WoBWorld

Nyårsafton 2009. För 10 år sedan vad mitt liv en katastrof. Jag hade bara börjat falla, men det visste jag inte då. Jag trodde i min enfald att jag inte kunde ramla hårdare eller längre ner. Det där oerhört viktiga tolvslaget stod jag på min moders toalett och grät bittra tårar för att jag hade slängt bort det som var viktigt i mitt liv.

Nu är livet helt annorlunda. Jag har plockat upp allt som jag i mitt vansinne har spridit omkring mig. Solen skiner och på Viskan ligger isen som ett lock över våren. Jag har det bra. Förbannat bra. Betydligt bättre än jag förtjänar. Egentligen. Förutom allt för många överviktskilo så är jag fysiskt frisk som ett lyckligt barn. Allt kaos inne i skallen har jag börjat sortera och få ordning på. Jag är inte i närheten av att förstå mig själv än, men jag är på väg att lära känna mig.

Kvällen ska jag spendera tillsammans med katten, röka en cigarr och sedan somna lycklig i mitt eget hem. Det kunde gått så mycket värre om jag inte haft människor som förlåtit mig gång på gång och gett mig alla de där chansera jag behövde för att ställa mig upp på knä och sikta mot himlen, fast den var så långt bort och så dimmig.

Jag tror jag ska dammsuga lite. Putsa borden och sedan värdigt gå in under det varma vattnet i duschen för att få bort allt lukt av rök och nederlag. En anspråkslös nyårsafton. 10 år är till ända. Nu följer 10 goda år och vad som sedan sker vet jag inget om. Men jag har bestämt mig för att inte lida mer.

Jag är trött på alla låtsasrevolutionärer. De som bara låtsas för att de röstar på Såssarna men begraver sig bakom hypotekslån och ett växande berg av saker som de inte skulle sakna om de vore på en öde ö.

Jag påstår mig inte vara bättre än dem. Inte finare. Inte en elegantare människa. Men ärligt talat. Att skrika om sänkt skatt och gratis sjukvård, att tycka att föräldraledigheten skall delas lika eftersom barnen är 15 och 23 år är inte värt ett enda skvatt. Inte ens svetten som bryter fram när deklarationen skall fyllas i.

Då är det bättre med de nya blåa. De som är ärliga med att de skiter i alla andra utom sig själva. Så frun har varit hemma från jobbet mer än dig för att "ta hand om barnen"?. Kul för henne. Du har ju behövt infinna dig på kontoret varje dag. För att jaga det där som du inte kan känna smaken på men nog känner igen när det sätter sig i halsen på dig.

Troligen skulle jag med jaga. Om jag inte börjat tänka. Börjat känna efter. För vad är ett betalkort i handen när du kan få en munfull av bröst?

Så.

Sov.

Ett år har snart gått. Jag har ingen som helst aning om varför vi envisas med att dela upp våra liv i sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor, månader, år. Så förbannat dumt.

Ingen lovar att sluta röka på en onsdag i mars liksom. Nä, vi delar upp vår stackars tid på jorden i delar. Allt som vi lovar sluta med är en bit framför. Inte nu, men då. Så nu byter vi år och då jäklar i min plåtautomobil ska vi lova så vi spricker. Fulla och fula, men slipsen på sned lover vi det där guldet och de gröna skogarna.

Usch så dumt. Själv lovar jag, från och med i den här sekunden att sluta äta morrötter.

Jodu. Sån är jag.

Nej. Jag är nog ingen riktig man. Jag är något mitt i mellan. Otvivelaktigt heterosexuell, men förbannat trött på att inte få gråta när jag vill eller måste. Mina axlar sitter stax under öronen för att jag är så spänd. Män ska vara spända. De ska ha enorma penisar (men vid gud, inte fööööör stora) breda axlar och ett enormt självförtroende. Aldrig rädda. Alltid beskyddande. Liten spänd röv, så spänd att du inte kan slå in ett vasstrå med en slägga ens.

Jag är inget av det där. Jag har ingen V kropp. Snarare en buteljkropp. Inget som helst självförtroende. Alltid rädd. Vill helst bli beskyddad. Mitt arsle är visserligen spänt men fullt av celluliter och slår du med en slägga kommer allt in, även underarmen. Jag önskar att jag vore ung eller rik så att jag fick ha kajal. Ingen man vill ha det. Min penis är en bit under medel. Vad nu medel är. Enorm är den då rakt inte. Inte på långa vägar.

Nä. Jag är nog ingen riktigt man. Jag är orolig, panikslagen redan innan jag vaknat. Mina lakan är svettiga och min nacke värker när jag går upp. Rädd, så rädd för att inte duga. Vän med tanken på att jag inte duger. Min sexualitet, den som brann i mig, den som förgörde mig och allt kring mig, den som gjorde att jag ramlade i alla gropar jag kunde när groparna lovade mjuka läppar och varm hud. Den är död och jag är nog ingen riktigt man.

I natt sov jag bredvid en kvinna. Mest av en tillfällighet, mest för att jag ville. Men det vanliga lockropet infann sig inte. Hon var trött, ville sova, ville läsa, satt långt från mig i soffan och vi såg en hel film som jag inte såg eftersom det enda jag kunde tänka på var att hon hela tiden drog sig undan.

Men så klart hon gjorde. Hennes val är inte mina men hade jag valt hade det inte blivit så. Men mitt kön i nönen sov. För att jag inte vågade, för att jag inte kunde, för att hon inte ville. Mätta på pizza satt vi där och tittade på tv och funderade på hur i hela fridens namn vi skulle lösa problemet att inte vara ensamma.

Morgon följer. Panik som skriker i bröstet. En fobi för att ramla ut ur lägenheten, ut genom fönster eller balkongdörr. Vi pratade. Var. Nära men ändå långt borta. Jag var i mig, hon var i sig och jag ville gärna va i henne. Men en gentleman tiger. Tiger, tiger, tiger. En Nalle Puh-tiger. En morot på tv.

Vad liten den är. På tv.

Fotbad. En oöverskattad lindring för själen.

Så mitt nyår blir ensamt. Det ska vara så. Ensamt. Med katten. Som kommer vara liten och rädd för att det smäller.

Nä. Jag är ingen man.

Kanske är jag en katt?

Dagen som är den allra näst sista på året. En tid för eftertanke. Eller kanske företanke? Jag vet inte. Vet gör jag sällan. Alldeles för sällan. Men jag har köpt en soffa. 650 spänn på Myrorna och jag har ingen som helst aning om hur jag ska få hem den. På lördag måste jag hämta den. Men det löser sig väl. Hoppas jag.

Sen ska jag ligga i min nygamla soffa hela våren, titta på bra filmer, fippla med gitarren, läsa, bara vara. Kela med katten, alltså petting. Känna att jag har ett hem, ett helt hem, för första gången sedan 2004. Underbart.

I vilket fulla fall ska jag nu röka en cigarett och tänka på att köpa lite mat. Ingen dum idé alls.

Inte alls.

Jag drabbades av svår nostalgi igår när jag skulle somna. Alltså allvarlig nostalgi. Jag låg och läste en alldeles utmärkt biografi om Lenon (såklart) och fann att han funderade på att skriva sina memoarer under sin sista tid i livet. Han stod på tröskeln till 40-års åldern och jag funderade på att det gör ju jag med. Jag känner ett flertal som fyllt eller fyller 40, däribland de små trollen till tvillingar som jag umgicks med när jag var liten, de fyller 40 idag. Grattis K och B!!!

Men när jag låg där så började jag fundera på vad jag kom ihåg av min egen barndom. Då för en sisådär 30-35 år sedan. Minnen vällde upp i skallen på mig. Till min stora förvåning så kommer jag ihåg mer än jag trodde. Färger, dofter, texturer, känslor, konversationer och människor.

Det är förbluffande att man kan komma ihåg så mycket från sina tidiga år när man knappt kan komma ihåg vart man lagt tändaren för bara 5 minuter sedan. Som jag låg där i min trygga sängkammare mindes jag min favoritsten vid stranden på vårt sommarboende ute i skogarna vid Tvärred. Doften av sommar och värme och trä och någon sorts olja som kom fram när man öppnade dörren till den lilla stugan som låg på vägen till stranden och där far hade alla sina fiskesaker. Den otäcka stentrappan upp till huset. Den där det kunde finnan ormar bland de staplade stenarna.

Gubbarna på tapeten i det rum som var mitt i huset. Män med höga hattar och kvinnor som cyklade på såna där cyklar med ett jättestort hjul och ett litet. Jag brukade ligga på kvällen och titta på den där tapeten innan jag somnade. Fundera på vart alla skulle.

Jag kommer ihåg hur träden slöt sig kring och över en när man gick från stranden till huset. Brunnen där min morbror brukade sänka ner sina öl i en korg och ner i det kalla vattnet djupt där nere. Hur det kändes att sitta och guppa på en lite eka i sjön.

Allt det där känns som om det skedde i går. Märkligt.

Jag tror jag ska skriva ner vad jag kommer ihåg. Inte för att det intresserar någon annan än mig själv, men för att få ordning på alla minnen.

Men inte idag. Idag ska jag in till stan för att handla lite nyårsmat tror jag. Spela gitarr. Jösses vad kul det är att spela gitarr. Fasen vet varför jag inte gjort det på flera år?

Vart kom det ifrån? Det enorma städryck jag just gått igenom. Här har jag minsan städat badrummet från topp till tå. Förresten varför säger man badrum? Jag har inget badkar. Duschrummet? Klosetten? Toa? Dass? Skit samma liksom. Men rent är det i alla fall, det där rummet.

Sen fortsatte jag av bara farten och gick igenom det mesta av köket, rengjorde ugnen och fejade så att jag skrämde slag på katten. Samlat ihop alla tidningar i sovrummet, hittat mina vinterskor i den stora garderoben, rengjort datorn men tryckluft, försökt laga min trasiga mobil, spelat gitarr. En massa, massa, massa.

Men sen försökte jag sjunga. Jag har inte sjungit på lång, lång tid. Alltså, jo, jag har gått och hummat lite försiktigt. Men inte satt mig ner med gitarren och sjungit. Faen. Jag kan verkligen inte sjunga. Jag har dimmiga minnen av att jag kunde det en gång i tiden. Men hela halsen spänner sig och allt som kommer ut är i fel tonart, fel takt och nästan fel låt. Det låter för jävligt helt enkelt.

Men jag ska inte ge upp. Inte för att jag någonsin kommer vinna Idol, eller nått annat heller förresten. Kanske möjligen något förvirrat hjärta men om det vet vi intet för tillfället.

Det var samma sak när jag för första gången på några år plockade upp gitarren. Inget blev rätt. Fingrarna kunde inte sin plats. Ackorden blev skeva och konstiga och framför allt bortglömda. Ett enkelt C var en hemlighet för mig. Nu är jag snart i min gamla form igen när det gäller det där. Absolut ingen sologitarrist, men spelar bra kompgitarr. Vet min plats.

Det enda är att jag fortfarande kämpar med att komma ihåg vad de olika ackorden heter. De öppna kan jag såklart. Men allt annat är något jag hela tiden får slå upp på nätet.

Jajaa. Ska väl bi samma sak med rösten med. Kommer säkert att kunna slappna av och hitta rätt tonart. Hoppas jag.

Nä. Nu ska jag snart värma en frusen pizza och sedan kolla på tv.

Livet är fortfarande helt ok.

Så var annandagen över med alldeles snart. Nu ser vi fram mot nyår och det är dags att vända blad i livets kalender. Själv ska jag inte göra något alls. Bara vara hemma, ta en cigarr och dricka något gott.

Idag har jag inte fått speciellt mycket gjort. Mest tittat på tv, vila, pratat lite med äldsta sonen som var här och plockade upp sin gitarr som han lämnade här igår. Jag måste säga att jag mår vansinnigt bra just nu. Julen blev ungefär som jag önskade. Förutom magknipet då. Men det gick ju över så det har jag ju snart glömt. Men att få umgås med mina barn så länge igår var helt fantastiskt.

Förr om åren brukade vi dela upp julafton så att barnen var halva dagen hos sina mödrar och andra halvan med mig. Men det har varit så stressigt, för alla tror jag. Så det kändes extra skönt att kunna vara tillsammans lite längre genom att vi flyttade hela julfirandet till juldagen istället. Lite mer tid att hitta varandra.

För det är så nu för tiden. Jag och min äldsta son pratade om det där lite igår. Om hur alla har glidit ifrån varandra lite. En del beror ju på att ungarna börjar bli stora nu. De sover inte längre i pyjamas liksom. Men en hel del beror ju på mina ångest och depressionsproblem plus drickandet. Det är sorgligt men sant. Så nu för tiden så hittar vi inte fram till varandra direkt som vi gjorde för en 5 år sedan. Men till slut så finner vi den gemensamma nämnaren och då blir allt mycket lättare.

Så jag hoppas att mina barn vill besöka mig lite oftare än vad som har varit fallet. Och att jag orkar hålla uppe kontakten utan att isolera mig igen.

Ja det är mycket att tänka på. Så jag ser fram mot just framtiden. Det kan bli riktigt riktigt bra det här.

Däremot funderar jag på att skrota WoB. Den där delen av mig som när han framträder så ofta är sur och tvär och en obotlig besserwisser. Den delen finns ju i mig. Men det kanske är dags att låta hela det som är jag ta över bloggen? Jag vet inte.

Fast det är ju det som är förunderligt med livet. Man vet så förannat lite att varje steg, varje andetag, varje sekund är ett äventyr som kan innebära stora förändringar i livet.

Så fantastiskt.

Juldagen höll allt på att bli en katastrof. Jag vaknade av att jag mådde otroligt illa och magen gick i gång som en utombordare. Det gick rätt snabbt upp för mig att man nog ska ställa in maten mellan tagingarna. Det kan lätt bli lite körigt i magsystemet.

Så när mina barn kom var jag lite vackert vit i ansiktet och sprang mellan vardagsrummet och klosetten medan barnen blev allt längre i ansiktena och en tyst och dov stäming spred sig. När sedan jag och yngsta sonen skulle bege oss till affären för att köpa lite godis så stod det fel öppetider på närmaste affären när vi kollade upp det på nätet. Så det blev bussen till knalleland och vi som bara skulle vara borta några minuter försvann från familjens radar i en timma eller mer.

Men sen ordnade det hela upp sig allt som kvällen gick. Kvällen slutade med att jag och äldsta sonen satt och snattrade om politik, humor, krig, musik och klädsmak till sent på natten.

Så nu är jag på ett riktig gott humör, men förbaskat trött. Väldigt trött. Dessutom är jag rätt så rejält hungrig men jag vågar inte riktig ta chansen att äta allt för mycket. Magen ska man vara rädd om :-)

Jag är nog inte mycket för det där med jul tror jag. Fast jag alltid inbillat mig att jag älskar högtiden. Men idag har jag inte gjort något juligt alls. Förutom att äta en massa mat, men det kan man ju göra andra dagar med. Men så kommer vi till det där med tv. Göta kanal, med alla gamla fina skådespelare, Grisswalds julfirande. Underbart. Helt klart underbart.

Det är när man tänker på det där som man (jag) kommer på att julfirandet har blivit något helt annat än det var. En gång, för tusen år sedan, firade man midvinterblot. Sen kom jeppen Jesus in i bilden och då firade vi hans födelse. Nu är det "barnens högtid". Ingen vet nog hur det gick till. Men så blev det. De vuxna dricker glögg, snaps, äter kött och fisk. Barnen sitter med sina julklappar och är nöjda med det. I flera minuter. Vi byter saker med varandra. Massa saker. En pepparkvarn mot ett iPod. Ett presentkort mot två.

Så jag är nog rätt nöjd med att inte göra något annat än titta på tv, röka och veta att livet kan ta slut varje sekund. Chevy Chase gör mig glad, men jag saknar "Vilket underbart liv" fast jag har för mig att jag köpt den på dvd så det kanske kan kvitta.

Julafton är över och har gått över till juldagen. Då alla kan andas ut och faktiskt må sådär bra som man förväntas göra redan på julafton. Så jag ska bädda soffan hos kära mor, lägga mig och titta på tv hela natten. Må bra. I morgon kommer mina barn och då ska vi umgås. Ett bortglömt ord. Vi ska umgås och jag ska njuta varje sekund över de där underbara människorna som jag har en liten del i att vara början på. De sover inte längre i pyjamas, de åker inte längre pulka. Men jag älskar dem.

Så återigen. God jul och kanske syns vi någon gång.

Nä, att vara tyst ligger inte för mig. Låt mig skälla lite på dig, regeringen, alla andra som jag kan tänka på. Nä, skoja bara. Inte på julafton. Jag sitter och gav upp tanken på att inte titta på Kalle Anka. Hur ska man göra liksom för att inte titta? Så nu är det Ferdinand. Inte för att jag tittar, men jag lyssnar. Tanken är att ta sista bussen till kära mor, äta lite, kanske titta lite på tv. Karl-Bertil får man ju inte missa. PÅ riktigt. Ett julprogram som faktiskt handlar om julen. Det ser man inte så ofta.

Nä. Uscha. Vad håller jag på med? Blogga om något helt meningslöst på själva julafton?

Tyst mina fingrar så får ni socker.

Jaha. Julafton och alla är glada. Det är dags att lägga ifrån sig det bittra, sura, arga. Jag tror att jag kan fixa det. För några dagar. Inte för att jag är säker, men nog borde det gå?

Så från min lilla lägenhet önskar jag alla en god jul. På riktigt. Utan att mena något annat än det jag skriver. Umgås, ät, drick, men inte alkohol, titta på valfri anka på tv. Men återigen. Glöm inte att älska. Så mycket du bara kan och orkar och helt lite mer. För det är viktigt det där. Att bry sig och älska. Att vara närvarande. Att leva. Nån dag tar allt det där slut och då är chansen borta.

Le. Även fast du kanske inte vågar.

Och du. Sitt inte här och glo på nätet och en vansinig mans raljerande. Vakna upp en smula.

God Jul!!!!!!!!!

Jag vill så gärna tycka om dig. Älska dig. Men det går inte. För du är en idiot. Ett svin. Nått jag spottar på. Kräks för. Dra åt helvete.


Men jag älskar dig.

Jag låter dagen, kanske året avslutas. Men den allra bästa låt jag vet. Den enda som förklarar vad jag är. Hur du borde se mig. Hur jag önskar du skulle se mig.

Personligt ansvar är ordet för året. Så vad är problemet? Alla dessa som snattrar om att andra borde ta personligt ansvara ta inget. De skyller på någon annan. Helst regeringen. Inte ens den som är nu utan de som var för 3 år sedan. "Folk borde ta sitt ansvar" säger de medan de sitter i sin folkhemsvilla och jäser med sina folkhemspengar.

Men. Jobba svart då. Skit i din nästa, för den tror du ju inte finns ändå. Gnid arslet mot mammons gud och gnid in kuken med det gula vackra. Håll käft, tig still och sluta gnälla över att du fick en utbildning, med fri skolmat. Att du kunde gå på högskola och ta mininimala lån. Att din anställning kom av sig självt. Skäll, släll och låt ditt barn ligga på samhällets gratis avgiftning. Flytta till ett av de där länderna du prisar och betala priset.

Men du har inte råd?

Tig.

Jag har varit i staden av alla städer. Funderar på att utvandra. Bara för att jhävlas. Mot någon. Oklart vem.

Vi firar en arabs födelse, eller om du inte vill det så en jude. Men då var det lite samma sak. Det är det inte nu. Så av någon oklar anledning så köper vi sönder vår ekonomi för att vi tror att en pojke blev född för 2000 år sedan och att hans mamma var oskuld och hans pappa... gud? O ja. Så klart. Jösses. Det är ju det som Tiger Woods skulle sagt till Elin. "Det var inte jag, det var gud". JA HERREJE.

Så vi handlar, äter, dricker, slår och är svin under några dagar för att fira en man som hyllade asketismen? Typ, inte äta, inte handla, inte knylla, inte supa? Jodå.

Äsch. Folk, jo du, är ta mig faen idioooooooter.

På bussen satt det idioter och pratade om datorer. NEJ, det heter inte data, det heter dator. Data är fakta. Idiot igen. De snattrade om att virusprogrammet bråkade och svaret var, från den i gruppen som visste nått, att man ska avinstallera virusprogrammet. Idioter. Som att se genom en glaslök. Som att lyssna till en seg jättedeg som pratar fast den inte kan. Jöässes.

Staden var trög. Lite bakslagen. Jag vandrade. Letade efter nått som kunde ge mig tillbaka livet. Inget fann jag.

Folk, ja du, är idoter.

För att vara så kyrkliga som vi låtsas vara så är vi rätt sällan i kyrkan?

Jag är aldrig där.

SÅ har jag det sagt.

Resten är upp till dig. Leva ärligt eller i en lögn?

Jag sitter och läser tidningen. Gårdagens tidning. Varför jag inte läste den i går är ett mysterium för mig men så är fallet. En fullständig kannonand av insändare represtenterar den sittande maktens åsikter och sablar ner den förras dito. Väl så kan man tycka. Det har varit åt helvete för mycket vänsterprat medan Reinfeldt har lekt statschef över Europa. Allt som är för mycket skämmer brygden liksom.

Men nu så sitter då jag, här i Viskafors, en av alla dessa som går under benämningen "förtidspensionerade" fast jag bara är långtidssjukskriven och faktiskt en smula krasslig. Alla använder statistik utifrån sin egna paradigm. Så jag läser att en långvarig sjukskrivning gör "tröskeln" in tillbaka till arbetslivet högre.

Jo. Men det kan inte vara så att en långvarig sjukskrivning betyder att man är långvarigt sjuk och kanske inte kan jobba även på längre tid? Att problemet är sjukdomen och inte sjukskrivningen?

Jag vet inte. Jag vet oftast inget alls. Men jag tycker en massa. Det är min rättighet i en demokrati. Så även om folket har valt, även om folket kanske inte riktigt visste vad de valde, så tycker jag att folk är dumma i huvudet. Jo, jag får tycka så. I en demokrati. En sån massa knytna händer som halkat ur byxfickorna och nog kan man höra dem skära genom luften när dess ägare tyst skäller på alla de som inte orkar.

Min tanke är att visst. Det är helt klart att en del har bluffat. Så klart. Så kommer det alltid att vara, oavsett regler. Men vi har nog glömt varför de där reglerna kom till. Människor har sett serien raskens på tv, de har kanske läst Fogelströms underbara Stockholmssvit, men de har banne mig inte känns efter hur det skulle vara att gå till ett arbete när man lider av sjukdom som är lite värre än en förkylning.

De har stulit skylten som satt på ett arbetsläger. Arbeit mach frei. Nu har de hittat den igen.

Kanske över regeringkansliet?

Grannen griljerar skinka. Det luktar jul. Så märkligt att lukten av död gris som nästan brinner ska framkalla sådana känslor av godhet. Skumt.

Nä. Nu får jag liva upp mig själv lite. Så det blir lite skumma Al och en stunds måbra. Så jäkla kuligt och skojsigt. Jag gillar att ha skoj. Helst.

I morgon är snart julafton redan gången. Det är mörkt ute och svart i människors själ. Så känns det lite i alla fall från min horrisont där jag sitter i Viskafors och funderar på hur i hela fridens namn jag hamnade här. Mitt kök är mitt, bara mitt. Men för två år sedan visste jag inte ens om att det fanns. Märkligt. Livet har en tendens att bolla runt en medan man själv inbillar sig att man har någon som helst kontroll på sakers tillstånd.

Jag borde gjort så mycket idag. Så otroligt mycket. Har inte gjort något alls. Julafton känns som om den vore tusen mil härifrån men är tydligen i morgon? Jaha.

Då ska vi alla titta på Kalle Anka. En tradition som givetvis är på utdöende. För vem tittar egentligen? Det är ju itne som när jag var liten och den enda tecknade underhållningen man fick under året var på jualfton. Nu sänds det tecknat varje dag på tv och ungarna bryr sig inte ett skit om en Anka som pladdrar i en djungel. Vi som är vuxna "måste titta" men ser inget. Så någon gång kommer någon att vilja starta en ny tradition och kommer så att göra. Men i morgon sänds det. Ännu en förbannad gång.

Själv ska jag tända en cigarr, slå mig ner, inte framför tvn utan men en bra bok. Läsa och kanske sippa på en saftglögg. Låta tiden gå och veta att det snart är ett nytt år. Som om skiftet mellan två av människan påkomna datum skulle spela någon roll.

Jag är lite säkrare i dag än jag var förra året på vad som är viktigt. Musik. Litteratur. Konst. Känslan av ett kvinnobröst i handen. Doften av nybryggt kaffe. En katt som spinner. Ljus som faller in genom ett fönster när man vaknar. För varje dag vet jag lite mer. Glömmer desto mer. Början är varje sekund som strax faller.

Så jag ska väl ta en kopp kaffe. Röka en cigarett. Fundera på att sluta röka. Tänka på att tänka. Ta på mig kläder och kanske ta bussen in till stan för att leva en smula.

Så får det bli.

Nä. Det räcker nu. För gott. Vägs ände och allt det där. Trött. Vill sova. Lite nere. Rätt mycket nere. Men inte mer än att jag kan plocka upp mig själv igen.

Katten äter räkor. Jag matar mig själv med cigaretter. Kaffe. Vatten, mer vatten, mycket mer vatten. Cigg, kaffe, vatten. Men hon tuggar räkor. Dagen före julafton. Vem faen kom på ordet jul? Som i hjul? "Jag ska bara gå ut och jula lite"?

Fick ett brev. Ett tungt med frimärke och mitt namn på. Från fogden. Så man sätter sig och läser och upptäcker att de beräknar min inkomst på 5000 mer än jag har. Inte undra på att de drar så mycket. Sur. Tvär.

Sovit på hård säng. Kallt är det med.

Julafton i morgon säger du?

Jaha.

Tusan vad jag är seg på att starta upp. Få fart. Jag måste vara världens sämsta på den sporten. Medan alla andra redan har ätit fukost, lunch och tagit ett mellanmål så har jag inte ens kommit ur sängen. När jag väl gjort det så såsar jag omkring helt planslöst genom lägenheten. Snattrar med någon på nätet när jag borde dricka kaffe, sitter och glor på snön som faller ner när jag borde vara i duschen. Buss efter buss går men jag sitter kvar.

Så mitt nyårslöfte för nästa år är att halvera snittiden på mitt uppvaknande. Så nästa år ska det bara ta 3 timmar för mig att vakna. De flesta dagarna. De som börjar på t. Som är i en månad som är jämn ett år som är ojämt och jag själv står tryggt. Har sovit gott. Inte är bakis. Hmm, det blir inte många dagar kvar. Men de dagarna, ja jäklar vilken fart jag ska ha.

Men efter att jag väl fått fart på arslet så brukar det gå fort. För fort. Säger flickorna.

Men än är det 2009 och jag funderar på vart jag var för 10 år sedan och det är ett bitterljuvt minne. Det var då jag hade allt man kan önska sig, min stjärna var på uppstigande. Så klart var jag tvungen att sikta noga, skjuta hårt och plocka ner mig själv från den där himlen, rakt ner i en spiral som gjorde mig själv allt olyckligare och elakare.

Men det var då. Nu stiger jag allt mer, är en gnutta snällare för varje dag och har sålt geväret. Så det är inget att gnälla över.

Hmm. Dags att sätta fart.

Jag föredrar att vara i mitten. När jag vill. Annars står jag helst bredvid. Inte vid sidan, inte bakom, absolut inte framför. Aldrig framför. Men helst mitt i. Som fettklumpen i en bit malet kött. Mitt i smeten.

Antingen ska det vara så.

Eller så är något väldigt fel.

Brittany Murphy är död och jag undrar fortfarande varför vi alla tror att pengar och framgång ska göra oss lyckliga.

Så förbannat sorgligt.

Outhärdligt sorgligt.

Mörkret, det fula, faller. Det faller som en bila över min nacke och letar in sig innanför min hud. Men jag tänder ljus och håller eggen från mig genom att sjunga. Mumlande ord, skalor som är dumma och lena. Jag plockar upp en av gitarrerna och spelar E, G#m,Gm,F#m, B7. Bara för att ha något att göra.

Men nog borde man kunna göra något annat, tänker jag.

Nog borde man kunna göra något kul, fortsätter jag tankebanan.

Men vad, frågar jag mig vidare?

Vad?

Så jag ställer ifrån mig gitarren i sitt ställ och lurar på att byta till en akustisk. Eller att äntligen ta tag i den där mandolinen jag har stående. Eller balalajkan.

Vart är mitt munspel?

Äh. Jag tar en kopp kaffe till.

Ibland slår man sig själv med häpnad. Kanske bara för att liva upp tristessen i en decemberlördag, vad vet jag? Så var i alla fall fallet när jag till min egna stora förvåning lade in en snus på fel sida läppen. Hur det gick till vet jag inte. Kanske var jag förvirrad och dement eller nått. Men faktum är att jag fann mig själv med en snus under vänstra sidan av överläppen.

Så där bara.

Det tog nog en millisekund innan jag fattade att något i livet hade gått vansinnigt snett. Under den följande millisekunden undrade jag febrilt vad tusan som var fel. Sen slog det mig. En snus på vänstra sidan! Vad tänkte jag egentligen?

Där ser man vanans goda makt över människosjälen. Alla gånger jag lägger in en snus och det sker ofta, så hamnar den på höger sida. Höger som i hälsahanden. Där ligger den gott i sin lilla vilohåla tills jag medelst tungspetsen puffar över den på vänster sida för att sedan återpuffa den till originalläget.

Men nu satt jag där. Men en ny snus på vänster sida och det kändes lite som om det skulle växt ut en tredje arm. I ansiktet.

Men nu har jag skuffat över den på sin rätta plats och jag låtsas att den alltid varit där. Om ett tag kan den gott få komma över till vänster sida. Ungefär som när man vänder kudden för att få vila på den svala sidan. Men inte än. Inte med en gång.

Sånt kan jag klara mig utan. Mitt liv är tillräckligt komplicerat ändå.

*Vänster sida. Hrmph!*

 

 

Obviously Five Believers

Early in the mornin'
Early in the mornin'
I'm callin' you to
I'm callin' you to
Please come home
Yes, I guess I could make it without you
If I just didn't feel so all alone

Don't let me down
Don't let me down
I won't let you down
I won't let you down
No I won't
You know I can if you can, honey
But, honey, please don't

I got my black dog barkin'
Black dog barkin'
Yes it is now
Yes it is now
Outside my yard
Yes, I could tell you what he means
If I just didn't have to try so hard

Your mama's workin'
Your mama's moanin'
She's cryin' you know
She's tryin' you know
You better go now
Well, I'd tell you what she wants
But I just don't know how

Fifteen jugglers
Fifteen jugglers
Five believers
Five believers
All dressed like men
Tell yo' mama not to worry because
They're just my friends

Early in the mornin'
Early in the mornin'
I'm callin' you to
I'm callin' you to
Please come home
Yes, I could make it without you
If I just didn't feel so all alone

Nämen? Vips så blev det en sån dag. Lite trist och hjärtbankande. Det börjar mörkna ute och jag kommer på mig själv med att önska att jag sov igen. Det verkar som om de dagarna ligger och lurar i den mentala vassen och helt plötsligt skuttar fram för att sluka all livsglädje jag har.

Nä, nu menar jag inte att jag är sådär vansinnigt deprimerad eller något liknande. Men allt ter sig en smula tråkigt liksom. Vad ska man göra en dag när man är löjligt ensam och fånigt trött? Jag sätter mig och väntar på att det flyger in en stekt sparv i munnen men hur jag än gapar så flyger det inte ens in en liten fluga. Flugor sover den här tiden på året. Eller vad de nu gör?

Slutsatsen inför fortsättningen är att jag själv är tvungen att göra något för att det ska bli lite roligare att vara mig en sån här stund på jorden. Jag som inte orkar något.

Nä. Vad jag än tycker om sakernas tillstånd så får jag väl ta mig i den obefintliga kragen och skoja till det lite. Kanske dansa naken till en yster polka? Låter lite roligt i alla fall.

Hm. Bäst att dra ner persiennerna tror jag.

Jag har totalknarkat ner mig i julsånger i år. Ju mer desto bättre liksom.

Så här ser spellistan i WinAmp ut än så länge.

Då har ännu en dag gått förbi och vidare. Jag har varit ute i vintersverige och njöt av kylan, den klara himlen, den gnistrande snön och knarret under skorna när jag gick på nysandad trottoar. Efter att ha varit i affären och tillbaka så gjorde jag lite mat. Enkelt och lätt men ack så gott. Potatis, gräddsås och fläskkottletter som fått eftersteka med wokgrönsaker. Att äta är en njutning när man levt på allmosor och pasta i några veckor.

Så nu är jag trött, mätt, nöjd och ska lägga mig för att sova gott så gott. I morgon ska jag in till stan för att hälsa på kära mor, kika på julklappar och handla lite mer mat. Troligen slinker jag in på myrorna med för att se om de har någon "nästangratis-soffa". Hur jag ska få hem en sådan har jag inte ens börjat fundera på att kanske lösa. Men det ger sig kan jag tro.

Så jag bjuder adjö för den här dagen och återkommer i morgon med mer strunt.

Har nyss vaknat. Efter några dygns totalt raseri mot min egna själ och allt det som jag försökt bygga upp under det senaste året så kunde jag äntligen sova. Sova efter att ha legat med dunkande hjärta och flimmrande bilder framför ögonen. Så dumt, så onödigt. Så kul det var ett tag. Kul som i frånvaro av känslor. Men de försvinner ju inte. De bara ställer sig på kö och bankar på dörren när de tycker att de stått där ute i kylan för länge.

Så lägger vi den historien till handligarna. Det kanske låter lättvindigt och det kanske det är. Men jag har lärt mig att jag inte längre har något att lära från alla de där fallen. Det jag måste lära mig nu är att inte falla från början. Jag vet varför jag faller, jag vet att det gör ont och jag vet hur jag ska resa mig igen. Dags att öva balansen?

Men det är gott att vakna och vara trött. Att längta efter kaffe och en cigarett. Men jag drömde så förbannat konstigt. Då innan jag vaknade och längtade. Jag bodde äntligen i det där vita huset på kullen. Det som jag drömmer om lite titt som tätt. Det huset där jag sprang omkring i som barn. Ektrappan. Den enorma öppna spisen. Alla tusen olika rum.

Men den som bodde där var inte jag. Det var någon med oanade krafter. Någon med en familj, en katt och en hund. Goda, för att inte tala snuskiga inkomster. Jag var en hjälte. Ända tills jag skulle ställa klockradion och inte visste hur det skulle gå till. Bokstäver som ändrade plats. Knappar som flöt omkring på den svarta plastradion.

Någonstans där vaknade jag. Lika ensam, lika fattig som vanligt. Men i vakna livet så vet jag hur jag ska ställa in tiden. Gott så.

Så nu sitter jag här igen då. Återigen. Funderar på att ta mig ut i allt det som kallas omvärlden för att köpa kattmat och cigg och julmust. Klurar på vad i hela fridens namn jag ska köpa för julklappar och hur det ska gå till. Men allt är helt ok.

Helt ok för att vara december. Helt ok för att vara mitt liv. Helt ok, för en som nyss har rest sig upp.

Helt ok.

Nå.

Nä.

.....

Jag önskar att man bara kunde stegra den där känslan man har, jag har. Att inte fyllan ska sluta i elände och en bitter vandrig till Netto.

Rakt in i blodet?

Rakt in?

En slang. rakt in. Nån gud av alla de som finns. Någon. Rakt in?

Låtsas att jag är tam?

Nu är det jävligt nära. Strax ska jag göra dig lycklig. Låt mig och min vän bara vila lite. Låt oss sova. Låt oss  vakna och ta en kopp kaffe. Kanske sitta i soffan en stund och titta på tv. Måhända att vi slirar lite på orden. Vi är nyktra. Lyckliga. Glada.

Så. Du låter oss vila lite innan vi somnar? Innan vi lägger oss?

Slurp allt som är du tycker jag.

Men jag tänker det bara.

Fattade du inte förra inlägget?

Tråkigt.

In i duschen med dig.

Sinneslö hette det 1942.

Jag läste, jo jag gör det med, gör du?. Nyss om att man föds med sina värdegrunder. Plus, plus, plus att man kan gå i döden för dem. Jo det är nog sant.

Jag växte upp bland två främlingsfientliga människor. Jag väljer att kalla dem föräldrar. Andra kan kalla dem vad de vill.

Men jag har alltid, säger alltid. Jag mår illa, i kroppen, i magen, rent fysiskt, illa när någon pratar illa, skit, fel, fult om någon som inte är född här, just här, just för att de är födda någonstans. Folk är skit. Folk är arslen. Folk är allt som är fel men det betyder fan inte att någon som inte är född i din mammas slida är fel!!!!!!!!

Jag är febrig och arg när jag skriver detta. Jag blir sur och tvär. Men jag är dessutom jävligt nöjd med att ha slutat tiga. Jag talar. Jag lyssnar och lyssniar igen och talar du dumt pratar jag.

Tack den där guden jag inte tror på.

Förresten. OM man nu vill att allt ska vara som det alltid varit. Hur m´ånga gudar tro du på?

JAG TROR PÅ NOLL.

Jag önskar, vid gud, att jag inte vore en förgiftad man som somnade på golvet hos en vacker kvinna och lämnar henne hungrig. Inga svar har jag att ge, inga frågor kan jag ställa.

Så, jag har vandrat i, på, min gamla hemdel. Svarta fönster som jag aldig sett. Transparenta fönster som jag aldrig sett. Luft som jag aldrig sett. Med en kaffefläck stor som Afrika på mitt ben. En doft av fult och fel. En affär, den där jag handlat allt. Den är en affär där jag inte kan handlat nått. Bilar säljs det där nu. Jag stirrar fult in genom fönstren och finner saker jag inte såg då. Då när jag  var ute efter öl, kaffe och godis till barnen.

Jässes vad jag tycker jag är värd mer. Mer än detta? Jo. Mer. Jag är järn och eld och sten. Allt som fanns men inget du finner idag.

Äsch. Kanske?

Sur. Jättesur. Som vi sade på 80-talet: Kanonsur.

En dam, en kvinna, slängde inte ut mig igår. Det borde hon gjort.

En stund i den kalla snön borde gjort susen. Så att jag visste vad jag hette i alla fall. Jösses. Jag är sannerligen inte 20 år längre. Inte ens 23 fast jag är det och mycket mer.

Förövrigt är jag sur. På allt.

I min hemstad, Borås, sker saker. Nu planeras det än högre statyer. Som om det inte räckte med den alldeles förfärliga Disneyleksaken vi har. Nu har någon på nått kontor fått för sig att "allt som är högt är bra". Det planeras hit och det planeras dit och vi Boråsare får lida. Som om det inte räckte att den södra infartsleden pryds av en sak som passar in på Legoland? Låt mig lägga ett förslag?

En 367 meter avgjutning av min slappa penis. Cock in the sky kan vi kalla den. Jösses att staden skulle ställa sig upp varje lönehelg.

Dessutom har stadens jätterädda kulturpersonlighet vunnit mot ett frånfälligt kulturnått. Vi får ha kvar en kass scen i ett kasst hus för att det alltid varit så. Framsteg? Nä, knappast. Baksteg? Nope. Inget steg alls. Bara samma med nya tapeter. Men "DET HAR ALLTID VARIT SÅ" mässar vår egna 40-talist snopet. Nyheter. Thåström är vuxen och du luktar.

Gud. Varför är jag inte född på Reeperbahn?

Förresten så är Ljungström troligen döende.

Smaka på den du.

Varför är det så sött när djur beter sig som människor när ingen tycker det är sött när människor beter sig som djur

Den börjar krypa på nu. Min vän den svarta hunden. Alla färger och blixtar och oväder innanför skallbenet. Den där förtvivlade känslan av att hålla tungan i munnen utan att den slinker ner, ned, i halsen och kväver mig. Att vara livrädd för att gå ute i allt det kalla eftersom varje andetag gör att tunga, läppar, jag, domnar.

Så jag sitter inne. Väntar ut vintern.

Men idag var jag tvungen att ta mig ut. Katten hade ingen mat, inte jag heller. Vi tittade på varandra, jag och min katt, Chips. Hon blinkade åt mig som för att säga: "du är den som kan gå ut utan att gå vilse. Kom hem med mat kära husdjur". För så är det nog. För henne är det jag som är hennes och inte tvärtom.

Så jag tog mig in i duschen, hela tiden medan tankar och känslor och tungor ramlade omkring inuti mig. Hår, kropp tvättades medan jag försökte tvätta själen bara lite, lite så att det räckte till att ta på mig skorna och gå ut.

Men det gick bra. Nästan hela vägen. På buss, åka lite, komma på att man inte fixar hela vägen till stan och hoppa av vid Viskafors torg, in i affären, vela omkring, betala, på väg hem.

Den sista biten sprang jag. Men ångesten dunkande i bröst, huvud, vartenda por, cell, hårstrå.

Fast nu är jag hemma och allt lugnar ner sig igen.

Trygg innanför mina väggar och bland min musik och mina gitarrer och tankar på soffan jag ska köpa på Myrorna när januaripengarna kommer.

Väl så.

Intet följer allt och bliver till intet igen.

Kom jag på när jag satt och lurade på något lagom farligt och spännande att skria på fejan. Men ju mer jag tänker på det ju bättre blir det. En äkta dubbelnegation. Sånt som inte får förekomma i ett vårdat språk. Men sen när blev jag vårdad? Det mötet missade jag.

Det är väl så det fungerar i livet kan jag tro. Att man skriver nått i ren desperation och upptäcker att det blev rätt bra. Lite som att fria till sin kvinna när tystnaden blir för kvävande och alla önskar att någon säger nått. Det finns värre sätt att starta ett äktenskap. Tror jag. Men vad vet jag om det. Mitt äventyr i äktenskapliga marker slutade med fatalt nederlag. Gudskelov. Nu har jag köpt en egen potatisskalare och damen som en kort sekund delade mitt efternamn kan behålla den jag ägde tidigare.

Så. Med dunkade skalle skall jag sova lite tror jag. Alla Nobelpris är utdelade och jag kan äntligen vila lite efter en jobbig dag. I morgon förväntar jag mig att vakna vederkvickad och pigg och längta efter en kopp kaffe.

Just nu vill jag inte ens se ett paket med kaffe.

Tittar på Iceroadtruckers på tv och förstår så sakeliga att man kan göra tv-program av vad som helst nu för tiden.

Varför har de fått för sig att alla ska rimma i reklamen på tv? Bara för att det stundar juletider? Vem faen rimmar på julafton? Ärligt talat? Vem i hela fridens namn rimmar när de skriver namnet på julklappen? Räcker det inte med från och till?

Nu tänker jag inte rimma, för då ska jag nog simma.

Dom frågar mig på tv om jag lider av övervikt. Nä, säger jag. Jag lider inte det allra minsta.

I'm scared, I'm scared, I'm scared,
I'm scared, so scared.
I'm scared, I'm scared, I'm scared,
As the years roll away,
And the price that I paid,
And the straws slips away.

You don't have to suffer,
It is what it is,
No bell book or candle,
Can get you out of this, oh no!

I'm scarred, I'm scarred, I'm scarred.
I'm scarred, uh huh,
I'm scarred, I'm scarred, I'm scarred.
Every day of my life,
I just manage to survive,
I just wanna stay alive.

You don't have to worry,
In heaven or hell,
Just dance to the music,
You do it so well, well, well!

Hatred and jealousy, gonna be the death of me,
I guess I knew it right from the start,
Sing out about love and peace,
Don't wanna see the red raw meat,
The green eyed goddamn straight from your heart.

I'm tired, I'm tired, I'm tired,
Of being so alone,
No place to call my own,
Like a rollin' stone.

"Den svetten du ser,,,,"

Om man bara kunde stoppa kissen i en slida. Alltså...


Vore gott.

Utan att bry sig om skulder och gemensamma tillgångare eller dågångar. Bara vila i en slida.

Som när man var 17. När allt var klart redan innan det var klart.

pUFF.

Det var då själva tusan att varje steg frammåt betyder ett halvt tillbaka. Nä, inte som förr när varje steg var ett steg tillbaka punkt. Men ändå.

Igår var jag på topp, barnen var här och jag mådde som en prins redo att snart ta över mitt konungarike. Jag somnade lycklig och sov så gott så gott.

Det var annat ljud i skällan när jag vaknade. Jag som skulle in till stan för att klippa mig och sedan gå till terapin fastnade i det där märkliga tillståndet när jag inte får något gjort. Allt blir liksom tomt och tyst och stilla i mig och jag bara vänder mig in i mig själv.

Så jag vände mig och fortsatte sova. Inga telefonsamtal där jag bokade om eller nått sådant. Bara stängde av. När jag sedan vaknade igen så var det likadant. Jag bara orkade inte med tanken på att jag misslyckats igen utan gorde ingenting åt sakernas tillstånd.

Jag är medveten om att det låter svårt att förstå ett sådant beteende. Jag förstår det inte själv. Men det är som om all energi tar slut och jag drabbas av total letargi. Drar ner alla persienner och gömmer telefonen någonstans där jag inte behöver vara medveten om att den finns.

Jag har lurat lite på vad det där beror på och kommer på att det var så jag fungerade på arbetet det allra sista innnan jag brakade ihop totalt. Som om jag bara stänger av allt.

Troligen, om jag får spekulera kring det hela, så beror det på någon skyddsmekanism mot stress. För jag blir nog väldigt stressad av väldigt lite fortfarande. Det räckte liksom med att jag skulle göra två saker på samma dag så vips sloknade systemet.

Så, det är väl bara att plocka upp sig själv igen och ta nya tag tänker jag. Jag tänker banne mig inte ge mig. Men kanske ska jag försöka undvika att hamna i situationer som idag där jag känner att det blir för mycket. Det hade ju inte varit så svårt att boka om frisörbesöket menar jag.

Nä. Nu ska jag brygga lite kaffe och försöka komma ikapp mig själv.

Tänker inte säga så myket om följande. Varje barn har idol som inte är far eller mor. Inte någon som man ser i en tidning eller hör på skiva. Utan en levande människa som är precis så som man vill vara.

För mig var det min morbror som för mig, som såg med barnets ögon på världen, var precis sådan som jag ville vara. Så jag ansträngde mig och blev väl som en dålig kopia eller ett lysande original. Jag blev inte som honom, för han var han och jag är jag. Men en stor grund i mig vilar på honom, salig hans minne.

Den här är ett hommage till min morbror, tre barns fader och min moders bror.

Det är snart den 15/12. Dagen, eller snarare natten, när min fader dog 1997. Ett datum som tog ifrån en bit av det som jag lutar mig mot, mina rötter. Men jag inser nu att min reaktion då var lite fel. Jag låtsades som ingenting oh exploderade sedan gång på gång mot mina nära och kära för att de inte förstod att jag mådde kass oh hade djup sorg.

En kursare frågade mig efter någon månad "hur mår du egentligen? Du mår inte alls bra va?" Mitt svar var en ren lögn när jag sade att jag mådde finfint och att livet var perfekt.

Någonstans där började jag ljuga för mig själv och blåneka till allt. Började släcka elden i mig med väldiga mängder av öl och höll huvudet högt. Iställer för att säga till kvinnan jag älskade "snälla, jag mår inte bra, låt mig vila, låt mig vara, låt mig sörja en stund och finns här för mig" så var jag vresig och elak och bad henne dra åt helvete, sade åt henne att hon inte var värt luften hon andades och att allt som var fel i mitt liv berodde på henne fast det egentlinge var så att det enda jag ville vore att hon kramade mig och hjälpte mig att betvinga ångesten.

Så jag kastade och svor och slog i väggar och kött och gjorde mig själv olycklig för att jag var så olycklig. Dessutom led min kärlek och mina barn och allt för att jag inte kunde släppa ut all sorg över att stått mitt i natten i december och raka min döda faders kind, kamma hans hår och försöka säga allt det där som jag aldrig vågat säga innan.

Bara någn månad tidigare hade vi ett nattligt samtal där vi slöt fred efter det där kriget vi hade varit i sedan jag föddes.

Kvällen innan han dog bad jag honom åka till sjukhuset eftersom han hade en lunginflammation och jag visste att slutet var nära. Han vägrade men gick med på att åka dagen efter. Så jag hjälpte honom att klippa naglar och tvätta sig. Sedan sade vi adjö och jag sade "då kommer jag tidigt i morgon", "Gör så" sade han.

Nästa gång vi sågs var han död, borta. Kvar var bara det tunna, tunna skalet av den ena av de mäniskor som blandade vätskor i kärlekens tecken och skapade mig.

Så jag blir en smula nere i dessa tider. Begravningen hade vi dagen för julafton. Inte många kom. Knappt någon utom de som levde med honom eller besökte honom då och då. Men blomstergården var underbar.

Jag vet inte. Far var alltid som argast och som mest nere vid juletid. Kansket betyde det något? Jag är densamma. Kanske kommer jag förstöraq julen för mina barn någon dag, blanda grönt och gult och rött med gravdoft. Jag vet inte.

Men nu ska jag ta en cigarett och komma ihåg den där natten för 12 år sedan när jag och mannen jag kallade far eller farsan eller ditt jävla svin satt och språkade en hel natt, rökade ikapp och jag åt smörgås medan han fick sin näring genom en slang in i magen.

En bra dag. En riktigt jävla bra dag för att tala enkelt och folkligt. Dagen började med att jag spratt ur sängen som sagt, en riktig säng och inte ett gäng madrasser på golvet. Bara det var värt att vissla för.

Sen kom mina kära ättlingar och dagen blev ljus och vacker och precis som jag ville ha den. Det var inte det att vi gjorde något speciellt. Yngsta sonen tittade på lite inspelad Simpson och Family guy på datorn, dottern satt och slog i mina böcker om sjukdomar och kroppen och det elände som kan drabba den.

Sen tog vi en promenad till affären för att införskaffa potatis och fläskkotlett och lite annat. När vi kom fram till torget bröt vi alla ihop för det var "julmarknad " där. Hela jäkla Viskafors var där, det fanns två haltankade clowner och det såldes varma tofflor. Vi, vi slank in i affären, köpte det vi skulle och tog en omväg hem. Usch för folkligt liksom.

Sen gjorde vi mat ihop, skrattade en massa och åt. Vi åkte med bussen till ätteläggens hemväg, dottern åkte vidare med en kamrat och jag och yngsta sonen gick hem till min kära mor en stund där mor höll på att gå upp i atomer av glädje av att se sitt yngsta barnbarn.

Kort och gott. Sådana här dagar vill jag ha oftare. Och den enda som kan ordna det är jag så då för jag väl göra det.

Klar jag ska det. Det känns så gott i själen.

Jag kommer somna lyklig i natt.

Nu tror jag nog att mitt hem bara saknar en enda sak för att bli precis som jag vill ha det. En soffa. Men nu har jag ju kommit på att man kan köpa snygga och hela, rena soffor på Myrorna. Det är inte samma skabbiga saker man fann där för några år sedan utan helt ok och de kostar dessutom inte mer än mellan 200-800 spänn. Så det får bli min julklapp till mig själv när pengarna kommer den 19:de.

Igår spenderade jag mer eller mindra hela jävla dagen åt att sätta ihop mina sängar och göra iordning sovrummet. Efter att ha kånkat upp alla delar från källarförrådet så var det bara att lista ut hur allt skulle sitta ihop och börja skruva. Inte det helt lättaste eftersom jag hade en söndrig skruvmejsel, men inte fasen ger jag upp för det. Men tid tog det.

När jag väl fått ihop sängarna kom jag på att de stod åt fel håll i mitt sovrum. Eftersson det är snedtak där inne så tog det någon timma att ändra om allt aftersom man inte vänder saker hur som helst i ett rum med just snedtak.

Men vilken ljuvlig känsla det var att lägga sig i en riktigt säng på kvällen, ligga och läsa lite och sedan somna. När jag sedemera vaknade hade jag inget alls av det där onda i ryggen som brukar plåga mig på morgonen. Desutom ser det betydligt mer ombonat i sovrumet med sängar än när man har madrasser på golvet.

Min lägenhet är smått förvandlad sedan jag kom på att jag allt kommer bo kvar här en längre period (hoppas jag) och började köpa gardiner, sätta upp lite mer tavlor och dessutom fick till sovrummet. Underbart.

Nu väntar jag på att mina två yngsta barn kommer på besök. Det ska bli skönt att inte behöva visa upp en "gåförbi-lägenhet" utan ett hem. Nu är det bara gästrummet som är lite stökigt. Men det tar inte lång tid att få ordning på. Det står en del saker där som borde vara i källarförrådet så jag får väl traska ner dit någon dag. Inte mer med det.

Nä, nu ska jag ta en kopp kaffe till. Jag börjar bli nervös. Det är så underbart när ungarna kommer att man vill dansa en lite nakendans i lägenheten, men jag nöjer mig med lite kaffe tror jag.

Ännu ett fel som jag måste rätta till. Jag har alltid hatat jo, hatat J. Thåström. Men nu har jag tack vare Spotify, börjat lyssna och fattat att jag missat nått, Något viktigt. Något jag borde haft.

Vissa dagar, som den innevarande, önskar man slippa ta tag i. Tanken finnes att man kanske skulle vända sig om i sängen och bara sova vidare. Men eftersom gårkvällen innebar en massa glögg sponsrad av kära mor så blev det som det ville med den där sömnen.

Hjärtat hammrar som galet i bröstet, framför ögonen flimmrar det och hela kroppen är fullt av vitt brus. Balansen är det si och så med och man tar låååååånga omvägar förbi dator och telefon eftersom man bara vet med sig att man har skrivit dumheter på nätet och ringt folk man inte känner med mobilen.

Men nu har jag överlevt de där första eviga timmarna och börjar känna mig riktigt trevlig till sinnes. Kanske skulle man öppna en öl och trivas lite? Nä, skoja bara. Nä, vatten och thé med maaaaaassssoooooorrrr med socker i får det bli. Det och en god bok och en av alla miljarder Elvis-julkskivor det finns. Sptoify är underbart. Totalt underbart.

Förresten, köp inte blossas årgångsglögg. Den med clementin. Den var inte god alls. Lite bitter liksom. Glögg ska vara sötsliskigt och smaka saft. Fast å andra sidan, du gör som du vill, du kanske tycker jättemycket om den?

Du skrapar rutor nu igen
Jag är passageraren, det är du som kör
Stan förblöder, allt är stängt
Du pratar jobb, jag längtar hem igen
Åh, det är så svårt att höra vad du säger
Vad är det du egentligen vill säga?

Sekelskiftesvillan gapar tom
Man skymtar fönstren bakom röda löv
Och jag minns din pappas bibliotek

I ett centrumkors där virvlar snön och blåser snålt
Genom ensamhushållens dubbla lås
Och som Sverige sover villor skogar elljusspår
Sextusen vintergransljus mot ensamheten, ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt

I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten

Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Det är så svårt att höra vad du säger
Ensamheten, ensamheten
Vad är det du egentligen vill säga?
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten 

Så jag trampar fel ständigt. Faller och ramlar och tumlar och rumlar och har ingen som helst aning om vart mitt liv eller mina känslor ska ta mig hädandefter. Men även jag har en grund. En låt jag hörde första gången 1977, någon månad efter mina skolår börjat och all den smäådelse som formade mig tog fart. Men jag hade alltid, ALLTID, detta i ryggen.

En del människor lockar fram det allra värsta i en. Det där elaka som man inte visste fanns eller som man åtminstone trodde var dött. Det är inte deras fel. Det är jag som blir provocerad och det borde jag vara vuxen nog att inte bli. Jag borde kanske också vara vuxen nog att inte provocera själv. Men det gör jag.

Så natten var väl inte något som jag vill ska skrivas i historieböckerna om mig själv. Fast jag är väl som jag är då. Man söker upp dem som gör gott och finner att de gör ont och blir sur och gör allt för att de ska bli sura tillbaka och man lyckas så kanske är det ändå något att lära sig av?

Nä, nu ska jag dricka kaffe.

Man kunde ju önska sig. Något. Bara något. Men jag vågar inte. I dessa dagar, i detta liv, i den här världen jag befinner mig i, vågar jag inte önska något alls. Det får vara som det är. Dag läggs till dag, natt följer natt. Doften av nytvättatt lakan byts sakta och säkert mot surt och skamset för att återigen tvättas och sköljas.

Jag tänker lampor mitt på dagen för att stämma i bäcken, slippa allt det svarta dumma som överfaller oss allt som dagens timmar tickar på. Varje sekunds kamp under våren blir ett nederlag när vi väntar på snön och glädjen i små barn ögon när de finner att mamma och pappa har tömt plånboken för att köpa saker som barnen i nästa stund har glömt att de har.

Så jag har ändrat på mitt liv, blivit hel och ren och föll därefter igen. Jag vet att det bara är att resa sig upp och borsta av sig och fortsätta gå. Men just nu ligger jag där i dammet och har det ganska bra. Rör jag mig allt för mycket gör det ont så jag rör mig helt enkelt inte. Stirrar upp i himlen och funderar på vad som döljer sig bakom allt det blå och grå och vita som jag ser. Känner regnet mot ansiktet och hör de hånfulla skratten från dem som går förbi mig och som hela tiden sagt att jag kommer falla. Så jag föll. Inte mer med det.

Det kommer en dag när jag ställer mig upp igen, tar sikte på mina mål och börjar vandra med värkande rygg och orkar le på riktigt. Men inte idag. Inte än. Jag har ju det som sagt rätt så bra där jag ligger. Jag kom just på att förtusan, det är ju inte jag själv som har problem med att jag faller ibland. Det är andra som retar sig. De som anser mig vara en smula ful och förbannat full. Jaha?