Jäkla firefox
Jag blir tokig på mina bokmärkesfeeds i Firefox. De dummar sig hela tiden och blandar ihop sig så att det blir fel feed på fel bokmärke. Vill jag till exempel se om Missen skrivit nått så kommer det bara upp en lång rad med samma inlägg från någon annan feed. Det går dessutom inte att radera de bokmärkena så att man kunde lägga in dem igen. Oerhört irriterande. Måste väl vara en bugg i Firefoxen kan jag tro. Man kan bara hoppas att det snart kommer en uppdatering för inte vill jag ha det så här och Explorer går jag inte över till, ialla fall inte innan version 8 kommer ut.
Lyxproblem kanske, men jag avksyr när datorn gör som det vill utan att jag får vara med och bestämma.
Lyxproblem kanske, men jag avksyr när datorn gör som det vill utan att jag får vara med och bestämma.
Ännu en underbar dag framför mig
Det ser ut, än så länge, att bli en trevlig dag. Visserligen är det ingen sol som skiner och molnen ligger blytunga över Viskafors, men vad sjutton, spela roll. Jag sitter och har det rätt så bra här i min fåtölj, katten sitter i fönstret, Cash sjunger för oss i högtalarna och livet är tämligen trivsamt än så länge. Med lite tur så håller det i sig med.
Jag började dagen med att ta mina lugnande, precis som jag gjorde igår, så kanske ångesten håller sig på sin kant och inte överfaller mig. Tandvärken har jag kvar, men svullnaden har gått ner så det är frågan om inte (nu blir jag äcklig känner jag) varet runnit ur under natten.
Jajaj, man kan fundera på det mesta här i livet, men jag struntar i det och dricker en kopp kaffe till istället.
Jag började dagen med att ta mina lugnande, precis som jag gjorde igår, så kanske ångesten håller sig på sin kant och inte överfaller mig. Tandvärken har jag kvar, men svullnaden har gått ner så det är frågan om inte (nu blir jag äcklig känner jag) varet runnit ur under natten.
Jajaj, man kan fundera på det mesta här i livet, men jag struntar i det och dricker en kopp kaffe till istället.
Oj, glömde visst
Vad trött jag blir på mig själv. Jag tog mig till affären för att köpa mjölk och cigg. Men när jag ändå var där så passade jag på att köpa lite annat ditten och dutten. Så när jag kom hem så var det en hel del att packa upp. Utom cigg som jag glömt att köpa. Hur i hela fridens namn kan en storrökare som mig glömma att köpa cigg?
Givetvis är affären stängd nu med så jag får åka ner till macken och köpa snordyra cigg.
Alltid är det något som ska krångla verkar det som. Jag som hade tänkt koppla av, göra något gott att äta, titta på tv eller en film eller nått sånt. Nu måste jag ut igen. För en latmask som mig så är det nog så jobbigt. Men, det är bara att trä på sig skorna igen och ge sig av.
Givetvis är affären stängd nu med så jag får åka ner till macken och köpa snordyra cigg.
Alltid är det något som ska krångla verkar det som. Jag som hade tänkt koppla av, göra något gott att äta, titta på tv eller en film eller nått sånt. Nu måste jag ut igen. För en latmask som mig så är det nog så jobbigt. Men, det är bara att trä på sig skorna igen och ge sig av.
Tacksam
Mobila teamet var här och lämnade medicin och pratade en stund. Det känns konstigt att jag ska behöva ha folk som besöker mig en gång om dagen, men det behövs så väl. Jag är tvungen att klä på mig kläder, borsta tänderna, får prata med en levande människa i alla fall en gång om dagen.
Men idag var de inte här så länge eftersom jag mår helt ok som det är nu. Så de hastade iväg till mer behövande själar. Men nog är det fantastiskt att samhället kan bjuda på en sådan lyx som att det kommer hem någon som bryr sig om en om så blott bara för en kort stund.
Jag sitter och funderar på hur mitt liv skulle sett ut för hundra år sedan. Troligen hade jag supit ihjäl mig vid detta laget. Nu finns det så mycket hjälp att få, även om den kanske inte är så lätt att få, men den finns.
Tacksam är väl ordet för vad jag är.
Men idag var de inte här så länge eftersom jag mår helt ok som det är nu. Så de hastade iväg till mer behövande själar. Men nog är det fantastiskt att samhället kan bjuda på en sådan lyx som att det kommer hem någon som bryr sig om en om så blott bara för en kort stund.
Jag sitter och funderar på hur mitt liv skulle sett ut för hundra år sedan. Troligen hade jag supit ihjäl mig vid detta laget. Nu finns det så mycket hjälp att få, även om den kanske inte är så lätt att få, men den finns.
Tacksam är väl ordet för vad jag är.
Lugn
Konstigt. Jag är lugn som en filbunke (vem fan kom på det uttrycket? Varför skulle en filbunke vara lugnare än något annat?) än så länge idag. Vilken kontrast mot gårdagen som var en enda jäkla ångestattack. Men jag klagar inte, det är skönt så skönt att slippa ångesten, i alla fall för ett tag. Så att man hinner hämta andan och ladda batterierna. JAg hoppas det håller i sig hela dagen, det vore en nåd att stilla bedja om, för det är banne mig inte många sådana dagar om året som jag får.
Underbart!!!
Underbart!!!
Lugnt
Usch och fy. Jag måste ut i världen för att köpa mjölk och cigg. Jag som bara vill skrota omkring här i min lägenhet och göra ingenting. Att ge sig ut betyder att jag måste ta på mig kläder och allt vad det nu är man ska göra innan man kan trampa nerför trapporna. Kanske skulle en kopp kaffe till hjälpa till att pigga upp mig? Fan vet. Just nu känner jag mig bara seg i kolan, men det beror säkert på de lugnande som jag tar regelbundet, innan jag får en panikattack. Man blir så trött av dem, men hellre trött än hysterisk.
Nu pratade min kontaktperson om att det finns en ny medicin som är lugnande som man inte blir beroende av. Ja tack sa ja direkt, för jag behöver verkligen något som biter, inte de där smålugnande som jag får nu. Men jag får väl se vad som händer efter den där behandlingskonferensen de ska ha på måndag. Det var ju även prat om inläggning med och det vore nog ingen dålig idé. En planerad inläggning där man kan ställa in mig på mediciner i en trygg miljö. Tja, det ger sig.
Nu ska jag i alla fall dricka lite kaffe och njuta av världen för just för tillfället har jag inte skuggan av ångest ens och det är en nåd att stilla bedja om.
Nu pratade min kontaktperson om att det finns en ny medicin som är lugnande som man inte blir beroende av. Ja tack sa ja direkt, för jag behöver verkligen något som biter, inte de där smålugnande som jag får nu. Men jag får väl se vad som händer efter den där behandlingskonferensen de ska ha på måndag. Det var ju även prat om inläggning med och det vore nog ingen dålig idé. En planerad inläggning där man kan ställa in mig på mediciner i en trygg miljö. Tja, det ger sig.
Nu ska jag i alla fall dricka lite kaffe och njuta av världen för just för tillfället har jag inte skuggan av ångest ens och det är en nåd att stilla bedja om.
Tandböld
Åh så skönt jag har sovit. Gott gott gott. Men jag blev lite förvånad när jag vaknade och det kändes som om jag inte kunde öppna höger öga riktigt. Så jag travade in i badrummet för att titta på mig själv i spegeln och där fick jag ett svar på vad det berodde på. Hela höger sida är svullen och dan eftersom jag har fått en varböld i min onda tand.
Det konstiga är att det inte gör så ont i tanden, men hela kinden är svullen och det gör snoront om jag trycker på det. Så nu är det väl ändå läge att gå till tandläkaren säger den irriterade läsaren. Nja, svarar jag. Det kanske ger sig av sig självt. Synd man inte har någon antibiotika hemma för då skulle jag kunna ta det så vore problemet ur vägen. Min tandvårdsrädsla är ju av det monumentala slaget.
Det är inte det att jag är rädd för smärtan hos tandläkaren. Men jag vet ju att den där tanden skulle behöva dras ur och det kräver bedövning och det betyder att jag tappar känseln i munnen och vips så är min tungnoja där och knackar på. Det är samma sak med att ligga med munnen öppen så länge som man får göra, pallar inte det heller, får panik, jag som är van vid att bita ihop så hårt jag bara kan så att jag vet vart tungan befinner sig i munnen på mig.
Sen kan jag visst inte gapa så mycket som man ska kunna. Det fick jag reda på förra gången jag var hos tandläkaren. Man ska visst kunna gapa ett visst antal centimeter och jag är långt från att kunna gapa så. Det beror väl på att jag biter ihop hela tiden kan jag tro. Men vem trodde att jag inte kunde gapa, jag menar, jag brukar ju vara rätt stor i käften.
Nä, jag får dricka lite kaffe och hoppas att tandeländet fixar sig utan att jag ska behöva gå till tandläkaren. Men en sak jag funderat på är att gå till tandhygienisten och rengöra mina tänder. De ser för jävliga ut just nu av alla cigg, snuset och kaffet. Inte för att jag kräver kritvita tänder (fast jag skulle lätt kunna tänka mig att bleka dem) men de behöver ju inte vara gula som smörblommor heller.
Jaja, det löser sig väl kan jag tro. I vilket fall, tandböld eller inte, så har jag ändå inte råd att gå till tandläkaren så det är bra med det.
Det konstiga är att det inte gör så ont i tanden, men hela kinden är svullen och det gör snoront om jag trycker på det. Så nu är det väl ändå läge att gå till tandläkaren säger den irriterade läsaren. Nja, svarar jag. Det kanske ger sig av sig självt. Synd man inte har någon antibiotika hemma för då skulle jag kunna ta det så vore problemet ur vägen. Min tandvårdsrädsla är ju av det monumentala slaget.
Det är inte det att jag är rädd för smärtan hos tandläkaren. Men jag vet ju att den där tanden skulle behöva dras ur och det kräver bedövning och det betyder att jag tappar känseln i munnen och vips så är min tungnoja där och knackar på. Det är samma sak med att ligga med munnen öppen så länge som man får göra, pallar inte det heller, får panik, jag som är van vid att bita ihop så hårt jag bara kan så att jag vet vart tungan befinner sig i munnen på mig.
Sen kan jag visst inte gapa så mycket som man ska kunna. Det fick jag reda på förra gången jag var hos tandläkaren. Man ska visst kunna gapa ett visst antal centimeter och jag är långt från att kunna gapa så. Det beror väl på att jag biter ihop hela tiden kan jag tro. Men vem trodde att jag inte kunde gapa, jag menar, jag brukar ju vara rätt stor i käften.
Nä, jag får dricka lite kaffe och hoppas att tandeländet fixar sig utan att jag ska behöva gå till tandläkaren. Men en sak jag funderat på är att gå till tandhygienisten och rengöra mina tänder. De ser för jävliga ut just nu av alla cigg, snuset och kaffet. Inte för att jag kräver kritvita tänder (fast jag skulle lätt kunna tänka mig att bleka dem) men de behöver ju inte vara gula som smörblommor heller.
Jaja, det löser sig väl kan jag tro. I vilket fall, tandböld eller inte, så har jag ändå inte råd att gå till tandläkaren så det är bra med det.
Spam spam spam
Varför i hela fridens namn får jag en massa spam hela tiden? "Besök min blogg så kan du vinna en handväska" och liknande. Så vansinnigt irriterande.
Myror i benen
Aaahh!!! JAg har fått myrkrypningar i höger ben och det driver mig til vansinne.
Ingen botox för George
George Clooney älskar sitt gråa hår ser jag i avisen. Men det är väl inte så konstigt. Såg jag så förbannat bra ut så skulle jag också älska mitt gråa hår. Men jag får nöja mig att vara ful, fet, fattig och dessutom bara ha stänk av grått i håret än så länge.
fast i hemmet
Idag gifter sig min kusin med sin kvinna och jag skulle så gärna varit där för att både vara med och fira giftemålet och träffa släkten. Men, det är inte läge att ta sig någonstans överhuvudaget. Jag har ju fullt upp med att ta mig till affären så en bussresa till Trollhättan är helt enkelt uteslutet.
Det är då själva fan att man ska vara som man är. De flesta skulle slänga sig på bussen och åkt med gott mod men för mig är det ett oöverstigligt hinder som bara ställer till det för mig och spärrar fast mig vid hemmet.
Men jag hoppas att de lyckliga tu får många goda år framför sig.
Det är då själva fan att man ska vara som man är. De flesta skulle slänga sig på bussen och åkt med gott mod men för mig är det ett oöverstigligt hinder som bara ställer till det för mig och spärrar fast mig vid hemmet.
Men jag hoppas att de lyckliga tu får många goda år framför sig.
Uppe med tuppen
Ah så vackert det är ute. Stilla och tyst flyter Viskan förbi mitt köksfönster. Själv mår jag förträffligt. Än så länge i alla fall. Men jag säger inte mer än så eftersom gårdagen började så bra med men blev en enda stor ångestklump i bröstet. Men för tusan, just nu mår jag bra så jag kör på det.
Kaffet står och puttrar i köket och väntar på mig verkar det som så jag får sätta mig under köksfläkten med en cigg och en kopp kaffe och bara njuta av livet och hur underbart det kan vara ibland.
Kaffet står och puttrar i köket och väntar på mig verkar det som så jag får sätta mig under köksfläkten med en cigg och en kopp kaffe och bara njuta av livet och hur underbart det kan vara ibland.
Hurt
Vart skulle man varit utan musik? Ja har sagt det så många gånger innan, men jag återkommer till ämnet gång på gång. Just snurrar Johnny Cash i högtalarna.
Denna låten har jag gråtit så mycket och så många gånger åt. Videon är äckligt bra. En gammal man som ser tillbaka på sitt liv och vad han kunnat göra annorlunda. Desto sorgligare blir det när man tänker på vilken stark man han var när han var yngre, en rummlare utan dess like.
Sen blir det extra sorgligt eftersom det var sista låten han släppte innan han dog. Plus att hans älskade fru är med i videon och skulle dö bara ett kort tag efteråt.
Denna låten har jag gråtit så mycket och så många gånger åt. Videon är äckligt bra. En gammal man som ser tillbaka på sitt liv och vad han kunnat göra annorlunda. Desto sorgligare blir det när man tänker på vilken stark man han var när han var yngre, en rummlare utan dess like.
Sen blir det extra sorgligt eftersom det var sista låten han släppte innan han dog. Plus att hans älskade fru är med i videon och skulle dö bara ett kort tag efteråt.
Funderingar
Uscha. Jag måste åka till affären och jag vet inte hur jag ska palla det. Just nu känns det omöjligt måste jag erkänna. Det spelar nog ingen roll hur många piller jag tar eller hur mycket jag peppar mig själv, det bara är en sån dag. Men mjölk till kaffet måste jag ha annars ballar magen ur totalt, cigg att röka och så lite grönsaker till en sallad. Tänkte jag skulle bjuda mig själv på chips och dipp med i kväll. För att trösta mig själv. Men samtidigt kanske det är bortkastade pengar, för jag vet inte om jag kan äta alls idag. Det är den där tunggrejen som ställer till det.
Jag kan för mitt liv inte förstå att en relativt klok man med sjuksköterskeexamen kan få för sig att det går att svälja tungan. Det är så snurrigt som det bara kan vara. Men det är som om tanken säger en sak men att känslorna fullständigt struntar hur mycket jag än tänker vettiga tankar.
Det värsta som finns är när man läser i tidningarna att någon idrottsstjärna slagit sig och svalt tungan. Då får jag panik. Men jag vet ju vad de menar egentligen, att de har blivit slagna medvetslösa och sedan legat på rygg så att tungan faller bak. För det går helt enkelt inte att svälja tungan ens om man skulle försöka eftersom den sitter fast i underkäken. Jag vet ju allt det där. Ändå kan jag få panikattacker där jag ligger i sängen och hyperventlierar, svettas, hjärtat skenar och jag inte ens vågar svälja min saliv av rädsla för att tungan ska åka med ner.
Men som sagt, det finns inget rationellt med det hela. Det man vet och det man känner hänger inte ihop. Så jag får se om jag kan äta idag. Jag hoppas det.
Fasen nu kom jag på att jag måste till apoteket med för att hämta ut min sömnmedicin. Uscha, orkar inte, pallar inte. Detta är helt enkelt ingen bra dag kan jag ju säga. Men, den började exeptionellt bra så kanske kan det vända igen och kanske mår jag inte så puckelryggigt om några timmar. Man vet aldrig.
Jag kan för mitt liv inte förstå att en relativt klok man med sjuksköterskeexamen kan få för sig att det går att svälja tungan. Det är så snurrigt som det bara kan vara. Men det är som om tanken säger en sak men att känslorna fullständigt struntar hur mycket jag än tänker vettiga tankar.
Det värsta som finns är när man läser i tidningarna att någon idrottsstjärna slagit sig och svalt tungan. Då får jag panik. Men jag vet ju vad de menar egentligen, att de har blivit slagna medvetslösa och sedan legat på rygg så att tungan faller bak. För det går helt enkelt inte att svälja tungan ens om man skulle försöka eftersom den sitter fast i underkäken. Jag vet ju allt det där. Ändå kan jag få panikattacker där jag ligger i sängen och hyperventlierar, svettas, hjärtat skenar och jag inte ens vågar svälja min saliv av rädsla för att tungan ska åka med ner.
Men som sagt, det finns inget rationellt med det hela. Det man vet och det man känner hänger inte ihop. Så jag får se om jag kan äta idag. Jag hoppas det.
Fasen nu kom jag på att jag måste till apoteket med för att hämta ut min sömnmedicin. Uscha, orkar inte, pallar inte. Detta är helt enkelt ingen bra dag kan jag ju säga. Men, den började exeptionellt bra så kanske kan det vända igen och kanske mår jag inte så puckelryggigt om några timmar. Man vet aldrig.
Det sket sig
Sa jag att det skulle bli en bra dag? Bullshit. Jag fick en av de värsta nojorna jag fått på länge, länge. Mår skit och pannkaka. Min värsta mardröm slog till, kramp i tungan. Jag vet ju att det beror på att jag pressar tungan upp mot gommen och fram mot tänderna hela tiden, men det gör inte det hela bättre.
Som tur var så hade jag tagit lugnande det första jag gjorde när jag vaknade i morse så det höll det hela på ett sånt läge att jag inte gjorde något dumt. Men nu förstår jag varför folk skär sig, man är beredd att göra allt för att slippa ångesten.
Lusten att gå och köpa folköl är oerhört stark, bara för att få lite paus i kaoset i mig, men jag tänker inte gå i den fällan igen. Inte denna gången i alla fall.
Jag har meddelat min kusin om att jag inte kommer til bröllopet i morgon och det känns kass. Jag hade verkligen sett fram mot en baluns med släkt och en massa nya spännande männiksor jag inte kände sedan innan. Men, man kan inte få allt i livet.
Mitt boendestöd var här tidigare och de fick faktiskt ut mig på gården där vi satt och pratade lite. Men jag var så väck i skallen av alla lugnade jag tagit så jag vet fan inte vad jag svamlade om.
Sen ringde min "ångestterapeut" och vi pratade om att jag nog ska koncera mig på en terapi i taget. Det blir så splittrat som det är nu med två terapeuter. Det känns kass eftersom hon verkligen är underbar som terapeut och jag har fått bra kontakt med henne. Men jag förstår hennes resonemang att det är bättre att jag får "hela paketet" på beroendeenheten, med läkare och terapi och provtagningar och allt vad det är.
Uscha go vänner. I dag mår jag kass och har gjort så i två veckor. Men jag håller näsan ovanför vattenytan och försöker trampa vatten så gott jag kan. Min stackars tant mamma är så orolig för mig och jag förstår henne, det är som jag känner om min son som inte heller mår bra. Man känner sig så maktlös när ens barn mår dåligt och man önskar det vore någåt man kunde göra.
Krampen i tungan håller i sig men just nu så kan jag bara konstatera att det är så efter att plockat i mig allt lugnande jag har. Jag önskar att läkaren skulle skriva ut starkare lugnande till mig men det kan jag ju glömma på grund av mitt missbruk. Men jag jag funderar på att säga som det är, att om inte jag får lugnande tabletter så kommer jag supa ihjäl mig till slut eftersom det är det enda jag har att ta när ångesten är som värst. Alkohol har ju tyvärr den allra bästa ångestdömpande effekten av något annat som finns, men ångesten kommer sedan tillbaka tio gånger värre.
Hellre beroende av tabletter än att leva ett sådant här liv som jag lever nu, där vartenda minut är en kamp, där livet räknas i sekunder. Ibland är jag osäker på hur länge jag orkar innan jag gör något dumt. Tur jag är så livrädd för döden, annars hade jag nog gett upp för länge, länge sedan. En gång satten jag mig i bilen i garaget, starta motorn och lät avgaserna förtjocka luften, men som tur var så kom jag på bättre tankar när jag tänkte på mina barn. Så den vägen är utesluten.
Men att pumpa mig full med mer tabletter och ta mopeden till affären för att köpa folköl är som sagt lockande. Sen kunde jag ta mig till stan med bussen för att gå till bolaget, köpa en hela Gin och fyllna till ordentligt och glömma min ångest för en stund.
Nä. ingen bra idé. Så den skippar vi.
"Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.
And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release the chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help "
Som tur var så hade jag tagit lugnande det första jag gjorde när jag vaknade i morse så det höll det hela på ett sånt läge att jag inte gjorde något dumt. Men nu förstår jag varför folk skär sig, man är beredd att göra allt för att slippa ångesten.
Lusten att gå och köpa folköl är oerhört stark, bara för att få lite paus i kaoset i mig, men jag tänker inte gå i den fällan igen. Inte denna gången i alla fall.
Jag har meddelat min kusin om att jag inte kommer til bröllopet i morgon och det känns kass. Jag hade verkligen sett fram mot en baluns med släkt och en massa nya spännande männiksor jag inte kände sedan innan. Men, man kan inte få allt i livet.
Mitt boendestöd var här tidigare och de fick faktiskt ut mig på gården där vi satt och pratade lite. Men jag var så väck i skallen av alla lugnade jag tagit så jag vet fan inte vad jag svamlade om.
Sen ringde min "ångestterapeut" och vi pratade om att jag nog ska koncera mig på en terapi i taget. Det blir så splittrat som det är nu med två terapeuter. Det känns kass eftersom hon verkligen är underbar som terapeut och jag har fått bra kontakt med henne. Men jag förstår hennes resonemang att det är bättre att jag får "hela paketet" på beroendeenheten, med läkare och terapi och provtagningar och allt vad det är.
Uscha go vänner. I dag mår jag kass och har gjort så i två veckor. Men jag håller näsan ovanför vattenytan och försöker trampa vatten så gott jag kan. Min stackars tant mamma är så orolig för mig och jag förstår henne, det är som jag känner om min son som inte heller mår bra. Man känner sig så maktlös när ens barn mår dåligt och man önskar det vore någåt man kunde göra.
Krampen i tungan håller i sig men just nu så kan jag bara konstatera att det är så efter att plockat i mig allt lugnande jag har. Jag önskar att läkaren skulle skriva ut starkare lugnande till mig men det kan jag ju glömma på grund av mitt missbruk. Men jag jag funderar på att säga som det är, att om inte jag får lugnande tabletter så kommer jag supa ihjäl mig till slut eftersom det är det enda jag har att ta när ångesten är som värst. Alkohol har ju tyvärr den allra bästa ångestdömpande effekten av något annat som finns, men ångesten kommer sedan tillbaka tio gånger värre.
Hellre beroende av tabletter än att leva ett sådant här liv som jag lever nu, där vartenda minut är en kamp, där livet räknas i sekunder. Ibland är jag osäker på hur länge jag orkar innan jag gör något dumt. Tur jag är så livrädd för döden, annars hade jag nog gett upp för länge, länge sedan. En gång satten jag mig i bilen i garaget, starta motorn och lät avgaserna förtjocka luften, men som tur var så kom jag på bättre tankar när jag tänkte på mina barn. Så den vägen är utesluten.
Men att pumpa mig full med mer tabletter och ta mopeden till affären för att köpa folköl är som sagt lockande. Sen kunde jag ta mig till stan med bussen för att gå till bolaget, köpa en hela Gin och fyllna till ordentligt och glömma min ångest för en stund.
Nä. ingen bra idé. Så den skippar vi.
"Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.
And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release the chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help "
Grattis Micke
Han fyller 50 idag, han med den trasiga näsan och de märkliga vanorna. Michael Jackson. Tänk vad tiden går. Men jag måste säga att han är intressant som studieobjekt. Speciellt är han en tröst för en sån som mig för man känner sig inte så konstig och udda alls när man läser vad han hittat på för tokigheter.
Musikaliskt vet jag inte riktigt vad jag tycker. "Thriller" var ju bra förstås. Jag har väl tre Jacksonskivor liggande, men jag kan inte säga att de är sönderspelade precis. Geni vet jag inte om jag håller med om, då tycker jag nog Prince är närmare det epitetet men visst är det bra det han gjort, gamle Jacko.
Grattis får man väl säga då.
Musikaliskt vet jag inte riktigt vad jag tycker. "Thriller" var ju bra förstås. Jag har väl tre Jacksonskivor liggande, men jag kan inte säga att de är sönderspelade precis. Geni vet jag inte om jag håller med om, då tycker jag nog Prince är närmare det epitetet men visst är det bra det han gjort, gamle Jacko.
Grattis får man väl säga då.
Helt ok
Vilken underbar morgon. Solen skiner som om den hade betalt för det, jag vaknar på gott humör, ångesten håller sig borta. Finns inga hinder för att den här dagen ska bli en riktigt bra dag. Visserligen ska jag in på terapin idag och det kan väcka en hel del massa känslor så jag kanske känner helt annorlunda i eftermiddag, men än så länge så är det precis som det skall vara.
Jag sitter fortfarande och funderar på hur jag ska göra i morgon med det där bröllopet. Jag vill så gärna gå på det men det känns helt omöjligt som det är just nu. Det är då själva fan att det ska vara så omöjligt att göra såna saker utan att det blir en massa problem.
Tja. Som sagt. Än så länge så är detta en helt ok dag.
Jag sitter fortfarande och funderar på hur jag ska göra i morgon med det där bröllopet. Jag vill så gärna gå på det men det känns helt omöjligt som det är just nu. Det är då själva fan att det ska vara så omöjligt att göra såna saker utan att det blir en massa problem.
Tja. Som sagt. Än så länge så är detta en helt ok dag.
Början på en av mina böcker
”Det är lätt för en man att vara feminist i en tid när man vet att man själv aldrig kommer påverkas om de vinner, eftersom denna vinst ligger så långt fram i tiden.”
”Är detta jag? Är det jag som irriterar mig på att dagens barn inte är artiga, som de var på min tid? Är det jag som tycker dagens ungdomar verkar avtrubbad? Är detta jag som tycker att kommunismen egentligen är en dålig ide och att moderaterna har rätt då o då? Är detta jag som är i den begynnande medelåldern? Är medelåldern egentligen en förklädd pubertet fast med reverserat förlopp?”
” Min kärlek till dig är ingalunda ren. Min åtrå är sällan fri från synd. Min kärlek är uppblandad med svett, synd och stank. Dina länder minner mig om dina kroppsvätskor. Ditt leende påminner mig om vårens dofter. Vätskans doft. Dina starka bröst jagar mig. Är du allt som livet var? Ser det kalla blodet ut som dit varma kön? Rinner ditt kön i min kropp, i min ande? Hud, avskalad från det nakna köttet. Sprickande knoppar. Du har blivit en sjukdom, livsfarlig för mitt system. Ditt avstånd växer med min lem. Min svaga lem växer på dig, genom dig. Tvätta mitt sinne. Svalka min kropp med din tänkta mun, med din tänkta tunga. Vita tänder mot min hud. Rädda min själ. Bädda min själ. Rädda själ. Rädd själ. Svala lakan. Din röst smeker min dröm. Allt förbi. Du förbi. Ren kärlek. Ren avvund. Avvund till den tänkte näste. Den som finns, men inte just nu. Som sitter, men inte nu. Du och den värme du sparar till denne man som inte är jag. Den kyla du ger mig. Ren kärlek. Smutsig tanke. Min tanke. Jag ger dig min tanke. Det blir din tanke. Jag ger dig min kärlek. Det blir din kärlek”.
Prolog
Skulle till att dammsuga. Du vet en sån där handling man utför när hela lägenheten är tyst och tom efter en intensiv helg. Bara för att ha något att göra. När jag skulle till att skrida till verket upptäckte jag att det skramlade i dammsugaren så jag tänkte att det kanske var dags att byta påse. När jag då gjorde så ramlade två glasskärvor ut. Det var då det brast. Det var då jag kom ihåg varför jag började dammsuga överhuvudtaget. För att dämpa tomheten i magen, huvudet och bröstet. De där två skärvorna var det enda minnet jag hade av en kärlek som försvunnit. Om jag nu slängde dem, slängde jag bort de sista handfast minnena jag hade av henne. De var resterna efter ett glas hon välte en gång.
Skärvorna låg o glänste på min diskbänk medan jag gick varv efter varv runt i min lägenhet, kämpandes mot paniken som steg i mitt bröst som tidvatten på stranden en varm sommardag. Hon är borta, hon är borta, var det enda jag kunde tänka. Jag kämpade mot tårarna som ville slå sig fram i mina ögon. Jag vägrar gråta, tänkte jag förvirrat. Varför ska jag gråta? Hon är borta och allt jag har kvar är två glasskärvor, en lampa, två tavlor och ett par nylonstrumpor i en låda. Varför kan det inte ta slut, denna smärta? Större än livet, skrattade jag hysteriskt.
Under hela helgen hade jag knappt ägnat henne en enda tanke. Nu när barnen gått hem till sina mödrar, vännerna satt trygga i sina soffor tillsammans med sina respektive och mörkret föll borde jag vara trygg. Förbannade glasskärvor. Varför skulle de skramla ut ur min dammsugare och förstöra hela min lilla trygga värld. Jag tog mod till mig (jo det behövdes mod vill jag lova) och slängde resolut glasskärvorna i en tom mjölkförpackning. Jag tvekade en mikrosekund innan jag la förpackningen i sophinken, lyfte upp påsen och knöt ihop den. Det är bara glas tänkte jag. Bara glas. Inget annat. Inte hennes kropp eller doft. Inte hennes skratt. Inte heller hennes blick. Bara glas. När jag slängde ner påsen genom hålet i väggen utanför min dörr grät jag tyst.
Jag kommer inte ihåg första gången jag träffade henne. Hon var väl bara en timvikarie bland alla andra på sommaren. Jag var sjuksköterska sedan ett år och hon läste till undersköterska. Jag hade jobbat på samma äldreboende i nära 10 år, först som vårdbiträde och nu av bara farten. För att jag inte vågade annat. Som vanligt på sommaren var allt kaos, ingen kunde svara på en enda fråga, läkarna kändes ännu mer avlägsna och jag sprang, sprang, sprang. Lukten av gammal människa, sura blöjor och passerat kött med potatismos hängde tungt i korridorerna. Känslan av att vara en råtta i en bur var överväldigande. Känslan av att inte räcka till, av att inte vara tillräcklig. Av att inte kunna svaret på frågan. Panik över att inte kunna ”enough”. Jag såg ingenting. Jag såg allt. Det var först när vi stod tätt tillsammans hos en patient och jag skulle visa hur man lade om ett sår som jag såg just henne. Men som jag såg henne. Helt plötsligt blev denna lilla, allt för unga, tös med ljust halvlångt hår, iklädd en gul skyddsrock med för långa armar, helt plötsligt blev hon…. Något! Vacker är inte rätt ord. Ena sidan av hennes ansikte vilade mot ljuset som föll in genom fönstret, den andra sidan låg i märkligt dunkel. Visserligen kan det lika väl ha regnat den där dagen, men i mina minnen så sken solen in genom fönstret och skapade den där märkliga effekten som man bara läser om i böcker eller ser på tillrättalagde fotografier. Hennes ögon var de vackraste jag någonsin sett, i alla fall på riktigt, utan att vara retuscherade. Jag kommer ihåg att jag blev rädd. Rädd för den enorma dragning jag kände till henne. Jag minns att jag ville kyssa henne, där och då. Det var en svindlande känsla. En hysterisk tanke. Ett begär. Jag måste kyssa henne. Givetvis visste jag att jag inte kunde göra det. Hon var för ung. Nyss fyllda 18. Jag var 31 och hade två misslyckade förhållanden med tre barn som enda resultatet bakom mig. Givetvis kunde jag inte göra det. Men jag ville. Jag måste.
Som alla förstår gjorde jag det inte. Jag är inte dum, och jag var inte det då heller. Men jag var omskakad. Rädd för mig själv. Jag hade aldrig tidigare upplevt något liknande. Jag hade sannerligen inga problem med damer. Jag brukade allt för lätt få dem dit jag ville. Om det så var till min egen bädd eller bort från den. Men detta. Ren och oförfalskad passion till en liten snärta. Jag lyckades under de kommande veckorna få kontroll på mig själv. Jag lyckades så väl att jag nästan glömde bort hennes existens. Det gick bra. Ända tills den förbannade festen.
Det var den årliga höstfesten på jobbet. Jag satt tillsammans med två arbetskamrater och drack öl, sprit och taskig martini i en lägenhet innan vi åkte ner till själva huvudslaget. Jag var på grund av detta minst sagt ännu fullare än jag brukar vara på fester, vilket betyder fullständigt utslagen, redan vid ankomsten Vi ramlade ur bilen som skjutsade oss dit. Letade efter rätt hus. Hittade ett. Vi vandrade varv efter varv runt vita väggar innan någon som tittade ut genom ett fönster och såg oss öppnade dörren. Tre små frusna män, in i värmen.. In i tamburen. O där var hon. Igen. Igen denna elektricitet. Jag har inga minnen från festen, bara spridda minnesfragment. Ett av de tydligaste var att jag bad henne om en puss. Inte en kyss, bara en enkel puss. Jag har hela tiden hävdat att vi stod i en hall, men hon påstår att vi var på en toalett. Jag vet inte. Givetvis fick jag nobben. Givetvis blev jag sur. Givetvis hånglade jag med allt jag såg, som en tröstrunda till mig själv liksom. Långt efteråt har hon berättat för mig att jag skrämde henne med min framfusighet, dessutom hade hon nyss träffat en annan man. Klart hon nobbade. Klart. Rökdimmigt kök. Billig Whiskeylikör direkt ur flaskan. Tuperade, medelålders damer, Tuperade yngre damer, dansbandsmusik på stereon. Jag hatar dansmusik. Promenad runt huset för att klarna till i skallen, komma på att man inte ville vara klar i skallen. Jag ville glida runt i dimman. Jag ville… Kvällen slutade med en halvt okänd kvinna jämte mig, på mig, under mig i sängen. En taskig magkänsla av nederlag och ångest. Så jag fortsatte förtränga. O lyckades väl… sådär. Tills ett meddelande på min gästbok på hemsidan väckte mitt intresse.
Till saken hör att jag har en egen hemsida. Inte för att jag behöver det, eller att någon någonsin läser vad som står där, eller tittar på de högkomprimerade, suddiga bilder jag lagt ut på barn, föräldrar o annat löst folk jag känner. Men jag har en för att jag kan. Så ”slutet av nittiotal” över allt. En sida i cyberrymden som andas allt för gammal framtidstro. Men denna sida förändrade mitt liv trots dess tafflighet. För på denna hemsida har jag en gästbok där folk kan skriva synpunkter av diverse slag. Jag tror att jag nu efter 4 är har lyckats skrapa ihop 10-15 inlägg, de flesta av samma människor. Skit samma. I vilket fall som helst fick jag ett mail som förkunnade att jag fått ett nytt inlägg på sagda gästbok. Det var ett tämligen blasé inlägg, präglat av ”jag tittade bara förbi” anda. Men det var undertecknat med hennes namn och ”timjejen”. Min vana fullständigt otrogen mailade jag tillbaka till den adress som fanns inbäddad i meddelandet. Något käckt om att jag nog kom ihåg henne (fast jag låtsades vara litet osäker på de hela). Jag kommer ihåg att mitt hjärtat slog våldsamt medan jag gjorde det, som om jag tänt på en alldeles för kort stubin till en alldeles för stor nyårsraket. O där startade hela historien. Historien om hur vi uppfann kärleken. Och hur den rasade ett och ett halvt jävla år senare.
Ett.
Jag vet inte hur det hände. Det bara flöt in i mitt liv allt det där. Ett svar på ett mail blev två. Två blev 25, allt mer fyllda med tankar kring vad vi skulle göra med varandra om vi bara träffades. Ännu ej bekräftade löften. Ännu ej brutna tankar. Och helt plötsligt stod hon utanför min dörr. Vem som bestämde att hon skulle komma vet jag inte. Och inte vad vi förväntade oss av det hela. Men jag kommer mycket väl ihåg hur jag ringde runt till mina vänner under kvällen innan hon skulle komma. Jag var vettskrämd. Vad betydde detta? Vad ville hon mig. Jag drack en halv flaska vin innan jag bestämde mig för att dricka andra halvan med. Jag duschade, rakade mig, rakade mig igen. Sniffade misstänksamt mig själv i armhålan innan jag än en gång rollade mig med deodorant. HJÄLP! Hur hanterar man detta. Mina vänner bara skrockade förnöjt i luren när jag ringde för att be om råd.
Du brukar väl inte ha svårt med damer? Eller?
Nä, visserligen inte. Men detta var ingen dam. Detta var ren passion. Detta var så nära rent stolleri jag någonsin kommit. Herregud hon var bara tonåring. Visst, jag var hysterisk. Och visst, det var bara en helt vanlig påhälsning av en arbetskamrat. Men jag var helt oklar i mina tankar. Fullständigt uppåt väggarna.
Så stod hon då där. Utanför min dörr, med de stora ögonen tittandes rakt på mig. Jag svajade litet när jag bad henne komma in.
Skärp dig, tänkte jag desperat.
Det utväxlades en massa hej och ”så här bor jag hohoho”. Hon hade färgat det ljusa håret mörkt vilket gjorde henne ännu vackrare. Vi satt i soffan o pratade om allt som inte kunde betyda att vi var ovänner. Skrattade ihop. Varför slutade vi med det? Ännu en gång har jag ingen aning hur det gick till men helt plötsligt kysstes vi. Vem som dröjde kvar med blicken för att ge klartecken, vem som lutade sig fram, vem som startade det hela? Ingen aning. För första gången på många år var jag nervös under en kyss. Var jag bra? Var jag ok? Var jag åtminstone inte kass? Frågorna virvlade i skallen medan jag försökte resa mig upp från den lutande position jag hade över henne där hon satt i soffan medan jag stod upp. När jag skulle resa mig tog hon tag om mig, som om hon inte ville släppa. Gode gud. HON ville inte släppa. Jag vinglade ut i köket och drack litet, mycket, mängder, vatten. Hon följde efter. Där i köket, lutad mot städskåpet, hasplade jag ur mig alla mina fel och brister. Som en botgöring. Jag var så rädd att missta henne att jag försökte ge henne en chans att sticka innan hon upptäckte att jag var ett svin. Trots detta kysstes vi mer. Drack vin och kysstes. Det blev inte mer den där kvällen (inte för att jag skulle ha stoppat det om det hade burit av). Tacka gud för det. För när hon gick var jag full av vin, rusig av kärlek, och brunstig som en bergsget. Så kommer jag ihåg den kvällen. Än en gång vet jag inte om jag har rätt. Men för mig känns det rätt att den var precis på det sättet.
Hela förloppet från inlägget på min hemsida till första kyssen tog från Juni till september. En lång tid, men ljuv. Det är när jag tänker på den tiden som jag märker hur tomt mitt liv blev utan henne. För även om jag fyller mina dagar med saker, aktiviteter och tomma, meningslösa, tankar vet jag att något fattas. Det är när jag tänker på den hösten som jag bryter ihop. För då var jag i början av något. Nu satt jag i köket på en stol, stirrandes på tv-bilagan och bara visste att jag var, inte i slutet, utan levde i efter slutet. Slutet hade redan kommit och gått. Det hade passerat mig utan att jag märkt det. Jag kan fortfarande sitta och tänka på något helt annat när jag helt plötsligt saknar den där enorma berusningen jag kände den hösten. Känna smaken av hennes hudlotion och höra ekon av hennes viskningar. Vad gör man åt en sådan sjuka? Biter ihop, är en man, är vuxen, fyller livet med något ogripbart annat. Rusar från intryck till intryck, allt för att slippa tänka en enda oren tanke på henne. För alla tankar är orena där i köket. Tankar laddade med minnen av älskog, synd, skratt och menlösa gräl. När jag sitter där vid köksbordet behöver jag bara lyfta blicken över mjölkglaset för att se stolen vi älskade på, se diskbänken vi älskade mot, se…. Allt det där som för mig är henne. Öppnar jag ett av de smutsvita skåpen ovanför diskbänken ser jag de pastellgröna äggkopparna hon gav mig. Jag bestämmer mig för att slänga dem. Men inte nu. Senare. När knuten i magen har lossnat. Om jag släcker taklampan, ställer mig vid dörren till sovrummet och kisar kan jag nästan se henne. Lutad under den surrande köksfläkten. Snabba bloss på en filtercigarett. Snabba, lätta slag med cigaretten mot kanten på den vattenfyllda glasburken som jag gjort i ordning åt henne. Tock, tock tock. Om jag är så modig så jag vågar blunda ser jag henne när hon står där, naken, blossande röd om kinderna, efter att vi precis älskat tre eller fyra gånger. Tömmer jag bara huvudet på tankar hör jag hennes röst. Så därför sätter jag mig aldrig. Jag surrar mellan saker att göra. Diska, träna, promenera, umgås, arbeta, läsa, läsa, läsa. Allt för att slippa minnas, känna, se, lukta, höra.
Allt jag gör är av ringa eller intet värde efter henne. Allt går ut på att överleva. Timma från timma. Dag från dag. Göra, göra, göra. Bara jag gör mår jag bra. Men det räcker med tio sekunders vila för att jag ska börja grubbla.
När gick det fel? Från början? Eller efter att…? Jag fyller och fyller och fyller mina sinnen, min själ och min tanke med menlösa ting för att hindra det viktiga att få plats. Det viktiga är hon. Men det viktiga smärtar. Gör ont som den värsta cancersmärta. Jag vet inte hur jag vet detta. Vad vet jag om cancersmärta? Jag bara vet. Det finns ingen medicin mot detta. Bara göra. En andens, tankens, själens strålbehandling.
”Snälla doktorn, kan ni vara snäll och skriva ut litet mer göra till mig. Jag hade två sekunder över igår, o då mådde jag inte bra.”
Men nog om Nu. Låt oss först gå tillsammans samma väg hon och jag gick. Tillbaka till Då. Men var snäll och vandra med mig. För jag vågar inte gå den vägen utan henne igen. Och eftersom hon går en annan väg nu får jag nöja mig med dig. Vill du vara snäll och gå bredvid mig och vara beredd på att hålla mig i handen när det gör för ont. Gör du det? Bra. Då går vi. Mot DÅ.
Jag var som sagt 31 år. Vid det laget hade jag tappat tron på kärleken. Eller intalade mig själv att jag hade gjort det i alla fall. För om inte kärleken finns, om inte kärleken är något annat än utdragen kåthet, kan man ju förtrösta sig med att det sårade hjärtats smärta inte heller finns. Jag hade gjort två tappra försök. Hela paketet. Ungar, bil, semestrar vid kusten eller på landet. Resor på våren till hagar där barnen fick springa fritt medan mor och far satt och drack ljummet kaffe ur termos och pratade om ingenting. Promenader i nysnö under stjärnklar himmel där det enda man kunde höra var de egna andetagen och ljudet från barnvagnens hjul som plöjde genom centimetertjockt snötäcke. Barn som aldrig ville sova. En kvinna som var värd all respekt i världen, som man ville respektera, som man måste respektera, eftersom hon fött fram ens barn, även om hon ständigt klagade på allt man gjorde. Även om man slutat tro på att hennes suckar i mörkret var äkta. För helvete, jag hade till och med köpt ett rött hus på landet, stor trädgård, dubbelgarage, två bilar och parabol som var ett helvete att ställa in så att man fick in några kanaler överhuvudtaget. Hon i köket, jag i garaget. Bitterhet. Missnöje. Osämja. Gräl om pengar, prat om pengar, kamp för att dra in pengar. Utgifter. Inkomster. Ny tv. Nytt kök. Ny bil. Nya vinterdäck. Klippa gräsmatta. Rensa blomster rabatter. Gräl, gräl och mer gräl om saker man inte ens visste att man kan gräla om. Som man inte borde gräla om. Men även ett gräl är kommunikation. Eller? Gräl som övergår till tystnad. Men även tystnad är kommunikation. Eller? Om båda parter är överens om att tystnaden är enda vettiga sättet att diskutera på. Eller?
Allt detta hade jag gjort inte en, utan två, gånger. Lärdomen jag dragit av det hela var att det inte är någon idé att ens anstränga sig. För det slutar ändå med en ensam, spatiöst möblerad tvåa, underhåll, dåligt samvete och solitära nudelmiddagar. Varför ge sig in i det kriget igen, när man kan sitta bredvid och bara titta på medan offer faller till höger och till vänster. Varför själv ge sig in i striden, utan hjälm, utan visir och utan skyddsväst. Så jag satt. I min spatiöst möblerade tvåa, betalandes underhåll, med mitt ständigt närvarande dåliga samvete och ändlösa solitära nudelmiddagar. Jag var övertygad om att jag ville detta. Jag ville verkligen bli en gubbe i skogen. Ensam, övergiven. Givetvis var det hela bara dåligt förklätt självförakt. Jag levde genom tvn. Andades genom Internet och kryddade det hela med att placera min själ i min bokylla. Där kunde den inte skada mig. Jag gick i terapi för att ”finna mig själv”. Det enda resultatet jag hade sett än så länge var ett stort hål i min plånbok. Det verkar så lätt, så bra, så vuxet, när man ser det på film. Att gå i terapi. Man skall visst växa som människa. Det enda som växte hos mig var skulderna och självföraktet. En resa till den stora staden en gång i veckan. Gröna väggar. Röd fotölj. En man framför mig som lyssnar uppmärksamt. En lukt av depression i väggarna. Jag kan tillbringa 60 tickande minuter (det står en klocka i borstat stål och med vita visare, på skrivbordet snett bakom mig, som håller tiden) med att prata om mig. Bara om mig. Ibland finner jag mig sitta och stirra på mannens fotriktiga skor och fundera på vart i helvete man köper så fula skor. Och varför man köper dem. För detta betalar jag 800 spänn plus resekostnader. Snacka om tomt liv. Känslomässig prostitution. Betala för att prata. Självföraktet växer. Givetvis var resorna en hemlighet. För fan, vem erkänner att man går till en prostituerad? Även om ludret är en man i fula skor och de egna handlingarna endast är att prata om sig själv. Själslig onani. När jag åker tillbaka till min tvåa är jag alltid märkligt upprymd. Jag har äntligen fattat mig själv. Svaret har kommit. Efter några timmar lägger sig ruset och en emotionell baksmälla dyker upp. Hjärnans utlösning kostar på. Svaret är tomhet.
In i detta ramlade alltså hon. 19 år. Hon bodde fortfarande hemma hos sin mor. För helvete, hon hade just gått ut ur gymnasiet. Hon ville ha barn sa hon. Inte nu, men sen. Jag deklarerade (jo, det är rätt ord, sannerligen) högtravande att jag minsann aldrig skulle ha mer barn. Hon ville någon gång (snart, tyckte jag att hon sade) flytta ihop. Jag vägrade igen. Jag hörde själv hur pompös och mässande jag blev när jag sa att hon minsann behövde bo ensam ett tag innan hon var mogen för att flytta ihop med någon och att jag minsann skulle bo ensam resten av livet. Trots att jag själv hörde min ton kunde jag inte hejda mig. Jag hade satt på mig skyddsvästen. Jag famlade efter hjälmen och jag letade efter visiret. Själen gömde jag undan bakom böckerna i bokhyllan. Djupt bakom. Kort sagt, jag var livrädd. För jag visste ju med en säkerhet gränsande till förbannelse att kärleken inte finns. Att det bara handlar om åtrå och möjligen trivsel med en annan människa. Håna mig inte nu. Jag vet att jag var blind. Men vad fan. Jag visste inte bättre. Och om bara om inte fanns…
Vi träffades någon gång i veckan bara. Det var jag som insisterade på detta eftersom jag fått för mig att jag kunde hålla den värsta värken ifrån mig genom att vara fri. Det enda jag vann på detta var en ständigt närvarande längtan. Eftersom hon fortfarande bodde hemma (jösses, bara en sån sak) tillbringade vi all tid hemma hos mig. Jag hade övertaget. Trodde jag. Det är så lätt att glömma att ett förhållande inte kan byggas på övertag. Det ska byggas på att bägge personerna är likvärdiga. Men vad fan. Jag visste inte bättre. Och om bara om inte fanns…
”Dammiga tankar. Sanna tankar. Tomma andetag. Smärtor som kommer hem och hälsar på. Smärtorna sätter sig i min soffa, slänger upp fötterna på mitt nydammade bord. De bosätter sig i mitt hem. Värkande längtan. GÅ, skriker jag. Gå bort. Stick. Du är inte välkommen här. Smärtan grinar mot mig. Skrattar tyst. Jag slår mot dem med tomma händer. Längtan släntrar bort till byrån. Tar min fjärrkontroll till tvn. Jag äger längre ingenting. Smärtan och längtan är kusiner och de har bestämt att de äger mig nu. De tar sakta ifrån mig min tanke. Min själ och mina skäl. Längtan vet så väl hur jag lider. Längtan ropar på smärtan.
- Titta på honom, skrattar de. Titta på hur han vrider sig. Som en mask på en krok. Deras skratt ekar bland mina dammiga tankar. Skramlar runt i mitt tomma bröst som vasslipade nubb.
- Hahahahah, han gick på den lätta. Deras fotsteg har varnat mig. Men de ringde aldrig på dörren. De bara steg på. Längtan kom först. Han gled in medan jag låg i badet. Medan jag låg o tömde hjärtat på tankar länsade han mitt kylskåp, drack upp mina öl och min mjölk, hällde ut jorden från mina krukväxter. Sedan ringde han, med min telefon, sin bäste vän smärta. Lagom till att jag klev ut ur badrummet kom smärta in. Två oinbjudna snyltgäster. De två plågar mig till sängs. De försvinner och jag kan andas ut. Ända tills deras fader mardrömmen kliver upp ur sin grav, stinkande och mörk. Mardröm om borttappad chans.
Dammiga drömmar. Tankar som fastnat i en dåtid. Omöjliga drömmar. Otillåtna lustar. Dammiga tankar på ouppnåeliga ting. En känsla i magen. Eller är det en brist på känsla? Är smärtan ingen känsla utan en brist på sådan? Bortdomnat kön. Utan framtid eller lust till liv. Ingen medicin för det inte. Ett torkat hjärta, musvingar som slår i mitt bröst. Världen saknar min lycka. Jag saknar min värld. Dammiga värld.”
Mitt minne, ack denne svekfulle vän, talar om för mig att det dröjde tills vi älskade. Tafatta händer, trevande munnar, suckar av lycka i min beiga soffa. Hennes hand på mitt kön, min mun på hennes. En het, darrig hand innanför en behå. Frågor som inte ställdes. Svar som inte blev befrågade. Blixtlås, ångest. Knappar, oro. Vi tittade på tv, älskade och hon åkte hem. Sakta växte en förvissning fram om att hon var rätt. Henne hade jag letat efter hela mitt liv i detta kosmos. Hennes bröst på min näthinna, ett svar, djupt inne i min reptilhjärnan. Lukten av hennes andedräkt. Glupande, sugande kyssar. Att lära sig att hon var kittlig. Att inte kittla, för det innebar en spark rakt mellan magen och låret. Att lära sig att man älskade ljudet av hennes ljud. Att lära henne vad jag ville. Att lära mig vad jag ville. Att lära för livet. Tid utan slut. Tid som alltid tog slut. För fort. Jag tog slut för fort. Allt gick för fort. Hon gick hem. För fort. Lära oss. Sakta. Vi lärde oss. Mycket. Hennes suckar kändes äkta. Mina suckar blev äkta. Suckar blev till skri. Skri växte till ren, glimmande åtrå. Oro för att grannar hörde. Stolthet om dom gjorde det. Vi var äkta. Äkta tid. Men nog vävdes vi samman. Utan smärta. Smärta utan konsekvens. Vi växte ihop. Allt var enkelt. Jag skrattade dagar igenom. Allt var hemligt. Ingen fick veta vad som skedde i min soffa, i min säng, på mitt golv. Alla visste, alla såg. Vi drömde om att älska långt upp i ett träd, under ett grönglänsande bladverk. Skrattade åt att möjligheten fanns. Vi talade om att älska ute, när det blev varmt, på ängar, utom andra människors insyn. När det blev vår, när det blev sommar. Min värsta mardröm var att aldrig mer få känna hennes händer på min rygg, på mitt kön, på min nacke. Att inte mer känna mig själv i henne, utanför min kropp, inne i hennes själ. Samma mardröm jag har nu. Passion. Hade jag känt det innan? Visst. Men inte så. Detta var sista tåget, enda förbindelsen med framtiden. Mitt hopp. En enda lång räcka av älska. Älska så mycket man kunde. Och sedan litet till. Ge njutning. Ta emot, oändlig, vällust. Krypa tillbaka i åldrarna tills man (jag var, är, man) hittar den ultimata lyckan. Kroppens svar till ett trött sinne. ”Du duger.” Jag dög. Jag var bäst. Jag var kung. Hon var min drottning och vi styrde världen. Över krig, fred, svält, hunger, mättnad. Över hav, land och den enklaste bäck. Fåglarna i skyn löd vår minsta vink. Masken i jorden kröp upp på vår befallning. Hon var vacker och jag var stark. Världar rämnade. Vi hade redan börjat rämna. Men det visste inte vi som tur var. Om vi, om jag, om hon, vetat? Hade vi slutat älska, dragit isär gardinerna, dragit upp persiennerna, sagt adjö och slutat? Jag tror inte det. Men vad vet jag? Inte mer än att jag längtar tillbaka till då nu.
[JC1] Låt mig förklara vissa saker för dig. För att göra vår gemensamma vandring förståelig för dig. Nyckeltankar, grundläggande idéer. Saker som är ett enda stort därför, för att svara på de stora varför. Jag är en gammal själ, med gamla tankar. Jag tror på tvåsamhet. Mina drömmar leder på samma stig till samma mål. Tanken på att dela sitt liv med samma människa. I min barndom, då när jag var barn, jag har varit barn, levde man ihop. I min värld. Skilsmässan var ett undantag. Normen berättade för den unge pojke som var jag att man ger inte upp. Även om man är olycklig kämpar man. Som vuxen har jag burit med mig detta. En tanke har ingen koppling till en känsla, om man inte vill. Mina vuxna tankar, som är moderna, berättar för mig att mänskan har allt för kort tid på sig för att slösa livet på fel mänskor, känslan, som är urgammal, talar ett helt annat språk. Känslan berättar för mig att ett slut är ett misslyckande. Att uppbrottet är en synd, ett brott, mot min framtida ro. Ro grundad på tro. Jag tittar mig omkring och ser lyckliga gamla par, de har bott 40, 50, 60 år ihop. Gnat med glimt i ögat. Gemensamma minnen av diffusa gräl med hemvist 40 år tillbaka. Förlåtelse intill döden. Att då växa upp till en man som ständigt bryter upp, ihop, är ett misslyckande. Jag undrar vart denna nya tidens maxim kommer från. Vi ger upp vid första grälet, första gången vi tycker olika. Vad förväntar sig den moderna människan? Att hitta en medlöpare? Någon som alltid är strängt ihopkopplad till de egna tankarna och det egna sinnet. ”Du tycker inte som jag, därför är du inte värd min tid”. När blev diskussion ett fel? När blev oliktänkande ett hot? Vi har slutat kämpa. Om dagens parliv vore en sport skulle vi sluta med inga vinnare, bara en enda lång resultattabell fylld med 0-0 matcher. Ingen målskillnad, inga löptider. Ingen vinner, ingen förlorar, men ingen avancerar. I en tid där den heliga soloprestationen i alla lägen ses som den starkaste är vi märkligt fixerade på grupprincipen. Kärlekens kommunism. Kärlek som religion. Har icke du kärlek skall icke heller jag ha det. Har jag fel? Troligen. Vi ger upp. Vi skyller uppbrott och gräl på ”den grå vardagen” utan att förstå eller erkänna att livet är vardag. När vi sitter där tillsammans framför tvn drömmer vi alla om att göra något annat, med någon annan. Något och någon som fyller oss med helg, med fest, med känslan av att vara nykär. Vi skyller den grå vardagen på vår partner. För det var ju den personen som fick oss att lyft från livets tristess en gång i tiden. Så den malande känslan av tomhet i bröstet måste ju bero på att den andra personen har misslyckats med att lyfta upp en själv permanent. ”Vi gör aldrig något ihop.” Smaka på den. Känns den igen? Jag tror det va. I en tid när det egna ansvaret hyllas har vi fullständigt glömt bort det egna ansvaret för oss själva. Ansvar handlar om pengar, om prestige, om utseende. Kärleken skall någon annan, någon vi inte träffat än, lösa. Så vi säger till varandra ”jag måste få vara egoist, vi gör aldrig något ihop, bara sitter kväll efter kväll framför tvn”. Därför bryter vi upp i egoismens anda, bara för att sluta, ensam, framför tvn kväll efter kväll. Men nu sitter vi ensamma framför ett fönster mot yttervärlden. Och i dessa dagar är det mer värt än att sitta tillsammans. Vi sprang, vi bråkade, vi grät, över ett mål. Ett mål som ligger precis där vi var. Att få har tråkigt utan att kunna skylla på någon utanför en själv. Så letar vi efter nästa kick, ger oss in i ekorrhjulet igen. Och där är där jag tappar känslotråden. För varför kämpar vi så envist för att få titta på tv, när vi redan gör det? Min tanke förstår, men min känsla bromsar, trilskas, bråkar med mig. Varför? Att kämpa för att få göra saker ensam eftersom man är missnöjd med att göra saker ensam? När man i hålen, mellan allt detta, kan vara två? Hur kommer det dig att moderna människor, bildade, med hela människans historia tillgänglig, kan vara så urbota dum att vi fortfarande hoppas på att vi skall kunna känna livslång berusning. För min inre bild ser jag på kärleken som ett fint vin, där vi alla inser att dricker du det varje vaken timma så är det fortfarande en alkoholist du är, oavsett priset på flaskan. Men om du njuter det med måtta, med tider av vatten emellan, drabbas du av berusningens himmelska ro, inte ständigt med då och då. Så varför söker vi ständigt nya flaskor, ständigt nya årgångar? Långt innan vi druckit hela flaskan, ibland innan vi njutit första glaset. ”Kärlekolism”, är det ett ord tro? När jag var ung, yngre var uttrycket ”gräset är alltid grönare på andra sidan” ett negativt laddat axiom. Man använde det för att förklara att man har det så bra man kan ha det i nuet och att jakten på det ouppnåeliga andra var menlös och resultatlös. Nu, helt plötsligt är det en sanning som skall, bör, måste följas. Hjärnan kokar över sa någon på tv just. O jag vet hur d kan vara. För mycket intryck, för mycket uttryck , för mycket feltryck, för mycket… Grannen över vars barn skriker, grannarna under som älskar, grannen jämte skriker på tyska och hostar, hostar, hostar. Inget hjälper. Knaster i huvet. Tankar som dansar. Blå moln som fladdrare förbi. Mardrömmar i hjärtat. O vad gör man då? Bryter upp. Givetvis. Från någon som vet vem som sitter bakom varje bokstav. En som roar, oroar. Som bevekar ens sinne för det passande. Ett sakta, tyst, hulkande skri på befrielse. Typ. Bekräfta min ensamhet. Knackande tangenter i tysta rum. Den ultimata förnedringen. ”han har mist allt, även sitt förstånd” Jorå. Visst har han det. Inget vaktar längre förnuftets krypta. Vägen till dårskap är ren, fri, luften är klar. Molnen svävade bort mot norr. Eller var det söder? Skit samma. Borta är de i alla fall. Fåglar simmar i havets djup och fiskar vandrar på gatorna. Tröttheten regerar och missnöjet segrar i slag efter slag. Vad göra? Varför göra? Göra vad? Ett misslyckande som sker gång på gång är det en slump eller ett öde? En tanke som halkar, är den fallen eller förfallen? Sitter vi tryggt på tillvaron eller är allt bara en skuld att betala? Är sömnen en illusion om tanken, om att ställa tankar bredvid, jämte, i ett annat rum. MÅSTE SOVA. MÅSTE ÄLSKA. MÅSTE… Se där, det var en nyckel till mina tårar.[JC2]
Halka
Ännu mer om bemötande
Som sagt, vilken skillnad det är vem man möter i vården. Mobila psykteamet var här för att lämna medicin och ta mitt blodtryck/puls. Jag höll precis på att varva upp mig och nästan möta en ångestattack igen, den tredje för dagen när de ringde.
De lurade mig totalt. Eller ska jag säga att de snuvade ångesten på sin sockerbit. Två lugna, stadiga, stabila män som såg på mig hur jag mådde och började med att hjälpa mig att andas lugnare, sedan fortsatte de med att prata om ditten och datten och fan ta mig om jag inte satt och blev lugn som en filbunke medan vi satt där och pratade.
Jag märker hur mycket jag saknar "mellanmänskliga relationer" i mitt liv. Fan, jag går här i min lägenhet och den enda jag pratar med om dagen är när jag tackar för kvittot i affären när jag tar min dagliga tur för att handla. Så nu satt jag och babblade och babblade så att jag knappt hann få ut orden i rätt följd.
Det enda som oroar mig är mitt blodtryck och min puls som ligger åt helvete för högt, pulsen ligger på stadiga 120 även när jag vilar. Nått är vajsing, eller om det bara är ångestpåslaget i mig som gör att mitt hjärta rusar på som det gör. Men det lär väl visa sig med tiden kan jag tro.
Nu ska jag dricka en kopp kaffe, sen är det dags att lägga sig och sova tror jag. Jag vet, klockan är bara 18 men jag känner att jag fått nog av den här dagen med sina ångestattacker. I morgon har jag som sagt terapi och apoteksbesök och så måste jag få tag på min kontaktperson så att jag kan få recept på Ataraxen så att jag har hemma för om jag fattat saken rätt så ska mobila inte komma mer efter i morgon.
Ny dag, nya tag i morgon alltså.
De lurade mig totalt. Eller ska jag säga att de snuvade ångesten på sin sockerbit. Två lugna, stadiga, stabila män som såg på mig hur jag mådde och började med att hjälpa mig att andas lugnare, sedan fortsatte de med att prata om ditten och datten och fan ta mig om jag inte satt och blev lugn som en filbunke medan vi satt där och pratade.
Jag märker hur mycket jag saknar "mellanmänskliga relationer" i mitt liv. Fan, jag går här i min lägenhet och den enda jag pratar med om dagen är när jag tackar för kvittot i affären när jag tar min dagliga tur för att handla. Så nu satt jag och babblade och babblade så att jag knappt hann få ut orden i rätt följd.
Det enda som oroar mig är mitt blodtryck och min puls som ligger åt helvete för högt, pulsen ligger på stadiga 120 även när jag vilar. Nått är vajsing, eller om det bara är ångestpåslaget i mig som gör att mitt hjärta rusar på som det gör. Men det lär väl visa sig med tiden kan jag tro.
Nu ska jag dricka en kopp kaffe, sen är det dags att lägga sig och sova tror jag. Jag vet, klockan är bara 18 men jag känner att jag fått nog av den här dagen med sina ångestattacker. I morgon har jag som sagt terapi och apoteksbesök och så måste jag få tag på min kontaktperson så att jag kan få recept på Ataraxen så att jag har hemma för om jag fattat saken rätt så ska mobila inte komma mer efter i morgon.
Ny dag, nya tag i morgon alltså.
så är det
Att ha panikångest är lite som att vara en svala som är höjdrädd. Man vet att man har en massa kapacitet men man vågar inte använda den utan låser in sig i sitt eget lilla privata fängelse där helt tokiga tankar virvlar runt, fast man vet att det är något som inte kan hända.
Livet blir till en liten kub, liten som en ärta, där man springer skrikande omkring och hoppas att hjärtat ska sluta rusa, svetten sluta droppa och musklerna ska slappna av. Det finns inget försvar, ingen plan över hur man ska leva sitt liv, det bara rullar på, dag ut och dag in, sekund för sekund. För längre fram än så kan man inte tänka när paniken sköljer över en. Tick tack, svarta jeans, t-shirt med Guligantryck, tofflorna ligger slängda bredvid sängen. Håret vått av ångestsvett, snabba ryck med huvudet för att finna ett sätt att hålla munnen stängd utan att allt domnar bort.
Lägenheten nystädad, inget mer projekt att ta i. Leker med tanken på att ta mig ut, bort, lämna ångesten hemma och gå ut, springa mig bort från mig själv. Men kroppen vägrar medverka. Den lever sitt eget liv. Kramper i benen, kan inte, vågar inte svälja den egna saliven, andas, andas, andas skriker det i huvudet. Försök, försök, måste, måste lugna ner mig. Vill inte vara med mer, kan bara hoppas att det går över, tick tack, tick tack.
Livet blir till en liten kub, liten som en ärta, där man springer skrikande omkring och hoppas att hjärtat ska sluta rusa, svetten sluta droppa och musklerna ska slappna av. Det finns inget försvar, ingen plan över hur man ska leva sitt liv, det bara rullar på, dag ut och dag in, sekund för sekund. För längre fram än så kan man inte tänka när paniken sköljer över en. Tick tack, svarta jeans, t-shirt med Guligantryck, tofflorna ligger slängda bredvid sängen. Håret vått av ångestsvett, snabba ryck med huvudet för att finna ett sätt att hålla munnen stängd utan att allt domnar bort.
Lägenheten nystädad, inget mer projekt att ta i. Leker med tanken på att ta mig ut, bort, lämna ångesten hemma och gå ut, springa mig bort från mig själv. Men kroppen vägrar medverka. Den lever sitt eget liv. Kramper i benen, kan inte, vågar inte svälja den egna saliven, andas, andas, andas skriker det i huvudet. Försök, försök, måste, måste lugna ner mig. Vill inte vara med mer, kan bara hoppas att det går över, tick tack, tick tack.
Sjuk i själen
Jag tror att det jobbigaste med panikångest är det irrationella i det hela. Jag menar, jag är livrädd för något som inte kan hända. Jag vet att det inte kan hända, men likt förbannat så är jag livrädd för det, så rädd att kroppen då och då får tuppjuck och blir som en maskin som rusar helt utan kontroll. Det är om om kroppen och själen och tanken vore tre helt skilda ting som inte kan prata med varandra, inte kan komma överrens. Jag vet en sak, känner en annan och tänker en tredje.
Tja. Någon dag så kanske jag kan kalla mig frisk men just nu känner jag mig faktiskt rejält sjuk i själen.
Tja. Någon dag så kanske jag kan kalla mig frisk men just nu känner jag mig faktiskt rejält sjuk i själen.
Panikattack
Som vanligt när jag står inför något obehagligt, som att ringa och säga att jag inte kommer på bröllopet, så fick jag en panikattack. Det hela började som det brukar, med en tanke, en aning av otrevligt, en anspänning i käkarna. Handsvett, svett överhuvdtaget, hjärtat som slår (idag är sista gången de kommer hem och tar mitt blodtryck om min puls. Än så länge så har det varit nerslående, hjärtat pickar på som en hackspett i kroppen på mig) käkarna som blir allt med ihopbitna, den förtvivlade känslan av ostadighet, yrsel, trycket med tungan mot tänderna tills hela ansiktet domnar bort, hyperventilering.
Jag gick och lade mig rätt snabbt när jag kände att "nu är det dags igen". Försökte tänka på annat, positiva tankar, rationella tankar, men det är som om det bara inte går att koppla om synapserna i hjärnan. Min hjärna har bestämt sig för att det är en överhängande fara att jag kommer få ett krampanfall, svälja tungan, dö, bli galen.
Jag lyckades ta mig upp och sprang ut i köket för att ta min sista utväg. Farsans gamla sömntabletter. Jag har några kvar som jag nallar av när allt blir alldeles för jobbigt. Kämpade med att svälja, vågar inte svälja, tänk om tungan åker med ner i halsen och kväver mig. Men till slut fick jag ner tabletterna och sprang, rusade till sängen igen där jag slängde mig raklång, borrade ner huvudet i kudden medan jag försökte med alla de där strategierna jag har för att bryta tankarna och känslan. Andas i fyrkant, räkna bakåt från hundra och allt vad det är.
Men efter en halvtimma så kickade pillren in så nu är jag så trött så trött. Men jag har ingen ångest i alla fall.
Jag gick och lade mig rätt snabbt när jag kände att "nu är det dags igen". Försökte tänka på annat, positiva tankar, rationella tankar, men det är som om det bara inte går att koppla om synapserna i hjärnan. Min hjärna har bestämt sig för att det är en överhängande fara att jag kommer få ett krampanfall, svälja tungan, dö, bli galen.
Jag lyckades ta mig upp och sprang ut i köket för att ta min sista utväg. Farsans gamla sömntabletter. Jag har några kvar som jag nallar av när allt blir alldeles för jobbigt. Kämpade med att svälja, vågar inte svälja, tänk om tungan åker med ner i halsen och kväver mig. Men till slut fick jag ner tabletterna och sprang, rusade till sängen igen där jag slängde mig raklång, borrade ner huvudet i kudden medan jag försökte med alla de där strategierna jag har för att bryta tankarna och känslan. Andas i fyrkant, räkna bakåt från hundra och allt vad det är.
Men efter en halvtimma så kickade pillren in så nu är jag så trött så trött. Men jag har ingen ångest i alla fall.
Bröllop eller inte?
Det lutar åt att detta är en bra dag, förutom klumpen i halsen. Det gör ont i bröstet när jag sväljer. Men som tur är så känner jag igen det hela. Det är lite irriterat i matstrupen eftersom magen är sur så det är bara att ta magmedicin i några dagar så går det bort. Det heter nått det där men inte sjutton kan jag påminna mig om vad det heter.
Ute är himlen stålgrå men solen lyser ändå igenom molnen då och då så att världen lyser upp. Chips låg nyss på en solig plätt på golvet och sträckte ut sig men nu så har hon fattat posto i fönstret och vakar över världen.
Idag har jag precis inget inplanerat. I morgon är det terapi, men det är också det enda. På lördag är det dags för bröllop i Trollhättan. Det är min kusin som ska gifta sig. Jag är vansinnigt osäker på om jag ska åka eller om jag ska ringa och säga att jag tyvärr inte kan komma på grund av min hälsa. För att komma till Trollhättan måste jag åka buss i flera timmar och sedan ska man vara social och sitta med en massa okända människor och äta, två av mina värsta mardrömmar. Sen ska jag hitta någonstans att sova, vakna bakfull långt hemifrån och åka buss hem igen.
"Men hur tänkte du när du tackade ja till inbjudan då idiot", undrar den nyfikne läsaren? Jo, jag tänkte dricka, så enkelt var det. Jag menar, det är bröllop så då är det ju helt ok att vara full här i vårt vackra land. Men det är det som är problemet. Jag vill inte dricka när jag mår såhär ostabilt. Jag vet ju att jag bara mår sämre om jag dricker så nu har jag fått ett rejält problem att fundera på.
Å ena sidan så vore det snorskoj att gå på bröllop, träffa släkten och festa. Men, men, men. Jag borde inte dricka som det är nu som sagt. Så det lutar åt att jag får ta skam i hand och ringa och säga att jag tyvärr inte kan komma på grund av min hälsa. De kommer säkert både att förstå och klara sig alldeles utmärkt utan min medverkan. Men det känns kass eftersom jag sett fram mot det hela länge nu.
Vilket lyxproblem, jösses.
Ute är himlen stålgrå men solen lyser ändå igenom molnen då och då så att världen lyser upp. Chips låg nyss på en solig plätt på golvet och sträckte ut sig men nu så har hon fattat posto i fönstret och vakar över världen.
Idag har jag precis inget inplanerat. I morgon är det terapi, men det är också det enda. På lördag är det dags för bröllop i Trollhättan. Det är min kusin som ska gifta sig. Jag är vansinnigt osäker på om jag ska åka eller om jag ska ringa och säga att jag tyvärr inte kan komma på grund av min hälsa. För att komma till Trollhättan måste jag åka buss i flera timmar och sedan ska man vara social och sitta med en massa okända människor och äta, två av mina värsta mardrömmar. Sen ska jag hitta någonstans att sova, vakna bakfull långt hemifrån och åka buss hem igen.
"Men hur tänkte du när du tackade ja till inbjudan då idiot", undrar den nyfikne läsaren? Jo, jag tänkte dricka, så enkelt var det. Jag menar, det är bröllop så då är det ju helt ok att vara full här i vårt vackra land. Men det är det som är problemet. Jag vill inte dricka när jag mår såhär ostabilt. Jag vet ju att jag bara mår sämre om jag dricker så nu har jag fått ett rejält problem att fundera på.
Å ena sidan så vore det snorskoj att gå på bröllop, träffa släkten och festa. Men, men, men. Jag borde inte dricka som det är nu som sagt. Så det lutar åt att jag får ta skam i hand och ringa och säga att jag tyvärr inte kan komma på grund av min hälsa. De kommer säkert både att förstå och klara sig alldeles utmärkt utan min medverkan. Men det känns kass eftersom jag sett fram mot det hela länge nu.
Vilket lyxproblem, jösses.
Allmänt svammel
Äsch. Ännu en dag som inte blivit någon hit direkt. Jag har inte ens varit ute för det regnar så förbenat. Egentligen så borde jag åka till affären och köpa mjölk och cigg och nått att äta men jag bara orkar inte ge mig ut i allt det våta. Men lite har jag fått gjort i alla fall. Städat i köket så att det är presentabelt om man skulle få besök (hahahahahahahahahahahah, vänta, jag bara måste skratta färdigt först).
En tvättid får jag sätta upp med. Det kanske man skulle kunna göra idag i alla fall. Då behöver jag ju inte gå ut men kommer i alla fall ur lägenheten i några minuter. Bättre än ingenting liksom.
Den där klumpen i halsen är kvar, det känns mycket obehagligt. Men jag ska ta en magmedicin som Katrin lämnade kvar så kanske det blir bättre.
Min stackars son lider av sin medicin. Jag vet hur jobbigt det kan vara att starta upp en ny antideppmedicin. En massa konstiga sensationer, tunnelseende, obehag när skräpet som man samlat på sig i själen flyter upp till ytan. Jag hoppas det vänder snart för honom så att han får de positiva verkningarna av medicinen. Det känns kass när ens barn lider, man vet inte vilket håll man ska vända sig för man våndas så. Speciellt när hans besvär beror på mig själv. Han har ärvt den känsliga själen av mig och sen har jag dessutom på det varit en kass far.
Jag har varit åt helvete för sträng och mästrande och diktatorisk mot min äldsta son. Låtit mitt dåliga humör gå ut över honom och dessutom supit och rumlat runt. Men det är inte mycket jag kan göra åt det nu förutom att försöka behålla den goda kontakt vi fått nu när han är vuxen.
Det finns mycket man kan ångra i livet. Men samtidigt så skulle man ju inte vara den man var utan sina upplevelser. Man får ta det goda med det onda. Liksom.
En tvättid får jag sätta upp med. Det kanske man skulle kunna göra idag i alla fall. Då behöver jag ju inte gå ut men kommer i alla fall ur lägenheten i några minuter. Bättre än ingenting liksom.
Den där klumpen i halsen är kvar, det känns mycket obehagligt. Men jag ska ta en magmedicin som Katrin lämnade kvar så kanske det blir bättre.
Min stackars son lider av sin medicin. Jag vet hur jobbigt det kan vara att starta upp en ny antideppmedicin. En massa konstiga sensationer, tunnelseende, obehag när skräpet som man samlat på sig i själen flyter upp till ytan. Jag hoppas det vänder snart för honom så att han får de positiva verkningarna av medicinen. Det känns kass när ens barn lider, man vet inte vilket håll man ska vända sig för man våndas så. Speciellt när hans besvär beror på mig själv. Han har ärvt den känsliga själen av mig och sen har jag dessutom på det varit en kass far.
Jag har varit åt helvete för sträng och mästrande och diktatorisk mot min äldsta son. Låtit mitt dåliga humör gå ut över honom och dessutom supit och rumlat runt. Men det är inte mycket jag kan göra åt det nu förutom att försöka behålla den goda kontakt vi fått nu när han är vuxen.
Det finns mycket man kan ångra i livet. Men samtidigt så skulle man ju inte vara den man var utan sina upplevelser. Man får ta det goda med det onda. Liksom.
Hösten
Ok, det är ju bra att det finns lugnande, för annars vet jag just nu inte hur jag skulle klara mig. Men man blir så seeeeg av dem. Rejält trött. Lite pest eller kolera det där. Men jag föredrar allt att vara lite trött framför att vara superstressad över ingenting.
Regnet smattrar på taket som blyhagel och det känns att hösten är på väg/redan här. Urban cat skriver på sin blogg om årstidsväxlingarna och tycker att de inbjuder till förändring. Själv är jag helt klar över min åsikt. Vår till sommar, sommar till tidig höst är helt ok och vinter till vår. Men när vi går in i september så droppar jag ner livet i toan och spolar hårt. Folk pratar om hur mysigt det är att tända ljus och mysa på hösten och vintern men fan heller. Vill jag tända ljus så vill jag göra det i strålande solsken. Inte för att det blivt kolsvart uten klockan 15.00.
Det är mörkret som skrämmer mig och deppar till det hela. Regnet, kylan, snön gör inget. Alls faktiskt. Jag menar, en vacker höstdag med fallande löv, eller en gnistrande vinterdag där snön nästan bränner på ögonen och himlen är klarblå medan små dimmoln bildas vid varje utandning är inte fel alls. Men mörkret som härskar mest hela tiden är kass, kass, kass.
Men det är väl bara att vänja sig kan jag tro.
Regnet smattrar på taket som blyhagel och det känns att hösten är på väg/redan här. Urban cat skriver på sin blogg om årstidsväxlingarna och tycker att de inbjuder till förändring. Själv är jag helt klar över min åsikt. Vår till sommar, sommar till tidig höst är helt ok och vinter till vår. Men när vi går in i september så droppar jag ner livet i toan och spolar hårt. Folk pratar om hur mysigt det är att tända ljus och mysa på hösten och vintern men fan heller. Vill jag tända ljus så vill jag göra det i strålande solsken. Inte för att det blivt kolsvart uten klockan 15.00.
Det är mörkret som skrämmer mig och deppar till det hela. Regnet, kylan, snön gör inget. Alls faktiskt. Jag menar, en vacker höstdag med fallande löv, eller en gnistrande vinterdag där snön nästan bränner på ögonen och himlen är klarblå medan små dimmoln bildas vid varje utandning är inte fel alls. Men mörkret som härskar mest hela tiden är kass, kass, kass.
Men det är väl bara att vänja sig kan jag tro.
Klump i halsen
Fasen vad ont i halsen jag har. Det kommer sig av att jag i min ångest sväljer så hårt. Det känns hela tiden som om det sitter en klump i halsen och jag försöker svälja bort den där klumpen hela tiden. "Globus hystericus" har jag för mig att det heter. Jaja, i vilket fall som helst så blir resultatet att jag får ont i halsen och den där klumpen bara växer hela tiden.
Igår hade jag svårt att äta igen eftersom jag hade min tungnoja plus den där klumpen. Så det var först när jag petat i mig alla lugnande jag hade hemma och dessutom sömnmedicinen som jag kunde äta. Lax igår igen, det är så vansinningt gott med lax och wokgrönsaker med lite scampi i. Fått pippi på det. Hälsosamt är det med om jag fattat allt rätt.
Idag så tog jag alla mina lugnande mediciner redan i förhand så kanske jag inte går upp så i varv utan klarar att hålla mig lite i lugn och ro. Det enda jag vet att jag ska göra är att betala körkortsansökan och ringa till min ena terapeut som jag missade att jag hade en tid till igår.
Annars tänker jag inte göra mer än nödvändigt.
Igår hade jag svårt att äta igen eftersom jag hade min tungnoja plus den där klumpen. Så det var först när jag petat i mig alla lugnande jag hade hemma och dessutom sömnmedicinen som jag kunde äta. Lax igår igen, det är så vansinningt gott med lax och wokgrönsaker med lite scampi i. Fått pippi på det. Hälsosamt är det med om jag fattat allt rätt.
Idag så tog jag alla mina lugnande mediciner redan i förhand så kanske jag inte går upp så i varv utan klarar att hålla mig lite i lugn och ro. Det enda jag vet att jag ska göra är att betala körkortsansökan och ringa till min ena terapeut som jag missade att jag hade en tid till igår.
Annars tänker jag inte göra mer än nödvändigt.
Surögd
Håhåjaja. Så var det dags för en ny dag då igen.Vaknade av att jag drömde mardrömmar så det var lika bra att gå upp och sätta på kaffet. Nu sitter jag och väntar på att kaffet ska bli färdigt. Lite lagom grinögd och sur sitter jag här i min morgonrock och mina bruna tofflor och bara.... väntar.
Dagen har nog inte börjat än, på riktigt.
Dagen har nog inte börjat än, på riktigt.
Vems sak att bry sig?
Sådär ja. Då har psyk varit här och tagit blodtryck/puls och lämnat mediciner. Det är märkligt med det där med bemötande hur det påverkar kontakten med vårdpersonal. De som kom idag var inte alls lika stickiga som de var i går. De idag sade ungeför samma saker som de gjorde igår, men på ett annat sätt, så att jag iten behövde känna mig trängd utan kunde hålla med om att jag visst behöver röra på mig mer och att det är viktigt med aktiviteter för att jag ska ha en fungerande vardag.
Det var nog lite igår så att den ena av personalen är inne på Tough love som det heter så hon nöp mig lite i örat och det är något jag har svårt för. Jag har svårt för när auktoriteter säger åt mig vad jag ska göra. Men de idag var mycket smartare och gav informationen som ett förslag och det kan jag leva med. Samma sak, olika reslultat.
Jag har råkat ut för de mest skilda bemötanden inom psykiatrin. Det värst var väl när jag låg på missbruk och man kunde läsa föraktet i personalens ögon. De dömde bort en direkt. Ingen tog kontakt förutom det dagliga läkarsamtalet, jag kände mig helt bortglömd där jag gick i korridorerna. Det var inte de att de var otrevliga på något sätt, förutom en karl som jag fick svårt för. Men de hade gett upp. De ser samma människor komma in, nerkörda och fulla gång på gång. Det klart det sliter, det förstår jag med. Det bästa vore om man satte upp en 5 årsgräns på hur länge någon ska jobba med missbrukare, sen får man givetvis hitta på ett sätt att föra vidare den kompetens de hinner bygga upp till den nya personalen. Man kunde kanske tänka sig någon sorts skiftgång i ett halvår så att de nya hann få lite hum om hur det funkar.
Jag tror överhuvudtaget på rotation inom vården. JAg kunde ju själv känna en uppgivenhet i mitt yrke när jag jobbade. Samma problem, samma krämpor och det slutade alltid med döden vad man än gjorde. Men samtidigt så älskar jag gamla människor för de har så mycket att ge, så mycket att berätta. Jag kunde ibland planera "vila dag" på jobbet. En dag när jag inte gjorde allt det där andra man hela tiden springe omkring och gör, lägger om sår, skriver vårdplaner, pratar med anhöriga, läkare, distriktsarbetsterapin, sjukgymnasten, dokumenterar och sorterar en satans massa papper som hela tiden dimper ner.
Nä, då ringde jag på dörren till de patienter jag visste var ensamast eller helt enkelt trevligast, sen satt vi och pratade i en timma eller 2 tills det var dags för nästa patient.
Det gav mig så mycket de där samtalen. Jag fick nya krafter och orkade med allt det där tråkiga man gör på jobbet ett tag till.
Bemötande i vården är a och o. För om inte vårdaren, som har betalt för att bry sig, gör det? Vem ska man då uppsöka? Man är ju där för att livet är pissigt och allt gått snett. Man åker ju knappast upp till psykakuten för att man känner sig lite ensam utan för att man mår akut dåligt i själen.
Det var nog lite igår så att den ena av personalen är inne på Tough love som det heter så hon nöp mig lite i örat och det är något jag har svårt för. Jag har svårt för när auktoriteter säger åt mig vad jag ska göra. Men de idag var mycket smartare och gav informationen som ett förslag och det kan jag leva med. Samma sak, olika reslultat.
Jag har råkat ut för de mest skilda bemötanden inom psykiatrin. Det värst var väl när jag låg på missbruk och man kunde läsa föraktet i personalens ögon. De dömde bort en direkt. Ingen tog kontakt förutom det dagliga läkarsamtalet, jag kände mig helt bortglömd där jag gick i korridorerna. Det var inte de att de var otrevliga på något sätt, förutom en karl som jag fick svårt för. Men de hade gett upp. De ser samma människor komma in, nerkörda och fulla gång på gång. Det klart det sliter, det förstår jag med. Det bästa vore om man satte upp en 5 årsgräns på hur länge någon ska jobba med missbrukare, sen får man givetvis hitta på ett sätt att föra vidare den kompetens de hinner bygga upp till den nya personalen. Man kunde kanske tänka sig någon sorts skiftgång i ett halvår så att de nya hann få lite hum om hur det funkar.
Jag tror överhuvudtaget på rotation inom vården. JAg kunde ju själv känna en uppgivenhet i mitt yrke när jag jobbade. Samma problem, samma krämpor och det slutade alltid med döden vad man än gjorde. Men samtidigt så älskar jag gamla människor för de har så mycket att ge, så mycket att berätta. Jag kunde ibland planera "vila dag" på jobbet. En dag när jag inte gjorde allt det där andra man hela tiden springe omkring och gör, lägger om sår, skriver vårdplaner, pratar med anhöriga, läkare, distriktsarbetsterapin, sjukgymnasten, dokumenterar och sorterar en satans massa papper som hela tiden dimper ner.
Nä, då ringde jag på dörren till de patienter jag visste var ensamast eller helt enkelt trevligast, sen satt vi och pratade i en timma eller 2 tills det var dags för nästa patient.
Det gav mig så mycket de där samtalen. Jag fick nya krafter och orkade med allt det där tråkiga man gör på jobbet ett tag till.
Bemötande i vården är a och o. För om inte vårdaren, som har betalt för att bry sig, gör det? Vem ska man då uppsöka? Man är ju där för att livet är pissigt och allt gått snett. Man åker ju knappast upp till psykakuten för att man känner sig lite ensam utan för att man mår akut dåligt i själen.
En förklaring
Nu är det många som tycker att den där Jonas fan får ta sig i kragen och sluta gnälla som en jättebebebis. Inte vara så självcentrerad. Men tycker man det har man inte riktigt fattat syftet med den här bloggen.
Den är min ventil. Här kommer allt var jag har i själen ut som när man tömmer en böld. Självcentrerat? Ja det klart, bloggen handlar om mig och mitt liv. Här tillåter jag mig själv att bara tänka på mig själv, här behöver jag inte konstra till det eller ta hänsyn till någon förutom mig själv.
Jag är ju inte såhär gnällig eller självcenterad IRL. Jag har jobbat i nästan hela mitt yrkesversamma liv med att ta hand om andra och utgå från deras behov och jag var förbannat duktig på det med. Det var inte ofta jag inte lyckades nå fram till mina patienter. Jag kom ihop mig med en patients anhöriga en gång men det berodde mer på bristande kommunikation än på att jag inte gjorde rätt.
Jag är vårdande och bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor, men här på bloggen lägger jag det åsido för att hälla ur mig allt som finns inuti mitt bröst. Jag håller inte på att prata om hur usel jag känner mig, hur ofta jag gråter eller att jag mår dåligt när jag pratar med mina vänner och bekanta. Snarare undviker jag ämnet för att jag förstår att det är jobbigt att lyssna på. Men här på bloggen så är det ju så fiffigt att man behöver inte lyssna om man inte vill. Det är bara till att strunta i att läsa om man inte tycker om det man läser eller mig som person.
Irl så är jag skojfrisk. För skojfrisk kanske, fick skäll av min son som är lite förbannad på mig för att jag skojar bort alla mina problem. Men det gör jag för att skydda mig själv och för att andra ska slippa lyssna till min klagosång.
JAg tänker fortsätta använda den här bloggen till att "tömma bölden" med. Det får mig att må bra av att sätta mina tankar på pränt och anledningen till att jag valt bloggen som medel istället för att bara skriva dagbok är att jag här får chansen att få respons på det jag skriver. Många gånger så lyfter livet en bra bit när man märker att folk faktiskt bryr sig om hur man mår, folk man aldrig sett i verkligheten. Även de opponerande kommentarerna är bra för de tvingar mig till att tänka lite, vrida och vända på mina tankar och kanske komma på nya sätt att se saker på som jag inte kommit på själv.
Det enda man skulle vilja vara utan är de rent elaka kommentarerna, senast nu från Orvar och Klimpen. Jag undrar om de själva förstår hur det känns att bli påhoppad på det sättet. Men troligen så tänker inte sådana människor så långt och känner sig skddade eftersom de sitter bakom en dator och då kan man skriva lite vad som helst verkar det som. Klimpen är jag förbannad på, men det är för att han hoppar på mina stackars bloggkamrater som inte gjort en fluga förnär. Orvar tycker jag förbannat synd om samtidigt som jag hoppas att han inte träffar patienter som mår dåligt för då är han rent farlig i sitt yrke.
Men tänk på den här bloggen som ett koncentrat. Lite som de där små juiceförpackningarna man köper i affären och som måste spädas med vatten för att det ska bli drickbart. För att få en hel bild av mig är det en massa delar som fattas här på bloggen och som man måste tillsätta för att det ska ge en sann bild av WoB.
Ville bara förklara mig innan folk börjar tro att jag är som jag här på bloggen jämt och ständigt och det kan jag berätta att det är jag inte.
Den är min ventil. Här kommer allt var jag har i själen ut som när man tömmer en böld. Självcentrerat? Ja det klart, bloggen handlar om mig och mitt liv. Här tillåter jag mig själv att bara tänka på mig själv, här behöver jag inte konstra till det eller ta hänsyn till någon förutom mig själv.
Jag är ju inte såhär gnällig eller självcenterad IRL. Jag har jobbat i nästan hela mitt yrkesversamma liv med att ta hand om andra och utgå från deras behov och jag var förbannat duktig på det med. Det var inte ofta jag inte lyckades nå fram till mina patienter. Jag kom ihop mig med en patients anhöriga en gång men det berodde mer på bristande kommunikation än på att jag inte gjorde rätt.
Jag är vårdande och bryr mig väldigt mycket om mina medmänniskor, men här på bloggen lägger jag det åsido för att hälla ur mig allt som finns inuti mitt bröst. Jag håller inte på att prata om hur usel jag känner mig, hur ofta jag gråter eller att jag mår dåligt när jag pratar med mina vänner och bekanta. Snarare undviker jag ämnet för att jag förstår att det är jobbigt att lyssna på. Men här på bloggen så är det ju så fiffigt att man behöver inte lyssna om man inte vill. Det är bara till att strunta i att läsa om man inte tycker om det man läser eller mig som person.
Irl så är jag skojfrisk. För skojfrisk kanske, fick skäll av min son som är lite förbannad på mig för att jag skojar bort alla mina problem. Men det gör jag för att skydda mig själv och för att andra ska slippa lyssna till min klagosång.
JAg tänker fortsätta använda den här bloggen till att "tömma bölden" med. Det får mig att må bra av att sätta mina tankar på pränt och anledningen till att jag valt bloggen som medel istället för att bara skriva dagbok är att jag här får chansen att få respons på det jag skriver. Många gånger så lyfter livet en bra bit när man märker att folk faktiskt bryr sig om hur man mår, folk man aldrig sett i verkligheten. Även de opponerande kommentarerna är bra för de tvingar mig till att tänka lite, vrida och vända på mina tankar och kanske komma på nya sätt att se saker på som jag inte kommit på själv.
Det enda man skulle vilja vara utan är de rent elaka kommentarerna, senast nu från Orvar och Klimpen. Jag undrar om de själva förstår hur det känns att bli påhoppad på det sättet. Men troligen så tänker inte sådana människor så långt och känner sig skddade eftersom de sitter bakom en dator och då kan man skriva lite vad som helst verkar det som. Klimpen är jag förbannad på, men det är för att han hoppar på mina stackars bloggkamrater som inte gjort en fluga förnär. Orvar tycker jag förbannat synd om samtidigt som jag hoppas att han inte träffar patienter som mår dåligt för då är han rent farlig i sitt yrke.
Men tänk på den här bloggen som ett koncentrat. Lite som de där små juiceförpackningarna man köper i affären och som måste spädas med vatten för att det ska bli drickbart. För att få en hel bild av mig är det en massa delar som fattas här på bloggen och som man måste tillsätta för att det ska ge en sann bild av WoB.
Ville bara förklara mig innan folk börjar tro att jag är som jag här på bloggen jämt och ständigt och det kan jag berätta att det är jag inte.
Döden
Jag är då rädd för döden att tankarna upptar en stor del av mitt liv. Man kommer inte undan. Ingen nu levande människa kommer vara levande om 150 år. Vi kommer alla vara borta, stor som liten, kvinna som man, rik som fattig, lugna, stabila människor och vi oroliga själar. Alla kommer vara döda. Det är det ENDA man kan vara säker på här i livet och det skrämmer arslet av mig.
Det kanske vore lättare om jag inte var angostiker. Kanske skulle jag finna ro i tanken på att det finns en himmel. Eller tvärtom, en tro på evig utsläckning. Men jag kan inte tro på vare det ena eller det andra. Jag kan inte försonas med tanken på att allt bara ska ta slut. Alla minnen jag har ska bara försinna, alla känslor jag någonsin känt ska upplösas till ingenting.
Det gör mig vettskrämd.
Det kanske vore lättare om jag inte var angostiker. Kanske skulle jag finna ro i tanken på att det finns en himmel. Eller tvärtom, en tro på evig utsläckning. Men jag kan inte tro på vare det ena eller det andra. Jag kan inte försonas med tanken på att allt bara ska ta slut. Alla minnen jag har ska bara försinna, alla känslor jag någonsin känt ska upplösas till ingenting.
Det gör mig vettskrämd.
Herre hjälp mig
Oh, lord, help me walk
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.
And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release these chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by- by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Another mile, just one more mile;
I'm tired of walkin' all alone.
And lord, help me to smile
Another smile, just one more smile;
Don't think I can do things on my own.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by - by myself.
But now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Oh come down from Your golden throne to me, to lowly me;
I need to feel the touch of Your tender hand.
Release these chains of darkness
Let me see, Lord let me see;
Just where I fit into your master plan.
I never thought I needed help before;
Thought that I could get by- by myself.
Now I know I just can't take it any more.
And with a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
With a humble heart, on bended knee,
I'm beggin' You please for help
Tiden tar slut
Ät inga äpplen
HAhaha, såg en rolig sak på min sons Tribal wars sida.
Äpple=Vitamin
Vitamin=Kraft
Kraft=Makt
Makt=Pengar
Pengar=Fruga
Fruga=Aids
Aids=Död
Så Vem Vill Ha Ett Äpple??
Det är som jag brukar säga. Frukt är inte godis. Frukt är en växt.
Äpple=Vitamin
Vitamin=Kraft
Kraft=Makt
Makt=Pengar
Pengar=Fruga
Fruga=Aids
Aids=Död
Så Vem Vill Ha Ett Äpple??
Det är som jag brukar säga. Frukt är inte godis. Frukt är en växt.
Trött, fet och nere. Vilken toppenkille va?
Nä. Jag har ont i skallen, det regnar ute och jag är så låg man kan bli utan att det ska kännas sjukligt. Som tur är så är jag rejält trött med så jag funderer på att bara gå och lägga mig för att sova bort allt. Domna bort, somna in i några timmar och kanske vakna på bättre humör. Få drömma goda drömmar och inga maror som jag drömde i natt.
Eller så skiter jag i allt, sätter mig på en stol i köket och tittar ut på Viskan medan blodet pulserar i mina öron. Igår var trycket lite lägre och även pulsen lite lägre, men jag ligger fortfarande alldeles för högt i både blodtryck och puls för att jag ska känna mig nöjd med det. Det sliter hårt på hjärtat att pumpa så fort hela tiden, när man hela tiden ligger över 100 i puls fast man vilar. Tur vi har starka hjärtan i min familj. Vårt öde dikteras istället av Herr Cancer som hemsöker oss och då och då plockar en av oss. Uscha, det vill jag inte ha. Jag måste sluta röka. Snart.
Nä, jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Spänd som en fiolsträng, nu hade det suttit bra med en massage av axlar och nacke och rygg. Men man kan inte få allt man vill ha säger de. Fast det vore roligt om man fick nått någongång. Fast nu tar jag i igen. Jag har mycket i livet att vara glad över, det vet jag. Men det tar emot sådana här dagar att koppla om hjärnan till att tänka positiva tankar och lägga om sitt känsloläge.
Tja, det får bli en kopp kaffe till och en cigg, sen får jag se vad jag gör med den här dagen. Det känns hela tiden som om jag glömt något men jag kan inte komma på vad det är. Får gå igenom mina räkningar och se så att det inte är en sådan jag har glömt att betala. Nått är det i alla fall. Tja, det visar sig väl om det nu är så.
Eller så skiter jag i allt, sätter mig på en stol i köket och tittar ut på Viskan medan blodet pulserar i mina öron. Igår var trycket lite lägre och även pulsen lite lägre, men jag ligger fortfarande alldeles för högt i både blodtryck och puls för att jag ska känna mig nöjd med det. Det sliter hårt på hjärtat att pumpa så fort hela tiden, när man hela tiden ligger över 100 i puls fast man vilar. Tur vi har starka hjärtan i min familj. Vårt öde dikteras istället av Herr Cancer som hemsöker oss och då och då plockar en av oss. Uscha, det vill jag inte ha. Jag måste sluta röka. Snart.
Nä, jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Spänd som en fiolsträng, nu hade det suttit bra med en massage av axlar och nacke och rygg. Men man kan inte få allt man vill ha säger de. Fast det vore roligt om man fick nått någongång. Fast nu tar jag i igen. Jag har mycket i livet att vara glad över, det vet jag. Men det tar emot sådana här dagar att koppla om hjärnan till att tänka positiva tankar och lägga om sitt känsloläge.
Tja, det får bli en kopp kaffe till och en cigg, sen får jag se vad jag gör med den här dagen. Det känns hela tiden som om jag glömt något men jag kan inte komma på vad det är. Får gå igenom mina räkningar och se så att det inte är en sådan jag har glömt att betala. Nått är det i alla fall. Tja, det visar sig väl om det nu är så.
Pengar på banken
JAg sitter och funderar på om jag vore lyckligare om jag haft en massa pengar istället för att som nu vara ständigt pank och jagad av fogden. Men jag tror inte det. Mitt problem sitter i själen och inte på bankkontot.
Visst vore det trevligt att slippa bry sig om pengar hela tiden, men jag tror inte jag skulle må så mycket bättre, skillnaden skulle vara att jag låg och vred mig i en dyr säng istället för en madrass på golvet när ångesten hemsöker mig.
Jag har ju under de 17 år jag lidit av min ångest levt väldigt olika sorters liv. Jag har varit timanställd med osäker inkomst, haft familj och inga skulder, jag har bott i eget hus på landet, jag har läst på högskolan med den ekonomin man får då, jag har varit chef och sjuksköterksa, bott ensam i bostadsrätt och haft allt från inga skulder alls till några tusen.
Jag har levt med en kvinna och haft en stor familj och varit sjukskriven med den krassliga ekonomi som den kombinationen ger. Nu sitter jag utblottad och pank i en lägenhet jag fått genom soc. Allt detta har jag gjort men hela tiden så har ångesten funnits där som sällskap när jag inte haft annat att göra.
Så det är nog så att pengar inte gör att man blir lyckligare. Möjligen en aning tryggare.
Visst vore det trevligt att slippa bry sig om pengar hela tiden, men jag tror inte jag skulle må så mycket bättre, skillnaden skulle vara att jag låg och vred mig i en dyr säng istället för en madrass på golvet när ångesten hemsöker mig.
Jag har ju under de 17 år jag lidit av min ångest levt väldigt olika sorters liv. Jag har varit timanställd med osäker inkomst, haft familj och inga skulder, jag har bott i eget hus på landet, jag har läst på högskolan med den ekonomin man får då, jag har varit chef och sjuksköterksa, bott ensam i bostadsrätt och haft allt från inga skulder alls till några tusen.
Jag har levt med en kvinna och haft en stor familj och varit sjukskriven med den krassliga ekonomi som den kombinationen ger. Nu sitter jag utblottad och pank i en lägenhet jag fått genom soc. Allt detta har jag gjort men hela tiden så har ångesten funnits där som sällskap när jag inte haft annat att göra.
Så det är nog så att pengar inte gör att man blir lyckligare. Möjligen en aning tryggare.
Låg
Fan vilken skön huvudvärk jag har. En såndär som tar över hela skallen och dunkar bort den allra minsta gnutta trivsel i tillvaron. Tur det finns värktabletter.
Jag är fortfarande lite låg över gårdagens diskussion med mobila psykteamet. Mår dåligt av det av två anledningar. Den ena är för att jag ju absolut inte ville anklaga dem eller hoppa på dem för att de försökte peppa mig, den andra är för att jag är lite ledsen över att dagens paradigm kring detta med ångest ligger så långt från hur jag ser på det. Försöker man säga att det hela beror på kemi i skallen och inte på något annat så säger alla att man har fel. Men det var ingen som trodde på att jorden var rund för 800 år sedan heller.
Regnar ute gör det med. Såklart. Öser ner. Jag tror jag hoppar över den här dagen, släcker den som ett ljus, somnar om och bara försvinner ett tag. Livsledan är total. Det finns inget som lockar med att vara vaken. För några ynka dagar så kände jag mig levande när Katrin var här och det fanns en levande människa att lyssna till, men nu är allt tyst igen och ingen river ner halva toaletten när den är där inne.
Jag vet hur jag ska hantera min ångest, eller vet lite i alla fall. Men livsledan har jag ingen aning vad jag ska göra åt. Den äter upp mig innifrån, tuggar i sig hjärta och lungor, allt den vidrör svartnar och dör.
Äh. Jag tar en kopp kaffe till, en cigarett och plockar i mig medicinen som de kom med igår så kanske det känns bättre efter ett tag.
Jag är fortfarande lite låg över gårdagens diskussion med mobila psykteamet. Mår dåligt av det av två anledningar. Den ena är för att jag ju absolut inte ville anklaga dem eller hoppa på dem för att de försökte peppa mig, den andra är för att jag är lite ledsen över att dagens paradigm kring detta med ångest ligger så långt från hur jag ser på det. Försöker man säga att det hela beror på kemi i skallen och inte på något annat så säger alla att man har fel. Men det var ingen som trodde på att jorden var rund för 800 år sedan heller.
Regnar ute gör det med. Såklart. Öser ner. Jag tror jag hoppar över den här dagen, släcker den som ett ljus, somnar om och bara försvinner ett tag. Livsledan är total. Det finns inget som lockar med att vara vaken. För några ynka dagar så kände jag mig levande när Katrin var här och det fanns en levande människa att lyssna till, men nu är allt tyst igen och ingen river ner halva toaletten när den är där inne.
Jag vet hur jag ska hantera min ångest, eller vet lite i alla fall. Men livsledan har jag ingen aning vad jag ska göra åt. Den äter upp mig innifrån, tuggar i sig hjärta och lungor, allt den vidrör svartnar och dör.
Äh. Jag tar en kopp kaffe till, en cigarett och plockar i mig medicinen som de kom med igår så kanske det känns bättre efter ett tag.
30 år åt helvete
På tal om en kommentar från ett stycke Orvar. Fy fan för att gå i pension och veta att man slösat bort 30 år av sitt liv på något man avskyr och arbetat med, för, människor man föraktar.
Det kan inte kännas som ett bra avslut på livet och veta det.
Det kan inte kännas som ett bra avslut på livet och veta det.
Livsledan och ...
Livsledan och ångesten överfaller mig igen. Känner mest för att bara lägga mig och sova tills det blir morgon igen, men det är ju rätt många timmar kvar innan man kan lägga sig. Så jag får hitta på något.
Jag förstår inte varför männiksor, både i och utanför vården, hela tiden vänder på problemet och ser det från fel håll. "Om du bara aktiverar dig ska du se att du mår bättre". "Om du bara äter rätt så kommer du må bättre", "Om du bara tänker positivt" ska du se att du kommer må mycket bättre.
Hade en häftigt uppflammad diskussion med psykpersonalen som var här för att ta min puls och mitt blodtryck och även lämna tabletter jag kan ta om det blir jobbigt i själen. Väl så. Men så pratades det om att bara....
Så blev jag förbannad och svarade tillbaka och hela diskussionen höll på att spåra ur totalt, men som tur var så sansade vi oss alla tre. MEn man känner sig påhoppad.
När en sån som Klimpen eller Klumpen eller Plumpen eller vad det nu är han kallar sig skäller så känns det mest som när en såndär liten råttstor jycke gläfser. Han förstår liksom inte bättre, fick väl inga leksaker när han var liten eller nått, alltså sitter han och läser bloggar han avskyr och hatar personer han aldrig vare sig sett, mött eller pratat med. Men den kategorien är väl mest irriterande som mygg på en grillkväll.
Men när folk som arbetar med psyk sätter igång och trivialiserar problematiken känns det djupt i hjärteroten. För om inte de vill vara med och förstå vart ska man då vända sig? Jag försökte förklara att jag levt med detta i 17 år och att jag kan det mesta som är sagt om ångest och att jag även kan berätta att det inte är så lätt som de sägs att bli frisk. Visst går det, men man måste få hjälp med mediciner och terapi. Att lägga hela ansvaret på den sjuka individen är att skuldbelägga den för att den inte "försöker" tillräckligt.
Sköterskan som var med sade att hon visst själv haft ångest. Så klart hon hade. Det ha alla mer eller mindre någon gång i livet. Men varje dag, varje natt i 17 år är lite annorlunda mot ett enstaka panikanfall eller ångest över att man inte gett barnen tillräcklig kärlek.
När jag ville prata om ångest utifrån ett kemiskt perspektiv var de inte ens intresserade av att disutera det. Jav använde, måhända lite drastiskt, schizofreni som jämförelse. Ingen ber en schizofren skärpa sig, börja motionera och tänk glada tankar så går det över. Men det bara skrattade de bort. Mitt andra argument för att problemet inte är så enkelt så att det bara går att "tänka bort" är att varför ska jag äta medicin om problemet ändå inte sitter i hjärnan. Då sade sköterskan att det är väldigt lite vi vet om hjärnan än så länge. Någonstans där tappade jag tråden.
Summan av det jag fattat av samtalet var att:
Det känns lite som att sanningen ligger någonstans mellan allt detta.. Jag är helt 100% säker på att man kommer omvärdera sin syn på ångest, dess uppkomst och dess behandling inom en 10-års period. Men just nu så är den regerande sanningen och enda tillåtna sätte att se på ångest som något som patienten själv styr. Det är helt enkelt på grund av allt detta som man bryr sig så lite om oss nerutiker som patientgrupp.
Jag förstår inte varför männiksor, både i och utanför vården, hela tiden vänder på problemet och ser det från fel håll. "Om du bara aktiverar dig ska du se att du mår bättre". "Om du bara äter rätt så kommer du må bättre", "Om du bara tänker positivt" ska du se att du kommer må mycket bättre.
Hade en häftigt uppflammad diskussion med psykpersonalen som var här för att ta min puls och mitt blodtryck och även lämna tabletter jag kan ta om det blir jobbigt i själen. Väl så. Men så pratades det om att bara....
Så blev jag förbannad och svarade tillbaka och hela diskussionen höll på att spåra ur totalt, men som tur var så sansade vi oss alla tre. MEn man känner sig påhoppad.
När en sån som Klimpen eller Klumpen eller Plumpen eller vad det nu är han kallar sig skäller så känns det mest som när en såndär liten råttstor jycke gläfser. Han förstår liksom inte bättre, fick väl inga leksaker när han var liten eller nått, alltså sitter han och läser bloggar han avskyr och hatar personer han aldrig vare sig sett, mött eller pratat med. Men den kategorien är väl mest irriterande som mygg på en grillkväll.
Men när folk som arbetar med psyk sätter igång och trivialiserar problematiken känns det djupt i hjärteroten. För om inte de vill vara med och förstå vart ska man då vända sig? Jag försökte förklara att jag levt med detta i 17 år och att jag kan det mesta som är sagt om ångest och att jag även kan berätta att det inte är så lätt som de sägs att bli frisk. Visst går det, men man måste få hjälp med mediciner och terapi. Att lägga hela ansvaret på den sjuka individen är att skuldbelägga den för att den inte "försöker" tillräckligt.
Sköterskan som var med sade att hon visst själv haft ångest. Så klart hon hade. Det ha alla mer eller mindre någon gång i livet. Men varje dag, varje natt i 17 år är lite annorlunda mot ett enstaka panikanfall eller ångest över att man inte gett barnen tillräcklig kärlek.
När jag ville prata om ångest utifrån ett kemiskt perspektiv var de inte ens intresserade av att disutera det. Jav använde, måhända lite drastiskt, schizofreni som jämförelse. Ingen ber en schizofren skärpa sig, börja motionera och tänk glada tankar så går det över. Men det bara skrattade de bort. Mitt andra argument för att problemet inte är så enkelt så att det bara går att "tänka bort" är att varför ska jag äta medicin om problemet ändå inte sitter i hjärnan. Då sade sköterskan att det är väldigt lite vi vet om hjärnan än så länge. Någonstans där tappade jag tråden.
Summan av det jag fattat av samtalet var att:
- Det är bara jag själv som kan kontrollera min ångest
- Problemet är inte kemiskt i hjärnan, fast man kan framkalla en ångestattack hon en individ genom att injicera mjölksyra.
- Mediciner kan hjälpa, men vi vet inte varför.
- Medan det bara är jag som kan styra ångest det så kan även mediciner hjälpa till, men bara när man inte pratar om det
- Genom att det bara är jag som kan styra min ångest så måste jag ju själv vilja ha ångest. Men det vill jag ju inte, det är jag säker på.
Det känns lite som att sanningen ligger någonstans mellan allt detta.. Jag är helt 100% säker på att man kommer omvärdera sin syn på ångest, dess uppkomst och dess behandling inom en 10-års period. Men just nu så är den regerande sanningen och enda tillåtna sätte att se på ångest som något som patienten själv styr. Det är helt enkelt på grund av allt detta som man bryr sig så lite om oss nerutiker som patientgrupp.
Regelbundna tider
Jag känner mig omåttligt stolt över mig själv som har ätit både frukost, lunch och nu ett mellanmål i form av en avacado. Till middag blir det stekt lax med wokgrönsaker och sallad. För en som brukar äta sin första tugga någon gång vid 9 tiden på kvällen är det inte illa alls att sköta maten. Känns som om det är i alla fall en liten sak jag kan bjuda mig själv på.
Min lunch
Minnet av en kopp kaffe
Men kaffet var i alla fall gott i morse
Det drack jag medan Chips låg uppe på bokhyllan och vaktade lägenheten
Vackra blommor
Blommorna jag fick av Katrin när hon kom hit står fortfarande rätt pigga i köket på bordet.
Den stilla morgonen
Så här vackert var det i morse vid halv 6 på morgonen, när dimman låg över Viskan och solen mornade sig stilla.
I väntan på doktorn
Så här satt jag och Katrin uppe på psyks väntrum i 5 timmar häromdagen. Katrin ser lagom road ut.
På g
Tja. Jag har fått på mig kläder, varit ute med soporna och, det bästa av allt, lagat Gula faran. Det hela var så löjligt som att kedjan hade hoppas. Det var bara att trä på den igen sen så kunde jag puttra runt på gården här utanför. Lite senare ska jag ta med en skiftnyckel och sträcka kedjen lite så att det inte händer en gång till. Sen ska jag till affären för att handla mjölk, salt och lite smått och gott. K höll på att bli galen på mig som inte hade någon mat i kylskåpet så jag får väl fylla på lite.
Frukost har jag ätit med, bara en sån sak. Jag som brukar gå hela dagen till kvällen innan jag börjar äta försöker skaffa mig vettigare vanor.
Kanske kan jag hålla depressionen och ångesten stången lite om jag gör vad jag kan för att må bra, som att äta regelbundet, försöka sköta min sömn, dra ner på koffein och nikotin och röra lite på mig varje dag.
Det är ialla fall vad alla säger åt mig skall ske bara jag gör allt det där. Jag vet inte. Jag har levt ett både aktivt och regelbundet liv men varit deppad och ångestdrabbad precis lika mycket som nu så jag vet inte. För mig känns det nog mer som att det är lite tvärt om. Jag missköter mig själv för att jag har ångest och depression, men det finns visst ingen som vill lyssna på det örat.
Det hela bottnar väl i att man ser på mitt tillstånd, depression och ångest, som något som jag får skylla mig själv att jag har. Man blir ifrågasatt precis hela tiden och det känns faktiskt rätt in i själen. Jag vet ju att människor bara menar väl, men ändå känns det lite kränkande när man får höra att bara man tar en promenad om dagen kommer depressionen och ångesten försvinna. Ingen säger åt en människa med schzofreni att skärpa sig och börja röra på sig för då kommer sjukdomen gå över. Ändå är det samma organ, hjärnan, som det blivit fel i.
Men jag vet inte som sagt. Men nu vet jag att jag ska dricka lite kaffe sedan var det som sagt affären på g.
Frukost har jag ätit med, bara en sån sak. Jag som brukar gå hela dagen till kvällen innan jag börjar äta försöker skaffa mig vettigare vanor.
Kanske kan jag hålla depressionen och ångesten stången lite om jag gör vad jag kan för att må bra, som att äta regelbundet, försöka sköta min sömn, dra ner på koffein och nikotin och röra lite på mig varje dag.
Det är ialla fall vad alla säger åt mig skall ske bara jag gör allt det där. Jag vet inte. Jag har levt ett både aktivt och regelbundet liv men varit deppad och ångestdrabbad precis lika mycket som nu så jag vet inte. För mig känns det nog mer som att det är lite tvärt om. Jag missköter mig själv för att jag har ångest och depression, men det finns visst ingen som vill lyssna på det örat.
Det hela bottnar väl i att man ser på mitt tillstånd, depression och ångest, som något som jag får skylla mig själv att jag har. Man blir ifrågasatt precis hela tiden och det känns faktiskt rätt in i själen. Jag vet ju att människor bara menar väl, men ändå känns det lite kränkande när man får höra att bara man tar en promenad om dagen kommer depressionen och ångesten försvinna. Ingen säger åt en människa med schzofreni att skärpa sig och börja röra på sig för då kommer sjukdomen gå över. Ändå är det samma organ, hjärnan, som det blivit fel i.
Men jag vet inte som sagt. Men nu vet jag att jag ska dricka lite kaffe sedan var det som sagt affären på g.
Bättre? Nä, inte speciellt
Fasen. Nu har det väl slagit slint i skallen på mig totalt eftersom jag var uppe 05.30 och satte på kaffet. Det gör mig nästan mer bekymrad över än min depression som fortfarande ekar i mig. Kan inte säga att det känns ok, men den värsta smärtan har vikt.
Igår var ju psyks mobila team här och tog blodtryck och puls på mig och det var fortarande lite väl mycket fart på både hjärtat och blodet. Men jag har vant mig vid den där hjärtklappning att jag inte ens tänker på det längre. Det är som det är liksom och hjärtat snurrar på i 120 slag / minut och blodtrycket ligger visst på 145/105. Men de mediciner, atarax som de skulle ha med sig fick jag inte. Får jag inte glömma att fråga om när de kommer idag.
Gula faran har ju gått sönder så jag tänkte jag skulle försöka kämpa mig igenom ångestens tunga dimma och titta lite på vad det kan vara som pajat. Nått är det i alla fall. Hoppas bara att det är nått enkelt och litet så att det inte blir dyrt.
Annars vet jag inte vad jag ska göra idag. Försöka ta en promenad, en liten kort en, bara för att komma ut ur lägenheten. Det blir ingen lång promenad, jag får börja med babysteps liksom.
Nä, nu ska jag in i duchen tänkte jag. Har så förbannat mycket myrkrypningar i benen att jag blir tokig. Kanske det ger sig under lite varmt vatten.
Igår var ju psyks mobila team här och tog blodtryck och puls på mig och det var fortarande lite väl mycket fart på både hjärtat och blodet. Men jag har vant mig vid den där hjärtklappning att jag inte ens tänker på det längre. Det är som det är liksom och hjärtat snurrar på i 120 slag / minut och blodtrycket ligger visst på 145/105. Men de mediciner, atarax som de skulle ha med sig fick jag inte. Får jag inte glömma att fråga om när de kommer idag.
Gula faran har ju gått sönder så jag tänkte jag skulle försöka kämpa mig igenom ångestens tunga dimma och titta lite på vad det kan vara som pajat. Nått är det i alla fall. Hoppas bara att det är nått enkelt och litet så att det inte blir dyrt.
Annars vet jag inte vad jag ska göra idag. Försöka ta en promenad, en liten kort en, bara för att komma ut ur lägenheten. Det blir ingen lång promenad, jag får börja med babysteps liksom.
Nä, nu ska jag in i duchen tänkte jag. Har så förbannat mycket myrkrypningar i benen att jag blir tokig. Kanske det ger sig under lite varmt vatten.
Ensam igen
Tystnaden börjar redan kännas betungande. Ensamheten börjar redan tära på mig. Saknar Katrins sällskap, en underbar vän som är alldeles för snäll för sitt eget bästa.
Men nu är det som det är. Här sitter jag ute i Viskafors där jag inte känner en kotte, mopeden är sönder och åka buss pallar jag inte. Inte nykter. JAg måste på något sätt bryta min isolering. Det kan aldrig vara bra att vara förvisad till sitt eget sällskap hela dagarna och nätterna. Mörka dunkla tankar väcks och växer i bröstet, gråten pockar på och förvirringen ökar.
Jag märkte hur mycket bätre man mår när man får umgås med någon man tycker om nu de här dagarna Katrin varit här, det är så mycket lättare att hålla ångesten stången tillsamans med någon som vet att man mår dåligt och man själv kan luta sig mot den vetskapen att man fortfaraden är värd något trots sin ångest, oro och depression.
Kampen mot ångesten kan jag bara ta själv. Det kan ingen hjälpa mig med, det är ett uppdrag för mig själv. Men det var gott att veta att det fanns någon i bakgrunden som kunde se när man började hyperventilera och kunde lugna ner en bara genom att finnas till.
Nu är jag ensam igen och gråten sitter som en propp i halsenn och vill ut genom ögonen. Men det går väl över. I kväll kommer de ju från mobila psyket så då får jag se lite annat folk än katten och mig själv i spegeln.
Men nu är det som det är. Här sitter jag ute i Viskafors där jag inte känner en kotte, mopeden är sönder och åka buss pallar jag inte. Inte nykter. JAg måste på något sätt bryta min isolering. Det kan aldrig vara bra att vara förvisad till sitt eget sällskap hela dagarna och nätterna. Mörka dunkla tankar väcks och växer i bröstet, gråten pockar på och förvirringen ökar.
Jag märkte hur mycket bätre man mår när man får umgås med någon man tycker om nu de här dagarna Katrin varit här, det är så mycket lättare att hålla ångesten stången tillsamans med någon som vet att man mår dåligt och man själv kan luta sig mot den vetskapen att man fortfaraden är värd något trots sin ångest, oro och depression.
Kampen mot ångesten kan jag bara ta själv. Det kan ingen hjälpa mig med, det är ett uppdrag för mig själv. Men det var gott att veta att det fanns någon i bakgrunden som kunde se när man började hyperventilera och kunde lugna ner en bara genom att finnas till.
Nu är jag ensam igen och gråten sitter som en propp i halsenn och vill ut genom ögonen. Men det går väl över. I kväll kommer de ju från mobila psyket så då får jag se lite annat folk än katten och mig själv i spegeln.
Tillbaka
Oj vad det har hänt saker de senaste dagarna. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Men som det var uppenbart för varje läsare så fick jag ett psykbryt häromdagen, började fundera på att ta livet av mig och sån elände. Men jag var/är alldeles för rädd för att dö för att jag skulle göra ett försök.
Men K som jag messade med på mobilen ringde till psykakuten, till min mor och hörde sig för. Hon ville att jag skulle upp till psykakuten eftersom de hade tyckt det när hon ringde dit. Men jag vägrade. Då erbjöd sig kvinnan att komma hit till Viskafors från Varberg bara för att följa med mig till lasarettet. Tja, det kunde man ju inte säga nej till så det gick jag med på.
Under tiden som hon var på väg så passade ajg på att gå till affären för att köpa cigg och några öl att lugna ner mig med så gott nu det kunde gå. Jag glömde ta med mig mobilen så när jag kom tillbaka till lägenheten hade stackars K som försökt ringa mig gång och gång redan hunnit ringa ambulans och polis. Så när ambulansen kom så fick jag förklara att så illa var det inte och att jag skulle upp till psykakuten bara K kom,
Tja, sen satt jag här och grät och tyckte förfärligt synd om mig själv, umgicks med de alla svartaste tankar jag någonsin tänkt och grät en satans massa. Ångesten och depressionen rev i mig så jag trodde jag skulle gå sönder.
Men sen kom K och allt blev lättare. Vi bestämde att jag mådde tillräckligt bra för att stanna hemma en natt til för det hade redan blivit så sent. Men hon tog omhand om mig som vore jag ett barn. Klippte mig, Blev skitbra, klippte mina naglar, såg till så att jag kom in i duschen, masserade mina axlar och min nacke, såg till att jag kom i säng och somnaden. JAg vet, det var ett farligt pjåskande med en vuxen karl. Men i vilket fall som helst så fick det mig att känna mig behövd av någon, slappnade av och ångesten lade sig till ro ett tag.
Nå, igår vaknade vi rätt sent, nånstans runt 13 tror jag klockan var. Efter att ha ätit lite så åkte vi sedan upp till vuxenpsyks akut. Jag kan verkligen inte klaga på bemötandet. Personalen var underbar och fick mig att slappan av lite. Speciellt en sjuksköterska var fenomenal, ett utmärkt på hur man ska bemöta patienter i vården, hon borde få ett pris människan. Men det som inte var bra var att det tog så inihelvete lång tid innan jag fick träffa läkaren.
Under tiden han de ta några blodtryck och puls på mig och bägge två var så höga att jag fick ta ett EKG som gudskelov visade på att hjärtat är friskt, men det är min ångest som gör att jag har en vilopuls på 120. Det hela ska i alla fall följas upp ifall det visar sig att det är något som hänger med.
Nå, efter en massa timmar fick jag träffa läkaren som var en ung parant dam som även hon var ett under av vänlighet och tålamod. Men inte blev det mycket gjort. Några medicinändringar ville hon inte göra utan tyckte att det sak min ordinarie läkare ska sköta. Inläggning var inte att tala om inte.
Men det bestämdes att psyks mobila team ska komma hem en gång om dagen i några dagar nu för att kolla blodtryck, se hur jag mår och även låta mig blåsa så att jag inte dricker. Det känns rätt så tryggt att veta att någon kommer varje dag. Sen skulle min ordinarie läkare kontaktas med så att det blir en uppföljning på hur jag mår just nu. För deprimerad är jag ju helt klart. Och ångest har jag, både generell och paniksyndrom. Trots alla mina mediciner.
Nja, hem fick vi åka taxi som sjukresa, upp åkte vi vanlig taxi och det gick på 400 spänn den lilla turen. Men det var det värt för jag skulle aldrig kunnat åka buss eller tåg i detta skicket. Sen åt vi lite hamburgare som vi lagade till, eller snarare som K lagade till, sen somnade jag med en gång jag lade ner huvudet på kudden.
Tydligen har jag sparkat omkring och snarkat och pratat i sömnen, men det är ju inte så ovanligt. Ibland vaknar jag mer stressad är jag var när jag lade mig.
Så nu har K åkt tillbaka till Varberg och jag är ensam igen. Det känns tomt. Det var så gott att ha någon här att prata med, skämta med eller bara titta på när hon tecknade. Vi pratade lite om det där med att jag blivit så isolerad här ute i Viskafors och att jag borde bo inne i stan och det kan jag hålla med om. Men bara jag får körkortet tilbaka och igång bilen så blir ju det lite lättare att ta sig in till stan. Nu har ju Gula faran gått sönder med, ajg vet inte vad det är som hänt men jag tror det är något med växellådan. Typiskt. En olycka kommer sällan ensam.
Men. Summa summarum så mår jag myckete bättre, men det beror inte så mycket på psyk utan på K som fanns där som en riktig vän och stöttade mig, pysslade om mig och fick mig att skratta igen.
Så kan det gå.
Men K som jag messade med på mobilen ringde till psykakuten, till min mor och hörde sig för. Hon ville att jag skulle upp till psykakuten eftersom de hade tyckt det när hon ringde dit. Men jag vägrade. Då erbjöd sig kvinnan att komma hit till Viskafors från Varberg bara för att följa med mig till lasarettet. Tja, det kunde man ju inte säga nej till så det gick jag med på.
Under tiden som hon var på väg så passade ajg på att gå till affären för att köpa cigg och några öl att lugna ner mig med så gott nu det kunde gå. Jag glömde ta med mig mobilen så när jag kom tillbaka till lägenheten hade stackars K som försökt ringa mig gång och gång redan hunnit ringa ambulans och polis. Så när ambulansen kom så fick jag förklara att så illa var det inte och att jag skulle upp till psykakuten bara K kom,
Tja, sen satt jag här och grät och tyckte förfärligt synd om mig själv, umgicks med de alla svartaste tankar jag någonsin tänkt och grät en satans massa. Ångesten och depressionen rev i mig så jag trodde jag skulle gå sönder.
Men sen kom K och allt blev lättare. Vi bestämde att jag mådde tillräckligt bra för att stanna hemma en natt til för det hade redan blivit så sent. Men hon tog omhand om mig som vore jag ett barn. Klippte mig, Blev skitbra, klippte mina naglar, såg till så att jag kom in i duschen, masserade mina axlar och min nacke, såg till att jag kom i säng och somnaden. JAg vet, det var ett farligt pjåskande med en vuxen karl. Men i vilket fall som helst så fick det mig att känna mig behövd av någon, slappnade av och ångesten lade sig till ro ett tag.
Nå, igår vaknade vi rätt sent, nånstans runt 13 tror jag klockan var. Efter att ha ätit lite så åkte vi sedan upp till vuxenpsyks akut. Jag kan verkligen inte klaga på bemötandet. Personalen var underbar och fick mig att slappan av lite. Speciellt en sjuksköterska var fenomenal, ett utmärkt på hur man ska bemöta patienter i vården, hon borde få ett pris människan. Men det som inte var bra var att det tog så inihelvete lång tid innan jag fick träffa läkaren.
Under tiden han de ta några blodtryck och puls på mig och bägge två var så höga att jag fick ta ett EKG som gudskelov visade på att hjärtat är friskt, men det är min ångest som gör att jag har en vilopuls på 120. Det hela ska i alla fall följas upp ifall det visar sig att det är något som hänger med.
Nå, efter en massa timmar fick jag träffa läkaren som var en ung parant dam som även hon var ett under av vänlighet och tålamod. Men inte blev det mycket gjort. Några medicinändringar ville hon inte göra utan tyckte att det sak min ordinarie läkare ska sköta. Inläggning var inte att tala om inte.
Men det bestämdes att psyks mobila team ska komma hem en gång om dagen i några dagar nu för att kolla blodtryck, se hur jag mår och även låta mig blåsa så att jag inte dricker. Det känns rätt så tryggt att veta att någon kommer varje dag. Sen skulle min ordinarie läkare kontaktas med så att det blir en uppföljning på hur jag mår just nu. För deprimerad är jag ju helt klart. Och ångest har jag, både generell och paniksyndrom. Trots alla mina mediciner.
Nja, hem fick vi åka taxi som sjukresa, upp åkte vi vanlig taxi och det gick på 400 spänn den lilla turen. Men det var det värt för jag skulle aldrig kunnat åka buss eller tåg i detta skicket. Sen åt vi lite hamburgare som vi lagade till, eller snarare som K lagade till, sen somnade jag med en gång jag lade ner huvudet på kudden.
Tydligen har jag sparkat omkring och snarkat och pratat i sömnen, men det är ju inte så ovanligt. Ibland vaknar jag mer stressad är jag var när jag lade mig.
Så nu har K åkt tillbaka till Varberg och jag är ensam igen. Det känns tomt. Det var så gott att ha någon här att prata med, skämta med eller bara titta på när hon tecknade. Vi pratade lite om det där med att jag blivit så isolerad här ute i Viskafors och att jag borde bo inne i stan och det kan jag hålla med om. Men bara jag får körkortet tilbaka och igång bilen så blir ju det lite lättare att ta sig in till stan. Nu har ju Gula faran gått sönder med, ajg vet inte vad det är som hänt men jag tror det är något med växellådan. Typiskt. En olycka kommer sällan ensam.
Men. Summa summarum så mår jag myckete bättre, men det beror inte så mycket på psyk utan på K som fanns där som en riktig vän och stöttade mig, pysslade om mig och fick mig att skratta igen.
Så kan det gå.
Döda vinkeln
"Ge mig en vinterdrog
Ge mig allt du har
Kom nu, jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
Ge mig allt du har
Kom nu, jag är kroniskt låg
Bara mörkret hörs
I ditt öga var en storm jag såg
Som sommarsnö
I döda vinkeln ser jag allt du gör"
J. Berg
Så många?
Tårarna vill inte ta slut. De droppar, ramlar, tumlar, faller ner på golvet. Helvete, så många öl kan jag inte ha druckit så att det räcker till så många tårar?
Det vackraste
Sagt det innan. Men detta måste vara det vackraste som någonsin skrivits på svenska och då räknar jag in Bellman, Taube, Hellström, sundström och alla andra.
"De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld
Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut "
"De jävlarna tog oss
en efter en
De ljög och bedrog oss
med sanningen
De jävlarna tog min älskling där
Från krönet av kullen kan jag se
min förlorade värld
Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut
Jag älskar dig så
som att vara beväpnad
Och under belägring kan jag skjuta dig ut "
Före, under tiden och efter
Nu sitter jag bara och väntar på K som ska följa med mig upp till Psyk. Varför säger jag upp förresten? Varför inte lika gärna ner? Tja, nått nytt att fundera på. Men dit måste jag i alla fall. Mina mediciner räcker uppenbarligen inte, eller så har jag fel sort, eller så har jag fel inställning till livet. Inte fan vet jag vad det som är fel men nått är det vajsing på i alla fall.
JAg kan inte leva livet med själmordstankar och ledsenhet. Nått måste ske. Nu. Innan.....
JAg kan inte leva livet med själmordstankar och ledsenhet. Nått måste ske. Nu. Innan.....
Inte tappa bort
Tårarna bara droppar och droppar och hotar att kortsluta mitt tangentbord. Salt, vatten och lite sorg. Tänk att man kan bli så sorgsen. Jag har kämpat med, mot, mig själv så länge nu att jag tappat räkningen på åren. Trivs bäst med att vara ledsen, blir bara förvirrad när jag är glad. Men jag har mina barn, min katt, mitt liv.
Viktiga saker att inte tappa bort.
Viktiga saker att inte tappa bort.
Berg och dalvana
Herre je. Gick till affären och glömde mobilen och K hade hunnit ringa både ambulans och polis. Gråter och gråter hela tiden för att någon bryr sig. Pratat med min mamma, mina stora barns mamma och K och upptäcker till min stora förvåning att folk bryr sig om gamla Jonas. Så då gråter jag lite till. Pratade med Nelson med innan och han skällde ut mig för noter för mina fula tankar om att sluta leva. Jag är en i grunden olycklig människa som har en massa goda människor runt omkring mig.
Jag borde vara tacksam. Håll ut, jag behöver dig. Stå ut med mig.
Jag borde vara tacksam. Håll ut, jag behöver dig. Stå ut med mig.
Inlagd igen?
Jag ska visst in till sjukhuset tycker min mor, K, akutpsyk. Det är K som ringt runt och de har säkert rätt. Bättre att bli inlagd än att leva så här. Jag mår inge vidare :-) Jag gråter nu
Revolt III
Går naken omkring i min lägenhet. Pratar med min terapeut på telefon så det känns lite bättre.
Fråga
Hur mycket kan man gråta innan förrråden är slut?
En himmelsk drog
Gråter, gråter, gråter. Orkar inte mer. Vill bara att allt ska ta slut.
Orkar inte orkar inte orkar inte
"Snälla slutna lyssna, glöm allt jag sa, jag mår bra, du måste lämna mig ifred"
J. Berg
J. Berg
Musik non stop
Druckit för mycket. Orkar inte mer. Vill bara avsluta det hela, ta livet av mig. Ringt mina boendestör, svenska kyrkan men ingen svarar. Katten har pissat ner hela min säng, jag är bakis. Orkar som sagt inte mer. Men jag ska inte ge upp. Vägrar ge upp. Men jag behöver hjälp på vägen.
Stoppa mig lilla juni
Den bästa svenska låt jag vet. Nu räknar jag in Sundström, Bo kaspers, Lundell och alla andra som jag gillar. Men denna låten är över allt. Till och med över Kent själva. "kan man gråta som en karl". Jag lyssnar om och om igen. Gråter, som en karl. Gång på gång.
Venus
HAhahahah, hade glömt denna tills a heart for a doll påminde mig. En snabblick på kroppsidealen nu för tiden
Undran om min ena bok
Om jag lägger ut ett avsnitt av en av de böcker jag håller på att skriva skulle någon orka läsa? För det blir ett lååååååångt avsnitt. Bara undrar om jag ska bry mig eller skita i det. Det finns ju att läsa på sockerdricka i vilket fall som helst. Men det vore kul med lite respons på om det duger som nått eller om jag bara ska lägga ner.
Tar det sen
Mitt hem förfaller sakta men säkert. Jag borde städa men jag bara orkar inte.
Kattfan har pinkat i min säng så jag måste bädda rent. Tar det sen
Jag borde sortera mina räkningar. Tar det sen.
Borde städa upp bland all reklam man får. Tar det sen.
Borde tömma diskmaskinen och lägga in den smutsiga disken. Tar det sen.
Det enda jag har som liknar en växt i hemmet. Fick en prunkande växt av min dotter men det mesta av blomman dog. Borde plantera om den lilla spirande gröna plantan. Tar den sen.
Kattfan har pinkat i min säng så jag måste bädda rent. Tar det sen
Jag borde sortera mina räkningar. Tar det sen.
Borde städa upp bland all reklam man får. Tar det sen.
Borde tömma diskmaskinen och lägga in den smutsiga disken. Tar det sen.
Det enda jag har som liknar en växt i hemmet. Fick en prunkande växt av min dotter men det mesta av blomman dog. Borde plantera om den lilla spirande gröna plantan. Tar den sen.
Väntar på min million
Varit och handlat. fan vad pengarna flyter iväg. Jag väntar fortfarande på att bli millionär men det verkar inte gå av sig självt.
Song lyrics | Ain't No Fun lyrics
Song lyrics | Ain't No Fun lyrics
Manual till livet
Jag lever mitt liv som en lurk. Finns det ett hål att ramla ner i så gör jag det. Det gäller allt. Alkohol, nikotin, koffein, kvinnor, min ekonomi. Jag lider av ett kraftigt bekräftelsebehov, det är väl delvis därför jag bloggar, när jag inte får det behovet mättat så försöker jag mata kroppen med något annat. Något som tar bort längtan i bröstet. Dricker mig full och löjlig, äter tills jag är proppmätt och sedan lite till. Dricker kaffe tills jag skakar.
JAg funderar på hur jag ska komma ur det där. Hur jag ska växa som människa, bli en bättre medborgare så att säga. För egentligen vill jag ju bara leva mitt liv så länge det är möjligt, vara förnöjd och klok. Istället är jag ständigt missnöjd och dum. Ekvationen går inte ihop, kan man väl minst sagt säga.
Det enda jag tycks sköta är katten, hon verkar nöjd i alla fall. Men det vore roligt att ha något att vara stolt över men det har jag inte som det är nu. Inget jobb att peka på och säga "titta, detta duktiga gör jag". Hur det kommer se ut i framtiden har jag ingen aning om för jag har inte den allra minsta lilla plan eller tanke om hur jag vill ha det, förutom att jag vet att såhär vill jag inte leva mitt liv resten av min tid här på jorden.
Fan, vem slarvade bort min manual till livet. Hm, troligen jag själv.
JAg funderar på hur jag ska komma ur det där. Hur jag ska växa som människa, bli en bättre medborgare så att säga. För egentligen vill jag ju bara leva mitt liv så länge det är möjligt, vara förnöjd och klok. Istället är jag ständigt missnöjd och dum. Ekvationen går inte ihop, kan man väl minst sagt säga.
Det enda jag tycks sköta är katten, hon verkar nöjd i alla fall. Men det vore roligt att ha något att vara stolt över men det har jag inte som det är nu. Inget jobb att peka på och säga "titta, detta duktiga gör jag". Hur det kommer se ut i framtiden har jag ingen aning om för jag har inte den allra minsta lilla plan eller tanke om hur jag vill ha det, förutom att jag vet att såhär vill jag inte leva mitt liv resten av min tid här på jorden.
Fan, vem slarvade bort min manual till livet. Hm, troligen jag själv.
Svårt
Jag borde åka in till La stada för att handla och gå tant mammas ärenden men jag litar inte på mig själv att jag klarar det idag. Mår... knepigt. Lite orolig, trött så det skriker om det och vill helst krypa ner bredvid katten i sängen och drömma om Nigella. Men jag skulle väl ta mig i kragen och ta tag i mitt liv.
Fan vad saker ska vara svåra ibland.
Fan vad saker ska vara svåra ibland.
Rattfylla
För några dagar sedan åkte en Elfisborgsspelare fast för rattfylla. Jag måste säga att det hedrar honom att han gick ut i pressen och sade som det var. För finns det något mer förhatligt brott som en "vanlig Svensson" kan åka dit på? Alla vet vi vad som kan hända om man kör bil full, man kan skada, döda någon annan och det vägs in i brottet vare sig det hänt eller inte.
Själv blev jag ju av med körkortet när jag körde moped full. Lika jäkla pantat det med. Alkohol och trafik hör helt enkelt inte ihop. Problemet är ju att det vet man så väl när man är nykter men när man väl fått några innanför västen så tappar man omdömet och jag vet inte hur många det är som kör full eller bakis varje dag i landet men jag har en vag misstanke om att det är en satans massa människor.
Så som sagt, brottet är avskyvärt, men det hedrar var och en som erkänner sig vara skyldig för det kanske kan få någon annan att tänka sig för innan den sätter sig bakom ratten med alkohol i kroppen. Själv skäms jag som en hund för vad jag gjorde. Det hade ju varit så mycket enklare att ta bussen den dagen. Det enda försvar jag har till det hela var att jag inte trodde det var olagligt att köra moped med sprit i kroppen. Såhär i efterhand inser jag ju att så klart det är. Självfallet. Jag skulle ju inte fått för mig att ta bilen så vad skulle jag då på mopeden att göra.
Själv blev jag ju av med körkortet när jag körde moped full. Lika jäkla pantat det med. Alkohol och trafik hör helt enkelt inte ihop. Problemet är ju att det vet man så väl när man är nykter men när man väl fått några innanför västen så tappar man omdömet och jag vet inte hur många det är som kör full eller bakis varje dag i landet men jag har en vag misstanke om att det är en satans massa människor.
Så som sagt, brottet är avskyvärt, men det hedrar var och en som erkänner sig vara skyldig för det kanske kan få någon annan att tänka sig för innan den sätter sig bakom ratten med alkohol i kroppen. Själv skäms jag som en hund för vad jag gjorde. Det hade ju varit så mycket enklare att ta bussen den dagen. Det enda försvar jag har till det hela var att jag inte trodde det var olagligt att köra moped med sprit i kroppen. Såhär i efterhand inser jag ju att så klart det är. Självfallet. Jag skulle ju inte fått för mig att ta bilen så vad skulle jag då på mopeden att göra.
Svårt att vakna
Nä idag var det svårt att vakna. Är så trött så trött fast jag sovit länge. Kaffe funkar inte heller. Skulle helst lägga mig för att sova nån timma till men jag tänkte jag skulle försöka hålla mig vaken idag så att jag slipper ha så svårt att somna som jag hade i går, eller snarare i natt/morse.
Idag skulle jag vilja ha besök. Nån trevlig prick som kom in och drack kaffe med mig så att vi kunde ha en trivsam pratstund. Men det lär ju inte hända.
Nä, vill jag träffa människor får jag allt ta mig ut i världen på egen hand. Måste till affären och köpa kaffe och mjölk för det är slut på bägge dessa för mig nödvändiga varor. Har druckit kaffe utan mjölk i två dagar nu så magen är helt urballad.
Men först en dusch, borsta tänderna, kamma till håret och raka mig. Man vill ju vara presentabel när man ramlar in i affären.
Idag skulle jag vilja ha besök. Nån trevlig prick som kom in och drack kaffe med mig så att vi kunde ha en trivsam pratstund. Men det lär ju inte hända.
Nä, vill jag träffa människor får jag allt ta mig ut i världen på egen hand. Måste till affären och köpa kaffe och mjölk för det är slut på bägge dessa för mig nödvändiga varor. Har druckit kaffe utan mjölk i två dagar nu så magen är helt urballad.
Men först en dusch, borsta tänderna, kamma till håret och raka mig. Man vill ju vara presentabel när man ramlar in i affären.
För kort för talarstolen
Tänk vilka problem våra folkvalda har. Men jag fattar problemet. Själv är jag ju ynka 174cm över havet så jag kan väl inte heller räkna mig till jättarna i samhället. Det är mycket med det där. Man vandrar genom livet nere på golvnivå och får se upp till även dem man ser ner på så att säga.
Men lite roligt var det i alla fall.
Tillit
Hur mycket kan man lita på sin medmänniska? Inte så mycket har jag märkt genom livet. Det känns som om det bästa vore att sätta munlås på sig själv och sedan låsa in sig i sin lada och sitta där resten av livet.
När man är nykär så berättar man en massa om sig själv, delar med sig. Sen när det tar slut får man det hela slängt på sig, tillbaka i ny förpackning med ruttet innehåll.
Jag liter på ytterst få människor. Polare R, Nelson, Polare J och mina stora barns mor. Det är väl dem jag känner tilltro till. Sen finns det människor jag håller på ett visst avstånd men ändå släpper in på livet, men det är inte många. För resten av världen så är jag Jonas, clownen, slarvern, gamängen. Men hur länge orkar man låtsas? Det var Lisa som fick in mig på de här tankegångarna.
Men här på bloggen så kan jag vara mig själv till stor utsträckning, konstigt nog. Fast den läses av en väldigt massa människor jag aldrig sett eller ens pratat med. Vad beror det på då. Visst, jag är till viss del anonym, men jag vet ju att en del som jag känner ytligt läser den med, folk jag jobbat med eller träffat på andra sätt och som nu får en helt annan bild av vad och vem jag är. Märkligt.
När man är nykär så berättar man en massa om sig själv, delar med sig. Sen när det tar slut får man det hela slängt på sig, tillbaka i ny förpackning med ruttet innehåll.
Jag liter på ytterst få människor. Polare R, Nelson, Polare J och mina stora barns mor. Det är väl dem jag känner tilltro till. Sen finns det människor jag håller på ett visst avstånd men ändå släpper in på livet, men det är inte många. För resten av världen så är jag Jonas, clownen, slarvern, gamängen. Men hur länge orkar man låtsas? Det var Lisa som fick in mig på de här tankegångarna.
Men här på bloggen så kan jag vara mig själv till stor utsträckning, konstigt nog. Fast den läses av en väldigt massa människor jag aldrig sett eller ens pratat med. Vad beror det på då. Visst, jag är till viss del anonym, men jag vet ju att en del som jag känner ytligt läser den med, folk jag jobbat med eller träffat på andra sätt och som nu får en helt annan bild av vad och vem jag är. Märkligt.
Solitair
Jag är rätt så ordentligt trött på att vakna ensam. Visst har jag lilla Chips som väcker mig på morgonen. Men det vore skönt att vakna med någon, somna med någon, ha någon att prata med under dagen, göra roliga saker med eller bara leva med. Men jag sitter så ensam som en människa bara kan vara.
Min räcka med förhållanden jag haft sedan jag var 14 har alla slutat i gråt och tandagnisslan och det har oftast berott på mig själv, mitt stora ego och min oförmåga att anpassa mig. Nu har jag varit ensam i snart 2 år och det börjar tära på mig. Jag har märkt att jag börjat prata med katten som om hon vore en människa. Hur vettigt verkar det då? Men att vara ensam är kanske det enda jag kan, kanske är det meningen att det ska vara så?
Min räcka med förhållanden jag haft sedan jag var 14 har alla slutat i gråt och tandagnisslan och det har oftast berott på mig själv, mitt stora ego och min oförmåga att anpassa mig. Nu har jag varit ensam i snart 2 år och det börjar tära på mig. Jag har märkt att jag börjat prata med katten som om hon vore en människa. Hur vettigt verkar det då? Men att vara ensam är kanske det enda jag kan, kanske är det meningen att det ska vara så?
Tack till mig själv
Ah vad jag tackar mig själv som inte föll för mitt ölsug i går. Jag hade inte pallat ännu en dag i bakfyllans tecken. Det behövs inte alls mycket alkohol längre för att jag ska bli bakis, skakis och dålig dagen efter. Så nog var jag smart som sov bort suget även om det blev svårt att sova sen till natten. Men nu är jag bara normalt morgontrött.
Hade jag druckit aldrig så lite så hade jag suttit här med den där bakisångesten och funderat på hur jag skulle ta mig ur hörnet jag målat in mig själv i.
Tack Jonas.
Hade jag druckit aldrig så lite så hade jag suttit här med den där bakisångesten och funderat på hur jag skulle ta mig ur hörnet jag målat in mig själv i.
Tack Jonas.
vakum
Jag vill sova men den förbannade tandvärken håller mig vaken. Nu kan jag inte heller ta med smärtstillande eftersom jag redan överdoserat av eländet. Hoppas bara det ger sig.
Jag har haft ont i den tanden innan, men då löste det sig genom att jag "sög" på tanden och skapade vakum vilket gjorde att tandbölden sprack, jag fick munnen full med var och blod, men tandvärken släppte nästan direkt och sedan dess har jag inte haft några problem med tanden förrän nu igen då.
Så jag suger och suger på tandeländet och hoppas att det spricker upp så skiten kommer ut. Men inget händer. Tillråga på allt har jag fått myrkrypningar i benen. Nope, ingen bra natt för Jonas detta inte. Men nu ska jag göra ett nytt försök att lägga mig. Kanske det hela ger sig så att man får sova några timmar i alla fall.
Jag har haft ont i den tanden innan, men då löste det sig genom att jag "sög" på tanden och skapade vakum vilket gjorde att tandbölden sprack, jag fick munnen full med var och blod, men tandvärken släppte nästan direkt och sedan dess har jag inte haft några problem med tanden förrän nu igen då.
Så jag suger och suger på tandeländet och hoppas att det spricker upp så skiten kommer ut. Men inget händer. Tillråga på allt har jag fått myrkrypningar i benen. Nope, ingen bra natt för Jonas detta inte. Men nu ska jag göra ett nytt försök att lägga mig. Kanske det hela ger sig så att man får sova några timmar i alla fall.
Goda föresatser
Ah. Jag hade en föresats att somna tidigt och vakna upp tidigt och vara på ett strålande humör när jag gick upp. Det verkar skita sig. Big time. Förutom att jag inte är det allra minsta trött så håller den goda tandvärken mig från att slappna av det allra minsta.
Men men. Man kan (som jag sagt så många gånger tidigare) få allt i livet. Jag sätter mig väl här vid datorn och hoppas att tiden går så att jag blir lite gäspig i alla fall.
Jag funderar på vad jag gjorde innan jag hade dator. Hade jag ens ett liv då? Jo det måste jag väl haft. Men som det är nu så är jag kraftigt datorberoende. (ännu ett missbruk att lägga till de andra). Men det känns liksom som om jag har kontakt med världen när jag sitter här. Man bloggar lite, hoppas på kommentarer, läser andras bloggar, läser nyheterna, kollar vad som går på tv. Inte för att jag tittar på den så ofta men det kan ju vara kul att veta vad som går.
Det första jag gör på morgonen är att sätta på kaffe och röka en cigarett. Sen när jag druckit en kopp så går jag direkt till datorn och sen blir jag fan i mig sittande framför burken hela jäkla dagen. Ok, en liten överdrift, jag sover lite med. Men ändå. Många, många timmar blir det framför notebooken.
Jag kan ägna timmar åt att läsa om Elvis turnéprogram under 1970-talet, leta texter och tabbar till olika låtar, spela Tribal wars eller helt enkelt bara bläddra runt bland det överflöd som finns på nätet.
När det gäller min blogg så börjar jag upprepa mig allt mer märker jag. Jag får försöka utveckla den lite. Jag brukar undvika att kommentera aktuella händelser om det inte är något speciellt. Politik skriver jag inte heller så mycket om. Helt klart så min blogg lätt att sortera in i "vardagsbetraktelserkolumnen". Jag blir lite avundjuk på såna som hänger med, som kan ta upp intressanta ämnen som man kan diskutera. Jag berättar att jag har druckit kaffe, klappat katten och har ont i en tand. Jag har inte ens skrivit någon poesi på ett bra tag nu helt enkelt för att det inte finns någon sådan i mig för tillfället.
Men jag klagar egentligen inte. Min blogg, min värld. Det är det som det handlar om. Min värld är måhända liten och sluten, men den är min. Läser någon är jag tacksam.
Men men. Man kan (som jag sagt så många gånger tidigare) få allt i livet. Jag sätter mig väl här vid datorn och hoppas att tiden går så att jag blir lite gäspig i alla fall.
Jag funderar på vad jag gjorde innan jag hade dator. Hade jag ens ett liv då? Jo det måste jag väl haft. Men som det är nu så är jag kraftigt datorberoende. (ännu ett missbruk att lägga till de andra). Men det känns liksom som om jag har kontakt med världen när jag sitter här. Man bloggar lite, hoppas på kommentarer, läser andras bloggar, läser nyheterna, kollar vad som går på tv. Inte för att jag tittar på den så ofta men det kan ju vara kul att veta vad som går.
Det första jag gör på morgonen är att sätta på kaffe och röka en cigarett. Sen när jag druckit en kopp så går jag direkt till datorn och sen blir jag fan i mig sittande framför burken hela jäkla dagen. Ok, en liten överdrift, jag sover lite med. Men ändå. Många, många timmar blir det framför notebooken.
Jag kan ägna timmar åt att läsa om Elvis turnéprogram under 1970-talet, leta texter och tabbar till olika låtar, spela Tribal wars eller helt enkelt bara bläddra runt bland det överflöd som finns på nätet.
När det gäller min blogg så börjar jag upprepa mig allt mer märker jag. Jag får försöka utveckla den lite. Jag brukar undvika att kommentera aktuella händelser om det inte är något speciellt. Politik skriver jag inte heller så mycket om. Helt klart så min blogg lätt att sortera in i "vardagsbetraktelserkolumnen". Jag blir lite avundjuk på såna som hänger med, som kan ta upp intressanta ämnen som man kan diskutera. Jag berättar att jag har druckit kaffe, klappat katten och har ont i en tand. Jag har inte ens skrivit någon poesi på ett bra tag nu helt enkelt för att det inte finns någon sådan i mig för tillfället.
Men jag klagar egentligen inte. Min blogg, min värld. Det är det som det handlar om. Min värld är måhända liten och sluten, men den är min. Läser någon är jag tacksam.
Terrorhotet som inte finns
Mest som jag sitter här så funderar jag på en sak. Världen befinner sig i krig. Mot terrorismen som man säger. Men det verkar vara ett väldigt ensidigt krig. Jag vill inte trivialisera 9/11 på något sätt. Men ärligt talat, är inte det enda stora terrorattentatet som hänt, förutom det i London då. Det var ett tag sedan nu.
Usama Bin Laden går fortfarande fri, men inte har han ställt till nått sedan de där flygplanen flög in i tornen. Ändå så invaderas länder (Irak) man tar fram nya lagar för att kontrollera folket (FRA) och alla beter sig som om det sker terrorattentat mest varje dag. USA som som vanligt leder taktpinnen har blivit anfallet av främmanden makt två, säger två, gånger i sin blodiga historia. Pearl Harbour och Twin towers. Annars har de mest varit utomlands och dödat så många de hittat. Korea, Vietnamn, Irak.
Vi är alltså livrädda för något som inte händer. Lite som om hela världen fått en panikattack för att ironisera lite. Jag har en svag aning om att vi ska nog vara mer rädda för Ryssland är för håriga arabiska män. Där har vi ett riktigt hot.
Eller har jag helt fel nu igen?
Usama Bin Laden går fortfarande fri, men inte har han ställt till nått sedan de där flygplanen flög in i tornen. Ändå så invaderas länder (Irak) man tar fram nya lagar för att kontrollera folket (FRA) och alla beter sig som om det sker terrorattentat mest varje dag. USA som som vanligt leder taktpinnen har blivit anfallet av främmanden makt två, säger två, gånger i sin blodiga historia. Pearl Harbour och Twin towers. Annars har de mest varit utomlands och dödat så många de hittat. Korea, Vietnamn, Irak.
Vi är alltså livrädda för något som inte händer. Lite som om hela världen fått en panikattack för att ironisera lite. Jag har en svag aning om att vi ska nog vara mer rädda för Ryssland är för håriga arabiska män. Där har vi ett riktigt hot.
Eller har jag helt fel nu igen?
Min stackars lever
HAhah, tog mina kvällstabletter och funderade på hur mycket kemikalier jag har i kroppen. Det är Effexor, Zyprexa, Imovane, Propavan, Theralen, Campral och så slank det med en Voltaren med. Finns det ens plats för röda blodkroppar i blodet? Inte undra på att man mår som man gör. Fast jag säger som Elvis, det är inte droger, det är bara mediciner utskrivna av läkare. Jag har full koll på vad jag gör.
Men stackars min lever som ska reda ut all den där röran och som jag dessutom med jämna mellanrum matar med alkohol. Leverförfettning? Jag, inte då!
Men stackars min lever som ska reda ut all den där röran och som jag dessutom med jämna mellanrum matar med alkohol. Leverförfettning? Jag, inte då!
Oj då
Nu kommer vi bara till problemet som dyker upp när man sovit på eftermiddagen/kvällen. Man ska sova på natten också. Men jag tror jag petar i mig en sömntablett, en värktablett och kryper ner i sängen och hoppas att jag somnar gott i några timmar i alla fall. Man kan ju ha tur liksom.
Help me
Jag är lite trött på att vandra livet igenom ensam. Tur då att jag har musiken. Just nu så är det tur att jag har Cash.
Klarade mig
Jag löste alkoholsuget på mitt eget sätt. Gick helt sonika och la mig för att sova och nu är jag inte det allra minsta sugen på öl alls. Så praktiskt. Det enda som retar mig är att jag inte köpt vare sig kaffe eller mjölk så det blir en sur morgon i morgon bitti. Men har lite kaffe kvar så det kanske räcker till några koppar så det får jag väl nöja mig med.
Tänkte lägga mig snart igen och sova så jag kommer upp i tid i morgon och kan åka till La stada för att hälsa på tant mamma och passa på att handla med. Tänkte jag i alla fall men det vet ju ingen hur det går med mina planer. De fladdrar vilt i skallen på mig men så kommer nått ivägen så blir det helt annorlunda.
Jaja. Jag klarade mig undan ölen i alla fall.
Tänkte lägga mig snart igen och sova så jag kommer upp i tid i morgon och kan åka till La stada för att hälsa på tant mamma och passa på att handla med. Tänkte jag i alla fall men det vet ju ingen hur det går med mina planer. De fladdrar vilt i skallen på mig men så kommer nått ivägen så blir det helt annorlunda.
Jaja. Jag klarade mig undan ölen i alla fall.
Alkohålet
Jag har ett satans ölsug just nu, precis just nu. Sitter och funderar och funderar om jag ska motstå min impuls eller om jag ska ta mig i kragen och hitta på något annat. Självfallet vet jag att det vore idiotiskt att möta mitt sug, speciellt eftersom jag ska ta prover om en vecka. Men missbruket gör mig dum som en gås och jag tänker att "men, jag kanske bara ska köpa 4 stycken", bara slappna av med en stund.
Jo, tjena. Det skulle ju funka. Efter de där 4 ölen vore jag på väg till affären igen för att köpa mer, bara några till som skulle svälla till två sexpack och sedan skulle jag vakna full av ruelse i morgon.
Nä, det funkar inte. Förresten så kan jag inte dricka eftersom jag måste ta värktabletter mot min tandvärk och jag vill inte göra min lever den otjänsten. Den får jobba övertid mest hela tiden ändå. Nä, jag får göra något annat för att mata odjuret i mig. Det värsta är att jag måste till affären för att köpa cigg och mjölk. Jag har druckit kaffe utan mjölk hela dagen plus ätit voltaren så nu är magen som en enda stor värkande klump under bukfläsket på mig. Så ska det drickas mer kaffe krävs det mjölk. Banne mig.
Men vad är då problemet med att åka och köpa mjölk undrar den förvirrade läsaren. Jo go vänner. I affären finns det inte bara mjölk utan folköl. De står så vackert uppradade på en hylla, bara att plocka med sig fram till kassan, ta upp plånboken och åka hem för att öppna första burken.
Nå, borde jag inte kunna stå emot det då? Jo då. Om jag hade den allra minsta stake. Men lilla Jonas kan inte säga nej till en frestelse. Jag vet väl om att det är en svaghet hos mig och att jag måste hitta strategier för att motstå frestelser. Jag menar, jag kan ju rent intellektuellt förstå att det är ett stort, stort problem för mig och mina närmaste. Men känslomässigt har jag inte kommit så långt i min utveckling än. När det gäller alkohol är jag som en treåring. VILL HA!!! Bara lite, bara en öl. Eller två. Eller tolv.
Nä, detta suget får gärna gå över. Tack!
Jo, tjena. Det skulle ju funka. Efter de där 4 ölen vore jag på väg till affären igen för att köpa mer, bara några till som skulle svälla till två sexpack och sedan skulle jag vakna full av ruelse i morgon.
Nä, det funkar inte. Förresten så kan jag inte dricka eftersom jag måste ta värktabletter mot min tandvärk och jag vill inte göra min lever den otjänsten. Den får jobba övertid mest hela tiden ändå. Nä, jag får göra något annat för att mata odjuret i mig. Det värsta är att jag måste till affären för att köpa cigg och mjölk. Jag har druckit kaffe utan mjölk hela dagen plus ätit voltaren så nu är magen som en enda stor värkande klump under bukfläsket på mig. Så ska det drickas mer kaffe krävs det mjölk. Banne mig.
Men vad är då problemet med att åka och köpa mjölk undrar den förvirrade läsaren. Jo go vänner. I affären finns det inte bara mjölk utan folköl. De står så vackert uppradade på en hylla, bara att plocka med sig fram till kassan, ta upp plånboken och åka hem för att öppna första burken.
Nå, borde jag inte kunna stå emot det då? Jo då. Om jag hade den allra minsta stake. Men lilla Jonas kan inte säga nej till en frestelse. Jag vet väl om att det är en svaghet hos mig och att jag måste hitta strategier för att motstå frestelser. Jag menar, jag kan ju rent intellektuellt förstå att det är ett stort, stort problem för mig och mina närmaste. Men känslomässigt har jag inte kommit så långt i min utveckling än. När det gäller alkohol är jag som en treåring. VILL HA!!! Bara lite, bara en öl. Eller två. Eller tolv.
Nä, detta suget får gärna gå över. Tack!
Nya mål, friska tag
Jag måste skaffa mig nått vettigt att göra. Det enda jag gör nu för tiden är bloggar helt meningslösa inlägg, läser andras bloggar, dricker kaffe och skrotar omkring. Så i morgon ska jag börja med att avsätta en timma, minst, om dagen med att skriva på mina böcker som jag har börjat på men som fastnat i det mentala maskineriet. Det är som om jag tror att det ska skriva sig själva.
Inte för att jag har några stora förhoppningar att de ska bli utgivna, men det vore trevligt att uppnå något av de mål jag har i livet, där skriva minst en bok är ett av dem. Skriver jag en sida om dagen så är det 365 sidor på ett år och det borde ju inte vara omöjligt. Jag behöver mental stimulans känner jag. Och eftersom jag har en viss förmåga att isolera mig så får jag väl ge mig den på egen hand. En sorts mental onani.
Nu är det bestämt att jag ska gå hemma i tre år till innan ett nytt beslut om min framtid ska tas och jag kan inte städa mig igenom tre år. Nått annat måste jag göra.
Så nu har jag några mål jag ska uppfylla. Få tillbaka körkortet är ett. Brevet om ansökan ligger i väskan och ska läggas på lådan nästa gång jag går ut. De där förbannade böckerna ska bli skrivna. Jag ska bygga en ram till min säng. Jag ska lära mig den akustiska versionen av Claptons Layla på gitarren. Det borde väl räcka som mål för tillfället tycker jag.
Inte för att jag har några stora förhoppningar att de ska bli utgivna, men det vore trevligt att uppnå något av de mål jag har i livet, där skriva minst en bok är ett av dem. Skriver jag en sida om dagen så är det 365 sidor på ett år och det borde ju inte vara omöjligt. Jag behöver mental stimulans känner jag. Och eftersom jag har en viss förmåga att isolera mig så får jag väl ge mig den på egen hand. En sorts mental onani.
Nu är det bestämt att jag ska gå hemma i tre år till innan ett nytt beslut om min framtid ska tas och jag kan inte städa mig igenom tre år. Nått annat måste jag göra.
Så nu har jag några mål jag ska uppfylla. Få tillbaka körkortet är ett. Brevet om ansökan ligger i väskan och ska läggas på lådan nästa gång jag går ut. De där förbannade böckerna ska bli skrivna. Jag ska bygga en ram till min säng. Jag ska lära mig den akustiska versionen av Claptons Layla på gitarren. Det borde väl räcka som mål för tillfället tycker jag.
Ordet ångest
Det står om ångest i Expressen idag. Personligen tycker jag att man, som så ofta sker, blandar ihop vanlig hederlig oro och missnöje med livet med den sjukliga ångesten. Man pratar om att människor har ångest för att gå tillbaka till jobbet efter semestern och kallar det ångest. Men för mig som är "ångestexpert" kan jag tycka att man urvattnar ordet och dess betydelse när man använder det istället för att kalla det misstrivsel eller oro eller missnöje.
JAg vet själv hur tråkigt det var att gå tillbaka till arbetet efter 4 veckors härlig semester, men det var ingen ångest. Det var bara tråkigt. Ångest däremot är en känsla som färgar hela tillvaron i svart, grått och vitt brus. Den sjukliga ångesten kommer helt utan att man kan koppla den till något speciellt. Den bara bor i bröstet som en liten svart fågel som knackar på hjärtat.
Sen pratar man i samband med artikeln om panikångest som om det vore samma sak som "ångest" för att gå tillbaka till jobbet. Men det är ju även det en helt annan sak. Det är när man blir skräckslagen för precis ingenting alls. Man vet att det inte är farligt, att man inte kommer dö (i alla fall när man fått en diagnos och det hela förklarat för sig) men ändå så strejkar hela kroppen och man kännner sig som om man skulle hoppa ut ur ett flygplan utan fallskärm.
Folk säger att de får panikångest över att inte hitta glasögonen på morgonen och det känns varje gång som ett hån för mig som kan ligga en hel dag i sängen och svettas, krampa, inte kunna svälja, hjärtat dunkar och hela kroppen skriker. Ingen säger att de får en släng med cancer för att de måste deklarera men panikångest kan de slänga ur sig som om de pratade om en förkylning.
Det är just detta som gör det så svårt att försvara sig när man blir påhoppad för att man är sjukskriven. Det är ju bara ångest man lider av. Det har ju "alla", men det går minsan till jobbet ändå, för de är lite bättre än jag är, lite finare, lite duktigare. Att berätta att man inte jobbat på snart 4 år för att man har ångest är som att tigga problem. Folk kan helt enkelt inte förstå hur det tär på mig, hur det förstör mitt liv.
Så snälla, säg inte att du får ångest nästa gång du glömt att köpa mjölk i affären. Tänk på att det finns många som mig som inte kan leva ett normalt liv eftersom ett litet område, locus ceruleus i hjärnan får tuppjuck och helt plötsligt bestämmer sig för att jag är i omedelbar livsfara fast det inte finns någon som helst anledning till oro.
Sen kommer den vanliga diskussionen om man ska ta en massa "droger" eller inte. Tja, jag vet med bestämdhet att skulle jag inte ha mina antidepressiva skulle jag tagit livet av mig för länge sedan. De moderna antidepressiva är ju inte, trots vad många tror, mediciner som sänker ditt medvetande på något sätt. Man känner sig inte drogad av dem, det enda som händer när man tar dem är att mycket oro, depression och ångest försvinner och man kan leva ett "normalt" liv. Sen finns det ju mediciner som de facto "drogar" ner dig lite, sådana man kan ta till när ångesten är för stark. Själv får jag inte några sådana mediciner eftersom jag är alkoholmissbrukare och det finns inte en läkare i världen som vill ge mig ett till missbruk. Men de antidepressiva blir man ju inte beroende av på det sättet.
Lägger man sedan till den kognitiva beteendeterapin så har man stor chans att få bukt med ångesten. Jag går ju på regelbundna samtal där man försöker isolerara vad jag känner, när jag känner det och därifrån skapa strategier för hur jag ska ändra mina tankar kring det som sker runt omkring mig och i mig. Men jag har förstått att för mig kommer det inte finnas någon "bot" från min ångest. Jag får lära mig att leva med den, att stå ut och försöka acceptera att sådan här är jag och detta är mitt liv.
Men som sagt. Använd ordet ångest med urskillning. Du kanske kan hjälpa en sån som mig att bli accepterad i och av samhället därigenom
JAg vet själv hur tråkigt det var att gå tillbaka till arbetet efter 4 veckors härlig semester, men det var ingen ångest. Det var bara tråkigt. Ångest däremot är en känsla som färgar hela tillvaron i svart, grått och vitt brus. Den sjukliga ångesten kommer helt utan att man kan koppla den till något speciellt. Den bara bor i bröstet som en liten svart fågel som knackar på hjärtat.
Sen pratar man i samband med artikeln om panikångest som om det vore samma sak som "ångest" för att gå tillbaka till jobbet. Men det är ju även det en helt annan sak. Det är när man blir skräckslagen för precis ingenting alls. Man vet att det inte är farligt, att man inte kommer dö (i alla fall när man fått en diagnos och det hela förklarat för sig) men ändå så strejkar hela kroppen och man kännner sig som om man skulle hoppa ut ur ett flygplan utan fallskärm.
Folk säger att de får panikångest över att inte hitta glasögonen på morgonen och det känns varje gång som ett hån för mig som kan ligga en hel dag i sängen och svettas, krampa, inte kunna svälja, hjärtat dunkar och hela kroppen skriker. Ingen säger att de får en släng med cancer för att de måste deklarera men panikångest kan de slänga ur sig som om de pratade om en förkylning.
Det är just detta som gör det så svårt att försvara sig när man blir påhoppad för att man är sjukskriven. Det är ju bara ångest man lider av. Det har ju "alla", men det går minsan till jobbet ändå, för de är lite bättre än jag är, lite finare, lite duktigare. Att berätta att man inte jobbat på snart 4 år för att man har ångest är som att tigga problem. Folk kan helt enkelt inte förstå hur det tär på mig, hur det förstör mitt liv.
Så snälla, säg inte att du får ångest nästa gång du glömt att köpa mjölk i affären. Tänk på att det finns många som mig som inte kan leva ett normalt liv eftersom ett litet område, locus ceruleus i hjärnan får tuppjuck och helt plötsligt bestämmer sig för att jag är i omedelbar livsfara fast det inte finns någon som helst anledning till oro.
Sen kommer den vanliga diskussionen om man ska ta en massa "droger" eller inte. Tja, jag vet med bestämdhet att skulle jag inte ha mina antidepressiva skulle jag tagit livet av mig för länge sedan. De moderna antidepressiva är ju inte, trots vad många tror, mediciner som sänker ditt medvetande på något sätt. Man känner sig inte drogad av dem, det enda som händer när man tar dem är att mycket oro, depression och ångest försvinner och man kan leva ett "normalt" liv. Sen finns det ju mediciner som de facto "drogar" ner dig lite, sådana man kan ta till när ångesten är för stark. Själv får jag inte några sådana mediciner eftersom jag är alkoholmissbrukare och det finns inte en läkare i världen som vill ge mig ett till missbruk. Men de antidepressiva blir man ju inte beroende av på det sättet.
Lägger man sedan till den kognitiva beteendeterapin så har man stor chans att få bukt med ångesten. Jag går ju på regelbundna samtal där man försöker isolerara vad jag känner, när jag känner det och därifrån skapa strategier för hur jag ska ändra mina tankar kring det som sker runt omkring mig och i mig. Men jag har förstått att för mig kommer det inte finnas någon "bot" från min ångest. Jag får lära mig att leva med den, att stå ut och försöka acceptera att sådan här är jag och detta är mitt liv.
Men som sagt. Använd ordet ångest med urskillning. Du kanske kan hjälpa en sån som mig att bli accepterad i och av samhället därigenom
Ointressant
Trevligt. Tandvärken försvann efter värktabletten, solen skiner in genom fönstret, kaffet smakar gott och jag har pengar på banken. Inte illa alls. Just nu sitter jag och funderar på i vilken ordning jag ska göra saker och ting idag. Kanske skulle jag gå emot min egen natur och faktiskt ta tag i den där turen till La stada redan på förmiddagen så att jag har det gjort. Jag vet inte. Fast när jag tänker på saken så har jag inget annat än just den där lilla resan att göra idag så då spelar det liksom inte så stor roll när jag gör den.
Hm, beslut beslut. Förresten så är jag hungrig kom jag på. Lite trött är jag med. Så kanske skulle man koncentrerar sig på de basala behoven innan man ger sig ut i världen på Gula faran.
Vilket otroligt ointressant inlägg, till och med för att komma från mig. Bättre att fundera på det där själv istället för att slösa med den trogne läsarens tid och kraft.
Hm, beslut beslut. Förresten så är jag hungrig kom jag på. Lite trött är jag med. Så kanske skulle man koncentrerar sig på de basala behoven innan man ger sig ut i världen på Gula faran.
Vilket otroligt ointressant inlägg, till och med för att komma från mig. Bättre att fundera på det där själv istället för att slösa med den trogne läsarens tid och kraft.
Internet
Internet är en underbar uppfinning. Vem trodde att det skulle bli en så självklar del av männiksors liv när man kopplade upp sig för första gången någon gång runt 1995. Nu sköter man sina bankaffärer, söker information, laddar ner musik, tittar på videos på Youtube helt utan att tänka på det. Man bara gör det.
Är det någon man går och undrar över så är det helt självklart att man sätter sig vid datorn och söker upp svaret. Samma sak med bloggen, är det något man vill säga så är det bara att sätta sig vid burken och skriva in det och vips kan hela världen se vad man tycker om det hela. Man kan få svar på sina inlägg, allt från beröm till svidande kritik.
Märkligt när man tänker på det.
Är det någon man går och undrar över så är det helt självklart att man sätter sig vid datorn och söker upp svaret. Samma sak med bloggen, är det något man vill säga så är det bara att sätta sig vid burken och skriva in det och vips kan hela världen se vad man tycker om det hela. Man kan få svar på sina inlägg, allt från beröm till svidande kritik.
Märkligt när man tänker på det.
Kontakt
Jag är så glad över den nya kontakt jag fått med min äldsta som genom msn. Vi har väl alltid haft svårt att prata öga mot öga, men på msn går det bra att prata. Vi har talat om allt från all underbar musik som finns till mitt halvhjärtade självmordsförsök jag gjorde förra året.
Min lilla son har blivit vuxen och jag fattar ingenting. Det var inte länge sedan han skrotade omkring nere vid det lilla träslottet med en pinne i handen och lekte riddare. Själv så känns det som om jag inte kommit en millimeter i min egen utveckling som människa men det har jag säkerligen fast jag inte märker det själv. Jag undrar när jag ska bli vuxen, ta ansvar för mina egna handlingar. Jag går genom livet och blir lika förvånad varje gång jag gjort bort mig och andra människor är arga eller besvikna på mig. Jag kan ju inte hjälpa att det blev som det blev känns det som varje gång.
Fast när jag tänker på saken lite till så har jag väl vaknat upp lite de sista åren. Är inte lika naiv inför min egen roll här i världen.
Det finns kanske hopp om att jag ska växa ikapp min son.
Min lilla son har blivit vuxen och jag fattar ingenting. Det var inte länge sedan han skrotade omkring nere vid det lilla träslottet med en pinne i handen och lekte riddare. Själv så känns det som om jag inte kommit en millimeter i min egen utveckling som människa men det har jag säkerligen fast jag inte märker det själv. Jag undrar när jag ska bli vuxen, ta ansvar för mina egna handlingar. Jag går genom livet och blir lika förvånad varje gång jag gjort bort mig och andra människor är arga eller besvikna på mig. Jag kan ju inte hjälpa att det blev som det blev känns det som varje gång.
Fast när jag tänker på saken lite till så har jag väl vaknat upp lite de sista åren. Är inte lika naiv inför min egen roll här i världen.
Det finns kanske hopp om att jag ska växa ikapp min son.
Det löser sig nog
Vilken bra inbyggd väckarklocka jag har skaffat mig. Tandvärk. Det var bara att knata ur sängen vid 5 i morse och stappla ut i köket för att leta upp värktabletter. Tack gode gud för att det finns sådana. Nu är tandvärken mest ett dunkande minne av den enorma värk som jag vaknade av. Fan, jag måste ta mig till tandläkaren en vacker dag.
Ute så ser det kallt ut. Hösten är verkligen här. Nä, ingen idé att gräva ner sig i de tankarna för då blir man ju småtokig. Bättre att ta en varm kopp kaffe till och försöka fundera ut vad sjutton jag ska ägna dagen åt. Troligen så åker jag in till La stada för att gå ärenden åt tant mamma. Sen får jag se vad det blir av det hela. Betala mina räkningar får jag göra med kom jag på. De flesta är redan betalda men jag har några smågrejor som ligger och skräpar så jag får väl knappa in dem på datorn med så att det är gjort.
Tja, det löser sig.
Ute så ser det kallt ut. Hösten är verkligen här. Nä, ingen idé att gräva ner sig i de tankarna för då blir man ju småtokig. Bättre att ta en varm kopp kaffe till och försöka fundera ut vad sjutton jag ska ägna dagen åt. Troligen så åker jag in till La stada för att gå ärenden åt tant mamma. Sen får jag se vad det blir av det hela. Betala mina räkningar får jag göra med kom jag på. De flesta är redan betalda men jag har några smågrejor som ligger och skräpar så jag får väl knappa in dem på datorn med så att det är gjort.
Tja, det löser sig.
Sömnens gåva
Typiskt, tant mamma hade ringt under dagen och nu måste jag ringa och förklara att jag sovit bort hela dagen. Lika piningt varje gång eftersom ho har rätt när hon tycker att jag ska sova som folk och inte halva dagarna. Men det är bara att bita i det sura äpplet och ringa och förklara att jag får åka in i morgon och gå de där ärendena som hon ville jag skulle gå.
I övrrigt mår jag helt ok, med tanke på att jag hade privat kräftskiva med katten igår och fick i mig några öl. Känns lite avslaget det mesta men det kan man ju leva med. Tror som jag redan sagt att det blir en tidigt kväll idag, måste få ordning på allt innan dygnet ballar ur totalt. Tur det finns sömntabletter, annars vet jag inte hur mitt liv skulle se ut. Eller, det vet jag ju. Det skulle mellan varven vara som det var innan jag fick mina piller utskrivna, att jag kunde vara vaken i 4-5 dygn utan att kunna sova och var som en trasa när helgen kom och jobbet tog slut för den veckan vilket gjorde att jag sov hela helgen. Ingen rolig tillvaro, så jag är tacksam för mina Imaovane och propavan och mitt theralen som kan ta ner mig så att jag inte fladdrar runt i livet igen.
Men nu är jag hungrig så här ska det ätas lite minsan.
I övrrigt mår jag helt ok, med tanke på att jag hade privat kräftskiva med katten igår och fick i mig några öl. Känns lite avslaget det mesta men det kan man ju leva med. Tror som jag redan sagt att det blir en tidigt kväll idag, måste få ordning på allt innan dygnet ballar ur totalt. Tur det finns sömntabletter, annars vet jag inte hur mitt liv skulle se ut. Eller, det vet jag ju. Det skulle mellan varven vara som det var innan jag fick mina piller utskrivna, att jag kunde vara vaken i 4-5 dygn utan att kunna sova och var som en trasa när helgen kom och jobbet tog slut för den veckan vilket gjorde att jag sov hela helgen. Ingen rolig tillvaro, så jag är tacksam för mina Imaovane och propavan och mitt theralen som kan ta ner mig så att jag inte fladdrar runt i livet igen.
Men nu är jag hungrig så här ska det ätas lite minsan.
Elden i mig
Jodå, jag somnade till slut efter att pumpat i min sömntabletter som vore de godis. Men jag känner att jag fortfarande går på övervarv även om det känns som om det är på avtagande. Kanske fick jag bara en liten släng av det maniska denna gången.
Idag ska jag inte göra något alls. Inte ens handla mjölk fast den är slut. Nä, ligga i sängen och försöka slappna av, titta lite på tv, läsa lite. Allt för att hålla elden i mig i schack. Betala tillbaka delar av ett lån från Polare M ska jag göra med. Så att man blir lite fattigare, men det man har lånat ska tillbaka, det vet man ju när man lånar så.
Nä, lite kaffe, läsa lokalblaskan, sen får jag se vad som händer.
Idag ska jag inte göra något alls. Inte ens handla mjölk fast den är slut. Nä, ligga i sängen och försöka slappna av, titta lite på tv, läsa lite. Allt för att hålla elden i mig i schack. Betala tillbaka delar av ett lån från Polare M ska jag göra med. Så att man blir lite fattigare, men det man har lånat ska tillbaka, det vet man ju när man lånar så.
Nä, lite kaffe, läsa lokalblaskan, sen får jag se vad som händer.
SOVA FÖR FAN
Wild horses could not drag me away
Fulll fart
Vill frysa men kan inte. Hela kroppen går på övervarv, svetten droppar från mig. Det enda stället jag får någon ro på är balkongen men där kan jag ju fan inte stå hela morgonen.
Orkar inte. Alls. Min maniska sida har helt tagit över.
Orkar inte. Alls. Min maniska sida har helt tagit över.
Sova
Har redan poppat i mig alla sömntabletter jag har. Vågar inte ta mer av rädsla för en överdos.
Vill bara sova.
Vill bara sova.
Kan inte sova.
Kan inte sova.. Så trött... men kudden är för vam, rummet är för kallt, katten för mjuk. Kan inte sova, kan inte sova, kan inte sova. Min manodeprivisetet visar sitt fula ansikite. Så trött. vill inte vara med längre. Ätit mig mätt, lyssnat nog på musik. Balkongdörren står uppe för att ge frisk luft.
Kan inte sova. Blir livrädd för mig själv. Funderar på att hoppa ner, långt ner, utför balkongen så att jag får sova.
Orkar inte. Vet att om det börjar så här igen så kommer jag vara vaken i 3,4,5 dygn i rad. Dricker kaffe (vet dumt) röker, vill dricka alkohol tills jag slocknar. Orkar inte en gång till.
Kan inte sova. Blir livrädd för mig själv. Funderar på att hoppa ner, långt ner, utför balkongen så att jag får sova.
Orkar inte. Vet att om det börjar så här igen så kommer jag vara vaken i 3,4,5 dygn i rad. Dricker kaffe (vet dumt) röker, vill dricka alkohol tills jag slocknar. Orkar inte en gång till.
Jag är uppe på 2220
varför?
Jag gör spom vanligt. Dricker mitt morgonkaffe girigt. Har inte sovit en blund i natt så det får väl bli på dagen då. Förstår mig inte på kvinnor som inte är redo för ett förhållande men som vill knulla. Sorry ordet men det är ju så det är. Men jag kan väl bli likadan då. I see a red door. Orkar inte mer tror jag. Vill inte mer. Men det får gå, dag för dag, minut för minut. En dag kommer jag ut på andra sidan och vet varför allt hände.
Men?
Men?
Till k och alla andra kvinnor i mitt liv
It skould be easy
Mina piller
Till den som...
Her Majesty's a pretty nice girl,
but she doesn't have a lot to say
Her Majesty's a pretty nice girl
but she changes from day to day
I want to tell her that I love her a lot
But I gotta get a bellyful of wine
Her Majesty's a pretty nice girl
Someday I'm going to make her mine, oh yeh,
someday I'm going to make her mine.
but she doesn't have a lot to say
Her Majesty's a pretty nice girl
but she changes from day to day
I want to tell her that I love her a lot
But I gotta get a bellyful of wine
Her Majesty's a pretty nice girl
Someday I'm going to make her mine, oh yeh,
someday I'm going to make her mine.
Came tro today
Det enda McCartney gjort som är bra förutom Helter Skelter
Jag är ...
Jag är trött på att inte ha något hem. Fast det har jag ju. Men ingen att krama och kalla äldkling. Ing
Vill inte bli soldat
Rädd
Rädd för livet. Rädd för döden. Rädd.
Vad som än tar dig genom natten
| Whatever gets you through the night 'salright, 'salright It's your money or life 'salright, 'salright Don't need a sword to cut through flowers oh no, oh no Whatever gets you through your life 'salright, 'salright Do it wrong or do it right 'salright, 'salright Don't need a watch to waste your time oh no, oh no Hold me darlin' come on listen to me I won't do you no harm Trust me darlin' come on listen to me, come on listen to me Come on listen, listen Whatever gets you to the light 'salright, 'salright Out the blue or out of sight 'salright, 'salright Don't need a gun to blow your mind oh no, oh no Hold me darlin' come on listen to me I won't do you no harm Trust me darlin' come on listen to me, come on listen to me Come on listen, listen |
Till k. M. AK och nåra till
Elvis
Uscha, jag blir så ledsen när jag hör Elvis sista conserter.... han svamlar, abryter låtar mitt i dem för att svamla mer, sjunger sina hits på tre skeunder som om han inte bryr sig. Men så häjer han sig... sjunger my way., This time You gave me a moutain... som han visste han skulle dö... fast det visste han nog... de sista concerterna pratade han om att han inte såg bra ut på scen men skulle se bra ut i sin kista.
Kontaktannons
Finns: överviktig kille i yngre medelåldern som gillar Jimmy Stewart-filmer, Elvis, Sinatra och John Lennon. Är manodepressiv med övervikt åt det depressiva hållet. Gillar långa, långa, långa, långa, långa sovmrorgnar och löskokta ägg. Dricker lite för mycket men utan att bli ful för det. Mest bara löjlig. god skäggväxt.
Sökes: Kvinnan som står ut med allt det sagt. Gärna brunett men ser du bra ut kan du få vara blondin. Kanske.
Sökes: Kvinnan som står ut med allt det sagt. Gärna brunett men ser du bra ut kan du få vara blondin. Kanske.
Falla
Ok. Jag är lite full nu. Skulle ju bara in till stan för att köpa kräftor men det slutade med att jag laddade upp med folköl och blev sittande på lilla krogen med Persson och pratade skit allt medan jag hällde i mig starköl.
Men jag är rädd. Go vänner. Riktigt rädd. För att inte mer finna en kvinna som står ut med mig. Med det som är jag. För inte ens jag själv känner mig tillfreds med mig själv. Jag ramlar, gång på gång, skrapar knäna, gråter en stund och hastar vidare. Preics som vilken 3-åring som helst.
Men jag är 38. JAg vill bara ha någon att älska. Någon att dela min söndag med.
Äh, jag skiter i allt, går ner och köper en pizza och frossar lite. Också ett sätt att dämpa ångest. för jag lider av kraftig ångest. Inte den sjukliga utan för allt jag gjort, inte gjort och som jag borde gjort men inte orkade med.
Men jag är rädd. Go vänner. Riktigt rädd. För att inte mer finna en kvinna som står ut med mig. Med det som är jag. För inte ens jag själv känner mig tillfreds med mig själv. Jag ramlar, gång på gång, skrapar knäna, gråter en stund och hastar vidare. Preics som vilken 3-åring som helst.
Men jag är 38. JAg vill bara ha någon att älska. Någon att dela min söndag med.
Äh, jag skiter i allt, går ner och köper en pizza och frossar lite. Också ett sätt att dämpa ångest. för jag lider av kraftig ångest. Inte den sjukliga utan för allt jag gjort, inte gjort och som jag borde gjort men inte orkade med.
Min missbrukspersonlighet
Jag kan inte förstå varför jag måste vara en sån missbrukspersonlighet. Det är ju inte bara alkoholen har har svårt med. Det gäller nikotin, kaffe, sömn, vakenhet, allt. Jag bara måste göra allt för mycket. Jag har visserligen medicin mot manodepressivitet men det vette fan om det känns som om det gör någon skillnad.
När jag vaknar är det första jag gör att sätta på en kanna kaffe, röka en cigarett och sedan dricker jag kaffe och rökar tills hjärtat slår som en stånghammare i bröstet på mig. Får jag nog då? Nädå. Då sätter jag på en kanna till och fortsätter dricka kaffe tills jag svettas, darrar och mår allmänt kass? Slutar jag dricka kaffe då? Nope, jag fortsätter. Samma sak med nikotinet. Jag röker en cigarett, när den är slut tar jag en snus och sedan när jag lagt ut snusen tar jag en cigarett till.
Så håller det på hela tiden. Jag får aldrig nog av nått. Det ska bara vara mer och mer av allt. Försöker jag skära ner på något av de sakerna (nu pratar jag fortfarande inte om alkohol som är ett helt egelt kapitel) så drabbas jag med ens av livsleda. Jag skiljer på depression och livsleda. Depression är i alla fall en känsla, något man kan ta på, medans livsledan bara är tomhet och luft.
Det är samma sak med mat. Antingen äter jag inte alls på flera dagar eller så vräker jag i mig allt jag hittar och länsar alla skåp. JAg önskar att jag vore lika fast i att träna som många säger att de är men det verkar inte bita på mig. Men man ska väl ha något man inte är beroende av.
Musik, samma sak där. Det får inte bli tyst. Livsleda direkt. Men som sagt, jag är en missbrukarpersonlighet och det får jag leva med och hitta strategier för att undvika att överdriva allt jag gör.
Det borde väl inte vara helt omöjligt att lära sig. Eller?
När jag vaknar är det första jag gör att sätta på en kanna kaffe, röka en cigarett och sedan dricker jag kaffe och rökar tills hjärtat slår som en stånghammare i bröstet på mig. Får jag nog då? Nädå. Då sätter jag på en kanna till och fortsätter dricka kaffe tills jag svettas, darrar och mår allmänt kass? Slutar jag dricka kaffe då? Nope, jag fortsätter. Samma sak med nikotinet. Jag röker en cigarett, när den är slut tar jag en snus och sedan när jag lagt ut snusen tar jag en cigarett till.
Så håller det på hela tiden. Jag får aldrig nog av nått. Det ska bara vara mer och mer av allt. Försöker jag skära ner på något av de sakerna (nu pratar jag fortfarande inte om alkohol som är ett helt egelt kapitel) så drabbas jag med ens av livsleda. Jag skiljer på depression och livsleda. Depression är i alla fall en känsla, något man kan ta på, medans livsledan bara är tomhet och luft.
Det är samma sak med mat. Antingen äter jag inte alls på flera dagar eller så vräker jag i mig allt jag hittar och länsar alla skåp. JAg önskar att jag vore lika fast i att träna som många säger att de är men det verkar inte bita på mig. Men man ska väl ha något man inte är beroende av.
Musik, samma sak där. Det får inte bli tyst. Livsleda direkt. Men som sagt, jag är en missbrukarpersonlighet och det får jag leva med och hitta strategier för att undvika att överdriva allt jag gör.
Det borde väl inte vara helt omöjligt att lära sig. Eller?
Tankar om mig och bara mig
Jag är lite trött på mig själv just nu. Jag vet att jag har en massa styrkor inom mig, talanger att odla och saker att göra, men ändå så får jag inget gjort förutom att städa, klappa katten och åka till affären för att köpa mjölk. Jag skriver inte ens på mina böcker fast jag vet att det kan bli bra, eller i alla fall hyggliga.
Jag gör inget själv för att mitt liv ska bli bättre utan sitter som en jättebebis och väntar på att någon annan ska ta tag i min krage och lyfta mig. På det sättet kommer man ingenstans. Visst, jag är sjuk, jag har panikångest, social fobi och en satans massa andra fobier plus att jag hela tiden slåss mot min svarta hund (som Churchill kallade sin livslånga depression.
Jag vet egentligen inte vad som hindrar mig mest. Men jag tror att livsledan är min största fiende. De dagarna när jag inte ser någon som helst mening med min egen existens utan mest bara vill sova bort tiden. Men livet är ju så stort och har så mycket att erbjuda att det är synd och skam att slänga bort det på att isolera sig i en lägenhet och inte ens gå ut när solen skiner.
Men, det blir nog sakta bättre har jag fått för mig, fast det går sakta, sakta. Om jag jämför mig själv med hur jag var för 5 år sedan så mår jag så mycket bättre, trots att livet har trasslat till sig på damfronten och arbetssituationen. Men eftersom jag kommit hit så kan jag komma längre. JAg kommer nog aldrig bli den person jag var när jag var 18. Som tur är kanske, för jag var en mycket omogen 18-åring. Men jag önskar att jag kommer finna ro i mig själv igen. Få tillbaka tron på mina egna förmågor.
Nä, nu får jag sluta tänka en stund och göra något annat. Det tar på krafterna att tänka djupa tankar när man är i grunden småkorkad :-)
Jag gör inget själv för att mitt liv ska bli bättre utan sitter som en jättebebis och väntar på att någon annan ska ta tag i min krage och lyfta mig. På det sättet kommer man ingenstans. Visst, jag är sjuk, jag har panikångest, social fobi och en satans massa andra fobier plus att jag hela tiden slåss mot min svarta hund (som Churchill kallade sin livslånga depression.
Jag vet egentligen inte vad som hindrar mig mest. Men jag tror att livsledan är min största fiende. De dagarna när jag inte ser någon som helst mening med min egen existens utan mest bara vill sova bort tiden. Men livet är ju så stort och har så mycket att erbjuda att det är synd och skam att slänga bort det på att isolera sig i en lägenhet och inte ens gå ut när solen skiner.
Men, det blir nog sakta bättre har jag fått för mig, fast det går sakta, sakta. Om jag jämför mig själv med hur jag var för 5 år sedan så mår jag så mycket bättre, trots att livet har trasslat till sig på damfronten och arbetssituationen. Men eftersom jag kommit hit så kan jag komma längre. JAg kommer nog aldrig bli den person jag var när jag var 18. Som tur är kanske, för jag var en mycket omogen 18-åring. Men jag önskar att jag kommer finna ro i mig själv igen. Få tillbaka tron på mina egna förmågor.
Nä, nu får jag sluta tänka en stund och göra något annat. Det tar på krafterna att tänka djupa tankar när man är i grunden småkorkad :-)
För egen hand
Jag skulle vilja göra något med mina händer (nej inte det även om det är nog så trevligt). Förut, i ett avlägset liv för långe sedan, så höll jag på att renoverar gamla möbler, lagade och målade om dem så att det blev nytt och frächt. Kanske skulle jag börja med det igen. Mina köksstolar skulle behöva renoveras med ny färg och nya dynor. Det kanske vore nått att satsa på. Så att hjärnan fick vila lite och händerna arbeta med annat än att knappa på datorn hela dagen i ända.
Nått jag tänkt på att bygga är en ram till min säng. Som det är nu så ligger en madrass från bäddsoffan på två vanliga madrasser och de där madrasserna håller på att glida omkring på golvet hela tiden. En liten sockel och en ram vore nog ingen dum ide att skruva ihop. Så svårt skulle det ju inte vara heller. Men hur i hela fridens namn skulle jag få hem virket tro? Blir svårt att ta 2 metersbrädor på Gula faran. Tja, det där får jag lösa.
Men idag ska jag nog städa tror jag. Det börjar bli dammigt på skänken och på chiffonjen så det är dags att ta tag i det där. Men först var det affären ju.
Nått jag tänkt på att bygga är en ram till min säng. Som det är nu så ligger en madrass från bäddsoffan på två vanliga madrasser och de där madrasserna håller på att glida omkring på golvet hela tiden. En liten sockel och en ram vore nog ingen dum ide att skruva ihop. Så svårt skulle det ju inte vara heller. Men hur i hela fridens namn skulle jag få hem virket tro? Blir svårt att ta 2 metersbrädor på Gula faran. Tja, det där får jag lösa.
Men idag ska jag nog städa tror jag. Det börjar bli dammigt på skänken och på chiffonjen så det är dags att ta tag i det där. Men först var det affären ju.
Deppig
Näe. Nu har jag fått nog av den här dagen. Vet inte vad det beror på men jag känner mest för att bara lägga mig och sova. Kanske var det besöket av boendenstödet som tog slut på mina batterier. Som jag pladdrade på så vore det inte konstigt. Men jag vet inte. Känner mig lite deprimerad och nere, fast jag inte vet varför. Jag har ju inget att klaga på som jag kan se på det.
Men det går väl över kan jag tro. JAg drabbas ju av akut deppighet då och då. Men ibland känns det liksom som om dagen är klar när jag fått i mig kaffet, duschat och bloggat en stund. Jag fick frågan av boendestödet om vad jag skulle vilja göra som vore kul och jag kunde inte säga något annat än att skriva och spela musik på gitarrren. Är mitt liv så innehållslöst att jag inte får tröst i något annat än det?
JAjaj, som jag redan sagt. Det går väl över. Nu ska jag sätta mig på Gula faran och åka till affären så får jag annat att tänka på en stund.
Men det går väl över kan jag tro. JAg drabbas ju av akut deppighet då och då. Men ibland känns det liksom som om dagen är klar när jag fått i mig kaffet, duschat och bloggat en stund. Jag fick frågan av boendestödet om vad jag skulle vilja göra som vore kul och jag kunde inte säga något annat än att skriva och spela musik på gitarrren. Är mitt liv så innehållslöst att jag inte får tröst i något annat än det?
JAjaj, som jag redan sagt. Det går väl över. Nu ska jag sätta mig på Gula faran och åka till affären så får jag annat att tänka på en stund.
Bättre
Håhåjaja. JAg lade mig för att vila en stund och lyckades lugna ner mig igen. Sen ringde mina boendestöd så vi tog en liten pratstund nere på gården. Men jag märker verkligen hur pratsam jag är när jag får någon att prata med. Munnen går i ett på mig, det är som om orden inte får plats utan ramlar ut och ner och upp allt medan tungan ringer i munnen på mig.
Så nu känner jag mig vederkvickad och pigg igen. Nu är det dags för lite kaffe innan jag åker til affären och köper kräftor, mjölk och en stor cola som jag ska klunka i mig eftersom jag är så förbannat törstig och vatten inte verkar kunna mätta min törst.
Så får det bli minsan.
Så nu känner jag mig vederkvickad och pigg igen. Nu är det dags för lite kaffe innan jag åker til affären och köper kräftor, mjölk och en stor cola som jag ska klunka i mig eftersom jag är så förbannat törstig och vatten inte verkar kunna mätta min törst.
Så får det bli minsan.
Ångest
Jag visste väl att det var för bra för att tro på. Så pigg och glad som jag var när jag vaknade så var det bara en tidsfråga innan jag skulle börja må dåligt. Inte helt utan anledning heller. Jag har helt enkelt druckit för mycket kaffe och nu så är jag spänd och ångesfylld.
Poppade i mig mina lugnande och hoppas dom kickar igång snart.
Uscha för ångest
Poppade i mig mina lugnande och hoppas dom kickar igång snart.
Uscha för ångest
Ensamvarg
Jag är en märklig blandning av social varelse och enstöring. Alltså, jag isolerar mig lätt. Blir sittande med katten som enda sällskap och orkar bara inte vara bland andra männiksor även fast jag tycker mycket om dem. Men oftast så brukar jag leva upp när jag får besök eller, vilket är ovanligare, är på besök hos någon annan.
Men just som man sitter där och har det trevligt så slår hjärnan back och jag vill bara vara ensam, vilket föder ångest, för man kan ju inte bara slänga ut folk som sitter vid ens köksbord och dricker kaffe. Vid det laget brukar jag ha tjattrar precis hur mycket som helst men blir hastigt tyst och innesluten i mig själv.
Det där är ju inget problem om jag är berusad vilket gör att jag i mångt och mycket sköter mitt sociala nätverk när jag druckit. Men jag önskar verkligen att det inte vore så. Det skulle vara skönt att ha gäster längre än bara en timma eller så. När mina boendestöd kommer, som de gör en gång i veckan, så är jag så full av prat att jag knappt hinner säga allt jag vill säga. Då kan det ha gått en vecka mellan att jag pratat med någon annan än att säga tack för kvittot i affären.
Så det är väl något jag siktar på. Att klara av att vara social, eftersom jag som sagt i grunden är en mycket social varelse. Som tur är så vet mina närmsta vänner hur jag fungerar och kan se tecknen på att jag sitter mitt i en ångestattack, så då går det lite bättre att umgås eftersom jag vet att jag kan avbryta samvaron när jag själv fått nog.
Det här med internet har även öppnat upp världen lite för mig. Hade det inte varit för det så hade jag nog inte haft någon form av kommunikation med någon på flera dagar i rad, kanske veckor. Jag har varit väldigt tveksam till det här med att ha kontakt med männiksor som man träffar på nätet helt eftersom man ju inte kan läsa av personen när man pratar med den, men jag märker att det funkar bra. Jag och före detta frun hade många diskussioner kring det där och jag var väldigt negativ, men jag har till viss del ändrat uppfattning.
Min äldsta son och jag har fått bra kontakt över msn och kan prata om saker vi aldrig annars pratar om. Vi är ju väldigt lika i en hel del saker. även om han är mycket klokare och mognare än jag var när jag var 18. Men vi är väl lite ensamvargar båda två så msn passar perfekt.
Sen får vi ju inte glömma att jag pratar med Chips, katten, med. Inte för att man får några verbala svar, men det händer att hon tittar på mig med undrande ögon och sedan stryker sig mot benen på mig, som för att säga "jag har ingen aning om vad du pratar om men jag tycker om dig".
Men just som man sitter där och har det trevligt så slår hjärnan back och jag vill bara vara ensam, vilket föder ångest, för man kan ju inte bara slänga ut folk som sitter vid ens köksbord och dricker kaffe. Vid det laget brukar jag ha tjattrar precis hur mycket som helst men blir hastigt tyst och innesluten i mig själv.
Det där är ju inget problem om jag är berusad vilket gör att jag i mångt och mycket sköter mitt sociala nätverk när jag druckit. Men jag önskar verkligen att det inte vore så. Det skulle vara skönt att ha gäster längre än bara en timma eller så. När mina boendestöd kommer, som de gör en gång i veckan, så är jag så full av prat att jag knappt hinner säga allt jag vill säga. Då kan det ha gått en vecka mellan att jag pratat med någon annan än att säga tack för kvittot i affären.
Så det är väl något jag siktar på. Att klara av att vara social, eftersom jag som sagt i grunden är en mycket social varelse. Som tur är så vet mina närmsta vänner hur jag fungerar och kan se tecknen på att jag sitter mitt i en ångestattack, så då går det lite bättre att umgås eftersom jag vet att jag kan avbryta samvaron när jag själv fått nog.
Det här med internet har även öppnat upp världen lite för mig. Hade det inte varit för det så hade jag nog inte haft någon form av kommunikation med någon på flera dagar i rad, kanske veckor. Jag har varit väldigt tveksam till det här med att ha kontakt med männiksor som man träffar på nätet helt eftersom man ju inte kan läsa av personen när man pratar med den, men jag märker att det funkar bra. Jag och före detta frun hade många diskussioner kring det där och jag var väldigt negativ, men jag har till viss del ändrat uppfattning.
Min äldsta son och jag har fått bra kontakt över msn och kan prata om saker vi aldrig annars pratar om. Vi är ju väldigt lika i en hel del saker. även om han är mycket klokare och mognare än jag var när jag var 18. Men vi är väl lite ensamvargar båda två så msn passar perfekt.
Sen får vi ju inte glömma att jag pratar med Chips, katten, med. Inte för att man får några verbala svar, men det händer att hon tittar på mig med undrande ögon och sedan stryker sig mot benen på mig, som för att säga "jag har ingen aning om vad du pratar om men jag tycker om dig".
Sordin
JAg måste erkänna att förkylningen lägger lite sordin på min glada stämning. Helt nöjd och glad är det svårt att vara när det gör ont att svälja hela tiden. Men för sjutton gubbar. Det finns ju värktabletter som tur är. Tror jag ska poppa några så att morgonkaffet slinker ner lättare.
Ute skiner solen precis hur gott som helst, den lyser in genom fönstret och värmer min rygg så gott så gott. Det är inte så illa måste jag erkänna.
Ute skiner solen precis hur gott som helst, den lyser in genom fönstret och värmer min rygg så gott så gott. Det är inte så illa måste jag erkänna.
Mitt namn är Jonas
Urban Cat pratar i sin blogg om karma och jag kan inte annat än att hålla med. Jag satt just som mest och funderade på vad det är som gör att man vissa morgonar vaknar upp utvilad och glad medan andra morgnar känns som om man vaknat upp till ett helvete.
Så slog det mig att det finns ett klart samband mellan hur jag lever mitt liv och hur jag mår. Så klart, det borde man ju förstå utan att ens tänka på det hela. Har jag druckit, skjutit upp något viktigt eller inte tagit tag i nått som jag måste göra så är det ju klart att jag mår dåligt. Men om jag håller mig nykter, ser till att alla räkningar är betalda i tid, håller vad jag lovat människor så mår jag bra eller i alla fall bättre.
Trots att jag har min sjukdom, ångesten, så finns det mycket jag själv kan göra för att må bra.
Kanske dags att börja leva så då.
Så slog det mig att det finns ett klart samband mellan hur jag lever mitt liv och hur jag mår. Så klart, det borde man ju förstå utan att ens tänka på det hela. Har jag druckit, skjutit upp något viktigt eller inte tagit tag i nått som jag måste göra så är det ju klart att jag mår dåligt. Men om jag håller mig nykter, ser till att alla räkningar är betalda i tid, håller vad jag lovat människor så mår jag bra eller i alla fall bättre.
Trots att jag har min sjukdom, ångesten, så finns det mycket jag själv kan göra för att må bra.
Kanske dags att börja leva så då.
Kräftor
De kokade kräftor på tv och jag blir lika illa berörd varje gång när man ser hur de lägger ner de levande kräftorna i kokande vatten. Inte för att det kommer hindra mig från att äta kräftor, tänkte jag skulle köpa det idag så att jag kan ha en liten kräftskiva med mig och Chips som gäster i morgon.
Men hua vad det ser ut när man häller ner de stackars liven i vattnet. Ucha.
Men hua vad det ser ut när man häller ner de stackars liven i vattnet. Ucha.
En riktigt bra dag
Vilken underbar morgon. Solen skiner igenom molnen, Viskan ligger som en spegel utanför mitt köksfönster, katten ligger och spinner i "sin" fåtölj och själv är jag än så länge på ett strålande humör. Visserligen är jag förkyld som en hund men det är ett smärre problem känns det som.
Doften av kaffe står som en dimma i lägenheten och jag känner att detta kan bli en bra dag, trots att halsen är alldeles öm och skallen dunkar.
Lysande, helt enkelt lysande.
Doften av kaffe står som en dimma i lägenheten och jag känner att detta kan bli en bra dag, trots att halsen är alldeles öm och skallen dunkar.
Lysande, helt enkelt lysande.
En gåva
På tal om kvinnor så får jag väl visa upp armbandet jag fick av K när hon var här på besök. Så snällt och givetvis hade jag inget att ge henne. Så klart.
Jag har det rätt så bra trots allt
JAg sitter och funderar på hur nöjd jag är med livet just nu. Tja. Det beror väl på vad man jämför med. Om jag satte upp en drömsituation så är jag långt, långt från mina drömmar. MEn om jag tänker på hur det såg ut för ett år sedan så lever jag ju ett toppenliv. Jag har en egen lägenhet, nog med pengar för att köpa cigg och kaffe, min underbara lilla hårboll Chips. Mina barn är friska, min mor klarade sin stroke hyggligt, jag har tre år på mig att friskna till innan det är dags att försöka börja jobba igen. JAg dricker mindre.
Det enda jag egentligen saknar i mitt liv är en kvinna, någon att tycka om och bli omtyckt av. Livet blir bra ensamt annars har jag märkt. Jag har inte varit utan fast sällskap så här länge sedan jag var 14, jag har hastat från förhållande till förhållande eller relation till relation utan att känna efter. Men det är nog lika bra att jag inte har någon kvinna för tillfället för jag har nog tyvärr inte så mycket att erbjuda. Men kanske när jag blivit starkare i mig själv, när nu det blir.
Men på det hela taget så har jag det förbaskat bra som det ser ut nu. Om man jämför menar jag.
Det enda jag egentligen saknar i mitt liv är en kvinna, någon att tycka om och bli omtyckt av. Livet blir bra ensamt annars har jag märkt. Jag har inte varit utan fast sällskap så här länge sedan jag var 14, jag har hastat från förhållande till förhållande eller relation till relation utan att känna efter. Men det är nog lika bra att jag inte har någon kvinna för tillfället för jag har nog tyvärr inte så mycket att erbjuda. Men kanske när jag blivit starkare i mig själv, när nu det blir.
Men på det hela taget så har jag det förbaskat bra som det ser ut nu. Om man jämför menar jag.
När jag kom på svaret
Konstigt att jag är så ostabil. Igår var det det ett evigt lipande och skvalande, idag mådde jag toppen när jag gick upp, somnade under eftermiddagen och sedan dess har jag mått kass. Eller inte kass, det är att ta i. Olustigt kanske är rätt ord. Obehagligt är det i alla fall. Illa mår jag och är spänd och eländig plus att jag fryser så förbannat. Nu skulle man haft ett tbadkar så att man kunde hoppa ner i varmt gott vatten och ligga och skvalpa med en god bok i en timma eller två. Det saknar jag verkligen, ett badkar. Jag älskar att bada, kan ligga timvis i badet och bara gotta mig. Gott för nerverna med.
Men, här finns det inget badkar utan bara en dusch där katten väljer att pinka. Kanske tror hon att golvet är hennes toalett? Men hon pinkar ju ibland i sin låda och skiter gör hon alltid där. Så jag vet inte. MEn det är tur att det är på toaletten med våtrumsmattan så att det inte går ner i golvet. Bara att spola av som tur är.
Konsigt nog är jag vansinningt sugen på en kopp kaffe, men det får jag nog hålla mig ifrån om jag vill sova alls inatt. Men kanske skulle man brygga en kanna thé? Vore kanske mysigt att sitta i skumrasket och dricka thé och känna sig poetisk? Eller så skiter jag i allt och går och lägger mig för att sova bort den här usla kvällen.
Nu när jag läser igenom vad jag skrivit så kom jag på en helt uppenbar sak. Jag som är sjuksköterska borde väl känna mig själv nog för att fatta det utan att jag först måste skriva ner det och sedan läsa det.
Jag håller på att bli sjuk. Så klart. Nu stämmer allt. Ont i halsen har jag ju med när jag känner efter. Jag hade snöat in mig så på att det satt i skallen så att säga att jag missade de kroppsliga symptomen. Frusenhet, värk i kroppen, dålig mage, ingen aptit, nedstämdhet, trötthet.
Att jag är dum visste jag. Men så korkad.
Men, här finns det inget badkar utan bara en dusch där katten väljer att pinka. Kanske tror hon att golvet är hennes toalett? Men hon pinkar ju ibland i sin låda och skiter gör hon alltid där. Så jag vet inte. MEn det är tur att det är på toaletten med våtrumsmattan så att det inte går ner i golvet. Bara att spola av som tur är.
Konsigt nog är jag vansinningt sugen på en kopp kaffe, men det får jag nog hålla mig ifrån om jag vill sova alls inatt. Men kanske skulle man brygga en kanna thé? Vore kanske mysigt att sitta i skumrasket och dricka thé och känna sig poetisk? Eller så skiter jag i allt och går och lägger mig för att sova bort den här usla kvällen.
Nu när jag läser igenom vad jag skrivit så kom jag på en helt uppenbar sak. Jag som är sjuksköterska borde väl känna mig själv nog för att fatta det utan att jag först måste skriva ner det och sedan läsa det.
Jag håller på att bli sjuk. Så klart. Nu stämmer allt. Ont i halsen har jag ju med när jag känner efter. Jag hade snöat in mig så på att det satt i skallen så att säga att jag missade de kroppsliga symptomen. Frusenhet, värk i kroppen, dålig mage, ingen aptit, nedstämdhet, trötthet.
Att jag är dum visste jag. Men så korkad.
Mår inge vidare
Fan jag mår kass men jag kan inte sätta fingret på vad det är? Kanske är det ångest, alltså vanlig livsångest, inte den sjukliga ångesten för den känner jag igen med en gång, men ångest över drickandet i fredags och igår. Igår var det ju inte mycket, några glas vin och en folköl, men i fredags blev det desto mer. Det känns helt klart som ett misslyckande nu när jag skurit ner på alkoholen så drastiskt som jag gjort.
Det är ju inget nytt, det har varit en process, egentligen i snart 4 år. Men det känns som om den börjar bära frukt nu. Jag har slutat ta min tillflykt till en öl så fort jag känner mig deprimerad, ångestfull eller helt enkelt bara har tråkigt. Visst, jag dricker fortfarande, men det är på ett helt annat sätt.
Men så kommer sådana där dagar som i fredags när jag tappar kontrollen och kör i diket totalt. Säger saker, gör saker, skickar pinsamma sms och ringer runt till hela världen för att prata lite.
Eller så är det hösten som börjar sätta spår i mig alla redan. Det är med lika stor sorg i hjärtat jag ser hur sommaren vissnar och dör. Klockan är bara 21 men det börjar mörkna ute och ingen kan väl säga att det har varit en toppensommar. Förutom den där värmeböljan i juli då förstås.
Eller så har jag bara ont i magen av den enkla anledningen att jag bara ätit två rostade mackor sedan i fredags. Kan ju vara så, men jag har ingen aptit alls. Känns hela tiden som om jag ska spy lite titt som tätt.
Nä, det känns inte ok idag. Inte alls. Men då finns ju alltid fördelen med att man kan lägga sig och sova och vakna upp till en ny dag i morgon. Det är inte så illa det inte. Allt som är fel med den här dagen kan bli rätt nästa. Vilken tur man har som får en ny chans varje morgon.
Det är ju inget nytt, det har varit en process, egentligen i snart 4 år. Men det känns som om den börjar bära frukt nu. Jag har slutat ta min tillflykt till en öl så fort jag känner mig deprimerad, ångestfull eller helt enkelt bara har tråkigt. Visst, jag dricker fortfarande, men det är på ett helt annat sätt.
Men så kommer sådana där dagar som i fredags när jag tappar kontrollen och kör i diket totalt. Säger saker, gör saker, skickar pinsamma sms och ringer runt till hela världen för att prata lite.
Eller så är det hösten som börjar sätta spår i mig alla redan. Det är med lika stor sorg i hjärtat jag ser hur sommaren vissnar och dör. Klockan är bara 21 men det börjar mörkna ute och ingen kan väl säga att det har varit en toppensommar. Förutom den där värmeböljan i juli då förstås.
Eller så har jag bara ont i magen av den enkla anledningen att jag bara ätit två rostade mackor sedan i fredags. Kan ju vara så, men jag har ingen aptit alls. Känns hela tiden som om jag ska spy lite titt som tätt.
Nä, det känns inte ok idag. Inte alls. Men då finns ju alltid fördelen med att man kan lägga sig och sova och vakna upp till en ny dag i morgon. Det är inte så illa det inte. Allt som är fel med den här dagen kan bli rätt nästa. Vilken tur man har som får en ny chans varje morgon.
Söndagssömnen
Det blev en sovardag idag. Jag lade mig i sängen för att läsa lokalblaskan, katten hoppade upp bredvid mig och låg och spann och vips så sov jag som en klubbad säl. Men lika bra det. Vädret är kass och min stacksars mage proterserar över den omilda behandling den varit med om under helgen. Så nu ska jag ramla in i duschen för att värma mig lite sen så återgår jag nog till sängen igen.
I morgon har jag lite att pyssla med, bland annat måste jag få in alla papper till AFA och allt vad det är så att man får sin ersättning från dem. Det är viktiga hundralappar de där. Men det är i morgon det. Idag så blir det som sagt lugna gatan tänkte jag mig.
I morgon har jag lite att pyssla med, bland annat måste jag få in alla papper till AFA och allt vad det är så att man får sin ersättning från dem. Det är viktiga hundralappar de där. Men det är i morgon det. Idag så blir det som sagt lugna gatan tänkte jag mig.
Inte så illa
Jo minsan. Igår var det gråt ocn tandagnisslan för hela slanten. Men sen har jag sovit oabrutet utan mardömmar för ft örsta gången och mår fan så mycket bättre. Det blir likadant varje gång jag glömt ta min midicin, då blir jag ostabil som plutonium. Men nu har jag inget att klaga på inte. Förutom att det är lite kallt här i lägenheten eftersom jag inte stängde förnstren i går. Men det är ju ett värdsligt problem.
Inga planer what so ever idag. Köpa pizza är väl det jobbigaste jag ska försöka mig på tänkte jag. Resten av tiden skall fördrivas i böckernas land tror jag.
Inte så illa.
Inga planer what so ever idag. Köpa pizza är väl det jobbigaste jag ska försöka mig på tänkte jag. Resten av tiden skall fördrivas i böckernas land tror jag.
Inte så illa.
Storsint
Trion Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell skänker sina löner från filmen ”The Imaginarium of Dr Parnassus” till Heath Ledgers dotter.
Johnny Depp kunde jag tänka mig göra en sån sak. Han verkar precis hur trevlig som helst, en man med stor integritet som jag inte kan sluta älska för sina roller som han verka välja med stor omsorg. Men att de andra två skulle göra en sån sak.
Fan, det kanske finns hopp om världen i alla fall.
Johnny Depp kunde jag tänka mig göra en sån sak. Han verkar precis hur trevlig som helst, en man med stor integritet som jag inte kan sluta älska för sina roller som han verka välja med stor omsorg. Men att de andra två skulle göra en sån sak.
Fan, det kanske finns hopp om världen i alla fall.
Färdiggråten
Så där ja. Då har jag visst gråtit ur mig all ilska, stress (jag vet, vad är han stressad över men jag lovar att livet självt är nog för att jag ska bli stressad) och känner mig mer i harmoni med världen igen. Jag vet fan inte varifrån det kommer, men ibland så får jag såna där gråtattacker och då räcker det för att Chips ska titta på mig för att jag ska börja lipa.
Men nu har jag det rätt så trevligt. Sitter och språkar med min äldsta son på msn, dricker juice (utan gin) och kan väl inte klaga på något överhuvudtaget. Men snart så har jag fått nog av den här dagen och ska väl lägga mig för att sova lite tänkte jag. Man vill ju vara fräch och utvilad när det blir söndag menar jag.
Värre kunde det vara helt klart.
Men nu har jag det rätt så trevligt. Sitter och språkar med min äldsta son på msn, dricker juice (utan gin) och kan väl inte klaga på något överhuvudtaget. Men snart så har jag fått nog av den här dagen och ska väl lägga mig för att sova lite tänkte jag. Man vill ju vara fräch och utvilad när det blir söndag menar jag.
Värre kunde det vara helt klart.
Svartsjuk
Till alla kvinnor jag älskat
Tårar
Det är en sån dag igen. JAg gråter och gråter och gråter. Men det känns inte fel. Jag blir av med en massa stress genom att gråta. Det känns. Bra.
Lennon
Jag har mina Gudar. Elvis, så klart, Sinatra och John Lennon. Men jag tror att Lennon är störst. En man driven av sin passion för musik. Well, well, well.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan Lennon. Allt han gjort ger min rysningar. God is a concept.
Jag vet inte vart jag skulle vara utan Lennon. Allt han gjort ger min rysningar. God is a concept.
Working class hero
Jaha. Så var det dags för tårarna igen. De droppar, faller, rinner nerför ansiktet. Min husgud John Lennons absolut bästa låt, med en text som jag förstår, känner igen, känner, känner, känner rakt in i själen.
Kanske
Jag ska starta en revolution från min säng.
Bedpeace?
Bedpeace?
Mer?
Cigaretter och alkohol. Finns det mer?
The importance of being idle
En favorit i repris. Igen. MEn jag känner igen mig i den låten så bra. Den känns som något jag skulle vilja skriva själv.
Gråter
Gråter, gråter, gråter. Lyssnar om och om igen och lipar lite till. Saknar.... någon?
Dö
Missen skrev i en kommentar att döden är som att bli sövd. Tänk, precis så tyckte min före detta fru och båda två tyckte om det. Fan, jag som inte ens tycker om att sova. Är varje kväll rädd för att jag inte ska vakna igen. Nä, det där är inget för mig. Kan jag slippa undan döden med vore jag tacksam.
Menlöst
Stör mig inte. Jag väntar på att sömntabletten ska verka. Cigaretter och alkohol och piller. Mitt liv. Så jäkla menlöst.
Piller
Har alltid mina sömntabletter i fickan. Om det skulle bli för jobbitgt att leva. Jag är sån. En sucker för alla piller, drickor eller annat som jag kan förändra mitt liv med. För mitt liv är rätt patetisk. Jag lever i mitten mellan agression och glädje. Har inte så mycket annat att välja på. Sånt är mitt liv. Men jag poppar ett piller då och då.
Så ser det ut.
Så ser det ut.
Faster then a cannonball
Ackord i mitt öra. Ljud i min skalle. Låtar, texter. Vad skulle jag vara utan musik? Inget, intet. En stor bluff, större än min kropp. Kött, ben att bränna. Utan musik stannar min värld. Jag hatar när världen stannar. När jag blir stående i min enamhet, min nakna kropp, utan skydd. Det finns så mycket musik jag skulle vilja dela med mig av. MEn jag vet att ingen lyssnar. MEn det finns så mycket, mycket, mycket sagt som jag vill säga själv. Snabbare än en kanonkula.
Helikopter
En helikpter nu hade inte varit fel. Nu när jag är modig och full. Högt över staden skulle vi flyga. Alla drömmar skulle vara sanna. Musik skulle den spela. Vivalid, höst. Eller Elvis. Spelar roll. Eller hur?
Behöver lite tid att vakna upp på. Ta mina piller, dricka mitt kaffe. Röka ett stop. Medan mina feta fingrar håller ringarna. Äta en bit korv, en bot ost, lite bröd, ett ägg. Lite.... mer sprit. Mer sprit åt folket. SÅ att Sven Johansson kan spöa upp sin fru med gott samvete, för han var ju bara full. Så låt Svens fru vakna bredvid sin surögde man och gråta en stund över hur livet ter sig.
Behöver lite tid att vakna upp på. Ta mina piller, dricka mitt kaffe. Röka ett stop. Medan mina feta fingrar håller ringarna. Äta en bit korv, en bot ost, lite bröd, ett ägg. Lite.... mer sprit. Mer sprit åt folket. SÅ att Sven Johansson kan spöa upp sin fru med gott samvete, för han var ju bara full. Så låt Svens fru vakna bredvid sin surögde man och gråta en stund över hur livet ter sig.
Snack med solen
Jag pratade med solen igår. Vi utväxlade artigheter och förhörde varandra om hur livet ser ut. Solen mår bra, fast hon är lite sur på att alla moln är ivägen för henne. Det är jag med, så vi var överrens.
Let it be
Låt inget komma ut. Låt inget komma in. Låt det bara vara.
Gud har talat
JAg säger som min Gud, John Lennon sa " jag har alltid behövt mer tabletter än de andra".Visserligen pratade han om de andra i Beatles. Men vad fan. Jag kan bara hålla med. Om de flesta.
Mailorder bride
Blir galen på mig själv. Vill inte vara mig. Vill vara någon annan. Någon som kunde finna frid i sig själv. Jag har blivit tokig. Helt klart tokig. Galen. Vill ha basljud rakt in i mina öron så jag slipper tänka att dessa tankar som jag tänker. Vill dricka mig full, tanklös, i en gul undervattensbåt. Orkar inte vara ensam längre. Fan trot om jag inte ska skaffa mig en såndär ryssk brud som kan tänka sig att suga av mig bara för att komma bort för sin egen eländiga tillvaro.
Nä, så klart jag inte gör det. Så djupt har jag inte sjunkit. Än. Men vill inte sitta i min egna lilla lägenhet och förtvina.
Nä, så klart jag inte gör det. Så djupt har jag inte sjunkit. Än. Men vill inte sitta i min egna lilla lägenhet och förtvina.
Hata tystnad
Jag är rädd för så mycket. Döden, livet, tystnad, jag hatar när det är tyst. Måste, måste ha på musik jämt. Sover, vaknar, somnar, dricker kaffe till, rökar till musik. Tystnad är vansinnigt svårt för mig att leva med. Beethoven, Mozart, Oasis, Cash, Elvis, Beatles. Bara det låter. Jag gråter nu. Jag är ensam, full och patetisk. Men det blir ingen mer alkohol för mig idag. Då får jag klara mig på tabletter. För sånt kan jag. Pilla i mig sömntabletter mitt på dagen bara för att hålla mig lugn.
Så får det bli. Bara det inte är tyst.
Så får det bli. Bara det inte är tyst.
Cigarettter och alkohol
Haha. Jag känner mig som ett avsnitt av "black adder" med Rowan Atkinson. Jag gråter och skrattar. Samtidigt. I min ensamhet. Lyssnar på Oasis och kommer ihåg hur livet var när man var 25. Gråter en stund, skrattar nästa. It´s a crazy situation but all I need are Cigarettes and alcohol.
Till K
Fan vet
Min allt för snälla tant mamma hjälpte mig att lösa ut mina ringar från panten. Tanken var att min son skulle få den största, den som jag fick av min far, på sin 18-års dag. Men nu vet jag inte. De sitter bra på mina fingrar. Visserligen har jag blivit så fet med åren att farsans klackring med hans initialer BC inte längre får plats på mina ringfringrar och inte heller min komfiramtionsring utan får sitta på mina lillfingrar. Men ändå.
Tanken var ju (som ja redan sagt) att min son skulle fått farsans klackring som jag fick när jag fyllde 18. Men nu vet jag inte. Kanske skulle jag köpa nått som han vill ha. Som en gitarr. Fan vet.
Tanken var ju (som ja redan sagt) att min son skulle fått farsans klackring som jag fick när jag fyllde 18. Men nu vet jag inte. Kanske skulle jag köpa nått som han vill ha. Som en gitarr. Fan vet.
Förbannad
Om inte det redan framgått är jag full. Det är ju lördag för fan. Full, sur och förbannad. Skulle helt vilja slå ner någon. Spelar musik (Depehe mode och Oasis) på högsta volym och kommer någon ringa på dörren så vet jag inte vad jag gör.
Vem sa att alkohol inte är aggressionsframkallande?
Vem sa att alkohol inte är aggressionsframkallande?
Burka
Med dold kamera letar de sina lättklädda offer på badstränderna
Hua. De har blivit fotograferade som de går omkring och ser ut. Hua. de stackars flickorna vågar inte ligga toppless. Fan töser, kan ni gå omkring så på stranden så varför är det så farligt att bli fotad. Klä er i burka om ni inte pallar trycket.
Hua. De har blivit fotograferade som de går omkring och ser ut. Hua. de stackars flickorna vågar inte ligga toppless. Fan töser, kan ni gå omkring så på stranden så varför är det så farligt att bli fotad. Klä er i burka om ni inte pallar trycket.
Brottare är bögar
En helt obskyr brottare har blivit av med sitt brons i brottning. Ärligt talat. Är inte alla brottare bögar? Iklädda spendexkläder kramas de i ett antal minuter medan en massa män tittar.
Vem fan bryr sig?
Vem fan bryr sig?
Go Ronnie
Ronnie Wood har under sommaren uppmärksammats för sin kärleksaffär med den ryska servitrisen Ekaterina Ivanova.
Jag säger bara go Ronnie. En riktig rockstjärna har en ung, vacker tös vid sin sida. Ingen gammal tant. Så enkelt är det.
Jag säger bara go Ronnie. En riktig rockstjärna har en ung, vacker tös vid sin sida. Ingen gammal tant. Så enkelt är det.
Feel a little love
Kan du känna lite kärlek till mig? En gnutta. Tycka om mig?
Full fart
Nu minsan. Nu ska jag sätta mig på min gula springare och åka in till Borås för att fixa och dona. Full fart minsan. Jajamen.
Hu vad ful jag blev
Sådär ja. Då har jag rakat mig och titta vad jag fann under allt skägg. En enda stor dubbelhaka. Hua. Nu får halskägget växa ut fort eller så får jag gå ner 20 kilo. Nått av det får hända i alla fall.
Plus att jag ser livrädd ut på kortet. Hua, jag behöver en plastikkirurg och ett nytt ansikte.
Plus att jag ser livrädd ut på kortet. Hua, jag behöver en plastikkirurg och ett nytt ansikte.
Oj då, vad dyrt det blev
Oj, nu blev det mycket. Ska in till stan och lösa ut mina ringar från panten. Det blir 3000 spänn som försvinner. Där gick hela sparkontot åt fanders. Där lärde jag mig en viktigt läxa, inte panta nått man absolut måste få tillbaka. Men i julas så kändes det nödvändigt att panta de där ringarna för att jag skulle kunna köpa julklappar till barnen. Men det väl en evinnerlig tur att jag har sparat undan lite pengar så att jag kan lösa ut dem innan de går på auktion.
Sen ska jag åka lite ärenden till tant mamma med. Så istället för att sitta här så borde jag duscha. Funderar på att raka mig men jag kan inte bestämma mig. Alls. Tälnk att det ska vara ett så svårt beslut. Märkligt.
Nä. Nu har jag bestämt mig. Skägger ryker. Så får det bli. Men först måste jag landa lite. Har druckit alldeles för mycket kaffe under förmiddagen så jag är helt snurrig i skallen. Så jag snurrar väl runt på nätet lite för att lugna ner mig lite.
Sen ska jag åka lite ärenden till tant mamma med. Så istället för att sitta här så borde jag duscha. Funderar på att raka mig men jag kan inte bestämma mig. Alls. Tälnk att det ska vara ett så svårt beslut. Märkligt.
Nä. Nu har jag bestämt mig. Skägger ryker. Så får det bli. Men först måste jag landa lite. Har druckit alldeles för mycket kaffe under förmiddagen så jag är helt snurrig i skallen. Så jag snurrar väl runt på nätet lite för att lugna ner mig lite.
Meningen med livet?
Jag önskar att jag förstod vad min roll i detta livet är. Förut, innan, när jag jobbade så hade jag mening med livet. Jag hade mina barn som jag älskar över allt annat på jorden, jag hade ett jobb som jag trivdes med, jag var någons man. Nu vet jag inte längre. Jag vet att det finns många där ute i världen som tycker jag är en parasit på samhällskroppen. Ibland är jag böjd att hålla med. Jag gör ju ingen som helst nytta längre. Jag skulle lätt kunna dö i denna stund och ingen skulle sakna mig på några veckor eftersom jag endast har sporadisk kontakt med världen. Den enda som skulle reagera vore väl min mor som jag försöker ringa var eller varannan dag. Men inte ens hon skulle märka något förrän efter någon vecka helt enkelt eftersom det inte är så ovanligt att jag isolerar mig i dagar utan att vara i kontakt med någon levande människa.
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan för att det är sant. Jag har inte längre något mål med min tillvaro. Det finns egentligen ingen anledning för mig att gå upp ur sängen annat än för att tömma kattlådan och ge Chips mat.
Jag kom in på dessa tankegångar eftersom Klimpen i en kommentar undrade varför jag driver den här rätt meningslösa bloggen. Det är helt enkelt så att bloggandet är mitt "jobb". Något att göra, en plats för mig där jag kan göra någon skillnad. Visst, det står inga stora tankar i den, det mesta är bara beskrivningar om hur jag röker och dricker kaffe. Men så får man kommentarer då och då och då blir det som ett samtal över fikabordet. En del tycker jag är dum i huvudet och en del gillar det jag skriver. Precis som i riktiga livet.
På jobbet, när jag jobbade, så var jag (inbillar jag mig) rätt så omtyckt. Men jag kommer ihåg en gång när vi satt ett gäng i solen på eftermiddagsfikat och pratade. Så sade en av biståndsbedömarna, en ung tjej som var vikarie, till mig "du ska inte tro att du är så jäkla populär". Jag vet inte vad det var som retade henne, men nått var det. Men så är det ju. En del gillar det man gör, en del gör det inte. Det är likadant med bloggen. Fast jag har lika svårt att förstå varför folk läser när de bara retar sig på det man skriver. Är det inte enklare att sluta läsa då? Men jag är tacksam för både ris och ros. Inte för att jag tänker ändra på något av det jag skriver bara för att någon tycker att det är tråkigt, dumt, korkat eller bara eländigt. Men det är alltid kul att veta vad männiksor tycker.
Så jag har bloggen som anledning att gå ur sängen på morgonen. Jag för ett samtal med mina läsare. En del kommenterar mycket, en del lite, de flesta inte alls. Men det känns lite som att man har ett gäng vänner där ute som man kan prata om allt med. För det är ju det jag gör, pratar om det mesta här på bloggen. Visst, jag har sagt det innan och säger det igen, jag skriver ju inte allt som händer, men mycket av min vardag, mina tankar och funderignar hamnar här.
Jaja, nog om det. Nu ska jag duscha (se där, en helt meningslös sak att berätta).
Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan för att det är sant. Jag har inte längre något mål med min tillvaro. Det finns egentligen ingen anledning för mig att gå upp ur sängen annat än för att tömma kattlådan och ge Chips mat.
Jag kom in på dessa tankegångar eftersom Klimpen i en kommentar undrade varför jag driver den här rätt meningslösa bloggen. Det är helt enkelt så att bloggandet är mitt "jobb". Något att göra, en plats för mig där jag kan göra någon skillnad. Visst, det står inga stora tankar i den, det mesta är bara beskrivningar om hur jag röker och dricker kaffe. Men så får man kommentarer då och då och då blir det som ett samtal över fikabordet. En del tycker jag är dum i huvudet och en del gillar det jag skriver. Precis som i riktiga livet.
På jobbet, när jag jobbade, så var jag (inbillar jag mig) rätt så omtyckt. Men jag kommer ihåg en gång när vi satt ett gäng i solen på eftermiddagsfikat och pratade. Så sade en av biståndsbedömarna, en ung tjej som var vikarie, till mig "du ska inte tro att du är så jäkla populär". Jag vet inte vad det var som retade henne, men nått var det. Men så är det ju. En del gillar det man gör, en del gör det inte. Det är likadant med bloggen. Fast jag har lika svårt att förstå varför folk läser när de bara retar sig på det man skriver. Är det inte enklare att sluta läsa då? Men jag är tacksam för både ris och ros. Inte för att jag tänker ändra på något av det jag skriver bara för att någon tycker att det är tråkigt, dumt, korkat eller bara eländigt. Men det är alltid kul att veta vad männiksor tycker.
Så jag har bloggen som anledning att gå ur sängen på morgonen. Jag för ett samtal med mina läsare. En del kommenterar mycket, en del lite, de flesta inte alls. Men det känns lite som att man har ett gäng vänner där ute som man kan prata om allt med. För det är ju det jag gör, pratar om det mesta här på bloggen. Visst, jag har sagt det innan och säger det igen, jag skriver ju inte allt som händer, men mycket av min vardag, mina tankar och funderignar hamnar här.
Jaja, nog om det. Nu ska jag duscha (se där, en helt meningslös sak att berätta).
God´s gonna cut You down
Min vakt
Chips har två favoritplatser. Antingen ligger hon på sin fullständigt nedhårade filt i "sin" fåtölj, eller så ligger hon uppe på bokhyllan. Där uppe har hon full koll på allt som händer. Verkar praktiskt på något sätt. Kanske skulle jag själv klättra upp på bokhyllan och göra henne sällskap. Fast jag har en svag aning om att jag inte skulle få plats lika elegant som den lilla pälsbollen. Men det är skönt att veta att det sitter en vakt där uppe. Ifall det skulle komma tjyvar eller nått sånt.
Religion
Jag har funderat på det där med religion sedan jag och min äldsta son hade en intressant diskussion över msn om det. Han är helt emot alla religioner. Kanske beror det på det välsignade övermod man har när man är 18, men han hade bra argument och verkar ha funderat rätt mycket på det hela innan han tog ställning. Själv är jag tvehågsen.
Jag kan inte se bibeln som annat än en samling sagor, berättelser skrivna av männiksor som vill ge råd om hur livet skall levas. Men finns det någon Gud? Tja, inte tror jag på den gamla gubben med skägg, men jag har vansinnigt svårt på att tro att världen skapades helt utan hjälp av något annat än slumpen. Fysik är inte min starka sida, men det är så mycket jag inte förstår. Vad fanns innan universum skapades. När tar tiden slut? Vad händer när man dör?
Den sista frågan är väl den jag funderar mest på. Jag är livrädd för att dö. Skräckslagen. En del av rädslan kommer sig väl av att jag lyckats smita från saker hela mitt liv, men döden kommer man inte undan. Jag kan bara inte tänka mig att allt bara tar slut, att jag bara ska slockna som en brasa när veden brunnit upp. Att allt jag upplevt, gjort och sett ska bli till intet.
Det vore lättare att leva om man hade en tro är jag övertygad om. Men jag är agnostiker in i själen. Jag bara vet inte och det är nog det värsta man kan råka ut för. Det vore bättre att vara ateist eller troende, för då fanns det en trygghet i att tro på något. Men nu så rör jag mig i gränslandet mellan tro och misstro.
Äh, detta blev för tungt att tänka på en fredagsmorgon. Jag tar en kopp kaffe till istället.
Jag kan inte se bibeln som annat än en samling sagor, berättelser skrivna av männiksor som vill ge råd om hur livet skall levas. Men finns det någon Gud? Tja, inte tror jag på den gamla gubben med skägg, men jag har vansinnigt svårt på att tro att världen skapades helt utan hjälp av något annat än slumpen. Fysik är inte min starka sida, men det är så mycket jag inte förstår. Vad fanns innan universum skapades. När tar tiden slut? Vad händer när man dör?
Den sista frågan är väl den jag funderar mest på. Jag är livrädd för att dö. Skräckslagen. En del av rädslan kommer sig väl av att jag lyckats smita från saker hela mitt liv, men döden kommer man inte undan. Jag kan bara inte tänka mig att allt bara tar slut, att jag bara ska slockna som en brasa när veden brunnit upp. Att allt jag upplevt, gjort och sett ska bli till intet.
Det vore lättare att leva om man hade en tro är jag övertygad om. Men jag är agnostiker in i själen. Jag bara vet inte och det är nog det värsta man kan råka ut för. Det vore bättre att vara ateist eller troende, för då fanns det en trygghet i att tro på något. Men nu så rör jag mig i gränslandet mellan tro och misstro.
Äh, detta blev för tungt att tänka på en fredagsmorgon. Jag tar en kopp kaffe till istället.
Mitt skägg
Idag är den stora dagen tror jag. Dagen när jag ska raka av mig skägget. Det sker efter kraftiga påtryckningar från min dotter, K och en del andra som tycker jag ser för jävlig ut med skägg. Fast jag måste erkänna att jag fäst mig vid det vid detta laget. Men samtidigt är det rätt snuskigt med skägg har jag märkt. Det fastnar de mest märkliga saker i det, speciellt när man äter. Jag vet inte om jag sölar väldeliga när jag äter, men det sitter ofta en halv måltid i mustachen när jag ätit färdigt.
Lars, mitt boendestöd såg inget fel i mitt skägg, han tyckte att jag såg mognare ut med det och är det något jag behöver så är det att se mognare ut. Jag har ett babyface annars. Jag är en sån som får visa leg på bolaget då och då trots att jag snart är 40. Sen har vi ju fördelen med ett skägg att det döljer dubbelhakan jag har skaffat mig genom idogt ätande och ölande. Men jag får väl återgå till mitt hakskägg igen.
Fast när jag tänker närmare på saken så vet jag inte. Kanske ska jag behålla det i alla fall. Som sagt, jag har fäst mig vid det. Nä detta kräver lite eftertanke.
Vad tycker den trogne läsaren om det hela? Behålla eller bort?
Lars, mitt boendestöd såg inget fel i mitt skägg, han tyckte att jag såg mognare ut med det och är det något jag behöver så är det att se mognare ut. Jag har ett babyface annars. Jag är en sån som får visa leg på bolaget då och då trots att jag snart är 40. Sen har vi ju fördelen med ett skägg att det döljer dubbelhakan jag har skaffat mig genom idogt ätande och ölande. Men jag får väl återgå till mitt hakskägg igen.
Fast när jag tänker närmare på saken så vet jag inte. Kanske ska jag behålla det i alla fall. Som sagt, jag har fäst mig vid det. Nä detta kräver lite eftertanke.
Vad tycker den trogne läsaren om det hela? Behålla eller bort?
En underbar dag
Ah swå underbart. Ännu en dag att sätta tänderna i. Vaknade efter att ha sovit en natt utan mardrömmar, bara det är guld värt. Jag vet inte vad som tagit åt mig men jag har drabbats av gott humör flera dagar i rad nu. Hur det kommer sig har jag ingen som helst aning om men jag klagar inte.
Idag så ska jag ta mig till La stada för att omsätta mina ringar på panten innan de går på auktion. Sen ska jag väl passa på att hälsa på tant mamma med när jag ändå är i krokarna. Jag hoppas bara att det eviga regnet slutar vräka ner hela tiden. Sen måste jag skicka in ansökan om körkort med så att det är gjort. Plus ansökan till AFA-kassan. Det är lite pyssel idag, men det känns helt klart överstigligt.
Fasen, tänk om man kunde vakna så här varje morgon och känna sig på så gott humör.
Idag så ska jag ta mig till La stada för att omsätta mina ringar på panten innan de går på auktion. Sen ska jag väl passa på att hälsa på tant mamma med när jag ändå är i krokarna. Jag hoppas bara att det eviga regnet slutar vräka ner hela tiden. Sen måste jag skicka in ansökan om körkort med så att det är gjort. Plus ansökan till AFA-kassan. Det är lite pyssel idag, men det känns helt klart överstigligt.
Fasen, tänk om man kunde vakna så här varje morgon och känna sig på så gott humör.
Bloggtoppen
Hur i hela fridens namn ska man göra för att komma med på bloggtoppen här på Blogg.se. Jag skriver och skriver och vad jag sett så skriver jag bra mycket mer än andra som ligger med på listan.
Snyft. Jag är diskriminerad.
Snyft. Jag är diskriminerad.
Public smörja
Även folk utan tv ska betala tv-licensen över skattesedeln tycker Christina Jutterström Blodet kokar i mig. Tv-licencen är världens absolut värsta idé överhuvudtaget. Jag avskyr blotta tanken och ska det nu bli ännu värre, att även folk som helt enkelt inte har tv ska behöva vara med och betala gör mig än med upprörd. Jävla dödgrävarmentalitet.
Här ringer det titt som tätt och frågas om jag itne har tv. Nej säger jag då. "Men visst måste du ha tv". Nej, jag har inte haft råd att köpa en tv efter min skillsmässa säger jag då. Det är inte alltid de nöjer sig med det heller.
Nu är det ju så att jag ljuger något alldeles förfärligt. Visst har jag tv. Både i datorn och en alldeles äkta tv som jag fick av Hjulia. Men för tusan. Jag tittar på Simpson, Family guy, Jordan, rättsläkare och Numbers. Det enda jag ser på svt är Morden i Midsomer. Nä, släpp in reklam i public service. Det finns ju redan, men kallas sponsring.
Arg. Jättearg.
Här ringer det titt som tätt och frågas om jag itne har tv. Nej säger jag då. "Men visst måste du ha tv". Nej, jag har inte haft råd att köpa en tv efter min skillsmässa säger jag då. Det är inte alltid de nöjer sig med det heller.
Nu är det ju så att jag ljuger något alldeles förfärligt. Visst har jag tv. Både i datorn och en alldeles äkta tv som jag fick av Hjulia. Men för tusan. Jag tittar på Simpson, Family guy, Jordan, rättsläkare och Numbers. Det enda jag ser på svt är Morden i Midsomer. Nä, släpp in reklam i public service. Det finns ju redan, men kallas sponsring.
Arg. Jättearg.
Privat och personlig
JAg börjar tro att jag är lite för ärlig med vissa saker. Som det här med alkoholens plats i min värld och i mitt liv. När jag satt på terapin häromdagen (återfallsterapin, jag går ju på två olika sorters terapi, en mot min panikångest och en mot min alkoholism) så svarade jag glatt ja på frågan om jag druckit sedan sist. Vore det inte lättare att bara blåneka, för jag är ju inte dummare än att jag vet när det är dags för provtagning och då sköter jag mig två veckor innan så finns det inga tecken kvar på att jag druckit. Nu ska jag ju ta prover en gång i månaden och känner jag mig själv rätt så dricker jag i två veckor och är vit i två veckor, tar provet och dricker igen.
Så dum är nämligen jag. Jag har gått i terapi, läst allt jag kommit över om alkoholism, ändå kan jag inte förmå mig till att sluta helt. Det vore så mycket enklare att leva då tror jag. Men alkohol är världens bästa ångestdämpare, helt överlägsen alla piller som finns. Det är så skönt att vara ångestfri och slippa panikattackerna. Att det bli sju resor värre dagen efter botar man enkelt med en öl eller 12.
Just nu mår jag märkligt nog så bra så nu behöver jag inte dricka. Har inte det allra minsta behov av alkohol eftersom ångesten har gått och gömt sig någotstans. Visst tar jag mina Theralen (milt lugnande) i preventivt syfte, men det vette tusan om jag verkligen behöver dem heller.
Men det är likadant här på bloggen. Ibland så funderar jag på varför jag inte skyddar mig själv lite bättre genom att utelämna vissa saker. Det vore ju lättare då, så slapp man skäll från inskränkta personer som läser det de vill och inte det som står. Fast vad vore då meningen med bloggen? Ingen som jag ser det. Så jag fortsätter skriva att jag har hemmorider om jag har det. Just nu har jag inga kan jag berätta.
Sen så försöker jag att inte lämna ut andra människor i bloggen. Bara för att jag vill dela med mig av mitt liv betyder det ju inte att de jag älskar, tycker om och umgås med vill vara med på nätet. Det är väl bara före detta frun jag någon gång, i vredesmod, skrivit lite skit om och det beklagar jag väl så här i efterhand. Men gjort är gjort.
Nä, min "bloggstil" är öppen och jag släpper både på det privata och det personliga.
Så får det bli.
Så dum är nämligen jag. Jag har gått i terapi, läst allt jag kommit över om alkoholism, ändå kan jag inte förmå mig till att sluta helt. Det vore så mycket enklare att leva då tror jag. Men alkohol är världens bästa ångestdämpare, helt överlägsen alla piller som finns. Det är så skönt att vara ångestfri och slippa panikattackerna. Att det bli sju resor värre dagen efter botar man enkelt med en öl eller 12.
Just nu mår jag märkligt nog så bra så nu behöver jag inte dricka. Har inte det allra minsta behov av alkohol eftersom ångesten har gått och gömt sig någotstans. Visst tar jag mina Theralen (milt lugnande) i preventivt syfte, men det vette tusan om jag verkligen behöver dem heller.
Men det är likadant här på bloggen. Ibland så funderar jag på varför jag inte skyddar mig själv lite bättre genom att utelämna vissa saker. Det vore ju lättare då, så slapp man skäll från inskränkta personer som läser det de vill och inte det som står. Fast vad vore då meningen med bloggen? Ingen som jag ser det. Så jag fortsätter skriva att jag har hemmorider om jag har det. Just nu har jag inga kan jag berätta.
Sen så försöker jag att inte lämna ut andra människor i bloggen. Bara för att jag vill dela med mig av mitt liv betyder det ju inte att de jag älskar, tycker om och umgås med vill vara med på nätet. Det är väl bara före detta frun jag någon gång, i vredesmod, skrivit lite skit om och det beklagar jag väl så här i efterhand. Men gjort är gjort.
Nä, min "bloggstil" är öppen och jag släpper både på det privata och det personliga.
Så får det bli.
En katt till?
Fan vad tråkigt det är att ha ont i ryggen. Tråkigt i den meningen att man inte kan göra så mycket. Jag blir sittande här eller ligger på golvet och försöker sträcka ut ryggen så gott det går. Men det är så tråkigt så tråkigt. Jag har ingen aning om vad jag skulle gjort om jag inte hade ont i ryggen men det skulle säkert vara något sexigt och spännande tror jag.
Kanske klättra iberg, eller åka skidor till nordpolen eller nått sånt där äventyrligt. Men det går inte nu när ryggen värker trots värktabletter. Så jag får väl sitta här och uggla som en övergiven sommarkatt.
På tal om katt så funderar jag på att skaffa en till. Förutom att det vore sött med en liten kattunge så kanske Chips kunde få lite sällskap. Inte för att hon verkar missnöjd med sakernas tillstånd för tillfället, men nog måste det vara tråkigt att vara katt ensam med en husse som bara sitter vid datorn hela dagen. Ibland leker vi lite men jag tror nog att hon skulle tycka om lite kattsällskap. Helst skulle jag vilja ta hem min andra katt, Lancelot, men han verkar ha det så bra där han är så det kanske inte vore en bra idé.
Nä, jag får fundera på det där ett tag till tror jag. Kanske är min lägenhet för liten får två katter. De har ju rätt stort behov av eget revis så kanske skulle det bli bra trångt för två pälsbollar. För att inte tala om att jag ska ha råd att hushålla dem med. Nä som sagt. En funderare krävs.
Kanske klättra iberg, eller åka skidor till nordpolen eller nått sånt där äventyrligt. Men det går inte nu när ryggen värker trots värktabletter. Så jag får väl sitta här och uggla som en övergiven sommarkatt.
På tal om katt så funderar jag på att skaffa en till. Förutom att det vore sött med en liten kattunge så kanske Chips kunde få lite sällskap. Inte för att hon verkar missnöjd med sakernas tillstånd för tillfället, men nog måste det vara tråkigt att vara katt ensam med en husse som bara sitter vid datorn hela dagen. Ibland leker vi lite men jag tror nog att hon skulle tycka om lite kattsällskap. Helst skulle jag vilja ta hem min andra katt, Lancelot, men han verkar ha det så bra där han är så det kanske inte vore en bra idé.
Nä, jag får fundera på det där ett tag till tror jag. Kanske är min lägenhet för liten får två katter. De har ju rätt stort behov av eget revis så kanske skulle det bli bra trångt för två pälsbollar. För att inte tala om att jag ska ha råd att hushålla dem med. Nä som sagt. En funderare krävs.
Alldeles matt
Sådär ja. Då har jag varit på apoteket och en snabb sväng förbi affären. På Apoteket så köpte jag Voltaren T som borde ta bort eller i alla fall lindra det onda i ryggen. I affären köpte jag lite småsaker, sånt som man behöver. Finns det något tråkigare att lägga ut pengar på än toalettpapper? Det är ju inget roligt alls att köpa. Men nu har jag det ialla fall för även jag går på toaletten även om jag vet att den trogne läsaren tror att jag står över sådana triviala saker.
Tabletten har redan börjat fungera så nu kan jag slappna av lite och kanske komma ur fåtöljen utan att kvida av smärta. Men det blir då inga större åthävor idag inte. Tror jag nöjer mig med att sitta här framför datorn och dona. Men när det onda gått över borde jag verkligen börja träna. Fast det är mycket jag borde när jag tänker efter. Hua vad mycket jag borde som jag inte gör. Jag blir matt bara jag tänker på det hela.
Ja, jag blir så trött att jag nog får ta en kopp kaffe till tror jag.
Tabletten har redan börjat fungera så nu kan jag slappna av lite och kanske komma ur fåtöljen utan att kvida av smärta. Men det blir då inga större åthävor idag inte. Tror jag nöjer mig med att sitta här framför datorn och dona. Men när det onda gått över borde jag verkligen börja träna. Fast det är mycket jag borde när jag tänker efter. Hua vad mycket jag borde som jag inte gör. Jag blir matt bara jag tänker på det hela.
Ja, jag blir så trött att jag nog får ta en kopp kaffe till tror jag.
Aj!
För sjutton gubbar. Det mesta är helt ok idag, men ryggen, min rygg. Det gör minsta sagt ont. Jag får ta mig till apoteket idag och köpa värktabletter innan jag går alldeles sönder.
Aj, aj, aj.
Aj, aj, aj.
God natt
Nä. Alvedon biter inget vidare på ryggvärk. Alls. Men lite lindring ger det. Precis så mycket att jag nu tänker krypa till kojs efter att ha ätit ordentligt (vet, idioti att äta klockan 1 på natten, men jag kan inte somna annars).
Go natt go vänner.
Go natt go vänner.
Skam den som ger sig
Så där ja. Det gäller att inte ge upp bara för att det tar emot lite. Lade mig en stund på golvet (ja det var en vacker syn när jag krälade ner dit), lade upp fötterna på elementet för att sträcka ut ryggen och böjde och vred på ryggen en stund. Sen var jag redo att bädda rent sängen. Ok, det var inte så smidigt gjort men det gick i alla fall. Kanske ska jag tacka Alvedonen för det. Men nu molar det och hugger som före mitt bäddäventyr. Men nu spelar det ju liksom ingen roll längre. Låt det värka bara, lilla jag ska ner i sängen och gosa med kuddarna.
Jag håller på att läsa Ernst Brunners bok om Bellman men det går trögt. Orden trillar runt, tumlar om varandra så det är svårt att hänga med. Men samtidgt kan jag inte sluta läsa för det är en bra bok, bara svår. Så jag ska snart lägga mig och läsa lite tänkte jag. Sen kanske sömnen kommer och har jag tur slipper jag mardrömmar idag igen. Fan vet om det inte kan vara så.
Jag håller på att läsa Ernst Brunners bok om Bellman men det går trögt. Orden trillar runt, tumlar om varandra så det är svårt att hänga med. Men samtidgt kan jag inte sluta läsa för det är en bra bok, bara svår. Så jag ska snart lägga mig och läsa lite tänkte jag. Sen kanske sömnen kommer och har jag tur slipper jag mardrömmar idag igen. Fan vet om det inte kan vara så.
Ett gott försök
HAhahah, det var ett roligt försök att bädda. Jag gick modigt in i sovrummet, tog fram ett örngott och böjde mig ner efter en kudde. Sen blev jag stående så i minst en minut innan jag kunde räta på mig igen och knata ut i vardagsrummet och sätta mig här i min fåtölj igen. Det gick inte så bra. Pratade lite snabbt med K som är i skåne och hälsar på släkt och vänner och hon påminde mig om att jag har en massa muskelinflammationer i ryggen. Det hittade hon när hon var här och masserade min stackars rygg. Jag tror henne för jag har alltid mer eller mindre ont i ryggen. Men för det mesta tänker jag inte så mycket på det, det liksom bara är som det är. Men nu gör det förbannat ont helt enkelt.
Fast när jag tänker på dagen så kan inget ta bort min glädje över att fått en dag när jag mått psykiskt toppen. Hellre ont i ryggen än i själen vilken dag som helst måste jag erkänna.
Fast när jag tänker på dagen så kan inget ta bort min glädje över att fått en dag när jag mått psykiskt toppen. Hellre ont i ryggen än i själen vilken dag som helst måste jag erkänna.
Kass rygg
Där ser man faran med att städa, tvätta och dona en hel dag. Ryggen värker så det hugger i den bara jag rör mig. Det vore väl ok om man kunde krypa ner i sängen och vila den lite. Men, jag har inga lakan, inga örngott och inget påslakan eftersom jag tvättat allt idag. Hur i hela fridens namn ska jag kunna fixa det när jag knappt kommer ur stolen vid spisfläkten i köket där jag sitter och röker?
Det bistra svaret på det hela är att jag får strunta i att bädda rent och ligga på madrassen utan alla dessa tygattiraljer man förknippas med en renbäddad säng. Där fick man för att man skulle vara duktig. Förresten kan jag berätta att jag dragit ut på tvätten så länge att jag hade 5 lakan att tvätta. Så det var dags. Jag får byta rätt ofta (nej, inte därför) för att jag snusar ner lakanen och kuddar när jag sover med portionssnuset i munnen. Jag vet äckligt, men det är ju bara jag själv som blir lidande av det.
Men jag sitter uppe en stund till, Lyssnar till Carlene Carters nya skiva "Stronger" och väntar på att Alvedonen ska kicka igång. I morgon är det jag som tar mig till apoteket för att köpa Voltaren, det enda som funkar när jag får ont i ryggen, vilket jag får titt som tätt. Att lasta traktordäck när man är 16 och sedan jobba 16 år i vården har tagit knäcken på min rygg, plus att jag tror att mina ben är lite olika långa vilket frestar på ryggen det med. Jag hoppas bara att jag inte får samma besvär som tant mamma med ryggen när jag blir lite äldre. Hon har gjort 3 stora ryggoperationer efter alla sina år i vården. Hon började ju på 60-talet när det inte fanns så många hjälpmedel som det trots allt finns nu. Men inga hjälpmedel kan helt ta bort slitet i vården med tunga lyft och vändningar.
Som sagt, jag väntar väl lite till innan jag gör ett försök att bädda rent. Det är ju så gott att krypa ner i en renbäddad säng. Under tiden så tittar jag på Chips som drömmer någon mordisk dröm eftersom tassarna går som kvarnvingar på henne där hon ligger och sover. Det är något meditativt med en sovande katt, ett totalt lugn som är svårt att finna annars.
Jag är ju kattmänniska. inte för att jag inte vill ha hund, för det vill jag gärna med, men jag har helt enkelt inte diciplinen att ta hand om den. En hund ska rastas stup i kvarten, få sin motion och tas om hand om på ett annat sätt än en katt som nöjer sig med en ren låda, mat i skålen och en klapp när man går förbi.
Nä. nu ska jag göra ett försök att bädda rent. Försöka duger.
Det bistra svaret på det hela är att jag får strunta i att bädda rent och ligga på madrassen utan alla dessa tygattiraljer man förknippas med en renbäddad säng. Där fick man för att man skulle vara duktig. Förresten kan jag berätta att jag dragit ut på tvätten så länge att jag hade 5 lakan att tvätta. Så det var dags. Jag får byta rätt ofta (nej, inte därför) för att jag snusar ner lakanen och kuddar när jag sover med portionssnuset i munnen. Jag vet äckligt, men det är ju bara jag själv som blir lidande av det.
Men jag sitter uppe en stund till, Lyssnar till Carlene Carters nya skiva "Stronger" och väntar på att Alvedonen ska kicka igång. I morgon är det jag som tar mig till apoteket för att köpa Voltaren, det enda som funkar när jag får ont i ryggen, vilket jag får titt som tätt. Att lasta traktordäck när man är 16 och sedan jobba 16 år i vården har tagit knäcken på min rygg, plus att jag tror att mina ben är lite olika långa vilket frestar på ryggen det med. Jag hoppas bara att jag inte får samma besvär som tant mamma med ryggen när jag blir lite äldre. Hon har gjort 3 stora ryggoperationer efter alla sina år i vården. Hon började ju på 60-talet när det inte fanns så många hjälpmedel som det trots allt finns nu. Men inga hjälpmedel kan helt ta bort slitet i vården med tunga lyft och vändningar.
Som sagt, jag väntar väl lite till innan jag gör ett försök att bädda rent. Det är ju så gott att krypa ner i en renbäddad säng. Under tiden så tittar jag på Chips som drömmer någon mordisk dröm eftersom tassarna går som kvarnvingar på henne där hon ligger och sover. Det är något meditativt med en sovande katt, ett totalt lugn som är svårt att finna annars.
Jag är ju kattmänniska. inte för att jag inte vill ha hund, för det vill jag gärna med, men jag har helt enkelt inte diciplinen att ta hand om den. En hund ska rastas stup i kvarten, få sin motion och tas om hand om på ett annat sätt än en katt som nöjer sig med en ren låda, mat i skålen och en klapp när man går förbi.
Nä. nu ska jag göra ett försök att bädda rent. Försöka duger.
När barn mimar
Världen är ett märkligt ställe att befinna sig på. Nu kan man i tidningen läsa att den lilla flickan som sjöng på OS-invigningen bara mimade för att flickan som sjöng på riktigt var för ful för att visas upp. Det måste väl ändå vara det jäkligaste man hört på länge eller. Bara det är ju en anledning att bojkotta hela skiten. Förutom då, som jag redan sagt, att Kina är en diktatur och OS är tråkigt att titta på.
Usch och fy.
Usch och fy.
Tråkiga OS
Förövrigt så är OS förbannat tråkigt. Bara en massa männiksor som springer, hoppar och skuttar så mycket de bara orkar. Jag menar, ärligt talat, vem tycker friidrott är kul att se på? För att inte tala om tråksporten över alla, simning. Det enda man ser är en massa vatten och ett antal armar som vevar utav bara helvete.
Nä, ge mig ett hockeyvm eller en bra fotbollsmatch att titta på.
Nä, ge mig ett hockeyvm eller en bra fotbollsmatch att titta på.
En riktigt jäkla bra dag
Det är något fel på den här dagen. Jag har mått toppen hela dagen. Från det jag gick upp ända nu. Inte tillstymmelsen till den allra minsta ångest överhuvudtaget. Märkligt. En massa har jag fått gjort med. Tvättat, städat hela lägenheten, fixat med datorerna, klappat katten när jag hunnit och allmänt mått bra.
Så klart så måste något krångla så jag har fått vansinnigt ont i ryggen och hade bara Alvedon hemma och inga Voltaren T som jag hoppats på. Men vad fan, man kan inte få allt. Sådana här dagar har jag gärna mer av. Det enda som saknas är mjölk till morgondagens kaffe men svart kaffe är egentligen godare, det är bara det att det blir så förbannat varmt i min perkulator och jag har inget tålamod att vänta på att det ska svalna. Men som sagt, man kan inte få allt.
Ute värker regnet ner och det mullrar av åska men inte gör det mig något där jag sitter i min lilla lya och trivs. Tänk att inte nog med att jag tvättade, jag sorterade in all den rena tvätten i garderober och lådor med. Sånt brukar ta mig några dagar innan jag orkar ta tag i det hela. Fasen vet vad som tagit åt mig. JAg plockade till och med ur den rena disken och satte in den smutsiga i diskmaskinen nu innan jag går och lägger mig.
Som sagt. Mer sådana dagar, när man känner sig som folk igen. Hoppas bara att det inte var tillfälligt.
Så klart så måste något krångla så jag har fått vansinnigt ont i ryggen och hade bara Alvedon hemma och inga Voltaren T som jag hoppats på. Men vad fan, man kan inte få allt. Sådana här dagar har jag gärna mer av. Det enda som saknas är mjölk till morgondagens kaffe men svart kaffe är egentligen godare, det är bara det att det blir så förbannat varmt i min perkulator och jag har inget tålamod att vänta på att det ska svalna. Men som sagt, man kan inte få allt.
Ute värker regnet ner och det mullrar av åska men inte gör det mig något där jag sitter i min lilla lya och trivs. Tänk att inte nog med att jag tvättade, jag sorterade in all den rena tvätten i garderober och lådor med. Sånt brukar ta mig några dagar innan jag orkar ta tag i det hela. Fasen vet vad som tagit åt mig. JAg plockade till och med ur den rena disken och satte in den smutsiga i diskmaskinen nu innan jag går och lägger mig.
Som sagt. Mer sådana dagar, när man känner sig som folk igen. Hoppas bara att det inte var tillfälligt.
Turbo 3 g
Turbo 3g my ass. Jag gick på bluffen som den idiot jag är. Jag har ju haft mobilt bredband i ett och ett halvt år ungefär. Ett abonemang som min mor står för eftersom jag inte ens knappt får använda en offentlig toalett fast jag har femman i handen på grund av att jag står upptagen hos fogden.
Det hela har funkat hyggligt. Bryter ibland men det är inget stort problem. Men det går ju så förbannat sakta det hela. Det är helt ok att surfa och blogga med, men ska man ladda ner nått tar det evigheter. Plus att man tele2 helt plötsligt bestämde att man bara får ladda ner 1 G per månad annars stryper de hastigheten ännu mer.
SÅ jag har väntat på att turbo 3g ska vara utbyggt till Viskafors och en dag i förra månaden så såg jag på programmet som styr modemet att jag äntligen hade tillgång till det. Givetvis så tecknade jag om avtalet så att jag kunde få tillgång till den snabbare uppkoppligen förutom att jag även kan ladda ner 5G per månad innan systemet slår back.
7,5Mb/sek har de lovat. Ja just det. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHA!!!!!!!!!
Häromdagen så steg hastigheten från 384Kb/sek till, tja, låt oss säga 385 eller nått sånt. Inte fan går det i några 7,5 Mb i alla fall. Det enda som hänt, efter att jag uppgraderat modemet är att det inte bryter hela tiden och det får väl sägas vara en framgång.
Så nu ska jag från och med januari betala 100 spänn mer i månaden för.... inget typ.
Skit, skit och skit igen.
Det hela har funkat hyggligt. Bryter ibland men det är inget stort problem. Men det går ju så förbannat sakta det hela. Det är helt ok att surfa och blogga med, men ska man ladda ner nått tar det evigheter. Plus att man tele2 helt plötsligt bestämde att man bara får ladda ner 1 G per månad annars stryper de hastigheten ännu mer.
SÅ jag har väntat på att turbo 3g ska vara utbyggt till Viskafors och en dag i förra månaden så såg jag på programmet som styr modemet att jag äntligen hade tillgång till det. Givetvis så tecknade jag om avtalet så att jag kunde få tillgång till den snabbare uppkoppligen förutom att jag även kan ladda ner 5G per månad innan systemet slår back.
7,5Mb/sek har de lovat. Ja just det. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHHA!!!!!!!!!
Häromdagen så steg hastigheten från 384Kb/sek till, tja, låt oss säga 385 eller nått sånt. Inte fan går det i några 7,5 Mb i alla fall. Det enda som hänt, efter att jag uppgraderat modemet är att det inte bryter hela tiden och det får väl sägas vara en framgång.
Så nu ska jag från och med januari betala 100 spänn mer i månaden för.... inget typ.
Skit, skit och skit igen.
tummen ur
Äntligen har har fått den berömda tummen ur och börjat tvätta. Det tog emot men till slut så vandrade jag ner med tvättkorg under armen till tvättstugan. SÅ nu rullar mitt täcke och mina mest snusdregliga kuddar runt i maskinen medan resten av tvätten står i givakt och väntar på sin tur.
Men det där med städning slår jag nog ur hågen. Räcker nog att ta en snabb sväng med dammsugaren känns det som. Man vill ju ha nått att göra andra dagar med menar jag.
Så nu kan jag sätta mig i köket, tända en cigg och dricka en kopp kaffe med gott samvete. Här har ni grabben med choklad i hela dagen.
Men det där med städning slår jag nog ur hågen. Räcker nog att ta en snabb sväng med dammsugaren känns det som. Man vill ju ha nått att göra andra dagar med menar jag.
Så nu kan jag sätta mig i köket, tända en cigg och dricka en kopp kaffe med gott samvete. Här har ni grabben med choklad i hela dagen.
Mina förmåner
Jag får ingen ro men inget gjort. Jag borde verkligen gå ner till tvättstugan och se om det finns någon ledig tid idag. I vilket fall så kanske jag kan få lite gjort istället för inget. Tvätthögen är inte vacker att titta på alls.
Men jag bara orkar inte ta tag i nått. JAg dricker kaffe tills ögonen står som råttapickar i skallen på mig men inte får jag mer energi till att göra ett endaste handtag. Fan vet vad det beror på. Jag är mycket medveten om att jag är lycklig som får åtnuta behaget i att vara sjuk och gå hemma med ersättning från staten. Tro inget annat. Vi lever i en kall tid och det finns många som tvingas gå till jobbet eller ännu värre, gå utan vettig ersättning fast de är sjuka. Nu talar jag inte om förkylning utan om "riktiga" sjukdomar.
Själv måste jag ha en faslig tur som fick en handläggare på försäkringkassan som insåg det hopplösa i tanken på att jag skulle kunna sköta ens den allra minsta vettiga syssla. Man kan inte ha någon på jobbet som sitter halva dagen inlåst på toaletten och hyperventlierar och andas i påse för att försöka lugna ner känslostormarna i det inre. Men det är det banne mig inte alla som förstått. Det har jag märkt på en del kommentarer från folk som otroligt nog är evundsjuka på mig som får gå hemma med betalt. Men det kan inte ha läst så noga i bloggen, de har missat helt hur jag egentligen mår och framför allt har de hakat upp sig på min ibland kanske opassande galghumor kring min egen sjukdom.
När jag skriver att jag är lat så tar de det som ett bevis på att jag blåst hela sammhället, när jag bara skojar kring det faktum att jag inte får något gjort. Men det finns en anledning till att jag inte får något gjort och inte är det lathet inte. Jag är inte latar än någon annan. Bara sjuk, vilket gör att jag vissa dagar vandrar omkring i min lägenhet och har fullt upp med att orka ge katten mat. För det stormar för fullt i mitt inre. En blixtrande vit ångest som fångar upp hela min existens och som hindrar mig att leva ett vettigt liv.
Men det är ingen idé att förklara det för de som bestämt sig för att jag är en avfälling, lathund och bluffare. De har bestämt sig och i samma andetag som de kallar mig för förlorare så ger de utryck för sin avund. Nästan så att man misstänker att de själva vill vara förlorare i livets stora tärningsspel.
Men. Idag tänker jag bekämpa demonerna tänkte jag. Jag SKA ner till tvättstugan, jag SKA storstäda här hemma. Kosta vad det kosta vill. Jag har märkt att mitt humör är mycket beroende på hur det ser ut kring mig. Är det stökigt och smutsigt så mår jag sämre så varför inte starta jobba lite?
Så får det bli. Ska bara... dricka en kopp kaffe till först.
Men jag bara orkar inte ta tag i nått. JAg dricker kaffe tills ögonen står som råttapickar i skallen på mig men inte får jag mer energi till att göra ett endaste handtag. Fan vet vad det beror på. Jag är mycket medveten om att jag är lycklig som får åtnuta behaget i att vara sjuk och gå hemma med ersättning från staten. Tro inget annat. Vi lever i en kall tid och det finns många som tvingas gå till jobbet eller ännu värre, gå utan vettig ersättning fast de är sjuka. Nu talar jag inte om förkylning utan om "riktiga" sjukdomar.
Själv måste jag ha en faslig tur som fick en handläggare på försäkringkassan som insåg det hopplösa i tanken på att jag skulle kunna sköta ens den allra minsta vettiga syssla. Man kan inte ha någon på jobbet som sitter halva dagen inlåst på toaletten och hyperventlierar och andas i påse för att försöka lugna ner känslostormarna i det inre. Men det är det banne mig inte alla som förstått. Det har jag märkt på en del kommentarer från folk som otroligt nog är evundsjuka på mig som får gå hemma med betalt. Men det kan inte ha läst så noga i bloggen, de har missat helt hur jag egentligen mår och framför allt har de hakat upp sig på min ibland kanske opassande galghumor kring min egen sjukdom.
När jag skriver att jag är lat så tar de det som ett bevis på att jag blåst hela sammhället, när jag bara skojar kring det faktum att jag inte får något gjort. Men det finns en anledning till att jag inte får något gjort och inte är det lathet inte. Jag är inte latar än någon annan. Bara sjuk, vilket gör att jag vissa dagar vandrar omkring i min lägenhet och har fullt upp med att orka ge katten mat. För det stormar för fullt i mitt inre. En blixtrande vit ångest som fångar upp hela min existens och som hindrar mig att leva ett vettigt liv.
Men det är ingen idé att förklara det för de som bestämt sig för att jag är en avfälling, lathund och bluffare. De har bestämt sig och i samma andetag som de kallar mig för förlorare så ger de utryck för sin avund. Nästan så att man misstänker att de själva vill vara förlorare i livets stora tärningsspel.
Men. Idag tänker jag bekämpa demonerna tänkte jag. Jag SKA ner till tvättstugan, jag SKA storstäda här hemma. Kosta vad det kosta vill. Jag har märkt att mitt humör är mycket beroende på hur det ser ut kring mig. Är det stökigt och smutsigt så mår jag sämre så varför inte starta jobba lite?
Så får det bli. Ska bara... dricka en kopp kaffe till först.
När blir man gammal?
JAg kan inte riktigt fatta hur fort tiden går. Om två år är jag 40, mina barn är 12, 15 och 18 i år. Fan, det var ju inte alls länge sedan jag själv var 18. Känns det som. När jag tänker på någon som är 40 tänker jag på en vuxen människa som har lärt sig att ta det lugnt, som kommit någonstans i livet och som är mogen.
Sen ser jag mig själv i spegeln, ser visserligen de grå skäggstråna och några enstaka grå stänk i håret, men inte fan har jag kommit någotstans. Inte är jag mogen heller. Mest som en jättebebis som har som största intresse att sova, läsa och blogga.
Men, det är väl så att gränsen för vad man tycker är gammalt flyttas hela tiden. När jag var 18 hade jag en arbetskamrat som jag umgicks med lite på fritiden. Han var 33 och jag tyckte nog att han var bra gammal och vuxen. HA! säger jag bara. 33-åringar är ju bara barn ju, känns det som nu.
Nu för tiden så tycker jag inte att livet verkar ta slut vid 40. Min Kusin Esko är 50 och inte fan känns han gammal inte. Min morbror är 70 och pigg som en 12-åring.
Jag bara hoppas att åren mellan 38-60 inte går lika fort som åren mellan 18-40 verkar gå.
Sen ser jag mig själv i spegeln, ser visserligen de grå skäggstråna och några enstaka grå stänk i håret, men inte fan har jag kommit någotstans. Inte är jag mogen heller. Mest som en jättebebis som har som största intresse att sova, läsa och blogga.
Men, det är väl så att gränsen för vad man tycker är gammalt flyttas hela tiden. När jag var 18 hade jag en arbetskamrat som jag umgicks med lite på fritiden. Han var 33 och jag tyckte nog att han var bra gammal och vuxen. HA! säger jag bara. 33-åringar är ju bara barn ju, känns det som nu.
Nu för tiden så tycker jag inte att livet verkar ta slut vid 40. Min Kusin Esko är 50 och inte fan känns han gammal inte. Min morbror är 70 och pigg som en 12-åring.
Jag bara hoppas att åren mellan 38-60 inte går lika fort som åren mellan 18-40 verkar gå.
Min bloggpolare Castro
Fidel Castro den gamle envåldshärskaren har startat en blogg. Där ser man. Fenomenet med bloggar har formligen exploderat de sista åren. Det finns snart en blogg om vartenda ämne som man bara kan komma på. Allt från vardagsbetraktelser och inblickar i människors vardag, som min, till tunga politiska forum där höga ledare diskuterar allvarliga saker. Nu är väl inte Castros blogg att räkna till diskussionsbloggarna eftersom det inte finns någon kommentatorsfunktion på bloggen, men det visar i alla fall att även en 82-årig despot har funnit fenomenet meningsfullt.
Helt otroligt egentligen. När jag började blogga 2005 så var det väl mest som ett experiment. Jag ville prova på hur det var att skriva för andra människor, ville se om jag kunde fånga någons intresse. Det gick ju bra kan jag säga. JAg har en skara trogna läsare som varje dag, eller i alla fall då och då, slinker in på mina bloggar för att se vad som hänt sedan sist. Oftast har det ju inte hänt något annat än att jag bytt kalsonger och druckit en väldig mängd kaffe. Men ändå. Det är helt otroligt egentligen.
Men visst är det fantastiskt att jag kan sitta i Viskafors och fånga intresset hos folk kring vad jag gör? Det verkar vara en brokig skara männiksor som läser bloggen. En del läser för att de kan känna igen sig lite i hur livet kan smaka, en del verkar läsa av ren sensationslystnad, "vad har idioten hittat på nu då" och en del, har jag förstått, vill läsa om en looser och hur jag lever mitt liv på skuggsidan av livet.
Men jag kan bara säga tack till er alla. För inte har jag något vettigt att säga. Jag undviker att skriva om de stora skeenden i världen, oftast i alla fall. Det finns det andra som gör så mycket bättre än jag själv. Det enda jag gör är att berätta om mitt liv och hur jag tänker kring det.
Men det verkar räcka.
Helt otroligt egentligen. När jag började blogga 2005 så var det väl mest som ett experiment. Jag ville prova på hur det var att skriva för andra människor, ville se om jag kunde fånga någons intresse. Det gick ju bra kan jag säga. JAg har en skara trogna läsare som varje dag, eller i alla fall då och då, slinker in på mina bloggar för att se vad som hänt sedan sist. Oftast har det ju inte hänt något annat än att jag bytt kalsonger och druckit en väldig mängd kaffe. Men ändå. Det är helt otroligt egentligen.
Men visst är det fantastiskt att jag kan sitta i Viskafors och fånga intresset hos folk kring vad jag gör? Det verkar vara en brokig skara männiksor som läser bloggen. En del läser för att de kan känna igen sig lite i hur livet kan smaka, en del verkar läsa av ren sensationslystnad, "vad har idioten hittat på nu då" och en del, har jag förstått, vill läsa om en looser och hur jag lever mitt liv på skuggsidan av livet.
Men jag kan bara säga tack till er alla. För inte har jag något vettigt att säga. Jag undviker att skriva om de stora skeenden i världen, oftast i alla fall. Det finns det andra som gör så mycket bättre än jag själv. Det enda jag gör är att berätta om mitt liv och hur jag tänker kring det.
Men det verkar räcka.
Ensamheten river
Det var väldigt vad jag börjat känna mig ensam på kvällarna. På dagen går det bra, då har man fullt upp med ditten och datten. Men kvällen är inget vidare för tillfället. Jag sitter mest och väntar på att klockan ska bli så sent att man kan gå och lägga sig för att sova. Ensamhet brukar inte plåga mig så mycket, jag är en ensamvarg i vilket fall som helst. Men nu har det smygit sig in en obehaglig längtan efter någon att dela min kväll med.
Äh, det går väl över kan jag tro.
Äh, det går väl över kan jag tro.
Att blunda
Ah. En underbar dag igen. Sovit gott utan mardrömmar, vädret verkar helt ok och jag själv är på gott humör. Kan det bli bättre tro? Det enda gruset i maskrineriet skulle vara den enorma hög med smutstvätt jag skaffat mig. Men det klart, man kan ju alltid blunda när man går förbi den. Eller så knatar jag ner till källaren och ser om det finns en ledig tvättitd. Det är ju också ett förslag. Tja, jag får se hur jag gör.
Först ska jag dricka lite mer kaffe och bara vakna till lite. Det verkar som om 12 är min nya morgontid. Jag somnar vid 2 på natten och vaknar vid 12 på dagen efter. Men, ingen blir lidande av det inte som tur är. Det är fördelen med att vara singel och ensam. Jag är mannen som gör vad som faller honom in, och nu faller det mig in att sova till lunchtid.
Nä. Mer kaffe var det ju.
Först ska jag dricka lite mer kaffe och bara vakna till lite. Det verkar som om 12 är min nya morgontid. Jag somnar vid 2 på natten och vaknar vid 12 på dagen efter. Men, ingen blir lidande av det inte som tur är. Det är fördelen med att vara singel och ensam. Jag är mannen som gör vad som faller honom in, och nu faller det mig in att sova till lunchtid.
Nä. Mer kaffe var det ju.
Kall, våt och sur som satan
VEM fan sa att det var finare väder på väg? VEM frågar jag bara?
Just som jag satt och väntade på att klockan skulle bli 14 så ringde mitt boendestöd Lars och ville komma upp en stund. Så vi tog en kaffe och satt och snattrade lite. När han gått så tog jag hjälmen under armen och troppade ner till Gula faran för att åka in till La stada. Resan var trevlig och avspän och på terapin gick så bra som det bara kan gå.
Sen började det regna. Well tänkte jag, som det cowboysare man är. Det där ska inte stoppa mig inte, så jag åkte till MAX och köpte mig lite flottig hamburgare och mozzarellasticks som jag sölade i mig. Sen åkte jag mot Sjöbo för att hälsa på min dotter som fyller 15 idag, men när jag kom fram så var det ingen hemma.
Så det var bara att åka hemmåt igen. Allt som jag åkte så ledsnade cowboysaren i mig, för regnet blev kallare och kallare, bilarna som åkte förbi mig skvätte allt mer och mitt humör ramlade ner i mina dyngsura skor.
När jag väl kom hem så var jag så blöt att det droppade om mig. Ska det vara så när man blivit lovad sommar?
Nä, nu ska jag ta en varm dusch och sedan måste jag ut igen för att köpa de cigaretter jag glömde köpa på vägen hem. Alltid är det nått man glömmer så klart.
GE MIG EN VÄRMEBÖLJA igen!!!!
Just som jag satt och väntade på att klockan skulle bli 14 så ringde mitt boendestöd Lars och ville komma upp en stund. Så vi tog en kaffe och satt och snattrade lite. När han gått så tog jag hjälmen under armen och troppade ner till Gula faran för att åka in till La stada. Resan var trevlig och avspän och på terapin gick så bra som det bara kan gå.
Sen började det regna. Well tänkte jag, som det cowboysare man är. Det där ska inte stoppa mig inte, så jag åkte till MAX och köpte mig lite flottig hamburgare och mozzarellasticks som jag sölade i mig. Sen åkte jag mot Sjöbo för att hälsa på min dotter som fyller 15 idag, men när jag kom fram så var det ingen hemma.
Så det var bara att åka hemmåt igen. Allt som jag åkte så ledsnade cowboysaren i mig, för regnet blev kallare och kallare, bilarna som åkte förbi mig skvätte allt mer och mitt humör ramlade ner i mina dyngsura skor.
När jag väl kom hem så var jag så blöt att det droppade om mig. Ska det vara så när man blivit lovad sommar?
Nä, nu ska jag ta en varm dusch och sedan måste jag ut igen för att köpa de cigaretter jag glömde köpa på vägen hem. Alltid är det nått man glömmer så klart.
GE MIG EN VÄRMEBÖLJA igen!!!!
Bra början
Ah vilken trevlig dag detta är. En dag att sjunga och vissla på. Jag vaknade utan att ha drömt en enda liten mardröm för en gång skull, kaffet smakade gott och lokalblaskan var läsvärd. Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 14 så att jag kan sätta mig på Gula faran och åka in till La stada för lite välbehövlig terapi. Det mesta är helt ok. Inte illa, inte illa alls.
dutti kille
Nu känner jag mig lite duktig. Har städat bort det värsta stöket. Dammsuga och sånt struntar jag i dag, det är bara jag som retar mig på gruset i hallen så jag får väl hålla mig från hallen helt enkelt.
Saker man gör
Sådär ja. Då har den värsta morgonångesten släppt och jag känner mig nästan redo att möta världen. Sitter ocn snattrar med min äldsta son på nätet och har det rätt så bra. Det enda som är kvar av morgonsstresspåslag är en löjlig handsvett som gör att det samlas pölar under mina handlfator när jag skriver på datorn.
Jag behöver verkligen städa upp här i lägenheten med. Det ligger snus mest överallt, speciellt på golvet i sorvummet där jag bara lägger ut snusarna på natten, tidningar ligger i drivor och i köket så står det en del disk i diskhon. Kattsand på toalettgolvet, en soppåse i hallen. Inga lakan i sängen. Just det ja, jag måste tvätta med. Så klart att det skulle dyka upp med. Nu har jag blundat för tvätthögen bra länge så det kanske vore dags att tvätta lite så att jag har kläder och lakan att byta med.
Med en gång blev det en massa att göra. Men det är lugnt. Jag har ju hela dagen på mig och fortsätter jag må bra så kommer jag säkerligen få lite gjort trots allt. Inte så illa. Inte illa alls. Tur man har sina lugnande tabletter, annars skulle jag inte gå något gjort känns det som. Det behövs något som tar ner kroppen lite.
Visserligen har jag en medicin som är lite svagare än de konventionella lugnande tabletterna som benzopreparat. Några sådan får jag inte utskrivet eftersom jag har en missbruksproblematik och det kanske jag ska vara tacksam. Jag hade säkert blivit en junkie snabbt på sådana. Så istället för jag Theralene som man inte kan bli beroende av. Enda problemet är som sagt att de inte är så potenta som de andra sorterna, det är en "barnvariant" så att säga. Men lite nytta gör de ialla fall. De förslår ju inte om jag har en panikattack, men de kan ta bort den där obehagliga surrande, vita känslan jag får i bröstet titt som tätt. Tyvär blir man snortrött av dem så jag somnar tyvärr många gånger när jag tagit dem. Men idag så ska jag försöka hålla mig vaken.
Jag borde ta med mig lite burkar och panta med innan min garderob svämmar över.
Men nu har jag i alla fall beställt blankett för att söka nytt körkort och även tagit reda på hur jag ska göra för att betala avgiften. Där ser man vad man kan få gjort om man bara orkar. Sen ringde jag pantbanken med för att kolla vad det skulle kosta att omsätta mitt lån men de svarade inte. Så jag får väl ringa senare igen då.
Fullt upp helt plötligt. Trevligt
Jag behöver verkligen städa upp här i lägenheten med. Det ligger snus mest överallt, speciellt på golvet i sorvummet där jag bara lägger ut snusarna på natten, tidningar ligger i drivor och i köket så står det en del disk i diskhon. Kattsand på toalettgolvet, en soppåse i hallen. Inga lakan i sängen. Just det ja, jag måste tvätta med. Så klart att det skulle dyka upp med. Nu har jag blundat för tvätthögen bra länge så det kanske vore dags att tvätta lite så att jag har kläder och lakan att byta med.
Med en gång blev det en massa att göra. Men det är lugnt. Jag har ju hela dagen på mig och fortsätter jag må bra så kommer jag säkerligen få lite gjort trots allt. Inte så illa. Inte illa alls. Tur man har sina lugnande tabletter, annars skulle jag inte gå något gjort känns det som. Det behövs något som tar ner kroppen lite.
Visserligen har jag en medicin som är lite svagare än de konventionella lugnande tabletterna som benzopreparat. Några sådan får jag inte utskrivet eftersom jag har en missbruksproblematik och det kanske jag ska vara tacksam. Jag hade säkert blivit en junkie snabbt på sådana. Så istället för jag Theralene som man inte kan bli beroende av. Enda problemet är som sagt att de inte är så potenta som de andra sorterna, det är en "barnvariant" så att säga. Men lite nytta gör de ialla fall. De förslår ju inte om jag har en panikattack, men de kan ta bort den där obehagliga surrande, vita känslan jag får i bröstet titt som tätt. Tyvär blir man snortrött av dem så jag somnar tyvärr många gånger när jag tagit dem. Men idag så ska jag försöka hålla mig vaken.
Jag borde ta med mig lite burkar och panta med innan min garderob svämmar över.
Men nu har jag i alla fall beställt blankett för att söka nytt körkort och även tagit reda på hur jag ska göra för att betala avgiften. Där ser man vad man kan få gjort om man bara orkar. Sen ringde jag pantbanken med för att kolla vad det skulle kosta att omsätta mitt lån men de svarade inte. Så jag får väl ringa senare igen då.
Fullt upp helt plötligt. Trevligt
Tur med panten
Ah, vilken lättanad. JAg lämnade ju in mina ärvda ringar på panten i vintras, sen hade jag ingen möjlighet att lösa ut dem eller låna om på dem. SÅ jag trodde de var borta för evigt och det har gått och gnagt på mitt samvete en längre tid. Men nu fick jag ett brev från panten där jag blev erbjuden att lösa ut eller sätta om lånet och det ska jag givetvis göra. Den ena ringen fick jag från min far när jag fyllde 18 och har tänkt att min äldsta son skulle få den nu när han fyller 18 om någon månad. Vilken lättnad.
SÅ det är bara att sätta sig på mopeden och omsätta lånet, kosta vad det kosta vill. Sen får jag se om jag kan spara ihop lite så jag kan lösa ut dem efter det.
Ibland har man tur i livet.
SÅ det är bara att sätta sig på mopeden och omsätta lånet, kosta vad det kosta vill. Sen får jag se om jag kan spara ihop lite så jag kan lösa ut dem efter det.
Ibland har man tur i livet.
Hur jag blir en gubbe i skogen
Värmen och solen ska komma tillbaka enligt A-bladet. Så härligt. Då känns det med en gång bättre när man stirrar ut genom fönstret på det eviga regnet. Det vore skönt med lite fint väder igen. Det gäller att ladda kroppen med sol inför det hemska mörker som snart möter oss i form av helvetesmånaden november. Jag har ju väldigt svårt för mörkret på vintern. Kylan gör inte så mycket, man kan ju alltid klä sig varmt. Snö älskar jag. Men mörkret. Hua. Fram till september är det ok sen brukar jag sakta ramla ner i ett hål av eländes elände. Det är först i december när julen står för dörren som jag blir lite upplivad för att sedan ramla ner igen och ligga och kräla fram till mars ungefär.
Men, det verkar ju skallskadat att sitta i augusti och gnälla över vintern. lite mindre än 1/3 av sommaren är ju kvar så än är inte hoppet ute. Blir det fint väder till helgen ska jag bjuda mig själv på en kräfskiva. Det blir väl jag och katten som sitter med lustiga hattar och smaskar kräftor, men det är inte så illa det heller.
Jag har kommit på att jag är som en sorgsnare variant av Mr Bean, mannen som också är ensam hela tiden, fast jag har katten istället för Mr Beans nalle. Men jag går ensam mest hela tiden. Inga gäster, inga besök. En särling kanske jag kan kallas. Men det är bara ibland jag längar efter sällskap. Det är klart att jag skulle vilja ha en livskamrat, men jag är ytterst osäker på om jag skulle vilja flytta ihop med någon. Särbo passar nog mig rätt så bära. Inga konflikter över vilka gardiner som ska vara uppe eller vem som städade sist. Man umgås och sedan går var och en hem till sig. Det klart att man kanske skulle sova över lite titt som tätt, men jag vill nog gärna ha min lägenhet i fred, så mycket som jag fick kämpa för att få den.
Men jag vet inte. Det hela är så krångligt och jag är så osäker på vad jag vill och vad jag söker. Just nu känns det bra att ha ett "låtsasförhållande" med K. Vi messat lite titt som tätt, pussas virtiullet och det räcker med det. Klart att det inte är fel att träffas heller, men eftersom hon bor i Varberg så blir ju kontakten sporadisk. Men det klart att det känns bra att ha någon kvinna i livet även om det bara är på ytterst fria boliner.
Nä, som sagt. JAg kommer nog bli en gubbe i skogen, skägget har jag ju redan.
Men, det verkar ju skallskadat att sitta i augusti och gnälla över vintern. lite mindre än 1/3 av sommaren är ju kvar så än är inte hoppet ute. Blir det fint väder till helgen ska jag bjuda mig själv på en kräfskiva. Det blir väl jag och katten som sitter med lustiga hattar och smaskar kräftor, men det är inte så illa det heller.
Jag har kommit på att jag är som en sorgsnare variant av Mr Bean, mannen som också är ensam hela tiden, fast jag har katten istället för Mr Beans nalle. Men jag går ensam mest hela tiden. Inga gäster, inga besök. En särling kanske jag kan kallas. Men det är bara ibland jag längar efter sällskap. Det är klart att jag skulle vilja ha en livskamrat, men jag är ytterst osäker på om jag skulle vilja flytta ihop med någon. Särbo passar nog mig rätt så bära. Inga konflikter över vilka gardiner som ska vara uppe eller vem som städade sist. Man umgås och sedan går var och en hem till sig. Det klart att man kanske skulle sova över lite titt som tätt, men jag vill nog gärna ha min lägenhet i fred, så mycket som jag fick kämpa för att få den.
Men jag vet inte. Det hela är så krångligt och jag är så osäker på vad jag vill och vad jag söker. Just nu känns det bra att ha ett "låtsasförhållande" med K. Vi messat lite titt som tätt, pussas virtiullet och det räcker med det. Klart att det inte är fel att träffas heller, men eftersom hon bor i Varberg så blir ju kontakten sporadisk. Men det klart att det känns bra att ha någon kvinna i livet även om det bara är på ytterst fria boliner.
Nä, som sagt. JAg kommer nog bli en gubbe i skogen, skägget har jag ju redan.
Ingen bra början
Äsch. En sån dag verkar det som. Vaknade av en mardröm där jag bland annat slagits med en isbjörn av alla djur. Så när jag stapplade ur sängen så var kroppen fylld av ångest och elände. Jag tror att det börjar släppa men inte mår jag bra inte. Känner mest för att lägga mig och sova lite till men då kan jag säkert inte sova i natt så det får vara. Jag kan bara hoppas att det hela ger sig under dagen.
Idag har jag inga planer, som vanligt. Det får rulla på känns det som. Ingen idé att fundera på vad jag ska göra när jag mår så här ändå. Men jag vet att jag måste ut och handla lite, kylskåpet gapar tomt och stilla så det får fyllas på med lite ditten och datten. Sen måste jag ju lämna tillbaka filmerna jag hyrde häomdagen. Men det får vänta lite. Finns ingen chans i helvete att jag pallar att ge mig ut än så länge. Jag får allt vänta tills mina lugnande kickat in så att jag kanske blir av med den värsta ångesten.
Tja, dagen kunde börja bättre men då kan det ju bara bli bättre så.
Idag har jag inga planer, som vanligt. Det får rulla på känns det som. Ingen idé att fundera på vad jag ska göra när jag mår så här ändå. Men jag vet att jag måste ut och handla lite, kylskåpet gapar tomt och stilla så det får fyllas på med lite ditten och datten. Sen måste jag ju lämna tillbaka filmerna jag hyrde häomdagen. Men det får vänta lite. Finns ingen chans i helvete att jag pallar att ge mig ut än så länge. Jag får allt vänta tills mina lugnande kickat in så att jag kanske blir av med den värsta ångesten.
Tja, dagen kunde börja bättre men då kan det ju bara bli bättre så.
Fotboll
Match dags igen. AIK-Elfsborg. Så¨jag blir sittande framför webbradion och lyssnar och hoppas. Det är så underbart att följa. Men de jäkla Kalmar gör mål mot Ljungskile mitt i allt. Fan vet om vi kan ta dem i år. Kalmar är hur starka som helst verkar det som. Lite som Elfsborg var 2006.
Tja, man kan ju hoppas i alla fall.
Tja, man kan ju hoppas i alla fall.
Filmtajm
Nu banne mig ska jag sätta mig och titta på film. National Treasure 2 och Morgan Pålsson står på schemat. National eftersom jag tyckte att ettan var så jäkla bra och Morgan för att... tja, jag älskar Morgan.
Egentligen borde jag nog sova för jag är helt yr i skallen av trötthet och det gottaste vore att burra ner sig i en soffa med en skön kudde under skallen och titta på filmerna på en stor tv. Men, jag har varken soffa eller stor tv så jag får försöka burra så gott det går i min fåtölj och titta på filmerna på datorn. Funkar det med. Som tur är så valde jag en 17" widescreen på datorn just för att kunna titta på film så det kan jag väl inte klaga på. Men det klart en 42" och en skön soffa vore inte fel. Men man kan inte få allt i livet.
Egentligen borde jag nog sova för jag är helt yr i skallen av trötthet och det gottaste vore att burra ner sig i en soffa med en skön kudde under skallen och titta på filmerna på en stor tv. Men, jag har varken soffa eller stor tv så jag får försöka burra så gott det går i min fåtölj och titta på filmerna på datorn. Funkar det med. Som tur är så valde jag en 17" widescreen på datorn just för att kunna titta på film så det kan jag väl inte klaga på. Men det klart en 42" och en skön soffa vore inte fel. Men man kan inte få allt i livet.
Så får det bli
Näe... JAg tar hellre avgiften för att jag lämnat in filmerna en dag för sent än går ut i detta eviga regn. Lat? Jo, kanske. Men jag har ju inte ens tittat på filmerna. Tanken var att bränna av dem men det funkade bara med den ena, den andra filmen ville inte alls vara med på det. Så nu måste jag ju i alla fall kolla på den i detta nu. Så jag skänker de pengarna till mackföresståndaren.
Så får det bli. Tror jag ska lägga mig lite med. Trött
Så får det bli. Tror jag ska lägga mig lite med. Trött
I kissed a girl and I liked it
Efter ett tips av Nelson. Så söt så söt. Ännu en kvinna att lägga till listan över bedårande. Plus att det är en bra låt med såklart.
Pysslat
Lite duktig har jag varit i alla fall. Plockade ur diskmaskinen och la in den nya disken, dammsugit har jag gjort med. Så nu förtjänar jag att ta det lugnt så här på söndagen känner jag.
Skönt med ett gott samvete.
Skönt med ett gott samvete.
Söndag
Åh du grymma värld. Livet som var så på topp igår efter några folköl har helt plötsligt förvandlats till en Golagatavandring. Hur gick det till. Det värsta är att medan jag bara vill lägga mig i sängen och sova måste knata hela långa backen ner till macken för att lämna tillbaka filmerna jag hyrde i går. Orkar jag det tro? Jo det får jag väl göra kan jag tro.
I övrigt så är det trivsamt här i Viskafors. Regnet ligger som en dimma ute, katten ligger och sover och jag gäspar mig genom dagen. Jag funderar på att tömma diskmaskinen och lägga in all disk som ligger i diskhon men det är frågan om jag ska ge mig på sådana stora projekt såhär på en söndag. Jag menar, disken springer ju inte iväg någonstans.
Nä. Det får bli lite vila och eftertanke. Sen kanske jag orkar ta tag i dagen.
I övrigt så är det trivsamt här i Viskafors. Regnet ligger som en dimma ute, katten ligger och sover och jag gäspar mig genom dagen. Jag funderar på att tömma diskmaskinen och lägga in all disk som ligger i diskhon men det är frågan om jag ska ge mig på sådana stora projekt såhär på en söndag. Jag menar, disken springer ju inte iväg någonstans.
Nä. Det får bli lite vila och eftertanke. Sen kanske jag orkar ta tag i dagen.
Igen
Tja. Jag har varit upp till min skalle i problem. Strulat, gjort bort mig. Mest hela tiden. Men nu så är jag lite förtjust i en dam. En vacker, svarthårig kvinna, med tunga goda bröst. På henne litar jag helt enkelt för att hon inte lovat mig nått. Men
Jag tänker inte bli förstörd igen.
Jag tänker inte bli förstörd igen.
Fråga
Jag är en man fylld av lystnad till dig. Ägnar de mesta av mina timmar till att söka njutning. Älskar
Mera citat
Diamonds and dust
Poor man last, rich man first
Lambourginis, caviar
Dry martinis, Shangri-la
I got a burning feeling
Deep inside of me
It's yearning
But I'm going to set it free
CHORUS:
I'm going in to sin city
I'm gonna win in sin city
Where the lights are bright
Do the town tonight
I'm gonna win in sin city
(I'm gonna rule you baby)
Ladders and snakes
Ladders give, snakes take
Rich man, poor man, beggarman, thief
Ain't got a hope in hell, that's my belief
Fingers Freddy, Diamond Jim
They're getting ready, look out I'm coming in
So spin that wheel, cut that pack
And roll those loaded dice
Bring on the dancing girls
And put the champaign on ice
Poor man last, rich man first
Lambourginis, caviar
Dry martinis, Shangri-la
I got a burning feeling
Deep inside of me
It's yearning
But I'm going to set it free
CHORUS:
I'm going in to sin city
I'm gonna win in sin city
Where the lights are bright
Do the town tonight
I'm gonna win in sin city
(I'm gonna rule you baby)
Ladders and snakes
Ladders give, snakes take
Rich man, poor man, beggarman, thief
Ain't got a hope in hell, that's my belief
Fingers Freddy, Diamond Jim
They're getting ready, look out I'm coming in
So spin that wheel, cut that pack
And roll those loaded dice
Bring on the dancing girls
And put the champaign on ice
Riff raff
I've never shot nobody
Don't even carry a gun
I ain't done nothing wrong
I'm just having fun
Don't even carry a gun
I ain't done nothing wrong
I'm just having fun
Fly on the windscreen
Come here, kiss me, touch me... now
Min man
Jag är så stolt över min son just nu. Min äldsta son. Han går igenom sitt eget privata helvete just nu när han startat sin medicinering. Oftast blir man sämre när man börjar med medicinen och det har han blivit, men han håller ut. Jag gråter då och då när jag tänker på det. Men det är inget jag kan göra något åt, det är en sak han får gå igenom själv. Vad jag än vill. Men det känns kass att gett något som min sjukdom i arv till en så fin kille. Vi sitter och diskuterar musik på msn. Han är som jag, en sucker för en bra melodi, om det sen är Metallica eller Brahms spelar ingen roll. Han har just fastnat för Depeche modes "Fly on the windscreen". Fast han spelar i Borås tyngsta band Devastation.
Min man den killen.
Min man.
Min man den killen.
Min man.
Vit makt?
Jag tänkte jag skulle gå med i Vit front. Vi skulle ha så kul. Hata negrer och så. Dricka billig starköl, klä oss i jeans och skrika Sieg hail hela dagarna i rad. Visst låter det kanon. Vi skulle skrika på vit makt och glömma att grekerna uppfann civilisationen, romarna upprätthöll den och att den vita makten mest består av en massa krig och elände. Vita män som springer långsammare än negrer och kastar kortare än... negrer.
Men visst skulle vi ha kul.
Men visst skulle vi ha kul.
Ingen nåd
Jag var trött. Hade gått en lång väg. Men inte fick jag någon nåd för det.
Är du för feg?
Hej vännen. Du som är så arg. På det jag skriver, på det jag lever. Vill du byta är du välkommen. Du har inte hört av dig än. Det gör du inte förrän du är så bakfull att du orkar bli arg på mig som är full jämt. Du är så förbannad den dagen för att du inte kan ta dig en återställare medan jag redan druckit en flaska vin. Allt jag vill göra är att vara din vän.
Du, stackare som sitter där med din villa, din vovve och dina skulder tror att dina problem är större än mina och att jag bara gnäller. För jag är ju en sån. En looser tror jag någon kallade mig. Fast han stavade looser med ett o så vem vann?
Du kan komma till mig en dag, en tisdag så säg. Titta på mig där jag ligger och värker (sic) mig genom dagen i sängen. Eller kom en torsdag. Eller varför inte en lördag. Se mig sitta ensam där jag sitter. Vill du byta? Eller.. är du för feg?
Du, stackare som sitter där med din villa, din vovve och dina skulder tror att dina problem är större än mina och att jag bara gnäller. För jag är ju en sån. En looser tror jag någon kallade mig. Fast han stavade looser med ett o så vem vann?
Du kan komma till mig en dag, en tisdag så säg. Titta på mig där jag ligger och värker (sic) mig genom dagen i sängen. Eller kom en torsdag. Eller varför inte en lördag. Se mig sitta ensam där jag sitter. Vill du byta? Eller.. är du för feg?
Så är det liksom
Well, ask me why I'm drunk alla time
It levels my head and eases my mind
I just walk along and stroll and sing
I see better days and I do better things
It levels my head and eases my mind
I just walk along and stroll and sing
I see better days and I do better things
Greasy kid stuff
Well, I took me a woman late last night
I's three-fourths drunk she looked all right
'Til she started peelin' off her onion gook
She took off her wig, said, "How do I look" ?
I's high flyin', bare naked ...Out the window.
Well, sometimes I might get drunk
Walk like a duck and smell like a skunk
Don't hurt me none, don't hurt my pride
'Cause I got my little lady right by my side
(She's a tryin' a hide pretendin'
She don't know me).
I's out there paintin' on the old wood shed
When a can a black paint it fell on my head
I went down to scrub and rub
But I had to sit in back of the tub
(Cost a quarter
Half price).
Well, my telephone rang it would not stop
It's President Kennedy callin' me up
He said, "My friend, Bob, what do we need to make the country grow" ?
I said, "My friend, John, "Brigitte Bardot,
Anita Ekberg
Sophia Loren"
Country'll grow.
Well, I got a woman five feet short
She yells and hollers and squeals and snorts
She tickles my nose pats me on the head
Blows me over and kicks me out of bed
(She's a man eater
Meat grinder
Bad looser).
Oh, there ain't no use in me workin' alla time
I got a woman who works herself blind
Works up to her britches, up to her neck
Write me letters and sends me checks
(She's a humdinger
Folk singer).
Late one day in the middle of the week
Eyes were closed I was half asleep
I chased me a woman up the hill
Right in the middle of an air drill
(I jumped a fallout shelter
I jumped the string bean
I jumped the TV dinner
I jumped the shot gun).
Now, the man on the stand he wants my vote
He's a-runnin' for office on the ballot note
He's out there preachin' in front of the steeple
Tellin' me he loves all kinds-a people
(He's eatin' bagels
He's eatin' pizza
He's eatin' chitlins).
Oh, set me down on a television floor
I'll flip the channel to number four
Out of the shower comes a football man
With a bottle of oil in his hand
(Greasy kid stuff
What I want to know, Mr. Football Man, is
What do you do about Willy Mays
Martin Luther King
Olatunji).
Well, the funniest woman I ever seen
Was the great-granddaughter of Mr. Clean
She takes about fifteen baths a day
Wants me to grow a moustache on my face
(She's insane).
Well, ask me why I'm drunk alla time
It levels my head and eases my mind
I just walk along and stroll and sing
I see better days and I do better things
(I catch dinosaurs
I make love to Elizabeth Taylor ...
Catch hell from Richard Burton !).I's three-fourths drunk she looked all right
'Til she started peelin' off her onion gook
She took off her wig, said, "How do I look" ?
I's high flyin', bare naked ...Out the window.
Well, sometimes I might get drunk
Walk like a duck and smell like a skunk
Don't hurt me none, don't hurt my pride
'Cause I got my little lady right by my side
(She's a tryin' a hide pretendin'
She don't know me).
I's out there paintin' on the old wood shed
When a can a black paint it fell on my head
I went down to scrub and rub
But I had to sit in back of the tub
(Cost a quarter
Half price).
Well, my telephone rang it would not stop
It's President Kennedy callin' me up
He said, "My friend, Bob, what do we need to make the country grow" ?
I said, "My friend, John, "Brigitte Bardot,
Anita Ekberg
Sophia Loren"
Country'll grow.
Well, I got a woman five feet short
She yells and hollers and squeals and snorts
She tickles my nose pats me on the head
Blows me over and kicks me out of bed
(She's a man eater
Meat grinder
Bad looser).
Oh, there ain't no use in me workin' alla time
I got a woman who works herself blind
Works up to her britches, up to her neck
Write me letters and sends me checks
(She's a humdinger
Folk singer).
Late one day in the middle of the week
Eyes were closed I was half asleep
I chased me a woman up the hill
Right in the middle of an air drill
(I jumped a fallout shelter
I jumped the string bean
I jumped the TV dinner
I jumped the shot gun).
Now, the man on the stand he wants my vote
He's a-runnin' for office on the ballot note
He's out there preachin' in front of the steeple
Tellin' me he loves all kinds-a people
(He's eatin' bagels
He's eatin' pizza
He's eatin' chitlins).
Oh, set me down on a television floor
I'll flip the channel to number four
Out of the shower comes a football man
With a bottle of oil in his hand
(Greasy kid stuff
What I want to know, Mr. Football Man, is
What do you do about Willy Mays
Martin Luther King
Olatunji).
Well, the funniest woman I ever seen
Was the great-granddaughter of Mr. Clean
She takes about fifteen baths a day
Wants me to grow a moustache on my face
(She's insane).
Well, ask me why I'm drunk alla time
It levels my head and eases my mind
I just walk along and stroll and sing
I see better days and I do better things
(I catch dinosaurs
I make love to Elizabeth Taylor ...
Stabil
Så där ja. Då var ordningen åtreställd. Stabil som en klippa igen. Men hjälp av ett antal folköl visserligen men ändå. Stabil. Kul ord. Stabil.
Stabil.
Stabil.
Masters of war
Ok, Jag är inte helt stabil. Alls. Som jag redan berättat, för den intresserade läsaren, så har jag inte tagit mina mediciner på några dagar och då blir jag som en liten kort stubin på en jättelik dymanitgubbe. Så nu sitter jag och lyssnar till Bob Dylans "Masters of war" gång på gång och gråter som ett litet barn som tappat glassen i gatan. Livet är så fantasktiskt att man kan få vara sån ibland. Att gråta är bra tror jag. Jag gråter ofta fast jag håller med att nu är det lite överdrivet efter en timma till samma låt på repeat gång på gång. Men världen är så stor och jag är så liten.
Eller nått.
Eller nått.
Fasen vad ...
Fasen vad jag börjat skriva illa ser jag när jag läser mina inlägg. Stavfel, grammatiska krumelurer och annat har smygit sig in. Kanske har jag för bråttom? Eller börjar jag tröttna på att blogga? Nä Inte än inte. Men... hm....
Bröst
Pamela Anderson, den gamla figuren, pratar om att bröstinlägg är så 90-tal. Äntligen. Kanske ska vi män återigen få klämma hederliga bröst, bröst med karaktär och egenheter och inte de klonade jättebysterna som damer nu för tiden bär lika ogenerat som sina skor. Fast jag måste säga att bilden som följer på det hela gör hennes bröst rättvisa. Så jag är helt klart lika kluven till detta som jag är till allt annat.
Jaja, jag är en rumpa/ben man. Brösten är liksom bara en bonus.
Jaja, jag är en rumpa/ben man. Brösten är liksom bara en bonus.
Krig
Ryssland är i krig igen. Åter en gång. Det verkar som hela den 2000 åriga väldiga jätten kringärdas av krig, nepotism och elände. Som halvryss blir jag förskräckt. Ska det aldrig ta slut. När ska jätten få ro och vila?
Man undrar.
Man undrar.
Det ger sig
En lättare huvudvärk snurrar kring min skalle och gör mig både trött och irriterad. Förstår inte vad det kan vara som gjort min skalle till bovist för denna eviga värk. Ölen jag drack igår kan väl aldrig ha med saken att göra? Jag tycker mig ha läst att alkohol kan ha den effekten dagen efter att man intagit den men.... Inte kan det väl vara så?
Annars är det bara fina fisken här i Viskafors. Sitter och funderar på om jag ska masa mig in i duschen eller om jag ska strunta i det och bara gå här i min lägenhet och lukta lite hemtrevligt och trivsamt. Det får tiden utröna hur det går med det där.
Chips ligger på golvet och stirrar ut i tomma luften. Kanske smög hon i sig någon av mina öl igår? Inte vet jag, men det var värst vad de tagit slut fort. Jag som tänkte att de skulle räcka över helgen står nu med ynka 3 maltdrycker kvar. Så jag funderar på hur jag ska lösa det problemet. Antingen så struntar jag helt i hela konkarongen eller så köper jag lite folköl för att kompletera samlingen. Fast då måste jag ju ut i världen.
Äh. Det ger sig kan jag tro.
Annars är det bara fina fisken här i Viskafors. Sitter och funderar på om jag ska masa mig in i duschen eller om jag ska strunta i det och bara gå här i min lägenhet och lukta lite hemtrevligt och trivsamt. Det får tiden utröna hur det går med det där.
Chips ligger på golvet och stirrar ut i tomma luften. Kanske smög hon i sig någon av mina öl igår? Inte vet jag, men det var värst vad de tagit slut fort. Jag som tänkte att de skulle räcka över helgen står nu med ynka 3 maltdrycker kvar. Så jag funderar på hur jag ska lösa det problemet. Antingen så struntar jag helt i hela konkarongen eller så köper jag lite folköl för att kompletera samlingen. Fast då måste jag ju ut i världen.
Äh. Det ger sig kan jag tro.
En magnifik uppvisning
Det var löjligt snyggt. OS-invigningen. Det var inte annat än att en tår letade sig fram mot ögonvrån på mig. Det var tanken på hur idrotten förbrödrar männiksor över gränser och sån skit jag satt och tänkte på. Sen tänker man på att det är en kamp inte bara mellan idrottare utan mellan länder. Fast ärligt talat. Bättre att man skickar unga män och kvinnor att springa så fort de bara kan mellan varandra än ge dem ett gevär och en handgranat.
Jag hoppas bara att det hela inte på något sätt skuggar över de problem som finns i Kina och även lite här och var i världen. Glöm inte att i USA har man fångar i burar i väntan på en rättegång som aldrig kommer.
Världen är upp och ner men vi får hoppas att OS smetar ihop länderna lite, bara lite.
Jag hoppas bara att det hela inte på något sätt skuggar över de problem som finns i Kina och även lite här och var i världen. Glöm inte att i USA har man fångar i burar i väntan på en rättegång som aldrig kommer.
Världen är upp och ner men vi får hoppas att OS smetar ihop länderna lite, bara lite.
Blandade känslor kring OS
Nu tänker alla, "hur fan kan karln med att gå och lägga sig igen när han sovit hur mycket som helst redan. Har han ingen skam i kroppen. Jo, säger jag då, det har jag. JAg lade mig inte alls utan i ett anfall av energi som jag inte vet varifrån jag fick den åkte jag in till La stada med Gula faran, gick på apoteket och hämtade mina mediciner och passade på att köpa några öl på systemet. Jag känner mig ledsen och ensam men vet inte varför. Kanske för att det är fredag och alla andra verkar göra något kul eller har åtminstone någon att spendera kvällen med. Men det sitter väl bara i skallen på mig.
Just nu sitter jag och tittar på OS-invigningen med blandande känslor. Det är ju underbarat vackert, men samtidigt så kan man undra över om vi nu blir förförda av terrorregeringen precis som världen blev förtjusta i Tyskland 1936. Nått känns fel och snett i det hela.
Men, jag tittar och förundras och försöker komma ihåg att det bara är tv.
Just nu sitter jag och tittar på OS-invigningen med blandande känslor. Det är ju underbarat vackert, men samtidigt så kan man undra över om vi nu blir förförda av terrorregeringen precis som världen blev förtjusta i Tyskland 1936. Nått känns fel och snett i det hela.
Men, jag tittar och förundras och försöker komma ihåg att det bara är tv.
Sömn
Nä. La stada får det bli i morgon istället. Jag valde att sova lite istället. Nattens mardrömmar har gjort att jag inte sov något vidare på natten så det blev till att ta igen lite nu på eftermiddagen istället. Jag klarar mig utan min medicin till i morgon ändå så det blir väl bra med det kan jag tro.
Så nu ser jag fram mot en lugn kväll med lite tv och mys med katten. Känner mig fortfarande lite smålåg sådär. Lite som något fattas som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Då kan man lika väl ligga lågt liksom. Sen känns det som om det blir en tidigt kväll för mig i dag. Det där med att sova kan jag i alla fall alltid luta mig mot.
Så nu ser jag fram mot en lugn kväll med lite tv och mys med katten. Känner mig fortfarande lite smålåg sådär. Lite som något fattas som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Då kan man lika väl ligga lågt liksom. Sen känns det som om det blir en tidigt kväll för mig i dag. Det där med att sova kan jag i alla fall alltid luta mig mot.
Skratterapi
Regn, regn, regn. Inget kul alls. Specieltt som jag måste ta mig in till La stada idag för att hämta ut mediciner lite i sista stund. Det är ingen idé att åka till apoteket här i Viskafors eftersom de inte har inne mina mediciner. Man ska ju vara lite speciell ju. Så det blir till att sätta sig på Gula faran i ösregnet och åka de långa kilometrarna till Borås.
I övrigt så mår jag inget vidare än så länge. Men det beror nog mest på att jag drömt en massa mardrömmar nu igen. Det tar alltid ett tag innan jag lyckats skaka från mig de där drömmarna efter att jag vaknat. Men jag dricker kaffe och försöker komma tillbaka till världen igen så gott jag kan.
Pratat med min chef och min kontaktperson på psyk har jag redan hunnit göra. Inte illa med två telefonsamtal så här på en och samma dag. Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra innan jag kommer i form igen. På den gamla stationära datorn som jag fixat iordning hittade jag en massa gamla Stefan och Krister "full frys"-avsnitt som jag började titta på igår kväll. Kalla mig en enkel själ men jag skrattade så tårarna sprutade så kanske skulle jag ägna mig åt lite skrattterapi. Det ska ju vara så rasande bra att skratta säger de. Så det ska jag nog ägna mig åt en liten stund.
Jo. SÅ får det bli.
I övrigt så mår jag inget vidare än så länge. Men det beror nog mest på att jag drömt en massa mardrömmar nu igen. Det tar alltid ett tag innan jag lyckats skaka från mig de där drömmarna efter att jag vaknat. Men jag dricker kaffe och försöker komma tillbaka till världen igen så gott jag kan.
Pratat med min chef och min kontaktperson på psyk har jag redan hunnit göra. Inte illa med två telefonsamtal så här på en och samma dag. Just nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra innan jag kommer i form igen. På den gamla stationära datorn som jag fixat iordning hittade jag en massa gamla Stefan och Krister "full frys"-avsnitt som jag började titta på igår kväll. Kalla mig en enkel själ men jag skrattade så tårarna sprutade så kanske skulle jag ägna mig åt lite skrattterapi. Det ska ju vara så rasande bra att skratta säger de. Så det ska jag nog ägna mig åt en liten stund.
Jo. SÅ får det bli.
Morgonlukten
Morning has broken. Kanske är jag på väg ut, kanske ser jag ljuset i slutet på tunneln, den tunnel jag befunnit mig i under 20 månader. Min son får den hjälp han så desperat behöver för att slippa sluta som sin far. Far själv är lite småkär, inte dundrande hejkomochhjälpmig, men lite lagom småpruttrigt. Sådär så man går och visslar för sig själv medan kaffet kokar.
Kanske kan jag sätta punkt för en 5 årig period i mitt liv. En väg som innebruit elände och personligt nedelag. JAg vet inte. Men jag vet att äpplen är gott, att man ibland behöver medicin för att komma vidare och jag vet vem jag är. För en gång skull.
Nu står valen bara mellan ännu en pizza eller pasta hemma.
Sug på den du. Sug på den.
Kanske kan jag sätta punkt för en 5 årig period i mitt liv. En väg som innebruit elände och personligt nedelag. JAg vet inte. Men jag vet att äpplen är gott, att man ibland behöver medicin för att komma vidare och jag vet vem jag är. För en gång skull.
Nu står valen bara mellan ännu en pizza eller pasta hemma.
Sug på den du. Sug på den.
Så får det bli
Som vanligt dessa dagar får jag inget gjort. Borde byta lakan i sängen, men det betyder att jag måste tvätta upp de gamla eftersom jag bara lagt de gamla i tvättkorgen utan att komma iväg till tvättstugan så jag får väl sätta upp en tid misstänker jag så att man kan upprätthålla den allmänna hygienen. Men det är ju egentligen inget stort problem. Bara att ramla ner och sätta på en maskin. Men då måste jag få på mig kläder. Sen var det ju det där med att handla med. Samma sak där. Orka. Gårdagens sällskapande tog rätt bra på krafterna känner jag. Jag är inte van vid att vara så social.
Nä. Först ska jag värma upp lite gamla spagetti jag har och äta dem, sen blir det ut i världen för att handla. Sen är det nästan dags för fotbollen.
Så får det allt bli.
Nä. Först ska jag värma upp lite gamla spagetti jag har och äta dem, sen blir det ut i världen för att handla. Sen är det nästan dags för fotbollen.
Så får det allt bli.
Ännu en torsdag
Oj då. Det blev visst en ordentlig sovmorgon idag. Jag vaknade först när Lars från boendestödet ringde på. Yrvaken ramlade jag upp och öppnade och skämdes en liten stund för att jag ligger och sover mitt på blanka eftermiddagen, men det gick över fort den skamsenheten. Sen satt vi och snattrade lite i köket och förhörde oss om hur sommaren varit.
Igår fick jag ju finbesök från Varberg minsan. Det var... trevligt kan jag säga. Mycket trevligt. K visade sig vara precis så snygg och trevlig som hon verkat på nätet. Vi tjattrare en hel del, drack thé och ramlade även ner och köpte lite pizza. Bland annat.
Idag är det matchdags igen. Så jag ska bänka mig framför webbradion och titta. Fan också att man inte har tv4plus som sänder det hela live. Illa illa.
Nä, nu ska jag dricka lite till kaffe och röka en cigg innan jag klär på mig och åker till affären för att handla något att äta.
Igår fick jag ju finbesök från Varberg minsan. Det var... trevligt kan jag säga. Mycket trevligt. K visade sig vara precis så snygg och trevlig som hon verkat på nätet. Vi tjattrare en hel del, drack thé och ramlade även ner och köpte lite pizza. Bland annat.
Idag är det matchdags igen. Så jag ska bänka mig framför webbradion och titta. Fan också att man inte har tv4plus som sänder det hela live. Illa illa.
Nä, nu ska jag dricka lite till kaffe och röka en cigg innan jag klär på mig och åker till affären för att handla något att äta.
Innan vilan
Fan jag fattar inte varifrån allt det onda i höfterna och ryggen kommer från. Det känns nästan som träningsvärk men det kan vi av förklarliga skäl lämna därhän. Helt enkelt för att jag inte tränat på snart ett år. Men ont gör det. Jag till och med vaknade i natt när jag vände på mig så ont gör det.
Äh, det är väl en släng av nått jag åkt på. Vad allt ska man inte råka ut för liksom?
Ute är det halvväder liksom. Varken det ena eller det andra. Men i morse när jag åkte in till La stada var det kallt som attan och mina stackars frökenhänder frös nästan fast i gashandtaget kändes det som. Fast det kanske var att ta i. Men färden tillbaka blev en fröjd i sol och härlig värme. Men som sagt, nu är det bara ett mischmasc av alltihopa.
Nä, jag får väl ta på mig kläder inför mitt besök. Eller så struntar jag idet och öppnar naken. Borde väl bli en effekt av det. Nä, inte ska jag skrämma stackars K på det sättet. Nä det får bli lite mer konventionell klädsel. Men jag tror jag ska passa på att vila lite innan det lilla livet ramlar in. För trött är jag. Kunde som sagt inte sova i går för smärtan i höfterna och gick sedan upp klockan 7 så jag kanske fick 2 timmars sömn allt som allt.
Vila som är så gott. Bara jag vaknar när mobilen ringer så att männskan vet vart hon ska. Jaja, ett problem i taget. Vila lite var det.
Äh, det är väl en släng av nått jag åkt på. Vad allt ska man inte råka ut för liksom?
Ute är det halvväder liksom. Varken det ena eller det andra. Men i morse när jag åkte in till La stada var det kallt som attan och mina stackars frökenhänder frös nästan fast i gashandtaget kändes det som. Fast det kanske var att ta i. Men färden tillbaka blev en fröjd i sol och härlig värme. Men som sagt, nu är det bara ett mischmasc av alltihopa.
Nä, jag får väl ta på mig kläder inför mitt besök. Eller så struntar jag idet och öppnar naken. Borde väl bli en effekt av det. Nä, inte ska jag skrämma stackars K på det sättet. Nä det får bli lite mer konventionell klädsel. Men jag tror jag ska passa på att vila lite innan det lilla livet ramlar in. För trött är jag. Kunde som sagt inte sova i går för smärtan i höfterna och gick sedan upp klockan 7 så jag kanske fick 2 timmars sömn allt som allt.
Vila som är så gott. Bara jag vaknar när mobilen ringer så att männskan vet vart hon ska. Jaja, ett problem i taget. Vila lite var det.
En lång dag tror jag
Oj vilken lång dag detta blir. Först var jag uppe klockan 7, drack lite kaffe och satte mig på Gula faran för att gå med min äldsta son till läkaren 08.30. Det hela gick hur bra som helst. Förhoppningsvis har vi lyckats stoppa grabbens problem innan de blir lika stora för mig. Men det var lite som att lyssna till mig själv där jag satt. Inte kunna gå i affären, inte kunna åka buss, ständigt ont i magen, konstant oro förutom de där första 5 minuterna när man vaknat. Depression, ingen lust med något. Förutom musiken som grabben klarar av, med gigg och allt. Men det var som läkaren, en mycket trevligt prick, sa att "tja, men när det gäller musiken så känner du väl dig kapabel och dukitg på det så då slipper du ju problemen med ångest ett tag.
Det var en mening som öppnade mina ögon. Det är när man känner sig kompetent som man mår bra. Som jag när jag skriver. Då mår jag hyggligt. Men sen går man resten av livet igenom och känner sig som en bluff som någon snart ska genomskåda.
Efter besöket så följde jag med sonen hem en stund innan jag åkte hem. Nu sitter jag och väntar på min nätbekant K som ska komma hit från Varberg på en fika och lite trevlig sammvaro. Hua vad nervös. Jag som brukar ha svårt att underhålla mina bekanta ska vara trevlig och lugn inför en vacker kvinna som jag inte känner.
Ska bli intressant att se vart detta för mig.
Det var en mening som öppnade mina ögon. Det är när man känner sig kompetent som man mår bra. Som jag när jag skriver. Då mår jag hyggligt. Men sen går man resten av livet igenom och känner sig som en bluff som någon snart ska genomskåda.
Efter besöket så följde jag med sonen hem en stund innan jag åkte hem. Nu sitter jag och väntar på min nätbekant K som ska komma hit från Varberg på en fika och lite trevlig sammvaro. Hua vad nervös. Jag som brukar ha svårt att underhålla mina bekanta ska vara trevlig och lugn inför en vacker kvinna som jag inte känner.
Ska bli intressant att se vart detta för mig.
I väntar på sommarens slut
Det finns en smygande känsla i mig. En känsla en tanke, om att sommaren är över för denna gången. Jag hoppas verkligen att jag har fel i ett sånt läge. För vad har jag fått gjort i sommar egenligen? Inte ett skvatt. Jag har inte åkt någonstans, inte gjort något vettigt förutom allt detta städande som jag ägnar mig åt. Resten av tiden har jag leget inne och läs, både regniga som soliga dagar. Kanske är det helt så enkhelt att jag inte vet vad jag ska göra på sommaren när det lilla träslottet är sålt. Jag menar, det har ju funnits där hela mitt liv.
När jag var 12 fick jag sova där nere själv. Ja se de var ett äventyr. JAg hade med mig min lilla skivspelare, ett gäng skivor med en blanding av Elvis, Jerry Lee Lewis och Chuck berry (jag var helt inne på 1950-tals rock på den tiden. Givetvis kom den någon vuxen och tittade til mig men annars var jag alléna i världen, i mitt eget rike. Den sommaren var underbar.
Sedan dess har jag fortsatt att vara i stugan varje sommar. Det har liksom varit naturligt. Så nu när jag inte har den så vet jag knappt vad man ska göra åt en sommar. Men som sagt, hoppet är inte ute bara för att det regnar lite i några dagar.
Sen ska jag ju söka om mitt körkort med finansiell hjälp av tant mamma, så då kanske man kan åka på små utflykter igen. Jag saknar att ta bilen och bara köra runt tills man upptäcker nått bra som man inte sett innan.
Men, som det ser ut idag så blir det inget gjort överhuvudtaget. Men man ska aldrig ge upp hoppet om sommaren så länge det bara är augusti månad.
När jag var 12 fick jag sova där nere själv. Ja se de var ett äventyr. JAg hade med mig min lilla skivspelare, ett gäng skivor med en blanding av Elvis, Jerry Lee Lewis och Chuck berry (jag var helt inne på 1950-tals rock på den tiden. Givetvis kom den någon vuxen och tittade til mig men annars var jag alléna i världen, i mitt eget rike. Den sommaren var underbar.
Sedan dess har jag fortsatt att vara i stugan varje sommar. Det har liksom varit naturligt. Så nu när jag inte har den så vet jag knappt vad man ska göra åt en sommar. Men som sagt, hoppet är inte ute bara för att det regnar lite i några dagar.
Sen ska jag ju söka om mitt körkort med finansiell hjälp av tant mamma, så då kanske man kan åka på små utflykter igen. Jag saknar att ta bilen och bara köra runt tills man upptäcker nått bra som man inte sett innan.
Men, som det ser ut idag så blir det inget gjort överhuvudtaget. Men man ska aldrig ge upp hoppet om sommaren så länge det bara är augusti månad.
Bestämt mig. Nästan
Nähä. Det är en sån dag. Det spelar ingen roll hur mycket kaffe jag dricker, jag piggnar inte till ändå. Näsan rinner, ögonen rinner, halse kliar och huvudet bankar. Illa, mycket illa. Men jag tror jag ska ge mig på den stationära datorn som min dotter var här med i förrgår. Det finns ingen hårddisk i men det har jag en liggande som jag tror fungerar så den ska jag slänga in och se om det går att starta burken. Det kan vara kul att ha en dator att spela på med. Min notebook är ju inte precis någon speldator.
Sen kanske jag skulle satsa på att städa lite, för det börjar bli lite lortigt i hörnen igen. Sätta upp en tvättid. Handla lite att äta. Tja, det finns nog saker att göra bara man vill märker jag. Vädret är grått som betong och det ser kallt ut ute så jag ska nog försöka hålla mig inne så gott det går.
Jo. Så får det bli.
Sen kanske jag skulle satsa på att städa lite, för det börjar bli lite lortigt i hörnen igen. Sätta upp en tvättid. Handla lite att äta. Tja, det finns nog saker att göra bara man vill märker jag. Vädret är grått som betong och det ser kallt ut ute så jag ska nog försöka hålla mig inne så gott det går.
Jo. Så får det bli.
Tråkigt
Usch vilken tråkig dag det var i går. Det enda som var roligt var att Elfsborg vann mot Gais och hänger kvar på en andraplats i tabellen, bara ett poäng efter Kalmar. Resten av dagen kunde kvittat. Jag hade inte lust med något alls. Så därför blev det heller inget gjort. Jag försökte läsa lite men inte ens det kunde jag koncenterar mig på utan det blev till att stirra i taket mest hela tiden.
Men nu är det ny dag idag. Förutom en liten envis förkylning så mår jag hyggligt. Men jag är trött, så färbaskat trött. Kanske är det förkylningen eller om det är det utråkiga vädret som gör det kanske. Men jag ska väl försöka få lite gjort idag tänkte jag. Vad vet jag inte än, så långt har jag inte kommit i mina funderingar, man vill ju inte rusa fram i livet liksom.
Nä, fan vad detta går dåligt. Får bli en kopp kaffe till tror jag, så kanske jag piggnar till lite.
Men nu är det ny dag idag. Förutom en liten envis förkylning så mår jag hyggligt. Men jag är trött, så färbaskat trött. Kanske är det förkylningen eller om det är det utråkiga vädret som gör det kanske. Men jag ska väl försöka få lite gjort idag tänkte jag. Vad vet jag inte än, så långt har jag inte kommit i mina funderingar, man vill ju inte rusa fram i livet liksom.
Nä, fan vad detta går dåligt. Får bli en kopp kaffe till tror jag, så kanske jag piggnar till lite.
I väntans tider
Fasen vad det regnar ute. Det spöar ner som om regnet vore små betongitar som ramlar ner från skyn. Viskan piskas av regnet och blåsten och träden böjer sig i respekt. Det kan ingen tro att det var värmebölja för bara några dagar sedan.
Själv sitter jag med kaffet, har nyss masat mig ur sängen efter att ha vilat en stund. I morse vaknade jag av att kudden var våt. Trodde först jag hade gråtit i sömnen, det händer ibland, med det var det lilla fönstret som varit uppe i regnet. Också ett sätt att vakna på.
Här händer det inte så mycket. Eller snarare inget alls. Jag får inte tummen ur att göra något, orkar inte ens läsa. Väntar bara på att tvprogrammen ska börja så att jag har något att göra. Men det löser sig väl kan jag tro. Under tiden får jag pilla i navlen och vänta.
Själv sitter jag med kaffet, har nyss masat mig ur sängen efter att ha vilat en stund. I morse vaknade jag av att kudden var våt. Trodde först jag hade gråtit i sömnen, det händer ibland, med det var det lilla fönstret som varit uppe i regnet. Också ett sätt att vakna på.
Här händer det inte så mycket. Eller snarare inget alls. Jag får inte tummen ur att göra något, orkar inte ens läsa. Väntar bara på att tvprogrammen ska börja så att jag har något att göra. Men det löser sig väl kan jag tro. Under tiden får jag pilla i navlen och vänta.
Kom jag på själv
Livet är underbart... från en smula avstånd
Vill inte....
Jag vill inte blekna bort
Mer Chucken
Ring ring goes the bell. Chucken hade rätt, har rätt. Världen behöver mer Chuck Berry. Så det så.
ge mig
Give me tha honkey tonk blues
Min sång
See him wasted on the sidewalk in his jacket and his jeans,
Wearin' yesterday's misfortunes like a smile
Once he had a future full of money, love, and dreams,
Which he spent like they was goin' outa style
And he keeps right on a'changin' for the better or the worse,
Searchin' for a shrine he's never found
Never knowin' if believin' is a blessin' or a curse,
Or if the goin' up was worth the comin' down
CHORUS:
He's a poet, he's a picker
He's a prophet, he's a pusher
He's a pilgrim and a preacher, and a problem when he's stoned
He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction,
Takin' ev'ry wrong direction on his lonely way back home.
He has tasted good and evil in your bedrooms and your bars,
And he's traded in tomorrow for today
Runnin' from his devils, Lord, and reachin' for the stars,
And losin' all he's loved along the way
But if this world keeps right on turnin' for the better or the worse,
And all he ever gets is older and around
From the rockin' of the cradle to the rollin' of the hearse,
The goin' up was worth the comin' down
CHORUS:
He's a poet, he's a picker
He's a prophet, he's a pusher
He's a pilgrim and a preacher, and a problem when he's stoned
He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction,
Takin' ev'ry wrong direction on his lonely way back home.
There's a lotta wrong directions on that lonely way back home.
Wearin' yesterday's misfortunes like a smile
Once he had a future full of money, love, and dreams,
Which he spent like they was goin' outa style
And he keeps right on a'changin' for the better or the worse,
Searchin' for a shrine he's never found
Never knowin' if believin' is a blessin' or a curse,
Or if the goin' up was worth the comin' down
CHORUS:
He's a poet, he's a picker
He's a prophet, he's a pusher
He's a pilgrim and a preacher, and a problem when he's stoned
He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction,
Takin' ev'ry wrong direction on his lonely way back home.
He has tasted good and evil in your bedrooms and your bars,
And he's traded in tomorrow for today
Runnin' from his devils, Lord, and reachin' for the stars,
And losin' all he's loved along the way
But if this world keeps right on turnin' for the better or the worse,
And all he ever gets is older and around
From the rockin' of the cradle to the rollin' of the hearse,
The goin' up was worth the comin' down
CHORUS:
He's a poet, he's a picker
He's a prophet, he's a pusher
He's a pilgrim and a preacher, and a problem when he's stoned
He's a walkin' contradiction, partly truth and partly fiction,
Takin' ev'ry wrong direction on his lonely way back home.
There's a lotta wrong directions on that lonely way back home.
Dumt
Jag vaknade nyss. Och till min stora förvåning slog jag skallen i taket när jag ställde mig upp. Det visade sig att jag lagt mig för att sova bredvid katten i gästrummet och där är det lågt i tak. PANG sa det och jag blev så virrig som bara Mr mannen kan bli.
Hua, vad ont det gjorde, jag ska nog vara tacksam för att inte blodvite upptsod.
Dumt, mycket dumt.
Hua, vad ont det gjorde, jag ska nog vara tacksam för att inte blodvite upptsod.
Dumt, mycket dumt.
Fråga
Förlåt mig alla människor. Jag lever på skattepengar, dina pengar och vill inget annat än att jaga nästa fylla. Jag är en luffare, en modern luffare. Jag har inga pengar, inget värde. Inga krav. Så...
Vem vann?
Vem vann?
Va?
Vill inte mer. Min dotter och hennes styvfar var hemma hos mig och för en stund så kände jag mig normal. Nu vet jag inte. Känner mig... ensam.
Ska det vara så?
Ska det vara så?
Status
People say I´m a drinker, but I get sober half the time
Mig
Jag har försökt så länge att bli som ni vill ha mig. Anpassat mig, dragit jämt. Men jag kan inte vara någon annan än mig.
Aj!
Oj vilken skön huvudvärk jag har skaffat mig. Dunder och blixtar.
Aj!
Aj!
Hua!
"Havsmonstret"
Varför i hela världen bryr jag mig ens? Jo för det kittlar min fantasi. Så klart. Men kan det bara nått annat än en bluff?
Hoppas inte det.
Mellan ciggen
Jaha. Dagen rullar på utan att jag får något gjort. Jag väntar på att min dotter och hennes styvfar kommer ut med min stationära dator. Under tiden så blir det inte något gjort förutom att jag röker en satans massa cigg. Måste dra ner på det där innan jag dör av skiten. Farliga saker de där.
Chips hoppade just upp i bohyllan och lade sig till ro. Jag skulle nog gärna sova lite jag med men man vill ju inte vara yrvaken när ens barn kommer hem till en. Fan det är ett under att damen ens kan tänka sig att komma hem till mig. Jag har väl inte varit världens bästa pappa precis. Fröken var bara 2 år när jag flyttade ifrån familjen så hon har väl ingen större koll på vad för figur hennes pappa är egentligen. Eller, jag vet inte. Kanske vet hon precis och då är det ett ännu större under att hon kommer hit.
Men i väntan på besöket så tar jag väl en cigg till.
Chips hoppade just upp i bohyllan och lade sig till ro. Jag skulle nog gärna sova lite jag med men man vill ju inte vara yrvaken när ens barn kommer hem till en. Fan det är ett under att damen ens kan tänka sig att komma hem till mig. Jag har väl inte varit världens bästa pappa precis. Fröken var bara 2 år när jag flyttade ifrån familjen så hon har väl ingen större koll på vad för figur hennes pappa är egentligen. Eller, jag vet inte. Kanske vet hon precis och då är det ett ännu större under att hon kommer hit.
Men i väntan på besöket så tar jag väl en cigg till.
Bortglömd men ihågkommen
20 000 blir av med sjukförsäkring
Vad fan är det som händer? Har alla blivit galna? Vad är det för monster som bor i folket nu för tiden? Finns det inget annat än den egna bekvämligheten och skattekontot i huvudet på folk? Vill alla detta verkligen?
Jag själv är trygg, jag tillhör de som är för sjuka för att jobba. Men låt mig också berätta att det inte är lätt att få den ersättningen som jag får. Folk, ja just du, verkar tro att det bara är att knata till doktorn så blir man långtidssjukskriven. Ungefär som när man får flunsan i januari. Sorry, det är inte så enkelt. Man ska igenom en massa nålsögon innan man kan andas ut. Det är den egna doktorn, försäkringskassans doktorer, försäkringshandläggaren och dess chef, och hans/hennes chefer i sin tur. Det är inte så förbannat enkelt som en del tycks tro.
Ja, jag är förbannad. Tvärilsk. Folk, ja du, tycks tro att man blir bidragstagare för att det är så förbannat kul och intressant och spännande. Men det medför ju bara ett liv i ensamhet och skam eftersom det finns sådana som du, ja just du, som tycker att det där med att gå hemma hela dagarna verkar ju himla trevligt. Du ser framför dig en ändlös räcka av dagar där du gör en massa kul saker hela tiden, saker du inte hinner med nu när du jobbar. Sorry, så jävla kul är det inte.
Ja jag är arg. Jag blir så arg på alla idioter som tycks tro att jag väljer bort ett socialt liv med arbetskamrater, vettiga uppgifter och social status bara för att jag är lat. Visst är jag lat, men det är inte därför jag går hemma. Det finns ingen diagnos som heter "lat". Men däremot har jag en satans massa diagnoser som skulle få dig att kräkas bara genom att genomleda den en endaste dag.
Ja jag skriver till just dig, som sitter och tänker fula tankar om att "visst vore det trevligt att gå hemma hela dagarna". NEJ, säger jag. Det är inte det minsta trevligt. Jag vill också vara delaktig i livet. Vill också göra någon skillnad. Inte bli påhoppad för att jag är sjuk.
Men det blåser kallt i landet Sverige nu. Jag har ändå tur, som är försörjd. Det finns många, många därute som är sjuka och som behöver hjälp och råd men som inte får något. Jag klagar inte på mitt liv, men jag blir förbannad när jag blir påhoppad för att jag inte är stark. Då blir jag starkare än du kan tro att jag kan bli. Då jävlar åker du på en snyting.
Inte går jag att stoppa inte
Can´t hold me back. Så är det ju.
Nederlag
Jag har ordnat en läkartid åt min son på onsdag och jag är så ledsen. Ledsen för att mina problem har gått i arv och att han mår dåligt och känner sig deprimerad och ångestfylld. Det är mitt barn även om karln fyller 18 i år. Hans problem kommer från mig och ingen annan. Jag kan bara hoppas att hans livsresa kommer bli lite trevligare än min.
"For those about to Rock"
Mitt meningslösa skrivande
Jag funderar lite på hur det kommer sig att jag pumpar ut en massa meningslösa meddelanden till världen hela dagarna. Varför? För att jag bara måste skriva, har gjort så hela mitt liv, innan det fanns bloggar. På den gamla goda tiden, innan Internet så satt jag och skrev en massa blaj på papper, med en penna, ni kommer ihåg dom va? Jag har en satans massa papper liggande med mer eller mindre smarta saker.
Men varför driver jag mina bloggar? För det står ju inget vettigt i dem. Kanske av samma anledning som Woodhouse skrev sina underbara böcker, eller Bukowski. Inte för att jag ens kan komma i närheten av deras storhet, men kanske av samma anledning. För att jag vill. Helt enkelt för att jag vill. Inga konstigheter kring det. Jag bara måste skriva. Jag kan gå en stund utan att skriva men sen är det kört igen och jag måste skriva ner nått. Har jag inte datorn i närheten så skriver jag på tidningar, servetter, lösa blad.
Det är som om det finns en massa ord i skallen som bara måste ut. Bort, ner på någon form av dokument.
Konstigt.
Men varför driver jag mina bloggar? För det står ju inget vettigt i dem. Kanske av samma anledning som Woodhouse skrev sina underbara böcker, eller Bukowski. Inte för att jag ens kan komma i närheten av deras storhet, men kanske av samma anledning. För att jag vill. Helt enkelt för att jag vill. Inga konstigheter kring det. Jag bara måste skriva. Jag kan gå en stund utan att skriva men sen är det kört igen och jag måste skriva ner nått. Har jag inte datorn i närheten så skriver jag på tidningar, servetter, lösa blad.
Det är som om det finns en massa ord i skallen som bara måste ut. Bort, ner på någon form av dokument.
Konstigt.
Jag är fel ute
Chips, min katt, är på sitt förvånade humör idag. Hon sitter och tvättar sig just nu på golvet men mellan varven så tittar hon upp och ser bara... förvånad ut. Som om hela livet och världen är ett äventyr redo att upptäckas. Jag önskar att jag var på sånt humör någon dag. Själv så är jag mest övertygad om att jag redan vet allt och därför så går jag bara och oroar mig hela tiden för att något ska ske som inte skett tidigare.
Kanske skulle jag passa bättre som katt? Kanske fick jag fel kropp när Gud delade ut engagemangen? Sova 16 timmar per dygn? Check. Äta när jag vill? Check? Pinka på golvet i badrummet? Nä, inte än i alla fall. Men man vet aldrig så noga.
Tja, att nått är fel kan vi väl vara överrens om. Det kan aldrig varit meningen att jag skulle fått detta livet. Kan jag inte tänka mig ens, det hela blev ett fel i universums plumpprotokoll.
Kanske skulle jag passa bättre som katt? Kanske fick jag fel kropp när Gud delade ut engagemangen? Sova 16 timmar per dygn? Check. Äta när jag vill? Check? Pinka på golvet i badrummet? Nä, inte än i alla fall. Men man vet aldrig så noga.
Tja, att nått är fel kan vi väl vara överrens om. Det kan aldrig varit meningen att jag skulle fått detta livet. Kan jag inte tänka mig ens, det hela blev ett fel i universums plumpprotokoll.
Döda mygg
Hur går det till? Det ligger en massa döda smådjur, typ stora myggor, på fönsterbläcket och innanför på fönsterbrädet. En massa döda små rackare. Vad har de gjort för att röna detta udda öde? Men men, det är bara att ta fram dammsugaren och ta bort de små liven, läsa en bön över dammsugarpåsen och hoppas att de har det bra i sina nästa liv.
I valet och kvalet igen igen igen
Ok, jag håller på att gå sönder. Jag har förutom en stor kal fläck i håret efter den där bölden fått ett vansinnigt kli i skallen. Kan man få gonnoré i håret? Förresten, när jag tänker efter, hur skulle jag fått gonnoré? Nä, det är säkert bara ett otäckt exem, denna gången i håret. Visst är jag fräsch? En skäggig man med en kal fläck i skallen, katthår över hela morgonrocken (jag klippte Chips klor igår och det brukar betyda en avsevärd kraftansträngning plus en massa katthår överallt eftersom Chips inte är... medgörlig) och som luktar snus, cigg och svett. En tiopoängare helt enkelt.
Nä, det får bli lite dusch, ansa skägget lite och sen är jag redo för dagen igen.
Eller så går jag och lägger mig igen.
Nä, det får bli lite dusch, ansa skägget lite och sen är jag redo för dagen igen.
Eller så går jag och lägger mig igen.
Har det rätt så bra
Oj då. blev det morgon igen? Hur gick det till? Det var ju nyss lördag kväll och så trevligt som det bara kunde vara och så vaknar man upp till söndag och all trevnad försvann. En rejäl utskällning fick man med av nån som heter Christer och som var övertygad om att jag är djävulen personifierad. Så arg på en helg. Jösses.
Nu står lite kaffekokning och allmän hygien på schemat, sen får jag se vad jag gör av denna vackra dag. Vädret är lite lagom söndagskokigt så där så några promenader lär det inte bli. Idag heller.
Ac/dc rullar runt i högtalarna och jag har det rätt så bra. Bit i den Christer :-)
Nu står lite kaffekokning och allmän hygien på schemat, sen får jag se vad jag gör av denna vackra dag. Vädret är lite lagom söndagskokigt så där så några promenader lär det inte bli. Idag heller.
Ac/dc rullar runt i högtalarna och jag har det rätt så bra. Bit i den Christer :-)
Msn konversation
nelson™ säger:
det är sådär.. har svårt att andas... pollen i luften...
Mr Mannen säger:
Sparar den till i morgon
nelson™ säger:
kalas
Mr Mannen säger:
andas blandas.... skit i det... luft är billigt ;)
nelson™ säger:
tog precis Astmamedicin... blev darrig som den alkis jag är :)
Mr Mannen säger:
Hahaha... sug baby.. sug
nelson™ säger:
hahhaa
nelson™ säger:
Jag tar aldrig i munnen på första dajten som min Mormor sa! HaHAHHAa
Mr Mannen säger:
hahahahahahahahahaha
det är sådär.. har svårt att andas... pollen i luften...
Mr Mannen säger:
Sparar den till i morgon
nelson™ säger:
kalas
Mr Mannen säger:
andas blandas.... skit i det... luft är billigt ;)
nelson™ säger:
tog precis Astmamedicin... blev darrig som den alkis jag är :)
Mr Mannen säger:
Hahaha... sug baby.. sug
nelson™ säger:
hahhaa
nelson™ säger:
Jag tar aldrig i munnen på första dajten som min Mormor sa! HaHAHHAa
Mr Mannen säger:
hahahahahahahahahaha
Cigg och alkohol
Idag gäller det. Cigaretter och alkohol. I min ensamhet så dricker jag billiga starköl och röker dyra cigaretter.
getinghonung
Det flyger omkring en massa getigingar mest överallt. Jag avskyr getingar. Hatar de små rackarna fast de är gulsvarta. Igår när jag var hos Kusin Esko så fick vi sätta oss i växthuset för att vara ifred. inte ens då lämnade de oss de jäklarna.
Nu har jag precis slagit ihjäl en såndär stickande liten pryl.
Död åt dem.
Död åt dem säger jag.
Nu har jag precis slagit ihjäl en såndär stickande liten pryl.
Död åt dem.
Död åt dem säger jag.
Min Britta
Ok. Så jag är inte så smart. Jag har just bekänt mig till ett liv i soliditet och avhållsamhet. Det är väl bra med det, saker är som saker är. Men så finner jag mig själv ha en stor, blaffig, bild på min Britta, Britney Spears, på mitt virtuella skrivbord. Är det smart? Varje gång jag tittar på datorn så blir jag lite gott pirrig. Men ingen att pirra med.
Dum idé.
Dum idé.
Min lust till cancer
På tal om sex så är jag vansinnigt sexig just nu. Knatar omkring i ett par kalsonger och inget mer. Magen hänger där den ska och min lilla lilla snopp hänger under. Inte undra på att man är utan sex tänker jag när jag går förbi hallspegeln. Funderar på att ta bort den där spegeln. Den är mest till besvär känns det som just nu.
Varför jag springer omkring halvnaken? Jo jag är på väg in i duchen, men som vanligt när jag ska göra nått så tar det ett tag innan jag kommer i form. Så jag klär av mig sakta och sensuellt *asg*
Nä fy fan vad jag ser ut. Måste börja träna, banta. Kanske skulle man få en släng av cancer så att man blev som folk är mest. Jag menar, hela min släkt har fått cancer så varför inte jag? Jag har ju fått galenskap precis som dem, alkoholism precis som dem. Så varför inte lite cancer?
Nä, jag vill inte dö, jag vill ha en mild form, en såndär som är lätt att bota. Typ.... en smula tjocktarmscancer. Eller nått. För inte vill jag dö, bara bli smal. Men just nu så är jag inte smal. Alls. Jag är fet. Inget har jag emot feta människor, så länge jag slipper vara en själv.
Eller kanske ska jag sikta på en ovanlig form av mjäll som tar bort hungern? Verkar ärligt talat bättre.
Varför jag springer omkring halvnaken? Jo jag är på väg in i duchen, men som vanligt när jag ska göra nått så tar det ett tag innan jag kommer i form. Så jag klär av mig sakta och sensuellt *asg*
Nä fy fan vad jag ser ut. Måste börja träna, banta. Kanske skulle man få en släng av cancer så att man blev som folk är mest. Jag menar, hela min släkt har fått cancer så varför inte jag? Jag har ju fått galenskap precis som dem, alkoholism precis som dem. Så varför inte lite cancer?
Nä, jag vill inte dö, jag vill ha en mild form, en såndär som är lätt att bota. Typ.... en smula tjocktarmscancer. Eller nått. För inte vill jag dö, bara bli smal. Men just nu så är jag inte smal. Alls. Jag är fet. Inget har jag emot feta människor, så länge jag slipper vara en själv.
Eller kanske ska jag sikta på en ovanlig form av mjäll som tar bort hungern? Verkar ärligt talat bättre.
Utan sex
Go vänner. Låt mig dela med mig. I dagarna är det ett år sedan jag senast hade sex. Hur gick detta till? Jag har inte sedan jag var 14 varit utan denna goda ingridiens i livet så länge. Hur ska detta gå?
Hua!!! Hela min lilla barnakropp skälver efter en gnutta närhet, lite smak av någon annan. En smula kvinnokropp. Ett par bröst att gnaga på, en mage att smeka. En rygg att sakta låta fingrarna vidröra. En smak av mussla och tång.
Hua, hur ska detta gå?
Hua!!! Hela min lilla barnakropp skälver efter en gnutta närhet, lite smak av någon annan. En smula kvinnokropp. Ett par bröst att gnaga på, en mage att smeka. En rygg att sakta låta fingrarna vidröra. En smak av mussla och tång.
Hua, hur ska detta gå?
Mitt ljuva 70-tal del I
Livet är inte som det var på 70-talet. Då när jag var liten och späd. Fotbollsplanen i skogen är övervuxen av gräs, små spröda björkar och målen ligger nerbäddade i växtligheten. Lekplatsen är bort sedan länge, ersatt av små campingstugor. Våra ord är annorlunda, hårdare, fulare.
Så när jag var liten så fanns det skog för oss alla barn att leka i. Den står kvar men det leker inga barn i den. Träden suckar av ensamhet och spikarna till vår koja rostar i sin enkelhet. Stora stenen som vi brukade klättra på står ensam och enorm på sin plats. Även fast den har krympt i mina ögon sedan dess.
Så när jag var liten så fanns det skog för oss alla barn att leka i. Den står kvar men det leker inga barn i den. Träden suckar av ensamhet och spikarna till vår koja rostar i sin enkelhet. Stora stenen som vi brukade klättra på står ensam och enorm på sin plats. Även fast den har krympt i mina ögon sedan dess.
Lördag
Oj så gott jag sovit. Så gott så gott så. Skulle gärna fortsätta sova men det går inte för sig, så här på en lördag. Nä, här ska det städas och donas. Jajamen. Sen ska jag till affären och köpa mig nått att äta. Har fått en märklig lust till en halv special så det ska jag fixa ihop tänkte jag. Billigt och bra med.
Chips ligger och sover efter att levt rövare halva natten. Hon har jagat omkring i lägenheten som en lite ilsk iller. Troligen så är det så att jag bara vaknat en gång av att hon jagat nån mal eller nått, men det känns som om hon studsat omkring hela natten.
Nu väntar en kopp kaffe och lite ordning i torpet sen får vi se hur dagen artar sig.
Chips ligger och sover efter att levt rövare halva natten. Hon har jagat omkring i lägenheten som en lite ilsk iller. Troligen så är det så att jag bara vaknat en gång av att hon jagat nån mal eller nått, men det känns som om hon studsat omkring hela natten.
Nu väntar en kopp kaffe och lite ordning i torpet sen får vi se hur dagen artar sig.
All I need is the Girl
Lite lagom tankad. Lite lagon lummig. Lite....lagom. Inte värre än så. Sparar det mesta till i morgon. aAAA. Eller till... tisdag. När hon kniper ihop med låren och skriker kör.
Ett ok liv
Oj vad jag har farit. Tog gula faran till affären. Köpte lite ditten och datten, tillbaka hem igen, ut igen till La stada, vidare till Kusin Esko där vi tog en liten öl och viftade bort getingar. När ölen väl gått ur kroppen så tog jag Gula faran hem längs med en lite annorlunda väg, grusvägar och en härlig vind. Underbart.
Så nu sitter jag här med en öl och ska till Kusin Esko i morgon igen. Ska bli trevligt.
Livet är rätt ok alltså.
Så nu sitter jag här med en öl och ska till Kusin Esko i morgon igen. Ska bli trevligt.
Livet är rätt ok alltså.
Är solidaritetet död?
Jag måste säga att det verkar som om Alliansregeringen och folket inte riktigt är på samma plan. Alliansen driver genom den ena reformen efter den andra i rasande tempo och folket knorrar. Så här skulle det väl inte bli? Visst hörde man att det utlovades reformer men de skulle väl inte inbegripa den egna personen, bara alla andra, fuskarna och dom där som roffar åt sig en massa skattepengar utan att göra något för det. Det var väl dem som skulle stukas?
Men snälla folket. Vi får vad ni röstat fram. Inget är nytt, allt är redan utlovat för länge sedan. Det gäller att lyssna, läsa allt man kommer över och tränga lite djupare i debatten än att bara lyssna med ett halvt öra till han med den stora skallen och hundögonen.
Vi går mot bistrare tider, allihop tillsammans. Arbetslösheten ökar, trots alla reformer som skulle bryta det berömda utanförskapet, med den följden att levnadsvilkoren för en massa människor, kanske även du, förändras. Nu går det inte att peka på att man bott i sitt hus i trettio år och att man har barnen i skola i staden, du ska, säger ska leta jobb långt långt bort och vara beredd att flytta. Visst är det bra? Inga mer ursäkter där inte.
Men jag klagar inte. Jag är evigt tacksam och ödmjuk över att få bo i ett land där en sådan som jag kan få försörjning från staten så att jag kan leva ett värdigt liv. Givetvis tycker inte jag heller att man ska tjäna på att vara hemma, men det kan jag lova att jag inte gör. Jag förlorar 5600 i månaden på att vara hemma och inte jobba. Problemet är ett annat när det gäller det där. Folks inställning till varandra har hårdnat. Man är inte längre beredd att betala uppehället till en sån som mig, en som bara sitter och bloggar hela dagarna i ända. Girigheten har ramlat ner från direktörstopparna och trängt ner i folkmyllan.
Finns det då något att göra åt det hela. Visst, jag vet , folket kan rösta bort Alliansen nästa val och det tror jag de gör, man går inte på samma finter en gång till. Men grundproblemet kvarstår. Solidariteten är nu för tiden bara ett ord som brukas av övervintrade kommunister och de allra äldsta sossarna. Resten av folket skiter högaktligen hur grannen har det så länge den inte har det bättre än den egna personen.
Det blåser kallt kallt.
Men snälla folket. Vi får vad ni röstat fram. Inget är nytt, allt är redan utlovat för länge sedan. Det gäller att lyssna, läsa allt man kommer över och tränga lite djupare i debatten än att bara lyssna med ett halvt öra till han med den stora skallen och hundögonen.
Vi går mot bistrare tider, allihop tillsammans. Arbetslösheten ökar, trots alla reformer som skulle bryta det berömda utanförskapet, med den följden att levnadsvilkoren för en massa människor, kanske även du, förändras. Nu går det inte att peka på att man bott i sitt hus i trettio år och att man har barnen i skola i staden, du ska, säger ska leta jobb långt långt bort och vara beredd att flytta. Visst är det bra? Inga mer ursäkter där inte.
Men jag klagar inte. Jag är evigt tacksam och ödmjuk över att få bo i ett land där en sådan som jag kan få försörjning från staten så att jag kan leva ett värdigt liv. Givetvis tycker inte jag heller att man ska tjäna på att vara hemma, men det kan jag lova att jag inte gör. Jag förlorar 5600 i månaden på att vara hemma och inte jobba. Problemet är ett annat när det gäller det där. Folks inställning till varandra har hårdnat. Man är inte längre beredd att betala uppehället till en sån som mig, en som bara sitter och bloggar hela dagarna i ända. Girigheten har ramlat ner från direktörstopparna och trängt ner i folkmyllan.
Finns det då något att göra åt det hela. Visst, jag vet , folket kan rösta bort Alliansen nästa val och det tror jag de gör, man går inte på samma finter en gång till. Men grundproblemet kvarstår. Solidariteten är nu för tiden bara ett ord som brukas av övervintrade kommunister och de allra äldsta sossarna. Resten av folket skiter högaktligen hur grannen har det så länge den inte har det bättre än den egna personen.
Det blåser kallt kallt.
Ur knipan
Gott, jag pratade med Kusin Esko och han sa att det fanns ändå ingen vettigt för mig att göra så jag kan ta det lugnt. Men jag tror jag ska ta vägen förbi i alla fall för att kolla in bygget. Kan vara gott med en liten mopedtur in till La stada, så kan jag passa på att handla lite med.
Jag måste börjar fundera på vad jag ska ge min dotter i födelsedagspresent nu när hon fyller 15 i augusti. En moped föreslåg min yngsta son och man kunde bara önska att man hade råd med det. Men det får nog bli något lite mer modest. Men vad har jag ingen aning om. Vad köper man till en 15-årig tjej liksom? Någon som har någon idé?
Tja, nu när jag inte behöver stressa ska jag ta en dusch och kamma till mig lite. Inte illa det på en fredag. Sen får jag väl städa lite nödtorftigt här i lägenheten. Speciellt ska jag punktmarkera toaletten hade jag tänkt. Men det väntar jag med till kvällen när det blivit lite svalarare. Inte gott att städa när svetten rinner.
Så får det bli.
Jag måste börjar fundera på vad jag ska ge min dotter i födelsedagspresent nu när hon fyller 15 i augusti. En moped föreslåg min yngsta son och man kunde bara önska att man hade råd med det. Men det får nog bli något lite mer modest. Men vad har jag ingen aning om. Vad köper man till en 15-årig tjej liksom? Någon som har någon idé?
Tja, nu när jag inte behöver stressa ska jag ta en dusch och kamma till mig lite. Inte illa det på en fredag. Sen får jag väl städa lite nödtorftigt här i lägenheten. Speciellt ska jag punktmarkera toaletten hade jag tänkt. Men det väntar jag med till kvällen när det blivit lite svalarare. Inte gott att städa när svetten rinner.
Så får det bli.
Försovit mig
Sista fina dagen på ett tag nu säger de. Så nu vet ju ingen om det blir någon mer sommar fast vi har kvar hela sköna augusti med.
Tanken var att jag skulle stigit upp ur sängen på förmiddagen för att åka och hjälpa Kusin Esko med att lägga tak men jag försov mig så nu får jag sätta lite fart känns det som. Men måste bara dricka mitt morgonkaffe först. Sen ska jag hoppa och skutta ner till mopeden och åka dit.
Gårkvällen blev sen, jag kunde inte koppla av riktigt, men det hade säkert med min tupplur på dagen att göra. Jag tror jag somnade vid halv 7 ungefär så det var inte helt oväntat att alarmet på mobilen skulle gå mig förbi, jag sov glatt vidare trots det envisa pipandet. Men som sagt. Nu är jag uppe och ska göra det bästa av den här dagen. Lägga tag kanske inte är riktigt min grej, höjdrädd som jag är, men jag kan säkert vara till nån nytta. Det skulle bland annat sättas upp takfönster idag så då kan jag säkert stå inne och mota emot kan jag tänka mig.
Nä, fart var det ja.
Tanken var att jag skulle stigit upp ur sängen på förmiddagen för att åka och hjälpa Kusin Esko med att lägga tak men jag försov mig så nu får jag sätta lite fart känns det som. Men måste bara dricka mitt morgonkaffe först. Sen ska jag hoppa och skutta ner till mopeden och åka dit.
Gårkvällen blev sen, jag kunde inte koppla av riktigt, men det hade säkert med min tupplur på dagen att göra. Jag tror jag somnade vid halv 7 ungefär så det var inte helt oväntat att alarmet på mobilen skulle gå mig förbi, jag sov glatt vidare trots det envisa pipandet. Men som sagt. Nu är jag uppe och ska göra det bästa av den här dagen. Lägga tag kanske inte är riktigt min grej, höjdrädd som jag är, men jag kan säkert vara till nån nytta. Det skulle bland annat sättas upp takfönster idag så då kan jag säkert stå inne och mota emot kan jag tänka mig.
Nä, fart var det ja.
Mitt namn är ****
Ok. Så jag gillar inte blondiner förutom Marilyn Monroe. Men ärligt talat, det blir svårt att se på "My name is Earl" efter detta.
