse så somnade jag om igen. Sedan drömde jag en vacker dröm om en kvinna och en lägenhet och ett ställe där jag hela tiden fick ducka för tunga saker som for i luften. Skräck och kärlek som jag trodde var död för 10 år sedan. Fast jag ville sova så vaknade jag och var tvungen att gå upp och pissa. För blåsan kräver sin rätt här i världen.

Men det är nog så att jag vet att för 10 år sedan var jag ett svin. Ett arsle. En riktigt elak sate som gjorde saker som jag kommer tiga om och som präglade alla mina och en kvinnas dagar. Jag kan inte stå för det jag gjorde. Men jag kan ändra mig och det har jag gjort. Jag slår nu för tiden bara i luften. Eller kastar glas och stolar och gråter. Men jag är inte längre elak. Så ofta.

Jag kan inte längre minnas hur jag vaknade de senaste dagarna. De flyter ihop, som droppar i ett glas med vatten när man är törstig på sommaren. Allt blir det samma, men så vackert i strupen. Jag fick pengar av min kära mor och köpte en bok om Lennon. Inte mat, inte kläder, inte något som jag kan visa upp. Men något jag kan njuta av om någon jag njutar av. Kalla mig dum. Var min gäst. Skammen är ordet och det finns alltid innanför min panna. Skammen för att jag inte är det jag borde vara. Men jag är någon som borde bli mer än det jag är. Så jag blir väl det då.

Just nu har jag så många melodier som spelar i mitt huvud. Morrissey, Lennon, Robbie Williams, Kent. Allt det där blandas och blir till något som jag kan sova till, vakna med och leva för. Så ska livet vara. Kanske har jag stelnat en smula i min form. Men då betyder väl det att jag trivs i den?

En dag som den här, när allt är grått och lila och man får tända lampor redan på eftermiddagen så funderar jag ibland på vart livet tar vägen. Hur går det till det hela? Enda dagen är man 16 år och olyckligt, lyckligt kär i någon som doftar gott och kysser bra. Man sluter sina ögon för en sekund och när man öppnar dem igen är man mitt i livet och balanserar på randen till att vara obevekligt vuxen. Om 5 månader blir jag 40 år. Jag är medveten om att jag nog har någon liten kris när det gäller det där. Det är inte de att jag är rädd för att bli gammal. Men jag är livrädd för att inte längre vara ung. Om det ha gått så här fort fram till nu, hur fort kommer det då inte att gå resten av tiden?

Det finns millioner saker jag vill göra men jag inser att jag inte kommer att hinna, inte ens om jag blir tusen år. Tiden räcker helt enkelt inte till. Alla böcker jag inte hinner läsa, all musik jag inte kommer att höra. Alla vackra kvinnor jag inte kommer att få se. Alla dessa varma morgnar i juni som inte kommer bli mina att omfamna. Det retar mig. Oerhört.

Det fanns en tid när jag trodde att livet alltid skulle finnas. Då när jag slösade min tid med att göra saker jag absolut inte ville, men som jag trodde var nödvändiga. När ordet nej inte fanns i min vokabulär. Så dumt. Så dumt att arbeta mest hela tiden, så dumt att arbeta så att man tillslut slockande och blev rädd för ljudet av mobilen som ringde. Att komma på att man gömde sig från människorna på arbetet för att man helt enkelt inte klarade att ta tag i det som de förväntade sig att man skulle lösa. Jag är fortfarande tacksam mot den kvinna som uppmanade mig att sjukskriva mig, sluta jaga och börja läka. Vi gifte oss, jag och den där kvinnan men det var ett dåligt beslut. Man kan inte gifta sig när man är trasig och sönder och faller isär dag för dag.

Men de där dagarna är över och borta. För även om jag vissa dagar mår kass så mår jag så inihelvete mycket bättre idag än jag gjorde då, 2003-2004. Då när ångesten rev i mig och jag lindrade den med oceaner av folköl och tankar på att överge livet. Men det tar tid att läka och jag är ibland förtvivlad över att mitt liv är så begränsat. Men så kommer jag på vilken underbar chans jag fått av tillvaron. Att få plocka isär mig och sedan montera upp allt igen, fast rätt denna gången. Det är få förunnat. Men jag hade aldrig vågat hoppa av tåget om inte den där kvinnan uppmanat mig.


Så jag är väl mitt i livet då. Jag är ensam men för tusan. Det är ju så jag vill ha det. Mitt behov av ensamhet är obegränsat. Visst älskar jag att vara mitt i människors uppmärksamhet, men om jag inte får låsa min dörr, stänga av mobilen och dra ner persiennerna då och då blir jag tokig av stress. Men det är väl med det där som med det mesta som är jag. De ständiga motsättningarna. Löjligt social men med ett behov att slippa interagera med någon eller något. Ständigt positiv men alltid negativ. Klok och sansad med hetsig som en retad tiger.

Det är sådana tankar som når mig en dag som den här. Och varför inte? De skadar inte, de läker.

Och ännu en gång visar almanackan att det är måndag. Jag tvivlar men det är trots allt ett faktum. Så jag biter väl i det sura äpplet och tar ett djupt andetag och förbereder mig för ännu en vecka mitt i livet mitt i november. Jag vet inte vad det är som gör att jag har svårt för måndagar. Det är ju inte så att jag behöver gå upp mitt i natten och dricka mitt morgonkaffe i det totala mörker som bara en vintermorgon kan bjuda på. Men ändå. Gillar inte måndagar.

Någon jag däremot gillar är att min äldsta son fyller 19 år i dag. Faen vet vart alla de där åren tog vägen. Det känns som igår, den där dagen när jag och hans mor befann oss på förlossningsavdelningen på sjukhuset. Det känns som alldeles nyss jag fick hindra henne från att ta hissen ner, bort, ut. Hon ville inte vara med. Men så var hon bara 17 år med. Själv var jag 20 och vi var två barn som skulle bli föräldrar.

När väl den lilla blodiga, slemmiga, skrynkliga pojken kom ut i världen kände jag hur hjärtat slog som en stånghammare i bröstet och jag visste att mitt liv inte skulle vara det samma någonsin mer. Efter att varsamma händer hade tvättat det lilla knyttet och vägt honom, satt på det lilla, lilla, märkbandet runt hans arm så tog jag, för första gången i mitt liv, barnet i min famn och visade honom världen. Jag gck fram till fönstret och vi tittade ut på den mörka kvällen och jag berättade för honom att så ser världen ut. Fast det var nog mest jag som tittade. Han sov så gott han kunde. Vem orkar med att titta på en svart värld när man just har fötts liksom.

Så det där är 19 år sedan. Jag låg i lumpen och tog på mig permissionsuniformen när jag hämtade den lilla mannen och hans mor. Vi åkte hem och sedan dess har han ständigt funnits i mina tankar. Även när de varit grumlade av alkohol och ångest och ensamhet. Nu är han en man och nästa år blir han 20 år, lika gammal som jag var då, den där dagen 1990. Men än är han tonåring och det känns gott så.

Helgen var lugn. Lite ditten och lite datten och en rungande sjungande bakfylla på söndagen efter att jag föll dit och tog till en smula tröst, sådan som är så farlig för mig men som lugnar alla skeva tankar en stund. Så igår sov jag så gott ja kunde. Funderade på att göra något som botade ensamheten en smula men kom på att jag ville vara själv, min egen.

Så idag ska jag nog städa tror jag. Det känns som om det vore en passande syssla såhär i början på veckan. Vädra ut det unkna och instängda, damma mina gitarrer och sedan lägga mig för att läsa eller bara vara. Valet att göra något annat väljer jag att inte välja.

Så. Koka lite kaffe, röka någon cigarett. Duscha och tömma kattlådan. Sådana där saker som man gör för att ge livet mening och mål.

Det är väl så man lever sitt liv?

Det är sådär mörkt. Sådär ensamt. Ett rum med gula väggar. Musik som spelar för högt för timmen. Glasbord, två gitarrer, fel, tre gitarrer. Ingen sjunger. Ensamhet. Som inplockad i bomull. Det ingen viss säga. Det inget vill veta av. Vem är du?

Så jag är jag  och jag kan inte annat. För hur skulle det då se ut? Om det inte vore jag som vorde den främmande fågeln?

Jag älskar dig. Bara så du vet.

Gud, som jag inte tror på. Jag blir galen. Jag blir galen av alla dessa som pratar om att man ska tänka sig ur ångesten. Min elaka sida tänker att det ska bli gott att de kommer att sitta på något åldersdomshem om 60 år och någon käck personal drar in dem i ett rum för att lyssna till metallica och äta surströming fast de inte vill.

Varför kämpar man? Vad är det som får en ensam människa att säga att den ska leva trots att hela världen är emot den? Nu sker det väldigt sällan att de faktiskt är så. Men nog kan man uppleva det så?

Jag vet inte. Kvällen, dagen, har varit så full av upplevelser så att jag inte kan sortera dem. Lite för mycket. Lite för. Skuggorna jagar mig men jag gömmer mig i dem. Jag är rädd. En stark och klok röst i telefonen sade åt mig att jag var fel när vi sågs. Jag som så desperat ville vara rätt. Det gjorde ont i en sekund innan jag fann att det är så det är. Varför vara så rädd för att vara sig själv? För det fann rösten i luren att jag är, när jag skriver, när jag pratade.

Men. Jag är, så desperat jag försöker berätta det, så mycket mer än den jag skriver. Men jag var nervös när vi sågs. Som sagt. Så orolig för att vara rätt så att jag blev fel och ju mer fel jag blev ju värre blev det. För att vara rätt måste man sluta vara fel.

Mitt liv är en härva av ett nystan av fel och rätt och saker jag vill säga. Jag står maktlös inför kärleken igen, som Kent sjunger. Nu menar jag inte den innerliga kärleken utan den som man vill ha, jo, ha, från någon man tycker om.


Men, mitt liv är som det är. Ditt liv är något annat. Något helt annat. Din vägg där drömmarna visas är inte min vägg. jag har min vägg. Att slippa ta beslutet.

Eller hur?

Jo, Jag har nog snöat in på det där med en vän som dömt mig utan att ha koll på läget. Jag vet. jag vet även att jag har prövat hans tålamod. Men det vore gott att bli dömd för det jag de facto gjort och inte det jag sägs ha gjort. Förutom att det hade varit trevligt att någon som kallar sig vän går förbi en avsimmad vän och kollar läget och om vännen behöver hjälp. Men sånt är inte livet, inte på riktigt. Faen. jag kunde legat där och mannen jag kallat min bästa vän knatade förbi och skämdes för mig.

Men. Men men men. Egentligen så spelar det ingen roll. Alls.

Jag har efter att ha vandrat i öknen som de säger hittat mig själv. Det betyder inte alls att mina problem är över eller att jag är felfri. Men jag vet vad som måste korrigeras. Däremot så har jag vara en vag aning om hur jag ska göra det. Min lust för livets fula sidor är allt för stor. Alkohol, kvinnor, svek och lögner och våld. Men jag ska komma ifrån det där. För jag vill det. Inte för att jag måste men för att jag vill.

Så all min ångest, alla mina kval, alla mina synder och all min lätja har lett mig till svaret.

Nu fattas bara resten.

Det är märkligt det där med musik. En dam jag känner, en vän, sade att man blir sjuk av Kent. Jag fattar ingenting. Man blir ju frisk av de dystra texterna. Men då kommer jag på varför folk tycker min blogg är kass. Nä, jag jämför mig inte med J.Berg, men ändå. Jag blir frisk av att skriva och en del vet jag känner igen sig och tycker det är bra. Men andra tycker det är kass och blir sjuka av det jag skriver.

Jag njuter av Lennon, Morrissey, Sinatra, Elvis, Kent när de botaniserar i livets elände. Då kan jag dyka ner i det utan att skada mig själv, smaka på skiten och stänga av när jag vill.

Jag har jagats av en tanke de sista veckorna. Jag och min son satt och pratade om det där med ångest. Om att ingen kan förstå. För det går inte att förstå om man inte varit där. Inte en gång, inte två, utan vecka efter vecka efter vecka efter månad. I mitt fall i 18 år, varje jävla dag. Vi lekte med tanken om att ha en kvinnlig terapeut och säga till dem: Jo, jag förstår att det gör ont att föda barn. För det gör man ju. Men att uppleva det, dag ut och dag in och inte veta när det tar slut. Kan någon förstå det?

Jag är förbannad. Ledsen, så att jag vill gråta. För ångesten har kidnappat en bra del av mitt liv. Lämnat mig på badrumsgolvet, naken för att alla kläder kväver mig, i mörkret. De säger att en panikattack tar slut inom tio minuter. SKITSNACK. Den kan hålla på i timmar, i timme efter timme. Fan ta tio minuter. Tio minuter kan dra åt helvete.

Mitt liv är begränsat. Eller fel. Har varit begränsat. Och säger någon att det bara är att ta sig i kragen så stryper jag fanskapet. Men den kommer ändå inte att förstå så det är ingen mening. Folk tror de har ångest om de har missat att spela in Idol. Lev med den bergfasta tron att du ska dö precis strax och lev med vetskapen om att den tron är fel men att tron ändå tar över hela din kropp. Lev med det i en vecka och kom sedan och snacka.

Jaja. Nu ska jag ta en kopp kaffe.

Jag släpper inte gärna någon nära in på mig. Det kan tyckas som en paradox med tanke på min utlämnande blogg, men då glömmer du som läser att jag väljer det jag skriver om här. För detta är bara en fernissa. Utanpåverk. En bild av en människa som jag väljer att släppa ut. Det komplexa som är jag behåller jag helst för mig själv.

Men så finns det några människor som vet mina innersta farhågor, glädjeämnen och har en nyckel till det som är jag. Det är en lite skara. 3 stycken ungefär. Inte ens kvinnorna jag levt med eller älskat vet allt. Men så får man en dolk i ryggen. en vän som inte var en vän. Jag kan bara säga:

Så klantigt. Igår skulle jag ta min medicin som jag tar på dagen och fumlade till det hela så att jag tog min sömntablett istället för den jag skulle tagit. Resultatet? Jodå. Blev ofantligt trött och somnade vid 16-tiden, tror jag och vaknade vid 2 i natt. Pigg och utvilad. Så det var bara att gå upp och försöka göra något vettigt av natten. Det gick sådär kan jag säga.

Men nu är jag i alla fall vaken och det är lagom tid att våga sätta på lite musik, äntligen. Planen för dagen är att duscha, städa lite och sedan ta mig in till staden för att hälsa på tant mamma som jag inte har hört av mig till på en vecka nu. Det dåliga samvetet gnager och gnider min själ så det får allt bli av det där idag.

Jag lura lite på att blåsa ur min dator och installera om windows Vista och sedan lägga på windows 7-uppgraderingen eftersom det krånglar lite här och var då och då. Inga stora problem, men det har ju blivit en hel del program installerat sedan jag lade in Vista förra gången. Det brukar sällan vara bra i längden för systemet att ha en massa inlagt. Men orkar jag verkligen med det där idag? Det brukar ju alltid ta nästan en dag att få allt på plats som man vill ha det och uppdaterat. Nja, får se. Det bästa hade väl varit att ha en ren installation av WIN 7, men det hade jag då rakt inte råd att köpa.

Nog om det. Nu ska jag ta en kopp kaffe och bara njuta av att dagen har börjat.

Det är gott att sova. Säg inte annat. Igår kväll var jag hur rastlös som helst. Det kröp i hela mig och jag ville nästan hoppa ur skinnet. Men efter att jag lagt mig för att läsa lite så somnade jag hur fort som helst. Märkligt. Så när jag vaknade i morse så var alla lampor tända och livet var liksom redo att återtas som om inget hänt.

Givetvis så började dagen med att datorn krånglade. Jag har precis uppgraderat det hela till Windows 7 och är totalt nöjd med det. Förutom då att det bråka lite med mig då och då. Fast det beror nog mest på att jag har uppgraderat och inte gjort en ren installation misstänker jag. Men det där var inget för en expert som mig utan jag fixade till det hela lätt som en plätt. Eller, nja, efter att jag hade svurit som en borstbindare kanske jag ska erkänna.

De pratar om att det ska snöa. Jag blir inte det allra minsta förvånad. Det är ju faktiskt november. Men jag är säker på¨att en massa bilägare kommer att bli jätteförvånade över att snö är halt. Det brukar vara så. Samma snömängd som skapar "trafikkaos" i november räknas som en baggis i februari. De där 2 cm som skapar olyckor och köer och elände i början på vintern är inte något som ens räknas som snö i slutet av den kalla årstiden. För att då är folk inte längre förvånade över att det är halt och kör likte lugnare.

Själv har jag en gång blivit så förvånad över att snö och is är halt att jag körde rakt in i en annan bil. Det blev bara en knycklig plåtburk kvar av min kära Toyota Corolla, den som jag köpte 1988 när jag precis fått körkort. Den rullade tacksamt åt mig i 9 år innan den där olycksaliga lilla backen och den där stora stygga Saaben. Men jag lärde mig att vinterdäck är en bra grej och att man inte kan köra på vinter som man gör på sommaren.

Nog om det. På tal om inget ska jag ta en kopp kaffe nu.

Nä fy vad livet är tråkigt i november när det är söndag och natt. Men så är det ärligt talat natt mest hela tiden i november så varför bry sig? Nä. I år ska jag låta eländet passera. Titta på det, fundera på hur det vore om man vore mitt i det och låtsas att jag är någon annanstans. Som att titta på ett ykort från en god vän som är på semester i ett varmt land. Fast tvärtom. Liksom. Bara låta tiden rulla på och vips är det dags för julafton.

Så får det bli. Nu ska jag nog lägga mig i min säng och låta täcke och kuddar och böcker och musik och katten värma mig. Fundera på alla de farhågor jag jag hade för ett år sedan, innan de tog en del av mig, och komma på att jag har det förbannat bra. Låta alla tankar på en kvinna, vilken som helst men helst en speciell, vila lite. Bara njuta av att leva och glömma bort den där djupa fruktan för döden vila lite.

För det är nog så man ska leva sitt liv. Tror jag. Fast vad vet jag? Även om jag har en swagger så går jag med huvudet böjt. På en och samma gång. Fast inte samtidigt. Men jag har hittat tillbaka till mina ord igen och någonstans väntar livet på att jag ska ta steget ut från grottan jag befunnit mig i 20 år.

Så jag tar väl klivet då.

Det här är ju helt löjligt ju. Det är kallt. Snorkallt. Inomhus alltså. Ute är det säkerligen ännu kallare, men det har jag ingen som helst lust att känna på så jag håller mig innaför mina väggar och dörrar. Likt förbannat är det kallt. Det brukar inte vara kallt i min lägenhet, så varför det är det nu förbryllar mig. Kanske är det jag som blivit ett år äldre sedan förra vintern?

I vilket fall så har dagen ägnats åt precis ingenting. Jag har rökt och druckit kaffe och bara varit alldeles förtjusande. Det räcker så bra en dag som den här.

Igår hade jag däremot en totalt jättelyckad dag. Jag och min äldsta son knatade ner till Knalleland och umgicks på det där sättet som man har en bild av att det ska umgås mellan en man och hans son. Äntligen kunde vi mötas utan att krångla in oss i det där kriget som vi har varit inveckade i sedan den kvällen han föddes. Vi pratade och snattrade och gick och tiden bara försvann. Det åts upp av livets svarta tidshål och jag saknar redan känslan av ljublande lycka jag hade i bröstet när vi pratade och kunde känna igen oss i varandra.

Så nrä jag väl kom hem så somnade jag lycklig och det var ett tag sedan så det var varmt välkommet. Idag vaknade jag inte speciellt lycklig alls eftersom jag försov mig. Tanken var att jag skulle åkt med min tant mamma och hennes väninna till kyrkogården men jag sov så gott så gott. Fast mitt samvete är tämligen rent eftersom jag var och tittade till herr far häromdagen. Han ligger kvar där vi lade honom kan jag berätta.

Nä. Nu väntar jag bara på att Elfsborg ska spela slut den sista hemmamatchen för säsongen. Än så länge leder de med 1-0. I Göteborg så har AIK än så länge tagit guld och jag är rätt säker på att resultatet står sig. Surt men sant. Jag är inte mycket för det där med IFK-hatet som man ska ägna sig åt som Elfsborgare utan tycker nog det vore kul att AIK kunde tvålas till lite av ett västkustlag. Men saker är som de är.

Så. En kopp kaffe till och så får vi se vad dagen erbjuder i fortsättningen. Bara det inte vore så kallt.