WoBWorld

Det toksnöar ute. Igen. På balkongen kan jag knappt skönja plaststolarna som står staplade någotnstans där under all snö. Men det är vinter och egentligen helt naturligt. Det är de senaste vintrarna som varit dåliga. När jag läser att det är den kallaste vintern sedan 1987 så slår det mig att det är den kallaste vintern i mina barns liv. Även fast min äldsta son är 20 år i år. Märkligt

För det var väl så här vintrarna var förr, eller ska jag säga innan. Med snö och kyla. Det syns mig märkligt med folk som blir förvånade och som pratar om vår. I januari. Eller februari som det alldeles snart blir. Så konstigt. Det är vinter. Inget annat. Som det ska vara.

Människan är nog aldrig så ensam som när man tillbringat en stund med sitt barn och tagit farväl. Att inte leva med sina barn är en plåga. Ett passande straff för att man gjorde deras andra förälder illa. Tårarna som man gjuter är varma och salta och rinner nedför kinderna och in i mungiporna.

Så jag röker en cigarett till, fyller lungorna med bråd snar död och tänker på när tre små liv ramlade in i min lägenhet. Var och en med sin ryggsäck med kläder och valfri serietidning. När barnen hade pyjamas och jag hatade att de vaknade så förbannat tidigt. Men när söndagen kom och de skulle hem så grät jag precis samma tårar som jag gråter nu. Fast jag har slutat gråta.

Tårarna har frusit och allt som finns kvar är spända käkar och en brinnande känsla bakom ögonlocken. För jag har missat allt. De är stora nu. Allt det som var, alla de dagar när de tyckte om mig är något annat nu. Så jag får kämpa för deras respekt och så ska det vara. Att ära sin fader och moder ska inte vara något man gör utan att vilja det. Välsignelsen ligger i mig. Att vara deras fader. Så alla de dagar jag inte får vara där, blir till tomma dagar. Fyllda av tobak och kemikalier. För att döva allt som gör ont och som skaver och som påminner om att livet obönhörligen går frammåt.

Vinter betyder mökrer och kyla. Så vad fan gör vi här? Alla längtar bort utom Gunde Svan och Stenmark, men ärligt talat, vem kommer ihåg dem nu? Resten av oss längtar till sommaren. När solen aldrig riktigt går ner och värmen är ett ständigt samtalsämne. "Gud vad varmt det är". Ja tack. Något att komma ihåg när man ligger och vrider sig i svettiga lakan och går ut till köket då och då för att öppna frysen och bara stå där tills bröstvårtorna står som råttapickar och man kan sova en stund till.

Mig spelar det ingen roll. Jag har sömntabletter så jag kan somna i en bastu om jag vill. Så jag struntar i att längta efter kyla på sommaren. Men jag förbehåller mig rätten att längta efter sommaren på vintern.

Rätt förresten. Människan är väl det enda djuret som anser sig ha rätt till något alls. Rätten till jobb, rätten till ett hem, rätten till fritid, rätten till barn, rätten till att viga sig, rätten till att klä ut sig i lack och läder, rätten till att klä ut sig till ett två manna tält, rätten till att rösta, rätten till att få en utbildning, rätten till att äta sig mätt, rätten till att sjunga, till att prata fritt, till att tänka fritt. Vilket annat djur resonerar så? Inget. De TAR sig rätten. Vi andra bara vill ha och anser oss HA den.

Själv anser jag mig inte ha rätt till något alls. Däremot är jag tacksam för allt jag har. Återigen. Född i rätt land, i rätt tid, av rätt kön och av rätt färg. Med en medelmåttas tanke. Jag har inte rätt till något av det där. Inte rätt till att gå hemma och vara sjuk men få minan dagliga behov tillgodosedda. Jag är tacksam för att det är så men jag har ingen rätt till det.

Vi har inte rätt till något, men vi borde kanske vara tacksamma för att vi har det vi har. Även de allra fattigaste av oss i det här landet har mer än många rika i andra länder. Det är så lätt att glömma i all jakt på allt vi anser oss ha rätt till.

Men nu är jag mätt och trött. Mörkret har redan sänkt sig över land och jord och min kropp. Mina tankar är ljusa men skymningen är nära även där. Så jag ska nog ägna mig åt något roligt. Tokrunka eller titta på något som roar mig.

Alla mina drömmar slingrar sig kring mig. Kväver mig med sina löften. Allt ska bli bättre bara jag gör si eller så. Men jag tänker fortsätta göra sö. För det är så jag lever mitt liv. Lite annorlunda än det som förväntas. Är jag lycklig? Nä, men vem fan är det som har en tänkande ande?

Men däremot är jag tillfreds. Äntligen. Med att min kropp ingjuter min själ och att min själ är min och bara min. Allt annat går att återskapa i ett labb men inte min själ. Den unika del av mig som slåss och bråkar och längtar efter seger över universum.

I många år gick jag och väntade på att slagsmålet inom mig skulle tystna. Att alla tankar skulle lägga sig till ro och förvinna. Att slippa fly från min egna skalle. Men jag har kommit på att jag trivs här inne. Innanför kött, blod, nerver och ben. Där bor jag, vart min kropp än befinner sig.

Det är samma slagsmål, samma ogenomförda planer, samma längtan efter värdlsherravälde. Men frid i det. Alla fruktan för döden är tystare för jag har kommit på att världen fanns innan jag kom hit och då var jag död. Jag fanns inte i alla den oändliga tid som var innan jag föddes. Den tiden kommer jag inte ihåg så allt som kommer efter att min kropp slutat pulsera kommer bli det samma. En enda stor fråga.

Livet är inte slut än. Det är förhoppningsvis många år kvar. Kanske kommer jag leva dem i en smula mer frid än de jag redan genomlidit?

Skit samma. Så jag är motstridig. Tjattrar om att folket ska vara fritt från penningar men vill samla dem själv på hög. Köper saker fast jag vet att ett barn i sekunden (smaka på den du) dör av svält eller sjukdom.

Så därför köper jag en ny lampa till mitt tak. Som jag kan tända och sedan gå in i ett annat rum. Född i rätt tid, i rätt land i rätt kropp med rätt intellekt. Bara själen blev sned men fan, allt kan inte bli rätt. Plus att min penis är pinsamt liten men jag är för gammal för att bry mig. Jag sitter ju liksom i rätt ände.

Jag har haft en löjligt bra dag. En fånigt bra dag. Mycket skratt, mycket dumheter. Mer än vad en snart 40-årig man ska ägna sig åt. Men ärligt talat. Sedan när blev jag ett fan av att vara vuxen? Det får de små människorna ägna sig åt.

Dagen började med att mobilen ringde. Förvirrad svarade jag och kom överrens med min yngsta son om att jag skulle ta nästa buss in till staden för vi skulle ju träffas. Så klart. Visste jag ju.

Sen började jag undra lite. Vad var det som var så vått? Vad var det som luktade? Vart var katten? Vart var katten?

Så klart hade kattfa.. min kära Chips pinkat i min säng. Precis bredvid mig. På täcke och lakan. Underbart.

Så jag gick och dushade och tog bussen till staden. Katten hittade jag inte av någon anledning. Hon kände väl veterinärens spruta bränna i baken kan jag tänka.

Men sedan, efter att halvt ha frusit baken av mig så fick jag som sagt en väldigt trevlig eftermiddag med min son. Vi vandrade omkring. Skrattade åt fula människor. Köpte onödiga saker. Fikade för otjänligt mycket pengar på Le Croaissant. Vilket jävla namn på ett ställe som lukar konstigt och där man får två bullar, en Cola och en mina Latte för en hundring jämt.

Så vi knatade omkring där. Var nog inne i varje affär. Bara för att vara tillsammans. Uppfann egna dumma skämt om folk som inte var där. Pratade om droger och alkohol och hur jävla dumt det är att ägna sin tid åt sådant när man kan leva livet. Jag förklarade för honom om att jag tycker Björn Rosenström inte är något jag lyssnar till för att jag tycker hans kvinnosyn suger. Jag hoppas han tog åt sig det. Att sjunga om att våldta kvinnor är inget jag tycker man ska uppmuntra.

Men sedan tittade vi på gladporrfilmer. Gladporr är fånigt och inget. Bättre än Rosentröm.

Men. Han åkte hem. Jag blev kvar.

Sen tog jag den där promenaden genom staden.

Staden var precis tyst. Kall, smutsig snö och tystnad. Där det brukar myllra av människor på en torsdagskväll om sommaren fanns bara ekon av inget. Fötter som trampar, mina fötter. Det nyinköpta skrivblocket i en ficka i väskan. Glas och is. De människor man möter verkar viska till varandra. Vad de gjorde där vet jag inte. Fan, jag vet inte vad jag själv gjorde där. Vänta på en buss?

En söndag i en mellanstor stad som bor i mitt hjärta. Jag önskar inte att bo i någon annan stad, men nog vill jag känna ett hjärtslag även på en söndag. Det är som om all sten och betong och stål och glas dör en smula bara för att klockan slår 13 och det är sista dagen i veckan. Vintern är aldrig så här som när man går där.

Jag tittade på alla kläder som finns bakom skyltfönster. Skor, textilier, varmt kaffe och hamburgare. Tystnaden som dövar själen till tomhet. Jag kan inte nå dig längre. Du är bortom mig. Min stad. Min kvinna, hon jag hoppas möta. Hon som kommer fylla mig med all den kärlek som jag anser mig behöva. Henne som jag kanske äntligne kan hela. Om hon behöver plåster på själen vill jag att det är jag. Men jag har inte mött henne än.

Markvärme spelar inte någon roll på en söndag. Att pulsa genom knähög snö hade varit bättre än de lätta varma steg jag tog där i allt det mörker som bildas av stadsljus en dag när allt är dött. Jag kanske letade efter henne. Kanske tog jag den där omvägen för att jag hoppades att möta henne. Hon som gör mig bättre, som lyfter mig upp till det jag borde vara. Helt utan att anstränga sig, bara genom att vara sig själv. För jag vill inte att hon anstränger sig. Jag vill inte.

Men staden tog slut. Förbyttes till värmen i en buss. Värmen av ett hem. Värmen av alla minnen som jag kanske har av lyckligare dagar som kommer. Om man nu kan minnas dem. Men den mänskliga hjärnan kan allt. Bara man låter den fara fritt. Slutar styra dess blixtar och neuroner. Utskott av nerver möter andra och skapar drömmar och kärlek. Kemi som gör köttet lyckligt. Sen får själen kanske vara med om den vill.

Så nu sitter jag hemma igen. Lika ensam som när jag började vandra där bredvid Knöppels Knalle i slutet, eller är det början, på stadens gågata. Fast nu finns det två gågator, eller alla gator är gågator. Men när jag var ung fanns det bara en och det räcker för mig. Förbi Thai Silk, vidare genom, förbi, hattar och kafé och Subway och väskor och solarium och ut på det tomma torget där Gustav II Adolf vaktar.

Det är nog nu. Jag är hemma. I trygghet.

Men jag saknar henne. Hon som jag inte mött än.

Det är 20 minusgrader ute men här är det varmt och gott. Simon och Garfunkel viskar i högtalarna. Lite som mentala öronsmekningar. Inga vassa kanter, inget som stör. Sådant brukar störa mig. Men inte nu. Det får gärna vara mjukt som sköljmedel från ICA. Jag vill ha det så nu. Mina lampor lyser milt, katten sover i sängen. Tror jag. Men vad vet jag?

Därute är allt svart och vitt och månen alldeles rund och ny. Himlen lovar att den skall vara snäll men jag tror den inte. Som jag så sällan gör. Det svarta skrämmer mig eftersom samma tankarn som jag närde som tonåring förföljer mig. Vad finns egentligen bakom allt det svarta? När tar det slut? Hur förbannat liten är jag egentligen?

Man kan gå ett helt liv och inbilla sig att man är någon som betyder något. Men när man stirrar upp bland stjärnor och svart så finner man sig själv vara mindre än smuts i vakum. Men jag tror att de flesta slutar tänka på det där när de växer upp. Annars skulle de inte stå ut. De skulle finna sina vedermödor för att finna sin plats på jorden genom en BMW och en villa meningslösa. Så vi slutar stirra upp i himlen någonstans när vi fyllt 20. För att finna vår plats.

Men jag kom förbi det där. Gick igenom spegeln en morgon när jag rakade mig. Fann allt annorlunda. Skymtade mig själv och kanske ett annat liv. Började stirra upp i himlen och blev galen av skräck. Rädd för allt. Att äta kött, kyckling, mat överhuvudtaget. För jag kunde ju sätta i halsen. Rädd för att svälja saliv, för jag kunde ju svälja tungan. Rädd för att åka buss, hiss, bil, tåg, gå på bio, på stan, till toaletten. Allt utom att stirra mot himlen och dricka öl efter öl medan Sinatra sjöng om livet för mig.

Jag låste in mig i rum. Tills jag låstes in i andra rum. De som jag inte sökt men kanske behövde. På ett ställe där speglarna var av plåt och man inte fick gå ut som man ville. Kanske skulle det vara så, troligen.

Men det är bortom mig igen. Jag, ständigt denna person. Jag. Men för tusan, det är min blogg eller? Inte din. Jag har vandrat vidare. Smakat på evigheten och fann den nöjsam. Slutat stirra upp bland molnen utan börjat titta på dem ordentligt. Skuggorna de fäller på marken. Hur en sten ser ut. Ett träd. Känt på texturen av luft. Månen är ny och jag med den.

Det är märkligt. Nyss var det lördag nu är det söndag. Precis nu, alltså i mitt liv. Allt ligger fortfarande framför mig, nästan lika mycket som bakom. Någonstans här i mitten av dygnet befinner jag mig. Flytande på kväve. Skriver mitt namn i ljudet av snö som faller.

Allt jag ser är gult men livet smakar blått. Grönt blir väl resultatet. Som gröna ögon att falla rakt in i. Eller ur. Men alla ögon är inte gröna.

Häromdagen stod jag vid en bushållplats och frös. Som man plägar göra på vintern när allt är fruset och fast. Jag stampade mina fötter i marken, rökte cigarett efter cigarett och lyssnade på musiken i mina öron. Försökte låtsas att jag stod på en ångande äng i juni men misslyckades med det som det mesta jag försöker mig på.

Jag försökte verkligen. Jag gjorde allt jag kunde för att inte titta på henne som satt där på en kall bänk i busskuren. Det är inte fint att stirra på kvinnor. Men de där ögonen. Så ledsna. De allra sotsvartaste ögonfransar jag någonsin sett. Med irisiar som hade en grå färg som inte alls var ful utan oerhört vacker. Det såg ut som hon hela tiden hade ögonen fulla med tårar. Svart hår. Vackra händer med naglar som hade fransk manikyr. Allt det där såg jag fast jag tittade överallt utom på henne.

Ångan från mina andetag blandades med röken från mina John Silver. En äldre dam kom och sällade sig till oss. Vi stod där, jag och damen medan kvinnan med de grå ögonen satt på bänken. Vi väntade alla på bussen. Av helt skilda anledningar. Bara tillsammans för en kort stund i livet.

När bussen kom blev jag lättad. Allt jag kunde tänka på var att ta mig ifrån de där grå vackra ögonen och sluta drömma om hennes läppar. Komma bort. Bli fri igen. Att sitta i den där bussen var en del av livet jag troligen kommer ihåg när jag blir gammal. Allra mest säkert är att jag då kommer ångra att jag inte gjorde något förutom gömma mig.

När vi gick av bussen kunde jag känna hennes doft. Vanilj och kokos. Hur handskas man med det när man är yr av ett par ögon och ett par händer? Man går av, tänder en cigarett, tittar åt vilket håll hon går och vänder om.

Rakt åt andra hållet.

Mjölk. Ost. En sexpack öl. Kalvkorv. Makaroner. Socker. Margarin. En korg full med allt det vi inte behöver men lever för. Chips, dipp och gräddfil. En risifrutti i farten. Godis till barnen. Ketchup. En kö som
aldrig vill ta slut. Köra kortet genom maskinen. En gång, två gånger.
En kod som bara jag vet om. Kassar, påsar. packa, packa, packa.

Bära hem. Plocka upp. Dricka en öl, ta ett chips. Blanda dipp, koka pasta. Kolhydrater och fett. Ost på det hela. Rött blod ur en Felixflaska blandat med allt det andra. En grogg åt pappa, cola åt barnen. Tv. En film. Vi är vakna. Väntar. På att sömnen ska överfalla oss. Somnar på golvet till Sinatra. Men.

Jag kan ha fel.

Lördag och livet är som en seg bäck full med bråte och avfall. Inget som porlar utan snarare trögt flyter förbi. Jag har sovit länge för jag ville det. Kanske var det dumt, jag vet inte. Drömde märkliga drömmar, färger och former som rusade förbi innanför ögonlocken. En hög ton i huvudet när jag vaknade, känslan av snar undergång. Men det är bättre nu. Jag mår förbaskat bra faktiskt. Men är så trött så trött.

Solen skiner skoningslöst där ute. Kallar och pockar på mig. Säger åt mig att jag borde vara ute, inte inne i värmen. Det skiter jag i. Trivseln här inne är alldeles för stor för att jag ska lyssna till en så primitiv signal. Men ändå kommer jag snart att stiga ut i världen. Sätta mig på den där bussen som jag så ofta sitter på och åka in till staden. Endast för att ha något att göra så att jag sedan kan sätta mig med gott samvete och veta att dagen inte varit helt tom och tyst.

Igår städade jag allt. Hela lägenheten doftade såpa och färsk svett. Vädrade ut alla ångestångor och cigarettrök. Idag ska jag inte göra något sådant. Bara njuta av livet, så som nu livet ser ut. Kanske kommer jag renbädda sängen, jag vet inte. Det är liksom hela grejen. Att inte veta. Ta saker som de faller sig. Inte för att det finns något schema.

Steg ett är väl att hamna under det varma vattnet i duchen kan jag tänka. Det är förbaskat lätt att fastna där. Bara stå och blunda samtidigt som hett, rykande vatten faller hårt på axlarna. Tiden existerar inte i en dusch. Hade jag haft badkar hade jag väl gjort som jag brukar göra när jag har badkar. Ligga där i timme efter timme. Fylla på varmvatten när det blir för kallt i vattnet. Läsa och lyssna på musik. Bara finnas i en bubbla av värme och mjukhet och renhet. Men nu har jag inget badkar så det får bli duschen.

Eftersom tiden just nu rinner iväg så får jag väl slita mig från mina tankar och göra det jag måste för att kunna åka in till staden.

Bara en sak jag funderat på. Folk i gemen verkar vara väldigt emot att andra människor får gå hemma utan att jobba, oavsett vad anledningen till detta kan vara. Man talar ofta om att man inte gillar bidragspolitik. Nå, sjukersättning och arbetslösersätning är väl färsäkringar så vitt jag vet. Men de riktiga bidragen ser man sällan någon gorma åt.

Tänker på på bostads och framför allt barnbidrag. Äkta bidrag. Varför i hela fridens namn gör man inte barnbidraget inkomstbeprövat? DET vore en besparning som inte skulle slå mot någon som har en svår period i livet.

Det är ju totalt absurt att man ska få en summa pengar varje månad bara för att man har barn oavsett vad man tjänar. Helt märkligt i dessa tider. Ytterst märkligt och ärligt talat en smula stötande.

Underbart. Det blir bara ljusare och ljusare. Det hela blir nästan absurt tydligt när mina lampor som jag har timer på tänds när det är ljust och vackert. När jag ställde tiden på dem så var det djupaste vinter och blev tydligen mörkt redan vid 15-tiden. Det är nog dags att ställa om de där timrarna. (Heter det så i plural, timrar? Låter inte rätt.).

Som den driftiga man jag är, ibland, så har jag varit inne i la stada för att sammanstråla med sociala nämndens utsedda man som tar hand om mig. Ett trevligt möte som slutade med att jag fått mitt kontrakt på lägenheten förlängt ett år till. Skit samma om det är mitt eller deras gentemot hyresvärden har jag kommit på. Så länge jag får bo kvar i min lilla lya så är jag nöjd och glad.

Sedan åkte jag i en immig och svettdoftande buss till en av stadens affärer för att handla lite ditt och datt. Mest datt, saker som kattmat och ravioli på burk. Sen åkte jag hem. Kort och gott hem. På bussen fick jag ett trevligt samtal med en gammal flamma, vilket gjorde busstruren betydligt trevligare. Det är märkligt att man kan komma överrens så bra på en buss men inte om man träffas i någons hem. Då blir det trubbel med en gång. Så buss är bra.

Nu, med magen full av ravioli, så tänkte jag städa lite. Inte förta mig på något sätt, men dona omkring med en trasa och se glad ut, skrämma Chips, katten, med dammsugaren och lyssna på musik jättehögt. Just nu är det Depeche mode som gäller. Och nej, det har inte med att de var i Sverige alldeles nyss utan jag bara har kommit på att de är bra. Igen. De är sådana där som ingår i min grundsamlig av musik. Sådana som jag alltid återkommer till. Men gud vad stryk jag fick på det glada 80-talet för att jag lyssnade på dem i en stad full av hårdrockare. En katt bland hermeliner.

Även fast jag lyssnade minst lika mycket på hårdrock som de där som klädde sig i denim och hade uppburrat hår. Jag har alltid lyssnat på det mesta. Är musik bra är den och jag tänker då inte måla in mig i ett hörn när det gäller det där.

Efter städningen så ska jag nog vila lite innan kvällen kommer, fylld med tv och filmer och en måltid bestående av potatiskroketter och panerad fisk. Sen blir det väl till att sova kan jag tro.

På söndag ska jag troligen ta en fika med yngsta sonen. Jag ska försöka få med mig dottern med men det går väl inte som vanligt. Hon är så vansinnigt upptagen den damen så att umgås med gamla pappsen är nog det sista hon vill. Fast så tycker jag sannerligen att det ska vara. Man är bara 17 år ett år i hela livet liksom.

Nå. Så istället för att sitta här och berätta vad jag ska göra så kanske jag istället ska göra det jag ska göra. Annars blir ju inget gjort.

Sagt och gjort.

På tal om Burka och allt det där. Jag kan verkligen hålla med om att klädesplagget inte har någon som helt plats i skolor, på dagis, inom vården eller offentliga arbeten. Men i det offentliga rummet? VAD är problemet? Vad är det som är så skrämmande att man vill förbjuda folk att gå omkring och se ut som lilla spöket Laban?

När det gäller det där med att kvinnorna är ofria som bär plagget kan jag även där hålla med om att det kanske stämmer för en del. Men en del vill verkligne ha det. Det är deras egna val. Så när Reinfeldt pratar om att han värnar om kvinnornas egna rätt att välja så förstår jag inte hur man ska kunna ens tänka på att förbjuda skynket.

Jag själv tycker mest det ser lustigt ut. Men så har jag heller aldrig sett en burka "live" så att säga. Det är faktiskt väldigt få som har gjort det överhuvudtaget, vilket gör problemet ännu märkligare. Ett ickeproblem som man vill lösa genom att förbjuda?

Samma sak gäller givetvis slöja, ett plagg som jag dock ser nästan varje dag. Märkligt plagg som jag ser det, men jag tycker även det är jättekonstigt att kvinnor bär kjol över ett par byxor. Ser minst lika bisarrt ut.

Nå, ska vi förbjuda plagg som täcker kvinnan så ligger nunnorna på Birgitta kloster väldigt risigt till.

Ah vilken underbar dag. Solen skiner från en blå himmel, snön ligger vit i drivor och isen på Viskan glittrar. Det är gott att leva en sådan dag. Så ock idag.

Givetvis ska livet trilskas lite med en. Så klart. Helt plötsligt fick mitt antivirusprogram för sig att Spotify är ett virus och tog bort programfilen på stört. Men jag fann att det visst är ett problem för alla användare av sagda antivirus idag och att en fix ska släppas/har släppts. Nånå, jag fixade det själv så egentligen är det inget stort problem. Alls.

Nä. Så jag ska allt in till la Stada för att strosa lite tänkte jag. Bara vara och ha det bra. Kanske, säger kanske, släng i mig något gott att äta innan jag åker hem igen.

Wonderfull.

Jag är så vansinnigt pretantiös. Man ska ju inte vara det. Man ska vara folklig och festlig och hålla käft som alla andra när man tycker något. Man ska definitivt inte säga något som kan leda orden tillbaka till en själv. Möjligen kan man tänkas skriva korkade svar på diverse forum under anonym flagg. Då kan man ju faktiskt säga precis vad som helst och visa på att man inte förstått något av livet. Då är det helt ok att kalla varandra feta paddor och jävla typer som invandrat. Så praktiskt.

Men jag vill nog lite mer med livet. Diskutera sådant som är vacket och sådant som är fult. Säga vad jag tycker. Så jag har valt att bli pretantiös. Sprider mina dåliga små poem och min prosa på nätet så att ingen kommer undan. Pratar helt obegripligt för att det roar mig högeligen. Säger saker som blott och intet. Tillfreds. Tycker att Ledin är förfärligt platt och dålig och att föredrar Elisabeth George framför det hemskt tråkiga som Kepler plitat ihop.

Visst är det underbart att faktiskt erkänna att man kan något? Inte låtsas att man är precis som alla andra eller att man minsan inte kan något alls speciellt. Visserligen är det där folkligt men rackarns så trivialt och tråkigt.

Sålunda haver jag talat.

Rackarns vad jag letat. Vissa saker vill man bara inte tappa bort. Så jag har vänt på dynor, letat under sängen och i garderober. Öppnat kylskåpet i from förvissning om att fanskapet måste ligga någonstan. Lådor har letats igenom minituöst, badrumsskåpet likaså. Det fanns ett tag jag kände mig frestad att öppna upp ketchupflaskan med en kniv för att se om det jag letade efter fanns däri. Men sen kom jag på att det ju är så lite ketchup kvar att det räckte att skaka den för att konstatera att mitt mål inte fanns däri.

Nästa steg var att leta igenom tvätthögen. Fasen vad mycket tvätt det blir på några månader. Vart kommer alltifrån? Källarförrådet. Inget där heller. Fast nu ljuger jag. Det fanns en väldig massa där. Otroliga mängder med saker varav jag inte visste att jag ägde hälften och inte saknat 9/8delar av det hela. Vad ska jag med en pläd som det står "Nordic Tires" på? Eller en, säger en, fälg till en Saab?

Upp igen. Leta leta leta. Nu letade jag på samma ställen som jag tidigare letat på men fann inte det jag sökte efter hur jag än bar mig åt. Frustration är ett ord som just då fyllde hela mitt inre. Svetten rann. Munnen var torr som fnöske. Nu började jag försiktigt kika bakom tavlorna. Men där fann jag bara dolda spihål och en gnutta damm. Vem fasen dammsuger bakom tavlor liksom? Tydligen inte jag i alla fall.

Bara för att vila lite, lugna mitt hjärtas slag bestämde jag mig för att lägga mig på sängen. Det var då jag fann den. Min livslust. Det hade legat under kudden hela tiden medan jag rann omkring och letade.

Vilken tur att jag hittade den för den gör mig gott tror jag. Nu ska jag bara leta upp mitt förstånd, det där tålamodet jag tappade redan 1971 och sedan är jag redo att möta livet igen.

I mitt inre ljuder ekot av din vackra röst, långt inuti mitt hjärta
känner jag doften av ditt hår. Dina tårar samlar jag i mina händer för
att tvätta mig med dom i hopp att finna något av din alldeles egna magi.

Ett
skimrande av i mina händer, varje droppe en berättelse. Åh att få
svalka min feber under dina svala mjuka händer, fånga en kyss på min
panna. Se hur dina ögon glittrar som smaragder i soljus, se hur de
grumlas under mig när vi älskar.

DIna ljud, dina andetag är en
salig blandning av klöver och rosor, som en äng i björkars brus och
under en klarblå himmel. Din själ är som ett upplyst slott och mina
tankar vandrar i dess gångar, leter efter dig, dig, dig.

Inget
får störa min färd, jag är blind och döv för omvärlden. Jag har endast
minnet av din omfamning att leda mig, att ta mig genom de långa
korridorerna och finna rätt dörr.

I mitt hjärta finner jag doften av ditt hår, i min hand ditt hav av salt och jag slutar aldrig leta.

den bästa av två världar. Depeche och britta. Kan det bli bättre?

Som jag har skrattat. Upptäckte till min stora förklaring att jag ju hade en massa skojsiga saker inspelade på datorn. Andy Richter. Hur bra som helst. Family guy. Simpson. Så jag tittade och mår precis hur bra som helst. Att skratta är gott. Smakar sommar.

Så nu vill jag återigen bli Brian Griffin. Eller Homer. Kan inte bestämma mig. Men nog vet jag att jag ska bli 90 år. Minst. Sen får det väl rulla på kan jag tänka.

Nu ska jag skratta lite till.

Brian blir det nog.

Nämen. Så att. Galenskap går att bota. Nu är jag frisk. Are. Igen. Inget som går att lämna bakom sig men nog kan man fundera på att komma ihåg.

Att deppa är dumt, det hjälper inte. Men nog kan jag må bättre av att bli totalt tokig ibland. Bara en sekund eller två dagar. Veckor blir något annat. Den där e-strängen igen. Som vibrerar och ljuder och gör att pulsen rusar.

Men nog ska jag kanske sova. Någon gång. Inte än. För mycket att känna och tycka än så länge. Men sen. När jag slutat känna. Lagt av med den dåliga vanan att tycka. Redrum.

Att bli frisk kräver att man först är sjuk. Annars är inget något.

Så. Nämen.

Det pratas om att ett vänsterexperiment kommer ta över landet efter de som vet vad de gjort. Som om inte Alliansen var/är ett stort experiment. En regering som suttit en mandatperiod men som så gärna vill vara de som satt tidigare. För de vet ju vad de gjort. De har ingen aning om vad de gör eller varför det blev som det blev. Men de har gjort de som de har gjort.

Reinfeldt pratar om erfarenhet. Som om han har lärt sig av vad han gör. Tyvärr är det nog inte så. Men han är populär kan man läsa. För han inte syns. Förr var det EU som tog hans tid. Nu är det....?

Svarta tankar. En osynlig mur kring mina känslor. Svart hjärta, glödgande själ. Droppar av eld i mitt blod smälter den isande kylan i min ande.

Svaga toner i mitt öra. En utmattad kropp, helt utan styrka. Fladdrande kärlek utan hemvist. Letar efter henne, hennes varma kropp hennes ljuva skratt. En yster glädje som rymt. Kvar finns bara jag.

Ljug lilla blå ängel. Ljug att jag är vacker. Ljug om din kärlek till mig. Säg att du tycker om mig. Säg att jag inte gjorde fel. Tala om för mig och världen att jag är vad du vill ha. Jag vet vad du tycker. Rätta mig. Berätta för dem att du älskar mig.

Tala om för dem, in i mitt öra, att du fortfarande är min. Orda om den föreställning du har om mig. Säg att den är blå. Säg att den väcker dig på morgonen. Säg att din kärlek till mig är den starkaste kraft du mött. Ljug lilla ängel. Tala så ljuvt om allt du ser i mig. Böj sanningen till något jag vill se.

Smält dina tankar tills de passar i mallen jag ger dig. Likt glödgande metall bränner din sanning hål i min själ. Bränn lilla ängel. Bränn o smält. Gjut ljuva tankar. Forma elden till ett väsen jag kan se.

Ljug lilla ängel. Innan morgonen format vår dag. Berätta för mig om alla vackra ting du ser i mig. Förtig mitt sanna väsen. Blunda för min fulhet. Se inte mitt ansikte. Förneka min doft. Titta inte på mig, utan var i min dröm. Ljug lilla ängel. Ljug.

jag förstår inte.

Jag blev vän med hennes doft. Jag tog hennes ljud för givet och om natten sov jag tryggt med hennes varma kropp bredvid mig. Jag älskade utan att ge, dyrkade utan att visa och jag tänkte utan att tala.

Hennes hår strök jag i mina drömmar, hennes hand höll jag med min ande. Inget fick hon veta och inget fick hon känna. Jag svek hennes själ och hennes kärlek svalnade, frös till is. Hennes doft fattas mig, hennes kärlek saknar jag.

En sån väg som du ser finner även jag. Men min väg ser annorlunda ut. Min väg är kantad av blommor i alla färger, på sidorna löper ett dike och bakom det finns en oändlig äng.

Min väg är min, bara min. Du får gå en annan väg. Du får finna dina egna blomster, dina egna färger. Men ibland, vid sällsynta tillfällen kanske våra vägar korsas. Kanske löper min smala grusväg med mittsträng av gräs din väldiga autobahn. Eller så finner våra vägar varandra i en ekskog där solen strilar mellan bladen och ekorrar skuttar från träd till träd. Kanske möts vi där för en stund.

Pratar med varandra om inget som finns att komma ihåg,ihåligheter fyllda av ren klar luft. Eller så älskar vi varandra för en stund. Låter våra hjärtan och själar slå, pulsera i takt. Men ofrånkomligt så måste du gå din väg och jag min. Ibland, vid sällsynta fall finner man en väg som går parallellt med den egna. Då kan man gå då, två ensamma människor i ljuv förening. Ibland händer det faktiskt.

Jag slutar aldrig tro på det. Inte ens när min väg är täckt av snö och snöflingor piskar ansiktet, inte när regnet väter mitt hår och vinden faller tung och hård mot bröstet. Aldrig slutar jag tro. Ibland sätter jag mig ner, ensam på vägkanten och bara tittar på de andra vägar som jag kan se. Finner nöje i att betrakta dina och våra medmänniskors slit och strävan. Man får egentligen inte sätta sig ner. Att vila är fult, att sträcka på benen, stirra på molnen eller bländas av blänkande rapsfält är att betrakta såsom lathet och bör undvikas.

Men jag sitter där ibland, väntar på dig, på att din väg ska finna min och kanske får du låna min vägkant en stund. Bara för att sätta dig ner med mig och fundera på varifrån vi kommer och vart vi skall. Jag går på min väg och väntar på dig. För jag vet att du finns och du kan, om du känner efter riktigt ordentligt, veta att jag redan bor i ditt hjärta. Det enda som fattas är att våra vägar korsas.

En tår gör inget hav, ändå har jag gråtit floder och mjuk sand för dig.
En damm där minnet av din beröring bor djupt nere på botten.

En
svart tjärn med en spegelblank yta, inga krusningar när vinden ger sig
på mina minnen av dig, min sorg uppblandad med dy, gräs och svart
blänkande jord.

En tår gör inget hav, ändå har jag skapat ett
hav för dig, till dig, av dig. Allt finns där, en flod leder mig framåt
mot det som komma skall. För varje årtag virvlar vattnet runt båten där
sorgen styr.

En tår gör inget hav. Ändå har jag skapat ett,
salt, dött. Inget liv lever under ytan, där finns bara sten och vassa
klippor, smältande magma som spruckit upp ur botten. Jag ger dig ditt
hav, sitter varje solnedgång och ser solen sakta krypa ner bakom ytan
på ditt hav, jag sitter där varje morgon och ser solen åter stiga upp
över det glänsade, glittraden havet.

En tår gör inget hav.

En bild på statens egna minister.

 

Aj. Snälla Säpo släpp min arm

Livet ger vika, glider undan, flyr mina utsträckta händer. Ett andetag,
kall luft, ett moln av vatten och luft från mina läppar. En aning om
snart förfall, förgörelse, förtvivlan. Inget att hoppas på, ingen att
klamra mig fast vid när verkligheten drabbar mig.

Kall snö i
mina händer, varm tår på min kind, en smak av sälta i min mun. Rinnande
blod längs med mitt bröst, ner mot marken. En spark i veka livet.
Smärta som blixtrar för mina ögon, inne, innanför mina ögon. Som genom
en dimma ser jag dig, dina vackra ögon ser

mig, tittar bort,
du går. Bort från mig, bort från det som var oss, vi. En kort knyck med
nacken, en rygg framför mig. Tystnad. Inga ljud inga färger. Svartvita
bilder. Minnen, minnen, minnen av dig, av oss, av vi.

Blått tält, gröna ögon. En vaktparad bakom ett stängsel, gräs under
foten och staden strax inom räckhåll. En grusplan med vattenpölar som
vi hoppade mellan för att nå vattnet. Varsitt fack att sova i, varsin
kudde varsin dröm. En öl, en cola på ett torg. Vatten överallt man
tittade, ett slott att besöka. En puls som inte var vår, ett hjärtslag,
tusen år.

I väntan på en båt satt vi där, på varsin stol på
varsitt sätt. Mitt hjärta slog för dig, för vår dag, för vår natt. I
väntan på en båt, i väntan på ett vatten större än oss. Makaroner i en
kastrull, torrmjölk ur en burk. Ett blått tält, dina gröna ögon. För
det lever jag. I väntan på nästa båt slår mitt hjärta, i väntan på det
stora vattnet finns jag. För det blå tältet och gröna ögon.

Om jag bara hade något att ge skulle du vara min

Lukterna har kommit tillbaka. Doften av mat. Av blommor. Av mint. Som att leva i en halstablett. Kärlek räcker inte. Det är för litet. För skevt och för dumt. Att älska är att klippa isär sig själv och hoppas att någon ska tycka att blodet är vackert.

Men nu ska jag nog vila. Någonstans. Kanske i min bädd, kanske på ett golv. Bara jag får vila. Bli stark så att jag inte ger upp allt det vackra som är så stinkande fult.

Dert luktar mat.

Jag vet inte längre. Jag som alltid vetat allt. Men nu kan jag inte ens få ihop tidningen när jag öppnat den. Det är mig totalt obegripligt. En massa papper som kletar sig fast i själen. Saker om folk som lider. På riktigt. Som dör. De dör allihopa. Jag vägrar. Tänker sitta där med min morgontidning och bläddra utan att förstå.

När jag var 16 var jag lika trasig men lycklig. Min dam var 17 och vi skulle inte vara ihop. Bara kyssas. Jämt. Hon kom upp till mig varje dag efter att jag kom hem. Jag låg i min säng och trodde att mitt hjärta skulle explodera. Det bankade mig sönder och samman.

Sen kom hon. Varje gång kom hon. Så underbar, så en lögn. Vi trodde på varandra. Vi ville ha det så. Kyssas, smeka. Hon var den första jag fick smaka på. Hon var mitt allt. Sen kom en annan allt. En bättre människa. En bättre kvinna.

Så jag låg i min säng med henne med. Lekte med hennes sinne för dumheter. Fixade inte det. Jag skrek, jag slog, jag levde. Jag stod i mitt garage och ville vara med henne. Men så blev det inte. Nu lever hon ett annat liv och jag är snart död. Inombords dog jag för så många år sedan.

Kanske ska det vara så här? Så. Här? Tankar som trängs och slåss om att få plats. Ett liv utan att leva. Mörker som faller, kylan som sprider sig. Som att drunkna mitt på ett torg. Att inte veta. Att inte vara. Att inte. Bara inte.

Sov gott.

Som rök är en lördag. Strax borta. Ett minne, kanske. En smak på tungan. En doft som vi vill veta av. Men det är snart slut. Allt det kalla kommer tina, försvinna. Förtvina. Bli något som man kanske tänker på ibland när man sitter i solen. Kanske inte.

Så en e-sträng ljuder. Som en båge. En pil rakt in där det gör som ondast. Tobak och glädje. Vatten för törsten och sova för vilan. Intet annat.  De sorliga går bort i våra dagar. De räknas inte. Vi förväntas skratta och må bra och fan ta sig om du inte mår bra. Fast jag mår utmärkt. Jag vågar inte annat.

Trä skyddar våra tårar. Ögon skall man se med och inget annat. Kreativitet skall dö och försvinna. Valsa samma dans som de andra. Var som alla vill du ska vara så att de slipper din sorg. De bär sin egna och tiger de med.

Som rök är en lördag. Den svinner upp i liften, blandas ut och blir allt gråare. På söndagen luktar den inte längre. Skratta, le och må bra. Hur kunde du göra annat?

En e-sträng ljuder. Hör du luften? Ser du doften? Kan du smaka orden? Vill du leva en stund till?

Gud. Jag har åkt buss. Mitt i bussåkandet började jag grina. För det gör en smula ont. Så jag tänkte, "skärp dig" och så föll tårarna. Åka buss och gråta är fånigt.

Tänkte köpa mat men kom hem med 6 liter mjölk. Vad fan ska jag med all den där mjölken till? Det funkar inte i skallen på mig. Åka in till stan, gråta och glömma att köpa mat men komma hem med en halv jäkla ko.

Nä. Vila är det nog dags för.

Nä just nu har jag inget mer att säga. Förutom...

 

För jag tål ruset. Inte för att det tål mig men vi kommer ofta överrens.

 

Vi är så söndriga. Min släkt. Min far vilar inte under en pil men under en ek. Allt annat är rätt. Stämmer. Är det jag är och blir och varit. Allt mina barn kommer vara och cirklar sluts.

Jag har blött hela mitt liv. Från första dagen var jag en smula fel. Ingen som någon tycker om. Jag har inget att ge. Men inte heller något att leva upp till.

Det är kanske, för mig själv, en tragedi, men inte för någon annan. Jag har gjort det jag kunnat men det har inte räckt. Aldrig. Varje steg frammåt har varit ett fall nedåt. Jag vill inte skylla på något. Det är väl mina gener som är totalt tokigt ihopsatta. Mina föräldrar var vackra, mina barn är fantastiska. Men jag som är i mitten blev fel. Återigen, fel.

Det. Är. För. Mycket. Men. Inget. Jag. Kan. Se. Alls!

Ljud är min vän. Fast jag inte hör längre. Jag bara känner. Blodet är min vän, hjärtat min fiende. Allt annat är oljud.

Ackord. Steg. Liv. Tanke. Ingen vet vad jag menar men det ska vara så. Du ska undra. Jag äter din själ, tuggar i mig ditt liv. Utan att se. Men lite för mycket.

Utom liv, förutan slag. Något att älska, inget att förstå.

Så visst spelar vi?

Fan. Jag gav upp en sekund. Men inte mer. Att ta ut sig ligger inte för mig, men allt annat verkar lite korkat just nu. Politik. Pool. Bada. Slappna. Av. Ner. Aldrig nöjd. Alltid sur, sällan glad men skrattar jämt. Så jag får väl hitta orden igen då. Fast livet är en smula grus. Samhälle som suger hårt. Fast vill inte varje man bli sugen? jag är sugen på kött. Billigt. Utan att kosta. En e-sträng rakt in i bröstet. Doing. Dong. Bin bong.

Men att heta Bin är inte så populärt just nu. Så sluta med det. Rök i själen, brök. Bråk. Inget som du behöver betyda dig om. Bedra din fru och lova inget.

Vad vill en kvinna bli? Nått, troligen men ärligt talat så struntar jag i det. Men vill hon ha mig i sig så bjuder jag till. Annat kan kvitta. Parkett. Vad är det för jävla ord? Parkett? Trägolv, strax över stampat jordgolv men alla ska ha det. Märkligt. Som att gå på en bastuvägg. Kallt är det med. Plast tack. Billigt men så dyrt i längden.

Is på sjön och eLVIS ÄR DÖD. Men jag lever. Ibland. Kanske inte just då men sen. En e-sträng. Pip. Himlen är utan lyster och jag är matt. Schack kan jag inte förstå mig på. Det är väl fel då. Låt det vara.

Sova. Slockna. Samma sak, fast man dör inte.

Än.

Alla damer. En jakt på knulla. Så jag har knlullat. PÅ en balkong. PÅ ett golv. Blivit avsugen i en park. Men jag vill inte mer. Jag vill sova. Jag funderar på att bli trött. Trött.

Livet är mig ens gnutta för mycket.

Så vi lever under chefer. Nån som gjort nått av sitt liv som det händer. Det där låtsaslivet har jag levt. Det är intet. Blott luft. Att leva utan att leva är intet. För det är ju så de lever. Cheferna. Tomt och innehålslöst men de vågar inte tänka tanken. De tänker sällan. De agerar. Inget anna. Att agera utan tanke. Men nog är det vackert att klättra? Att vara nått? Att vara nått men ingen man, ingen kvinna, ingen förälder. Att vara på toppen är en smula ensamt och dina barn mår kass.

Ifall du tänker på att sätta dig på en stege ska du veta att marken är det goda.

Jag kan inte skriva längre. Orden förvillar mig. De undgår mig och mina dagar är väl slut misstänker jag. Inte så att jag inte kommer att vara här, men jag är rädd att jag är borta. Sluta. Borta. Äta. Bli. Nått. Man inte var, inte är. Så jag kan försöka, finna det jag var. Men kräftan äter mig, den gör det som den ska. Tar min tillvaro. Det gör inte ont. Märkligt nog. Men jag förstår inte längre. Något. Jag kan bara läsa, lyssna och gråta. Gud, som jag inte tror på, vad jag gråter.

Jag kan inte tillfre4dställa någon. Inte ens mig själv. Att dra i en skinnbit betyder inget längre fast det var mitt liv.

Men det ska bli intressant att se hur orden förslipper mig. Hur jag hamnar i ett ordlöst land. Som ett spädbarn. Det blir bra. Så att allt som händer i mig slutar hända. Att få ro. Kanske är det som det ska vara?

Men jag njuter av livet. Som det är nu. Precis som det är nu. Sjödjuret ger mig frid förstår jag. Allt är slut nu kära du.

iGÅR VAR en katastrof. Ett enda helvete. Jag gjorde allt fel, inget blev rätt. Alla skrattade åt mig och jag pissade mentalt på mig. Buss efter buss utan att komma hem. Jag gick på, säker på att just den bussen bar hem men hamnade i inget. Ensam och gråtfärdig. Den är tillbaka. Den där saken som lever i min kropp. Men den här gången är det värre. Den här gången gör den mig rädd. Vettskrämd. Jag kommer inte längre ihåg om jag ätit. Jag kommer inte längre ihåg tisdag. Jag vill bara sova. Inte dö, ablsolut inte dö, men nog kommer den där som jag är så rädd för.

Så jag satt på en buss. Där busschauffören försvann. I 30 minuter. Så jag sätter mig i sätet, försöker nå någon. Sen kom han tillbaka. Skrek om att jag vara fel. Så jag sade till honom att han var fel och inte alls skulle jobba med det där han gör. Ärligt talat. Pissa i 30 minuter?

Sen yrade jag omkring. Jag är död. Luktar gott, är löjligt söt men död.

Rädda mig.

Till alla, för ni är många som ska röstr på SD

Ok. Så jag är en smula elak. Ibland för att jag vill. Ibland utan att märka det. Så jag var alltid utanför, men när jag pratar med folk från den tiden, de som gjorde mig illa, så säger de att jag var ful, elak. Min mun säger saker som jag inter vill Hora är billigt. Att säga till en kvinna. Men till en man som samlar Judas Priest är det en smula argt. För stackars den man som lämnade hela sin manhood till de där läderlapparna och så visade sig sångaren vara en mankvinna.

Jag är obotligt heterosexuell. Jag har kysst en man, men tunga ocn allt och fann det vara VÄLDIGT obehagligt. Intet för mig. Mitt trackreckord är löjligt när det gäller kvinnor. Jag har legat med så många och älskat så få. Men de jag har älskat har alla, säger alla, svikit mig.

Så man borde tro att jag tappat tron på kärleken. Nope. Kärlek är mitt liv.

Sovit på en soffa i natt. Helt rätt. "Jag tänker inte älska med dig inatt" sade hon. Jösses tänkte jag. Inte hade jag orkat det. Sån tur. Visst vill jag göra de där fina sakerna. Men jag orkar fan inte. Det handlar inte om moral, för det har jag inte. Men jag orkar inte. Vill helst somna gott och vakna full.

Så jag sov där, kallt var det. Vaknade av en hund som av någon märklig anledning tycker om mig som slickade mitt ansikte. Så jag gick ut. Kallt. Snö. En hund som sprang. Bajsade som hundar tarvar. Samma hed, samma gräs men det låg under snö. Luft ut genom näsan som blev ånga. Ånga. Ånga. Inget annat än ånga. Mitt liv är ånga.

Dylan, min nya idol, fan jag är snart 40 och har idoler, i öronen. Alla dessa underbara ord. Så många så vackra. Som en Lennon på speed fast Lennon gick på speed. Jag älskar ord och Dylan ger mig orden. Vart är orden nu? Varför finns det ingen Dylan nu? Den riktiga Dylan är en farbror som massakerar sina låtar. Det nya förstår jag mig inte på. Ge mig Elvis, Sinatra, Beatles, Lennon Dylan, Depeche, Ac/DC, ohhh, underbara Ac/Dc. Kent, så klart. Men allt annat förstår jag inte. Jag är nog en smula stel, förstörd. Det jag aldrig skulle bli. Mitt öra söker det trygga.

Det jag upptäcker nu för tiden är samma som jag förstod förut. Samma. Samma. Samma. Jag är fast i 1960-talet. Av någon anledning. Det nya skrämmer mig inte. Det är inte så. Jag förstår det bara inte. Jag vill helst skratta åt allt de som spelar fort eller som rapar (sic) fortare. Ge mig musik som betyder nått.

Förövrigt är Veronica Maggio det bästa som hänt landet Sverige sedan.... Den här låten är väl jag men hon är kvinna. Så jag sjunger med. Fast alla män blir kvinnor. Därför lever jag ensam.

Det ska bli kallare. Mer snö. Inte mig emot. Inte alls faktiskt. Det är vinter och ska det vara vinter så ska det vara ordentligt. Det viktiga för mig är att det blir ljusare och ljusare ute. Jag avskyr allt det mörka på vinterhalvåret. Det gör mig blå och en smula ledsen.

Fast i år har jag klarat mig från allt det där sjukt deprimerade. Så underbart. Måhända att man är lite trött och nere men det är ju inget konstigt med det. Vore snarare märkligt annars. Men att känna hopp, hela tiden, är nytt för mig. Att veta att det inte är för evigt allt det där mörka. Fantastiskt. Nog för att det finns saker att reda ut och nog för att jag inte är hel än. Men fasen så mycket bättre än på en 15 år och det är värt allt elände som varit. För nog har jag lärt mig en otroligt massa på kuppen.

Utan min ångest och mina ständigt återkommande depressioner hade jag inte varit den jag är. Lite hårdare, lite kallare. Det är min fasta övertygelse. Värmen i mitt hjärta kommer från erfarenheterna jag haft av att vara på botten. Min efarenhet är att det inte finns kallare och okänsligare människor än de som inbillar sig att de har haft en depression när de egenligen bara var lite ledsna över att de inte kunde köpa rätt bil eller ännu värre de som förvxlat sorg med depresseion. De som trott att sin sorg efter en när eller kär är det samma som att vara deprimerad.

För det är ju en väldigt skilland på depression och sorg. Att ha sorg är något helt naturligt och går dessutom över av sig själv om man vårdar den riktigt. Det gör förbannat ont och man tror att man ska dö, men det går över.

Depression däremot är total tomhet. Att förlora alla känslor. Att inte känna något. Inte sorg, inte glädje, inte smärta, inte kunna skratta, inte kunna gråta, inte vilja leva. Att tappa all lust, till livet, till livets alla glädjeämnen från ens barn till den sexuella lusten. Tomhet. Som dessutom inte går över om man inte gör något aktivt eller får hjälp att göra något aktivt. Däri ligger skillnaden. DET GÅR INTE ATT RYCKA UPP SIG lika lite som att det går att tänka bort en cancersmärta.

I vilket fall. Jag har fått den hjälp jag behövde. Medicin och terapi och tid, framför allt tid. Med den hjälpen kunde jag få tillbaka hoppet och därigenom börja jobba med saker själv. En krycka för att kunna öva den själsliga muskeln. Det är jag evigt tacksam för. För bara 100 år sedan hade jag nog supit ihjäl mig eller tagit livet av mig eller blivit inlåst. Dött på något sätt hade jag definitivt gjort. Det finns förbättringar att göra, nya forskarframsteg att ta, men jag är så glad över att leva i en tid och i ett land där man får chansen att komma tillbaka igen.

Om man bara kunde få människor att sluta be en "ta sig i kragen" för det gjorde ju de själv när de mådde dåligt när de var lite nere förra året.

Satt nyss och beklagade mig över att jag sov, inte 18 utan 19 timmar i sträck, för min son. Att det var 19 kom jag på när jag såg tiden på senaste messet jag skickade till honom och kom på att jag slocknade precis efteråt.

Eftersom han är en klok man till skillnad mot sin ömma fader så påpekade han att man nog ska äta lite då och då för att orka med livet. Jag kom genast på att jag bara käkat ägg och mackor i flera veckor nu. Ibland har jag tagit i, det ska jag erkänna. Jag åt ju tackos för några veckor sedan. Men annars har det inte blivit nått.

Så nu ska det bli räfsts och rättarting. Ska genast steka upp den där lammkotletten jag har i frysen. Äta lite potatis och en massa grönsaker. Måste får ordning på rutiner igen. Sova på natten och vara vaken på dagen.

Ordning.

Men viktnedgången går bra. Följer min lilla kurva jag har på Viktklubben och har tappat 4 kilo på 4 veckor. 17 kilo sedan förra vintern. Så det glädjer mig. Men som sagt. Spelar ju ingen roll om man blir smal när man sover hela tiden. Riktigt käk och röra på sig bruka vara ett bra recept på att gå ner i vikt.

På tal om räfst och rättarting skall jag till min nya, förhoppningsvis glada, sekreterare på sociala nämnden för att presentera mig och även försöka förnya mitt kontrakt på lägenheten. Jag fattar inte riktigt vad det är som att jag inte kan få eget kontrakt. Jag har bott här i två år i mars, betalt räkningar som man skall, fått ett klagomål, den där förbaskade gången jag inte var hemma och datorn började spy ur sig musik under några nätter. Men det känns som om det är överspelat. Stör ingen. Städar och donar. Har möbler som är mina egna. Till och med gardiner nu för tiden.

Men det är väl fogden som spökar. Fasen, jag måste komma till skuldsanering någon gång. Så att man kan känna sig fri igen. Det är ett väldigt ofritt liv att leva med skulder som man inte kan betala. Vem hade räknat med att jag skulle bli sjukskriven när man tog banklån för att kunna köpa bil och lägenhet? Men så blev det och helt plötsligt räckte inte de 10000 spännen jag har till att betala de skulder jag tog när jag hade en lön på 22.500 skr.

Jag skyller inte från mig. Mitt ekonomiska sinne är noll och intet. Men jag försöker bara förklara mitt predikament. Har man väl tappat greppet om det där och fogden är inne och rotar så är det mer eller mindre kört att fixa saken på egen hand. Som det är nu så drar de allt jag har ner till existensminimum vilket betyder att jag inte kan betala mina underhåll vilket i sin tur betyder att jag får mer skulder varje månad. Märkligt men sant.

Fast jag har det förbannat bra. Det måste jag erkänna. Eftersom vi ännu lever i ett samhälle som inte är totalt dunderhårt så kan jag leva och bo i min lägenhet, köpa busskort, mata katten, röka (sååå jävla dumt att röka när man inte har så mycket pengar. Dumt att röka förresten. Punkt) köpa lite kläder då och då. Så nog är det ett gott liv man kan leva även fast man är fattig.

För det är konstigt det där. Jag har märkt att det liksom inte spelar någon roll om man tjänar mycket eller lite. Man lever lite likadant ändå. Vad ska man med ett stort hus till? Man kan ju bara vara i ett rum i taget ändå.

Det enda som sagt retar mig är det där att jag inte kan skaffa ens ett mobilabonnemang själv utan måste förlita mig på tant mamma för det. Men det går väl över kan jag tro. För jag är ju en av dem som troligen kommer att kunna betala tillbaka och bli skuldfri. Med tiden. Man lär sig av allt och den här perioden av mitt liv, hur länge den än kommer pågå kommer jag nog att ha nytta av längre fram. Sånt måste man tro på.

Jag kan ju raljera om att jag är trött och att det skulle vara något sorts elände. Men så läser man om att det har skakat på nytt på Haitit och vips så känner man det där fruktansvärda dåliga samvetet som man ska känna över att sitta och gnälla om att man kan sova i sin säng i värmen i 18 timmar.

Som om de inte hade nog med skit och elände där redan nu. Ju mer man läser om det hela ju sämre mår man. Önskar att man kunde göra något förutom att skicka lite småpengar så att de åtminstone (kanske) kan få rent vatten att dricka. Men det är i alla fall något man kan göra. Hur jäkla fattig man än är i ett väldigt rikt land där de fattiga är lysande rika jämfört mot de som är fattiga på riktigt så kan man i alla fall skicka en timgslön eller två. Sen får man väl klara sig utan pizza några gånger eller ve och fasa, utan fredagsspriten under en månad.

Vår värld är inte rättvis. Alls. Men man har väl någon sorts plikt att göra det man kan? Nästa gång kan det vara ens egna otur.

Helt löjligt. Totalt jättelöjligt. Ofattbart löjligt. Jag har lyckats med konststycket att sova i 18 timmar och vakna aptrött. Man kan ju tycka att det kanske var helt korrekt att vara lite vimsig när jag vaknade efter att ha varit borta från livet så länge men det borde ju gå över. Tycker jag i alla fall. Inte då. Lika trött som när jag somnade.

Men att sova mer är inte ett elternativ känner jag. Bättre att sitta och nicka vid köksbordet och försöka förstå vad tusan det egentligen står i tidningen. "Och". Vad betyder ordet "och"? För många bokstäver på en och samma gång känns det som. Helt klart sinnessjukt.

Snacka om vintertrötthet. Jag har dristat mig till att koka två ägg som jag slaskade i mig. Trodde det skulle pigga upp men det enda som hände var att jag kände mig mätt och trött(are) efteråt. Ytterst märkligt.

Tja. Sånt är väl livet lite då och då kan jag tro. Inget att lägga någon tankekraft på känns det som. Saker är som de är och det går väl över kan jag tro.

Jag tror jag ska ta och duscha. Kallt, jättekallt. Kanske kommer blodet tillbaka till skallen igen så att jag inte somnar sittande. Det som är bra med att vara dunderjättetrött är att man egentligen mår fina fisken. Finns liksom inga problem i världen som är värda att fundera på. Ångest och depression är bara ord och inget som når en. Så egentligen, när jag tänker på det, långt inne i den sörja som kallas hjärna, så är jag ju väldigt nöjd. Visst, jag kommer inte få något alls gjort idag kan jag tro, men vad bryr jag mig om det? Intet.

Hm. Kaffe har jag inte provat. Kanske skulle man sätta på några liter och dra i sig så att jag orkar dra de andetag jag behöver dra för att överleva. För det vill jag ju. Överleva har blivit en livsstil.

Jo. Ska bara orka gå till köket. Kanske kan man krypa? Ingen ser mig ändå.

Snömodd. Halkande fötter och frusna händer. Tomma blickar och knutna nävar i fickor. Att åka buss kan vara en befrielse men även ett helvete. Pisslukt från säten, att sitta bredvid den allra fulaste människan i staden. Vitt, grått och återigen grå himmel. Fel skor och för tunn rock.

Så vi längtar till något som ligger framför oss och tänker på det som var strax nyss. Städar och handlar och lever sekund för sekund. Alla ingår i någon sorts plan som vi inte kan nå. Så vi famlar i vintermörkret och betalar vår biljett för att få sitta och stå tillsammans en stund i livet.

Men nog ska det vara så. För oss. Vi som har valt att bo här, i allt det mörka och kalla. Valet är enkelt. Emigrera till något ljust och varmt och tryggt eller stå kvar på bussen en hållplats till. Mer behöver vi inte fundera på. Den vi älskar väntar där hemma. Någon, om det så är en man, en kvinna, ett barn, ett djur eller bara välsignad ensamhet.

Medan kylan når innanför tröjor och strumpor så tittar vi på varandra i smyg. Alla vi från detta välsignade tillstånd, innanför hemmet och utanför tillvaron. Visst är du lycklig, om du tänker efter? För om du inte vore det så vore ju återigen valet enkelt. Världen är stor nog att rymma oss alla, vart vi än vill leva.

Nä. Så att....

Sedan 5 i morse har jag funderat på att få iordning på mig själv och livet så att jag kommer på bussen in till La stada för att handla lite småsaker. Mest för att komma ut lite. Det har ju liksom inte blivit mer frisk luft än vad som ramlar in i mina rökfyllda lungor när jag öppnar balkongdörren för att vädra lite.

Men inte då. Jag vandrar omkring. Städar lite hör, pustsar lite där. Fixar och trixar och kommer ingenstans alls. Det är en sådan dag. Igen. Men badrummet är ju rent så jag ska väl inte klaga. Eller, det ska man ju inte göra alls i dessa dagar känner jag. Man kunde ju vara på Haiti och vara död eller törstig eller rädd eller hungrig eller sörjande. Så eftersom jag inte är något av allt det där så är jag så glad man bara kan vara över att livet är så okomplicerat att ens största problem är att man inte kommer in i duschen i tid.

Det är i sådana här tider man kommer på hur jäkla nöjd man ska vara med tillvaron. En nyttig läxa att lära då och då, men det vore trevligt att komma ihåg det där utan att det behöver betyda ond bråd död för någon annan.

Tja. I vilket fall så ska jag väl försöka få lite fart. Jag har ju faktiskt lite att göra. Total onyttiga och meningslösa saker kanske, men jag är nöjd med att ha det så just nu. Låta dagarna gå och nätterna komma. Få ordning på allt som rullar runt i skallen och inuti bröstet. Kunna känna hur hjärtat fladdrar utan att bli livrädd. Inte längre, inte nu.

Det får bli ett bloss, en kopp thé, en dusch och på med kläderna.

Så får det bli.

Det är faschinerande vad dagarna blir korta när man sover till halv 9 på kvällen. De börjar och tar slut medan man själv ligger i djup dvala. Fast man har ju lika mycket tid eftersom man sedan är vaken hela natten. Synd man inte kan dammsuga klockan 03.00. Täck vad jag skulle fått saker gjorda då. Helst skulle jag nog bo i ett hus på landet. Med närmsta granne många hundra meter bort. Så att musiken kunde spela, dammsugaren vina, jag själv sjunga och katten hoppa. Men av allt det där blir det intet. Så jag håller mig till att läsa och titta på film. Gott det med.

Men i morgon tänkte jag försöka komma upp före 12 i alla fall. Måste få lite saker gjorda nu när en ny vecka börjar. Vi får väl se hur det blir med det där. Risken är väl överhängande att jag somnar vid halv 9 på morgonen och sedan nanan så gott att jag inte hör någon väckarklocka alls.

Men just nu så trivs jag med det där nattlivet. Jag sover helt enkelt bättre på dagen. Varför vet jag inte riktigt. Det är väl något med det där med att veta att hela världen stormar omkring och arbetar och står i medan jag ligger så gott under täcket och snusar.

Det tenderar att gå i cykler det där. Vips så är jag plötsligt morgonpigg och studsar upp ur sängen klockan 5 på morgonen. Vad som händer med min dygnsrytm har jag slutat fundera över. Det får jag väl reda ut när jag börjar jobba igen, när nu det blir. Än så länge kan jag följa kroppens signaler och är glad för det. Man återhämtar sig så mycket lättare om man inte struntar i vad kroppen och själen vill.

Min kära katt, Chips, däremot är inne i någon sorts sovperiod. Hon ligger på sin plats i sängen och sover mest hela tiden. Det är bara små utflykter till lådan och matplatsen som avbryter det där sovandet. Sen får hon varje natt ett tuppjuck när hon far omkring som en lite guttaperkaboll i lägenheten. Hon kan jaga ett kvitto som jag en gång tappat i hallen. Det där stackars kvittot lekar hon med en timme ungefär. De små dyra leksaksmössen som jag köpt åt henne tittar hon inte ens på, men det ihopknöcklade pappret där man kan läsa att jag köpt mjölk och fläskkottleter jagar hon som om det vore den allra läckraste lilla gnagare.

Men när hon jagat så faller hon in i sovlunken igen. Går jag upp ur sängen så kan jag ge mig sjutton på att hon tagit min plats och ligger utbredd som en pascha med huvudet på min kudde. Det är en mycket sur katt som får flytta sig lite så att jag kan lägga mig. Så det är inte bara jag som ligger mycket så här på vintern i mitt lilla hem. Min livskamrat slår mina rekord enkelt och elegant.

Nog om det. Nu ska jag titta på lite tv. "Numbers" på tv4. Man har att göra minsann.

Nä nu får jag allt sluta tjura. Jag har varit synnerligen lättirriterad i några dagar och orkar inte riktigt med mig själv när jag är sådan. Så här ska det livas upp minsan. Go och glad och allt det där. Yippeee. Hm. Kanske inte så, men ändå.

Nyss gick Rocky Balboa på tv, en film som överraskade mig positivt. Jag trodde nog att det skulle bli ett embarmligt äventyr men det var riktigt bra. Lite i samma anda som den första filmen och utan de där fåniga sakerna som funits i de andra. Så nog är jag nöjd med att jag satte mig ned för att titta. Man får sådana där små överraskningar ibland.

Nu är väl tanken att lägga sig för att sova lite. Men det blir nog inte på ett tag än. Jag har det ju rätt så trivsamt där jag sitter.

Mitt i natten. Så är det just nu. Fast du läser nog detta någon annan gång. Men just nu, i mitt liv, är det mitt i natten. Eller snarare morgonen. Men jag är mitt i den vare sig det är natt eller morgon. Det brukar falla sig så, att jag är mitt i min verklighet.

Världen snurrar, jag med den. Rätt så snurrig. Rätt så trött. Men orolig. Inte dåligt orolig. Bara orolig. Skriver på min lilla bok. Det blir inte mycket av det. Rätt snurrigt. Nog för att jag har talang, men jag har ingen lust att vara någon som gör något bra. Det ligger inte för mig. Jag är den som gör allt väldigt dåligt. Lever dåligt. Dricker dåligt. Äter dåligt. Röker. En massa. Väldigt en massa. Otroligt mycket massa. Min utbildning talar om för mig att jag gör allt fel så jag gör det ännu mer. Kanske för att jag inte vill leva. Inte för att jag vill dö. Men jag vill bara inte leva.

Jo, det klart jag vill. Så klart. Det är en plikt att vilja det där. Leva. Så jag lever. Däremot protesterar min lever. Högt och ofta. Ibland blir jag snyggt gul. Men det går över. En smula gulsot bara. Inget att oroa sig för. Det är sån jag är. Kvinnojagande, supande, rökande, levande. För jag tänker som så att när jag nu lever, så vill jag leva väl. Därav allt fett, all alkohol och allt sovande när jag kan. Hur ska man annars njuta av livet? På helgen? Är inte livet mer värt än en helg per vecka?

Nja. Jag raljerar. Så klart är det inte så jag lever. Så klart har jag redan fått betala priset för mitt liv. Men jag vill så gärna, men kroppen klarar inte det där något mera. Att kopulera har blivit en plåga, min fetma är ingen som någon finner njutbart och min stackars lever är ärligt talat rätt öm. Så jag sitter mest hemma. Utan damer, utan alkohol men med mina böcker och allt annat som jag finner gott.

Röka måste jag sluta med. Förstår jag. Inte för att jag vill men för att jag inte vill bli så där mager som min fader var innan han dog av cancer. Graven väntar och jag är nöjd med alla dagar den sitter i väntrummet. Själv vill jag helst sova, läsa, skriva och kanske äta gott.

Men än så länge, just i natt, så finner jag det goda i att vara mig. Bara mig. Livskrävande till det sista andetaget. Precis inget som någon annan kan vara, men allt jag själv är. Jag har varit så elak, så förbannat elak och arg att jag vill njuta av lugnet i mig. En dag utan ilska är en bra dag. Jag vill inte göra någon annan illa igen. Jag har gjort det och jag skäms och jag får lida för det resten av livet. Så nu vill jag bara njuta.

Jag läser en kokbok. Måhända tycker de flesta att det är en smula mager läsning men nog är det en njutning för mig. "Vår kokbok" anno 1991. Innan all jäkla olivolja förpestade vårt kök. Om man nu tycker att landet Sverige är bra, och det gör jag, så borde folk äta bruna bönor, ärtsoppa och kokt kalvbräss lite mer. Iställer för alla förbannad pasta som översvämmar oss. Spagetti är kul som form, men inte är det potatis inte.

Men det är nog så nu. Folk vill ha det gamla, lite Astrid Lindgren, men de har glömt vad det handlar om. Birger Jarl någon? Unionsdrottningen Margareta? Nähä. Men invandrare är dumma. Förutom deras mat. Och närbutiker. Och städkunnighet.

Så jag läser den där boken och funderar på att skära itu ett lamm. Eller transchra en kyckling. En som jag köpt fryst och själv gjort iordnig. Men det kanske inte är på modet? Man ska väl köpa pizza eller kebab, kanske Thaimat. Sen svär man över dem som gjort maten. De som tar allt man har kärt här i livet. Från flickvän till jobb som man skulle haft om ingen annan fått det. Men tuggar gör man.

Kalvbräss. Löksås. Stekt fläsk. Kåldolmar. Nä visst ja. De kommer från turkiet. Men ändå.

Ängamat.

Mat utan den där olivoljan som alla ska ha på allt. Precis allt. Inte för att den smakar gott. För det gör den ju inte och den tar över alla andra smaker. Men det är på modet. Rapsolja någon? Hederlig olja som smakar inget men gör en fin stekyta. Smör för helvete. Hederligt smör från svenska kor. Men namn som Rosa och Blanka och annat som kor heter.

Vi lever i roliga tider. Tider när allt pratar emot sig självt. Var svensk men var europe. Var svensk men res i världen och undvik smålandstenar och Uppsala gravhögar. Ingen är halt, ingen är lytt men ändå har vi haft en kung som var det. Vår nuvarande kung är mest bara lytt. Men så är jag republikan med.

Raggmunk. Levergryta. Smörstrekta vad som helst.

Det är väl så att jag lever i fel tid. I fel... Nått. Men jag förstår mig inte på dessa tider. Alla faller undan lögnen och vill vara något de inte är. De får som är det som de är är inget. Resten skyr andra som pesten. Grannen, arbetskamraten, alla andra är tärande. Utom den egna kroppen. Även om kroppen är tärd.

Nä, Fan. Ge mig en ärtsoppa så är jag nöjd. Ni andra får väl jaga då.

Tänk en del saker förstår jag inte. Troligen för att jag inte vill.

På tv kan man se Persbrandt med sur min prata om att en massa barn behöver jobba. Samtidigt säger andra att man inte mår bra av att inte jobba. Ska barn må dåligt?

Men det är väl ok. Man ska jobba när man vill. Eller? Hur var det nu? Ska man jobba när man är gammal nog att tycka att det är det viktigaste i livet? När är man så gammal? Jag är visst barn.

Så vi tycker att alla ska jobba för att annars blir man sjuk. Även om man råkar vara sjuk från början. Men man ska jobba. Men barn ska inte jobba. De ska??? Vad? Gå i skolan för att lära sig att man mår dåligt om man inte jobbar? Så alla försöker jobba sig rika för att kunna gå i pension när de är unga nog att kunna njuta av livet. Men om man nu njuter av livet när man jobbar så behöver man väl inte gå i pension? Det verkar ju korkat att jobba hårt för att ha råd att må dåligt?

Nä, vissa saker förstår jag inte.

Det känns fånigt men jag förstår att mitt liv är ett skämt. Till intet nytta. Landets konung är så mycket viktigare. Inte för vad han gör utan för att han är född. Det spelar ingen roll hur jag skulle tänkas kämpa och slåss, mitt liv är inte mycket värt bredvid en sådan gigant.

Inga slott har jag. Ingen förmögenhet. Vare sig jag vill eller inte så är jag tom och slut. Redan från första dagen. Inga anor, inget hopp. Däremot skall en kvinna gifta sig och hela landet torde festa. För att hon är född. För att hon får gifta sig.

Men det ligger i tiden. Det du gör spelar föga roll. Det du är desto mer. Anor, fögderi och gamla tankar spökar och lever. Män som nyss trampat ur sina stövlar och ner i svarta bekväma skor pratar om att vi skall förena oss. För att vi är mer än andra. Så vi vill det, så vi gör det. Bara för att andra är lite mindre värda.

Men alla är vi mindre värda än den där blandrasen till kvinna som skall gifta sig med en man av folket. Det första svenska som kommer in i det där huset på några hundra år. En man som är sjuk redan från början. Men sned dialekt och trasig njure. Ingen ättling till Magnus Ladulås, men en man.

Men visst ska vi fira. Visst ska vi fira att vi är som dem. Fast annorlunda. Inte lika bra. Men bättre än de som kom igår.

Usch.

Så han går bredvid dig. Bakom dig. Ibland i dig. Han som du lutar dig mot. Han som är någon annan. Eller kanske är det en hon. Men det är inte du. För du tror inte på dig själv. Så allt du vet är att någon annan ska göra det. En gud eller en filmstjärna eller populärmusiker eller politiker. Så längre du själv slipper. För du har fullt upp med ditt eget liv. Någon annan ska ta ansvar för det som händer. För dina pengar, för din tid, för ditt liv. Även om du har fullt upp med det så vill du inte veta av det.

En annan religion, en annan politik. Ett annat liv. Bara du slipper. För du har ju fullt upp. Så någon annan tar hand om ditt barn, någon annat tar hand om ditt ansvar. Någon annan men inte du. Alla andra undslipper sitt ansvar, men du tar ju ditt. Fast du ljuger ju en smula för dig själv. Men det ansvaret, för den lögnen, får någon annan ta.

Så du jobbar. För det fyller dig. Ditt barn tar din fru eller din man eller staten hand om. Din mor dör sakta någonstans, dit där du går en gång i kvartalet för att lämna pengar och en ny tröja. Sen jobbar du lite mer.

Men vad händer när du är slut? När pensionen kommer? Lever du då eller är du död redan första dagen? Kanske ska du börja gå med stavar. Kanske dansa. Eller börja flörta med folk på nätet och lova att du kan din sak. En snuskgubbe är bara gubbe om han är man. En snuskgumma är väl söt? Ingen vill ha henne men nog är hon söt?

Så du arbetar. För så är du skapt. Men allt annat tar någon annan hand om. Inte för att du tycker att någon ska ta hand om något för du tror på eget ansvar. Förutom ditt egna. Ditt ansvar handlar om dig och andra får väl ta sitt. Även dina barn verkar det som. Eller din fru. Men inte du. Inte med de pengar du drar in till familjen. Du betalar ju semestern i Thailand. Vad betalar barnen?

Fasligt vad det brinner i mig då. Jag har sovit hela tre timmar inatt. Oroligt dessutom. När jag väl vaknade så var det liksom ingen idé att försöka sova vidare eftersom hela kroppen spratt av energi. Det är ju i sig inte något dåligt på något sätt men irriterande när man vet att man kommer bli helt slut frammåt eftermiddagen.

Så jag får väl passa på att försöka göra något av den här dagen innan den tar slut. Solen skiner och det är bara några få minusgrader så de yttre förhållandena är ju goda. Men så har vi den där känslan av att nästan spricka. Jag gillar inte den. Hjärtat dunkar på med full fart och jag är lite oskönt svettig. Fast jag har vant mig. Det blir så då och då. Kroppen får tuppjuck och börjar rusa utan att jag tryckt på gasen. Det har varit så i några dagar nu så det ger sig väl kan jag tro.

Så planerna för dagen inbegriper en tur till La stada. För att ha något att göra, för att känna att något händer. Jag är i ett sådant där läge när jag borde skaffa en hobbie. Hade jag inte varit så osäker på hela världen skulle jag kanske försökt arbetsträna, men det gick ju inte så bra förra gången jag försökte. Eller gången innan dess. Eller gången innan dess. Så nu ska jag ta det lugnt och känna efter hur jag mår. Egentligen. Jag vågar det nu för tiden.

Jag mår nog rätt bra. Just nu. Hur det blir i  morgon vet jag inte. Det är ju det som är grejen, problemet. Att bygga upp livets klossar till ett torn tar sin lilla stund men att riva det tar bara en sekund. Sen sitter man där med hela sin tillvaro över hela golvet och gråter som en treåring igen. Bara att börja bygga igen. Förhoppningsvis lär man sig att bygga en pyramid och inte bara en stapel.

Den där värken i axlarna sitter i. Febern är borta och försvunnen men värken hänger kvar. Det är väl nått med spänningar och ålder och sådant som jag inte förstår mig på. Eftersom jag är skolad i att lära mig leva med saker så gör jag inget åt det. För det är ju så man har sagt till mig i alla år. "Du måste lära sig att leva med dina problem, du måste lära dig att hantera det". Så dumt egentligen. Det är nog bara inom psykiatrin man som patient skulle nöja sig med ett sådant svar från sin läkare. De flesta som bryter benet vill gärna att de ska få ett gips, inte lära sig leva med att benet är brutet.

Men allt går frammåt. Även forskningen och jag är övertygad om att man kommer se anorlunda på saker om 200 år. Precis som att vi tycker att de var en smula småkorkade på 1790-talet. Fast det lär ju inte jag veta något om så jag får väl fortsätta "lära mig leva med det".

Äh. Ingen idé att gnälla. Livet är bra. Så bra det kan vara. Folket på Haiti har det faen så mycket värre och det är då rakt ingen tröst.

Nä. Duscha.

Ser man på. Livet rullar på och blir en smula bättre för varje dag verkar det som. Igår var jag och snurrade i La stada. Tanken var att jag skulle handla mat men av det blev det intet. Jag hamnade hos en gammal god vän, för första gången på något år. Det riktigt sköna med saken var att det var som om inget hänt, fast det hänt så otroligt mycket. Jag ramlande in hos familjen precis som jag gjort så många gånger förut och hade en vansinnigt trevlig stund.

Ännu ett steg mot ett normalt liv igen. Så jag är på topp. Jomen.

Idag följde jag hela svenska folket in i tacodimman. Det verkar som om alla äter taco för fulla muggar mest hela tiden så jag gjorde slag i saken och tuggade i mig av rätten. Det var väldigt länge sedan jag åt det så jag kunde tycka att det var riktigt gott. Annars har man ju ätit det både en och två gånger så att säga.

Nu följer kvällen i lugn och ro. Lite tv, lite vila, lite eftertanke och kontemplation.

Alltså. Jag är nog inte den vassaste kniven i lådan. Vi har strömavbrott här i Viskafors. Oj då tänker jag. Ja då kommer ju inte bussen. Lika bra jag dammsuger så länge.

Hjälp. Varför kan jag inte tänka efter innan jag tänker? Som om bussen går på el men inte dammsugaren.

Lika bra att gå och lägga sig.

Jaha, så här långt kom jag. Städat badrummet och är nöjd med det. Resten, det där tvagandet av den egna kroppen avstannade liksom. Så jag får fylla mig med ny energi och liksom ta steget in själv under vattnet. Att saker och ting ska vara så förbaskat svårt. Det blir väl som vanligt att solen hinner gömma sig innan jag får tummen ur. Inte för att min tumme sitter i något överhuvudtaget, men man säger ju så. Om man vill vara lite folklig och festlig.

Kanske en stund i bädden ger mig erfoderlig kraft och lust att gå vidare med dagen? (lurade han sig själv).

Nä, det vore nog en dum idé. Visserligen är mitt liv och tillvaro full med mer eller mindre dumma idéer men det vore ju jättekorkat att kasta sig ut i dem när man vet att de lurar där framme. Det känns bättre att vara efterklok än föreklok. Så jag får väl bita huvudet av skam och bege mig alla långa tunga steg in till det rum jag har för att sköta hygien och annat nöje.

Så får det nog bli.

Det var värst vad jag lyckats söla bort hela förmiddagen. Jag har gjort lite si och lite så men inget att skriva hem om. Kanske skulle man sätta den där berömda farten som skall vara så trevlig att sätta? Fast det ligger inte riktigt för mig. Jag föredrar att såsa omkring och göra saker i min lilla egna fart, vilket betyder knappt någon fart alls.

Men jag skådar ut genom mina fönster och ser att det är ljust och vackert ute och finner det behagligt. Så steget in till duschen kommer jag snarast ta. Troligen. Ska bara...

Till min stora förvåning upptäckte jag ett täcke av tunn damm över mina möbler. Hur det har kommit dit vet jag inte. Det är då inte jag som lagt dit det så jag har väl haft inbrott medan jag sov. Någon illasinnad människa har varit inne och spridit damm över hela lägenheten. Synnerligen ohyffsat tycker jag. Hade väl varit bättre om karln stulit mina sopor som står så fint placerade i hallen?

Eftersom jag är en fattig bondräng så får jag väl själv ta tag i det där. Risken för några avdrag för hushållsnära tjänster är ytterst liten i mitt hushåll. Här får man göra allt själv, som på 1900-talet när jag var ung. Då när det alltid var snö och alla sommrar var varma och ingen hade råd med skor. Oj vilka tider det var.

Men jag låter dammet ligga där det ligger ett tag till. Jag är rädd för att jag inte kan hoppas på att det rymmer någonstans. Det brukar inte göra det. Snarare så bjuder det in sina kusiner och vänner så att man tillslut kan finna tjocka täcken av den grå sörjan på allt som finns i lägenheten. Har man dessutom en vän katt som bjuder glatt på sin päls så får man allt se till att smörja dammsugaren en gång i veckan så att den inte kärvar när man ska använda den.

Först var det där med dusch. Sen buss in till La stada för att fylla på förråden av föda. Man blir så hungrig om man inte äter har jag märkt och eftersom jag av natur och ohejdad vana undviker allt obehagligt så blir det att jag handlar när maten tar slut. Sån är jag. Lite tokig kanske men vid gott mod.

Så istället för att sitta här och svamla så ska jag genast dra av mig min morgonrock och dramatiskt ta mig in under det varma vattnet. Var och en blir lycklig på sitt sätt.

Jag är minst sagt förvånad. Igår sov jag nästan hela dagen. Jag var uppe i några timmar men bestämde rätt snabbt att det fick vara och lade mig igen. Innan jag ramlande ner i min säng tog jag en sömntablett av den nya sorten jag fått. Cirkadin, alltså menatolin, det ämne som bildas naturligt i kroppen när det blir mörkt. Jag hade inga stora förväntningar på den där medicinen men somnade som ett barn och sov så gott så gott så gått. Kvalitetssömn för första gången på en evighet.

När jag således vaknade vid halv 5 på morgonen så var jag alldeles tung i kroppen istället för det vanliga spända som jag brukar vakna med. Pigg som en lite iller hoppade jag ur sängen och åt lite frukost. Bara en sådan sak. Att vara hungrig när jag vaknar. Det tror jag inte hänt sedan 1983 eller nått sånt.

Så nu känner jag mig i fas med världen igen. Inte så att jag har någon stor lust att springa omkring och göra en massa saker. Snarare bara just i fas. Lagom vaken i lagom tid.

Det verkar som om jag är innen i någon sorts förnöjd period i mitt liv. Jag behöver inte mer än lite kaffe, min pipa laddad med god tobak, en bok och lite att äta. Bra musik och så är min dag gjord. Det känns märkligt. Den där inneboende oron som har plågat mig i så många år håller sig borta. Kanske har jag mognat? Kanske har jag läkt? Jag vågar inte tro på det sista men hoppas på det. För när jag ser på det sista årets utveckling så kan jag skönja ett mönster. En kurva som pekar uppåt.

Kan det vara så att jag i alla år har tyckt om vintern och mörkret men inte vågat känna efter? Att mina depressioner på vintern kom sig av att jag var besviken på att jag var så trött och orkeslös? Att det hade varit bättre att lyssna till kroppen och varva ner och vara nöjd med det? Kanske. Jag vet inte, det handlar bara om ren spekulation. Men det känns i mig som om jag är något på spåret. Ju mer man kämpar emot något ju sämre mår man när man misslyckas. Det kan vara så att det är bättre att bara gilla läget och göra det bästa av det.

Förväntningar kan ställa till mycket. Det vet vartenda människa som haft semester eller firat jul. Man har sådana höga förväntningar att man bara kan misslyckas och därför mår man dåligt av det. Istället för att göra tusen saker på semestern kanske man ska nöja sig med att bara koppla av. Istället för att julen ska bli ett enda jagande kanske man ska koncentrerar sig på att umgås med familjen och vänner och känna lugnet i sig.

I vilket fall som helst så är jag som sagt på rätt plats i rätt tid just nu. Det är visserligen mörkt, men då får man väl tända en lampa. Passa på att vila så mycket man har tid med och läsa, koppla av och invänta värmen och ljuset som faktiskt kommer varje vår vare sig man längar efter den eller inte.

Så idag ska jag inte göra så mycket. Jag måste in till staden för att handla lite. Troligen kika in till tant mamma lite. Sen ska jag hem, äta något gott och fortsätta läsa och bara vara. Jag får passa på nu när jag mår bra och har tid. Det kommer väl andra tider kan jag tro, även om jag tror mig ha lärt mig vikten av att inte jaga så förbannat i livet. Det är nog det allra viktigaste jag lärt mig de här senaste 5 åren. Att inte springa när jag är trött om jag inte verkligen måste springa.

Så ännu en dag som jag kan känna att livet är underbart, en gåva man har ett väldigt kort tag. Hur jag kom hit från den allra djupaste förtvivlan vet jag inte. Än. Det klarnar nog med tiden men än så länge ligger hela skeendet alldeles för nära för att jag ska kunna analysera det. Men nog är det fantastikst att se bakåt och veta att jag kom från ett mentalt helvete och hamnat i detta underbara.

Samma samma. Inte somnat, inte ens försökt. Det visade sig ju vara bra saker på tvn, till min stora förvåning. Så nu sitter jag och tittar på reprisen av Robbie Williams konserten som de visade häromdagen. Visserligen har jag spelat in den med ändå. Precis hur bra som helst det hela. Fasen vad en del kan fylla upp en scen och ett rum och gå igenom rutan ända in i mitt lilla vardagsrum. Märkligt. Själv kan jag inte ens fylla upp en Volvo fast jag är fet.

Nu är frågan vad jag ska göra resten av natten? Pigg är jag, mår bra gör jag. Allt är bra. Men lite finns det att reta sig på i världen. Som alla dessa på fb som i sin statusrad tar "ett glas vin". Ett glas? Återigen, vet att jag retat mig på detta innan. Men ändå. Ett glas? Tur att hela världen kan sköta sig så bra att de bara tar ett glas och inte mer. Gott för dem. Får jag en flaska så dricker jag upp hela så fort jag bara kan så att det svänger till rejält i skallen. Men så har jag problem med det där med.

Nä. Ingen idé att reta sig på det där. Bättre att luta sig tillbaka och smutta på sin kopp thé. Bara en kopp märk väl. Sen får jag se vad jag hittar på. Kanske titta på någon inspelad film?

Inte ska man sitta här och deppa. Bättre att lägga sig och deppa. Man deppar så trivsamt i sängen har jag märkt. Man kan ligga där och tycka alldeles förfärligt synd om sig själv utan att det skadar någon alls. Som man ligger där så finner man tanken på alla dessa andra, ansiktslösa, människor som sitter med sina vackra familjer framför tvn och jäser efter tacobuffén lite bitterljuv. Själv är man alldeleles ensam och alléna. Som ett frö för vinden.

Nä, så illa är det inte. Men lite tråkigt har jag det allt. Tv är liksom ingen ersättning för andra människor. Internet är inte det heller. Visst kan man kika på fb och se att andra väljer att tillbringa sin tid framför datorn, men man undrar samtidigt varför? Hur kommer det sig att de sitter där när de kan göra något annat? Varför sitter jag här när jag kan ligga i sängen? Sova. Vill jag nog allt. Glömma snön utanför och kylan och vinden och stjärnorna och månen och bilarna som far förbi då och då.

I morgon, alltid detta imorgon, ska jag nog ta och åka någonstans. In till Knalleland och smaka på kylan och känslan av att vara en bland många. Låta lägenheten vila utan mig. Släcka alla lampor och låta katten falla i sömn. Ta bussen in förbi vita skogar och bredvid den istäckta Viskan. Ta en promenad i livet.

Om bara morgon kom snart. Jag orkar inte vänta. Fast mitt tålamod har aldrig varit min starka sida. Omedelbar behovstillfredställelse. Nu, nu, nu!

Så jag får väl kanske sätta mig ned. Röka lite i köket och låta mitt fladdrande hjärta lugna sig. Efter det ska jag allt styra kosan mot sovrummet, min lilla bubbla och vila mitt heta huvud på kuddarna. Locka på Chips, katten, klappa henne och somna. För i morgon ska jag röra på mig.

Eller så sitter jag uppe hela natten och tittar på tv. Det funkar det med.

Projek upprensning har startat. Det betyder att jag börjat städa lite i min lya. Enkla saker som att ta bort veckans morgontidningar som har legat på köksbordet i en enda röra. Diska. Städa toaletten. Ska alldeles strax börja dammsuga med. Något ska man ju ha att göra på en lördag.

Jag känner mig fortfarande lite risig men det är ok. Inte värre än att jag kan gå uppe och dona lite. Sen kan jag ju lägga mig med gott samvete igen. Den där "liftarens guide till Galaxen" är hur knepig som helst. Visserligen en hel del roliga ordvändingar men inte min kopp med thé precis. Känns mest som om författaren har varit rejält stenad när han skrev den eller så var han bara på osedvanligt gott humör. Att förstå den har jag lagt av att försöka, men däremot kan man ju skratta gott åt en del saker. Ett bra tidsfördriv men helt klart överskattad.

När jag vaknade var det fortfaraden ljust ute, så idag har jag sett en skymt av solen minsan. Det räckte visst för att skapa lite energi i min lilla barnakropp så jag har som sagt börjat röra mig lite i världen igen. Men inte tänker jag ta ut mig idag heller. Nä, snarare så gör jag vad jag orkar och inte ett dugg mer.

Så dagen går, jag sitter, solen har gått ner, mörket hänger som en slöja över tillvaron och tvn visar de gamla vanliga programmen.

Som det brukar vara alltså.

Frågan som återkommer ungefär varje natt ungefär vid samma tid är: vad fan gör jag uppe nu? Jag borde sova djupt och drömlöst, kanske bredvid katten. Vakna om några timmar och känna mig utvilad och glad och pigg. Men inte då. Jag sitter uppe mitt i natten. Nyss läste jag ut ännu en bok och letade en bra stund i bokhyllan efter nästa projekt.

Tillslut kom jag på att jag faktiskt inte läst "liftarens guide..." så den får det bli. Jag började för något år sedan men det kom av sig det hela. Bara att börja om alternativt fortsätta. Läsandet går i en rasande fart. Det var så otroligt länge sedan jag läst, min koncentration har inte varit den allra bästa de senaste åren, så det känns underbart att återigen kunna fly in i andra världar. Jag tror jag har gått igenom en sisådär 10 böcker sedan i november och takten ökar hela tiden. Lite som i gamla tider när jag städningt hade näsan i en bok. Min fader brukade säga att jag bodde på biblioteket och det var till viss del sant.

Så jag får väl lägga mig igen och kasta mig ut i en ny bok.

Helt underbart!

Inte blev det något dansande inte. Nä, först var det ju Simpson, sen var det Family guy, sen är det Morden i Midsomer så dansande struntar jag blankt i.

Dessutom har jag feber igen. Som om inte det räcker nu. Värken i kroppen är tillbaka och har dessutom fått följe med en envis snuva. Håhåjaja. Ska det börja nu igen? Alla dessa eviga förkylningar som avlöser varandra hela tiden? Nä, tror inte det. Vem fasen är inte förkyl i januari när det är rekordkyla ute liksom? Så jag får väl bädda ner mig i sängen, dricka mycket vatten och låta det härja fritt i kroppen tills det går över. För det gör det ju alltid.

Men återigen. Det är helt ok. Något märkligt lugn finns i mig. En känsla av att inget är farligt och inget är fel. Allt är som det ska. Jag har det löjligt bra i livet hur jag än ser på saker och ting. Troligen kommer det sig av att jag faktiskt är tämligen frisk i knoppen, om man får uttrycka sig lite folkligt. Ingen depresseion, ingen känsla av att inte känna något. Ångesten verkar har tagit semester. Inte mig emot. För mig får den gärna åka vilse, tappa sitt bagage och sluta på någon söderhavsö där den kan dansa hela nätterna lång med någon annan. Jag klarar mig utmärkt utan den lilla sjukan.

Så. Dricka vatten. Läsa, smaska på lite choklad, titta på någon film. Titta ut genom de frostiga fönstren. Drömma om en varm sprakande brasa. Ta en värktablett och dricka lite mer vatten. Mer behöver man inte göra känner jag. När man inte har större krav på livet så är det oerhört lätt att leva.

Det är nog dags att resa sig och börja ta tag i saker känner jag. Tiden för livlös tillvaro är över för den här gången. Men det har gjort mig gott. Som jag redan sagt så behöver jag de där stunderna som gärna flyter ut i dagar. För att liksom hinna i kapp. För att komma ihåg saker och se livet från den sidan som borde vara den rätta.

Jag är medveten om att jag är priviligierad som kan göra det. Det är inte alla som kan njuta av ensamhet i lugn och ro på det här sättet. De flesta har fullt upp med jobb och familj och saker som de måste göra. De som är ensamma lever många gånger i tvång och ofrihet genom att de inte ens har ett hem att leva i.

Jag har välsignats med en familj som finns där någonstans, en katt, en lägenhet som jag trivs med, hälsa och all tid i världen. De där dagaran när jag inte kunde gråta är över men jag känner inte ofta ett behöv av att gråta. Jag har varit någonstans där jag inte ville vara men är nog ungefär precis där jag behöver vara för tillfället. Ett steg frammåt och ett halvt tillbaka. Visserligen. Men så är nog det oftast i livet för alla. Huvudsaken är att man kommer frammåt.

Så nu ska jag sätta på lite kaffe. Gå in i duschen. Tvaga av mig de senaste dagarnas lata tilvaro och reda ut diskmaskinen. I morgon ska jag ta mig ut i världen igen. Det får bli lite Let´s dance på tv i kväll. Jo, jag gilla det programmet faktiskt. Hellre det än folk som lyxsvälter på en ö eller tuppiga 17 åringar som sjunger andras sånger och hoppas bli något de troligen aldrig kommer bli.

Värken i axlarna är kvar men febern har gett sig. Märklig förkylning eller vad det nu är.

Så allt är som det ska. Det har det visserligen varit hela tiden de senaste veckorna, men nu är de annorlunda fast rätt.

Nä nu ha det gått troll i tillvaron. Låg och läste hela natten till 8 tiden i morse och sedan har jag sovit. Så klokt. Så genomtänkt. Jag lever verkligen för att optimera mina chanser för att inte se någon som helst sol. Dumt om någon fråga mig.

Varför jag förjunker i det där sjukliga tillståndet av leda förstår jag inte. När jag inte bryr mig om något annat än at läsa och bara ligga och sova. Kanske är det en naturlig del av vinterlivet? När inget lockar, inget drar och jag låter dagar smälta in i nätter utan någon klar gräns. Struntar i det mesta och bryr mig om inget. Jag ger katten mat, rensar hennes låda och så för det vara bra med det.

Det bekymrar mig en smula. Inte så mycket, för jag har det rätt så bra, men ändå. För inget blir gjort. Inget och intet. Jag vaknar, vänder mig om och fortsätter slumra fast jag vet att jag kommer behöva ta tag i livet och att det då har akumulerats till något jag inte reder ut. Allt för många saker att ta tag i för att jag ska orka ens försöka. Så jag vänder mig om igen. Läser lite. Gör inget. Bara tar in, ger inget.

Kanske är det i morgon jag kommer vakna upp ur dvalan? Jag hoppas det. För jag vet ju att jag har mycket att stå i. Människor att träffa och saker att göra. Kanske är det i morgon. Kanske är det nästa vecka. Kanske är det i mars? Kanske är ett ord jag kan och känner. Djupt i mig känner jag det.

Idag är det redan för sent tror jag. Dagen är redan gången på något sätt. Den har redan blivit kväll och snart natt och jag sitter kvar i min lilla dröm och funderar på absolut så lite jag kan. Funderingar ligger framför mig. Eller bakom. Men de finns inte nu.

Vissa tider i livet ska nog vara så. I mitt liv. Jag behöver de där tiderna. Jag kräver dem. Utan sådana andningshål gör jag sönder och samman. Det finns ingen som behöver mig så det är ok. Jag finns ju här. Kanske inte så mycket men ändå. Jag finns här. Det är ett tvång att tänka så. För om jag inte gör det så är jag rädd att upplösas och försvinna. Om jag inte nyper mig själv i armen och påminner mig om att jag lever så tror jag att jag är död. Det känns lite så. Min värld är inte större än min lägenhet och min tanke inte större än att tillgodose mina behov av föda och vätska.

Jag trodde nog inte att jag skulle hamna här igen. Men här är jag. Fast återigen, jag trivs. Det gör inte ont att inte finnas. Tom på alla känslor. Ångest och elände finns inte. Inte ens när jag försöker frammana dem. Märkligt. Jag saknar inte drivkrafterna. För jag behöver dem inte just nu. Jag vill bara läsa, läsa och läsa. Ligga i min säng med katten bredvid, det svaga ljudet av musik ifrån vardagsrummet och känslan av att leva i en bubbla.

Inte för att jag inte är intresserad av världen. Jag läser alla tidningar jag kommer åt, kollar gång på gång på nätet vad det jordiska livet har gått igenom sedan senast. Men jag bryr mig inte speciellt. Inget får mig att brinna och bry mig. Kanske är det så här himlen är förutom den där gnagande känslan av att jag borde vara någon-annan-stans.

Så jag funderar, fast jag inte tänker. Kommer fram till att allt kan vänta till i morgon. Kanske behöver jag inte ens äta idag? Eller så äter jag måttlöst. Jag vet inte än, jag bara följer nästa sekunds impuls. Det får bli som det blir med inte bara den utan alla saker.

Så jag ska nog återvända till min lilla grotta under det sneda taket. Med den neddragna persiennen. Med mina böcker och mina tomma tankar. Det varma täcket och fötterna mot ett hett element. Kanske kommer katten, kanske inte. Det är mig egalt.

Det finns en hemlig helig tanke vi alla har. Den allra sista vi tänker innan livet släcks. Den som bara tillhör oss, en tanke som ingen annan i hela universum får reda på. Den kan vara ful eller vacker. Glänsla av visdom eller stinka av hat.

Den där strimman av medvetande finns bara för en kort sekund. Sedan försvinner den, in i glömskan med kroppen den bodde i för några blixtrande ögonblick. Upp bland moln och in i stjärnor. Kanske följer den oss en bit på vägen dit vi skall. Kanske lämnar den oss direkt. Ingen vet.

Alla kommer vi möta vår egna vackra tanke. Den vi tänker strax innan kemin och elektrisiten i hjärnan släcker ner. Kanske bor den redan i oss. Väntar på sitt ögonblick att stå på scenen? Allt jag vet är att jag gärna låter den vänta. I många år. Det finns andra, kanske mindre viktiga tankar att tänka. Men jag nöjer mig med dem än så länge.

Nämen så tokigt det blivit. Dag har blivit natt, natt har blivit dag och mitt i allt sitter jag och har inte fått något gjort. Inte för att jag är missnöjd, men lite förvånad. Jag hade ju så storslagna planer för dagen så blev det bara sovande av det hela.

Men nu minsan. Nu är jag på gång. Jomen. Här ska det göras ditten och datten. Full fart. Eller nått. Axeln beter sig som den ska igen förutom ett svagt molande. Men det kan man stå ut med. Värre är det med det märkliga godissuget jag fortfaraden lider av. Tänk om jag är gravid? Nä, det kan jag inte tänka mig. Men det där suget måste minsan mättas känner jag. Så det får bli en kopp thé, en dusch och sedan ska jag in till La stada för att handla lite. Tar nog vägen över apoteket med. Det är alltid bra att ha lite värktabletter hemma har jag märkt.

Så min dag är lika spännande som alltid. Full av fart och fläkt. Rena yrvädret är man. Som en virvelvind i en lövhög om hösten.

Nu är jag trött på att ha ont. Det hade sin lilla charm ett tag men man får ju nog. Efter några minuter. Visserligen är det alltid trevligt att veta att man lever men nog finns det bättre sätt att ha ordning på sådana ting än att axlar ska mola och värka och att nacken känns som om den har blivit misshandlad av någon elak liten pyssling.

Men jag läser och trivs i min bädd. Jag slumrade till i några timmar och kunde för mitt liv inte förstå om det var natt eller dag och framför allt inte vilken dag det var. Mycket förvirrande.

I morgon är jag det jag som trampar iväg till närmaste apotek och köper pallvis med Voltaren. Om jag nu orkar ta mig ur sängen. Man blir lat av att ha det bra. Märker jag.

Men framför allt måste jag, säger måste, jag lösa problemet med soffan. Hur det ska gå till har jag bara en dimmig aning om men nu banne mig ska det lösas. Tror jag.

I vilket fall så måste jag ändå ta mig ut, för matförråden här hemma är tomma förutom en påse kattmat och det faller mig märkligt nog inte på läppen. Kalla mig gourmet men just kattmat bär mig emot att äta. Så apotek, matinhandling och soff-förflyttning. Håhåjaja. Vad allt ska inte en liten sotardräng vara med om?

Så det är väl inte mycket att välja på som jag ser det. Marsch pannkaka tillbaka till sängen för att vila upp min bräckliga lekamen inför morgondagens alla vedermödor.

(Vilket märkligt uttryck förresten. "Marsch pannkaka". Vem tusan kom på något så fånigt?)

Jag tror mig ha förstått vad som gör så ont i axlar och nacke och rygg. För jag fryser och har feber. Grattis mig. Inte det allra minsta ont i halsen, ingen snuva men likt förbannat sjuk. Sicket elände.

Det där onda i axeln har spriditi sig till allt som sitter mellan hjässan till bröstryggen ungefär. Låter jag gnällig? Yeps. Känner mig dundergnällig. Oerhört gnällig. Men jag misstänker att det som vanligt inte tjänar något till att gnälla så jag håller mig i sängen och läser. Om jag ligger med morgonrock och täcke på mig och inte rör mig det allra minsta så känns det nästan som vanligt. Bara en sådan sak. Inget att skriva någon bok om men ändå. Nog så intressant i min lilla värld.

Fast återigen. Det är rätt så mysigt att ligga nedbäddad på det där sättet. Men jag har blivit så totalt godissugen. Ett problem jag inte brukar få brottas med men nu är behovet av en stor godispåse enormt. Jag får väl ge mig ut i världen i morgon och råda bot på det där.

En rätt lockande tanke. Ligga i bädden och läsa och vräka i sig snabba kolhydrater i rasande fart. Man kan tänka sig hur jag befinner mig inne i den där kokongen medan snön faller där utanför mitt takfönster. Kanske kommer katten lite närmare och vill bli klappad. En kopp varmt the, en cigarett. Fasen, det låter ju nästan underbart att vara sjuk. Märkligt.

Men än så länge får jag nöja mig med thé och bok.

Men återigen. Ligger man bara stilla så känns det bara helt underbart.

Usch vilket dygn. Det hela började med en molande känsla i höger axel, lite som om man legat snett under sömnen. Men det blev värre och värre. Till slut gjorde det så ont att jag inte ens kunde röra mig utan att hela axeln och ryggen exploderade. Som tur var hade jag en dundervärktablett hemma som jag genast tog.

Inte gjorde det mindre ont men däremot så började jag må illa. Så natten och dagen har varit tämligen kvalfylld måste jag säga. Inte trevligt alls. Men jag fick några timmars sömn framåt morgonen och nu så värker det lite i bakgrunden. Men att höga armen ovanför brösthöjd är inte att tala om. Märkligt så märligt.

Jaja, allt går över med tiden. Men jag har fått lägga ner alla tankar på att hämta soffan idag i alla fall. Även om jag kanske skulle kunnat få hjälp. Vad allt ska man inte vara med om?

Fast så illa är det inte. Livet. Snön som vräkte ner hela natten ligger tjock utanför min lilla boplats i världen. Det ser vansinnigt kallt ut så jag håller mig hemma och läser. Jag är nöjd med det. Faktiskt. Det är något rogivande med tanken på att det ändå är mer eller mindre hopplöst att ta sig ut. Så jag kan vara hemma med gott samvete.

Men nu orkar jag inte sitta här och skriva mer. Armen blixtrar och gör väldigt ont så jag gör mig nog bäst i min goa varma säng. För tusan, jag har en katt som ligger där och väntar på mig.

Det är gott att leva.

Jag önskar natten vore här. Med dess trygghet och värme. Med alla de tankar som kommer till själen då. Men nu är det blott kväll. För många år sedan sov alla vid den här tiden, nu värmer vi oss vid televisonens kalla sken. Väntar på att någon ska göra bort sig. Ligga med någon den borde skytt. Kanske kommer någon vinna fri ekonomi? Kanske kan du somna lycklig?

Så jag önskar allt det där vore slut. Att mörkret blev permanent och allt jag själv kunde sjunka ned i något som visar sig vara trygghet. Men allt dansar för mig. Sveper omkring världen som ett skynke och skänker dimma åt allt jag ser.

Men nog borde livet vara enklare? Nog borde det vara oss givet så som ock vi giver? Inget är rättvist och på internet nämner man sin behåfärg. Inte för någon nytta men för att ha något att göra medan maken är orättvis och dum. Själv har jag ingen att vara orättvis mot så jag går fri. Ingen nämner sin behåfärg, ingen som betyder något för mig. Ingen säger något. Katten sover. Musiken i mina högtalare är något jag experimenterar med och inte är nöjd med. Men jag orkar inte byta. Så jag lyssnar. Fast jag inte vill.

Kanske borde jag ligga still? I väntan på natten? Jo. Så får det bli.

Det vore förmätet att kalla mig begåvad. Men nog är jag intelligent. Dunderdum men intelligent. Siffror säger min intet. Alls. Ty de förfaller mig att vara meningslösa. De begränsar utan att begära. De är mig opålitliga. Nog kan jag förstå den enkla summan av en ekvation men summan berättar inget för mig. Den bara är. Matematik är nog en för precis vetenskap för mig.

Men ord. De som undflyr och betyder allt mellan himmel och jord och innanför vårt tänkande. Dem begär jag. Älskar dem. Vilkorslöst. De ger mig varje dag någonting. Från de enkla notiserna i morgontidningen till den vackra prosan hos bibeln. Vacker men blodtörstig.

Så finner vi de olika böckerna vara samma. Bibel, Koran. Lärda skrifter som nuddar vid varandra ständigt men vars troende skyggar från varandra. Keats. Poe. King. Luther. Dylan. Fast Dylan inga böcker skriver. Allt är relativt och allt är konstant.

Orden gör mig lycklig, olycklig, hel och sönder. De gör att jag vill vakna på morgonen och att jag somnar trygg på kvällen. Orden får mig att flyga och att landa på rätt ställe. De får mig att vara den jag är. De är jag. Jag är ord.

Så jag är någon som borde vara någon annanstans. Inte här. Men jag är intelligent men lat. Allt för lat för att göra något åt alla mina tankar. Lat nog att sova dag ut och natt in.

Min ömma moder tog mig till läkare när jag var blott liten nog att bli tagen någonstans. Hon frågade läkaren, "han sover hela tiden, vad är fel". "Var glad för det", sade läkaren.

Sedan dess har jag växlat mellan att aldrig sova till att alltid sova. Som en feber som kommer och går. Jag har slagits, älskat, avlat, varit, men aldrig jämn. Aldrig rätt. Alltid en smula ur balans. Så nu faller jag på att jag är i just det. I balans. Inget sker, inget händer. Samma ord. Synonym.

Men jag älskar det som du säger.

Jag bor inte i en lägenhet. Jag bor hemma. Allt som jag ser är mitt. Ingen annans. Kanske mina barns den dag jag faller. Men just nu mitt. Den svarta prästen säger inget. Alls. Han vill mig illa men jag vill alla väl. Just nu. Kanske vill jag inte det strax, men för tillfälet så är allt bra. Allt är bra. Armar är tunga, ben likaså. Vi leker med tanken på att vara annorlunda men finner att allvaret finner oss.

Så katten äter. Jag röker. Fingrarna springer och tanken rymmer. Men i allt det där så sitter jag trygg.

För jag bor i ett hem.

Mitt hem.

Jag vet inte längre. Jag tvivlar på allt. Jag har ingen lust längre. Inget driver mig. Jag som alltid har levt genom att vara driven till någon jag inte är. En ensam luffare i livet. Jag nöjer mig med mina väggar, mina golv och mitt tak. Långt hemifrån. Ensam. Så ensam att jag kan tänka mig att fälla en tår. Om jag bara kunde. Men de är låsta bakom mina ögon. De står på kö, gapar, ropar åt mig. Vill mig något jag inte kan ge dem.

Så jag strängar min gitarr. Hoppar på tågen som går mot bleka döden. För så är livet i mitt hem. Varmt, tryggt och kärlekslöst. Jag tror att jag gett upp. Fan, jag vet, jag har gett upp. Men i morgon ger jag ner igen. För då ska storverk infinna sig i min tillvaro. Så ska jag leva ännu en dag. Med mitt svenska blod och mitt Ingermanländska hjärta. Mitt i mellan två världar som egentligen är precis den samma. Min moders land var en svensk fångkoloni, då för länge sedan. Därifrån kommer min morfaders klarblå ögon, hans blonda hår. Min mormor var liten och brunögd, med en glöd du aldrig finner i blå ögon. Min fader var svarthårig och lockig. Vacker och tårmild. Med en historia av svenska bönder, fabriksarbetare och soldater men med en barndom i borgerlig miljö. Fina hus vid fina gator.

Själv är jag trasig men ack så hel. Ty allt jag kommer från gör mig till det som är jag. Allt jag är har jag gjort mig till. En gathund med brokig historia. Söndrigt är mitt sinne, söndrig min tanke. Ändå tänker jag brinnande och klart. Som en gaslåga. Jag kan spränga mig själv men väljer att låta bli.

Så kanske ska jag sluta känna. Sluta tänka. Sluta börja eller börja sluta. Kanske ska jag återvända till min bädd och vila?

Kanske.

Tiden år. Jag kommer ingenstans. Stampar på samma plats med samma problem med samma saker som bekymrar mig. Fast det är helt ok. Just nu är det en sådan tid. Det ska nog vara så, mitt i vintern. Snö ligger på gator och torg. Det är nästan magiskt. De där tre färgerna som sveper över världen i januari. Vitt, svart och grått. Det finns inte plats för andra färger. Spektrat är mätt och mött. Alla de där gröna, gula, röda och blå färgerna ligger i vila. Väntar på sin tid.

Själv tänker jag mig som vitt brus. Suddiga konturer. Kanske här, kanske inte? Men i mig finns den där svarta kärnan kvar. För att jag vill ha den där. Har jag kommit på. Utan den blir jag någon annan och det vill jag ju inte. Utan allt det som solkar mig blir jag bländvit och intet. Vem vill vara intet? Inte jag.

Mina bekymmer är mina, skapade av mig själv och ingen annan. Det finns ingen eller inget att skylla på. Det gula fettet kring min mage har jag ätit mig till och min ömmande lever har jag druckit mig till. Mitt hjärta som slår oregelbundet och fort har jag älskat mig till. Mina heta tankar har jag själv hatat mig till. Ingen att skylla på, ingen att slå.

Så jag lägger mig på sängen och läser lite till. Läser och försvinner in i en annan värld. Fångas av någon annans språk och begåvning. Men kaffesmak i munnen, en varm katt som sover på den där embarmliga spikmattan som jag köpt. Inne i mitt hålrum, min värld, den som andra andar kallar sovrum. Där jag har mina böcker och mina tidningar och kan höra musiken som spelar i vardagsrummet. Jag har inget helgrum så jag nöjer mig med ett enkelt vardags. Rum.

Kanske kommer jag snart inte finnas. Kanske finns jag i evighet. Jag vet inte. Det är väl det som är tjusningen med att vara. Att inte veta. Att aldrig tro. Att bara finnas.

Jag är nöjd.

Allt jag letat efter är här.

iNGET.

Säger inte mer.

Ingen redaktör skådar mina alster. Fast jag så gärna vill. Men livet är ingen slalombana. Inget störtlopp. Fan. Som om jag visste något om skidsport. Jag slår över till en annan kanal om jag ser skiten. Fula grötstinna människor som åker frammåt eller nedåt eller uppåt.

Så jag (en inte helt ovanlig början på en mening i min lilla blogg) skiter i allt. Men inget. Vill så mycket men kan inget. Finner geni i alla men stupiditet i mig själv. Hela tiden. Fasen. Jag är nog en sån där missförstådd konstnär som kommer bli rik 100 efter jag är död. För mina ord spela roll.

Eller?

Det är lätt att förkasta Jahve. Säga att han är blixten i ögonen under en storm. Tryggheten i moderns liv när man är utanför. Men vad ska man tro på? Kanske är jag ingen sann tvivlare eftersom jag hela tiden tror på något att tro på. Någon att mentalt, själsligt, hålla handen i. Den rena sanningen är så många olika läror och alla säger sig vara rätt. Så jag vacklar, finner inget och tror bara på mig själv. Den enda jag vet i mitt liv som alltid varit där.

Alla andra har fallit isär. Itu. Jag står kvar. Ligger kvar. Det är med mig jag somnar och det är med mig jag vaknar. Jag som drömmer, jag som tänker och jag som känner. Alla andra är som bakom ett glasfönster. Jag vill ha dig men vet inte vägen fram till din karta. Din födsloplats, dina ord. Allt väger intet.

Vägen, den vägen jag vet om. Den är omväxlande mörk och ond och ljus och trogen. Men den är min. Så jag faller, faller, faller, men bara ner i diket. Upp igen. I vilket land spelar faktiskt ingen roll. Det kanske är skillnaden på dig och mig? Att jag ser världen men du ser det som är framför näsan? Kanske ser du mer än jag, men min grund är djupare än din. Betong där du är sten på sten. Allt krackelerar till vintern när frosten slår till. Den slår inte mig. Jag svalkas av den. Min feberheta kropp, själ vill den. Vill den, vill den, vill den.

Så mamma är min mor. Pappa är död och jag är här.

Allt du ser är jag. Allt jag ser är mig. Vem vann?

Ingen älskar dig när du ligger på botten, sade en vis man en gång. En man som jag känner igen mig. Inte i hans storhet men i hans svaghet. I hans letande efter trygghet. Efter att vara någon som är något annat än alla tror man är.

Så jag har nyss pratat med släkten och med min goda vän. Var för sig. De är alla avvaktande. Så klart. Jag har tagit avstånd. Isolerat mig. Gömt mig. Förgömt mig. FÖrdömt mig. Fördömt dem och allt som jag haft. Men så böjer jag mitt huvud i stum bön och får tillbaka allt jag någonsin gett.

Det spelar ingen som helst roll om jag får hjälp med soffan i morgon. Fuck soffan. Låt Myrorna sälja den igen. Återigen. Pengar kommer, pengar går. Men allt det där som gör att köttet i mitt hjärta pumpar ut hopp i mig beror på alla de där vackra mäniskorna som omger mig fast jag blundar.

Så jag mår så jävla bra. Vill dansa. Vill krama mina barn. Vill önska mig all lycka i världen. Vill krama mig själv. Men armarna räcker inte till. De är korta och stumma. De hänger där, håller en öl och en cigg och inget hopp kan fånga dem. Men just nu vill jag gråta, skratta och dansa, sova och vakna, vila och sola, äta och vara med om den förlösande känslan av att kräkas.

Min skola var en vit tegelvägg. En lärare som hatade mig för att jag inte lyssnade till honom. Han var halt och lytt och ville ha lydnad. En gammal man i en ny värld. Nu är han nog död och världen förstår jag mig inte på. Men jag vill inte ha någon som helst lydnad. Ge mig skäll, ge mig kärlek, ge mig allt men inte lydnad. Aldrig lydnad.

En annan skola sade att jag kunde skriva. En annan skola sade att jag var unik. En annan skola sade allt jag ville höra. Så jag skriver. Ord för ord. Mening till mening. Har du kommit så här långt så är du fast vare sig du vill eller inte. Någon annan pratar jag inte med. Bara med dig. Jag älskar dig. För att du orkar. För att du vill. För att du är mer unik än jag är.

Eller?

Jag orkar inte längre slåss. Inte nu. När jag var liten, när jag var ung, var jag så arg. Arg på allt. Mina axlar satt precis under öronen. Jag teg i evigheter och sedan flög jag på alla dårar som ville styra mitt liv. De flesta av de där dårarna är vuxna nu. Jag har upptäckt att de hade egna sår som de borde tagit hand om. Men istället petade de i mina gång på gång.

Så jag drack, jag rökte, jag sniffade, jag svalde. Jag slogs, gång på gång. Kastade skiftnycklar på mina vänner och hatade luften som jag drog ner i mina lungor. ALLT var en fiende. Alla var något att bekämpa.

Nu finns inget sådant. Livet är för komplext för det. Mina vänner visar sig vara rasister och främlingsfientliga, fast de själva skulle hata att bli kallade det. De har "bara vettiga åsikter". De är "verklighetens folk". De är edsvurna in i eliten och förlorade för tankar och allt som kan kallas liv. Livlösa zombier följer de andras idéer och lovprisar den fria tanken.

Så jag ger upp. För några sekunder. Men så kommer jag på vad jag lovat mig själv. Att aldrig ge upp. Att aldrig sluta tro på det goda men bekämpa det onda. Fantomen vilar aldrig. Så jag drar på mig mina kalsonger och fäktar mot alla låtsasmänniskor. De som dyrkar påven eller jesus eller en sten i skogen. De som glömt vem de är och tror att de ska finna den förlorade själen hos någon annan.

Är det rätt?

Det ligger inte för mig. Att be om hjälp. Varje gång jag gör det så dör jag en stund. Jag vill vara den som gör allt för att mitt liv ska vara värdigt. Trots det så förfäkter jag hela tiden om att den som behöver hjälp ska ha det. I en tid när vi alla går förbi mannen i den öppna isvaken för att det kommer kosta oss för mycket att dra upp männskan.

Så vi höjer jobbskatteavdraget. Inte för att någopn annan får mindre men för att vi själva får mer. Skatter går ju ändå till någon annan. Mina barn, min sjukdom, min medicin betalar jag ju själv för. Låt karln drunkna. Han får skylla sig självt som gått ut på den tunna isen, även om han är född på den.

Så jag är nog fången i det där. I tidens stinkande anda. I allt det som jag inte tål, inte vill kännas vid. Inte orkar med. För jag har upptäckt att jag inte längre orkar slå nedifrån. Bara för att de som är ovan mig är så långt ovan att mina armar inte når. Svaret finns i vinden sade våra föräldrars gud. Men det är ju en lögn. Svaret finns i oss. Men vi lyssnar inte. Ser inget, hör inget, säger inget. Låt mig och mitt garage vara ifred. Låt de svarta, de bruna, de som inte klara en bomb eller två i skallen klara sig själva.

Så vi bildar korridorer i vårt gemensamma hus. Du är på botten och jag på toppen. Ingen penetrering sker för att vi inte vill veta av varandra.  Låt oss prata vargar, invandring, priser på gris eller vad som helst. Vi kan inte mötas. Det är inte sådana tider. Vi är nöjda med att veta och att inte veta något. jag vet inget men jag vet vad jag vill. En värdegrund är något att luta sig mot när allt blir grått. Så jag har min. Att blod är rött och att kött gör ont när det slits itu.

Vad är din?

Allt det där som vi kallar liv är väl ändå förunderligt. Att tänka sig att vi lever i futtiga år när världsaltet är så fantastikst ålderdomligt. För sjutton, vi lever i en härdsmälta. en sekund från döden hela tiden och så är vi nog förmätna att tro att vi spelar roll?

Det är det som driver mig. Att tro att jag spelar roll. Inte i en evighet, men medan jag är här där jag är. Sen dör jag vare sig jag vill eller inte. Som att byta buss. Kanske samma trånga känsla, kanske samma kassa luft. Men nytt.

Jag vägrar tro att allt är över när döden kommer ifatt. En del pratar om att det ska bli gott att vila. Sova. Men döden är inte att vila. Inte att sova. Att vila eller sova kräver att du vaknar till. Att du kan njuta av känslan av att HA sovit. Så jag stångar skallen blodig mot den oundvikliga döden. Den ska komma. Den vinner alltid. Men jag ska inte göra det lätt för den. Fast jag hela tiden retar den med mitt drickande och mina önskningar om att fånga den.

Så nu ska jag röka en cigarett. Ropa på en plågsam död som jag nyss kommit undan. Ropa och reta och undfly. För tillfället.

Jesus stack nyss. Han tog vägen ut genom balkongen. Ut och iväg. Jag kom på honom med att leta efter sin bok i min bokhylla. Nope, sade jag. Inge bok där. Fast jag fick en gratis när jag komfirmerade mig. Ingen tro, ingen lycka. Inge bok. Så han drog. Som han brukar göra. För när kommer du ihåg senast när Jesus var där för dig? Jag har inget som helst minne fast jag tror mer än de flesta.

På bussen till staden stack mina tankar. De försvann och lämnade ett omättligt djup av kunskap. Träd, snö, svart himmel virvlade förbi utanför bussfönstret. Jag såg mig själv i de där fönstren. Hörde alla andetag som drogs bland passagerarna. Den oerhörda tillilt vi alla har till en ensam förare av det där kolossfordonet. En man, eller kvinna, men en ratt och inget mer mellan döden och oss.

Staden var tom och kall. Så som en mellanstor stad i vårt lilla land brukar vara på kvällen. På vintern. Hade det varit sommar hade inte kvällen varit i närheten att få härska men nu äger den oss mest hela tiden. Innan natten löser av den.

Jag gick den vanliga vägen. Mellan buss, affär och hopp. Inget fann jag annorlunda. Blues, gammal som rytmen som spökar i varje människa följde mig. Jag tänkte på kvinnor som jag älskat och funderat på varför de aldrig älskat mig. Kanske kräver jag en smula åt helvet för mycket? Trohet, kärlek, klokskap. Vänskap och eldig erotik. Troligen.

På vägen hem så fann jag mig sitta med samma melodi i hörlurarna. Gång på gång och jag fann sanningen när det gäller mig och kärleken. Jag har nog aldrig varit trogen någon. Bara mig själv. Så sorgligt. Så ensamt. Så mycket det som bildar allt det som jag vaknar upp på morgonen och kallar mig. Aldrig trogen, alltid på väg. Men ständigt i gårdagen. Men jag går min väg nu. jag lämnar allt det som var. Kastar av mig E, Am och B7. Bluesen får gå hem nu. Jag är kvar. Dom gick.

Så sant, så klokt. Så gammalt. Varför har jag fastnat i en tid som var före mig? Är det på grund av det som jag misstror livet? Kanske. Jag drömmer om Walesiska kullar, om hög hatt, stärkkrage och kvinnor som doftar viol. Gå på promenad med käpp. Tvätta sig i en bäck och veta att livet är oändligt och att Gud finns. Nu vet jag att han/hon är trött och skiter i allt. Men då kunde jag fått tro.

Så alla kvinnor som jag lutat mig emot är svaga. Kvinnan är de facto det svaga könet. De har bara en bra lobby som utmålar dem som jungrur och änglar och helgon men de är mest bara horor och vi män är bara och återigen bara horkarlar. Vi vill bara njuta men någon tvingar oss att göra det vi inte vill. När jag säger vi så menar jag både kvinnor och män. Vi lever i en illusion. Blott skuggan på klippväggen av riktiga livet.

E, Am, B7. Hela dagen, hela natten och vi vaknar i ett skriande cressendo. Av inget.

Most Likely You Go Your Way (And I'll Go Mine)

You say you love me
And you're thinkin' of me,
But you know you could be wrong.
You say you told me
That you wanna hold me,
But you know you're not that strong.
I just can't do what I done before,
I just can't beg you any more.
I'm gonna let you pass
And I'll go last.
Then time will tell just who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

You say you disturb me
And you don't deserve me,
But you know sometimes you lie.
You say you're shakin'
And you're always achin',
But you know how hard you try.
Sometimes it gets so hard to care,
It can't be this way ev'rywhere.
And I'm gonna let you pass,
Yes, and I'll go last.
Then time will tell just who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

The judge, he holds a grudge,
He's gonna call on you.
But he's badly built
And he walks on stilts,
Watch out he don't fall on you.

You say you're sorry
For tellin' stories
That you know I believe are true.
You say ya got some
Other kinda lover
And yes, I believe you do.
You say my kisses are not like his,
But this time I'm not gonna tell you why that is.
I'm just gonna let you pass,
Yes, and I'll go last.
Then time will tell who fell
And who's been left behind,
When you go your way and I go mine.

Copyright ©1966; renewed 1994 Dwarf Music

Den där otäcka känslan i magen som kommer sig av att inte klara av den allra minsta sak sprider sig. Ut i armarna och blir till en pillrig känsla i fingerspetsarna. Fötterna trampar otåligt omkring i lägenheten i väntan på ett enda vettigt beslut från kommandocentralen hjärnan. Inget sker.

En del köper en soffa och är nöjda med det. För mig har det än så länge mest betytt en massa problem. Jag får inte hem fanskapet. Jag har vänt ut och in på mig själv och låtit min söndriga telefon sända ut budskap till människor jag känner, knappt känner, folk som tror att de kanske kommer ihåg mig och till några som inte minns mig alls. Under tiden står soffhelvetet på Myrorna medan personalen blir allt mer irriterad över dess förekomst. De behöver platsen som de sursurt säger till mig när jag ringer och tigger om mer tid.

Fan. Där ser man en nackdel med att isolera sig, stöta bort och leka exentriskt original. Man blir hemskt ensam när det gäller. Hade jag råd skulle jag anlita en flyttfirma. Så klart. Men det har jag inte. Råd alltså. Så jag ringer runt och hoppas att någon skall förbarma sig. No reply.

Men. Nog om det. För tillfället. Mina rum är varma. Mer snö att vänta säger de. Jaha? Och? Jag håller mig väl inne då. Fast jag ska ta bussen till stan idag med. Mest för att jag känner att jag håller på att hamna i samma fälla som jag just slagit mig ut ur. Lusten att stänga dörren, stänga av telefonen. Lägga mig i sängen och bara vara, låtsat att världen inte finns och försvinna. Men jag vill verkligen inte hamna där igen. Inte den här gången. Min lust att vara för mig själv är knäckt och försvunnen. Så jag tar bussen till staden varje dag. För att känna mig i någon form av kontakt med världen.

Duschat har jag. Druckit de vanliga sjöarna av kaffe har jag. Lust har jag. Liv har jag. Tobak har jag. Allt har jag utom det jag önskar. Vilken paradox. Så jag ska nog ställa mig för att spela lite på gitarren. För att höra att jag finns. För att veta att jag är önskad, om så bara av sex strängar och en volymlåda.

Som om inte allt annat vore konstigt så lyssnar jag till... McCartney. Inte Lennon utan hans elaka dvärg till vän. Men den där Paulus har gjort en hel del väldigt bra saker. Spotify låter mig lyssna på den där skivan som jag gång på gång lånade på Biblioteket. "London town". Förvånansvärt bra.

Men gud, varför finns en låt som "Ebony och ivory"? Överhuvudtaget? Som att lyssna till socker. Socker är gott. Men inte att lyssna till. Saken är bra, att skriva någon om det helt absurda i att människor delar in andra människor i färg. Att vi tror att blodet som flyter i andra är mindre värt än det egna. Men låter är vidrig. Totalt. Kanske skulle den vara bättre utan det där 1980-tals arrangemanget? Troligen.

I vilket fall. Nu ska jag spela något skevt, disharmonier. Lite som jag mår.

Jag sover märkligt i dagarna. Vaknar varje morgon med dundrande hjärtklappning, blöt som en sill av svett. Ligger en stund och funderar på om hjärtat verkligen orkar slå så hårt och somnar om. Somnar om? Vad handlar det om? Antingen har man väl ångest eller så har man inte. Man somnar defenitivt inte om när man har ett hjärta som skenar i bröstet på en.

Samma samma varje morgon. Sen sover jag i några timmar till och vaknar vederkvickad och glad. Tusan vet vad som händer i kroppen på mig. Men det är mest retande. Vore gott att slippa den där stunden när hela kroppen rusar på mig.

I vilket fall som helst så går jakten på den eviga soffan vidare. Nu har jag slängt iväg ett mail till en vän, samma vän som jag ringde igår. Jag kan bara hålla tummarna för att han kan och orkar hjälpa mig med det där. Vore underbart att kunna sätta punkt för det där. Jag tänkte inte för en sekund att det skulle vara så knepigt när jag köpta sittdonet. Men nog blev det knepigt allt.

Förutom soffproblem och sömnproblem och andra problem är livet precis som det borde vara. Lagom mosig i skallen efter att ha sovit. Lagom full med verksamhetslusta. Lagom av allt faktiskt. Så jag ska nog dricka lite mer kaffe och sedan hoppa in i duschen. Eller kanske ska jag värdigt stiga in. Att hoppa på våta golv kan sluta precis hur som helst har jag lärt mig.

Sen får jag allt dammsuga lite. Igen. Det slår mig som underligt att katten har mer hår kvar på kroppen. Den där pälsen är nog magisk eftersom hon kan fälla mer hår än hon har och ändå ha allt kvar. Jag borde egentligen träna henne att dammsuga själv. Jag kan ta ansvar för tobaksflagorna och brödsmulorna i köket så får hon ta resten. Jag själv fäller nästan ingenting så det syns mig som orättvist att jag ska behöva städa upp efter henne medan hon själv sitter på fönsterbrädan och blänger på dammsugaren.

Nu väntar nog en kopp kaffe till som sagt. Sen får jag lösa dagens problem allt eftersom känns det som. Var sak har sin tid och allt det där.

Tusen år. Det är en lång tid. Allt har varit tusenårigt. Riken och minnen. Men nu för tiden är tusen inte så mycket som det var för tusen år sedan. Märkligt. Jag kommer ihåg när jag såg min första tusenlapp. Det var en oändlig förmögenhet. Nu är det inga sedlar i omlopp. Bara siffror på ett kvitto.

Jag har precis sett Ranelid på tv. En underlig man. Så tvetydig. Full av komplex och lika full av egocentriskhet. Uppe bland molnen och nere med djävulen. Jag vet inte vad jag tycker om hans prosa. Visst är det fullt med ord och vishet. Men kanske en smula för krångligt? I vilket fall så var det vackert hur han blottlade sin sårbarhet i tv. Sin ilska. Sin begåvning och sin ack så vackra självtillit. Konst. Ren konst. Någonstans där skulle jag villja nämnas. Inte i samma andetag, för det är omöjligt. Men kanske i samma bok.

Så jag sitter och har ringt till en gammal god vän. En av de där som jag förlitar mig på. Problemet är att jag inte hört av mig på ett år. Men ändå dök jag upp. För att fråga om en tjänst. Att hjälpa mig att få hem soffan. Det sved. Så in i helvete sved det. Men nu är det gjort. Jag hoppas att han kan hjälpa mig, men vågar inte tro på det. Man gör liksom inte så. Hör av sig efter 18 månader för att be om en tjänst.

Så jag ska nog gömma huvudet i armen och försöka glömma av den där soffan. Den finns men inte just nu.

Faen vad gott det ska vara att lägga sig tillrätta i den.

Mörkret har sänkt sig ännu en gång. Jag är lite låg tror jag. Alltså, inte otäckt jobbigt låg utan sådär skönt småblå som man kan få vara en söndag när alla stora helger ligger bakom en. Lyssnar på Percy Sledge och funderar på att göra något att äta.

Soffproblemet är glödgande aktuellt men jag orkar faen inte tänka på det för en stund. I avisen kan man läsa om den där vargjakten men jag orkar inte delta i det heller. Alla har redan bestämt sig och det handlar inte om att diskutera utan det är en rad monologer som framträder. "Du har fel, jag har rätt", "nej DU har fel, jag har rätt". "Dumma dumma dig".

Så jag sitter hemma och värmer mig i rummens röda ljus. Funderar på ditten och en smula på datten. Kommer väl ingenstans i tankarna men återigen. Det är helt ok på en söndag. Klurar på vart jag ska sikta i framtiden. Vad är mina närmaste mål? Det är en skön frihetskänsla i att tänka på det där. Att veta att jag själv har mitt öde i min hand för att uttrycka sig med en klyscha. Jag är i ett läge i livet där jag kan göra precis vad jag vill av mina dagar. Utveckla mig, inveckla mig. Förstöra eller bygga upp. Alla kompassens väderstreck är öppna vägar.

Vem, vad, blir min nästa stora kärlek? Det kan bli en kvinna, det kan bli en text, en melodi, en maträtt, en vacker sten i skogen. Precis vad som helst och det är väl det enda jag inte kan styra över. För kärleken är fri, så fri att man inte har någotn som helst kontroll. Underbart och en smula skrämmande.

En kvinna sade till mig, för inte allt för länge sedan, "gud vad du har älskat." Jo, så sant. Men jag är väl sådan. Har en smula lättare att älska än att hata. Det är inget jag är missnöjd med. Snarare stolt över. Under några år stängde jag av den där känslan och blev djupt olycklig och ledsen. Så jag håller alla spjäll öppna. Det som kommer in kommer in och det är inte mer med det.

I vilket fulla fall så är den här dagen en av alla de där dagarna som jag kommer att komma ihåg. Just för att den är så blå och röd och vacker. Just för att jag vill veta vad som sker och inte kastar bort mitt hjärta.

Men som vanligt så kräver livet lite praktiska saker. Kaffe, det eviga nikotinet. Något att mätta magen med. Så jag kastar mig ut från min mentala klippa och hoppas att jag flyter uppåt på de varma vindarna.

Jag har kommit någonstans. Jag kan lyssna på det här utan att börja gråta. Jag kan uppskatta dess melodi och dess text. Men jag är inte där längre. Jag har klättrat upp för berget. Kanske faller jag igen. Men det är då det. Just nu är jag på toppen och mår bra. Inte illa.

Vargjakten upprör ser man på landets alla forum. Men det kanske inte är så konstigt. Landsortsfolket ylar om att det är jättefarligt att gå ut. Ingen har visserligen ens blivit anfallen men ändå. Fåruppfödare vill ta den lätta vägen så att de slipper sätta upp riktiga elstängsel. För det bli dyrt.

Så vi jagar de fåtal vargar som finns. Landet är ju inte allra minst i världen men när det gäller varg är alla utanför Stockholm livrädda för den lea vargen. Så det är dags att slå tillbaka.

Så det är dags att avliva alla hundar utom en sisådär 200. Vi behöver bara 15 älgar i landet. 7 katter och möjligen någon iller. Sen får det vara nog. Naturen är nog så farlig utan de där. Man kan snava i ett dike till exempel. Dags att skjuta av alla diken.

För att inte tala om alla dessa jättefarliga bilar. Dags att skrota dem och kanske kan vi ha kvar hela 1000?

Hela debatten blir tyvärr sned eftersom varghatarna alltid kan använda argumentet att de minsan bor med vargen kring knuten och att alla som tycker tvärtom är okunniga och veka. Själv bor jag på landsbygden kan man väl säga. Helt otroligt är det inte att jag kan stöta på en varg vid mina promenader kring sjön. Ändå har jag konstigt ingen lust alls att döda en varg och hänga upp skinnet på väggen. Märkligt nog.

Jag har drabbats av HF. Handlingsförlamning. Jag går en promenad genom lägenheten, vilket går väldigt fort kan jag säga. Finner sängen obäddad. Katten hungrig och den där mobilen över hela köksbordet. Men inget blir gjort.

Nu är det ju inte så farligt att ha HF en dag som idag. Men det retar mig. Vägen går förbi den stora garderoben där dammsugaren gömmer sig men att öppan dörren kommer jag inte mig för. Kanske skulle man helt enkelt göra det just enkelt för sig och gå och lägga sig? Nä, inte än.

Så vad göra, vad göra, vad göra? Jag känner mig som ett barn som sitter i baksätet på en av föräldrarnas hopplösa semesterresor. Jag frågar hela tiden, är vi framme snart, är vi framme snart, är vi framme snart? Men bilen kommer ingenstans. Alltså, rent mentalt då.

Nätet har jag snart dammsugit färdigt på information. Känns det som. Fast det är ju förvisso rätt så stort det där InterNet så kanske har jag missat någon sida? Man vet ju aldrig.

Nä. Dags för mer kaffe.

Helt klart.

Usch vad pinsam. Jag ringde till Myrorna om att jag inte kan hämta soffan idag och de var väl inte helt förtjusta. Men jag fick uppskov till måndag i alla fall. Så nu kan jag kicka bak och bara vara i några minuter. Sen får jag börja jaga folk igen.

Men förövrigt, förutom det där då, så är livet så gott det bara kan vara en dag när året är precis nytt och ligger framför en som ett oskrivet blad. Det där kaffet var inte fel alls. Men nu är jag lite rastlös, så alldeles snart, om en liten stund, ska jag banne mig sätta igång och städa lite. Tror jag. Eller om jag lägger mig och läser lite. Det spelar ingen kvitta roll liksom.

Jag har i ett anfall av verksamhetslusta skruvat isär min gamla mobil. Tänkte att jag kanske kunde hitta något som var löst och som fixade att displayen är sönder. Det gick sådär. Nog hittade jag något löst alltid. Faktum är att nu är hela mobilen lös. Det är fascinerande hur många delar det finns i en liten mobil. Många kontakter, små gummipluppar som ramlar över hela köksbordet och sen ska vi inte tala om alla skruvar. Om jag någonsin får ihop den där mobilen så är det jag som genast utmämner mig själv till tekniskt geni. Men jag tror att jag slipper det där epitetet.

Så nu ska jag nog pilla lite med det där. Lite balsam för själen liksom.

Men först. En kopp kaffe.

Det är en smula kallt. Det är det. Min i vanliga fall så trygga, varma lägenhet tolererar inte att jag knatar omkring utan strumpor utan jag har fått ta fram det grova artelleriet i form av raggsockor. Nu ska jag bara orka böja mig hela vägen ner till fötterna för att ta på mig dem med. Det är inte ett helt lätt uppdrag. Det är sådana här dagar jag önskar att jag vore snuskigt rik så att jag kunde sitta i en clubfotölj och låta någon enklare människa trä på mig de där stickade sakerna.

Men. Mitt liv är mer fullt av skulder än pengar så jag får nog lösa det där själv. Problemet med att hämta soffan har jag inte löst heller. Så jag får nog ringa till Myrorna och be om lite uppskov med hämtandet av sittplatsen. Jag har ju i alla fall redan betalt soffan så de borde väl kunna låta den stå i deras affär över söndagen? Man kan tycka det i alla fall.

Vad jag ska fylla dagen med förutom det där samtalet vet jag inte. Det är helt underbart att inte veta vad man ska göra. Jag är ju en smula, väldigt mycket, allergisk mot att ha dagar och veckor inbokade. Jag har inget som helst emot att ha saker att göra. Men jag vill gärna få göra dem när jag är redo. Jag är medveten om att en sådan livsfilosofi sticker i ögonen på de som hyllar ordning och reda men jag står för mitt val. Sådan är jag serru. Inge som helst ordning och ännu mindre reda.

Så jag ska väl såsa omkring och dricka lite kaffe, duscha, klä på mig, göra lilla hakan len och god att kyssa och kanske sedan... tja, något hittar jag väl på kan jag tro.

Mitt gitarräventyr går vidare. Det är om om jag har dammat bort en massa spindelväv i fingrarna. Att jag inte spelat på flera år är ett mysterium för mig. Men å andra sidan. Det var inte så länge sedan jag inte ens kom upp ur sängen för att duscha. Bara några år sedan. Faen vet vad som hänt sedan dess. Men jag har kommit på att förändringen faktiskt kom när jag fick en ny medicin. Det slog mig häromdagen. Kanske kan jag tacka Lyrica för att jag nu faktiskt har ett liv?

Men lite kan jag nog sträcka på mig. För även om jag fått tillbaka min initiativförmåga och lust att leva så har jag faktiskt under förra året även förvaltat den nya lusten. Så det är väl en kombination kan jag tro. För att inte tala om att jag har alla människor som fanns/finns på Motivationsenheten. Utan den perioden i mitt liv är det svårt att tro att jag hade kommit så här långt.

På tal om att göra saker. Lägenheten behöver verkligen dammsugas ser jag när solen skiner in genom fönstren. Att ha en katt kan vara underbart, men det blir även hårigt precis överallt. Just nu så försöker katten, Chips, öppna min garderob i sovrummet. Varje gång jag öppnar den dörren så säger det swisch vid golvet och hon smiter in och lägger sig längst in bland kläder och handukar. Men nu nöjer hon sig inte med att jag ska öppna. Nu har hon fått för sig att hon ska öppna själv. Men si det går inte. Som tur är.

Så istället för att sitta här ska jag nog ta och göra något vettigt. Återigen, vad vet jag inte. Men något hittar jag allt att fylla min dag och mitt liv med. Något med mening och mål, något som gör att när jag lägger mig på sängen för att läsa i kväll kommer ge mig känslan av att ha gjort någon skillnad i dag med.

Det är något speciellt med nyårsdagen. På den gamla goda tiden, när jag jobbade, så åkte jag ofta på nyårsdagen av någon anledning. Men det brukade vara helt ok. För det första fick man hålla sig lite lugn på nyårsafton och sedan fick man den där belöningen av att arbeta med gott OB fast absolut inget alls hände. Det är ok att ta det lugnt på en nyårsdag.

Det där gäller ju givetvis i ännu högre grad när man är ledig. Oavsett anledning till att man inte för tillfället följer den heliga jobblinjen. Så jag sitter i köket, röker lite på min pipa, äter ett salt kex och funderar på att kanske helt enkelt ta mig en tupplur.

Man får sova mitt på blanka eftermiddagen på nyårsdagen. Det är ok. Helt ok.

Men världen står ju inte totalt still. I tidningarna kan man läsa de sedvanliga otrevligheterna. Mord och barns försvinnande och våldtäkter och folk som missade himlen när de sköt nyårsraketer och istället träffade sina egna ögon. Allt är oerhört sorgligt.

När det gäller nyårsraketer så blir jag för varje år allt mer bakåtsträvande. Jag tycker gott att det kan komma två krav på handahavandet när det gäller de där potentiella dödsverktygen. Först och främst en licens, eller körkort för att få använda dem. Dessutom ett krav på nykterhet.

Igår vid tolvslaget stod det ett glatt gäng och sköt raketer precis utanför mitt fönster. Det är oerhört vackert. Det är det. Men de stod precis bredvid järnvägen och de stod allt närmare raketerna allt som tiden gick. Ärligt talat. Att stå precis under högspäningsledningarna över en järnväg och skjuta upp raketer lite hit och dit. Hur smart är det? Dessutom var det barn med.

Det kunde slutat hur som helst det hela. Nu gick det ju bra men jag var hela tiden beredd på att agera i min roll som sjukvårdsutbildad.

Men det där löser sig nog med tiden tror jag. Någon inser nog att det är rätt dumt att låta en massa fyllehundar sluta med ammunition helt utan att veta vad de gär.

Nog om det. Nu ska jag fortsätta försöka lösa problemet med soffhämtningen i morgon. Eller så får jag åka in och tigga mer tid. Borde ju inte vara några problem. Soffan är betald och det har varit helger. Vi får se. Men nog ska det bli gott att kunna ligga i soffan och titta på film när jag väl fått hem kolossen.

Underbart. Jag har sovit i 12 timmar eller om det var lite mer och mår alldeles utmärkt. Förutom att jag måste lösa det allt mer pockande problemet med att hitta en chaufför till i morgon när jag måste hämta soffan så är allt tiptopp. Jag har en vag aning om att jag måste börja tigga folk till den där soffhämtningen. Inget jag gillar. Jag är lite allergisk mot att be om hjälp har jag märkt. Kan själv liksom. Men detta löser jag inte genom att sätta mig och titta ut genom fönstret. Tror jag.

Men nog var det fantasktiskt skönt att ligga i sängen, kika ut genom fönstret och se allt det kalla, borra ner näsan i kattens mjuka päls och somna om. Världen är precis tyst där ute. Inte en människa syns. De flesta ligger nog lågt idag tror jag. Det är ju nyårsdagen, nytt år och nya möjligheter som skall tänkas på.

Jag tror jag ska sätta mig och titta på en film eller nått. Något som inte kräver mer än att jag har ögonen öppna. Helst en film som dessutom tillåter att jag sluter ögonlocken lite titt som tätt.

Igår kväll var jag inne i staden för att köpa något gott att äta. Bussenländet var en hel halvtimma försenad och när jag frågade busschauffören vad som hänt tittade han bara på mig som om jag var en idiot. Underbart med folk som fattar att de arbetar i ett serviceyrke. Nöt, kan jag tycka.

Staden var full av uppklädda människor. Unga damer som stapplade fram på allt för höga klackar och män med slips. Lite som jag kan tycka att det borde se ut mest hela tiden. Jag är ytterligt förtjust i tanken på att människor bryr sig om hur de ser ut. Eftersom jag själv är en sådan snobb när det gäller det där. Men idag är vi väl tillbaka till de där eviga hemska träningsbyxorna och slabbiga skjortor.

Nu tror jag att det är dags att mala lite kaffebönor och sätta på en panna kaffe. Ett av livets alla glädjeämnen det där. Sen blir det en lång, lång dusch och som sagt kanske en film. Eller kanske skulle man läsa lite istället? Tja. Det ger sig det hela.

Saker tenderar att göra det har jag märkt. Det spelar nästan ingen roll hur man bär sig åt så ordnar det mesta sig av sig självt på något märkligt sätt. Ytterligare en av de sakerna som är fantastiska med att bo i en demokrati med yttrandefrihet och alla krig väldigt långt bort. Vi lever i den bästa av världar, fast vi kanske inte alltid inser det.

God fortsättning på er alla!!!!!!

Ett helt nytt år. Tänka sig. Ett nytt årtionde. Tänka sig. Hur gick det till? Jag om så väl kommer ihåg när 1970-tal blev 80-tal. Vart är alla dessa år som gått? De måste ju vara någonstans eftersom jag kommer ihåg dem som om det vore idag.

Under tiden har jag passat på att växa upp och bli vuxen, få tre barn, som en gåva av livet. Haft kort och långt hår, skägg och slätrakad. Mött många människor men stött bort de flesta. Lärt mig att ta barré-ackord på gitarren, spela munspel och tagit pianolektioner. Upptäckt en massa, massa, massa musik och böcker och filmer och konst och lärt mig att uppskatta doften av kaffe på morgonen.

Så förunderligt att alla de där åren, sekunder och minuter är borta. Begravda i ett växande skuldberg och onåbar kärlek.

Men varför sikta bakåt när färden går frammåt? Allt kan bara bli bättre. Min katt, Chips och jag delar vårt liv här under taktåsen i Viskafors. Dag läggs till dag och kanske kommer jag sitta om 30 år och fundera på vart alla åren som nu ska komma tog vägen. Jag vet inte. Om livet vet jag ingenting, men jag har nog kommit till den där stunden i livet när man kan erkänna att man inte vet. För jag har gått en bit, har en bit kvar och allt är underbart när isen knakar på Viskan och våren kommer med grått, visset fiolårsgräs och doften av årets sista brasor.

Så jag är förnöjd med att sitta där jag sitter. I övermorgon ska jag hämta min soffa, hur nu i hela fridens namn det ska gå till? Kanske får jag ta den på ryggen och gå längs med landsvägen och vissla en sång? Inte vet jag. Men som sagt. Det är helt ok att snart fylla 40 och inte veta. Det ska vara så.

Jag följer min äldsta sons väg och låter Dean Martin sjunga in det nya året. Mjukt och vackert. Inga vassa skeva fula toner. Men inget som inte känns. Precis som man vill leva sitt liv om man är som jag. Intensivt men mjukt.

Det är gott så.