WoBWorld

Så ytterst märkligt. När jag tittade på mobilen i morse fann jag ett sms från en gammal tjejkompis som bara konstaterade att "vi kan inte höras mer. Ring inte". Nähä? Meh!! Vad har jag nu gjort funderar man ju på. Men eftersom jag inte kan ringa och fråga så får det väl vara ett mysterium då. Varför händer det så konstiga saker hela tiden?

Jaja. Nog om det. Igår somnade jag tidigt, eller rätt så tidigt i alla fall och vaknade redan klockan 6 i morse. Ute är det dimmigt och grått men det är ju inte så mycket man kan göra åt det precis utan bara att hänga med. Själv är jag på ett strålade humör eftersom den långa skrivtorkan verkar ha lossat lite. Jag skrev det första jag skrivit på flera månader i går och inte för att det blev så strålande, men det blev nått i alla fall. Jag pratar om inlägget "vågar du" och jag är rätt så nöjd med resultatet. Nu ser jag fram mot mycket mer skrivande och jag har redan en radda ord som står på kö för att ramla ner och in i datorn.

Snart ska jag in till stora staden för att göra lite ditten och lite datten. Så det är väl läge för en kopp kaffe till och sedan jaga fram lite rena kläder och kamma till sig. Dagen ska börja, veckan tar sin start och det är bara att rulla på.

Tror du att du kan älska mig lite? Kanske inte som du älskar våren eller julafton eller din mormor. Men bara så att jag orkar med att vara mig själv den lilla stund jag orkar tänka på det. Tror du att livet kan bestå av dig och mig för några sekunder. Bara så att jag får lukta på ditt hår och drömma om hur din underläpp känns mellan mina läppar. Vill du våga vara bara min i min sista och enda dröm? Vill du vakna till doften av kaffe och sommarklippt gräs i min säng och krama mig innan du vandrar vidare i livet? Dit där jag aldrig mer når dig eller din kittliga mage. Dit där jag endast kan komma ihåg dig som skuggan som finns långt inne i min själ. Kan du tänka dig det?

Everybody's talking and no one says a word
Everybody's making love and no one really cares
There's Nazis in the bathroom just below the stairs
Always something happening and nothing going on
There's always something cooking and nothing in the pot
They're starving back in China so finish what you got

Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Strange days indeed -- strange days indeed

Everybody's runnin' and no one makes a move
Everyone's a winner and nothing left to lose
There's a little yellow idol to the north of Katmandu
Everybody's flying and no one leaves the ground
Everybody's crying and no one makes a sound
There's a place for us in the movies you just gotta lay around

Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Strange days indeed -- most peculiar, mama

Everybody's smoking and no one's getting high
Everybody's flying and never touch the sky
There's a UFO over New York and I ain't too surprised

Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Nobody told me there'd be days like these
Strange days indeed -- most peculiar, mama

Tänk vad vi människor är kloka. Nu har något kommit på att krabbor får ont när de kokas levande. Ja herre je. Vem kunde tro det. Snart säger de väl att kräftor tycker det är obehagligt att kokas levande med. Vilka dumheter. De är ju bara djur ju. Inte som vi människor. Eller som hundar eller katter eller ullegulliga kaniner. För inte skulle du väl få för dig att stoppa ner din katt i kokande vatten och sedan tro att det hela gick lugnt och stillsamt till? Eller hälla kokande kaffe på jycken? Men hummer som är så gott. För att inte tala om kräftor.

Nä. jag lovar. Jag äter kräftor. Även hummer eller kräftor om det bjuds på. Men därifrån att behöva läsa i tidningen att djuren lider när vi tillagar dem för att förstå det är det långt. Men prova gärna att koka upp tre liter vatten. Så det stormkokar. Stoppa sedan ner handen i vattnet och låt den vara kvar där tills den... tja, vad som nu händer i ett sånt fall.

Jösses. Vi äter kött och fisk och allt annat möjligt men vi har fått för oss att vi kan göra det utan att nått levande lider av det. Som om grisen vill dödas med ström i skallen. Eller den goda kalven dödas. Eller kycklingen önskar mer än något annat än att få växa upp i en bur och sedan dö för att fredagen ska bli trevlig i villasamhället. Äter du kött? Det gör jag. Kött är gott. Fisk är gott. Kräftor är gott. Ägg är gott. Men inte fan inbillar jag mig att djuren vill dö för att jag ska äta dem.

Vi är helt upprörda över att man äter hund och katt i vissa länder. Men gris går bra att smaska i sig. Och skillnaden är????? Ja just det ja. Hundar och katter är ju söta. En gris är ju bara en gris. Visserligen är grisar mycket smartare än både hundar och katter. Men. Det är ju bara en gris.

Gud vad vi alla är vidriga hycklare.

Nu känns det som om jag kom hem, härifrån kommer WoB

Ännu mer Wanja. Nu läste jag att allt skäll hon får beror på att hon är kvinna. Ja herrejösses. Verkar det inte väldigt bekvämt att vara kvinna ibland. Man kan liksom göra bort sig precis hur mycket som helst men allt skäll man får beror på att man är kvinna.

Missförstå mig gärna om du vill. Kvinnor är förtryckta i vårt land även om vi så gärna vill tro att vi är någon annanstans. Men att varje gång en kvinna gör bort sig så kommer samma skit fram. "Hon får skäll för hon är en hon".

Nä. Det håller inte. Inte en sekund. Vill kvinnor vara jämställda, vilket de givetvis vill och sannerligen borde vara så får de även ta ansvar för sina misstag.

Jag lurar på en sak. När det gäller den här otroligt sorgliga AMF frågan. Alla skriker på tanten som inte förstod vad hon läste eller hur det nu gick till. Man konstaterar att allt fanns i årsredovisningen. Väl så. Men. Vart var pressen då? För en årsredovisning är ju en offentlig handling. Borde inte någon av de som skriker högst nu ha sett att nått var helt uppfuckat med det där avtalet redan då? Eller förstår inte heller vår journalistkår vad de läser? Eller någon av de andra som hojtar.

Nu är det en skandal. Men. Hur kommer det sig att det blir en skandal nu och inte redan när det hela var aktuellt. Det finns liksom mer än en person som ska skämmas.

Eller?

Nu känner jag för att. För att... nått. Fan vet. Lyssna till musik, läsa nått som betyder nått. Klä ut mig och dansa. Dricka Jack daniels och ringa fyllesamtal till folk som verkligen inte orkar lyssna. Too much monkey business. Men det blir väl som vanligt kan jag tro. jag hamnar i sängen och tänker att jag verkligen borde byta sängkläder. Förresten. Vad är det för jäkla ord. Sängkläder? Har du försökt få på din säng ett par byxor någon gång? Nä, tror inte det. Det får bli platt tyg och sedan när platt tyg ett klädesplagg. Sängtyg borde det heta. Om jag fick bestämma. Fast det får jag sällan. Förutom här på min blogg så härmed bestämmer jag att det heter att man byter sängtyg. Så där ja. Nu känns det bättre.

Det här med att ha en blogg lockar mig mer och mer för varje dag. Här kan jag säga precis vad jag vill. Du kan säga emot. Så klart du kan. Fan, du borde verkligen säga emot. När jag tänker på det så bestämmer jag en sak till. Du SKA säga emot. Men skit samma. För här bestämmer jag. Det är väl egentligen bara här och på dass som jag bestämmer. Och jag vet. Likheten mellan en toalettstol och den här bloggen är slående. Full av skit och det är liksom det som de är till för.

När jag möter människor IRL så är jag snäll och trevlig. Alltså. Så länge de inte säger emot för mycket. Då kan jag bli rätt otrevlig. Men det är nog lite som mina kontaktpersoner säger, "du säger ja till allt". Eller ännu bättre, som den ena sade häromdagen, "dig skulle man kunna skicka till månen på en obemannad rymdfärja". Men, jag är ju så nyfiken på livet. Jag har märkt att ofta när man tycker att "det här vill jag inte göra" så är det precis det man ska göra. För då lär man sig något som man inte skulle lära sig om man undvek det. Så ge mig ett förslag och jag säger oftast ja tack och amen. Ge mig en order däremot och jag sparkar bakåt och det är en ren ryggmärgsreflex. Jag kan inte hjälpa det.

Så. Lägg nu märke till att jag skiljer på den här låtsasvärlden som WoBWorld är och den riktiga tillvaron som man lever i 99% av sin tid. Det är det jag menar med när jag säger att du verkligen inte känner mig för att du läser mina ord. Inte för att det finns en enda lögn här. Inte ett ord är fel men du vet lika väl som jag att du inte är samma person hemma med din fru som du är på ditt jobb eller som du är i kassan på ICA. Vi lever alla pararella liv och alla de där livet skapar oss till de vi är.

Men jag har skrivit blogg sedan 2005 eller när fan det nu var. En massa har hänt här i bloggen men tusen och åter tusen och änu ner tusen saker har hänt i mitt liv. Här kan jag spy ut min ångest, gråta, skrika och hata och älska. Men när jag sätter mig på bussen så inte fan sitter jag och gråter hur ledsen jag än är. Möjligen skäller jag på någon otrevlig ungdjävel och jag lovar, här i Viskafors vimlar det av dem. Där jag kommer ifrån, Sjöbo kommundel så anses vi vara en smula... arbetarklass och stökiga och man kallas Sjöbotate. Men ärligt. Ungarna i Viskafors borde fan låsas in i en källare varje natt i ett halvår så att det blir någon jävla ordning på dem.

Nog om det. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och sedan ska jag nog... tja. Vi får se. Onanera är så överskattat på en söndag så det får väl bli en kopp kaffe till då.

Ordet för dagen. Ansvar. Alla, säger alla, talar om att de tar ansvar. Alliansen tar sitt ansvar genom att göra så lite som möjligt för det tycker de är ansvarsfullt. Oppositionen tar ansvar genom att lova bort en massa pengar som de aldrig behöver ge till någon. Det räcker att de säger att de skulle göra det. Om de bara fick. Wanja, ni vet, tanten som gjort bort sig precis lika mycket som Stig Malm gjorde men som vägrar erkänna det, tar ansvar för att hon är dum och inte förstår vad ett styrelseuppdrag innebär alternativt är dum för att hon inte förstår vad hon läser. Men hon har inte gjort fel. Hon blev ju lurad stackaren. Synd bara att så lättlurade personer sitter på 7 styrelseuppdrag och dessutom är en av arbetarrörelsens portalfigurer. De snorrika direktörerna tar ansvar genom att ge tillbaka en spänn eller två av de där milljonerna som de roffade åt sig. Styrelserna som är de riktiga skurkarna i det hela tar ansvar genom att säga att "det var ju lite dumt det hela".

Allt tar ansvar men ingen gör det. Själv tar jag ansvar för att katten inte fick god mat igår. Jag slukade alla kräftsjtärtarna själv utan en tanke på att hon kanske hade varit sugen på en liten bit. Men jag tar ansvar och tycker det var jättesynd. Inte så att jag blev mindre mätt eller att hon fick nått för det. Men jag tar ansvar för det hela.

Vad det nu betyder om 5 år?

Jag vet inte. Förra året betalade jag 66854 kronor i skatt. Det är betydligt mycket mindre än vad jag betalade när jag arbetade. Men. Jag har väl tagit mitt ansvar. Eller?

Har ni sett? Det finns rasister i SD. Jag är chockad. Hur går det till? Det kan bara inte vara möjligt. Rasister. I SD???

Obegripligt. Deras ledare har ju lovat och svurit på att det inte finns några sådan personer bland dem.

Nu vore ett bra tillfälle att droppa in i duschen. Liksom för att få den delen avstökad. Men jag går här i en före detta flickväns morgonrock och kommer liksom inte för mig att göra annat än sitta och glo på samma sidor om och om igen på nätet och trivs rätt bra med det.

I morgon med en hektisk dag minsan. Ojojoj. Både utvecklingssamtal om min dotter i skolan och sedan det där studiebesöket på det där motivationshemmet. På en och samma dag. Hur ska detta gå? Plus att jag ju måste hinna göra det vanliga. Ni vet, såsa omkring i lägenheten. Blogga om saker som betyder inget och saker som betyder allt. Gå ut med soporna. Kanske rent av diska lite. Hua. Jag känner redan stressen byggas upp i mig.

Hur jag någonsin ska kunna komma tillbaka till ett jobb är för mig ett stort mysterium. Inte det att jag inte kommer bli frisk i knoppen och allt det där. Men att knata ur sängen mitt i natten 5 dagar i veckan och faktiskt göra nått vettigt. Det låter fan i mig så obehagligt så att jag får knottror på pungen bara jag tänker på det. Jag har aldrig gjort något hemlighet av att jag inte tycker att det verkar vettigt att vi människor ska spendera precis hur mycket tid som helst på ett jobb. Det enda vettiga med ett jobb är arbetskamraterna och gudslekov i mitt yrke de människor man får förmånen att möta dagligen och som kan ge mer tillbaka än man själv ger bara genom att finnas till. Men resten. Papper som ska skrivas. Möten som ska medverkas på. Alltså. Möten. Ett helt jävla kapitel för sig bara det. Landet är mötestokiga och den allra sämsta idén sedan det fyrkantiga hjulet är det som kallas APT. Arbetsplatsträff.

Där sitter man. Som en dåre, någon har i uppdrag att skriva minnesanteckningar och i 90% av fallen så kommer man fram till precis ingenting. Absolut inte ett skvatt. Nada. Noll. Squatt. Nothing. För allt är ju redan bestämt. Kommunalråden har bestämt att kommundelen ska bestämma att pengarna inte räcker. Så mötet går ut på att bestämma vem som ska få den enorma äran att beställa förråd och man kommer rörande överrens om att vi behöver en ny pärm som ska stå på avdelningen och som ingen läser i ändå för ärligt talat, vem fan bryr sig om vad som står i den där pärmen. Vad det än står.

Men där sitter man och slösar skattemedel medan en outbildad timanställd som inte vet nått har hand om avdelningen och alla kan känna sig sådär nöjda som människor blir när de tror att de är delaktiga, chefen kan känna sig nöjd med att ha gjort sin plikt och kommunen kan stoltsera med att "här har vi minsan medarbetarinflytande".

Usch och fy och eländes elände.

Nog om det. I vilket fall som helst så är jag som jag tidigare berättat fullt nöjd med att bara titta på medan alla springer utan att komma en enda meter framåt förutom en smula närmare den för oss alla oundvikliga döden. Sen sitter de, man, vi där och är gamla och sjuka och barnen kommer två gånger om året och besöker oss. För varför ska de lägga tid på oss när vi inte lade tid på dem? Uppfostran överlät vi till dagis, förskola, skola och kamratgänget. För vi har ju så förfärligt massa viktigare saker för oss. Arbeta, helst övertid för då är man ännu duktigare. Sen är det ju gymmet. Yogan. Lådvinet och Idol på kvällen.

Livet är märkligt. Inte för att det borde vara så konstigt men för att vi mäniskor gör det märkligt. Speciellt vi i ett land där de flesta, även de allra fattigaste, slipper dö av svält. Ja, förutom våra gamla då som sakta tynar bort av näringsbrist. Men. De är ju gamla ju.

Men. Idag är det söndag. Och i morgon är det måndag. Då ska jag njuta av att veta att jag gör saker jag vill. Inte saker andra vill att jag ska göra.

Vilken trevlig söndag det är. Ingen av den obligatoriska baksmällan, jag har sovit gott en stund på eftermiddagen, här är städat och fint och jag har liksom inga större bekymmer i världen alls. Ytterst märklig känsla för en man som levt i skuggan av döden mer eller mindre varje söndag sedan 1988 :-) Ute är vädret vackert, fast det är kallt märker jag när jag vädrar. Men det kan man ju stå ut med. Det enda som retar mig en aningens aning är att jag inte har någon mjölk hemma till kaffet. Men det känns definitivt som något jag kan leva med.

Jag lurar lite på att stappla ner för trapporna och slänga alla tidningar som jag har i diverse högar. Hatthyllan är full och i sovrummet har dessa morgontidningar tagit över en ansenlig del av golvet. Äh. Det kan jag göra en annan dag. Man kan ju inte hålla på och jäkta på det sättet hela tiden.

Jag funderar på om jag kan hitta något att bli lite irriterad på eller sådär skönt småsur men inte då. En helt perfekt söndag alltså. Mer sådana tack.

Nu är klockan så där jäkla fel igen. Ena stunden var klockan 5 och helt plötsligt kom jag på att den var 6. Varför i hela fridens namn ska vi fucka up tiden på detta sättet? Det blir ljusare på kvällen. Mmm. Jo vars. Men, om det nu är nått bra så kan vi väl behålla sommartiden hela vintern med. Varför ska det bli mörkare tidigare på kvällen på vintern när ljuset behövs mer än någonsin? Fan, sätt fram klockan 3 timmar så blir det ju ännu bättre. Nä. Det där kan jag bara inte förstå.

Men. Nu är det som det är så jag får förlita mig på datorns klocka tills jag är säker på att alla andra klockor är omställda de med. Datorn sköter ju gudskelov det där själv.

Förövrigt har jag haft en trevlig natt. legat och läst tidningar och försökt sova men det har inte gått. Så nu kokade jag lite kaffe och satte mig och njöt av en söndag totalt utan skuggan av en baksmälla. Det var ett tag sedan. Visserligen drack jag några glas rött vin igår men det har inte satt några spår. Gott så.

Så nu ligger hela dagen framför mig och jag ska snart in i duschen och sedan blir det en snabbstädning av lägenheten. Vad som händer sedan har jag ingen aning om. Kanske tar jag en liten tupplur. Eller åker in till stan för att flanera lite i Knalleland. Kanske får jag besök idag med. Det tillhör ju inte vanligeterna så det kan bli trevligt.

I aviserna kan man läsa om den där förfärliga idén om att släcka lampan igår. Själv tänker jag släcka lamporna i kväll istället. Och i morgonkväll. Och kvällen efter den. Jag tänker fortsätta åka buss och ska börja fundera lite på vart maten jag äter kommer ifrån. För lika allergisk som jag är mot fåniga symbolhandlingar som gårdagens fjanterier lika allvarligt bekymrad är jag över att vi håller på att sabba miljön. Men jag anser, kalla mig gärna präktig och självgod, att det krävs ett dagligt arbete och tänkande kring det där, inte bara en stunds gottgörande av det egna dåliga samvetet.

Ni vet det finns så mycket var och en kan göra. Har du trädgårdsbelysning? Behöver du verkligen trädgårdsbelysning? Visst är det fint men... Behövs den? Bara en tanke bland mångra andra.

En annan tanke är kring den svenske medborgare som sitter fängslad i Eritrea sedan 2744 dagar för att han skrivit att regimen i Eritrea inte borde behandla sitt folk som boskap. Dawit du vet. Man pratar om tyst diplomati och jag har förstått att det där är en svår nöt att knäcka. Men vad hade hänt om det vore Liza Marklund som satt där? Eller Jan med det omöjliga namnet? Hade det verkligen gått 7 och ett halvt år innan man började prata om det på allvar. Visst har det varit spridda skurar kring Dawit genom åren. Men det är först nu som stormen börjar blåsa upp på allvar. 2744 dagar. Utan dom. Kan det vara så illa att det handlar om en svart man och inte en vit? jag vet inte. Men jag upprepar. Jag tror verkligen inte att varken Liza eller Jan skulle suttit mer än en vecka.

Fast det kanske bara är jag som är cynisk som vanligt. Jag hoppas det. För även om vår värld för varje dag blir allt med obegriplig för mig så finns det en massa bra i den med.

Tja. Sånt här har jag legat och tänkt på under natten. Jag är lyckligt lottad har jag kommit på. För jag tänker. En klar bristvara i vårt land nu för tiden. Jag vet att det låter oerhört elitistiskt att säga så. Men det är så jag ser det. Men det betyder inte att det inte finns många som tänker och reflekterar och tycker en massa. En del tycker som jag, en del totalt tvärtom och jag skiter i vilket. Så länge människor tänker och funderar över varför de gör som de gör och vad de kan ändra till det bättre så är jag både nöjd och glad.

Tankar är ju så underbart vackra.

Attans. jag somnade som en stock vid 20 tiden men vaknade redan 21.30 och nu kan jag inte sova. Det som var så skönt. Helt märklig är jag med. Alltså, inte märkligare än vanligt men på ett annat sätt. Fryser och svettas och är precis hur yr som helst. Det känns som när man glömmer att ta den antidepresseiva medicinen men liksom "stötar" i skallen och ut i kroppen. Men jag har tagit mina mediciner så snällt som alltid så fan vet vad detta beror på. Men det känns sannerligen gott att veta att dagens alkoholintag begränsade sig till ett glas rött vin till middagen och att jag kommer vakna fräsch som en nyponros i morgon.

Tv-tittande känns verkligen inte som ett alternativ just nu så jag tror jag återgår till sängen och fortsätter läsa dagens DN och Boråstidning. Lite sent men bättre sent än aldrig.

Så får det bli. Ett stilla liv i ett stilla hem i ett stilla hus i ett stilla Viskafors. I stora staden är det lönehelg och det brukar ju bli som det blir med diverse slagsmål och eländes elände. Så jag har det oförskämt bra.

Ännu ett inlägg i mitt stora problem för tillfället. Man slår upp A-bladets hemsida och möts av "släck din lampa". Nå, man läser intresserat vad folket tycker om det hela och man finner ett inlägg där man säger att "inte fan kommer folk släcka ner i kväll när det är landskamp". Svaret från en irriterad läsare? "Men, du har väl ingen lampa i tvn". Jag orkade inte ens logga in och svara på svaret. Nä just det. Tvn drar ju inte ström. Så klart. Bilderna kommer magiskt genom luften och den där sladden in till kontaken är bara för syns skull.

Det säger väl det mesta om den här "manifistationen". Eller?

Du. Förresten du som nu släcker lampan i kväll 20.30. Du glömmer väl inte att släcka tvn? Va sa du? Robinson? Meh!. Jaha. Så du släcker lampan men låter tvn vara på?

Gott hjärta har du vännen :-)

Ska du släcka dina lampor i kväll? Hahah. Din stackare. Du tror alltså att det kommer betyda något? Överhuvudtaget? För på måndag tar du ju bilen till jobbet. Glömmer att släcka lampan på toaletten innan du åker och dessutom ska du grilla på kvällen för det är ju så fint väder.

Ja jösses. Nästa steg är att vi kan utrota krig genom att låta varannan kula i en k-pist vara av majs. Eller valfri grönsak. Eller kött om du hellre vill det.

Vi famlar verkligen i blindo för tillfället. Själv ska jag tända lamporna i hela lägenheten. Fan vet om jag inte åker in till stan och köper några extralampor. 100 wattare. Kanske låta alla lampor vara tända hela hela natten. Åka och tanka bilen med 98 bensin och låta fanskapet stå på tomgång hela vecka. Röka 4 cigaretter och en cigarr varje kvart. För finns det något vidrigare än när folk, människor, tror de gör någon skillnad genom att pissa i havet?

Ah. En smula skratt äntligen mitt i allt elände som egentligen inte är så mycket elände. För. jag är vit. Jag är man. jag är född i Sverige. Jag är klokare än de flesta jag känner och min katt älskar mig. Men framförallt. Jag är vit. Man. Man behöver inte mer :-)

Välkommen till en ny dag. Jag anar att du anser att det är en smula sent att masa sig ur sängen men. Jag har haft en absolut vedervärdig natt. De mardrömmar jag haft trodde jag inte att min stackars lilla hjärna kunde producera. Jag vaknade till slut av att jag skrek rakt ut, gråt totalt jäkla hysteriskt och Chips, katten, satt bredvid mig och såg mycket kattbekymrad ut. Orsaken till min sista förtvivlan kommer jag ack så väl ihåg. Jag kom på att jag är ensam. Totalt och otrligt ensam. Jag har aldrig varit ensam tidigare. Men nu är jag det. Så att det känns. Djupt in i själen känns det att jag är ensam och jag har slutat må bra av att vara för mig själv. Jag hatar att vakna ensam, hatar att somna ensam. Hatar att leva med mina egna tankar allena.

Jag vet inte alls varifrån den här känslan kommer. Jag har varit fullt tillfreds med att gå här och lura och fundera på livet och världen och mig själv och städa och sova och läsa och skriva och finnas. Men. Nu vet jag att jag inte vill det längre. Visst gråter jag lite då och då. Jag är en av de som anser att det är lika vettigt att gråta när man är en smula ledsen som det är klokt att skratta när man finner något roande. Men den gråt jag vaknade upp till var så förtvivlad och så desperat att jag blev rädd. Den kom från det allra djupaste av min själ, den delen som man troligen aldrig finner men ständigt letar efter. Svart. Totalt mörker. Bara ett skri som väckte mig och viftande händer, sparkande fötter, tårar som strömmade ner och ett ljud från min strupe som inte var mänskligt.

Men. Så är det. Så man samlar ihop sig. Går upp. Läser tidningarna och finner att allt är precis som man lämnade det igår. En kris som fortfarande bara är något som det står i avisen om men som inte nått oss än. Inte på riktigt. Jag var i stan igår och överallt fans det människor som öppnade sina plånböcker och köpte saker de absolut inte behöver. Jag vet inte. Framför sina tvapparater kommer hela vårt vackra land sätta sig i kväll och titta på folk som svälter för att få bli en gnutta berömda en sekund. Så sorgligt. Så förbannat sorgligt.

Hur mår jag nu då kanske den som nästan bryr sig frågar. Totalt jävla uselt är mitt svar. Totalt, satans och helvetes bedrövligt.

Men det går över. Det gör det alltid.

I'm going to take my time
I have all the time in the world
To make you mine
It is written in the stars above
The gods decree
You'll be right here by my side
Right next to me
You can run, but you cannot hide

Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
Don't say you're happy
Out there without me
I know you can't be
'cause it's no good

I'll be fine
I'll be waiting patiently
Till you see the signs
And come running to my open arms
When will you realise
Do we have to wait till our worlds collide
Open up your eyes
You can't turn back the tide

Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
Don't say you're happy
Out there without me
I know you can't be
'cause it's no good

I'm going to take my time
I have all the time in the world
To make you mine
It is written in the stars above

Don't say you want me
Don't say you need me
Don't say you love me
It's understood
Don't say you're happy
Out there without me
I know you can't be
'cause it's no good

Jag bara måste säga att jag brister inte i respekt för världens starkaste man. Jag tittade troget på de där tävlingarna när de gick på tv och Samuelssom vann gång på gång på gång och med en ödmjukhet som var väldigt... Svensk. "jag ska göra mitt bästa" och hans bästa var allas bästa.

Fast. Dopingprover i den där tävlingen? Tror inte det. Inte därmed sagt att han är dopad. Men han är inte heller bevisat odopad. Tyngdlyftning. Ni vet den där gamla sporten? Där tas dopingprov. På stranden i Malibou där starka män bär stockar och välter pinnar? Jag vet inte.

Men hur vi än vänder och vrider på det så är han bäst där. Inte det att han har lärt sig mer än de andra utan han har lärt sig MEST. DET betyder nått.

Ok jag var ju tvungen att titta på Let´s dance som alla andra eftersom tant mamma ringde och skällde på mig för att jag inte gjorde det. Ok. En jätte, jättestor karl vann. Och som jag förstått det så vann han inte för att han dansade bäst utan för att han har lärt sig dansa bättre.

Men kan vi inte börja med den regeln i alla tävlingar. Skit samma om du är bättre. Bara du var jättekass från början och lärt dig under tiden.

I Allsvenskan så kommer BP vinna i år om vi håller på den regeln. Sune Bergstrand kan bli världsmästare i tyngdlyftning eftersom han hade svårt att lyfta vänster arm i höstas och Birgitta Sunessom kommer vinna damernas längdhopp för atthon är lam men kan skutta med rullstolen.

Folkets kärlek just nu är så märkligt. Men så röstar ju alla på Alliansen med när jag tänker på det. Lite samma sak. Inte bäst en bättre än de var 1973. Utveckling.

Jag sitter och funderar på den enorma kris som kommer drabba det Svenska näringslivet. Ni vet nu när lönerna inte kan bli astronomiska längre utan att folket faktiskt blir en smula sura. För ni vet ju vad de har sagt nu i 20 år. Får vi inte näringsmässiga löner flytttar vi alla viktiga chefer utomlands. Så hur ska detta gå? När hela landets jätte, jätteviktiga chefer flyttar utmlands. Till, tja... Uganda eller nått sånt land. Ni vet de där som har pensioner som är helt otroligt löjligt sanslöst stora. Inte kan de stå ut med bara en 200000 i månaden inte. Nä. Då flyttar de utomlands till ett land som behöver och uppskattar deras helt otroliga kompetens att... hm... nått.


Hua. Kvar har vi bara folk med folkvett och kompetens. Hur ska vi klara det?

Folket i landet världen tittar på allvar på Let´s dance. På riktigt. Hur mycket lådvin måste man dricka för att det ska vara värt det? Ställ dig i den storsta spegeln du har. Säg till dig själv "jag gillar detta". Ta ett steg och se:

Kära läsare. Jag har en hemlighet som om 3 sekunder inte kommer vara en hemlighet. Jag har funderat hit och dit. Har ni med det att göra? Varför ska jag vräka all skit på er? Men. 5 års äverlevnad. Kanske mindre. Kanske mycket, mycket mer. jag har inte berättat det för mina vårdare. och jag vill inte att de ska veta det så... men hjärncancer. en operation som är klart. Men. Berätta inte för mina hälsokontakter. För jag vill leva. Och genom att låtsas som att allt är ok där så kanske det funkar.

Men. Jag vill verkligen inte dö. verkligen inte. Inte än i alla fall. Inte för att jag tror på helvetet. Men jag tror att jag har mer att uppleva.

Puss.

Förövrigt är oppositionen det absolut vidrigaste jag vet just nu även om jag är född sosse. Jävla sellouts.

Jag är faktiskt en väldigt vacker själ. Jo. Jag vet. Jag är en elak jävlel. Det är inte det. Men jag vet om det. Till skillnad mot så många andra elaka, fula människor som tror att de gör rätt. Så jag vet om att jag är elak. Men jag försöker faktiskt göra det rätta. jag försöker vara snäll även om det inte lyckas så många gånger. jag försöker respektera min medmänniska även om jag föraktar alla som inte tycker som jag. Jag vill väl även om det sällan blir bra. Det allra värsta är att jag ser mig som lite bättre än alla de som inte försöker. Men jag kan inte älska dem. Jag kan inte ens respektera dem. Men jag vill. Och det är väl en hel del värt i ett samhälle där ingen ens försöker tänka att andra kan ha andra tankar än den egna?

Jag gillar hårdingar. Nä. Inte Dirty Harry. han är ett bevis på att vårt samhälle är fel. Men Clint Eastwood är däremot ett bevis på att vårt samhälle inte kommer falla samman än. Han gjorde det för pengar och han gjorde det för att han kunde. men Broarna och Bird bevisar att man kan vinna över pengar bara man tjänar tillräckligt och gör något bra av dem. Elvis. Sinatra. Lennon. Morrisey. Kent. Allt det där visar för mig att man kan vara elak och ändå ha hjärta.

Israel bevisare däremot för mig att man kan utstå en av historiens värsta övergrepp och bli Fritz. Hans förklaring till sina hemska brott är att han inte blev älskad när han växte upp och det är väl dt samma med Israel. Samma med Al Caida. Al. Bror till Susann Caida. Vet, felstavat men rätt. För. Hat föder hat och vi måste sluta hata. I landet världen så hatar alla dom som kostar pengar. Skit samma om det är Wanja eller mig. Vi tar emot det vi får. Men vi, ni, du får inte sluta ge. En historisk person. Jesus, slängde ut månglarna från templet. Dt kan jag tro på. iNTE FAN VAR han guds son för gud finns inte. Men han gjorde nått rätt.

Du. Nu ska jag sluta reta dig. För nu är du förbannad. Men snälla svara. jag är så trött på tystnaden. sVARA. Håller du med mig eller inte? Och varför?. Låt oss ha en dialog? Men glöm inte. Jag är en elak jävlen och troligen kommer jag kalla dig idiot om du inte håller med mig. Om du inte överraskar mig och kommer med bra argument varför jag har fel det vill säga. fast då kallar jag sig säkert idiot med.

Woke up this morning blues around my head
No need to ask the reason why
Went to the kitchen and lit a cigarette
Blew my worries to the sky

I'm stepping out
I'm stepping out
I'm stepping out
I'm stepping out

If it don't feel right you don't have to do it
Just leave a message on the phone and tell them to screw it
After all is said and done you can't go pleasin' everyone
So screw it...

I'm stepping out
I'm stepping out
I'm stepping out baby
I'm stepping out

Baby's sleeping the cats have all been blessed
Ain't nothing doing on TV (summer repeats)
Put on my space suit I got to look my best
I'm going out to do the city

I'm stepping out
I'm stepping out
I'm stepping out babe
I'm stepping out (boogie)

I'm stepping out (hold it down)
I'm stepping out
I'm stepping out
Gotta gotta gotta gotta get out
I'm stepping out babe
Just awhile
Ain't been out for days...

 

 

Säger godnatt och inte mer än detta.

För övrigt tror jag inte ett skvatt på att oppositionen har en chans i nästa val. För splittrat. För spretigt. För fel.

Tyvärr så blöder mitt sossehjärta vid tanken men. Jag är pessimistisk kring det där.

Jag kom på. Det är en rasande massa jag kommer på just nu. Men det slog mig att jag nog får förtydliga en del saker kring mina spridda inlägg. Jag vet att det är omodernt och tillhör 80-talet men jag är oerhört förtjust i ironi och provokation. Varför då? Jo, jag gillar tanken på att de som läser mina inlägg ska tänka till lite. Kanske bli förbannade. Kanske lura lite på sin egen inställning. När jag skriver att jobbkrisen inte finns så är det ett inlägg som dryper av ironi. Så klart den finns. Det värsta är att den bara har börjat. Vi läser om varsel och det är ju bekymmersamt nog det. Men än så länge är det de facto inte många som tvingats till att sluta sina arbeten. Men det kommer. Inte för att jag säger det utan för att alla tecken pekar på det.

En finanskris kan inte ha något annat resultat än att människor blir av med jobbet. Och för tillfället så är det sociala skyddet sämre än det varit på många, många år. Men regeringen tiger om detta. Som om de hoppas att allt ordnar sig utan att de behöver göra något åt det. Eller snarare för att de anser att de inte ska göra något. Marknadsliberalismen har slagit fäste i vårt land och jag hoppas vid gud att väljarna inser att det där med att arbete ska löna sig är en bra idé men att det inte behöver betyda att de som inte har arbete inte ska behöva gå från hem och hus och tappa självkänsla och dessutom behöva skämmas för att de inte har arbete. Arbetslinjen är bra, tycker jag trots allt. När det finns arbete det vill säga.

Så klart inte borgerliga bloggare skriver om arbetskrisen. För de vill inte. De vill inte se att politiken inte kan styra allt i vårt land som om vi lever isolerade från resten av världen. Men vad spelar det för roll för dem. Anders Borg, reinfeldt behöver aldrig vara oroliga för att bli arbetslösa. De har redan halkat in på en karriär som ger dem trygghet resten av livet oavsett om de sitter i regeringställning eller blir oposition.

Så ärligt talat. Vi, folket, ännu ett omodernt uttryck, sitter i skiten och som det ser ut nu så finns det ingen hjälp att få.

Det är, helt utan ironi, ytterst sorgligt.

Nä nu får det bli lite fart här känner jag. Jag har såsat omkring hela dagen och fått precis inget gjort förutom att ha druckit kaffe och läst tidningen. SÅ kan vi inte ha det. Hela FB är fullt av kommentarer från folk som varit ute på promenader och alt vad de gjort och det enda jag kan säga är att jag har konstaterat att det är en gnutta fint väder ute. Så en rask promenad in i duschen så kanske man får lite fart på blodet. Förresten borde jag äta lite med kom jag på. Människan icke leva på blott kaffe och nikotin. Man måste ha lite mat i magen med för att det ska bli lite fart på livet.

Torsdag är jag mer eller mindre säker på att det är idag. Det betyder så vitt jag vet att det är fredag i morgon. Så trevligt. Inte för att det egentligen spelar roll för mig men det känns ändå småputtrigt.

Så. Mat, dusch. Ut i världen. I den ordningen får det nog bli.

Det var så mycket lättare att vara ung. Alltså riktigt ung. Då när allt var svart eller vitt och man hela tiden visste, helt utan att ens bekymra sig om att ta reda på något. Nu för tiden så är jag säker på en sak för att nästa stund komma på att jag troligen har fel och så börjar det om igen. Det svarta har blivit vitt och det vita har blivit alla färger som någonsin funnits.

Det är bekymmersamma tider men jag tror, just nu alltså, att vi bara har sett början på det. Än så länge är alla dessa kriser bara något i tidningen. Det har inte drabbat så många på riktigt än. Alla är bekymrade en stund och sedan går de ut i solen och åker till Knalleland och funderar på att köpa en tv till eftersom den gamla redan är 2 år.

För min del spelar det föga roll det hela. Egentligen. Jag står ju redan en smula bredvid och bara tittar på. Fullt upp med mina egna privata demoner och inte spelar det mig någon roll om SAAB läggs ner, säljs eller bara försvinner från jordens yta. Visst märker jag att det händer. När man åker till Knalleland så märker man att två stora affärer rear ut allt eftersom de ska lägga ner. Men sånt händer ju även i de bästa av tider. Marknaden som det heter, funkar ju så. Att sedan marknaden faktiskt inte är något isolerat fenomen utan består av dig och mig är ju en annan sak.

Äh. Jag vet inte. Kanske är det faktistk så att jag väntar på en revolution. På riktigt. Ingen såndär blodig historia när staten tar över alla tillgångar utan en där vi börjar tänka lite längre än till oss själva. Det räcker för mig. Att människor tänker. De behöver inte ens tänka smart eller som jag. Men att var och en kan resonera kring varför vi gör som vi gör. Inte bara handla i blindo.

Kanske blir det så vare sig vi vill eller inte. Kriser har ju en förmåga att ta fram både det allra värsta hos människor men även det allra vackraste vi kan erbjuda världen.

Svårt att sova? Tror inte det. Jag somnade som man bör och sedan vaknade jag precis nyss. Fast jag går en smula på övervarv känner jag redan. Men det kan väl botas genom att jag, tja. Lugnar ner mig liksom :-)

Vädret är underbart och lägenheten är städad och jag ska lägga mig och läsa tidningen och sedan får jag se vad som händer. Inga planer, inga hinder. Livet ligger vidöppet och det är ju knappats något man ska klaga över. Först ska jag bara dricka en kopp kaffe.

Livet är precis som det borde vara i den bästa av alla världar.

Några kanske undrar varöfr jag håller Lennon så högt. Elvis är Gud och lennon är Jesus. Jo för Elvis gjorde blues, rock´n´roll till nått som helt plötsligt var nått för de vita. Han var ren sex. Så snygg att man kan titta på bilder och bara njuta. Hans röst är mer än fantastisk. Hela han var undebar. Men han levde en lögn. Lennon var ärligt från början. Han sjöng om sin svarta svartsjuka. Sin längtan efter kärlek. Plus med en ren genial musikproduktion. McARTNEY hade sina ljusa stunder. Helt klart. Men han är mjuk som en jävla tvättsvamp fast han har en genial rockröst de få gånger han orkade utmana sig själv. Helter skelter är väl det första världen såg av riktig hårdrock.

Men Lennon. En riktigt elak sate som bar sitt hjärta utan på kroppen. Som kunde förolämpa folk att de hade en jävla aning om att de blev förudmjuka. Han söp. åt alla piller och snorta allt han kunde. Ändå är han en av de få rockhjältar som är saknade. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Men de sista rykten säger att hans file hos FBI var 30 cm hög och ändå fick han uppehållstillstånd i USA. Jag vet inte. Texter. Melodier. Uppkäfthet. Och Watching the wheels going round. Mer behöver jag inte för att säga att Lennon är Jesus.

Mitt råd till dig dig är att ge honom chans. Men mer kan jag inte göra. Men jag vet att min natt kommer bestå av en massa Lennon. SoloLennon. För hn ville verkligen göra nått med sin berömmelse. Sen tröttnade han. Satt hemma i 5 år och sket i allt. Medan alla andra slet som djur för att behålla det som de fått. Bara det är liksom värt allt jag tycker han gett mig.

För det har gett mig modet att hoppa av tåget och veta att man kan komma tillbaka. Fast, jag har en smula hopp att inte bli skjuten nöär jag gör det. Men om så sker. Tja. Låt det ske.

Tittar på hjulen som snurrar

Inget har hänt på 40 år även om vi vill tro det. Vi måste göra nått åt det. Alla vi som har en smula hjärta och en massa hjärna. Så ge dig ut, berätta för alla du möter att nått är totalt fel. jag har en dotter och jag vill verkligen inte att hon ska behöva slite mer än mig för att skaffa ett självständigt liv.

Man behöver ingen riksdag eller demokrati.

Ingen demokrati??

Ingen demokrati?

Alla får göra vad de vill.

Jag representerar mig själv

Kul att se att vissa har kvar sina ungdomliga ideal.

Förrsten kom jag på en ny sak när jag satt i köket och rökte en sån där jättefarlig cigarett igen.

Är det inte skönt att det bidragsberoende Svenska folket inte längre är bidragsberoende.

Bara behövande.

Försökte just förklara Lennons storhet för en vän men fan vet hur det gick. Troligen inte alls. Det där är nog nått man måste komma på själv. Lite som gonnoré. Alla vet vad det är men ingen vet hur det känns innan man sitter där och pissar taggtråd.

Så nu börjar världen i lilla Viskafors lägga sig tillrätta. En del lägger sig för att läsa. En del sover redan. Vissa väntar på att nått ska hända som gör dem lyckliga igen och jag själv sitter och lurar lite på livet i allmänhet och tillvaron i stort. Inget stör mig, ingen är i min närhet. Jag väntar jag med. På att nästa steg ska vara redo att tas. Att det där lilla steget för mänskligheten men det gigantiska för mig ska infinna sig. Kapseln svävar ännu. Rymden är svart och kall och katten sover i köket. Musik som smeker allt som är min själ och den torra lilla vinge som är min ande.



Jag har slutat tro på något men känner allt. Inget är omöjligt. Livet är oändligt, en radda med dagar, en del vackra, många fula, men det svarta når mig inte. Jag kan tvivla men jag kan inte tro. Förutom på livets oändliga visdom som varje dag ger en ny insikt och som varje natt ger ett nytt tvivel. Bleka morgnar, kristallblå dagar, lila kvällar och svarta nätter. Allt är till för oss, för dig och mig. Att bära ut soporna är en ynnest bara för att man faktistk har sopor och för att man faktiskt kan bära den själv.

Varje fiber, varje cell, varje nerv, varje synaps i mig glänser och blänker av allt det nya jag lärt mig sedan jag vaknade i morse. I morgon kanske jag hatar allt jag nu förstått men nu blixtrar vackra känslor och tankar och ett stilla skratt djupt i mig. Sommaren är snart här. Gröna träd. Gul sol och alla andra färger du kan tänka dig som överfaller oss även de allra gråaste dagar. Så låt oss fira att vi finns och att vi på något sätt alltid kommer att finnas. Alltid har funnits och att vi vet att någon gång, kanske om millioner år, slocknar solen och kvar finns endast svart sot, kall is och samma stjärnor som vi ser födas då och då.

Tack Gud för rock´n´roll, snön som faller i januari och det svala vattnet en varm julidag. Mer? Tja. Du vet själv vad du är tacksam för. Om du bara funderar en smula. Det som verkligen spelar roll. Inte lönen eller semestern i Thailand eller ens att din fru fortfarande har ett underbart arsle. Men du vet allt det där andra som du säkert kommer på om du bara vågar fundera en stund.

Slow down.

Nä. Men som sagt. Jag har alltid gillat den där textraden för det är liksom den där känslan man får stå ut med då och då när man har en stor käft.

Ja. Kanske man skulle låtsas att man hade ett jobb att gå till i morgon och gå och lägga sig. Kanske en smula läsande. Lite mental onani. Men först får väl diskmaskinen gå färdigt. Det vore ju dumt att låta den stå på reservström resten av natten och skita ner hela Asien med smog eller vad det nu är de har där som får den att leka Micke Jackson. Ni vet de där maskerna man ser att de har i vart den nu är. Ja just det. En vit pappersbit framför näsan gör ju att allta föroreningar försvinner. Så klart.

Nä. Jag gör min plikt. Jag sitter uppe tills diskmaskinen är färdig så att jag kan stänga av den innan jag somnar en gnutta. man vill ju liksom inte lämna en smutsig värld till sina barnbarn. Det är väl därför vi ska ha kvar kärnkaften. För den har ju liksom den fördelen att man inte ser skräpet som blir. Det grävs ner i berget och sen så finns det inte längre. Vi har ju ändå världen säkraste berggrund.

Va sa du? Jordbävning i skåne för några månader sedan? Jo. Men det var ju bara en sån där liten. Plus att vi inte gräver ner det i skåne. Det går ju inte bland en så massa människor. Nä, ner med det i Norrland eller nått sånt ställe som ingen bryr sig om ändå. De har så mycket snö så det håller nog det hela på plats.

Nä som sagt. Jag gör minsan vad jag kan. Släcker för det mesta på toan efter mig. Sänker värmen på sommaren till behagliga 20 grader och inte en grad över 18 på natten. Funderar på att köpa strömsnåla lampor. om de bara inte vore så dyra. Åker bara bil när jag absolut måste. Som när jag tar taxi till krogen och så. Annars åker jag buss. Eller, tja. går. Jag går bland annat ut med soporna flera gånger i veckan och då har jag även källsorterat. Så jag gör allt mitt.

Men kära du. Inte kan vi sitta här och slösa en massa ström medan datorn äter upp elen för oss. Så. God natt. Eller i alla fall god kväll.

Som jag redan sagt på ett annat forum. Ingen desperation. Ingen depression. Bara en väldigt bra poplåt med en text som talar till mig lite då och då. Just nu funkar den helt klart utan att jag på något sätt mår speciellt dåligt. Jag bara konstaterar att jag är en smula ensam och att jag kanske, kanske, kanske börjar tröttna på det.

Nä nu börjar jag undra så där jag som gör allt som oftas. På lördag mellan 20.30 och 21.30 är det meningen att alla som bryr sig en smula om klimatet ska släcka sina lampor och det känns ju helt ok så där när man först tänker på det. Men. Så läser man i tidningen att en kommun "ska släcka all belysning som inte behövs". Klockan 21 på en lördag. Jo men. Varför är det tänt resten av året vid den tiden på en lördag när de flesta är lediga om belysningen inte behövs?

Om den inte behövs, men så släck lamporna när du går på fredag eftermiddag och låt det vara släkt tills någon ramlar in på måndag morgon igen?? Eller har jag missat nått? Man släcker belysning som inte behövs på en tid när ingen ser det ändå. Så jävla modigt. Slottet ska visst vara släckt med. Inte för att det bor någon där men ändå. Tänk vad mörkt mössen i källaren ska tycka det är och tänk så bra det ser ut i tidningen på söndag morgon, den där bilden på ett jättesvart slott. Jag har faktiskt en smula svårt att knugen kommer lägga sig klockan 20 på lördagen ute på Drottningholm och släcka lampan och vänta på att solen ännu en gång skiner in genom fönstret så att han kan smyga upp i sin pyjamas och dricka lite kaffe. Fast där kan jag ha väldigt fel, det inser jag. Han är en gammal man så han kanske faktist är trött på lördagkvällen efter att ha representerat hela långa veckan.

Nä men ärligt talat. Jag vet att det inte är första året men man börjar ju undra lite vad som händer. Folk skriker sig hesa när bensinpriset går upp men tycker det känns fint att släcka alla (onödiga) lampor en jävla lördag.

Se. Nu börjar jag komma tillbaka till god form igen :-)

Ja ha. Nu har jag varit ännu duktigare och varit i stora staden Borås och handlat. Tanken var ju att jag skulle hämta ut mina sömntabletter på apoteket med men inte fanns det något recept inlagt där inte. Men just nu tror jag det klarar sig för jag är fortfarande väldigt trött så lite mat och lite tv så gäspar nog WoB lagom för att sova gott en natt till.

Till min oerhörda förvåning så har jag gått ner en hel del i vikt med märkte jag. Eftersom läget är en smula kritiskt på klädfronten eftersom jag dag efter dag drar ut på att masa mig ner till tvättstugan och tvätta så letad jag fram ett par byxor som jag absolut inte kunde få på mig för bara några månader sedan. De satt som en smäck. Lockad av detta så drog jag fram en kavaj som jag inte kunnat ha på nått år och ännu en gång. Den satt som om den inte gjort annat på hela den där tiden. Vad har jag då gjort för att förtjäna detta?

Jag har helt enkelt följt den nya trenden med att äta mer fett och mindre kolhydrater. Inget bröd, nästan aldrig pasta eller potatis utan wokgrönsaker, röd mjölk, riktigt smör. Fan vet hur det där fungerar men nått har det gjort i alla fall. Att jag itne äter på flera dagar ibland verkar inte ha med saken att göra för så har det varit i nått år nu så. Men jag är glad för jag är vansinningt trött på att vara fet. Nu säger jag inte att jag är en tunnis än. Men jag måste minst ha tappat 10 kilo sedan i januari. Utan att ha gjort nått mer än skippat diverse sockerarter.

Ibland blir man förvånad över hur det kan gå till. Men allt som funkar är bra. Däremot kan man ju fråga sig vad som händer med hjärta och kärl. Så man får väl hitta någon vettig balans kan jag tro. För inte vill jag dö i en brakinfarkt fast jag är smal(are). Men slutar jag dessutom med det där småpimplandet av öl och slutar röka så fan vet om man inte blir minst 48 :-)

Nä. Nu ska det mumsas fläskkotlett och wokgrönsaker. Gottigt så gottigt.

Förresten. Innan jag glömmer. Har ni funderat på det sista förslaget som rullat ut från Rosenbad. Vi löser problemen i problemområden som Rosengård genom att riva innevånarnas hem? Men det är ju lysande. Varför har ingen tänkt på det. För det där fina nya ordet utanförskap beror inte på en misslyckad invandrarpolitik. Det beror på invandrarna och framför allt på hur de bor.

Fattar inte varför ingen har tänkt på det innan. Så enkelt, så genialt. Riv de där fula betongklossarna, bygg nya hus med svindyr hyra så att de som bodde där innan inte har råd att bo kvar. Vips är problemet över och slut.

Man blir liksom glad när någon äntligen sätter fingret på problemet. Någon som har bra betalt och som kan en massa saker.

Sådär ja. Då har man varit så där vansinnigt duktig att man nästan spricker av självgodhet. Här har det städats så det stått härliga till. Den som gjorde det var jag. Nu var det ju ingen storstädning av något slag utan mer ett allmänt krafsande med dammsugaren och lite slabbande med väldoftande vatten på golvet men ändå. Diskmaskinen står och brummar så hemtrevligt och fönster och balkongdörr är vidöppna för att släppa in den friska vårluften och släppa ut den unkna gamla sorgliga ursäkt till luft som fanns här i mitt lilla hem tidigare.

Just nu så kom jag på att jag är hungrig och vad ska man då göra åt det tro? Troligen blir det som vanligt att jag struntar i det tills magen hotar att hoppa upp och bita mig i näsan. Anledningen till detta är att jag har precis ingen mat alls hemma. Förutom de där buljongtärningarna och den där senapen som tycks överleva alla försöka att ätas upp. Kanske ska man prova lite kattmat? Funkar det för katten borde det ju funka för mig liksom. Nä, nu ska vi inte gå til execer. Det får nog bli en dusch och sedan lilla bussen in till stora staden för att införskaffa lite att gnaga på och sen var det ju det där med medicinerna med. Håhåjaja. vad allt ska kungens lilla dräng inte behöva göra för att ha ett drägligt liv...

Men som sagt. En dusch vore nog på sin plats. Nu när allt annat är rent och friskt så sitter jag här och retar mig på de sensationer som min stackars lilla näsa behöver stå ut med och som har sitt ursprung från min egen barnakropp. Så kan vi inte ha det. Tänk tillexempel om jag skulle få ett helt nytt och okänt Nobelprs idag. Pressen skulle kasta sig över mig och inte kan man lukta parkbänksboende då inte. Nä. Varmt vatten och någon form av tvålprodukt, raka lilla hakan och kanske till och med skvätta på lite luktagott så att man blev riktigt presentabel.

Då infinner sig en av de där frågorna som är så svåra att lösa i livet. Ska jag dricka lite vatten och röka en cigarett innan jag ger mig in i duschens förlovade land eller ska jag vänta? Konstigt att man aldrig kan få vara ifred för sådana där existensiella frågor. Hela livet är fullt av en massa eviga frågor som man måste svara på inför sig själv hela tiden. Vit skjorta eller svart? Vart ligger mina rena strumpor. Kaffe eller the eller vatten eller juice eller ett glad härlig rökig whiskey? Eller ska man blanda allt och hoppas att det är gott?

Nä. Jag får göra som jag brukar när jag har en svår fråga att lösa. Uppsöka sängens trygghet och ligga och titta i taket och tänka djupt och grundligt. Det brukar göra susen eftersom jag för det mesta, när allt är som det ska i världen och mitt sinne inte löper amok, somna. Vips och plötsligt har man löst hela problemet. Det är en strategi som har räddat mig många gånger. Att totalt ignorera själva grundfrågan och helt enkelt inte göra nått alls åt det. Det var en katastrof i mitt äktenskap med det gjorde mig i alla fall tämligen glad och sorgfri tills damen som bar min ring sade att "du, det här fungerar ju inte alls". Men det var då och man kan ju inte alltid lyckas i sina grundörutstättninger. Jag gör som Alliansen. Ingenting. Alls. Eller i alla fall så absolut lite som möjligt. Jag kan tro att Reinfeldt är en sån som sätter sig vid köksborde och käkar en smörgås om det skulle börja brinna i Sagerska palatset. Med lite tur så går ju branden över av sig självt liksom. Det kanske börjar regna eller nått och då är det ju skönt att inte ha tagit ut sig alldeles genom att ringa brandkår eller utrymma lokalen eller sånt jobbigt.

För det är ju så att det måste löna sig att jobba. Så klart. Sen om du råkar bli av med jobbet så får du väl.. tja. Hitta på nått själv liksom. Inte kan regeringen hålla på att ägna sig åt sådan petitesser. Arbetslinjen gäller även fast det inte finns några jobb. Bäst så.

Så, jag följer tidens gång och gör väl likadant jag.

Ja just det ja. Sängen var det ja.

Det var värst då. Jag har läst tidningar och lyssnat på nyheter och jag orkar fan inte bli förbannad. Men det känns inte bra det heller. Alltså. Den där brinnande ilskan mot hela världen är ju inget vidare. Men nog finns det saker att bli sur över. Om man bara orkade. Den där tanten Wanja eller vad hon heter som jag inte ens visste fanns är ju bara det ett kapitel för sig.

Nån moderat politiker har sagt att fattiga och bidragstagare bara ska ha rätt till 20 tänder. På riktigt. Jo jag lovar. Mer ska minsann inte samhället behöva stå för. Ok nästa steg måste väl vara att... fan jag vet inte längre. Jag har liksom slutat bli förvånad. Hur ska man orka bry sig om en värld som är så förbannat konstig som den har blivit bara de sista månaderna? Empait och medkänsla tycks vara totalt utraderat. Helt plötsligt har landet fått bara 3 partier. Alliansen, de där S,V och Mp och så då SD som smyger fram som en orm i skogen. Det kommer fram att ledare i landet tjänar så snuskigt mycket pengar att man inte kan förstå summorna. Samtidigt som andra inte har en spänn på fickan.

Nä, jag pratar faktiskt inte om mig själv. Att jag är fattig som en kyrkråtta är väl kanske en smula på grund av ett alltför vidlyftigt ekonomiskt liv genom åren. Men att min mor som jobbat sedan hon var 14 bara får 7 papp i månaden och inget bostadstillägg är ju helt jävla.... ja jag vet inte. Det är liksom inte klokt. Det är helt uppåt väggarna. Det är ofattbart. Jag förstår det bara inte.

Själv är jag rätt så nöjd med min ekonomiska tillvaro. Inte är jag rik men jag har så jag klarar mig och det utan att behöva lyfta ett finger. Plus att jag känner mig tämligen säker på att jag kommer att kunna börja jobba inom några år och vips så fylls skattkistan på. För jag har ju den där utbildningen och den där legitimationen som borgar för att jag knappast kommer gå arbetslös ens i riktigt usla tiden.

Men det bekymrar mig att jag inte orkar bry mig särdeles mycket om hur det ser ut i landet världen för tillfället. Har jag helt tappat stinget? Jag hoppas inte det. Men kanske har jag bränt mitt krut för tillfället? Nja, kan så vara. Men det brukar dyka upp igen så det är väl bara att njuta av det stilla lugnet jag har inom mig stunden. Under tiden ska jag nog försöka städa lite. Inte för att det behövs men för att det känns så trevligt att ha det gjort. Sen kan man sätta sig med gott samvete och tänka på hur duktig man är och vilken förträfflig människa det har blivit av den där lilla lintotten man var 1975.

Något jag absolut inte ska göra nästa helg är att sätta mig i en sunkig lägenhet mitt i lördagsnatten och dricka vin och prata om hur eländigt livet och tillvaron är och sedan vakna på en ännu sunkigare soffa långt hemifrån och med en bussresa hem framför mig. Nä. Lugn och ro och äta grönsaker, ta långa promenader i köket och försöka sluta röka i några minuter. Jag har räknat ut att man slipper en farlig massa eländes elände om man håller sig ifrån sådana där Norwegian wood-tillfällen. Jag är för gammal för det. Eller i alla fall för trött på det för att det ska vara värt det.

Kanske skulle man börja samla frimärken eller fina stenar eller räkskal eller vad fan som helst, så att man hade nått att göra när lusten att rumla runt börjar pocka på. För jag har ju den där svaga aningen om att jag kommer att känna lite annrolunda på lördag eftermiddag. Av någon märklig anledning så gör man ofta det, trots att man lovat sig själv hela måndagen, tisdagen och onsdagen och en stund på torsdagen att det av ingen som helst anledning ska ställas till det. Märkligt. Synd att det liksom inte funkar åt andra hållet med. Ja, alltså, att man lovar sig att absolut inte, för allt i världen, sluta röka och sedan gör det likt förbannat. Men inte då. Jag lovar mig att sluta röka ungeför 40 gånger om dagen men vips sitter jag där och funderar på att ta mig till affären eftersom jag bara har 10 cigg kvar och det vet man ju att det räcker ju inte långt.

Tja. det är ju som det är med det där och allt. Nu är det vår och livet är tämligen behagligt och kanske skulle man beställa en sån där rysk mailorderbride och slå sig ner för tid och evighet och vara lycklig.

Nä fan. Det ligger inte för mig. Jag gör mig bäst med en stilla Yer blues i själen, huvudet fullt av tankar och med endast en katt som livskamrat. Det kan vara nog så jobbigt men det är sällan tråkigt.

Än så länge allt lugnt på fronten. Jag har sovit helt jävla underbart och är fortfarande helt mosig i skallen. Det kära vänner och ovänner är helt jäkla underbart och fantastiskt. Det verkar som om jag behöver braka ihop totalt lite då och då för att fungera som man ska. Märkligt.

Så nu ska jag dricka en kopp kaffe till. Lägga mig och läsa dagens lokalblaska och se om det finns nått att bli lite hälsosamt upprörd över och det tror jag nog det gör. Det finns liksom en massa att engagera tanken med nu för tiden med alla dessa skandaler som seglar upp som moln på sån där sommardag när vädret håller på att ändra sig från soligt och vackert till nått riktigt regnigt och eländigt.

Ah. Livet är då förbannat trevligt allt finnas i.

Äsch. Det var ju inte så lätt att somna i kväll inte. Fast det känns inte så farligt eftersom jag sovit som ett nyfött barn hela eftermiddagen. Men det hade nog varit smart att hämta de där sömntalbetterna redan idag. Jaja. Det är som det är med det där.

Fryser som en pingvin gör jag med. Antingen är det väldigt kallt här eller så är blodet ruttnat i kroppen på mig. Jag funderar på om jag ska försöka mig på något kreativt. Typ ta tag i mitt skrivande igen. Men fasen vet om jag orkar försöka känna så väldig mycket idag. Det räckte så bra med gårdagen så. Nä. Det får vara. Jag lägger mig och fortsätter plöja tidningar och kanske skulle man börja läsa nån bok. Det var evigheter sedan jag läste. Märkligt. Jag som brukar hinna med en två eller ibland till och med tre böcker i veckan har liksom inte orkat sätta mig in i någon annans värld på ett tag nu.

Nä. En tur till köket, en cigarett och sedan börjar vi om med försöken att sova lite.

Som sagt. Bealtes på datorn och lite skönt mörkt och lite skönt och mysigt. Helt ok i min lilla värld.

Helt klart en dag för eftertanke och kontemplation. Men det känns skönt att kunna tänka klart igen. Det har sannerligen varit lite si och så med det den sista tiden. Jag tror att det beror på att jag har kommit fram till en del saker de sista månaderna. En del saker som gör ont och en del saker som gör mig glad. Men jag är lite vilsen i världen just nu. Saker är inte på sina vanliga sätt eller ställen. Så jag känner mig förvirrad och reagerar med att bli arg. Ledsen. En gnutta deprimerad. Troligen finns de en smula 40-års kris i det hela.

Jag är vuxen nu. Det finns ingen tvekan om det. Jag kan inte längre balansera på kanten till ungdomen utan kan förstå att om jag har tur så har jag halva livet kvar. Och just nu så befinner jag mig på en plats som jag inte riktigt trivs med. Jag är tillexempel inte stolt över mig själv. Man behöver vara det. Känna att man gör något bra, något som spelar roll och i dessa dagar så spelar jag ingen större roll. Mitt ego står i vägen för att jag ska våga räcka ut en hand och grabba tag i livet igen. jag är rädd för att mina problem ska jaga mig resten av min tid här på jorden. Rädsla är ofta en stark fiende till kärlek, omtanke och empati.

Men missförstå mig inte nu. Jag mår faktiskt väldigt bra, när jag jämför med hur det var för några år sedan. Men det är just den där rädslan för att inte räcka till. Att försöka och misslyckas och slutligen förstå att jag inte är stark nog för att bli en fungeraden människa igen.

Så jag läser om världen och tänker en massa arga tankar. Men det blir fel när man försöker bota hat med ännu mer hat. Kom jag på idag. Så jag ska försöka finna lite harmoni igen. Fortsätta tycka precis lika mycket och försöka bekämpa intolerans och rädslor. Men det är kanske dags att bli lite smart med det där. Man kan inte skrika sig hes utan att berätta vad man vill.

Nog om det. Jag fryser och håller på att ännu en gång bli förkyld. Men jag är inte så förvånad. Jag har knappast gjort mitt bästa för att ta hand om mig det sista så till slut så säger kroppen stopp och belägg. Men det går ju över så. Ljuset har kommit tillbaka ute i världen. Våren smyger sig sakta på oss, trots tidvis kyla och små förvirrade snöflarn. Nu brukar jag alltid må bättre efter vinterns helvetesmörker. Så att inte glömma bort att tänka, äta ordentligt och försöka sova som normalt folk. Kan funka :-)

Nu ska jag återvända till sängen och kanske rent av lägga mig för att sova.

Som sagt. Ibland måste man vända ut och in på sig själv för att förstå livet. Om tre dagar är man ju lika förvirrad igen så det är väl skönt att känna sig hemma i världen för en liten stund.

Gud vad jagär trött och jag har sovit hela eftermmiddagen vilket var så skönt så skönt så. Jag tro inte heller att jag kommer få några problem att somna i kväll heller. Det brukar bli så när jag har haft en såndär period när jag inte kan sova. Då kan jag helt plötsligt sova hur länge som helst.

Min kära tant mamma berättade att även in far hade hemskt svårt att sova i perioder och att han en gång fick läggas in och mer eller mindre sövas i någon vecka. Riktigt så illa är det väl inte för mig, inte än i alla fall men fan vet. Jag tycker att jag allt mer börjar komma tillbaka till det där ojämna sömnmönstret jag hade när jag arbetade. Men då berodde det väl mest på stress. Vad det är som gör det nu vet jag inte så noga. Kanske är jag stressad på grund av min situation och mitt oregelbundna liv.? Jag har ju den där lilla egentheten att jag själv har svårt att bedöma när jag är starkt stressad eller håller på att gå ner mig i en depression. Det brukar vara andra som säger åt mig att de märker det på mig.

Jaja. Idag blir det inte nått gjort, den saken är säker. Jag ska läsa ikapp tidningarna sedan i helgen, kanske titta lite på tv och sikta på en väldigt tidig kväll. Försöka återhämta mig lite från de senaste dagarnas upprördhet och vakenhet. Sen i morgon får jag ta tag i att hämta mediciner och handla lite. Det mesta börjar ta slut här hemma så där har jag lite att göra.

Det känns helt ok. Fan så mycket bättre än gårkvällens rena desperation. Livet är inte så illa på en tisdag inte :-)

Lite sömn var precis vad jag behövde. Nu känner jag mig betydligt mindre taggig och eländig. När man inte kan sova på flera dagar får man väldigt konsitga tankar och ideér. Världen blir liksom degig och otydlig. Men en natts sömn gjorde som sagt susen. Jag är fortfarande väldigt trött men det känns att jag har landat från den där oerhört höga nivån jag låg på nu under helgen.

Idag var det stormöte med soc och min terapeut. Vi bestämde att jag ska få titta på ett behandlinghem för att kanske komma i balans igen. Det är väldigt mycket toppar och dalar just nu så kanske lite större struktur vore på sin plats. Men det var inget vanligt behandlingshem utan en utredningavdelning kan man kalla det. Det kan nog vara bra för mig att få lite hjälp med att riktigt identifiera vad det är som egentligen jagar mig och som får mig att bli självdestruktiv.

Jag har ju kommit mil från det tillstånd jag var i för 4 år sedan när jag var totalt i botten. Men det finns mycket att arbeta med och jag tror att det kan bli bra det här. 3 månader var det visst tal om. Då får väl Chips flytta hem till min kära tant mamma under tiden.

Det är dags för lite action kan jag själv känna. Nu har jag haft mina år när jag kunnat sortera alla tankar som trängs i min skalle. Hittat en ny grundstyrka och fått rätt hygglig koll på både ångest och depression. Men jag märker ju att jag inte är i balans. Så här arg som jag hela tiden är brukar jag inte vara. Det är inte det att jag inte alltid har varit rätt så full av åsikter och idéer, men jag brukar faktiskt vara lite mer nyfiken på andras tankar och just nu känner jag att jag inte är det. Snarare så försöker jag köra ner mina egna åsikter i halsen på alla och det blir aldrig bra när man slutar argumentera och istället blir tvärsäker.

Men jag tror att jag är väldigt arg på mig själv, som tilåtit mig själv att hamna i den situation jag sitter i. Givetvis skulle jag tagit tag i mina problem med ångest och depression och självmedicinering långt före det gick åt pipsvängen med hela min tillvaro. Istället för att försöka springa fortare så skulle jag redan för 10 år sedan tagit tag i saker och ting och bett om hjälp. Men jag ville klara mig själv så länge det gick och det gick ju inte alls.

När jag läser mina egna inlägg så känner jag inte riktigt igen mig och jag förstår att jag som sagt är totalt ur balans. Så det är bara att börja jobba med det. Mina viloår är över. Nu är det dags att ta klivet ut i livet igen. Små steg, men ändå med någon form av kurs och mening.

Nu ska jag vila lite sen ska jag in till stan för att hämta mediciner. Som det är just nu så kan jag inte klara mig utan sömntabletterna. Jag har försökt av någon märklig anledning som jag inte ens själv förstår men det gick ju inte alls. Det enda som händer är att jag blir vaken i flera dygn och det mår man banne mig inte det allra minsta bra av.

Så jag ska försöka hitta mig själv igen. Det kan väl inte vara så fel va?

Den här dagen har ett slut den med. Inte för att jag kommer somna. Men jag bjuder dig god natt. Jag kommer sitta uppe och lyssna till allt det som Gud har gett oss. Inte för att jag tror på gud med jag tror på allt som låter. Hela min lilla kropp är full med alla gifter du kan tänka dig men... tja. Sova verkar inte finnas på kartan. Fast du sover. Naturligt amfetamin? Nope, den fällan har jag inte ramlar i. Alltså den vita. Men den naturliga. Jo vars. Så. God natt. Eller god morgon. Vi syns i... nån gång.

Men du vet fortfarandnde inte alls vem jag är. Glöm inte det. Fast du tror det. Varför tror du att du är speciell när du ler?

Men låt mig gråta. gör det. Snälla.

Det vore trevlig att ha någon att prata med nu. Bara någon. Som ville krama mig medan jag gråter bittra tårar över allt som händer och inte händer. Men någon att viska till.

Äh.

Helter Skelter.

Hey bulldog.

I´m going down fast but don´t let me break you

jaha. Jag ringde tant mamma och kom på problemet. Jag är uppenbarligen väldigt väldigt manodeppresiv. Hur den nu stavas. Så jag slutade ta mina tabletter mot det och vips. Så blev jag.. ja du vet. Vaken sedan i fredags. Det är liksom inte friskt. Så en återgång till de där som gjorde mig en smula fet och så blir allt bra igen. För det är nog inte bra att vara vaken i många, många, många timmar och ändå vara jättetrött.

Sömn. för helvete. Innan jag river sönder min skalle.


Helter Skelter.

Nä. Jag orkar inte mer. Jag kan inte sova. Jag kan inte slappna av. Jag blir galen. Jag vill skrika men väggarna äter upp min röst. Jag kan inte mer. Jag förstår inte. Varför kan jag inte sova längre? Varför äter jag inte längre? Jag vill bara vila. Inte i någons famn utan bara i det svarta.

Jag blir totalt jävla galen. Fredags morgon vaknade jag och sedan dess har jag varit vaken. Snälla. Inte en sekund mer.

JAG BLIR TOKIG. Jag har inte sovit sedan i fredags morse och jag vill bara sova. Försvinna. Få en gnutta ro. Det här tar fan livet av lilla mig. Bara få dåsa lite. Inget ljus. Inga ljud. Inga tankar. jag kan fan inte stoppa min tanke från att springa. Jag röker. Jag dricker. Jag... allt, men inget. Jag blir galen. Totalt jävla grisgalen.

Sova.

Snälla.

Dagen började. Sen tog den slut. Lyssna. Mer kan jag inte ge dig. 3 minuter rent liv. Allt vi behöver. Mer finns inte. Min vilja är att ge dig liv. En tanke. en känsla. Men.. det blir inte mer. Jag behöver verkligen en fix. Men lycka är en varm pistol.

Du.

Innan du somnar.

Jag försvinner inte.

Nope.

Men. varför ligger du inte och vilar i sängen? Varför sitter du här och glor? Jag själv vet inte. Jag är... trött. Så trött. Full. en smula stenad. Musik. Bilder. Ljud och färger. Hey Bungalow Bill. What did you kill? Så det kanske är dags att sova en smula. I morgon ska jag på möte gubevars.

Rehab. Jojodu. Inlåst utan katt eller alkohol. kanske. Så vi får se. Kanske blir jag en ny människa. En god man. En snäll man. En nykter man.

Äh.

Fan heller.

Mig får de inte tag i :;-)

Rosengård. Finns det någon som orkar med Rosengård mer? en miljard procent blattar och deras föräldrar försöker skapa ett liv i det främmande landet och deras jävla ungar bara sabbar. Bränner, maskerar sig och slåss mot sin egen värld och ingen kommer ihåg Zlatan. Så slåss ni jäåvla ungar. Slå er blå på en batong. Bränn din farmors soplåda och ha inget liv. Du är ingentig. Noll. Du är död redan är du är född du jävla skitstövel. Din mor och far sliter och du skiter i allt. Men dra åt helgvete då. Dö. För fan. Bara dö.

Jävla avskum.

jaG VET. jAg har snöat in. Men. Liksom. Min favorit ord. Liksom. Jag vet inte hur jag ska ge dig mitt liv i ditt knä utan att det blir fel. Men jag ger det ett försök. 1,2,3,4,5,6 7, all good children go to heaven. Så. Inga pengar. Men en imousin. Behöver man mer?

Jo jag vet. Ett lyxproblem. Men alla vill trösta lilla WoB.

Jaja. Det blev en sån dag. Mellan himmel och helvete. Lika gott det. Borde göra en massa men har inte orkat nått. Försökte reta nån men edet blev väl inte så bra. Men jag gör ett försök i morgon igen. För det är liksom bara när människan är arg som den tänker. Har jag fått för mig. Jo, jag tänker mycket. Men så är jag även arg mest hela tiden nu för tiden. Hej lobotomi.

Så. Jag ska väl försöka sova lite. För en gång skull. Eller sitta uppe och vara småfbannad. Eller nått. Men nog blir tiden morgon igen. Fast det är kväll nu. Natten kommer och den går över. Men jag vill liksom inte sabba din fest. Så jag drar. Om hon kommer så säg till. Jag har druckit ett glas eller två och jag bryr mig inte. Men. Jag älskar henne.

Vem?

Fundera på det du.

Nu min vän ska jag göra något som ligger mig enormt mycket emot. Hm, kan man skriva så? Jaja. Jag ska be om ursäkt. För hela den här dagen. Nu när jag skulle vara snäll och allt så har jag varit sur som satan. Så. Om du är över 60 och moderat. förlåt. Liten bokstav. Inte Förlåt. Det bär mig allt för mycket emot. Men du kan väl även du få finnas. Förresten. Du finns inte på denna bloggen. För du läser bara Expressen och väntar på... vänta nu. Inte elak var det ju.

Så. Glöm hela dagen men glöm den aldrig. För. Tja.Den är min dag. Min egen privata. En av många älskade dagar. Tycker du inte som jag? Tja. Då ska vi väl kunna komma överrens ändå. Världen är för liten för att tjafsa på.

Eller?

Det är så förbannat sorgligt. Lennon stjälper ut sin själ och ingen lyssnar. Alla skriker och ingen vill höra vad han faktiskt säger. Så jag skrattar, kommer ihåg, känner igen mig och gråter. För att det är så fel så fel så fel.


I'm a loser
I'm a loser
And I'm not what I appear to be

Of all the love I have won or have lost
there is one love I should never have crossed
She was a girl in a million, my friend
I should have known she would win in the end

I'm a loser
And I lost someone who's near to me
I'm a loser
And I'm not what I appear to be

Although I laugh and I act like a clown
Beneath this mask I am wearing a frown
My tears are falling like rain from the sky
Is it for her or myself that I cry

I'm a loser
And I lost someone who's near to me
I'm a loser
And I'm not what I appear to be

What have I done to deserve such a fate
I realize I have left it too late
And so it's true, pride comes before a fall
I'm telling you so that you won't lose all

I'm a loser
And I lost someone who's near to me
I'm a loser
And I'm not what I appear to be

Ja lilla vännen. Du är jättearg. På bankdireköterer som råkat få en peng över. Men du. Vem av oss röstade fram den här regeringen som i somras, för 6 månader sedan. luckrade upp reglerna för bonusar? Du vet, pojken med hästsvans som låtsas vara nått han absolut inte är. Du eller jag? Nä. Lovar. Du lockades av mindre skatt. Mer pengar. Mindre åt alla förutom dig själv.

Nä. Så är man en smula rik vill man gärna bli mycket rikare. Så klart. Så. Om din chef kom och sade till dig att "hey, jag ger dig 3 mille mer i årslön". Säger du nej? Så klart du inte gör. Så varför skälla på de som tagit det som de fått? Sätt dig ner. Lugna ner dig. Ta en kall duch. Du röstade. Vi har det vi har.

Så????

Man funderar. Så kommer man på. 40-talisterna måste vara den absolut sämsta generationen sedan... ja... nån sate som satt i en grotta och kände värme genom att inte torka arslet. För. Liksom. Så mycket ideal som gick totalt åt helvete. Känna din nästa. Älska din nästa. Skägg. Kollektiv. 70-tal. Och så blev det ingenting av det. Inte ett skit. Du sitter, 60+ och vill att Reinfeldt ska komma hem till dig och suga av dig. För det enda du bryr dig om är din egen plånbok och ärligt talat så tycker du väldigt illa om Juggarna som kom då när du hade jeans och hade fullt upp med att knulla grannens hund.

Min egen generation? Skit och pannkaka. Men vi har inte låtsas vara nått annat heller. Vi dansade runt den där Stockholmaren som efterträdde Bohman och som dansade i bastkjol och vi var det. Inte jag men de flesta andra. Alla var hårdrockare och hade noll koll på världen och älskade, säger älskade pengar. Så det går vi än.

Men den där jävla tjock-klumpen som tror att de ska få en bra äldrevård för att de gapar?


Äh. Ta din plånbok. Ät en hundralap och om tio år så syns vi på Klinten och då ska jag behandla dig precis som jag behandlade din mor. Vill du ens veta?

Snart når jag revolution 9. Då vet jag vad jag ska göra. Lägga mig. Ta nått som gör att jag domnar bort och bara lyssna till alla ljud.

Eller?

Nja. Jag vet inte. Men. I mitt inre. Det djupt i mig så känns det så här.

Ja det börjar köra ihop sig. Everybody's got something to hide except for me and My monkey.The deeper you go the higher you fly The higher you fly the deeper you go.

Men. Tja.Som sagt. I alla tabletter och all alkohol så är det rätt bra.

Gnurf. För det första vill jag tacka dig för att du läser min flogg. Snogg. Hogg. Det tyder på en viss kompetens. För det andra vill jag tacka dig för att du bryr dig. Och nu är jag faktist helt ärlig. För du har tydligen följt mig och har en kunskap om det jag skriver. Men backa? Radera? Nä. Snälla, du borde vid detta laget veta att jag inte gör det. Så klart jag inte gör. Mina tankar är alltid tre steg före mig. Hur jag ska lösa min nuvarande situtation? Vad finns det att lösa? Stugan var ett personligt bottenträsk. Men sånt är livet. Nu mår jag som sagt förbannat bra. Faktsiskt. Jag, min katt och mitt hem. Turer med bussen och en smula luft då och då. Just nu, för tillfället finns det inte mer att begöra av livet. Om två år kommer jag säkert att vara på gång igen. Någon annan stans. (sic). Men just nu? Trivs som fisken i vattnet. Bara jag kunde sova lite. Bara en smula.

Förresten är Gnurf ett ord som jag till och med själv kunde kommit på.

SAOL ringer hem till mig för att fråga :-)

Ja du. Jag tittar och tittar och tittar på den första supergruppen som fanns. Förra inlägget. Gråter. Gråter och skrattar och gråter igen. Men inga tårar som faller är dåliga. Ren jävla lycka. Mitch. Clapton. Keef. LENNON. Den ultimata bluesen. Yer Blues. Stackars Jagger sitter och dyrkar Lennon och vill vara snäll och Lennon är precis så mycket ett arsel som Goldman sa att han var. En arg man. en våldsam man. En man. Som letade hela sitt liv efter någon att älska och fann... Tja...

Jag har en bild på min dator av Lennon när han låg på bårhuset. Jag har även bilden på Elvis i sin kista. Så. Lennon sa att "innan Elvis fanns det ingenting". Jag själv fanns inte innan jag fann dem. Allt annat efteråt är restvaror av det som är äkta. Jag är glad varje gång jag finner nått som spelar roll. Men i sista änden. Så finns bara Elvis och Lennon. Allt annat är kattguld.

Så. Du lyssnar inte? Nå. Synd, synd, synd för dig.

Ok. en repris. Men. Detta betyder inte att jag mår kass. Det betyder att jag känner. Mer än jag någonsin gjort. Det är skönt att känna. Sååå mycket bättre än allt det där grå som fanns i mig innan. Jag känner och jag vet. Så. Jag är en smula... trött. Men ärligt talat. Jag är som himlen. Grå en dag och blå en annan. I sommar så kommer jag att vara din egen lilla sol. Just nu? Tja, som Jesus säger. "Even hate my rock´n´roll".

Nä. Inte är jag på interetahumör inte. Jag kom på. Som en blixt från en grå himmel. Nu har jag försökt få dig att tänka genom att bråka med politik, det kungliga majestätet, religion och slutligen din egen tanke om sexuallitet. Nä, det du retade dig på var inte min libido utan de mörka tankar du har kring din egen. Men så kom jag på, det absoluta sättet att få dig förbannad och sur och en smula tänkande.

Jag har det förbannat bra.

Smaka på den.

Ingen depression. Inga ångestattacker. Mest ett stort varande bara. Vandrar mellan sängen, toaletten och datorn. Har det rent och städat. En stadig inkomst från staten. Ja, just det. Dina pengar. Du som går till jobbet varje måndag. Sitter där och hatar den lilla fålla som livet har fört in dig i. Frisk luft i motionsspåret och lådvin på helgen. Sen sitter jag här. En fet, ful liten man som har det förbannat bra. En katt som älskar mig. En mjuk säng. Mest överhuvudtaget inga problem alls.

Visst känns det en smula? Jo, jag vet. Du skakar på huvudet och tänker "stackars människa som inte förstår sitt eget bästa". Tja du. Det tänker jag om dig med. För jag har jagat. Allt det där som du jagar. Jag sprang och sprang och sprang. Dygnet blev 3 timmar och allt var grått, blått, svart och vitt. Men nu så vaknar jag. Ser alla färger du inte ser. Du kommer dö. Jag kommer dö. Vi ska alla dö. Men. Ärligt talat.

Så. Jobba dina 50 timmar i veckan. Fnys åt WT och kalla dig klok. Men. Du är fan i mig galen.

Jag däremot. Jag tar en kaffe medan du försöker hitta tid till att pissa.

:-)

Förresten. Kom jag på. Att jag läser aldrig vad jag skrivit. Fan, ibland tänker jag inte ens det jag skriver. Det är kanske det som inte riktigt går fram. Jag pumpar rakt ur de små grå cellerna. Bokstav hamnar efter bokstav och här, i den här världen, så hamnar allt. De där tankarna man inte tänker om man hör dem. De man jagar bort från luften man andas. Här. Precis här. Där, här, hamnar alla kvicka, fula, sneda, vackra tankar. Resten av tiden så mår jag oförskämt bra.

What can I do?

Ah vilken underbar dag. Idag känner jag inte alls för att reta upp någon. Igår kändes det väldigt, VÄLDIGT kul att retas. Jag satt här i min lilla värld och ville liksam reta och jag tror banne mig att jag lyckades. Så kul. Usch och fy vad kul. Men idag är jag betydligt mer ödmjuk. Jag vill smeka dig medhårs och inte reta upp någon alls.

Jag har fått noll sömn känns det som. Min kära livskamrat, Chips, katten, har sannerligen gått enligt alla kattböcker och blivit totalt tokig sedan hon blev steriliserad. Hon ska ligga tätt, tätt bredvid mig och om jag somnar och slutar klappa henne så får jag en mycket bestämd tass på näsan. Om jag då ignorerar den så får jag en ännu mer bestämd tass på samma näsa. Så det är bara att vakna till och klappa. Sen börjar vi om.

Jag vet inte. Som sagt. Solen skiner ute. Jag är såååå jävla trött och inte alls på rethumör. Hm. Nu kom jag visst tillbaka till början på det här inlägget. Så vad finns det mer att berätta? Precis ingenting och jag är faktiskt väldigt nöjd med det. En ny vecka har tagit sin början, posten ramlade precis ner i brevlådan och jag kommer på att jag inte ätit sedan i fredags. Så börjar ännu en vecka i mitt lilla anspråkslösa liv medan jag planerar hur jag ska kunna chocka världen igen. Beatles gäller fortfarande. Det där är som det är liksom.

Så. Innan jag har mer att säga ska jag nog sätta på lite kaffe. Röka tusen cigaretter. Kolla posten. Rensa kattlådan.

Rensa? Nä. varför det? Så klart jag inte rensar. Allt ska stå kvar. Det lockar mig oändligt att det kommer att finnas spår av min egen lilla privata galenskap i all oändlighet. Visst kan jag vrida mig i ångestplågor över vad jag har skrivit, vad jag har tänkt. Men hur ska man rymma från sina egna tankar liksom? Så jag står där jag ligger och hittar på ett eget litet språk allt eftersom.

Kaffe var det ja.

Ah.... jag älskar verkligen alla som äntlingen sitter hemma i sina grå vardagsrum och hoppas att gamla Carlzon ska visa sig vara en homosexuell kommunist. NÄHÄ: Heterusexuell liberal. Men mest sexuell och ännu mer liberal..

Norrköping. Snälla. Ge dig själv ett liv.

Ja. Den tillgivne läsaren har märkt att jag lekt lite mer din syn på min egen sexualitet. Jo. Jag har liksom märkt det med. Och ska jag vara ärlig. Jag vet inte. Eller det gör jag ju. Jag är nog heteruvaduvill.

Jag har provat att "ligga" med två kvinnor och då kände jag mig mest utanför, jag har provat att "ligga" med en kvinna och en stackare som som stod på andra sidan och då kända jag mig mest bögig fast det var kvinnofläsk mellam mig och mannen. Men jag har kommit på att... jag skiter vem som suger mig. Så länge männskan är över 20 och en kvinna så är jag nöjd. MMM. Jag vet. Jag missade det andra könet. Men ärligt talat. Nån jävla gräns får det ändå finnas.

Som sagt. Allt mellan... tja... vad är lovligt? Till alls som funkar. Kvinna. Hej. Viskafors liksom. Kom på att jag är jätte, JÄTTE heterosexuell.

Tihi.

Jag är troligen väldigt homosexuell. För utom den lilla egenheten jag har att dyrka brunetter med fina ben. Men... elvis,.. lennon. sinatra. Lägg märke till att jag skrev (gud, jag älskar kvinnors skrev) dem med små bokstäver. Men. Förutom min lilla förtsjusning i  det kvinnliga könet så är jag en stor älskare av män. Fan vet hur jag ska få ihop det hela. Slicka fitta och tillbe kuk?

Ja jag vet inte.

Ok. BARA för Missen. Så du slipper Googla.

Vet ni vad jag är rädd för? Jag vill inte vakna en dag och se att Chuch Berry är död. Eller Jerry Lee Lewis. Eller Keith Richards. Jag orkar liksom inte med det. Nä. Jag vet. Så dumt. Men... Jag orkar inte med det. Carl Perkins är död så vitt jag vet. Mick Jagger med. Han dog 1977 när han började sjunga disco. Jo, jag vet att keerfan spelade, men ärligt talat. Vi pratar om Keef. Det levande riffet.

Är jag löjlig? Troligen. Men. Den dagen jag slår upp en tidning eller kollar på nätet och ser att någon av dessa tre är död så dör jag en smula med. Chuck hittade liksom på gitarren, som ett eko från Robert Johnson, Jerry uppfann det rebelliska som lever i oss alla och Keith.... tja..... behöver jag säga mer? Gör jag det så har du missat 1900-talet och är troligen född igår.

Nä. Kalle Anka, Keith., Lennon, Elvis, Chucj, Ozzy, Bon Scott, Jerry Lee, cigg, vodka, fitta, Mozart, kaffe, internet, gitarr, mörka möbler av riktigt trä, inget jävla IKEA plock, varm korv, madrass, tapet, dra åt helvete :-)

Jo. Förresten. Inte för att du bryr dig. Men jag kom på. Det var inte Yoko som splittrade Beatles. Det var Yestrerday. 4 blev 1. Sen bar det bara utför.

Ok. McCartney är djävulen. Den totala motsatsen till att jag älskar. Men så finns det vissa saker som jag inte kommer undan. Helter Skelter. Hur fan kan man liksom bortse från roten till hårdrocken, till metallen?  Plus denna lilla sången, som förövrigt är spåret före "Igår" som jag av alla anledningar hatar. Yesterjävladay. Fuck.

Men, den här lilla melodin. Tja. Det finns en anledning till att att Sir McCartney är miljadär. Och det är väl denna lilla sången. För den är faktiskt vansinnigt bra.

Jag har just gått ut på FB med att jag är gay. Fast det är jag så klart inte. Jag vill knulla kvinnor. Jösses vad jag vill knulla kvinnor. Brunetter helst. Blondiner? Ok. Jag kommer inte skrika nej. Allt mellan 15 och 60 är helt ok. Somna med ett bröst i handen och en dumpa mot pitten är helt ok. Är du över 60? Tja. Fan. Nu när jag funederar på det så...

Jaja. Nog om det.
 Nåä
Så. Du tror jag är vänster? Kommunist? Sosse? Nä du. Dra dig själv baklänges. Jag är enna som liberal. Nä. Inte som Folkpartiet. Inte alls som de nya nazisterna. Alls. Äkta Liberal. Du vet, nån som tror på den egna förmågan och att vi ska ta hand om dom som inte orkar. Men men det skulle aldig, säger, ALDRIG, rösta på de nya nazzARNA.  Sverige 2009 och Tyskland 1935 är fan i mig inte swå vansinnigt långt ifrån som vi vill tro. Sparka, sparka, sparka på allt som ligger en smula, smula under dig. Då hette det judar, nu heter det invandrare, sjukskrivna, pensionärer (du, kuk eller fitta, har du inte sett att din mamma/pappa fått mindre att leva på????).

Den stora depressionen i slutet på 20-talet. Jag lovar dig. Detta kommer sluta med ett världskrig. Du skrattar och hojar. Men tyvärr. Det enda sättet för ekonomin att återhämta sig är ett krig. Iran. USA. Israel. Hela jävla arabvärlden. Tyvärr. Jsg hoppas att du har rätt-. Men jag vet att jag har det.

Så. Jag dricker mitt vin. Kanske dör jag i min cancer innan du blundar. Men inte fan kommer världen återhämta sig för att Obama tittar med sorgsna ögon på oss. Fast jag älskar tanken på att det vore så.

Mina vänner, alla.. ehh... två eller vad det kan vara. Nu ska jag dela med mig av det allra heligaste jag har. Alltså. Den otrogna läsaren av min lilla blogg har förstått att jag älskar Elvis, Beatles och Morrissey. Plus Stones, plus Vivaldi. Plus Sinatra, Mozart, plus allt som låter. Men... Det finns en, säger En låt som är en liten sång som ger mig luft. Du vet, en sån där dag när du vaknar och bara vill dö. Vi snackar inte om den där känslan av att du vill ha kaffe eller en cigg eller gå en promenad eller att din kära ska krama dig. Utan att du vill DÖ. Du vaknar och vill bara dö. Du ligger där och blundar ocyh funderar på om du kan svälja tungan så att du slipper vakna upp. Eller om du kan äta diskmedel eller hoppa ut från fönstret eller låta någon arg varg äta dig. Du vill bara dö.

Nå. Sådana dagar har jag gott om. Hej. Allt för många av. Men jag har tabletter för det där. Så jag vaknar och dricker kaffe och sen glömmer jag det för en stund.

Men innan det. Långt innan det. När jag var 10. 1980. Så fick jag en packe skivor. Lång historia. Berättar den en annan gång. Men sedan dess. Jag har vänt och vridit på denna låten gång på gång. När jag fick min första gitarr av min morbror ((Tack Ensio) så var det det här jag försökte spela. Jag kan det fan inte än. Min son kan det säkert. Jag måste be honom lära mig det. Plus att det var här, precis här, jag lärde mig älska Lennon.

Jo. Clapton lärde Harrison spela detta. Men... Lennon sjöng. Skrek. Min allra första kärlek och min sista. Och allt mellan det. Allt som är nu.

Jag har druckit, boffat, sniffat, rökt allt, säger allt, säger allt, vartenda jävla piller du kan tänka dig, för helvete jag har dratt i mig 50 alvedon och hoppats att nått ska hända, till denna låten. Jag. Chrille och stackars Larsa som alltid bara drack medan jag och Chrille peta i oss allt, vi låg på migg golv och lyssnade till den här låten. gång på gång på gång på gång. Plus Revolution No 9 men ärligt talat den är helt kass om man inte är snorhög. Fast då är den kass då med när jag tänker på det.

Jo. Men. Välkommen till min värld. So sagt. Det här kan jag inte sluta lyssna på. Jag vill gärna dö till Lennons "Yeeeeeeaaaah".

Fan. Vuxna karln. Sitter och gråter. För ingen annan än sig själv. Katten, Chips, sitter och slickar tassarna och tittar på mig. Hela hennes lilla kattansikte är fullt av förvåning. Husse som nyss satt i köket och åt den där brinnande pinnen som luktar så illa och drack det där vattnet som är rött och som ligger i det vita skåpet. Men så är det. Jag vet inte. Salta, salta tårar rinner nerför mina kinder, jag dyrkar Lennon och tänker på att ta livet av mig. Men så kommer jag på att livet självt tar livet av mig så jag väntar lite. Jag har mer att få. Mer Lennon. Mer Elvis. Mer Cash. Mer Morrissey. Mer... av allt.

Men just nu, precis i denna sekund. Orkar inte mer strålbehandlig. Inte mer pissa i en flaska. Inte mer, inte mer, inte mer.

Jaja. Jag har tvärt emot alla prognoser gått UPP i vikt. Hey. Jag säger ju det. Jag är fan i mig unik. Har jag inte legat med dig än? Men för helvete. Ställ dig i kö tös.

Oh dear, what can I do?
Baby's in black and I'm feeling blue,
Tell me, oh what can I do?
She thinks of him and so she dresses in black,
And though he'll never come back, she's dressed in black.
Oh dear, what can I do?
Baby's in black and I'm feeling blue,
Tell me, oh what can I do?
I think of her, but she thinks only of him,
And though it's only a whim, she thinks of him.
Oh how long will it take,
Till she sees the mistake she has made?
Dear what can I do?
Baby's in black and I'm feeling blue,
Tell me, oh what can I do?
Oh how long it will take,
Till she sees the mistake she has made?
Dear what can I do?
Baby's in black and I'm feeling blue,
Tell me, oh what can I do?
She thinks of him and so she dresses in black,
And though he'll never come back, she's dressed in black.
Oh dear, what can I do?
Baby's in black and I'm feeling blue,
Tell me, oh what can I do?

Nån som undrar varför jag lever ensam? Tja, som vanligt så förklarar Lennon det hela. Tyvärr har jag inte hittat någon Yoko.

Meh!!!

Vad är det för fel på dig???

Du läser men du vill inte.

Du läser men du retar dig.

Du läser....


Sluta läsa.

Läs nått du mår bra av.

Dra åt helvete från mitt lilla hörn av livet.

Förstår du inte vad jag skriver? Men??? Varför läser du nått du inte förstår?


Ska jag prata filmiska med dig?

Fuck

off

Hej då.

NEJ!!! Inte ett ord. Säg inte emot mig. Alls. Kommer det en enda jävla kommentar som inte tycker att jag är underbar så kommer jag personligen att skicka ett brev som du kommer att skära dig på när du öppnar det. Så det så...


SÅ DET SÅ.



Förresten. Lennon är, ÄR Jesus.

Det enda jag vill säga:

Kärnkraften bli kvar tills den kan ersättas sägs det. MEN HERREGUD. Är jag den enda, den sista, den gnutta, förnuft som finns?? Ja, jag vet, Norrköping blir upphetsad, får troligen stånd när jag säger NEJ!. För helvete. Kol är inte bra. Det kan vi vara övrerens om . Men KÄRNKRAFT??? Fattar ni inte vad ni nickar ja till??? Död i våra berg, inte i 50 år, inte i 100, inte ens i 1000 år. Minst 10000 år. Jag skiter i att det sägs vara säkert. INGET som är skött av människor är säkert. Det räcker att en svetsfog ballar ut, en jävla svetsfog. Vet du ens vad en svetsfog är? Nån går till jobbet på dåligt humör för att frugan var sur och inte ville knulla på söndagskvällen. Nå. Kul. Men det är liksom inte så att den där tände en brasa i skogen och skitade ner himlen.

Har vi alla glömt Harrisburg? Nä, inte Ryssland. Inget skitland. Utan det ack så hyllade USA. Men jösses. Jag är så JÄVLA TRÖTT på det här samhället vi lever i nu. Sköt dig själv och skit i din älskade. De NYA moderaterna vinner kraft och de enda de gjort är precis INGENTING förutom sänkt skatten för dig som fortfarande har ett jobb. Kul för dig. Men du. Krisen har bara börjat. Du har läst om den. Du har rynkat pannnan. Du har bekymrat dig. Men du. NU når den dig. Snart. I mars. Då sparkar kommunen din fru från hennes undersköterskejobb. Din mamma får bara 2 på sin avdelning. Din dotter får gå i skolan och vara utan lärare i 2 timmar om dagen. FUCK dig.

Kärnkraft. Moderater. Alliansen. Allt som inte är JAG. Dra åt helvete!!! Ja även du Norköping.

Förresten så är Lennon Jesus.

En sådan morgon till och jag flyttar in i garderoben. Efter en alltför stor konsumtiom av maltdrycker under gårkävllen så somnade jag gott. Sov som ett barn ända tills jag vaknade av ett mystiskt ljud ute i vardagsrummet. Det lät precis om en katt som kräktes.

Nå. Så klart var det den nyopererade, nyvaccinerade och nychipade Chips som roade sig på morgonkvisten med att kräkas över hela lägenheten. Dessutom så hade hon en lös mage. Det kunde jag sluta mig av till på grund av att katteländet spridit detta lösa bajs lite härs och tvärs och sedan avslutat det hela med att gno baken i min säng.

Hon ser helt hängig och trött ut och ligger mest i lin lilla kartonglåda som jag gjort iordning åt henne i sovrummet. Så nu sitter jag och försöker lista ut om jag ge henne en lite dusch för att bli av med all avföring i pälsen vid bakbenen. Plus att jag måste städa upp i lägenheten. Plus att jag skäms som en hund för att jag skällde ut en stackars undersköterksa i tant mammas hemtjänst totalt och ytterligt. Jag använde brösttoner, påpekade att jag minsan hade jobbat på kommundelen sedan 1991 och var fullständigt vidrig. Hua. Så det där får jag ta tag i med känner jag.

Pust och stånk och stön.

Men först får det bli en kopp kaffe, en cigg och sedan ska jag ägan en stund åt att fixa till alla dess lösa trådar så att jag kan lägga mig och läsa lite. Sen bara måste jag ju ut i det vackra vädret med. Så det finns att ta i.

Pust och stånk och stön var det ja.

Min lilla livskamrat sitter i köket, helt snurrig och virrig och äter och äter och äter. Men det är det snart slut med. För tjock sade veterinären. Prhmp. Som om inte husse är MYCKET tjockare. Plus att den vanliga kattmaten var tydlgen inget bra. Nä minsan. Det ska vara snordyr finmat som man bara kan köpa hos veterinären eller zooaffären. Men... Min katt är inge zoomänniska. Hon är en ICA-människa. Eller, ja jag vet, katt. Men samma samma liksom.

Så jag vandrar genom lägenheten medan hon äter, orolig för att något ska spricka eller så. Min lilla gumsa. Ny opererad, vaccinerad och chippad. Fast föremålet för min oro verkar inte vara så vansinnigt oroligt själv precis. Men så har hon bättre nerver än jag har.

Själv så är jag sådär. Försökte dela med mig av vissa saker som är jobbiga för en kamrat och det hela liksom bara ramlade på hälleberget. Den uppmärksamma läsaren har kanske förstått att de senaste månaderna inte har varit helt optimala. Inte det vanliga tjaffset med nerver hit och dit utan annat. Men. Fan vet. När jag väl försöker prata med någon om det så möter man bara väggar. Så jag skiter väl i att prata om det då. Var man för sig och allt det där. Det kanske räcker att jag pratar med min kära katt på natten. För ärligt talat. Det verkar lite som om ingen annan bryr sig.

Jaja. Nog om det. Nu ska jag dricka lite vatten, se till att Chips har vatten och mat inför natten och sedan tror jag att det är dags att lägga sig för att sova en stund.

:-(

Då är Chips, katten, på djursjukhuset och jag är hemma en vända innan jag åker in till staden för att besöka tanta mamma lite i väntan på att kunna hämta Chips 16.30. Uscha och fy det känn inget vidare detta. Men som tur är Chips en katt med stålnerver. PÅ bussen satt hon i sin lilla bur och kikade nyfiket på vad som fanns att titta på.

Likadant hos veterinäre när hon blev undersökt inför operationen. Sen försvann hon med någon snäll människa och jag fick traska till bussen igen.

Så. En kopp kaffe sen är det iväg igen.

Håhåjaja. Tisdag. Jag har en mycket irriterad katt som hela tiden springer till sin matplats och sedan ligger där och tittar anklagande på mig eftersom det inte finns tillskymmelse till en matskål där. Hon ska ju vara fastande inför kastreringen men det vet ju inte hon. Som tur är kanske jag ska säga.

Men det hela blir väl bra kan jag tro. Ute är det lite lagom vårigt i vädret och solen kastar gyllene fläckar på min tapet. Helt underbart.

Så. Lite kaffe och lite fart så blir det hela nog väldigt bra.

Sicket elände. I morse yrade jag runt i hela lägenheten och letade efter min plånbok som jag bara inte kunde hitta. Så till slut så fick jag ringa och boka om Chips kastering. Jag var vid det laget både uppstressad och väldigt irriterad på mig själv som inte kunde hålla ordning på en så viktig sak som min plånbok.

Till slut hittade jag den. Det var när jag skulle dricka lite kaffe som jag fann den. I med varmt kaffe i muggen, öppna kylskåpet för att hämta lite mjölk och vips var den där. Min plånbok. Som jag lagt in mycket prydligt på en hylla i kylskåpet, bredvid senapen.

Varför i hela fridens namn lägger man sin plånbok i kylskåpet? Ja herre je. Jaja. Sen har jag ägnat hela dagen åt att sova och det behövde jag visst efter helgens lite ostrukurerade liv. Så nu ska jag bara äta nått och sen tror jag att jag lägger mig i sängen igen för i morgon så ska jag ju upp tdigt igen och då ska jag och min lilla Chips till veterinären.

Och ja. Jag har kollat att jag har allt för i morgon :-)

Ännu mer funderingar. Vad händer egentligen när man trycker på spara och publicera knappen? En radda ord och meningar skickas ut i världen och sen går man på muggen liksom. Men om tusen år. Finns det kvar då? Som bilbeln gör. Blir mitt svammel läst av någon då? Kul. Mina lemmar är begravda och multnade och kvar finns bara mina ord.

Lite scary är det. Lite som att runka på Sergels plats. Mitt i livet dör man och sen finns man ändå kvar. Det är intet på något sätt så att jag anser att mina ord är viktigare än någon annans. Varje människa har sina egna ord. Men jag bara lurar på när de tar slut. När deras existens är över och de glöms bort, nu för tiden när tekniken ger en sketen skit som mig möjlighet att sitta här och snattra för dig. Fast du aldrig har sett mig, aldrig mött mig och aldrig kommer höra min röst.

Äh. Detta blev alldeles för jobbigt. Jag går ut i köket och rökar en cigarett till, dricker upp det kalla kaffet i perkulatorn och hoppas att livet bara är en jävla parentes.

Business as usuall liksom.

Ok. Så jag vädrade i ren våryra. Gott så. Skönt att blåsa ut alla unkna vinterdofter och sensationer. Men ärligt talat. Jag har stängt vartenda fönster och det är KALLT. Här sitter jag och kommer mycket väl ihåg lunginflammationens frossa. Helvete vad kallt det är. Jag tar förhoppningsvist på elementen och hoppas att de är på högsta volym men de är svala som en toaring på en offentlig toalett. Iskallt. Lennon sjunger att man ska gömma sin kärlek och jag fryser.

Men. Lägenheten är klar för inflyttning. Inte för att jag kommer att flytta varken in eller ut men så rent är det. Förutom en massa, massa, massa äckelpäckel som jag hittat i köket. Det får helt klart bli en heldag med det där hörnet närmast spisen. Men inte idag. I dag ska jag bara vara. Lite till. Allt är färdigt för morgondagen. Kattbur framletad. Chips ska fasta från 20.00 och jag ska fasta från oktober 2023.

Som det exemplariska fyllo jag är så har jag hunnit dricka några lager. Så världen är liksom inbäddad i bomull. Som flanell i själen. Jag vet knappt om jag ska gråta eller skratta så jag håller bara tyst. Som när man håller in en nysning på bio. Ett tyst "fnuff" från själen. Ute sänker sig vintermörkret och jag befinner mig ännu en gång i novbember. Knulla.

Varför skrev jag knulla? Tja. För att jag kan liksom. Kul ord. Fast roligare är faktiskt ordet bola. Bola. Kul. "Fan vad vi bolade i helgen jag och den där bruden jag träffade på krogen". Bola.

Kul.

Nä. Detta håller helt klart på att spåra ur. Provokation för sakens skull utan sak att provocera om.

Men ändå. Jag önskar dig en stunds bolande med valfri partner. Själv väljer jag Demi Moore 1985. Så är jag.

Man funderar en dag som denna. Inte för att denna dag skulle vara annorlunda än andra dagar men just därför. Jag sitter och funderar på vem WoB är. Jag vet ju vem jag är. Bror Jonas Harald Carlzon. En salig blandning mellan arbetarunge och medelklass. Lite kär, lite ensam, oftast rätt glad. Akademiker och händig. Kattälskare och vivör.

Men vem i hela fridens namn är WoB? Den där höljuda, udda, skrikiga, gapiga, tyckande lilla figuren. Han som alltid har rätt och som aldrig, aldrig, är långt från ett bitande svar. Vem fan är han? Varifrån kommer hans tänkande och tyckande?

Jag har fan ingen aning. Jag vet att han, den där WoB är utrustad med ett socialt patos. Men vart det kommer ifrån? Hans, eller mina, föräldrar diskuterade aldrig politik, kultur eller överhuvudtagen nått när han/jag växte upp. Men ändå så vet jag att WoB tänker och tycker hela tiden. Jag/han kan vakna på natten, mitt i ingenting och vara tvungen att skriva upp nått han/jag kom på under sömnen. Han pressar mig att ta ställning även när ställninge inte finns.

Jag är djupt tacksam för att WoB finns. Utan honom så vore jag ett enda stort tomt skratt. En människa som gillar att äta, sova, skita och dricka alkohol. Men. Mig kommer du inte att få se. Inte här. För på denna arenan finns det bara WoB. Han som tänke och bryr sig.

Märkligt.

Näääee. Fan vet om jag pallar med detta. Alltså att kastrera min lilla Chips. Övervåld känns det som. Hon är liksom min bästa vän, ständigt vid min sida. Kommer springande, ja just det, srpingande, när jag lägger mig i sängen efter att ha spytt ner hela vasken och hon lägger sig tätt, tätt bredvid mig och spinner. Puffar lite med tassen om jag somnar från henne och där finns vi. Som i en bubbla av godhet och något att komma ihåg när jag väl är gammal nog att skita på mig.

Så vad är min belöning till henne? Att skära upp henne, ta bort det som gör henne till ett kön och kanske förlora för altid den katt som är min, och som jag tillhör. Kanske blir hon någon annan? Skulle inte du bli det om någon tog bort dina hormoner och organ?

Fan jag vet inte. Fast. Det blir väl gott att slippa en liten skitkatt som pinkar lite här och där när hon får den känslan :-)

Fan vet. Vad är det som gör att vi människor så lätt leker gud?

Jävlar i min lilla sillåda. Det börjar likna ordning igen i mitt liv. Så här fort har jag sannerligen inte återhämtat mig förut. Måste vara alla övning och vana som gör det.

Jag har:

• Städat i köket
• Letat fram kattlådan långt bakom allt i ena garderoben (den är liksom 10 kvm så det är ingen liten garderob att leta i).
• Dragit fram dammsugaren
• Klappat katten och har försökt att lägga allt mitt dåliga semvete i handen
• Druckit kaffe
• Kommit på att jag inte tagit mina tabletter i två dagar
• Vädrat, vädrat, vädrat, vädrar. Det är vår i luften och jag funderar på att emigrera till nått ställe där sommaren är en quick soup.

Så. Det hela börjar sakta bli som det ska. Förutom att jag mår halvrisigt så mår jag liksom bra. Försök att förstå det kära medborgare. Men det sitter säkert nån surläpp som fullkomligt avskyr tanken på att man kan slarva en hel helg, leva på bidrag och dessutom vara vänsternått och fortfarande tycka att livet är helt ok. Säkert nån i Norrköping :-)

Men. Allt är väl. Jag har inga som helst minnen av helgen förutom små spridda sandkorn här och där. Men tänka sig. Det skiter jag i. Alla kan inte ta ansvar hela tiden. Det får regeringen göra. Eller Daniel vadhannukommerattheta. Jag? Äh. Liksom. Fuck.

:-)

Jag har återvänt till fadershemmet. Eller snarare syskonhemmet. Efter utflykter till Morrissey och U2 och allt vad det varit så sitter jag och snurrar Beatles. Fast mest Lennon. De andra var ju bara på skoj liksom. Sockersött med McCartney, tänkande med Harrison och skojigt med Ringo. Men Lennon. Liksom själ. En tuff kille.

Jag funderar och kommer fram till att de där 4 gjorde allt det där underbara före de fyllt 30. Helt jävla otroligt. Om ett år är jag lika gammal som Lennon var när han mördades och livet liksom bara flyter på. Vad hade jag gjort när jag var 30? Vad har jag gjort nu? Inget och intet och absolut inget som spelar någon roll för någon. Märkligt.

Fast. Sgt Pepper måste, säger MÅSTE vara det mest överskattade konstnärliga verket som någonsin gjorts. Hela skivan är ju bara skit. Allt annat de pepprade världen är mäktigt. Förutom Sergant Peppar. Hua vad dåligt. Men jag förstår att den måste har varit viktig då, sommaren 1967. Tydligen.

Nä. Nu har jag annat att göra. Som att. Tja. Nått.

Ja, nu har i alla fall den värsta baksmällan släppt. "Men hur gjorde du då", undar den föstrummade läsaren? Enkelt. Jag drack lite öl. Vips så mår man som man ska igen och det är bara att skjuta allt, verkligheten, framför sig. Det är söndag för helvete. Party. Liksom.

Nja. Det kanske spelar roll att jag ätit, läst morgonbladen och klappat katten lite. Det smärtar mig djupt att se min kära Chips trogna kattblick när jag vet att jag i morgon kommer överlämna det lilla djuret till en skoningslös veterinär som kommer sprätta upp buken på henne och plocka bort de livgivande organen. Men. Jag lurar mig själv med att tänka att det är bäst för henne. Precis så som vi människor gör när vi tänker på djur, gamla, barn och utlänningar. För jag vet ju liksom lite bättre än min lilla katt. Så klart. Jag har gåt i skolan och det har inte hon gjort. Så, när jag bestämmer mig för att jag i all min makt ska beröva henne möjligheten att få små Chipsflarn så har jag så klart rätt.

Äh. Vad gör jag utanför sovrummet? In med mig igen.

Hjälp. Jag har faktiskt missat något viktigt förstår jag. Hela världen består av en massa människor som hänvisar till tingeling tingeling och jag fattar fan ingenting. Det är nästan så att jag funderar på att ringa någon, lite vem som helst för att få förklaringen till allt det där. Nått med melodifesivalen om jag förstått saken rätt. Hela FB är fullt av hänvisningar till det där.

Jösses vad jag känner mig efter. Här ligger man och tror att man har koll på viktiga saker, som ekonomi, politik och krig och katter och Lennon och så förstår man att man fattar totalt ingenting. Nått har hänt i landet världen och jag är efter, totalt och vimsigt. Inte undra på att Alliansen sitter tryggt. För... liksom. Ingen bryr sig.

Det går sidådär att ligga och slappa. Eller, tja, inte alls? Diverse sensationer dyker upp i kroppen hela tiden. Lite skak, lite brak, lite av de båda två på en och samma gång. Jag funderar på att ta mig en promenad men sen kommer jag på att jag knappt orkar vända mig från rygg till mage där jag ligger i sängen så det får nog bara vara. Jag gör fåfåänga försök att läsa dagens avis men det funkar inget vidare det heller. Borås tidning är för tunn och DN för tjock liksom. Typ. Så ja ba. Typ.

Så när man väl ligger där och flämtar efter söndagsluft så försöker man rekapulitera helgen och kommer till sin stora förvåning på att man fan i sig inte kommer ihåg nått alls. Diffusa bussturer. Korta eller längre konversationer med folk. Lama skämt i kassan på någon ICA affär och ett fasligt rännande på toan. Sen är det liksom bara svart och tomt och ensligt.

Äh. Jag vandrar tillbaka till sängen. Verkar bäst så.

Jag har banne mig lyckats. Man vaknar till en ny söndag och samma gamla vanliga baksmälla. Gott så. Men så börjar man så trevande titta sig runt om i världen. Ni vet, kolla mailen, bloggar, tidningar. ALLA, säger alla, pratar om melodifestihelvetet och jag har missat allt. Totalt. Slocknade vid 19.15 igår till tonerna av tidig Beatles och sedan var det nog med den dagen.

Nån blond operamänniska har vunnit och det är väl kul för henne. Alla jublar och folket är delat som vanligt. Fan, folk tar faktiskt det där på allvar. Nå. Vem vann förra året? Året innan? Kommer du inte ihåg? Då kan det väl inte vara så allvarligt eller?

Vad vill jag säga med detta? Inget. Inte ett skvatt förutom att jag inte kommer att ha något att prata med någon på flera veckor eftersom jag däckade innan detta stora hände.

Borg.

Melodifestival.

Konungsligt bröllop.

Det är vad som händer i landet världen just nu.

Verkar det som.

Jag ger fan i hela helvetet och lägger mig på sängen och läser en bok och inväntar våren.

Moderaterna är populärare än de varit på 12 år och jag kan bara konstatera att det är som det brukar i livet. Gör precis ingenting och alla tycker om dig.

Oj vilken snurrig dag det blev. Jag erkänner. Jag är full som en gris. Jag har varit full som en gris sedan jag vaknade. Eller... innan.

Inte bra.

Men kul.

Så. Jag har varit i staden. Hos tant mamma. Tror jag.

Jag har tappat bort plånbok.

Mobil.

Nycklar.

Hittat allt igen.

Varit på fel buss.

Varit på rätt buss.

På rätt buss igen-.

Pratat.

varit tyst.

Kul.

nu ska jag äta.

Puss.

Jadu kära läsare. För dagen säger jag bara:

Oj vad tiden ramlar på. Ena stunden är det kväll och nästa är det morgon. Ibland mår man si och ibland mår man så. Just nu mår jag sisådär. Men det är helt ok tycker jag. Ute är det grått och återigen grått. Fast mellan det grå kan man skymta... grått.

Kaffet var gott, katten är glad och jag själv lurar på att ta mig en dusch. Igår var en händelserik dag. Det ena med det andra hände och tiden sprang på. Bland annat fick jag tillfälle att terrorisera Jenny falukorv på bussen. Hon hade ont i skallen och där sitter jag och luktar billig Gin och ännu billigare rakvatten plus lite otvättat och pladdrar på om.. tja, fan vet vad jag pladdrade om. Stackaren vågar väl snart inte gå på en buss.

Här hemma finns det inget annat än tvätthögen som retar mig. Men den retar mig desto mer. Det var väldigt vad stor den blivit. Hur gick det till? Jag som nyss tvättade. Det är ju bara... hm.. eh... tja.. ett tag sedan. Jaja, resten av lägenheten är löjligt ren. Nästan så att man skäms.

Ja i vilket fall som helst så ska jag in till staden för att köpa tändstickor till tant mamma idag. Jag vet. Det låter ju helt löjligt men så är det. Jag var diverse ärenden åt damen igår men när jag skulle köpa tändstickor så tog det stopp. Inte en tändsticka fanns det i hela affären. Så jag lovade min ömma moder att fixa till de där idag.

Men. Först en kopp kaffe, en cigg eller tolv och sen så är det dags att rulla in i duschen.

Håhåjaja. Jag bad dem dra åt helvet för ett halvår sedan eller vad det var. De som läser mig blogg och som efter ett år briserar i en explosion där de tycker att jag är det sämsta sen det fyrkantiga hjulet. Men de heter alltid anonym eller som i det senaste fallet puttifnask. När ska de förstå ett min blogg bara är en del av mitt liv. Den är inte 100% av det som är jag.

Dessutom så verkar puttifnask läst på dåligt. Men det är en annan sak. Norrköping liksom.

jaja. Detta är min blogg. Bara min. Skicka kommentarer, jar raderar ALDRIG någon. Men snälla. För din egen stolthet, var inte anonym. Det är inte jag. Tycker du att jag har fel, och det har jag säkerligen ofta, säg det, ge argument för att det är så. Men att börjar klaga på att jag har en piercing i ögonbrynet och svamla om att en sådan skulle jag aldirg anställa. Om jag var i den situtationen. Nå, så det verkar som om du inte är det. Själv satt jag i 3-4 och anställde folk och det första som jag tittade på var definitivt inte piercingar.

Äh. Orka såna fittor.

Så var det fredag igen då. Jag har av olika anleningar legat lågt, lågt i veckan. Vissa saker är på gång att rulla igång inom en snar framtid men det är inget jag kommer gå in på här i bloggen. Kanske. Fast vem vet. Men vissa saker vill man ha för sig själv känns det som. Det är ingte revolutionerande och jag vet inte riktigt om jag tyder det är bra eller dåligt men som sagt, nog om det.

Jag tänkte jag skulle städa lite, röja upp den värsta röran och dammsuga. Sen blir det en dusch och efter det så ska mina kontaktpersoner komma hit idag. Vi får se vad de har för planer för mig.

Jag har äntligen beställt tid för Chips, katten, för en kastrering. Jo, det heter det även på honkatter. Så på måndag ska hon och jag vara i Blå stjärnans djursjuk där den lilla pälssbollen ska kastreras, få ett Id-chips och vaccineras. Problemet är att vi ska vara där klockan 9 på morgonen och när jag tittar på hur bussarna går så upptäcker jag att jag få gå en bra bit upp till sjukhuset. Eländes elände. Men det väl bara att trampa på och se glad ut. Sen på kvällen får vi göra samma sak fast tvärtom. Själv åker jag säkerligen till tant mamma under dagen.

Det ska bli gott att ta tag i det där eftersom kattf'*n pinkar lite här och var när hon löper och jag har varit lite restriktiv med p-pillren. Så en lagom trött och matt katt passa bra.

Men det är på måndag det. Nu var det städning jag pratade om om jag inte helt missminner mig. Först en kaffe och sen så ska jag släpa runt på dammsugaren lite sparsmakat och snyggt.

Så får det bli.

Jag vet inte längre. I A-bladet kan man läsa hur kvinnor kan få magrutor på bara 5 veckor. Eh! Magrutor på en kvinna. Jättesexigt. Jag hoppas även att samma kvinna kan skaffa mustach och hög hatt med så att man får en perfekt kvinna.

Nä, som sagt, jag vet inte längre. Men jag har faktiskt väldigt svårt för att tänka mig någon mer osexigt än en kvinna med ett sexpack på magen. Om det nu inte är ett riktigt sexpack med öl alltså. För det vore inte så illa.

Kort och gott. Kvinnor ska inte ha magrutor. Tycker du annorlunda? Tja då är du väl bög då?

Jag har två nya kärlekar i mitt liv. Yeps, inte en utan två. Inte illa va? Den ena är den nya U2 skivan. Precis hur bra som helst, sen skiter jag i vad recencenterna säger. Den andra är Google reader. Jag har provat några sådana där feedläsare, bland annat en som jag fick med datorn vare sig jag vill eller inte, men det har liksom känst onödigt och krångligt när man kunnat använda Firefox egen inbyggda.

Men nu har den mängd bloggar jag följer börjat svämma över alla breddar och jag har totalt tappat greppet om vem so säger vad när. Plus alla nyheter som ramlar in från yttervärlden.

Men det hela började fakttiskt med att jag kom på att mitt mailkonto ligger på min före detta frus konto. Tänk om männskan får för sig att byta abonemang eller nått. Då sitter man där. Och min hotmailadress använder jag ju bara när jag inte vill att någon ska veta vem jag är. Som när jag beställer sexleksaker och sånt. Så. Jag valde och vrakade och fastnade för Gmail. Sagt och gjort. Adress fixades och allt var väl. Så praktiskt. Nu kan jag kolla mailen vart jag än är. Ja, alltså, det kunde jag ju med Hotmailadressen med, men det känns så 1991 med hotmail liksom.

Sen fick jag för mig att prova Google reader och vips var jag fast. Så nu har jag full koll på allt. Så fort någon uppdaterar sin blogg eller det skrivs nått nytt och spännaden på A-bladet, Expressen eller SVD eller DN så är jag där och läser.

Vart U2 kommer in i detta? Inte alls. Men det är en förbannat bra skiva.

Jag vet. Jag är för petig, jag är för gnetig när det gäller att betrakta min omvärld. Men jag kan inte göra annat än att se en viss sak som brer ut sig allt mer.

Har ni lagt märke till att folk nuförtiden när de visas upp på kort allt mer sällan visas rakt framifrån? Jag menar, förr i tiden, för sisådär en 5 år sedan, så fann man att alla som var på kort tittade in i kameran rakt framifrån. Om någon inte gjorde det så var det ett misslyckat kort liksom. Nu ska det se ut så. Självfallet beror det hela på att allt fler tar kort på sig själva med mobilen.

Det finns tre huvudlinjer som man kan finna.

Man har kommit upp i ålder. Alltså, det är inte det att jag känner mig gammal eller så. Ett nästintill helt yrkesliv inom äldreomsorgen har gett mig en bild av ålderdomen som att den egentligen inte inträder förrän man är runt 75. Så är finns det gott om tid att känna sig ung och vacker.

Men jag har märkt att allt fler av mina vänner som är i samma ålder som jag har börjat träna. En del springer, en del cyklar, en del gymmar eller studsar runt och gumpar. På Facebook är det fullt av statusrader där man kan läsa att aktuella personer gör något av det där. Det börjar allt mer kännas som om jag är den enda som sitter stadigt på röven och vägrar röra mig mer än vad som är absolut nödvändigt för att överleva dagen.

Det är liksom lite inne att ha en 40-års kris. Som om det skulle vara bättre att vara ung och dum än lite äldre och lite visare. Fan, när jag var 20 var jag dum som ett spån. Vi snackar dunderkorkad. Jag hade åsikter som jag inte för min vildaste fantasi skulle kunna stå för nu. Gudskelov. Jag hoppas även att jag om 20 år kommer titta tillbaka på den 39-åriga WoB och tänka "fy fan vad dum han var". Utveckling liksom.

Men vi lever i ungdomens samhälle. Så min generation springer, tattuerar oss, piercar oss lite överallt och börjar beställa in vitt vin på krogen eftersom öl gör att man blir så tjock. Jodå, jag gör allt det där utom springandet och det vita vinet. Även jag har samma vinande ångest över att håret inte alls är lika tjockt som när jag var 14 och att ballen verkar ha krympt med minst 5 cm. Men jag funderar på om det verligen ska vara såhär? Varför låter vi inte ungdomarna ha ungdomen ifred liksom?

Sen har vi ju den där trååååååkiga generationen. 40-talisterna. Dom som börjar droppa av en efter en in till pensionärsålder. De som suttit som en propp som man säger. Tja, de har suttit men nu har de snart ingen chans att proppa till nått förutom sin egen kateter. De säger att de kommer att ställa helt andra krav än deras föräldrar gjorde/gör på vård och omsorg. De kommer minsan kräva att bli duschade varje dag. HAhahahahahahahahahhaha. JA JAG SKRATTAR. Jag upprepar. Hahahahahahah. Ja ni är för festliga.

Den dag man är i behov av hjälp till att ducha, den dagen kan man inte ställa det allra minsta lilla krav på något för ingen hör dig ropa i rymden.

Tja, För min generation är det många år till vi blir tvugna att få hjälp till att duscha. Gudskelov. Så jag får väl börja springa jag med då. Sluta röka, lära mig att det är kul med vitt vin och köka Alvedon hela veckan eftersom jag ständigt har träningsvärk.

Pust!

Vad i hela fridens namn har hänt? Jag somnade rätt tidigt i går kväll och har sovit hela natten som ett barn och när jag väl masade mig ur sängen vid 9 så mådde jag kanon. Vad ännu märkligare är att jag mår lika gott nu med. Jag kan inte påminna mig om när jag senast mådde så här bra. Inte ont någonstans. Pigg och alert. Lugn och samlad. Skumt. Jätteskumt.

Men det är bara att tacka och ta emot. Så nu väntar en tredje kopp kaffe på mig. Sen ska jag lägga in den rena disken i hyllorna och återigen fylla diskmaskinen med glada små smutstallrikar och annat smått och gott. En dusch blir det nog sen även för mig. Tanken är att jag efter dessa moment i mitt liv ska sätta mig på bussen in till staden för att återigen hälsa på tant mamma.

Så på det hela stora så känns det totalt och komplett bra idag. Finns inget att klaga på. Så underbart!!!

Måndag. En hel helg efter veckan har gått och blivit en ny vecka. Jag sitter hos min tant mamma och lyssnar på tv och funderar på hur i hela fridens namn jag hamnade här. Hallå. Jag var nyss i Viskafors. Det var nyss onsdag. Det var nyss juni och lika nyss igen kommer juni att bli.

Jag borde nog äta tror jag. Men jag vill inte. Kära mor har rantat hela dagen och kvällen och natten och muttrat samma mantra. "Du måste äta". Jo jag vet. Men jag vet inte. Tror jag åt i fredags, men jag är osäker. Kanske är det så. Troligen inte. Men jag röker. Cigg efter cigg ramlar ner i lungorna på mig. Sätter sig tillrätta på aveolerna och gottar sig, förhindrar syre att nå blodet. Pumpar korppen full med gift.

Nä. Jag ska nog äta lite tror jag.

Ärligt talat. Blir man paranoid när man ser att någon från en advokatbyrå sitter och spanar på ens blogg eller. Man ligger och funderar ," kan jag ha gått över gränsen där", "sa jag för mycket där" ?

Sen dyker den där avokatfirma upp titt som tätt. Läser ignom varje ord man skrivit. Månad för månad. Hua. Det är inte det att jag har något att skämmas över. Men en smula obehagligt är det.

Eller så är det någon som han en aning för lite att göra som kan läsa en helt meningslös blogg på aretstid. Eller kanske min blogg inte är meningslös?

Sundsvall. Vem fan känner jag i sundsvall liksom? Svenzon, Aberheim, Abersten Djpupvik. Kul namn. Liksom :-)

Missen hade en himla skojsig sak på sin sida som jag bara var tvungen att stjäla.

Jag liksom Misen är sorgligt singel. Och vi lever i ett samhälle där det int är helt ok. Trots att Sverigen innehåller mest singelhunshåll i världen så är det int accepterat.

Så, kära bloggläsare! Er uppgift blir att föreslå den kvinna som ni tror och tycker skulle passa bäst ihop med en oförutsägbar karl som jag!
Ja det kan ju bara bli frågan om män i den sk offentligheten då, det funkar ju liksom inte att föreslå Stina från Götet för hon är en riktigt bra bebe.......Sorry Stina!


Så reglerna är:

• Kvinnliga läsare får inte föreslå sig själva......sorry hahaha.....eller kanske inte vid närmare eftertanke, ja för ER alltså ;)
• Inga män får föreslås, även om det finns män som  är vackra varelser så vill jag inte ha sex med dom :O
• Och till sist så måste ni motivera varför ni tror att den personen ni föreslår och jag skulle passa ihop!

Nu måste väl det ändå rassla i kommentarslådan eller?? Kom igen nu.....

Usch och fy. Jag har lyckats reta upp en trogen läsare. På FB. Eftersom jag var på ett STRÅÅÅLANDE humör i lördags så började jag skärsdåda min FB-lisa och kom fram till att en del jag kände kände andra jag kände och att den del jag kände båda två eller tre eller valfrit nummer kände en annan.

Så i mit förvirrande stillestånd så böjade jag kontakta personer åt höger och vänster. För de mesta gick det bra. Men så kommer vi till den där männskan som jag var ren otrevlig mot. Ushca och fy och allt det där. Men nu har jag tiggt opchbett om förlåtelese och hoppas att det räcker en bit i alla fall :-)

Så´skojsigt. Jag har just gått med i Republikanska förening. Det är första gången jag tagit ett ställningstagande hel öppen.

Såååå gott.

Jag har fått en andra chans. Eller om det är en tredje eller fjärde chans om man ska var ärlig. Men vips så ramlar jag ner i samma bettende igen.

Så trött.

Man borde kanske försöka sova en liten stund. Helt en hel natt. Det vore gottigt. Men så börjar man fundera på saker och ting. Saker som bara ploppar upp i hjärnan och slår rot. En tanke som leder till en annan tanke som leder till ytterligare en annan och tillslut har man fullständigt glömt bort vad det var man tänkte på först.

Jag lurar lite på det där med gränser. Ja, alltså länders gränser. Och städers, förorters, landskap och allt vad det är vi har som gränser för att kunna stå ut med världen, för att inte översköljas av hela världen på en och samma gång. Så. Vi tar ett papper. På pappret ritar vi upp värden som den ser ut. Med sjöar och berg och skogar och hus och gator och vägar och små skogstigar. Nu har vi en bild av hur det hela ser ut om man tittar ner på världen långt uppifrån himlen.

Men det räcker liksom inte för oss. Så vi börjar rita en massa streck på den där kartan, som vi kallar pappret. I Afrika gjorde man det lätt för sig. Man tog fram en linjal och ritade precis raka strek härs och tvärs. Vips så had man länder. I resten av världen har det varit lite knepigare. För det mesta handlar det om streck som är baserade på olika krig. Människor har dödat varandra hej vilt, ofta på fullkomligt löjliga grunder. Allra oftast religion.

Så nu har vi de där strecken. Nu vet vi att om vi går över den där gränsen så hamnar jag i en annan stad, ett annat län eller rent av ett annat land. Så praktiskt. Jag har själv korsat gränser. Det gör jag ju varje gång jag åker buss in till stan. Men även landsgränser jag har korsat. Har det känts någon när jag åkt eller gått över den där gränsen? När båten åker över gränsen från Sverige tll Damnark? Nope. Inte nått. Inte alls faktist. Ja, fast på just den resan brukar man ju ändå vara så tankad så det kanske inte är så konstigt.

Men om jag åker till Göteborg då? Känns det annolunda då? Nope. Inte ett skvatt. Likt förbannat så har vi de där gränserna. Landsgränserna är de allra viktigaste. Men? Jag har ju faktiskt mer gemensamt med en norrman än jag har med en person från allra sydligaste skåne. Norrmanen kan jag i alla fall förstå när den pratar. Försök det med en skåning om man själv är inbiten Boråsare. Hopplöst.

Likt förbannat är vi alla människor.

Nä. Det är märkligt att de där strecken på en pappersbit ska spela så stor roll.

Jag har fått order att börja motionera. Alltså, inte som tidigare välmenande råd eller små försynta tips från vänner och bekanta. Vi snackar order nu. Från en auktoritet. Dessutom. Jag har fått order att gå ner i vikt med. Samma sak. Inga råd. Order. Därmed basta. Man har hotat med snår bråd död om inte detta sker.

Nå. Nu är ju jag rätt så skeptiskt till auktorieter men när man väl satt där man satt och lyssnade till alla de argument som framfördes för att jag skulle genomför de där tu sakerna, motionera och gå ner i vikt, så kände jag själv att jag blev allt blekare ju mer orden staplades på varandra. Ord och inga visor om man säger. Det hela framfördes även totalt utan någon form av humor eller ironi, så att jag skulle förstå att nu är det slutsnackat.

Rökningen? Mm. Order. Igen.

Fan. Jag är fast i en fälla. Nu har jag latjat bort 20 år och helt plötsligt så känner man sig som en liten gosse när en mycket sträng dam som är mycket allvarlig förklarar att om man lever som man gjort i fortsättningen så kan man i alla fall strunta i att bekymra sig för att köpa julklappar i år.

Jaha. Tja. Kanske man ska göra allt det där då. Pust vad jobbigt. Röra på sig. Äta vettigt. Sluta röka. Inte dricka. Fan, sen blev det liksom inte så mycket kvar av saker som jag kan fylla min vardag med som jag gjort tidigare.

Hujedameja.

Ibland. Bara ibland, men allt för ofta så slår verkligheten sagan. Jag har nygligen varit med om något liknande. Det finns en skoj liten sak med Dennis Leary där han ondgör sig över att det nu för tiden inte finns vanligt, svart kaffe att beställa.

Själv stolpade jag idag in på ett ställe i stora stan där ordet Kaffe var det viktigaste ordet i namnet på stället. Man släntrar världsvant fram till den låååååånga disken. Där bakom står en nisse med förläde på sig och ser intresserat på mig medan jag tittar på den helt löjligt enorma listan på de olika sorters kaffe som går att beställa. Jag letar och letar och letar efter "kaffe" men finner det inte.

Jaja, tänker jag. Det är ju egentligen så självklart att det inte behöver finnas på listan. "En kaffe tack", säger jag medan magen redan börjar kurra i väntan på den njtning som en sur kopp kaffe kan bereda. Det är där det kör ihop sig.

Tyvärr, vi kan inte servera kaffe idag eftersom maskinen är sönder, säger den glada nissen bakom disken och ser inte ut att skämmas det allra minsta för det.

Meh! Det är nu min tur att prata men det blir inte mer än det där ljudet. Meh! Men du ka ta en dubbel espresso, säger nissen nu. Men jag vill inte ha en dubbel espresse. Jag vill ha svart kaffe. Nu skulle man ju kunnat tänka sig att jag hade börjat ifrågasätta det hela. De har en maskin för tre miljarder stående bakom disken, men den kan inte koka vanligt jäkla kaffe. Plus, ok, den är sönder. Ok, vi nöjer oss med att konstatera det. Men varför inte då rusa ut till närmnsata affär och köpa en vanlig jäkla bryggare. För sidåär 149 spänn. De kan alltså göra allt sorts kaffe förutom just kaffe. Så märkligt.

Men detta var en sånhär dag när jag bara inte orkade tjafsa. Så jag backade ut ur affären och vandrade vidare mot tåget.

Men var inte livet myckt lättare förr i tiden. Alltså för 15 år sen. En kopp kaffe var en kopp kaffe. Ett paket cigg var Röd Prince och en kopp the var påsthé från Lipton. Nu kan man välja i tusen år. Det finns vitt, grönt, svart och dessutom rött thé. För att inte tala om alla de olika smaker som finns på thé. Cigg ska vi inte prata om. Eller pizza. Det som en gång var ett val mellan Capprichosa eller quattro är nu en lista som räcker kring hela jäkla kvarteter.

Nä. Ge mig 1985 igen.

Jaha. Då var det dags att plocka ihop sina saker, kamma till sig, skvätta en smula efterrakning på kinderna och bege sig ut i världen i väntan på bussen. Jösses, jag som för bara 4 månader inte kunde tänka mig att sätta mig på en buss gör fan inte annat än åker buss. Där ser man.

Tja. Vi hörs när vi hörs. Kanske om någon timma. Kanske om någon dag. Kanske...

Puss på er.

Hallo. God morgon. Eller nått. Har ni tänkt på att det troligen lever en liten parvel, någonstans på vår gröna och blåa jord, som kommer bli en berömd diktator? En liten kille (jomen ärligt talat, en kvinna som diktator, det funkar ju bara inte, det hörs ju på namnet dik-tator) som just nu har skrapat knät och kryper upp hos sin mamma och söker tröst.

Samtidigt så växer det upp en farlig massa människor som kommer att ställa sig bredvid den lilla parveln. Precis i samma sekund som andra växer upp och har en framtid som föda åt det där lilla blivande odjuret.

Pratar vi Afrika nu? Nä. Eller, jag vet inte. Afrika, Europa, Asien vart fan som helst. Det kommer alltid en diktator. Det kommer alltid krig. Det kommer alltid elände, bedrövelse och eländes eländes elände. Svält, missbruk, våld. Allt det där följer oss människor som solen följer himlen. Vi kan inte annat än fucka up allt. Ständigt.

Men. Låt oss se på den lilla pojken. Vad händer när han söker sin mor, eller sin far för den delen? Det är när det mötet sker som världens framtid skapas. Ger dom kärlek, omsorg, omtanke, så kanske de där härskarambitionerna blir till något annat. Kanske blir han en stor konstnär. Eller en enkel bonde. Eller bara precis som du och jag. Men om de inte tröstar, om de är kalla. Tja. Då har vi en ny Hitler. Eller Mossolini. Eller Stalin. Eller....

Jag börjar tro att ryktet om mitt hetsiga temperament börjar sprida sig. Jag var i stan i lördags bara för att känna den underbara vårsolen (lägger in kort sedan på allt det vackert som finns i Borås). Men när det väl började snurra ordentligt å så bestämmer jag mig för att ta bussen hem. Så klart.

Så jag hamnar på busstorget. Så klart, vart ska man annars hamna om man ska åka buss liksom? Så där stod jag, i vårsolen och NJÖT. Så blev jag medveten om en figur i min närhet som hela tiden, hur jag än stod, såg till att ha ryggen till. En liten finsk figur med såndär plyschfrissa som finnar får när de klipper sig kort. Han pratade i sin mobil och ju mer jag tittade ju mer besvärad verkade figuren vara.

Nå. Jag kände mycket väl igen den lilla figuren. Det var en gammal kombatant på kärleksfronten som helt plötsligt bestämt sig för att åka buss. Fan vet varför, karln har bil så vitt jag vet. Men han kanske skulle på utflykt?

Tja, jag tände en cigarett, troligen den millionte den dagen, öppnade en burk med Pepsi och bara hade det hur bra som helst. Solen sken. Bussen var på väg och jag skulle hem. Behöver man mer liksom? Jag hade totalt glömt bort den lilla figuren när man hör att han säger i telefonen, "nä, det ska inte bli något bråk", eller något liknande. Nu vaknade ju jag till. "Ska det bli bråk" tänkte jag? Så kul. Vem ska bråka med vem? Men sen slog det mig att det var mig karlslusken pratade om. Jag som bara stod och hade det gott mitt l livet. Jaha. Vad gör man i det läget? Visst, man kan gå fram till männskan och berätta att man inte har någon som helt lust att bråka alls, att man inte ens bryr sig om den lilla figuren lever eller är död och skulle det vara så att han trots det vill bråka så får han ställa sig i kö liksom.

Jag måste erkänna att jag blev en smula provocerad. Jo det blev jag. Att så uppenbart stå och vara så feg att man inte ens vågar visa ansiktet och sedan stå och kaxa i telefonen!!!. Men. Trots att jag hotar hela världen med verdergällning var femte minut är jag en fridens man så jag tänkte att han väl fick stå där och leka kuk för sig själv då. Inget jag tänkte lägga mig i.

Men så smiter, och ordet är väl valt, smiter den lilla figuren förbi strax framför mig. Denna gången hållandes krampaktigt i sin krage så att den täckte ansiktet. Ja jösses. Jag är rätt säker på att hade jag sagt bu där så hade han pinkat på sig. Sen smet han förbi igen, åt andra hållet, lika starkt tag i kragen fast andra sidan då så klart. Han såg ut lite som en sköldpadda där bara det blonda plyschhåret stack fram. Sen troppade han bara av. Bara vandrade iväg.

Nå. Vad vill jag berätta med detta nu då? Nja, precis ingenting. Men jag hade förbannat roligt åt det hela på vägen hem måste jag erkänna.

Du sover nu. Ja, alltså, inte i ditt nu, men i mitt nu. Troligen är det jag som ligger och sover i ditt nu. Eller så sitter jag på ett tåg till stora staden, av den där anledningen som vi inte går in på. Men i mitt nu, precis just nu, så är hela världen tyst. Tidningen har just kommit och jag ser att världen är sig lik. Jag dricker kaffe och klappar katten och försöker att lugna mina nerviga nerver. Jag önskar att jag hade àllå àllå på dvd så att jag kunde ta med mig datorn ut till sängen och lägga mig och bara skratta lite. Men inte ens min Svarte orm dvd-box har jag. Den har wacke om jag fattat allt rätt.

Man (jag) sitter och rannsakar sig och funderar på vad det är i mig som gör att jag har ett sådant behov av att provocera. Det finns nått i mig som bara måste be världen fara åt helvete med jämna mellanrum, annars kvävs jag. Men sen ska man orka leva med det med. Jag som egentligen bara vill bli älskad.

Knepigt.

Jag har funderat på att äta nått men orka. Fan, det är ju mitt i natten ju. Om 3 timmar ska jag stå ute och frysa och vänta på bussen som tar mig till tåget som tar mig..... Kanske skulle man skita i att äta överhuvudtaget. Bara lägga av att äta. Totalanorektiker liksom. Svälta sig. Det verkar ju populärt nu för tiden. Ja herre je. Halva världen svälter ihjäl för att de inte har mat och den andra halvan kräks upp den mat de äter. Inte undra på att mänskligheten kan åka till månen men inte bota en vanlig jävla förkylning. Vi fokuserar alltid på de stora målen och glömmer totalt bort de små. Som att vara lagom mätt och älskad av någon.

Nä. Det får bli en cigg till innan jag avslutar det här inlägget. Jag har en svag aning om att det är något jag vill säga men jag kan inte komma ihåg vad det är.

Nä. Kom inte på det.

Men så här har vi det, jag och min älskade Chips, just nu. I mitt nu alltså.

Synd mina vänner. Jag lever i synd. Och om det skulle råka gå en dag när jag inte gör det så tar jag in det dagen efter. Jag är en av de där som lyckas missbruka herreguds 10 heliga ord 12 gånger. Jag vet inte. Det är nått med synden som lockar mig. Det finns brott och det finns straff och hela den där delen. Och ja håller med. Visst är det dumt att synda. Jättedumt. Så därför lägger vi till, som elfte bud "Var inte dum". Sorry. Check. Klart. Så ramlade jag dit igen.

Men ärligt talat medborgare. Är inte livet lite enklare om du är tankad eller hög eller inne i någons fru/har någons man i dig? Hey, vi ökar växeln. Vad är det för fel på att ha en mans eller kvinnas man/kvinna uppe i röven? Det vet varje man hur gott det är med ett finger i arslet när det går. Plus hennes systers mans fru. Men inga män vågar erkänna det. "Tänk om hon tror jag är bög". Hey. Hon är full av dig precis överallt och möjligen, möjligen att hon misstänker att du är bi? Och?  Precis då, strax innan du vaknar och upptäcker att det är måndag och du skulle ha varit på jobbet för 5 minuter sedan, spottar ut korken från vinflaskan som du har legat och sugit på hela natten och bestämmer dig för att börja ett nytt liv? Jag vet inte. För mig är det liksom måndag hela veckan.

Nä. Nu ska jag till köket och värma en äcklig ICA-pizza och dricka ett glas vatten. Eller en öl. Eller....

So I sing a song
To reel 'em in
It's a song I sung before
And a song I'm gonna sing again
I mean every word
I don't mean a single one of them
Oh Lord, make me pure
- but not yet

Tell a joke
Tell it twice
If no-one else is laughing then why am I
I split my sides both times and laugh till I cry
Oh Lord, please make me pure
- but not yet

I don't have to try
I just dial it in
I've never found a job that for me was worth bothering
I got a ton of selfish genes and lazy bones
Beneath this skin
Oh Lord, make me pure
- but not yet

Smoking kills
Sex sells
I've got one hand in my pocket but the other one looks cool as hell
I know I'm gonna die so my revenge is living well
Oh Lord, make me pure
- but not yet

I stopped praying
So I hope this song will do
I wrote it all for you
I'm not perfect but you don't mind that, do you?
I know you're there to pull me through, aren't you?

So I look for love
I like the search
And I'll be standing for election all across the known universe
Every president gets the country she deserves
Oh Lord, make me pure
- but not yet

And I've been seeing
Somebody's wife
She said she'd leave him for me and I said that wasn't wise
You can't lie to a liar because of all lies
Oh Lord, please make me pure
- not yet

Ok. Läget? Kul att vara här i Viskafors. Jaha. Men vad har du på dig människa? Den där färgen passar inte alls ditt lätt görna ansikte. Aha, smink. Ok. Du, gå en kurs. För min skull.

Lite så känns det idag. Eller totalt fel, PRECIS så känns det idag. Jag har lyckats med att vara otrevlig mot hela världen på en och samma gång. Fan, trodde ni Mohammedteckningarna retade upp folk. EY!!! Barnsligt. Här snackar vi riktiga grejor. Saker för en man att hantera. Tyvärr är jag nu ingen man så jag mår precis som jag förtjänar.

Av den där sorgliga gamla anledningen som jag inte kommer att gå in på, så missberäknade jag totalt gårdagens alkoholkonsumtion och hamnade strax, ja nästan med en gång, över beräknat riksgenomsnitt och därvid tar vår saga sin början. Eller egentligen sitt slut eftersom jag fortfarande försöker puzzla ihop saker och ting.

Man backtrasar sig själv på nätet. "Jaha, sa jag det då på FB"? Man kollar sin egen blogg efter lång vånda och upptäcker till sin stora glädje att man inte bett hela västeruropa dra åt helvete. Man kikar lite smått på andras bloggar för att se att man inte läckt en massa kommentarer. Man kollar mailen. AJ! Man har lovat hit och man har lovat dit. Man röker en cigarett. Man funderar på att sätta på en kanna kaffe. Man tvekar. Klarar magen det tro?

Helvetet är inte ett ställe. Helvetet är en söndag.